Ny kamerabevakningslag

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och till reservation nr 6.

I Sverige i dag har vi ungefär 200 kriminella gäng. Vi ser nu att det grova våldet tyvärr är på rekordnivåer. I många av våra utsatta områden ser vi just nu hur narkotikaförsäljning kan pågå på öppen gata och att polisen har svårt att räcka till när det gäller att kunna pressa tillbaka den här kriminaliteten.

Det finns mycket som jag tycker att vi ska fundera över när det gäller våra utsatta områden, som man nu bedömer är 61 över hela Sverige. Det är områden som i stort har svikits av samhället, områden där framtidstron har försvunnit och skolorna inte varit tillräckligt bra. Det är områden med mer av bidrag och mindre av jobbmöjligheter. Men det är också områden där rättsstaten varit satt på undantag – inte tillräckligt många poliser närvarande, inte tillräckligt mycket trygghet och, vill jag faktiskt säga, inte tillräckligt mycket kameraövervakning.

Det är frågan om kameraövervakning som vi ska debattera i dag. Om man tittar ut över Europa ser man att det finns länder med väldigt mycket av kameror. Storbritannien är kanske det mest kända exemplet i ena änden av skalan. Jag skulle inte vilja kalla Sverige extremt, men vi ligger definitivt i helt motsatt ände av denna skala.

Det här är någonting som behöver förändras. Det är inte rimligt att Sverige ska vara ett land där vi inte visar tillit till våra brottsbekämpande myndigheters förmåga att använda detta verktyg. Jag är nämligen övertygad om att polisen inte använder sig av kameraövervakning för nöjes skull utan för att man ser att det finns ett behov på brottsutsatta platser. Vi ska givetvis säkerställa rättssäkerhet och personlig integritet, men vi måste göra mer.

Väldigt mycket av det motstånd som har funnits i Sverige har byggt på gammal forskning, som skulle visa att kameraövervakning inte är effektivt för att bekämpa kriminalitet. Faktum är att den nya forskningen, den nya sammanställningen, tvärtom visar att kameraövervakning är ett väldigt bra verktyg för polisen och andra brottsbekämpande myndigheter vid ett antal givna tillfällen. Det ökar också människors trygghet.

Moderaterna och Alliansen har under denna mandatperiod drivit på eftersom vi menar att det behövs bättre verktyg till polisen. Det behövs mer kameraövervakning för att kunna pressa tillbaka kriminaliteten.

Jag vill passa på att tacka framför allt utskottet, där jag tycker att vi har haft ett väldigt positivt samtalsklimat i de här frågorna och på olika sätt har försökt röra oss framåt. Men jag vill också säga i denna kammare att jag är besviken på justitieminister Morgan Johansson, som under den här mandatperioden konsekvent har försenat och hållit emot i denna fråga.

Gång på gång är det utskottet som har fått återkomma för att få den här regeringen att återkomma med lagstiftning som möjliggör mer kameraövervakning med större möjligheter för polisen. Faktum är att så sent som i december förra året fattade vi ett beslut i riksdagen som handlade om att man borde ta bort tillståndsplikten för polisen. Nu får vi äntligen en ny kamerabevakningslag. Men där är detta förslag inte med, utan det har man lagt i en utredning som ska komma efter att den här lagen börjar gälla. Hade regeringen lyssnat på Alliansen redan då och inte trotsat riksdagens vilja – vilket man nu är KU-anmäld för – hade vi redan nu kunnat säkerställa att polisen får den här möjligheten, vilket skulle behövas för att pressa tillbaka kriminaliteten.

Jag vill ändå återkomma till att utskottet har visat att det nu finns bred samsyn, vilket är väldigt viktigt. Jag tror att det här kommer att vara helt avgörande för att vi ska kunna pressa tillbaka de kriminella gängen.

Med det vill jag återigen yrka bifall till förslaget med hopp om att vi kan fortsätta ha ett gott samtalsklimat i dessa frågor.

(Applåder)

Herr talman! Politik handlar inte sällan om att balansera viktiga värden mot varandra – att väga ett viktigt samhällsintresse mot ett annat. Ibland handlar det om att välja mellan något som ger effekt på kort sikt och något som ger varaktig och långsiktig effekt.

För politiken är utmaningen ibland att visa så pass stort ledarskap att vi kan välja en långsiktigt klok lösning trots att vi kanske inte får utdelning för det i opinionen under innevarande mandatperiod. Vid andra tillfällen står möjligheten att lösa ett samhällsproblem mot de principer som vårt demokratiska och fria samhälle vilar på.

Det här är inga små frågor, herr talman, och det är inga lättlösta konflikter. Rättspolitiken är inget undantag. Det är kanske snarare så att rättspolitiken ofta blir arenan för just denna typ av avvägning. Rättsstatliga principer, som kanske är de mest grundläggande principerna för den moderna liberala västerländska demokratin, kan stå i vägen för metoder som skulle kunna vara effektiva för brottsbekämpning.

Vissa gör det lätt för sig och bortser helt från de risker som finns i att sätta viktiga principer på undantag. Andra sätter principerna så högt att de aldrig vill pröva några nya metoder trots att dessa metoder skulle kunna lösa stora problem.

Herr talman! Jag tror att en effektiv brottsbekämpning i sig är en viktig del av upprätthållandet av rättsstatliga principer så att alla som bor i vårt land kan känna att de får den hjälp och det stöd de behöver från polisen och andra rättsvårdande myndigheter när de behöver det.

Så är inte alltid fallet i dag. När vardagsbrott nedprioriteras och utredningar läggs ned innan de ens har börjat riskerar vi att få en situation där människor inte längre litar på rättssamhället, och när så sker finns det heller ingen anledning att försvara viktiga rättsstatliga och demokratiska värden. Om inget hopp finns om rättvisa genom en rättsstat med starkt förtroende kommer rättvisan att sökas på annat håll: i djungelns lag, den starkes rätt och auktoritär populism – allt som går emot det som byggt vårt land starkt och gjort vårt folk tryggt.

Samma slutresultat kommer att uppnås för den som förenklar saken åt andra hållet, som föraktar kraven på rättssäkerhet och ställer det i kontrast mot effektiv rättvisa och som inte drar sig för att lyfta fram enskilda exempel och avkräva den som försvarar rättsstatliga principer svar på varför någon som är anklagad för ett allvarligt brott ska ha några rättigheter över huvud taget.

Det är inte lätt att svara på detta. Men det är nödvändigt att försöka, för utan rättsstatliga principer finns ingen säker rättvisa. Det kanske känns så för stunden i en debatt med uppskruvat tonläge, men utan stark tilltro till rättssäkerhet och att ingen oskyldig döms finns inte det förtroende för rättsstaten som är nödvändigt för ett tryggt samhälle.

När det gäller frågan om kameraövervakning måste vi analysera den utifrån samma perspektiv som allt annat på rättspolitikens område. Vi måste väga fördelar mot nackdelar. Nackdelarna finns där i form av risker för att materialet missbrukas, att människor känner sig ofria och att staten med sitt våldsmonopol tar sig rätten att alltför närgånget övervaka oss. Det är aspekter som måste beaktas. I den andra vågskålen ligger de möjligheter till ökad trygghet som finns genom kameror.

För några år sedan talade man mest om övervakningskameror utifrån ett brottsförebyggande perspektiv. Efter att ha granskat forskningsläget då och funnit att inget säkert stöd egentligen fanns för att kameror skulle ha någon särskilt stor brottsförebyggande effekt var jag och många andra tveksamma till kameraövervakning.

På senare tid hittar man dock ganska gott stöd för att kameraövervakning har en annan viktig effekt, nämligen att få till fällande domar. Att få brottslingar lagförda är naturligtvis viktigt i sig och för den brottsdrabbade, som förtjänar att få upprättelse. Men när brottslingar lagförs hindras de från att begå andra brott, och förhoppningsvis kan de i kriminalvårdens omsorg hitta en väg ut ur en destruktiv livsstil. Fällande domar kan också ha en starkt normerande effekt i samhället. När man ser att brottslingar faktiskt åker dit minskar benägenheten hos andra att begå samma typ av brott. Som vi berört tidigare ökar också förtroendet för rättsstaten, liksom tilltron till samhället.

Dagens betänkande lyfter främst fram rättsvårdande myndigheters möjligheter att använda kameror och vill göra det lättare för dem att göra det. Naturligtvis måste bruket av kameror, liksom av all annan potentiellt integritetskränkande teknik, regleras mycket noggrant.

Faktum är dock att särreglering av just polisens bruk av kameror inte är nödvändig. Bruket av kameror regleras redan i flera andra lagar, främst i den nya brottsdatalag som vi ska anta i dag och i den välkända dataskyddsförordningen. Detta är mycket väl genomarbetade lagar, som enligt min uppfattning tydligt definierar gränserna för denna typ av övervakning och hur personuppgifter ska skyddas och hanteras på ett ansvarsfullt sätt.

Jag står givetvis bakom samtliga reservationer från Centerpartiet och Alliansen men avstår för tids vinnande från att yrka på dem i dag.

(Applåder)

Herr talman! För Vänsterpartiet handlar rättspolitiken i grund och botten om trygghet och säkerhet – trygghet för allmänheten att kunna leva sitt liv i frihet med de mänskliga rättigheter som vi har kommit överens om, trygghet i att samhället står upp mot brottslighet och finns där för hjälp och stöd när vi behöver det som allra mest, trygghet att sent på kvällen kunna ta en promenad utan att det händer någonting.

De senaste tio åren har tryggheten i samhället ökat samtidigt som utsattheten för brott har minskat. Samtidigt upplever kvinnor och hbtq-personer i betydligt större utsträckning än män otrygghet i offentliga miljöer. I Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning för 2016 svarade en tredjedel av kvinnorna att de antingen kände sig otrygga, mycket otrygga eller att de inte ens går ut i det egna bostadsområdet sent på kvällarna på grund av otrygghet. Bara en tiondel av männen svarade likadant. Det här är ett av alla skäl till att rättspolitiken alltid måste genomsyras av ett feministiskt perspektiv.

Regeringen föreslår en ny lag om kamerabevakning. Syftet är att öka möjligheterna att använda kamerabevakning vid personbevakning. Det ska bli lättare för polisen och kommuner att få tillstånd till kamerabevakning på offentliga platser i brottsbekämpande eller trygghetsskapande syften. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få utökade möjligheter att använda kamerabevakning utan tillstånd vid risk för allvarlig brottslighet.

Redan i dag finns det enligt gällande kameraövervakningslag stora möjligheter för polis, myndigheter och andra privata aktörer att använda kameraövervakning av platser dit allmänheten har tillträde. Polismyndigheten, Säpo eller räddningsledare har möjlighet att bedriva kameraövervakning under högst en månad utan att ansökan om tillstånd har gjorts.

Det krävs alltså inget tillstånd utan enbart en anmälan till länsstyrelsen för kameraövervakning av banklokal, lokal hos kreditmarknadsföretag, postkontor, uttagsautomater och så vidare. Detta gäller även för kameraövervakning i en tunnelbanevagn, av en tunnelbanestation eller i ett parkeringshus.

Vänsterpartiet har länge varit kritiskt till kameraövervakning. Vi står fast vid att det bästa sättet att bekämpa brottslighet inte är ökade möjligheter till kameraövervakning. Möjligen kan människor uppleva ökad trygghet med kameraövervakning, men samtidigt finns det undersökningar som visar att brottsligheten inte minskar med kameraövervakning. Kameraövervakning kan invagga människor i en falsk trygghet eftersom det sällan finns någon person som tittar på vad som sker i realtid. Däremot kan bevisning av redan begångna brott lättare säkras genom inspelningar.

Det förslag som vi debatterar i dag innebär att definitionen av vad som anses vara en brottsutsatt plats ändras radikalt mot vad som gäller i dag. Det som bör kunna visas för att tillstånd ska ges är att det finns problem med brottslighet där bevakningen ska ske. För vissa typer av platser, till exempel knutpunkter för kollektivtrafik, ska det räcka med att platsen till sin karaktär kan förutsättas vara brottsutsatt utan att det behöver bevisas i det enskilda fallet.

Sammantaget kommer det nya förslaget att få genomgripande konsekvenser gentemot vad som gäller i dag. Vänsterpartiet ser med oro på en utveckling där vi riskerar att bli kameraövervakade i varje tätbebyggt område. Vidare kan vi inte bortse från risken att kameror kan ersätta dialogpoliser och annat brottsförebyggande arbete.

Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 1.

Herr talman! Vi från Liberalerna välkomnar dagens förslag från regeringen. Vi tycker i grunden att det är ett mycket väl genomarbetat förslag som kommer att underlätta för kommuner och för inte minst polisen att sätta upp kameror i brottsutsatta områden och i brottsförebyggande syfte. Det här är något som vi återkommande har lyft under de senaste tre åren.

Det finns kommuner och stadsdelar som gång på gång bokstavligen har fått utkämpa en strid mot kommunala myndigheter. Man har inte fått stöd för sin ansökan hos länsstyrelsen. Även om länsstyrelsen har sagt ja har man fått backning av Datainspektionen. Man har alltså fått helt motstridiga besked beroende på de olika intressena i lagstiftningen där integriteten har varit överordnad det brottsförebyggande. Vi tycker att de steg som nu tas är välkomna.

Polisen kan i dag åberopa en paragraf i lagen om att man omedelbart kan sätta upp en kamera utan tillstånd i 30 dagar. Kriterierna och kraven för den möjligheten är väldigt krångliga, höga och till och med byråkratiska. Med det här lagförslaget ser jag en öppning som skulle underlätta denna möjlighet för polisen.

Det finns också andra exempel som vi har lyft fram. Det gäller attacker mot synagogor och judiska församlingar. Ett exempel från 2013 var synagogan i Malmö som under många år jobbade för att få sätta upp kameror även utvändigt i brottsförebyggande syfte, men man fick nej flera gånger. Det var först 2015 som länsstyrelsen backade och gav tillstånd.

Vi vet att det finns stora problem i Malmö med hotbilden mot den judiska församlingen. Men vi från Liberalerna menar att detta inte får vara beroende av hur högljudda vi är i kammaren eller hur mycket medierna skriver om saken. Det måste finnas en lagstiftning som ytterst underlättar för de skyddsvärda församlingarna att beviljas kameratillstånd. Även där kommer det att bli lättare med den här typen av lagstiftning.

Vi har en reservation, nr 5, som jag yrkar bifall till. Det handlar om att man ska utvidga möjligheterna att få tillstånd vid särskilda skyddsobjekt, till exempel vid polisstationer. Det är möjligt i dag att sätta upp kameror, men enligt flera polismästare och de kontakter som vi har haft är det vid det närmaste omedelbara närområdet – i princip mot en entré – som man kan rikta en kamera, men man kan inte rikta den ut mot en gata.

Det senaste exemplet är explosionen mot Helsingborgspolisen som jag besökte dagen efter attentatet. Man hade en kamera riktad mot entrén, men man kunde inte se hur den eventuella gärningspersonen kunde förbereda, planera och ta sig fram till polisstationen för att placera sprängladdningen som fick förödande konsekvenser. Som ett medskick till regeringen önskar vi att man även tittar på detta.

Herr talman! Avslutningsvis tycker vi från Liberalerna att det här är en uppmaning om att se över tillståndsplikten. Den måste ersättas av en anmälningsplikt och det ska självklart ligga inom ramen för rättssäkerheten och integritetsskyddet. Det ska finnas kontrollstationer, och det vet vi att det finns.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att kameraövervakning är väldigt viktigt, inte minst för de jägare som ska jaga vildsvin. Tyvärr har den här regeringen varit saktfärdig och dragit benen efter sig i den här frågan. Nu blir det en ny lag som gör att man kan få ha kameraövervakning vid åtelplatsen. Det är en del i att komma åt bekymren med vildsvin i Sverige.

Kameraövervakning är ett utmärkt komplement för polisen i det brottsbekämpande arbetet. Boende i otrygga områden vittnar särskilt om hur mycket bättre livet blivit när kameror kommit på plats och brottsligheten har flyttat.

Vid terrorattentatet på Drottninggatan visade det sig helt ovärderligt när terrordömde Akilov fångades på bild i tunnelbanan.

Kristdemokraterna vill häva polisens tillståndsplikt vid kameraövervakning på särskilt brottsutsatta platser och platser med risk för terrorattentat.

Herr talman! Under senare år har stölder av entreprenadmaskiner, maskindelar och diesel blivit ett stort bekymmer för människor boende på landsbygden. Stölderna sker både ute i skogen och intill bebyggelsen. Av naturliga skäl är det svårt att vakta en skogsmaskin när den står ute i skogen över natten.

Jag hade ett samtal med en entreprenör i Boxholm. Han berättade att från hans maskin stjäls det diesel och maskindelar för 100 000 kronor varje år. Det är klart att en kamera riktad mot hans område skulle avstyra många av stölderna.

Kristdemokraterna är därför positiva till det förslag om kamerabevakningslag som överlämnats och de ökade möjligheterna till kamerabevakning av till exempel skogsmaskiner.

I den utredning som ligger till grund för den aktuella propositionen föreslogs att det skulle införas krav på upplysningar om adress till den som har satt upp kameran. Detta har kritiserats av flera remissinstanser och innebär enligt min mening en risk för hot mot att exempelvis jägare och maskinägare. Till exempel skulle militanta aktivister kunna missbruka adressuppgifter till jägare. Det skulle också innebära att potentiella maskintjuvar får veta var nycklarna till skogsmaskinerna finns.

Regeringen anför nu i propositionen att det i den nya lagen endast bör införas ett krav på upplysning om kamerabevakning, det vill säga att platsen är kamerabevakad. Frågan om vilken information som ska lämnas i övrigt föreslås styras av bestämmelser i dataskyddsförordningen och annan tillämplig personuppgiftslagstiftning.

Enligt min mening är det viktigt att detta inte leder till ett krav på att ange exempelvis adress till den som har satt upp kameran. Regeringen bör därför vidta åtgärder som säkerställer detta.

Jag yrkar bifall till reservation nr 7.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till reservation 2.

Kameraövervakning är ett viktigt verktyg för en effektiv brottsbekämpande verksamhet. När polisen tillfrågas om vilka redskap de önskar är kameraövervakning oftast ett av svaren. Det är ett viktigt instrument för att identifiera, utreda och bevisa brottslighet och för att underlätta lagföring av dem som begår brott. Det är en naturlig del av polisens verksamhet och ska inte uppfattas som något som ersätter andra metoder.

I dag har kameraövervakning också ett brett folkligt stöd. Inte heller det är särskilt konstigt. När regeringar av olika konstellationer har urholkat polisens bemanning skapar kameror på gator och torg trygghet för en annars utsatt befolkning.

Inte heller biter sig argument från yttersta vänsterkanten om integritetskränkning fast. Den som inte begår brott far helt enkelt inte illa av att en plats övervakas med kameror. Endast den som har något att dölja har starka invändningar.

Sverigedemokraterna är därför positivt inställda till användandet av kameraövervakning och har sedan inträdet i Sveriges riksdag 2010 konsekvent drivit frågan om att förenkla regelverket.

Redan när den nuvarande lagen antogs 2013 framförde Sverigedemokraterna att förslaget förvisso var ett steg i rätt riktning men i mångt och mycket otillräckligt. Bland annat hänvisades till önskemål från kommuner och polismyndigheter om att underlätta kameraövervakning även av områden som inte var brottsutsatta. Här avsågs gator och torg men även exempelvis skolor.

Under följande mandatperioder har Sverigedemokraterna fortsatt att driva frågan om att göra det enklare för polisen att använda sig av kameraövervakning. Efter att vi 2015 ensamma drev frågan om utökad användning av kameraövervakning på allmän plats och vid skolbyggnader började Alliansen successivt att närma sig vår ståndpunkt i frågan för att 2017 enas med oss om att göra det enklare att kameraövervaka brottsutsatta platser.

Vi ville dock gå längre än så. Vi ville även kameraövervaka platser som inte var utsatta för brott. Debatten om detta ägde rum den 6 april 2017, dagen före terrorattentatet på Drottninggatan, och då var alla andra partier emot.

Det krävdes alltså ett terrorattentat för att övriga partier skulle vakna, och kort därefter kallade regeringspartierna Alliansen till överläggningar – Alliansen, men inte Sverigedemokraterna på sedvanligt socialdemokratiskt demokratiskt sätt. Man ville ha ett förenklat regelverk för polisens användning av kameraövervakning.

Så gick tiden, och i december 2017 riktade utskottet, helt i enlighet med den politik som Sverigedemokraterna fört under denna och tidigare mandatperiod, ett tillkännagivande till regeringen om att avskaffa tillståndsplikten för polisens kameraövervakning senast i samband med att den nya kamerabevakningslagen träder i kraft, det vill säga den lag vi nu behandlar.

Det hade varit klädsamt om regeringen hade hörsammat vad riksdagen, som ger uttryck för folkets vilja, sa om att få till stånd förändringar i samband med att lagen antogs. Men det gjorde man inte. Regeringen struntar i riksdagen och lägger fram ett lagförslag som inte överensstämmer med det som vi här inne har fattat beslut om.

När utskottet beslutade om sitt tillkännagivande reserverade sig regeringspartierna och Vänsterpartiet. Men när kammaren ska besluta om tillkännagivandet återkallar regeringspartierna sin reservation. I dagsläget står alltså Vänsterpartiet ensamt i ena ringhörnan.

Det har under en längre tid varit ett mönster att regeringspartierna går emot vad en majoritet i riksdagen säger men att de sedan inte reserverar sig för att de inte vill skylta med att de inte ställer sig bakom kravet. Kombinationen av att regeringspartierna agerar så i utskottet och att regeringen inte hörsammar utskottets krav är bara att beklaga.

Alliansen har nu ett val att göra. Sverigedemokraterna yrkar bifall till reservation 2, vilket innebär att vi i dag vill anta ett lagförslag rakt upp och ned om att avskaffa tillståndskravet. Det är det vår reservation handlar om. Vi har hört företrädare för Alliansen säga att detta är viktigt. Om man nu menar det och vill göra detta finns chansen att om någon timme rösta för vårt förslag, reservation 2.

Man kan göra det. Eller så kan man göra som man alltid har gjort, alltså säga att det är beklagligt och att man önskar något men lägga avgörandet i regeringens händer. Men vad är det som säger att regeringen återkommer med ett lagförslag som ligger i linje med vad Alliansen och Sverigedemokraterna vill ha. Det är inget som garanterar det.

Vi vet lika mycket som alla andra att det finns bromsklossar i den regering som i dag styr, lika mycket som det fanns bromsklossar i alliansregeringen när det kom till dessa frågor.

Herr talman! Min uppmaning till Alliansen är att bifalla reservation 2 och därigenom visa att man menar allvar med att man vill ha en förändring på detta område.

(Applåder)

Herr talman! Patrick Reslow hänvisar till det fruktansvärda terrordådet den 7 april 2017 i diskussionen om kamerabevakning. Det kan vara värt att upplysa om att just kamerabevakning var mycket viktigt när det gällde att fånga den terrorist som utförde detta och som nu också är dömd.

Det är korrekt att regeringen kallade till samtal, och det är regeringens fria vilja. Jag kan berätta att den överenskommelse som slöts mellan Alliansen och regeringspartierna handlade om många punkter för att komma åt terrorismen, inte bara om kameraövervakning.

Herr talman! Det är dock en lite underlig historieskrivning. Det låter som att Sverigedemokraterna tog initiativet i justitieutskottet, men det var Alliansen som tog ett utskottsinitiativ till det tillkännagivande som riksdagen i december fattade beslut om och som handlade om att ta bort tillståndsplikten. Sverigedemokraterna röstade för det; så är det. Det har jag inga som helst problem med.

Vi ville givetvis att regeringen skulle återkomma med ett lagförslag och se till att det fanns ett beredningsunderlag, för det är så vi arbetar med lagstiftning i denna kammare. Nu gör Patrick Reslow och Sverigedemokraterna en poäng av att vi här och nu skulle kunna göra denna förändring, men faktum är att det saknas ett beredningsunderlag. Detta beredningsunderlag kommer i augusti. Jag är kritisk till att vi inte har det på bordet i dag, men man får ju hålla någon ordning på hur vi lagstiftar i Sveriges riksdag.

Vi verkar vara överens om hur vi vill att detta med kameraövervakning ska fungera, men vi kan inte gå in och lagstifta när vi inte har något beredningsunderlag.

Herr talman! Man kan ställa sig frågan hur många tillkännagivanden som Moderaterna och Tomas Tobé tycker att ett utskott ska göra innan man får till stånd en lagstiftning. Kritiken från Moderaterna och även från Tomas Tobé har varit att regeringen inte har hörsammat kravet från utskottet. Annars har jag missuppfattat det. Men det har varit tydligt i diskussionerna.

Om man inte anser att kravet att avskaffa tillståndsplikten har följts måste man också anse att beredningen är slutförd. Annars hade man inte gjort ett nytt tillkännagivande till regeringen. Det är en underlig argumentation som Tomas Tobé för.

Jag gläds åt att vi är överens i själva sakfrågan om att förslaget måste komma till stånd, och det måste ske snart. Däremot är jag orolig för att Tomas Tobé och Moderaterna, och Alliansen i stort, lägger alldeles för stor tilltro till en regering som inte hörsammat vad riksdagen har framfört tre månader innan man lägger fram lagförslaget. När man inte hörsammar riksdagen vid det tillfället, varför ska man hörsamma det när förslaget läggs fram?

Herr talman! Vi har den ordningen i Sverige att en regering förbereder lagstiftningen. Sedan arbetar riksdagen vidare med den föreslagna lagstiftningen i de olika utskotten.

Ja, det kan vara så att en riksdag kan fatta beslut om tillkännagivanden om den anser att en regering inte agerar tillräckligt kraftfullt. Riksdagen kan absolut ta initiativ till lagstiftning. Låt oss säga att Patrick Reslow skulle ha tagit det initiativet i den här frågan – vilket absolut kan ha diskuterats – hade även vi i ett ansvarsfullt justitieutskott behövt remissbehandla förslaget och skicka det till Lagrådet.

Det är viktigt att Patrick Reslow och Sverigedemokraterna förstår att det inte handlar om att skriva några motioner till en partikongress eller liknande. Här handlar det om att ta fram seriös lagstiftning som ska fungera för polisen och för våra brottsbekämpande myndigheter.

Vi kan diskutera och framföra slagord mot varandra och vara retoriska, men det är svårt att göra så med själva lagstiftningen.

Låt mig påminna om att förslaget har utvecklats sedan utskottet tog initiativ till ett tillkännagivande i december. Vi talade då om att ta fram ett förslag om att slopa tillståndsplikt och ta fram en anmälningsplikt. Det utskottet har berett och tagit ställning för är att helt undanta polisen och de andra brottsbekämpande myndigheterna i lagstiftningen. Det är en utveckling som har skett sedan beslutet i december.

Herr talman! Från Sverigedemokraternas sida är vi intresserade av att se slutprodukten. Det är det enda som är intressant. Vägen dit kanske spelar mindre roll. Det viktiga är att vi får till stånd en lagstiftning som ligger i linje med vad önskemålen är från framför allt Polismyndigheten. Vi kan konstatera att en sådan inte finns i dag.

Även om den lag som nu träder i kraft är bättre än den tidigare lagen, saknas ändå mycket. Vi hade tyckt att det hade varit bättre att gå vidare med lagstiftning.

Jag vill ändå framhålla att om man i ett andra tillkännagivande – varför man över huvud taget gör ett sådant – säger att regeringen nu ska göra detta måste man anse att beredningen är klar. Annars skulle Alliansen ha anslutit sig till regeringspartiernas linje, den reservation som fanns från början, och sagt att man får avvakta tills nästa utredning kommer. Det är ett märkligt argument.

Det här handlar i grund och botten om att man inte vill ansluta sig till ett förslag som Sverigedemokraterna har antagit, trots att man flera gånger tidigare har ändrat åsikt i enlighet med de krav som sverigedemokrater har tagit fram.

Tomas Tobé säger själv att man från början föreslog en anmälningsplikt. Det var där diskussionen var när vi tog fram det första tillkännagivandet: Vi vill inte ha en anmälningsplikt, utan vi vill ha en avskaffad tillståndsplikt. Där gav ni med er, och ni ville sedan ansluta er till vår linje.

Vi kan träta om vem som först lade fram förslagen, men bevisen talar för sig själva. Ni har ändrat er under resans gång. Om ni har ändrat er så långt hittills, hade ni kunnat ändra er i dag och anslutit er till vår linje. Så hade vi fått den lagstiftning som vi båda vill ha före valet.

Herr talman! Det här är för många en efterlängtad proposition och ett efterlängtat betänkande. Det är ett steg på vägen, som flera av kamraterna i utskottet har uttryckt.

Den gamla kameraövervakningslagen upphävs, och en ny lag om kamerabevakning införs och träder i kraft den 1 augusti. Möjligheten att använda kamerabevakning förbättras samtidigt som integritetsskyddet förstärks. Kravet på tillstånd begränsas till myndigheter, vilket jag kommer att återkomma till. Arbetsgivare har en förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen om de ska kamerabevaka arbetsplatser. Det är en viktig förändring.

Datainspektionen ska pröva fråga om tillstånd och utöva tillsyn.

Ett annat efterlängtat beslut är också att åtelkameror blir tillståndsbefriade och möjliga att använda på ett enklare sätt i jakten på framför allt vildsvin, som KD:s representant tog upp. Det blir även möjligt att sätta upp kameror för bevakning av exempelvis skogsmaskiner utan att begära tillstånd, även om det sker på plats dit allmänheten har tillträde.

Herr talman! Att våra brottsbekämpande myndigheter fortfarande även med denna lag ska söka tillstånd för att sätta upp kameror är inte tillfredsställande. Det är en oro som regeringen och ett enigt utskott vill ändra på. Polisens arbete får inte försvåras om det går att uppnå ett fullgott integritetsskydd på annat sätt än ett tillståndskrav.

Det finns stora behov för våra brottsbekämpande myndigheter att snabbt kunna bevaka för att förhindra, förebygga, upptäcka och utreda brottslig verksamhet. Denna lag innebär att det blir lättare för polisen och exempelvis kommunerna att få tillstånd att kamerabevaka på offentliga platser i brottsbekämpande eller trygghetsskapande syften. Det räcker med att en plats är att betrakta som brottsutsatt i stället för, som det är i dag, är särskilt brottsutsatt.

Polisen och Säkerhetspolisen får utökade möjligheter att tillfälligt använda kameror i upp till tre månader utan tillstånd vid risk för allvarlig brottslighet. De får också använda kamerautrustade drönare utan att behöva upplysa om det.

Herr talman! Både regeringen och ett enigt utskott anser att det inte ska krävas tillstånd för polisen för att kamerabevaka på brottsutsatta platser. Här finns inget förslag i den utredning som ligger till grund för lagen. Frågan togs upp i överenskommelsen som slöts i juni om terroråtgärder, men vi var också överens – och det tycker jag att allianspartierna glömmer bort – att vi skulle avvakta och invänta remissvaren som skulle komma på den utredning som skulle presenteras ett par dagar efter överenskommelsen. Det handlade om att landa rätt i direktiven. Sedan kom remissvaren in i september, och strax därefter påbörjades arbetet med att ta fram direktiven.

Den 14 december 2017 tillsattes den utredning som ska leverera ett förslag den 15 augusti. Det är trots allt fråga om en integritetskränkande åtgärd. Både vi i riksdagen och regeringen måste känna oss trygga med att det finns ett gediget underlag för de beslut vi fattar. Vi ser fram emot att få det underlag som utredningen ska leverera i augusti så att den kommande riksdagen kan gå vidare med den delen.

Jag vill också ge en kommentar till KU:s agerande och handlande med anledning av den anmälan som har kommit mot justitieministern. Den anmälan berörde att regeringen fattade beslutet två dagar innan riksdagen fattade beslut om att den delen skulle levereras den 25 maj. Regeringen framförde i sitt svar till KU att regeringsformens beredningskrav är starkt och att förutsättningarna saknades för att bli klara att införa också den delen till den 25 maj.

KU skriver i sitt svar att regeringen med sitt beslut avsåg att inte i onödan fördröja arbetet. Två dagar hit eller dit – men vi var ändå överens, och regeringen fattade det här beslutet. KU skriver också att utskottet inte har ”något att anföra mot regeringens agerande”. Jag tycker att det är ganska viktigt att påpeka.

Herr talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Eftersom det här är min sista debatt ifrån denna talarstol och i Sveriges riksdag vill jag passa på att tacka herr talman, kammarkansliet, utskottets ledamöter och kanslipersonal för ett gott samarbete under mina 16 år som riksdagsledamot. Jag önskar alla en glad sommar.

(Applåder)

Herr talman! I dag ska kammaren fatta beslut om en ny kameraövervakningslag. Den här lagen har kommit till under en ganska snårig tid, då många olika processer har krockat med varandra.

Miljöpartiet har i Europaparlamentet varit starkt pådrivande för stärkt skydd för den personliga integriteten och för människors personliga data, personuppgifter. En mycket långtgående och stark lagstiftning trädde i kraft under tiden som regeringen utredde en ny kameraövervakningslag. Det ändrade radikalt förutsättningarna för den utredare som satt med uppdraget från regeringen om att se över hur vi kan både få en effektivare reglering av kameraövervakning i brottsbekämpande syfte och stärka integritetsskyddet vid kameraövervakning, till exempel på arbetsplatser.

Samtidigt pågick en process mellan de demokratiska partierna i riksdagen där vi förhandlade om åtgärder mot terrorism. I den överenskommelsen kom vi överens om att inte bara privata aktörer som omfattas av den nya dataskyddsförordningen utan även polisen ska undantas från kravet på att ansöka om tillstånd för kameraövervakning.

Herr talman! Jag blir lite förvånad över att Moderaterna har ett sådant högt tonläge i fråga om tidpunkten för när förändringen ska träda i kraft. Vi visste alla redan då att det här i dag skulle finnas möjlighet att ta ett antal steg för att både anpassa svensk lagstiftning till dataskyddsförordningen och förbättra möjligheterna för polisen att använda sig av kameraövervakning för att bekämpa brott. Jag trodde att Moderaterna skulle vara glada över att de stegen tas redan nu och att man inte inväntar den ytterligare beredning som krävs för att göra verklighet av den överenskommelse som vi slöt den 7 juni.

Herr talman! Det som ändå gläder mig är Moderaternas tal om forskning kring kameraövervakningens effekter. Om det var något jag lyfte fram redan i några av justitieutskottets allra första debatter var det att det är centralt för Miljöpartiet att vi baserar våra beslut i den här kammaren på den bästa möjliga kunskapen. Och forskningen kvalar definitivt in där.

Det är helt sant att det finns mycket forskning som visar på att kameraövervakning inte har brottsförebyggande effekter vad gäller till exempel våldsbrottslighet. Det har däremot varit effektivt mot till exempel brott i parkeringsgarage och fickstölder.

Moderaterna hänvisar till att det finns ny forskning. Kanske tänker Tomas Tobé på den från USA, som visar att det kan finnas viss effekt vad gäller förebyggande av våldsbrott, särskilt om det är realtidsövervakning av en plats.

Jag står fast vid önskemålet från början av mandatperioden: Skicka gärna de underlag som visar att olika åtgärder är effektiva mot brott! Miljöpartiets önskan är att vi har en effektiv lagstiftning som baseras på forskning och beprövad erfarenhet. Det gäller också kameraövervakning.

Herr talman! Votering stundar. Många kollegor är här och ser fram emot att klubba dagens lagstiftningsförslag. Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)