Lag om avgift för områdessamverkan

Fru talman! Vi debatterar nu lagen om avgift för områdessamverkan. Sverigedemokraterna har tillsammans med samarbetspartierna lagt fram förslag om en rad åtgärder för att skapa trygga bostadsområden i Sverige. Det finns många förslag att prata om här i dag som visar på att vi nu skapar möjligheter att återigen se till att ha ett bra och tryggt samhälle. Det gäller till exempel visitationszoner, vräkning av kriminella och straffskärpningar som innebär att de brott som man begår får kraftiga konsekvenser. Alla de här åtgärderna skapar bra förutsättningar, och ytterligare en åtgärd föreslås här i dag: områdessamverkan.

Det är viktigt att vi skapar förutsättningar för trygga bostadsområden. Vi har ett stort behov av det i dag. På grund av konsekvenserna av tidigare regeringars politik finns det i dag områden som är kraftigt eftersatta när det gäller tryggheten. Där är det viktigt med områdessamverkan. Tillsammans med fastighetsägare, civilsamhälle, polis och en rad andra aktörer behöver vi skapa förutsättningar för att samverka för tryggare bostadsområden.

Med den lagstiftning som ligger på bordet i dag hoppas jag att vi kan bidra till att tillgodose behovet av områdessamverkan, framför allt på frivillig nivå. Det handlar om att de olika aktörerna går ihop i bostadsområdena och skapar förutsättningar för att återfå tryggheten. Den lagstiftning som ligger på bordet kan också underlätta framtida frivilliga samarbeten.

Denna samverkan fungerar tyvärr inte alltid i alla områden, eftersom vissa fastighetsägare inte vill vara med fullt ut och bidra. Därför lägger vi den här lagstiftningen på bordet i dag. De fastighetsägare som är intresserade av att skapa bra förutsättningar och lägga en del pengar på det kan få stöttning av lagstiftningen genom att få in alla fastighetsägare i den ekonomiska satsningen.

De förutsättningar som man får när man arbetar med områdessamverkan ska bidra till att trygga området men också skapa attraktivitet och bättre förutsättningar för näringslivet. Alla de här bitarna gynnar fastighetsägarna, hyresgästerna och samhället i stort. Därför är det bra med en lagstiftning som möjliggör att man bedriver områdessamverkan fullt ut.

När det gäller områdessamverkan innebär den här lagstiftningen också att vi ser till att ha framförhållning för framtida behov. Vi får inte vara naiva. Vi måste se saker som kan tänkas komma. Då behöver vi ha en lagstiftning på trygghetsområdet som möjliggör att vi agerar när det finns behov av det. Behovet kan uppstå framöver, och då behöver vi ha lagstiftning på plats, vilket vi kommer att ha i form av den här lagstiftningen om områdessamverkan.

Fördelarna med den här samverkan är många. Vi har också sett att det är många som stöttar detta förslag. De som har störst koppling till att skapa trygga förutsättningar för våra bostadsområden ställer sig också positiva till detta lagförslag. Man tillstyrker det, eller är i huvudsak positiv, från Brottsförebyggande rådet, Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten, Socialstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Hyresgästföreningen.

Det finns alltså en stor stöttning för att lägga fram en lagstiftning som kan möjliggöra att vi får bukt med kriminaliteten och skapar trygga bostadsområden. Det handlar om att gå ihop för att gemensamt lyckas med detta projekt. Den här lagstiftningen gör, tillsammans med en rad andra lagstiftningar på området, att vi kan ta flera steg framåt för att återigen se till att Sverige blir ett tryggt land att leva i.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi debatterar nu regeringens förslag om en lag om avgift för områdessamverkan. Detta är ett förslag som har mött omfattande kritik från ett flertal remissinstanser. Kritiken handlar dels om att lagen riskerar att innebära ingrepp i både föreningsfriheten och egendomsskyddet, eftersom fastighetsägare i praktiken kan tvingas betala för verksamheter som de själva inte valt att delta i, dels om att lagen kan snedvrida konkurrensen och slå särskilt hårt mot mindre aktörer. Vänsterpartiet instämmer i den kritiken.

Fru talman! Vi ställer oss också kritiska till den ansvarsförskjutning som förslaget innebär. Trygghetsskapande och brottsförebyggande arbete är och bör i grunden vara ett offentligt ansvar som finansieras gemensamt genom skattemedel, inte genom avgifter riktade mot enskilda fastighetsägare.

Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Vänsterpartiet ställer sig kritiskt till den nya lagstiftning som Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen lägger fram. Man menar att behovet av lagstiftningen inte har visats. Jag tycker att det är en väldigt intressant ingång, med tanke på hur brottsligheten och otryggheten har brett ut sig i våra bostadsområden under väldigt lång tid.

Vi har äntligen fått ned antalet skjutningar i samhället tack vare Sverigedemokraternas och samarbetspartiernas insatser på det rättspolitiska området, både genom ny lagstiftning och genom ökade resurser. Men att Vänsterpartiet menar att det inte finns behov av att jobba ytterligare med de här frågorna i bostadsområdena gör mig förvånad.

Den här lagstiftningen visar tydligt att man kan få med alla intressenter, alla fastighetsägare, på att finansiera trygghetsskapande åtgärder inom bostadsområdet. Det som man kan arbeta med inom den här samverkansmodellen är också i grunden saker som i stort sett varje fastighetsägare redan i dag gör för att värna om sin fastighet och dess omgivning. Det handlar om att minska brottslighet, såsom klotter och skadegörelse, och minska otryggheten. Allt det här är åtgärder som fastighetsägaren får vinning av i slutänden.

Dock blir det svårt att finansiera de här gemensamma projekten på stora gemensamma ytor om inte alla fastighetsägare är med. Det är också därför Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen lägger fram ett sådant här förslag. Då säger Vänsterpartiet nej. Varför?

Fru talman! Jag tackar Roger Hedlund för frågan.

Jag ska försöka att svara så kort och konkret som möjligt. Det finns ett behov av trygghetsskapande åtgärder, men frågan är hur vi tar oss an detta.

Vi menar att vi gör det bäst genom att stötta aktörer som arbetar i dessa områden, genom att aktivt arbeta med civilsamhället och framför allt genom att föra över resurser till polisen. Vi gör det inte genom att finansiera den här typen av åtgärder genom att införa avgifter på fastighetsägarna, utan det här är någonting som ska finansieras med gemensamma medel.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Jag och Sverigedemokraterna anser att alla i samhället har en roll i att bidra till att motverka brottslighet och till att skapa trygga samhällen. Jag anser också att fastighetsägarna i allra högsta grad ingår i den samhälleliga del som ska arbeta med de här frågorna.

I dag använder de allmännyttiga bostadsbolagen en del av intäkterna till olika projekt i bostadsområdena. Det har jag aldrig hört Vänsterpartiet ha en åsikt om tidigare, men när vi i det här fallet pratar om trygghetsskapande åtgärder ska gemensamma medel tydligen inte få användas för att göra sådana insatser. Jag begriper faktiskt inte vad skillnaden är på det området.

Jag skulle säga att fastighetsägarna, genom att vara med och gemensamt bidra med det här, spelar en avgörande roll för att få trygghet i bostadsområdena. Om vi exkluderar fastighetsägarna blir det väldigt svårt att lyckas åstadkomma detta.

Lagstiftningen kommer av att många arbetar med den här frivilliga samverkansmodellen, men alla fastighetsägare vill inte alltid fullt ut vara med. Det blir svårt för de andra fastighetsägarna att arbeta med frågan när vissa fastighetsägare säger nej till samverkan.

Här kommer den här lagstiftningen in. Att det också tas ut en avgift för det arbete som görs är i grunden, som jag nämnde tidigare, någonting som fastighetsägarna får en positiv effekt av. Därmed anser jag att den här modellen är avgörande för att vi ska lyckas åstadkomma en trygg bostadsmiljö igen.

Fru talman! Ett flertal remissinstanser har ifrågasatt om det här över huvud taget kommer att få effekt. De menar att mycket tyder på att den områdessamverkan som finns i dag redan fungerar väl.

Skiljelinjen är i grund och botten om trygghetsskapande åtgärder ska vara ett samhälleligt ansvar som finansieras genom offentliga medel eller om det ska vara upp till den enskilda fastighetsägaren, i det här fallet, att stå för kostnaderna.

Vi menar att det samhälleliga ansvaret och den offentliga skattefinansieringen ska ligga till grund för tryggheten i Sverige. Detta är en skiljelinje mellan oss och regeringen.

Fru talman! Den 26 februari 1966 gick det första tunnelbanetåget på linje 2 från Kipling Station, utmed Bloor Street och Danforth Avenue, till Kennedy Station i Toronto. I dag står vi här i Sveriges riksdag och ska fatta beslut om att inrätta en lag om platssamverkan.

Dessa två händelser kan upplevas som fjärran varandra, men den ena, om än i många led och 60 år senare, är en direkt följd av den andra. Det som hände 1966 var nämligen att boende i Bloor West Village nu kunde ta tunnelbanan till de centrala shoppinggatorna i Toronto. Därmed började centrumhandeln konkurrera ut butikerna i Bloor West Village.

Ett antal butiksinnehavare insåg att deras nedgångna affärskvarter behövde rustas upp för att klara konkurrensen från handeln downtown. De försökte sätta upp en centrumförening med fastighetsägare och näringsidkare för att lyfta området och öka tryggheten.

Intresset var dock svalt från fastighetsägarna, som var de som hade resurserna, och det var svårt att frivilligt få in nödvändiga medel för att göra skillnad på riktigt. Butiksägarna lobbade då på lagstiftarna i delstaten Ontario för att kunna skapa en sammanslutning där det blev obligatoriskt för fastighetsägare att vara med och bidra ekonomiskt.

Kampanjen gav effekt. 1970 trädde Ontario Municipal Act i kraft, och Bloor West Village Business Improvement Association bildades. Världens första BID-samverkan, Business Improvement District, var skapad, även om den i Kanada kallas för Business Improvement Association. Nyheten, fru talman, var att det i botten låg ett obligatorium för fastighetsägarna att betala.

I dag finns olika typer av BID-samverkan runt om i världen, också i Sverige. I Sverige handlar det om frivilliga sammanslutningar där fastighetsägare, näringsidkare, kommun, polis och civilsamhälle samverkar i olika konstellationer och på olika sätt. Syftet är att öka tryggheten och trivseln i ett område och på det sättet få ned kriminaliteten och skadegörelsen.

Jag har besökt ett flertal av de svenska organisationerna och är imponerad av det arbete som sker. Hur de är organiserade och arbetar är unikt för just den platsens förutsättningar.

Det handlar om allt från att göra gemensamma upphandlingar av bevakningstjänster och att gå igenom skalskyddet på varje fastighet till att samarbeta med polisen för att undvika att obehöriga tar sig in i trapphus och förråd. Det handlar om att skapa gemensamma lägesbilder så att rätt aktör kan sätta in rätt åtgärd vid olika händelser.

Man arbetar proaktivt med allt från att skapa liv och rörelse på gator och torg till att gemensamt sköta städning och plantera blommor. Man arbetar också med att skapa sommar- och extrajobb för ungdomar i området och stötta det lokala föreningslivet. På så sätt skapas sammanhållning och sammanhang.

Till skillnad från i många andra länder finns det i Sverige inte någon form av samlad lagstiftning eller något lagstöd för sådan samverkan.

Fru talman! När den moderatledda regeringen tillträdde 2022 var Sverige hårt drabbat av gängskjutningar. Människor kände sig otrygga också i sina egna bostadsområden, och parallella samhällsstrukturer utmanade polisen och samhället om kontrollen.

Det kommer att ta tid att vända utvecklingen, och det behövs ett samlat arbete. Det arbetet har vi nu inlett. Vi har ökat antalet poliser i yttre tjänst, skärpt straffen och skapat bättre förutsättningar att komma åt grovt kriminella. Rättsväsendet kan nu utfärda vistelseförbud mot personer som begår brott i ett område. Vid omedelbar fara för våldsdåd kan säkerhetszoner upprättas för att man enklare ska kunna visitera personer och förhindra brott.

Vi har genomfört en kameraoffensiv som innebär att polisen nu kan kameraövervaka brottsutsatta platser i realtid. Vi har skärpt kommunernas ansvar och arbete med brottsförebyggande – ett arbete som nu är obligatoriskt och lagstadgat men som innan vi tillträdde var frivilligt.

Vi har gjort det enklare att vräka kriminella från hyresrätter och går nu vidare och gör det enklare att vräka dem från bostadsrätter. Alla dessa saker känns i dag självklara, men de fanns inte på plats och var djupt omdiskuterade för bara fyra år sedan.

Fru talman! I dag debatterar vi ytterligare ett viktigt steg, nämligen att införa en lag om platssamverkan. Vi formaliserar och ger lagstöd för det som i andra länder kallas BID- samverkan – en samverkan där det offentliga, fastighetsägare och civilsamhälle kan agera tillsammans.

Även om grunden för denna platssamverkan ska vara frivillig skapar vi, utifrån de internationella erfarenheterna, också möjligheten att införa ett obligatorium för fastighetsägare att vara med och finansiera.

Det handlar helt enkelt om att fastighetsägarna får direkt kommersiell nytta av denna samverkan genom högre hyresintäkter, lägre kostnader för skadegörelse och nedskräpning och stigande fastighetsvärden. Därför är det också rimligt att huvuddelen av finansieringen kommer från fastighetsägarna.

Samtidigt finns det en inbyggd free rider-problematik där framför allt ansiktslösa institutionella ägare gärna drar nytta av platssamverkan men själva inte vill vara med och betala.

Fru talman! De flesta som studerat BID-samverkan runt om i världen är rörande överens om att man får bäst utväxling på arbetet om det finns påtryckningsmedel för att komma till rätta med free rider-problematiken. Antingen har man ett hårt obligatorium, det vill säga att alla måste vara med och betala genom en särskild skatt, eller mer mjuka lösningar, som den vi valt i Sverige – att möjligheten att ta ut en obligatorisk avgift ska finnas som en sista utväg om inte tillräckligt många av de stora fastighetsägarna, som drar nytta av arbetet, också vill vara med och betala.

Engagemanget för en stadsdel finns hos de lokala aktörerna, men såväl bostadshus som köpcentrum ägs ibland av institutionella ägare utan direkt koppling till orten. Det är ironiskt, fru talman, att dessa affärsbanker och riskkapitalföretag som äger fastigheter – ofta från Tyskland eller USA – har fått sina främsta bundsförvanter i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet här i kammaren. Det finns tre partier som i dag vill rösta nej till att införa en särskild lag om platssamverkan, alltså en svensk BID-lagstiftning. Man vill uttryckligen inte att dessa fastighetsjättar ska behöva vara med och ta sitt samhällsansvar.

Från Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sida vill man inte att dessa investmentbolag och pensionsfonder ska behöva vara med och betala för att skapa trevligare och tryggare bostadsområden för sina hyresgäster – detta trots att avgifterna knappt syns i deras resultaträkningar eller påverkar deras avkastning. Detta är helt ärligt inte att ta den trygghetsproblematik som många svenskar möter på allvar.

Fru talman! Tunnelbanetågen går fortfarande utmed linje 2 i Toronto, mellan Kipling Station och Kennedy Station, och Bloor West Village Business Improvement Association finns fortfarande kvar. Bland annat arrangerar man i september varje år en ukrainsk kulturfestival för den ukrainska diasporan i Toronto. Området i Bloor West Village anses numera vara en av Torontos mest levande stadsdelar – detta för att man för 56 år sedan införde ett lagligt ramverk för platssamverkan i Ontario. Det är ett ramverk som nu finns i stora delar av världen och som vi i dag fattar beslut om även här i Sverige.

Fru talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Trygghet är inte något som man ska behöva köpa sig till. Trygghet är inte heller en avgift på en avi. Trygghet är ett samhällsansvar.

Därför yrkar vi socialdemokrater bifall till reservation 1 och reservation 2.

Vi säger nej till regeringens förslag om en lag om avgift för områdessamverkan. Vi gör det inte för att vi är emot samverkan; tvärtom är samverkan mellan kommuner, fastighetsägare, polis, näringsliv och civilsamhälle ofta helt avgörande för att skapa trygghet i bostadsområden, i centrum och på torg. Men det är just därför regeringens förslag är så problematiskt.

I dag finns det väldigt många fungerande exempel på frivillig områdessamverkan, och även jag har besökt många av dem. Samverkan bygger på lokalt engagemang, förtroende och gemensamt ansvar. Regeringen säger nu: Låt oss införa en avgift! Låt oss skapa en ordning där fastighetsägare kan tvingas betala! Men vi vet vem som i slutändan kommer att få betala, nämligen hyresgästerna och de som bor i området.

Fru talman! Det är här den principiella frågan uppstår. Ska trygghet i våra bostadsområden finansieras genom avgifter som kan landa på människor som redan har små marginaler? Ska boende i socioekonomiskt utsatta områden, där behovet av trygghet ofta är som störst, riskera att få betala extra för sådant som borde vara samhällets ansvar? Jag tycker inte det.

Trygghetsskapande och förebyggande arbete är i grunden ett offentligt ansvar. Staten ska prioritera polisens närvaro. Staten ska ta ansvar för det förebyggande arbetet. Kommuner ska ha förutsättningar att arbeta långsiktigt med sociala insatser, belysning, levande miljöer och trygga offentliga platser. Men regeringen gör det den ofta gör: Den pratar hårt om trygghet, men när notan kommer skickas den någon annanstans.

Här är Lagrådets kritik viktig, fru talman. Lagrådet avstyrker förslaget, och det handlar inte om någon liten detalj. Lagrådet pekar på grundläggande problem med att införa en offentligrättsligt grundad avgiftsskyldighet för frivillig samverkan mellan enskilda. Man pekar också på oklarheter kring kommunens roll, beslutsfattande och domstolsprövning. När Lagrådet säger att förslaget väcker frågor av sådan dignitet att det inte bör genomföras borde regeringen lyssna.

Fru talman! Regeringen säger att avgiften inte får användas för sådant som redan är statens eller kommunens ansvar. Det låter ju klokt, men var går den gränsen i praktiken? Det är inte så enkelt. Vad är trygghetsskapande arbete? Är det belysning? Är det ordningsvakter? Är det kameror? Är det renhållning? Är det social närvaro? Är det mötesplatser? När blir det kommunens eller fastighetsägarnas ansvar, och när blir det statens ansvar? Det är just sådana gränsdragningar som riskerar att skapa problem.

Även om avgiften formellt tas ut av fastighetsägare vet vi alla hur verkligheten fungerar. Kostnader för fastigheter stannar sällan hos fastighetsägaren för alltid. De kommer i förlängningen att påverka hyror, avgifter och boendekostnader.

Därför är vår reservation viktig. Vi säger att regeringen bör återkomma med ett förslag som tydligt stärker statens ansvar för det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet och samtidigt säkerställer att trygghetsarbetet inte finansieras genom pålagor som riskerar att drabba de hyresgäster som redan bor i socioekonomiskt utsatta områden. Jag tycker att det är en rimlig linje. Det är också en rättvis linje, och det är en linje jag stöder.

Fru talman! Det finns även en annan risk med regeringens förslag, nämligen att man skadar det som redan fungerar. Vid mina besök har jag sett många sådana exempel också. Om frivillig samverkan i dag bygger på engagemang och gemensamt ansvar, vad händer då när staten kommer in och säger att det finns en avgiftsmodell? Risken är att samverkan blir mer juridik än lokalt engagemang, mer administration än handling och mer konflikt om vem som ska betala och inte. Är det verkligen det som bostadsområdena behöver?

Det som behövs är fler vuxna i områdena. Det behövs fler poliser och ett bättre socialt förebyggande arbete. Det behövs en fungerande skola och fritidsverksamhet. Det behövs levande centrum och kommuner som har resurser. Det behövs också en stat som inte abdikerar från sin uppgift att skapa ett tryggt samhälle. Det är nämligen det som är kärnan här: När regeringen inför en modell där trygghetsarbetet ska finansieras genom avgifter från fastighetsägare flyttas ansvaret steg för steg bort från det offentliga, och den utvecklingen är inte bra.

Fru talman! Som jag sa är vi inte emot områdessamverkan. Vi är för en bättre områdessamverkan. Men den måste bygga på rätt principer. Den ska inte börja med frågan vart fakturan ska skickas, utan den ska börja med frågan vad människor behöver för att kunna känna sig trygga där de bor, arbetar och rör sig. För mig är det inte det här lagförslaget som är svaret. Svaret är ett samhälle som är starkare och som hjälper dem som finns längre ned i samhället.

Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Denis Begic, för ditt anförande om Socialdemokraternas inställning till den här lagstiftningen!

Det finns i dag en lagstiftning som gör det möjligt för kommunala bostadsbolag att använda sig av vinsten för att vidta trygghetsskapande åtgärder i bostadsområden. Man får även använda vinsten till en rad andra åtgärder. Är Socialdemokraternas inställning att denna lagstiftning ska ändras så att de kommunala bostadsbolagen inte kan använda sina resurser till att vidta trygghetsskapande åtgärder? Det måste väl ändå bli konsekvensen av Socialdemokraternas inställning i den här frågan?

Socialdemokraterna tycker inte att privata fastighetsägare ska använda vinsten till sådant, eftersom det innebär att ekonomiskt utsatta hyresgäster riskerar att drabbas av hyreshöjningar. Konsekvensen blir dock exakt densamma om kommunala bostadsbolag använder sina vinster till trygghetsskapande åtgärder. Det måste rimligen innebära att Socialdemokraterna anser att man bör ändra lagstiftningen gällande de trygghetsskapande åtgärder som kommunala bostadsbolag kan vidta, eftersom den nuvarande lagstiftningen kan innebära högre hyra för hyresgästerna. Jag skulle vilja få ett svar från ledamoten på detta.

Fru talman! Tack, Roger Hedlund, för frågan!

Jag vet inte om Roger Hedlund lyssnade på vad jag sa. Frivilligt är alltid bra. Det är när staten börjar lägga tvingande avgifter på olika fastighetsägare, eller på samhället i stort, som problematiken uppstår.

Som jag sa har jag varit i många områden där flera olika fastighetsägare arbetar tillsammans, gör ronder och vandringar och ser vad de kan göra. Ingen tvingar dem till det, utan de gör det frivilligt. De betalar om det behövs, men det handlar inte om någon avgift utan om samverkan mellan olika fastighetsägare.

Vi får inte glömma en väldigt viktig sak när vi pratar om dessa åtgärder: Där allmännyttan finns ute i Sverige är man allt som oftast den enda fastighetsägaren i ett område och skapar trygghet tillsammans med dem som bor där. Det finns ingen annan. Samhället borde finnas där – polisen, kommunen, socialtjänsten och så vidare. Därför är vårt förslag att se till att staten inte abdikerar från områden där det bara finns en enda fastighetsägare, oftast allmännyttan.

Det är precis det ni har gjort nu. Ni säger att pengarna inte finns. Ni satsar inte på polisen eller trygghetsarbetet i områden med allmännyttan som enda fastighetsägare. Det stör mig fruktansvärt mycket. Avgifter kan man lägga på alla, men när åtgärder behöver vidtas finns staten inte där. Det är skrämmande.

Fru talman! Jag tackar Denis Begic för svaret.

Om det är någon som har lagt pengar på rättsväsendet är det vi i Sverigedemokraterna tillsammans med våra samarbetspartier. Där kan Socialdemokraterna aldrig mäta sig med oss. Det innebär att det är vi som ser till att skapa trygghet genom hela rättskedjan och i hela samhället genom de resurser som har lagts där, de straffskärpningar som har gjorts och de nya verktyg som polisen har fått.

Vi vill såklart se till att vi kan få full effekt av detta genom framskridande åtgärder och ny lagstiftning som gör att vi kan ta tag i det här fullt ut på alla plan. Därför blandar vi in fastighetsägarna, som vi tycker har ett naturligt ansvar i den här rollen och som i slutändan också vinner på att alla fastighetsägare är med och hjälper till i dessa bostadsområden. Det är därför vi inför den här lagstiftningen.

Fru talman! Det var intressant att jag inte fick svar på min fråga. Vill Socialdemokraterna riva upp den lagstiftning som ger de kommunala bostadsbolagen rätt att använda sin vinst till trygghetsskapande åtgärder? Denna lagstiftning innebär i förlängningen, enligt Socialdemokraterna, att kostnaden läggs på hyresgästens hyresavi och att de ekonomiskt utsatta får betala för de trygghetsskapande åtgärder som kommunala bostadsbolag vidtar i en rad kommuner runt om i Sverige. Socialdemokraternas huvudsakliga kritik mot lagförslaget var ju att de ekonomiskt utsatta hyresgästerna får finansiera trygghetsskapande åtgärder i bostadsområden.

Jag tycker att det är väldigt bra att lagstiftningen tillåter de kommunala bostadsbolagen att använda vinsten till trygghetsskapande åtgärder; det är en sverigedemokratisk inriktning. Vi tycker likadant när det gäller de privata fastighetsägarna. Det tycker dock inte Socialdemokraterna. De vill riva upp den lagstiftning som gör det möjligt för kommunala bostadsbolag att vidta trygghetsskapande åtgärder.

Fru talman! Sverigedemokraternas Roger Hedlund lyssnade, återigen, inte på vad jag sa i början. De fastighetsägare som frivilligt gör detta får gärna göra det; vi har ingenting emot det. De får gärna lägga pengar på ytterligare trygghetsskapande åtgärder.

Det ni gör, Roger Hedlund, är att flytta ansvaret från polisen, staten och andra som ska ta ansvar för de här bostadsområdena. Ni lägger inte massor av pengar för att skapa trygghet i dessa bostadsområden utan tar i stället bort trygghet från dem. Ni gör de socioekonomiskt utsatta områdena ännu mer utsatta. Ni skapar större klyftor genom att människor får betala ännu högre hyror. Ni röstade för att införa marknadshyror. Du tryckte på knappen för det, Roger Hedlund.

Ni lägger ytterligare en avgift på hyresgästerna och behandlar dem som om de vore en bank. Alla andra i samhället, som Roger Hedlund och jag, ska ha det bra. Vi ska få sänkt skatt. Vi ska få det bättre, men det ska inte hyresgästerna i socioekonomiskt utsatta områden. Det är skrämmande politik.

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande från civilutskottet om en ny lag som möjliggör avgift för områdessamverkan.

För Kristdemokraterna är detta ett steg i rätt riktning – mot ett samhälle där gemenskap, ansvar och trygghet står i centrum. Kristdemokratin bygger på synen att varje människa har ett okränkbart värde. Med det följer både rättigheter och skyldigheter.

Vi tror inte att staten kan eller ska lösa alla problem uppifrån. Det verkliga trygghetsskapande arbetet börjar i lokalsamhället bland människor som känner sitt ansvar för varandra, för sin gata, för sitt kvarter och för sina och andras barn. Detta är principen om subsidiaritet omsatt i praktiken – uppgifter ska hanteras så nära den berörda människan som möjligt.

Områdessamverkan handlar just om detta. Inom ett geografiskt avgränsat område samarbetar fastighetsägare, boende, näringsliv och lokala aktörer för att förebygga brott, öka tryggheten och stärka områdets attraktivitet. Det kan handla om bättre belysning, om att hålla området fint och snyggt, om aktiviteter för ungdomar eller om insatser som stärker det lokala näringslivet. Regeringens förslag ger dem som bedriver sådan samverkan rätt att ta ut en avgift från berörda fastighetsägare, proportionellt efter nytta. Avgiften får bara täcka sådant som ligger utanför statens och kommunens grundansvar. Det tycker jag är både rättvist och ansvarsfullt.

I utsatta områden har vi sett hur utanförskap och kriminalitet vuxit sig starkare när ingen tagit ansvar. Väldigt många fastighetsägare tar sitt ansvar och engagerar sig för att skapa trygghet i området, men vissa andra fastighetsägare har slarvat. Vissa har undvikit att bidra medan grannar har jobbat hårt.

Den nya lagen skapar ett verktyg för att fördela bördan rättvist. Den som gynnas av ett tryggare och trevligare område ska också bidra. Det är viktigt att alla är med – inte bara några. Det är sund gemenskap och solidaritet mellan ansvarsfulla medborgare som skapar trygghet. Frivillig samverkan är just frivillig. Vi menar att den blir starkare om det kan finnas ramar och regler.

Vi kristdemokrater ser familjen och det civila samhället som samhällets viktigaste byggstenar. När lokala initiativ får möjlighet att växa och finansieras rättvist stärker vi just dessa byggstenar. Vi ger tillbaka makten till dem som bor och verkar på platsen. Det vi nu gör är motsatsen till vad en centralstyrd välfärdsstat gör, nämligen tenderar att göra människor till passiva mottagare i stället för aktiva medskapare.

Lagen innehåller tydliga ramar. Den handlar om frivillig samverkan som blir mer effektiv genom rättvis finansiering. Den kompletterar – den ersätter inte – offentliga insatser.

För oss kristdemokrater är det centralt att skydda den enskildes trygghet samtidigt som vi möjliggör gemensamma lösningar.

Jag håller med Socialdemokraterna om att tryggheten är ett samhällsansvar. De säger också att de inte är emot områdessamverkan. Men sedan blir jag fundersam, för om några fastighetsägare går ihop och vidtar de trygghetsskapande åtgärder som behövs i området tycker Socialdemokraterna tydligen att det är okej att några fastighetsägare inte bidrar utan att de andra ska betala allt, det vill säga hyresgästerna. Säger vi att alla ska vara med och bidra är det helt plötsligt hemskt. Men kostnaden blir ju mindre om alla bidrar från början. Jag kan därför inte förstå att Socialdemokraterna är emot att även free riders ska vara med och betala. Det är rättvist mot alla hyresgäster att alla är med och betalar. Annars är det ju bara några hyresgäster som får betala. Är det rättvist? Det tycker inte jag.

Detta ger en möjlighet för fastighetsägare och hyresgäster att bidra till tryggheten i sitt område, och det tycker jag är bra. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi debatterar nu regeringens förslag till lag om avgift för områdessamverkan, och låt mig säga direkt: Det finns något djupt talande för regeringen i detta förslag, för ännu en gång ser vi hur staten steg för steg flyttar över sina egna kärnuppgifter på privata aktörer. Det som tidigare var det offentligas ansvar ska nu lösas av fastighetsägare genom nya avgifter, nya organisationer och nya strukturer, och regeringen försöker sälja in detta som ”samverkan”. Men i praktiken handlar det om något annat: Det handlar om att staten inte längre klarar av sitt grunduppdrag.

Fru talman! Trygghet är ingen tilläggstjänst. Det är inte något som ska organiseras fram kvarter för kvarter beroende på vilka fastighetsägare som har råd eller kapacitet. Trygghet är en kärnuppgift för staten och kommunerna. När människor inte längre känner sig trygga i sina bostadsområden är lösningen inte att skicka fakturan vidare till privata aktörer. Det här är principiellt viktigt, för regeringen säger i praktiken: Det offentliga räcker inte till, och därför får ni organisera er själva och finansiera delar av utvecklingen själva.

Det är faktiskt anmärkningsvärt att en högerregering driver fram en lagstiftning som innebär nya obligatoriska avgifter för företag och fastighetsägare. Plötsligt är Tidöpartierna inte särskilt bekymrade över ökade kostnader eller nya pålagor för näringslivet.

Fru talman! Det mest ironiska i denna debatt är nästan att det är oppositionen som får stå upp för företagens perspektiv. För många fastighetsägare, inte minst mindre aktörer, kommer detta att innebära ytterligare ekonomiska åtaganden i en tid då kostnadsläget redan är pressat. Räntor, byggkostnader, energipriser, otrygghet och vakansgrader är vad Tidöregeringen har lyckats åstadkomma under sina fyra år vid makten. Ovanpå detta ska staten nu skapa ytterligare en modell där privata aktörer förväntas täcka upp för nya politiska misslyckanden. Det är fel väg.

Låt mig vara tydlig med att frivillig områdessamverkan kan vara mycket bra. Den finns redan i dag på många håll och fungerar ofta väl. När människor, företag och fastighetsägare själva väljer att samarbeta lokalt är det positivt. Men frivillighet och tvång är inte samma sak, Larry Söder, och det är precis där regeringens förslag blir problematiskt.

Fru talman! Sverige behöver inte fler konstruktioner där staten abdikerar från sitt ansvar. David Josefsson kan hålla låda med exempel från andra länder, men det förändrar inte sakfrågan: att staten de facto abdikerat från sitt ansvar. Vad vi behöver är ett samhälle där staten faktiskt klarar sina grundläggande uppgifter: att upprätthålla ordning, säkerhet, trygghet och fungerande offentliga miljöer. Det offentliga ska inte bli en projektledare som hoppas att privata aktörer löser problemen åt dem. Det offentliga ska fungera. Mig veterligen sa vår nuvarande statsminister just denna mening inför valet: Det offentliga ska fungera.

Därför är Centerpartiet kritiskt till regeringens förslag, och jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Det är effektivt att säga ett namn, för då brukar den personen ta replik.

Jag tror att det föreligger ett missförstånd. Det finns i dag samverkan i olika kommuner och olika bostadsområden som fungerar alldeles utmärkt. Ingen säger att detta ska ändras. Men om man i ett område ser att det finns fastighetsägare som får guldkanten, det vill säga ett tryggare område och högre marknadspris på sin fastighet, men inte är med och betalar ger lagen möjlighet till områdessamverkan. Eller om området är så eftersatt att något måste göras på kommunal nivå kan man i slutändan göra det som områdessamverkan. Men det finns inget i lagen som säger att det är tvingande, utan det här är en möjlighet.

I min värld är det bättre att alla fastighetsägare i ett område är med på att göra området tryggt. Vi vet ju att buset inte ser några fastighetsgränser, utan buset flyttar dit där det är möjligt. Om inte alla fastighetsägare i ett område är med flyttar buset in där de kan. Det är därför områdessamverkan i ett helt område är bra. Om det görs på frivillig basis eller med en avgift får varje område bestämma.

Jag kan inte förstå att Centerpartiet tycker att det är jättebra med områdessamverkan så länge det är frivilligt men hemskt om man tvingas betala. Faktum är att det finns fastighetsägare och hyresgäster som betalar redan i dag, till skillnad från dem som är free riders. Varför är det viktigare att bara några betalar än att alla betalar?

Jag tycker genuint synd om Larry Söder, för jag vet att han innerst inne tycker som jag, att tryggheten är det offentligas ansvar.

Larry Söder är en vän av företagen och företagarna. Ändå måste han stå här i talarstolen och försvara ren idioti. Larry Söder förstår mycket väl vad som kommer att hända när fastighetsägarna i de här områdena blir tvungna att betala för samverkan. De kommer att ta sitt pick och pack och dra. Det kommer i ännu högre grad att lägga en död hand över dessa områden – när företag efter företag och det offentliga, genom nedläggning av diverse kontor, Skatteverket, vårdcentraler, Försäkringskassan och så vidare, lämnar dem åt deras öde eller, ännu värre, åt kriminella gäng att styra.

Fru talman! Jag vet att Larry Söder innerst inne är en klok person. Larry Söder förstår den här ekvationen väl. Det är djupt beklagligt att jag i stället måste applådera Vänsterpartiet, som klokt nog går upp i talarstolen och försvarar våra jobbskapare.

Fru talman! Jag tror aldrig att mitt namn har sagts så många gånger i talarstolen.

Tyvärr tror jag att problematiken är att vi inte kommunicerar med varandra utan förbi varandra.

Jag är orolig för de hyresgäster i en del av området som får betala för trygghetsskapandet. Det är ju inte något som fastighetsägarna har ålagts att göra, utan de väljer att göra det för sitt område och för dem som bor där. Det är dock bara en del av hyresgästerna som får betala för det. Förslaget innebär att kostnaden kan fördelas på alla fastighetsägare som finns där, även om det i slutändan givetvis inte är de som betalar utan hyresgästerna.

Jag kan inte förstå hur man kan tycka att det är bättre att en mindre andel ska betala alltihop i stället för att alla ska betala. Det här handlar inte om att rädda en fastighetsägare eller inte, utan det handlar om att vi ska ha tryggare bostadsområden.

Det finns exempel i Sverige där det fungerar alldeles utmärkt med samverkan. Vi säger: Fortsätt så, à la bonne heure! Men det finns free riders som kan plockas in i systemet för att få helheten att fungera. Då är alla med och finansierar, och det är vad vi är ute efter. Kommunen ska inte ta bort sitt. Staten ska inte ta bort sitt. Vi är, à la bonne heure, med på att lägga mer pengar på sådant i områdena. Det handlar om något som fastighetsägarna från början har bestämt själva att de ska göra, och jag tycker att alla ska vara med och finansiera det.

Jag tror tyvärr inte att det här handlar om att ni i Centerpartiet vill rädda fastighetsägarna, utan det kanske är avgiften som sådan som är problemet. Jag tror att ni måste se bortom den, för det här är en bra sak.

Fru talman! Världen känns uppochnedvänd i dag – alla ska vara med och finansiera. Det lät så vänsterpartistiskt att jag måste titta utanför och se om världen har gått under.

Fru talman! Jag var i Tensta centrum för en vecka sedan. Det är där jag är uppvuxen, Larry Söder. Det offentliga finns ju knappt kvar. Så ser det ut – inte bara i Tensta. Ta en liten ort i norra Sverige eller i någon av inlandskommunerna! I vartenda köpcentrum lyser staten med sin frånvaro. Den enda statliga närvaro som finns är Systembolaget – så har utvecklingen blivit.

Låt mig ta ytterligare ett exempel där staten har abdikerat från sitt ansvar: Stockholms tunnelbana. Där kryllar det av vakter, som finansieras genom högre biljettavgifter för resenärerna. Det är ytterligare ett exempel där staten har överlåtit sitt ansvar för tryggheten till någon annan. Så blir det alltid, och i det här fallet blev det till resenärerna. Så ser det ut på område efter område, fru talman.

Någonstans hade jag hoppats att mina borgerliga kompisar skulle klara av den här ekvationen.

Fru talman! Jag tar tillfället i akt att yrka bifall till utskottets förslag och till propositionen.

Fru talman! Trygghet börjar på torget, vid porten, på lekplatsen där föräldrar ska våga låta sina barn leka och på centrumgatan där butiksägaren ska kunna öppna på morgonen utan att mötas av skadegörelse, hotfulla miljöer eller ett område som långsamt tappat tron på sig självt. Det är där politiken prövas. Den prövas inte i hur väl vi beskriver problemen utan i hur vi ger människor, kommuner, fastighetsägare, företagare och civilsamhälle verktyg att göra något åt dem.

Regeringen går nu fram med propositionen Lag om avgift för områdessamverkan. Förslaget är i grunden enkelt: Där det finns en bred lokal uppslutning kring områdessamverkan ska den som bedriver samverkan få rätt att ta ut en avgift från berörda fastighetsägare. Avgiften ska fördelas efter den nytta som fastigheterna kan anses ha av arbetet och får bara täcka sådant som inte redan är det offentligas ansvar. Kommunen prövar frågan om huvudmannaskap. Berörda fastighetsägare ska få yttra sig. Tvister om avgiften ska kunna prövas i domstol.

Fru talman! Områdessamverkan kan handla om bättre belysning, renare och tryggare gemensamma miljöer, åtgärder mot skadegörelse, samordnad närvaro, trygghetsvärdar, bättre samverkan med det offentliga och andra insatser som man anser stärker det lokala centrumet. Det kan handla om sådant som gör att människor vågar röra sig ute, att företag vågar investera och att ett område inte tillåts förfalla.

Vi vet vad som händer när ingen tar ansvar. Trasiga fönster lagas inte. Nedskräpning normaliseras. Otrygga platser blir ännu otryggare. Seriösa företagare trängs undan. Boende tappar framtidstro. Och till slut blir det dyrare – mänskligt, socialt och ekonomiskt – än det hade blivit om man hade agerat i tid.

Fru talman! Det finns redan i dag många goda exempel på områden där fastighetsägare, kommuner, företagare och civilsamhälle samarbetar för att öka tryggheten. Men det finns också ett konkret problem: fripassageraren. En fastighetsägare investerar. En annan gör det också. De bidrar med pengar, tid och engagemang. De är med och skapar tryggare miljöer, mer attraktiva platser och högre värden i området. Men bredvid står någon annan och säger: ”Tack så mycket! Jag tar gärna del av nyttan, men jag tänker inte vara med och bidra.” Det håller inte, tycker vi. Det gör det svårare att få långsiktighet, det straffar den som gör rätt och det belönar den som är passiv. Det är därför vi går fram med denna lag.

Fru talman! Propositionen är utformad med tydliga ramar. För att få ta ut avgift krävs att den som bedriver samverkansarbetet godkänns som huvudman. Kommunen prövar som sagt frågan. Berörda fastighetsägare ska få möjlighet att yttra sig. Det ska finnas ett faktiskt behov av områdessamverkan som inte tillgodoses. Den som bedriver arbetet ska företräda en kvalificerad majoritet. Avgiften ska kopplas till nyttan. Det är dessutom viktigt att nämna att vi inte går vidare med den mer ingripande modell som föreslogs i början.

Fru talman! Man kan ta ett lokalt centrum i en stadsdel där utvecklingen har gått åt fel håll. Några fastighetsägare vill som sagt vända utvecklingen. De vill samverka. De vill samordna. De vill stärka trygghetsskapande insatser för att bland annat öka tryggheten för dem som bor där men också skapa fler flöden och bättre förutsättningar för näringslivet att verka i området. De gör det därför att de vet att alternativet är sämre: tomma lokaler, färre människor i rörelse, sämre service, ökad otrygghet och minskad framtidstro. Men hela modellen undergrävs som sagt om en eller flera fastighetsägare i samma område säger nej, inte för att det inte gör någon nytta i sig utan för att de hellre låter andra betala.

Fru talman! Det finns också en större principiell fråga här. Sverige har under lång tid accepterat att vissa platser tillåtits glida ifrån resten av samhället. Man har vant sig vid att vissa delar har blivit otrygga, att vissa kvarter har försummats, att vissa företagare måste lägga mer tid på att hantera skadegörelse och oro för att utveckla sin verksamhet och att vissa barn växer upp i miljöer där det offentliga rummet inte känns som deras.

Detta är som sagt en pusselbit. Det löser inte hela problematiken. Det är komplicerat. Men det är inte ett skäl för att avstå från de verktyg som faktiskt kan göra skillnad.

Fru talman! Ledamöter och åhörare! Alla har rätt att bo i ett tryggt hem och ett tryggt bostadsområde. Centrumet där man bor ska vara tryggt.

Vi i Miljöpartiet tycker att områdessamverkan är viktigt, och det finns många goda exempel som har gett resultat. Vi har sett samverkan som har lett till att grannar har börjat hälsa. Vi har sett att barn fått delta i trygghetsvandringar, för att beskriva hur de upplever området och vad de tycker behöver göras. Och vi har sett unga på glid som fångats upp och fått förutsättningar att bygga ett bättre liv.

Men vi säger: If it ain´t broken, don´t fix it. Stötta och bekräfta den här fungerande modellen i stället för att slå sönder den.

Det finns ordentlig kritik mot regeringens förslag om en obligatorisk avgift för områdessamverkan. Lagförslaget innehåller, som vi har hört tidigare i kammardebatten här i dag, en principiell förskjutning av ansvaret för tryggheten i samhället från det offentliga till privata aktörer. Det tycker vi är principiellt fel väg att gå. Trygghetsskapande och brottsförebyggande arbete ska i grunden vara ett offentligt ansvar.

Risken är också stor att en obligatorisk avgift för områdessamverkan hamnar på hyresgästernas nota. Det är hyresgäster som ofta redan är ekonomiskt utsatta. Men det här lirar ju med resten av Tidöregeringens politik om marknadshyror, fattigdomsreformer och ökade ekonomiska klyftor.

Lagrådet menar att en lagstadgad avgiftsskyldighet för frivillig samverkan är av sådan tyngd och dignitet att de avstyrker det här förslaget. Även ett mycket stort antal remissinstanser avstyrker förslaget eller är i huvudsak negativa. Det är bland annat Boverket, en hel rad länsstyrelser, Sveriges Kommuner och Regioner, Fastighetsägarna, Stiftelsen Tryggare Sverige – det finns en lång lista; jag behöver inte läsa upp alla här.

Många remissinstanser menar också att lagförslaget försämrar förutsättningarna för den frivilliga samverkan som finns. Det riskerar att tränga undan nya projekt eftersom man helt enkelt inte vill dra på sig det här. Det försvårar för tillkomsten av ny områdessamverkan.

Många kommuner upplever att de flesta fastighetsägarna redan vill delta i samverkan. När det gäller fastighetsägare som inte vill delta handlar det ofta om mycket större problem som inte kan lösas med en obligatorisk avgift. Det handlar ofta om sådana fastighetsägare som brukar kallas för värsta värdar, som har stora brister i sitt underhåll, missköter sig ekonomiskt och kan ha kriminella kopplingar.

Det har funnits en rad möjligheter att lägga fram olika lagförslag här. Tidöregeringen har dock valt att inte lägga fram dem, men vi hade gärna velat se dem och har motionerat om dem tidigare. Det fanns till exempel en utredning om en lag om fastighetsförvärv, som skulle innebära att det fanns ett system för att kontrollera fastighetsägare som vill hyra ut lägenheter, så att det är sjysta hyresvärdar. Men det utredningsförslaget togs aldrig vidare.

Vi vill också att det ska finnas mer tillsyn av sådana här hyresfastigheter, så att missförhållanden kommer upp i ljuset. Om det visar sig att det är en av de här värsta värdarna, som Hem & Hyra brukar granska, ska man se till att det blir lättare att tvångsförvalta fastigheter och att det går snabbt.

I utredningen om områdessamverkan fanns också ett intressant förslag. Det handlade om att både nya och befintliga hyresvärdar ska ha tillstånd för att få bedriva sin verksamhet. Och om man inte sköter sig ska det tillståndet kunna dras in, så att man får näringsförbud. Men Tidöregeringen valde att inte gå vidare med det.

Fru talman! När det gäller regleringar för att skydda hyresgäster mot oseriösa fastighetsvärdar väljer Tidöregeringen att stå passiv. Om regeringen hade menat allvar hade vi ju sett sådana lagförslag som hyresförvärvslagen och förslag om tillstånd för hyresvärdar samt fokus på stärkt tillsyn och att det ska bli lättare att kunna tvångsförvalta. Det har Tidöregeringen valt bort.

Vi i Miljöpartiet tycker att det är dags för en regering som tar hyresgästernas trygghet på allvar.

Jag vill yrka bifall till reservation 1 och 3.

Fru talman! Tack, Amanda Palmstierna, för din redogörelse för Miljöpartiets hållning när det gäller den lagfråga som ligger på bordet!

Jag konstaterar att Miljöpartiet i det särskilda yttrandet och i reservationen som de har lämnat i ärendet framhåller att det är viktigt hur de allmänna ytorna är utformade och hur dessa ytor används.

Frågan är hur mycket Miljöpartiet lägger i ordet viktigt i det här sammanhanget. De menar nämligen samtidigt att det ska vara frivilligt att avstå skötsel och möjligheten att gemensamt i en samverkansmodell ta ansvar för hela bostadsområdet. Det ska vara frivilligt att avstå den biten, att avstå från att se till att upprätthålla området med olika planteringar, ombyggnation, skötsel och andra trygghetsskapande åtgärder som det innebär.

Frågan blir: Hur viktiga är egentligen de allmänna ytorna? Det gäller utformandet och hur dessa ytor används, som Miljöpartiet säger i sin reservation. Det är uppenbarligen inte så viktigt att vi faktiskt ska ställa krav på att man ingår i en samverkan där man gemensamt tar ansvar och lägger pengar på att upprätthålla det.

Vi ska inte ha fastighetsägare som inte vill vara med och som inte vill lägga pengar på de bitarna utan i stället vill låta andra stå för de kostnaderna. Det är en fråga jag ställer mig när jag läser handlingarna i det här ärendet i dag. Kanske kan vi få ett svar.

Fru talman! Tack, ledamoten Roger Hedlund, för frågan!

Hur den yttre miljön utformas är oerhört viktigt. Det är en politik som vi har drivit länge. Men den principiella frågan i det här fallet är att vi tycker att det är det offentliga som har det grundläggande ansvaret. Det är kommunen som detaljplanerar, och kommunen har sin park- och gatuenhet som jobbar med skötsel i området och sedan i samverkan med aktörer i området.

Den principiella skiljelinjen här, som flera andra partier också har lyft upp, är att tryggheten och områdesskötseln är ett offentligt ansvar i grunden. Det är så man kan få kontinuitet och se till att det blir ett sammanhang över stora områden.

En farhåga som också har lyfts upp av remissinstanser, och som jag håller med om, är att den här avgiften kan leda till att ny frivillig samverkan inte kommer till stånd utan till att man låter bli att öppna upp för ny områdessamverkan. Det tror vi inte kommer att gynna de här områdena.

Jag vill fråga ledamoten Roger Hedlund varför man inte har tagit tag i de riktigt tunga lagförslagen, som jag nämnde i mitt anförande. Varför vill man inte ta krafttag mot oseriösa hyresvärdar? Där ligger verkligen ett stort problem, som i högsta grad också påverkar utemiljön.

Fru talman! Tack för ditt svar, Amanda Palmstierna!

När det gäller att ta tag i de fastighetsägare som inte sköter sin förvaltning låg ju det på Miljöpartiets bord under den tid då ni regerade under förra mandatperioden. Den lagstiftning som ligger på bordet i dag är en lagstiftning som Miljöpartiets regering stod bakom. Jag hoppas att du var nöjd med det arbete som Miljöpartiet gjorde på det området.

Vidare menar Miljöpartiet att det finns en oro för att hyresgästerna ska drabbas genom en extra pålaga på hyresavin när man tvingar, som ni uttrycker det, fastighetsägare att ingå samverkansavtal. Jag frågade tidigare Socialdemokraterna hur man resonerar i den frågan.

Det är i dag möjligt för kommunala bostadsbolag att använda hyresgästernas kostnader för att göra bostadsmiljöerna tryggare. Frågan är om Miljöpartiet vill ändra den lagstiftningen så att kommunala bostadsbolag inte ska få jobba med trygghetsskapande åtgärder i bostadsmiljön. Det måste ju vara en konsekvens om samma inställning gäller här: Man ska inte använda hyresgästernas vinster i hyresbolagen för att vidta trygghetsskapande åtgärder, för då innebär det en hyreshöjning i slutändan.

Bevare mig väl, fru talman, för ett bostadsområde där Miljöpartiet får styra på riktigt med de åtgärder man föreslår i sina motioner och särskilda yttranden. Bostadsbolagen ska alltså fråntas möjligheten att använda sina pengar till att skapa trygghet i bostadsområdena för att undvika en eventuell hyreshöjning i slutändan.

Fru talman! Tack, Roger Hedlund, för svar och fortsatt fråga!

När det gäller de värsta värdarna och tillstånd för fastighetsägare finns det i en utredning från den här mandatperioden. Det var inget som fanns när vi satt i regering. Vi gjorde också många insatser på området i regering tidigare. Det finns förslag som ligger på bordet nu och även en utredning som har kommit på bordet den här mandatperioden.

Jag tycker att man får passa sig lite för att alltid skylla ifrån sig bakåt i tiden. Utredningen om en lag om obligatorisk områdessamverkan kom den här mandatperioden, och i den fanns ett förslag om tillstånd för fastighetsägare. Jag talar om denna lagstiftning. Här hade regeringen kunnat välja att lyfta fram det. Det är här och nu som gäller.

Vad gäller ledamotens andra fråga om frivilligheten är det ju tvånget vi vänder oss mot. Om ett allmänt bostadsbolag vill lägga insatser på detta ska det såklart kunna göra det. Det vi vänder oss mot är en obligatorisk avgift.

Basen i det hela, det som vi tycker är viktigt, är att det är det offentliga som ska stå för brottsförebyggandet och brottsbekämpningen. Sedan kan det därtill finnas olika typer av samverkan som gör att arbetet tas ännu längre, men man ska inte skjuta över ansvaret på det privata på det här viset. Det tror vi är en olycklig väg att gå.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)