Offentlig förvaltning

Herr talman! Vi debatterar nu konstitutionsutskottets betänkande KU29 om den offentliga förvaltningen. Det är ett omfattande betänkande som spänner över flera centrala områden som korruptionsbekämpning, rättstillämpning, myndigheternas roll, digitalisering och tjänstemannaansvar. Bakom denna bredd finns dock en gemensam kärna: frågan om förtroendet för staten och hur detta förtroende upprätthålls i praktiken.

Att det finns tilltro till den offentliga förvaltningen är inte något som kan tas för givet. Det bygger på att medborgarna uppfattar staten som rättvis och opartisk. Det bygger på att beslut fattas på saklig grund och att makt utövas under ansvar. När dessa principer urholkas, även i det lilla, riskerar konsekvenserna att bli stora.

Herr talman! Den svenska förvaltningsmodellen bygger på en tydlig rollfördelning: Riksdagen stiftar lagar, regeringen styr riket och myndigheterna verkställer. Denna ordning är inte bara organisatorisk; den är konstitutionell. Den syftar till att säkerställa att makt utövas inom tydliga ramar och att politiska ställningstaganden beslutas av folkvalda företrädare och inte av tjänstemän.

Mot denna bakgrund är det problematiskt när myndigheter eller enskilda anställda som arbetar med uppgifter där vikten av neutralitet är stor ägnar sig åt opinionsbildande verksamhet eller driver frågor som i grunden är politiska. Professionalism och neutralitet måste vara ledord i en tjänstemannakår.

En av de frågor som behandlas i betänkandet och som Sverigedemokraterna särskilt vill lyfta fram är utvecklingen av det som ofta benämns myndighetsaktivism. Det handlar om en gradvis förskjutning i synen på vad myndigheter ska göra och vilken roll de ska spela i samhällsdebatten.

I betänkandet framgår att myndigheters informationsverksamhet ska vara saklig och opartisk, och den ska ligga inom ramen för myndighetens uppdrag. Det framgår också tydligt i tidigare förvaltningspolitiska ställningstaganden att det inte är en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning i partipolitiskt kontroversiella frågor.

Trots detta, herr talman, ser vi exempel på hur gränserna många gånger vidgas. Informationsinsatser får karaktären av kampanjer, och samverkan med externa aktörer leder till att myndigheter indirekt kopplas till ideologiskt präglade verksamheter. I vissa fall uppstår situationer där myndigheter inte bara informerar om gällande rätt eller politiska beslut utan också försöker påverka attityder och värderingar i en viss riktning som till exempel i form av namninsamlingar på arbetsplatser.

Herr talman! Detta är en fråga som måste tas på allvar – inte för att informationsverksamhet i sig är fel utan för att den måste vara strikt förankrad i uppdraget och präglad av opartiskhet. Det har tyvärr växt fram en tjänstemannakultur i vissa miljöer som många gånger går långt utanför befogenheterna.

När myndigheter uppfattas som aktörer i den politiska debatten riskerar förtroendet för dem att undergrävas. Skattebetalarna ska kunna räkna med en professionell tjänstemannakår som lämnar partiboken hemma. Tjänstemännens politiska övertygelse får aldrig återspeglas i tjänsteutövningen. Vi måste slå vakt om att vi har tjänstemän som anpassar sig till den folkvalda regeringens riktlinjer och fattade beslut. Brister man som tjänsteman i detta ska det självklart inte gå obemärkt förbi; gör man sig skyldig till myndighetsaktivism ska det självklart få konsekvenser.

Herr talman! En annan central fråga i betänkandet är otillbörlig påverkan och risken för infiltration i den offentliga förvaltningen. Här finns anledning till oro. Som framgår av underlaget har flera fall uppmärksammats där myndigheter utsatts för påverkan, och granskningar visar att arbetet med att motverka infiltration i vissa fall inte är tillräckligt effektivt. När en tjänsteman utsätts för hot, påtryckningar eller lojalitetskonflikter påverkas inte bara det enskilda beslutet, utan det påverkar tilliten till hela vårt system.

Vi ser i dag hur organiserad brottslighet i allt högre grad riktar in sig på att påverka offentliga funktioner. Det kan handla om att få tillgång till information, att påverka beslut eller att skapa utrymme för ekonomiska fördelar. Ofta riktas detta mot offentlig sektor. Konsekvenserna kan bli allvarliga: röjda uppgifter, felaktiga beslut och i förlängningen en urholkning av statens legitimitet.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att arbetet mot otillbörlig påverkan intensifieras. Det räcker inte med handlingsplaner och utbildningsinsatser, utan det krävs också tydliga strukturer för uppföljning, kontroll och ansvarsutkrävande. Det måste vara tydligt för varje tjänsteman vilka regler som gäller och vilka konsekvenser som följer om dessa överträds.

Herr talman! Det här för oss in på frågan om tjänstemannaansvar. Historiskt sett har vi haft ett starkare tjänstemannaansvar, men över tid har detta försvagats. Resultatet har i vissa fall blivit en situation där felaktiga beslut inte får några tydliga konsekvenser för den enskilde tjänstemannen. Detta är en fråga som under lång tid varit föremål för diskussion i Sverige men som rödgröna regeringar inte har velat röra vid. Varför det är så lämnar jag åt andra att spekulera i, men Tidöpartierna ser vikten av en reform och har agerat.

I betänkandet redovisas att regeringen har lagt fram förslag om ett utökat straffrättsligt ansvar, där ett nytt brott – missbruk av offentlig ställning – föreslås införas. Det är ett viktigt steg som markerar att det inte är acceptabelt att använda sin position i offentlig tjänst för att gynna sig själv eller andra eller för att missgynna någon på otillbörligt sätt.

Frågan om tjänstemannaansvar handlar dock inte enbart om straffrätt, utan den handlar också om kultur, styrning och tydlighet. Det måste finnas en klar koppling mellan ansvar och befogenheter. Den som har makt att fatta beslut som påverkar människors liv måste också kunna ställas till svars för dessa beslut.

Sverigedemokraterna menar att ett stärkt tjänstemannaansvar är en central del i att stärka förtroendet för den offentliga förvaltningen. Det handlar inte om att misstänkliggöra tjänstemän. Tvärtom handlar det om att värna den stora majoritet som utför sitt arbete korrekt och professionellt. Genom tydliga regler och konsekvenser stärks också deras ställning.

Det är lätt att se dessa frågor som tekniska eller administrativa, men i grunden handlar de om något större; de handlar om demokratins funktionssätt. En stark demokrati förutsätter en stark och trovärdig förvaltning. Den förutsätter att medborgarna kan lita på att beslut fattas på rätt grunder och att ingen står över ansvar. Det är därför avgörande att vi tar dessa frågor på största allvar. Det handlar inte bara om att hantera enskilda problem utan om att värna de principer som hela vårt statsskick vilar på.

Det finns ett samband mellan de frågor jag har berört: myndighetsaktivism, otillbörlig påverkan och tjänstemannaansvar. Allt rör i grunden statens kärna – hur makt utövas och på vilka villkor. Om myndigheter tillåts driva egna agendor och om tjänstemän påverkas eller arbetar efter personlig politisk övertygelse riskerar vi att få en förvaltning som rör sig bort från sina grundläggande principer. Det är en farlig utveckling som måste brytas.

Ansvar måste kunna utkrävas. Vi vill ha myndigheter som fokuserar på sitt uppdrag och inte på opinionsbildning. Vi vill ha ett system där otillbörlig påverkan möts med kraftfulla motåtgärder. Vi vill ha ett tydligt tjänstemannaansvar som säkerställer att makt alltid följs av ansvar.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig. Vi ska ha en förvaltning som är strikt förankrad i rättsordningen, som präglas av saklighet och opartiskhet och där en tydlig gräns mellan politik och förvaltning respekteras. Politiska beslut och direktiv ska implementeras och genomföras – punkt slut. De ska inte förhalas eller obstrueras av tjänstemän eller annan personal som drivs av en annan politisk kompass än den folkvalda regeringen. Detta, herr talman, gäller självklart oavsett vilken regering vi har i Sverige.

Herr talman! Den offentliga förvaltningen i Sverige ska bygga på tillit och förtroende. Den ska vara tillgänglig och inriktad på medborgarens perspektiv i samhället. Det förutsätter en väl utbyggd lokal och regional närvaro av de statliga myndigheterna. Det är utgångspunkter i det ställningstagande som konstitutionsutskottets betänkande KU29 Offentlig förvaltning bygger på. I betänkandet behandlas 53 yrkanden från allmänna motionstiden. Jag vill i sammanhanget yrka bifall till de reservationer vi från Socialdemokraterna lämnat: nummer 2 om lokal statlig service under punkt 3, nummer 3 om länsstyrelserna under punkt 5 och nummer 4 om digitalisering under punkt 7.

Från Socialdemokraternas sida vill vi i ställningstagandet framföra att det i dag finns över 100 servicekontor som drivs inom ramen för Statens servicecenter. De finns i storstadsområden men också i mindre kommuner och på landsbygden. De behöver utvecklas, inte avvecklas, vilket tyvärr varit fallet på grund av regeringens neddragningar på senare år.

På servicekontoren kan enskilda få vägledning av enklare karaktär från Försäkringskassan, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Skattemyndigheten och Arbetsförmedlingen. Även Kronofogdemyndigheten delar i vissa fall lokaler. Servicekontoren är mycket uppskattade, med över 2,8 miljoner besök under 2024 och en kundnöjdhet på runt 95 procent.

Herr talman! Jag har själv både som anhörig och i mitt uppdrag som ledamot besökt en del servicekontor sedan de infördes av den socialdemokratiskt ledda regeringen, såväl i min hemstad Ängelholm som i Klippan och Helsingborg. Jag har kunnat ta del av verksamheten och konstatera att kontoren är välbesökta och att besökare får god hjälp och gott stöd. Det betyder för många mycket att få prata med en person och inte enbart vara hänvisad till digitala hjälpmedel och teknik. I olika skeden av livet kan vi ha olika behov. Den mänskliga kontakten kan ofta göra skillnad och underlätta möten med myndigheter. Därför är den statliga närvaron betydelsefull. Som jag ser det får den inte förvandlas till en enbart digital företeelse.

Regeringens neddragning av budgeten innebär att en rad servicekontor kommer att stängas. Det talas om uppemot 35 till antalet. Så sent som i fjol stängdes kontoren i Trelleborg, Landskrona och Simrishamn. I år har ytterligare några stängningar aviserats, bland annat i Nordstan i Göteborg och i Karlshamn, har jag kunnat ta del av. Det är åtgärder som slår hårt mot medborgarservicen runt om i Sverige. Fullt naturligt har en hel del protester framförts.

Utbyggnaden av den statliga närvaron och servicen behöver fortsätta i hela landet. Genom fler servicekontor, omlokalisering och nyinrättade myndigheter samt Försvarsmaktens, Polismyndighetens och Kriminalvårdens pågående expansion finns förutsättningar för tusentals nya jobb runt om i landet. Då behöver också servicekontoren fortsätta att utvecklas. De kontor som stängts behöver återöppnas, och fler verksamheter ska kunna knytas till dem.

Genom kontoren främjas samverkan mellan myndigheter på ett direkt sätt. Det kan också vara en styrka när det gäller att komma åt den organiserade kriminaliteten. Jag vill från Socialdemokraternas sida framhålla att vi anser att det regionala perspektivet ska finnas med i varje beslut om var statlig verksamhet ska placeras och att etableringen av nya servicekontor ska fortsätta.

Herr talman! Den offentliga förvaltningen har på många sätt lagt grunden för den svenska samhällsmodellen, vill jag med fog påstå. Från början var kanske syftet i mycket att driva in skatter och kontrollera riket som sådant. Sedan inrättades centrala ämbetsverk, kollegier, för att skapa en struktur. När demokratin så småningom blev en realitet, efter lång kamp och stora vedermödor, expanderade den offentliga förvaltningen. Staten tog på sig en rad uppgifter som innebar närvaro i lokalsamhället.

Det handlade inte enbart om statskyrkan, som var en självklar utgångspunkt såväl i städerna som i bygderna och som skötte folkbokföringen i runt 500 år. Det handlade kanske framför allt om sådant som post, telefoni, skolor, vägförvaltning, polis, försäkringskassa och arbetsförmedling – naturliga inslag i varje kommun under en rad decennier och under generationers uppväxt i landet.

Därefter följde en rad år av neddragningar, samhällsförändringar och även en hel del privatiseringar, vilket har förändrat bilden. Numera kan vi besöka kommuner där den enda statliga inrättningen är Systembolaget. Med all respekt för detta välrenommerade statliga företag tror jag att det är en brist om det är den instans som ska upprätthålla den statliga närvaron. Därför behövs ökat regionalt och lokalt fokus i de offentliga förvaltningarnas verksamhet. Här spelar återigen de statliga servicekontoren en viktig roll.

Herr talman! Jag vill resonera en del kring vår reservation från Socialdemokraterna om länsstyrelsernas roll. Vi har vid flera tillfällen framhållit behovet av ett stärkt förvaltningsanslag till länsstyrelserna. Vi tycker att det är viktigt att regeringen använder sig av den styrka som finns i form av 21 ytterst kompetenta myndigheter med stark lokalkännedom. Det handlar inte minst om uppbyggnaden av totalförsvaret och om beredskapsfrågorna. Många av de uppdrag som regeringen nu lägger på sina sektorsmyndigheter hade det varit mer effektivt att lägga på länsstyrelserna, som vi ser det. Jag menar att detta är en fråga som regeringen behöver se över.

Herr talman! Jag är också tveksam till den politik som innebär centralisering av vissa uppgifter till vissa länsstyrelser, exempelvis i fråga om jordbruksstödet. Det kommer att leda till att frågor som det är viktigt att behandla med geografisk närhet flyttas ännu längre bort från dem som de facto utövar verksamheten. För att länsstyrelserna ska kunna fungera som samlande krafter i länen behöver deras uppdrag att samordna statens myndigheter kompletteras med uppdrag till berörda myndigheter att samverka med länsstyrelserna.

Detta är frågor som ofta berörts vid besök som jag gjort i länen både med och utan konstitutionsutskottet, och betoningen har varit på krissituationer. Det kan handla om skogsbränder, översvämningar och en rad andra företeelser där denna samverkan ofta efterfrågas av länsstyrelserna. Här bör regeringen agera för att förbättra situationen.

Herr talman! Jag vill också nämna en del kring vår reservation om digitalisering under punkt 7. Vi föreslår att ställningstagandet ska utgå från att människor förtjänar och förväntar sig att få offentlig service anpassad efter sin livssituation. Det innebär en mer effektiv och digitalt välfungerande offentlig sektor. Jag vill framhålla att det inte står i motsats till den satsning som är nödvändig för Statens servicecenter; det är egentligen två samverkande faktorer. Utgångspunkten är att alla offentliga tjänster ska kunna hanteras digitalt, men det innebär också att de ska vara tillgängliga via telefon eller direktkontakt.

Herr talman! När det gäller övriga motioner ställer vi oss bakom avslagsyrkandena. Motionerna tar var för sig upp ämnesområden såsom kamp mot korruption och EU-rättsfrågor, och det finns ställningstaganden i betänkandet som vi menar är väl grundade utifrån beredningsarbetet.

När det gäller tjänstemannaansvaret, som Westmont berörde alldeles nyss, kan vi ha i åtanke att det i gällande rätt redan finns med tjänstefel, som kan utdömas utifrån brottsbalken om gärningspersonen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen från någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. Detta finns redan, och det kan vara bra att ha med i resonemanget.

Jag vill också lyfta in den politiska dimensionen. Det är genom lagstiftning som vi formar samhället, och det är lagarna och regelverken som är vägledande för de tjänstemän och ämbetsmän som verkar i den offentliga förvaltningen. Något annat har jag inte mött när jag har varit ute på besök och mött dessa hängivna tjänstemän som jobbar för samhället och statens bästa varje dag. Det bör också framhållas i debatten.

Herr talman! Vi debatterar i dag konstitutionsutskottets betänkande om offentlig förvaltning. Det är ett betänkande som spänner över ett brett fält ,från korruption och länsstyrelser till digitalisering och tjänstemannaansvar.

Jag vill i mitt anförande fokusera på en fråga som jag anser är av grundläggande konstitutionell betydelse, nämligen det vi brukar kalla tjänstemannaaktivism eller myndighetsaktivism.

Låt mig börja i grunden. I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen anges att den offentliga makten utövas under lagarna. Det är inte en teknikalitet, utan det är rättsstatens fundament. Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen gäller att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt vara sakliga och opartiska.

Dessa principer är inte tomma ord, herr talman. De är den konstitutionella ryggraden i ett demokratiskt samhälle. Men, herr talman, de respekteras inte alltid.

Låt mig ändå börja med att uttrycka både respekt och förtroende för den absoluta majoriteten av våra statliga medarbetare. Vi möter medarbetare i våra uppdrag och i våra privatliv som verkligen arbetar i den bästa andan av svensk tjänstemannatradition när det gäller myndighetsutövning, det vill säga förnuft utan lidelse.

Med detta sagt kan vi också konstatera att vi har ett växande problem i Sverige när det gäller myndighetsaktivism. Framför allt är det ett växande demokratiskt problem i spåren av den. Vi har under lång tid, herr talman, sett hur myndigheter i Sverige har glidit bort från sin kärnuppgift. I stället för att tillämpa lagen och tjäna medborgarna har myndigheter i vissa fall ägnat sig åt att driva opinion, lobba för politiska ståndpunkter och agera som aktörer i den politiska debatten.

Det har heller inte bara varit så att man ofta vill undvika att implementera demokratiskt beslutad politik, utan man gör allt oftare allt man kan för att direkt motarbeta densamma – i synnerhet inom vissa sektorer. Det är vad vi kallar tjänstemannaaktivism, och det är ett problem som undergräver förtroendet för hela statsförvaltningen och ytterst för den svenska demokratin och för det svenska folkstyret.

Det är just där skon klämmer. Förtroendet för förvaltningen är inte något abstrakt, utan det är kittet som håller samman relationen mellan medborgare och stat. När en myndighet börjar driva politiska agendor i stället för att tillämpa lagen vet medborgaren inte längre om han eller hon möter en objektiv förvaltning eller en organisation där medarbetare agerar utifrån egna syften eller en egen agenda. Den osäkerheten är farlig eftersom den eroderar tilliten inte bara till den enskilda myndigheten utan även till det offentliga demokratiska systemet. Och när grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar som de ska riskerar medborgarna att förlora tilliten till samhällets institutioner och till varandra. Det är därför tjänstemannaaktivism inte är ett harmlöst fenomen, utan den är i förlängningen ett hot mot demokratin.

De senaste årtiondena har vi sett hur myndighetsaktivism, och till viss del även domstolsaktivism, steg för steg har urholkat exempelvis äganderätten och skapat hopplöshet, rättslöshet, frustration, ilska och misstro mot både rättsstaten och myndigheterna och därigenom mot demokratin.

I 5 § förvaltningslagen anges att en myndighet endast får vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen. I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.

Detta är legalitetsprincipen i praktiken, herr talman. I förarbetena till lagen anförs att legalitetsprincipen är av central betydelse inom förvaltningsrätten eftersom kravet på författningsstöd bildar utgångspunkt för myndigheternas verksamhet såväl när det gäller att handlägga ärenden och besluta i dessa som i fråga om annan verksamhet som en myndighet bedriver.

Ändå – och det är anmärkningsvärt – har genomgångar i utredningar indikerat att myndigheterna inte alltid i tillräcklig utsträckning tar reda på om de har stöd i rättsordningen för sina åtgärder. Det är ett systemfel. Och det är ett systemfel som Moderaterna och våra Tidökollegor sedan länge har velat åtgärda.

I en proposition 2009 bedömde den dåvarande borgerliga regeringen att det inte bör vara en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning eller företräda särintressen inom sitt verksamhetsområde. Det är en princip som vi moderater helhjärtat delar. Dåvarande alliansregering ansåg att det inte är en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning som innebär att myndigheten tar ställning för den ena eller den andra sidan i en partipolitiskt kontroversiell fråga i syfte att påverka riksdagen eller regeringen.

Ändå har vi sett det hända gång på gång: Myndigheter som driver kampanjer. Myndigheter som lobbar mot sin egen regering, oavsett färg på regeringen. Myndigheter som köper in ideologiska certifieringar och konsulttjänster från organisationer vars syfte är politisk påverkan.

Det här är inte myndigheternas uppdrag, utan det är ett missbruk av skattemedel och av det förtroende som medborgarna har givit det offentliga. Och varje gång det sker urholkas förtroendet lite till för den myndigheten, för förvaltningen i stort och ytterst för demokratin som helhet. Myndigheter ska vara effektiva och arbeta i medborgarnas tjänst – annars tappar människor förtroendet för politiken och offentliga institutioner. Vi har sett det ske i stora västliga demokratier, och vi ser nu konsekvenserna av den misstron och den frustrationen. Jag behöver inte nämna något specifikt land, men jag tror, herr talman, att vi alla tänker på samma.

Utskottet betonar också i det betänkande vi debatterar i dag att legalitetsprincipen är av central betydelse för myndigheternas verksamhet. Legalitetsprincipen innebär att myndigheternas verksamhet måste ha stöd i någon av de källor som tillsammans bildar rättsordningen. Dessutom ska myndigheterna i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Herr talman! Nu sker tydliga förändringar i rätt riktning. Nyligen överlämnade regeringen lagrådsremissen Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar till Lagrådet. I lagrådsremissen finns ett förslag om att ett nytt brott införs i brottsbalken, med beteckningen missbruk av offentlig ställning.

Detta är ett historiskt steg, herr talman. Därigenom straffbeläggs att vid utövandet av en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag uppsåtligen i strid med lag eller annan författning vidta eller underlåta att vidta en åtgärd för att få en otillbörlig förmån eller för att någon annan ska få en sådan förmån eller för att otillbörligt missgynna någon annan.

I lagrådsremissen anförs att allmänheten har ett berättigat krav på att offentlig verksamhet bedrivs på ett ansvarsfullt och korrekt sätt och att det är nödvändigt att det finns ett effektivt system för individuellt ansvarsutkrävande när felaktigheter begås. Precis så är det, och det är exakt vad vi moderater har drivit. Det är rättvis och ansvarstagande politik. Vi ska dock inte nöja oss med det, herr talman.

Frågan om tjänstemannaaktivism handlar inte bara om enstaka tjänstemän som agerar fel. Det handlar om en kultur i delar av statsförvaltningen där gränsen mellan myndighetsutövning och politisk aktivism har suddats ut. Det handlar om myndigheter som har glömt att de är till för medborgarna, inte för att driva egna agendor. Man ska som offentligt anställd inte definiera sitt eget uppdrag. Jag kan inte nog fokusera på det: Man ska som offentligt anställd inte definiera sitt eget uppdrag. Det ska politiken – eller rättare sagt demokratin – göra.

Myndigheternas informationsverksamhet måste ligga inom ramen för deras instruktionsenliga uppgifter eller särskilda regeringsuppdrag. Det är en princip som måste upprätthållas inte bara i ord utan i praktiken, genom tydliga regleringsbrev, tydliga instruktioner och ett skärpt ansvarsutkrävande. 

Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera följande: Det har skämtsamt sagts att framgång inom statsförvaltningen bara kan mätas genom myndigheternas anslag och antalet medarbetare – att ökande anslag och ett växande antal anställda skulle vara det främsta tecknet på framgångsrikt myndighetsarbete. Det är naturligtvis en överdrift, men den saknar tyvärr inte helt förankring i verkligheten. Det finns nämligen många krafter som argumenterar för att myndigheter av vitt skilda slag behöver växa för att kunna hantera den byråkrati dessa krafter själva har varit med och bidragit till.

Vi moderater vill se en förvaltning som är effektiv, rättssäker och står på medborgarnas sida. Det är en klassisk moderat ståndpunkt: Staten ska göra det som bara staten kan göra – och göra det väl. Staten ska inte ägna sig åt politisk aktivism på skattebetalarnas bekostnad. 

Herr talman! Jag ser fram emot den proposition som regeringen har aviserat. Jag ser fram emot att riksdagen kan ta ställning till ett skärpt tjänstemannaansvar. Jag ser också fram emot en förvaltning som medborgarna kan lita på – en förvaltning som tillämpar lagen, inte driver politik. Det är vad rättsstaten kräver, och det är vad Moderaterna driver.

Herr talman! Det största hotet mot svensk demokrati kommer från Ryssland, och det näst största hotet mot svensk demokrati kommer från brottsligheten. Men det tredje största hotet mot svensk demokrati kommer från myndighets- och domstolsaktivism.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och ber om ursäkt för det lilla överdraget av talartiden, herr talman. Det ska aldrig någonsin upprepas.

I detta anförande instämde Mauricio Rojas (L).

Herr talman! Det var intressant att lyssna på vissa av de tidigare anförandena, som väl helt enkelt visade att det här betänkandet spänner över vitt skilda frågor. Jag hade tänkt koncentrera mig på några andra frågor än dem som tidigare talare tog upp.

Först och främst vill jag yrka bifall till reservation 2.

Precis som tidigare talare har sagt behandlas i detta betänkande frågor som rör den offentliga förvaltningen. Det är ett begrepp som kan låta lite tekniskt men som i grunden handlar om hur staten omvandlar politiska beslut, som har fattats av till exempel oss i den här kammaren, till verklighet i människors vardag. Det handlar om myndigheters arbete, om relationen mellan medborgare och stat och ytterst om förtroendet för vårt demokratiska system.

Förvaltningen vilar på den statliga värdegrundens grundläggande principer: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning – vilket kanske är värt att understryka i detta sammanhang, med tanke på vad tidigare talare har sagt – respekt, effektivitet och service. Det innebär att makten utövas under lagarna, att alla behandlas lika och att staten ska vara tillgänglig och ge god service till medborgarna. Denna grund syftar till att skapa en förvaltning som är effektiv, rättssäker och fri från korruption och maktmissbruk.

Herr talman! En viktig del i detta är givetvis tillgången till statlig service. Det är inte bara en administrativ detalj utan en fråga om jämlikhet, demokrati och tillit. När människor behöver hjälp med sin pension, sjukpenning eller deklaration ska staten finnas där, tillgänglig, begriplig och nära. Verkligheten ser dock annorlunda ut för många.

Under lång tid har vi sett hur den statliga närvaron har minskat och hur servicekontor har försvunnit från mindre orter. Kvar blir längre avstånd, sämre tillgänglighet och ett ökat beroende av digitala lösningar som inte fungerar för alla. Äldre personer, personer med funktionsnedsättning eller de som saknar digital vana riskerar att hamna utanför i vårt samhälle.

Herr talman! Detta är inte en oundviklig utveckling utan ett resultat av politiska prioriteringar. Vi i Vänsterpartiet anser att staten måste ta ett mycket större ansvar för att säkerställa en likvärdig service i hela landet än vad som görs i dag. Det handlar om att stärka och bygga ut servicekontoren – inte avveckla dem, vilket är det som sker nu. Det handlar om att säkerställa att människor kan få personlig hjälp, ställa frågor och få stöd i sina kontakter med myndigheter.

För oss är servicekontoren en nyckel i detta arbete. De samlar flera myndigheter under ett och samma tak och gör staten mer överskådlig och tillgänglig. Dagens drygt hundra servicekontor är mycket uppskattade och hade under 2024 över 2,8 miljoner besök samt en nöjdhet på 95 procent.

Det är därför det är så olyckligt att regeringen har valt att skära ned kraftigt på det anslag som avser Statens servicecenter, med motiveringen att myndigheten har ”friheten” att själv välja vilka servicekontor som ska läggas ned. Därigenom ska man kunna spara 150 miljoner. Regeringens neddragning av budgeten innebär att vart fjärde servicekontor har lagts ned eller kommer att stängas, och det slår minst sagt hårt mot medborgarservicen runt om i Sverige. Det har dessutom kritiserats kraftigt av såväl berörda kommuner och regioner som SKR.

Att försvaga denna närvaro är att acceptera ökade klyftor mellan stad och land och mellan dem som klarar sig själva digitalt och dem som inte gör det. Men det riskerar också att försvaga tilliten till det offentliga, och utan tillit fungerar inte den offentliga förvaltningen.

Herr talman! En stark offentlig förvaltning är inte bara effektiv; den är också närvarande. Den finns där människor behöver den. Därför står jag bakom den reservation i betänkandet som har samlat hela oppositionen. Det är glädjande att vi gemensamt vill se en ambitiös politik som stärker den lokala servicen, säkrar servicekontor i hela landet och bygger ett samhälle som håller ihop. Det är välkommet, och jag ser fram emot att våra partier under nästa mandatperiod gemensamt kommer att se till att fler myndighetsskyltar skruvas upp, inte ned, runt om i landet.

Herr talman! Offentlig förvaltning är ämnet för den här debatten. Vilka associationer ger ordparet offentlig förvaltning er som lyssnar? För många kanske det låter som något tungt, oformligt, stelt och fyrkantigt – som något ofantligt.

För mig är offentlig förvaltning människor – många, många människor – som varje dag går till jobbet och utifrån sina förutsättningar tjänar andra människor och det här landet på olika sätt. Närmare 1,5 miljoner människor i Sverige arbetar i dag inom offentlig förvaltning. Det är allt från poliser i yttre tjänst och socialsekreterare i våra kommuner till lektorer som undervisar på universitet och tjänstepersoner inom Regeringskansliet.

Det är alltså många som har en offentlig anställning, och det är vi i den här kammaren – liksom de som sitter i kommunala och regionala församlingar – som ger förutsättningarna för deras jobb. Det är också vi som ska utkrävas ansvar om de förutsättningar som ges inte är de rätta.

Herr talman! Vilka förutsättningar ger då vi politiker dessa människor, som arbetar hårt i många olika professioner? Ibland är de allt annat än bra, kan jag tyvärr konstatera. Jag tänkte belysa detta med ett färskt exempel från den verklighet som jag känner väl efter mina 14 år som jurist i statlig tjänst.

Jag är sedan några år tillbaka tjänstledig från mitt jobb som åklagare. Häromveckan besökte jag den åklagarkammare här i stan som är min ordinarie arbetsplats. Det var som alltid väldigt fint att träffa åklagarkollegorna där. De har, liksom övriga i offentlig anställning, att förhålla sig till de lagar som vi stiftar i den här församlingen. Det har ju på senare år kommit en del ny lagstiftning som åklagare har att följa. Det är mycket att ha koll på för att allt ska bli rätt.

Herr talman! Absolut rapportskyldighet var en nyhet som jag fick höra en del om vid mitt besök häromveckan. Det handlar om skyldighet att anmäla till socialtjänsten när barn far illa. Det låter förstås bra. Problemet är bara att åklagare, som har rätt mycket på sitt bord, väldigt sällan är de som har direktkontakt med socialtjänsten. Den kontakten sköter i stället polisen. Det är polisen som utför det som åklagare ger direktiv om, till exempel att hålla förhör.

Polisen har skyldighet att göra en anmälan till socialtjänsten när barn far illa. Denna lagstiftning, som har tagits fram i stor brådska, tyvärr i likhet med mycket annan lagstiftning på senare tid, ger inte åklagare något som helst undantag från den här rapportskyldigheten – inte under några som helst omständigheter. Även om polisen har gjort en orosanmälan till socialtjänsten i samma ärende – om exakt samma sak – är alltså även åklagaren skyldig att göra detta arbete.

Jag fick höra att den här lagstiftningen aldrig skickades ut på remiss till operativa åklagarkammare. De hade ingen möjlighet att tala om hur det ser ut i verkligheten. Det hanns väl inte med; det är ju så bråttom.

Herr talman! Vad vill jag säga med det nyss nämnda exemplet? Hafsig lagstiftning ålägger hårt arbetande personer helt onödigt extrajobb, som förstås tar tid och kraft från mer angelägna arbetsuppgifter. Det skapar uppenbar frustration i organisationen; det såg jag bland flera åklagarkollegor som jag träffade.

Det stannar dock inte där. Konsekvenserna av en helt annan lagstiftning, som regeringen inom kort kommer att lägga fram en proposition om, har berörts av flera tidigare talare. En åklagare som väljer att inte göra en orosanmälan kommer att åtalas för brottet tjänstefel.

Som flera talare har varit inne på har det varit en stor sak för Tidöpartierna att driva igenom detta. Jag vill med mitt exempel tala om att det finns personer som kommer att drabbas av detta på ett sätt som jag inte tror var tänkt. Jag blir ibland lite trött när jag i debatten hör tvärsäkra politiker konstatera vissa resultat av någonting, kanske utan att de riktigt har kontakt med verkligheten.

Herr talman! Under flera år i rad har Sverige uppvisat en fallande trend när Transparency International tagit fram sina korruptionsindex. Det är en minst sagt oroande utveckling. Vi ser samtidigt hur den organiserade brottsligheten placerar folk på insidan eller mutar sig till olika fördelar. Det här är direkt farligt.

När den organiserade brottsligheten på allvar lyckas äta sig in i samhällskroppen har vi att göra med ren och skär maffia. Våra kommuner och regioner är särskilt sårbara för sådana här angrepp. Företrädare uppger att det har blivit allt vanligare med korruption. Därför anser Centerpartiet att det är angeläget att ge bättre stöd och bättre vägledning till kommuner och regioner. Vi vet ju att Sverige har många små kommuner med ganska begränsade resurser. Det är viktigt att ge dem stöd så att de kan uppmärksamma sådana här angrepp och hindra dem i tid.

Arbetet mot korruption och infiltration måste ske på ett samordnat och koordinerat sätt för att vara framgångsrikt. Kunskap behöver spridas för att vi ska motverka en farlig utveckling. Jag vill därför yrka bifall till reservation 1.

Slutligen, herr talman, vill jag säga någonting om Statens servicecenter. Oavsett var i landet du bor har du rätt till service från våra myndigheter. Det är därför helt nödvändigt att vi har ett antal servicekontor runt om i landet där flera myndigheter i samverkan erbjuder service till kontorens besökare för att svara upp mot medborgarnas berättigade förväntningar.

Det som händer just nu är att många servicekontor läggs ned. Det rimmar inte alls med statens uppdrag att ge samma service till alla medborgare, oavsett var i landet de bor. Detta kommer att få stora konsekvenser för både privatpersoner och företag som i dag besöker servicekontoren.

Vi i Centerpartiet anser att statlig närvaro och service i hela landet är helt nödvändigt, och vi vill i stället att denna service ska utökas. För oss är det självklart att alla medborgare har rätt till samma service, oavsett var i landet de bor och oavsett vilka förutsättningar de har att ta del av servicen.

Herr talman! Jag tänkte framför allt prata om de statliga servicekontoren, men jag måste ändå reflektera lite över vad som har sagts här.

Det jag tar med mig från diskussionen är den tydliga och ganska kraftfulla ansatsen att lite svepande angripa statliga och andra tjänstepersoner i offentlig sektor för att de skulle vara antingen ansvarslösa eller aktivister. Jag kan tycka att det är lite ofint att gå på så hårt när det inte är närmare specificerat med vare sig exempel eller platser. Det innebär att ett stort antal människor i dag kan känna att de utan någon som helst orsak blivit lite angripna.

Vi får anledning att återkomma till detta. Jag tar naturligtvis också med mig att jag får gå hem och vässa mina argument i sammanhanget så att vi kan ha förtjänstfulla debatter i ärendet framöver. Jag tycker att det är väldigt viktiga frågor.

Vi har tidigare i debatten hört om de statliga servicekontoren, och jag är inte bättre än att även jag vill säga något om dem.

De senaste decennierna har den statliga närvaron i regioner och kommuner uppmärksammats på olika sätt. Vi som har varit med ett tag minns de stora statliga satsningarna i städer och kommuner för att bidra till att motverka utflyttning och arbetslöshet. Det fanns regionala stödområden, huvudsakligen i norra Sverige, för att genom olika former av stöd uppmuntra företag att starta eller fortsätta verksamheter där. På 80-talet inrättade man regionala utvecklingsfonder för att bidra till den regionala utvecklingen genom förmånliga lån och annan support till mindre och medelstora lokala företag.

Man började även diskutera utlokalisering av statliga myndigheter till regionala centralorter som Karlstad, Borlänge och Norrköping för att på så vis skapa arbetsplatser på orter som bedömdes ha både potential för och behov av utveckling.

Vid den tiden utökades också antalet lärosäten i landet med högskolor i städer som Skövde, Halmstad, Östersund och Kristianstad. Detta är inte längre särskilt kontroversiellt. Tidigare motståndare till nya högskolor har fått se dem växa, bedriva viktig forskning och utbilda allt fler, till allas glädje.

En viktig punkt är att närvaron av statliga verksamheter tycks ha positiv inverkan på jämställdheten mellan män och kvinnor på den regionala arbetsmarknaden. Löneskillnader över landet samvarierar med andelen statligt anställda; staten antas ha en mer jämställd lönestruktur, medan den kanske är något mindre jämställd i privata verksamheter. Kommuner och regioner ligger däremellan.

Det har också visat sig att regionerna med de minsta andelarna statligt anställda, och därmed också de största skillnaderna, utgörs av ett band över södra Sverige, från Halland via Jönköping och Kronoberg till Kalmar län. Det är ett av flera skäl till att de statliga servicekontoren är så viktiga.

De statliga servicekontoren, som är verksamheter som är gemensamma för Skatteverket, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten och Försäkringskassan, och ibland även Migrationsverket, har byggts upp under de senaste åren. Avsikten var att bibehålla närvaro på orter med mindre underlag genom samverkan mellan flera myndigheter för att på så vis kunna finnas kvar och bidra till att göra det enklare för människor att bo och verka där de vill.

Olyckligtvis har flera av dem lagts ned under nuvarande regering. En återgång till ett större antal orter med servicekontor är angeläget av flera skäl, framför allt som stöd för regional och lokal utveckling men också för att bidra till en ökad jämställdhet i regioner och kommuner.

Miljöpartiets motion om de statliga servicekontoren kom att beredas och debatteras i näringsutskottet. Jag har inga invändningar mot det, men jag tar förstås tillfället i akt att lyfta upp ärendet också här.

Herr talman! Steget från Statens servicecenter till länsstyrelserna är inte så stort, åtminstone inte i tanken. Länsstyrelserna säkerställer en statlig och regional delaktighet i länens utveckling och kan företräda staten på viktiga områden. Detta ser vi på många håll i Sverige, och som jag sa tidigare är den statliga närvaron i sig betydelsefull. Det innebär att förslag och motioner om att på sikt avveckla länsstyrelserna bör avslås eller argumenteras emot, beroende på situation.

Det är angeläget att länsstyrelsernas roll som samordnare och regionalt nav för utvecklingsfrågor tas till vara och utvecklas. Vad jag förstår av möten på hemmaplan med ”min” länsstyrelse i Halland finns det områden som kan utvecklas, både administrativt och verksamhetsmässigt. I sammanhanget spelar förstås också finansieringen av såväl kärnuppdrag som extra uppdrag en viktig roll.

Herr talman! Slutligen tänkte jag ta upp digitalisering och AI. Det är i och för sig två olika områden, men de har klara beröringspunkter.

Jag noterar att regeringen beslutade om en digitaliseringsstrategi under 2025, och lite senare kom även en Al-strategi. Portalparagrafen i båda strategierna är enkel: Sverige ska vara världsledande inom både digitalisering och Al. Det är självklart lovvärda ambitioner. Varför ska man inte vara bäst?

Men ändå, det finns många insatser att lägga kraft och resurser på för att komma närmare en pallplats i det globala digitaliserings- och Al-racet. Ett stort område är förstås medborgarens kommunikation och kontakter med förvaltningar, myndigheter och ”det allmänna” i bred bemärkelse.

Här finns en del att hämta i Danmark, som utvecklat system som är gemensamma för flera myndigheter och departement. Igenkänningsfaktorn är hög mellan olika kontaktpunkter, och inte minst förhållandet att man bara behöver lämna sina uppgifter en gång känns som något önskvärt.

Utskottet föreslår avslag på de motioner som väckts bland annat med hänvisning till arbete som pågår – som alltid, kan man säga – men det kommer helt säkert fler och mycket bra förslag från ledamöter redan till hösten igen. Då gäller det att det finns en öppenhet för detta.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)