Kulturarvsfrågor

Herr talman! Det är snart påsk, men vi i Alliansen tycker att detta är en viktig fråga. Jag ser att regeringen och dess stödparti inte tycker det eftersom de är så fåtaliga här i kammaren. Men det här är en viktig fråga. Vårt kulturarv är viktigt.

Jag står bakom våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5.

Betänkandet är uppdelat i flera delar. Jag ska uppehålla mig vid två av dem.

Den första gäller museerna. Sedan den 1 februari i år är det fri entré för vuxna på vissa statliga museer här i Stockholm. Vi som kommer från landet tycker inte att det är riktigt sjyst. Vi i Alliansen anser att det först och främst är våra barn och unga som ska ges tillgång till kultur. Det är det viktigaste att se till.

Nu kan du straffbeskattas när du går på bio, men som vuxen kan du gå gratis på museum - om du är stockholmare.

Regeringen har påpassligt förbjudit museerna att ta ut besöksavgifter, som inbringade ungefär 120 miljoner kronor, och skickar med endast 80 miljoner kronor. Men man kräver att museerna ska ta reda på dels vilka nya besöksgrupper som kan komma, dels hur man kan öka besöksantalet.

När det gäller besöksantalet är det klart att Östermalmsdamerna går flera gånger på museerna i Stockholm. Det gör också de besökande turisterna.

Vi kommer att få återkomma till den här frågan många gånger, herr talman, för det är oerhört viktigt att se hur man missleder politiken från allas tillgång till någras tillgång.

Den andra delen, herr talman, är proveniensforskning. Reservation 5 gäller detta. Vi har i flera internationella sammanhang åtagit oss att ställa upp och gå igenom vilka rov gjorda av nazisterna under andra världskriget som kan finnas på de statliga museerna. Vi ska ta reda på om det finns några och i så fall se till att de som har äganderätt kan få tillbaka sina värdeföremål.

Vi vill helt enkelt att man tillsätter en oberoende kommission som tar reda på om vi i våra samlingar har stulna föremål som kan återbördas till sina rättmätiga ägare. Det är den reservation som Moderaterna och Liberalerna står bakom.

Eftersom vi snart går in i påskledighet stannar jag där och låter nästa talare få komma fram.

(Applåder)

Herr talman! Vi behandlar i dag kulturarvsfrågor. Som jag ser det kan man närma sig kulturarvsfrågorna på flera sätt.

Det första är att ta del av levande arv, miljö och minnen. Man kan ägna en stunds uppmärksamhet åt samtal med sina far- eller morföräldrar. Det kan bli en av de bästa investeringar man gjort, kanske inte i kalla stålar men i socialt kapital och i möjligheten att ta del av det kollektiva minnet.

Det andra är att studera - att förkovra sig i kulturarvsstudier utifrån axeln globalt-nationellt-lokalt och att förstå kulturens ständiga utveckling men också nationella unicitet och lokalt knutna arv.

Det tredje är att vi utifrån våra olika vägledande principer ser vad som är politikens ansvar. Vilket arv har våra förfäder lämnat oss, vad lämnas oss i dag, vad har vi att förvalta och hur förvaltar vi det?

Varför är det viktigt? Om det må det råda delade meningar i denna kammare. Men baserat på empiri vet vi att något unikt har lämnats åt oss på just den här delen av jorden. Vi har ett ansvar att förvalta det kulturella arvet, som utgör fundamentet på vilket hela samhällsbygget vilar. Det är en grund som ger kollektiv och individ trygghet och orientering och som utöver att utgöra grunden utgör kittet i våra fönster och ramverk mot omvärlden, sammanhållningen och de bärande väggarna i samhällsbygget.

Vi politiker är samhällsarkitekter. Vi har ritbord med olika skisser för samhällsutvecklingen beroende på politiska preferenser. Men i kulturarvsfrågor har vi ett gemensamt ansvar att vara nationella byggnadsvårdare.

Vi i Sverigedemokraterna har presenterat en palett av omfattande reformpaket och stöd för kulturarvets former i vår budget.

På bordet i dag har vi ett betänkande som behandlar ett rikt svenskt kulturarv, från slott och kyrkor till immateriellt arv och museer. Det finns ett antal kloka förslag och reservationer i betänkandet.

Jag beklagar samtidigt utskottsmajoritetens avstyrkanden av flera välbehövliga tillkännagivanden - i flera fall med mycket tunna motiveringar, i andra fall genom partipolitisk låsning framför pragmatism.

För att nämna några av de frågor där Sverigedemokraterna har reserverat sig vill jag börja med Mälsåkers slott, där jag har varit på studiebesök. Det är en fantastisk kulturmiljö i ett slottsrikt landskap och ett av Sveriges ståtligaste barockslott.

Varför är det viktigt att kulturutskottet engagerar sig i en sådan fråga? Riksantikvarieämbetet har som ansvarig myndighet pekat på ett behov och föreslagit att detta ska kunna fungera som nationellt byggnadsvårdscentrum. Ägandeform och slottets framtid är under process, men vi anser att riksdagen kan förklara sitt stöd för statlig ägo.

En annan fråga handlar om kyrkor som tas ur bruk. Sveriges tusenåriga kristna historia står inför en historisk utmaning. Demografiska och organisatoriska förändringar i våra stift och församlingar gör att våra närmare 4 000 kulturhistoriskt bevarandevärda kyrkor står inför många utmaningar.

På många håll kommer man inte att ha råd att behålla och bevara kyrkorna, oaktat den kyrkoantikvariska ersättningen. Svenska kyrkans egen fastighetsutredning har belyst ett angeläget behov av en nationell handlingsplan. Vår motion i ämnet är ett första steg, men fler lär följa, för detta är en angelägen och aktuell fråga som jag utgår från att fler partier kommer att bevaka noga framöver.

Den tredje frågan rör tryggande av det immateriella kulturarvet. Unesco har ju sedan tidigare givit direktiv till nationen om förteckningar över bevarandevärt, immateriellt kulturarv. Institutet för språk och folkminnen har tagit detta till sig och arbetar nu intensivt med insamling och sammanställning, och vid ett senare tillfälle kommer ett nomineringsförfarande.

Ålfisket, särskilt på Ålakusten, är ett immateriellt kulturarv av stort värde. Jag har varit där på studiebesök och sett ett fantastiskt levande kulturarv, en hotad näring med omgivande kulturturism och miljö med utmaningar. Vi ska ge detta allt stöd, men vi är inte beredda att föregripa institutets pågående arbete. Däremot anser vi att väsentliga uttryck om tryggande och bevarande saknas i utskottets ställningstagande, därav vår motivreservation.

Kulturarvsfrågorna ett av våra största kulturpolitiska fält i utskottets beredningsområde. Vad säger Kultursverige? Det gjordes 18 miljoner besök vid Sveriges museer, kulturmiljöer, hembygdsgårdar och friluftsmuseer. Vi söker historia, rotsystem och samtidsorientering. Samtidigt ser vi en polarisering och ett kraftigt approcherat paradigmskifte i museivärlden. Man säger sig vara beredd att stänga friluftsmuseer och berätta andra berättelser. I förlängningen kan det handla om att kapa rötter och att sudda ut det kollektiva minnet. Det är ytterst allvarligt. Dels skiftar det fokus från det primära uppdraget, dels försvårar det integration.

Flera har reagerat på de rapporter på kulturarvsområdet som presenterats senare tid. Så här resonerade den liberale debattören Adam Cwejman för en kort tid sedan apropå Riksutställningars påstående om att svenska museer skulle vara exkluderande genom att skildra just svensk historia: "Dessutom inrymmer förändringen av museerna uppfattningen att de med utrikes bakgrund skulle känna sig förfrämligade av att ta del av svensk historia. Det är inte bara en sällsynt korkad föreställning, den är direkt nedlåtande då den behandlar de med utrikes bakgrund som överkänsliga barn. Vi klarar oss utan er felriktade omtanke." Allt fler inser och uttalar värdet av kulturell självkänsla.

Men ängslighetsanpassning oroar. Verksamheter måste få vara trygga i sin kärnverksamhet utan att pådyvlas rådande, snäva politiska doktriner. Museisektorn både gläder och oroar. Det görs ett fantastiskt arbete av stora och små runt om i landet. Samtidigt oroar diskussioner om att man ska utmana den så kallade vithetsnormen och rekrytera på basis av etnicitet. Man snuddar vid farliga tendenser till etnisk kvotering och diskriminering. Det är en tyst kulturrevolution, som ger oss obehagliga kopplingar till hur auktoritära stater ibland använt kulturen för att omdefiniera den nationella identiteten. Vad vi behöver är trygghet, inte rotlöshet.

Miljöpartiet styr sedan valet Kulturdepartementet. Det förvånade en del, då många bedömde att partiet saknade kulturpolitik. I vilket fall som helst saknar man framför allt kulturarvspolitik. Man skjuter det framför sig: Det kommer till hösten, upprepar man. Man har förpassat kulturarvet till städskrubben i hörnet och drar ned anslagen till kulturmiljövård i en situation där sektorn är underfinansierad och efterfrågar politisk vilja och stöd.

Miljöpartiet må ha gröna fingrar, men man får rött kort som samhällsarkitekter och byggnadsvårdare.

Vi får aldrig inbilla oss att Sverige är kulturellt rotlöst. Det är falskt, lögn och förbannad lögn, men bra påhittigt. Det är lika konstnärligt kreativt som att kulturarvets aktörer bör omdefiniera sina uppdrag efter diffusa doktriner. Kultursverige och Kulturarvssverige behöver samling, samtal, konstruktiv dialog och långsiktiga spelregler. Det kulturella glappet och alienationen behöver överbryggas. Sverige behöver framtidstro, och det får vi inte utan den solida grunden att ta spjärn emot.

Herr talman! Låt mig avsluta med en kort reflektion i samtidens brokiga kulturlandskap.

Tvivel, ängslan och förnekan leder lätt till hel censur.

Stolthet, fördom, sunt förnuft,

Vad är sant och vad är luft?

Släkten följa släktens gång, minns respekten för fädrens sång.

Jag står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 8 och 10. Jag önskar också herr talmannen och utskottskollegorna en glad påsk.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag står bakom båda Alliansens gemensamma reservationer, men jag väljer här att yrka bifall endast till reservation nummer 6.

Herr talman! Vi har en utmaning - en utmaning att värna vårt kulturarv och samtidigt förena detta arv med det moderna samhällets krav: krav på utbyggd infrastruktur, krav på att bygga nytt och krav som ibland kan tyckas gå stick i stäv med att bevara det fantastiska kulturarv vi har i vårt land.

Alliansregeringen visste detta och såg problemen men också möjligheterna i detta. Man ville ha en helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen. Rätt hanterat kan företagande och nybyggnation, byggt kring kulturarv, bidra till både tillväxt och sysselsättning. Därför är det viktigt och rätt att alliansregeringens kulturmål om helhetssyn på kulturlandskapet också kommer att gälla framöver.

I vårt kulturlandskap finns många riksintressen. Samtidigt är systemet för att skydda dessa riksintressen föråldrat, och många kallar det också otympligt. Riksrevisionsverket har också kritiserat statens hantering av riksintressen och hur det bland annat försvårar för kommunerna att planera nya bostäder.

I de nationella målen för kulturmiljöarbetet som riksdagen antog 2012 tar man bland annat upp människors delaktighet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön. Kulturmiljön är också viktig för kunskap, bildning och upplevelser. Dessutom ska en mångfald av kulturmiljöer bevaras och samtidigt användas och utvecklas. Man ska främja en helhetssyn på förvaltningen av landskapet, som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen. Det är viktiga mål. Och det är viktigt att också orden "användas" och "utveckling" finns med, liksom att kulturmiljön "ska tas tillvara i samhällsutvecklingen". Det handlar, som jag ser det, om kulturmiljöer som lever och används.

Men självklart kan det uppstå konflikter och motsättningar mellan ett strikt bevarande och en ibland för kulturmiljön kanske för långtgående utveckling och förändring. Vi behöver underlätta bostadsbyggandet i vårt land. Bostadsbristen är ett betydande problem. Byggprocessen behöver påskyndas i alla led för att underlätta och ge bättre förutsättningar för byggandet. Bland annat kan då förändringar, moderniseringar, behöva genomföras i kulturmiljökraven och i reglerna för arkeologiska undersökningar för att underlätta för byggande.

Kulturvården är viktig; det vill jag understryka. Det är angeläget att skydda och vårda vår kulturmiljö. Men samtidigt måste vi kunna möta dagens samhälles krav vad gäller byggande och tillväxt.

Herr talman! I dag ligger mycket av den nationella expertisen inom kulturområdet i stort i storstäder eller i huvudstaden. Vi missar massor av den talang och kreativitet som finns ute i landet och som borde komma fler till del. Det är inte heller hållbart. I stället bör vi hitta en modell som gör att vi lyfter fram spetskompetens där den finns på olika platser i landet. Det bör ske i samverkan mellan regionerna och staten. Det kanske är dags för en ny modell för den nationella kulturpolitiken?

Vad jag menar är att man borde bygga vidare på de tankar som gjort samverkansmodellen framgångsrik och göra en liknande modell för den nationella nivån.

Samtidigt behöver de statliga kulturinstitutionerna, som våra statliga museer och deras verksamheter, göras mer tillgängliga över hela landet. Det kan exempelvis ske genom att digitalt tillgängliggöra samlingarna och genom goda villkor för utlåning av föremål. Men det kan också handla om att institutionerna, museerna, får i uppdrag att sammanställa utställningar som kan turnera runt om i landet. Varför till exempel inte ordna föreläsningar och utställningar anpassade för mindre ytor, som bygdegårdar, nykterhetsloger och Folkets Hus? Det skulle ge fler möjlighet att ta del av museernas samlingar och kompetens samtidigt som det också skulle ge många andra fördelar. Exempelvis kan då skolor liksom andra kommunala institutioner få större möjlighet att ta del av kulturarvet och historien.

Man bör också se över möjligheten att förlägga statliga museers mer permanenta verksamheter till fler platser i landet.

Det här är ett bättre sätt att göra vårt kulturarv tillgängligt för fler än fri entré för vuxna som bor i Stockholm.

Jag avslutar med att önska herr talmannen och talmansstaben en glad påsk.

(Applåder)

Herr talman! För oss alla kommer den 22 mars aldrig mer att vara en dag som alla andra. EU:s hjärta skakades av blod, rök, splitter och död. På sätt och vis kan man säga att bomberna var riktade mot oss. Det man försökte spränga var allt denna kammare och denna talarstol representerar.

I dag debatterar vi kulturarv. Öppenheten, toleransen, friheten och samarbetet är vårt arv. Det står vi enade kring och måste värna.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga av Liberalernas reservationer i betänkandet KrU9, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 2 under punkt 1 och reservation 6 under punkt 5.

Herr talman! Vår historia berättas och definieras av den tid vi lever i och av dem som har eller anser sig ha tolkningsföreträdet för varje given tid. De fragment, bilder och händelser som samhället väljer att belysa och bevara är det som nästkommande generationer kommer att se som vårt arv. Med andra ord talar historieberättandet om för oss vad som har ansetts viktigt av dem som har haft möjligheten att spegla verkligheten.

Om en särskild grupps historia osynliggörs finns den inte. Genom historien har det nog varit det allra vanligaste sättet att marginalisera, ställa utanför, begå övergrepp på eller, i allra värsta fall, försöka utrota människor och grupper.

En av de främsta och över allt bärande aktörerna för historieberättande är våra museer. Detta medför givetvis att museernas roll i att definiera vad som är viktigt är central och betydande.

Ibland undrar jag om inte våra svenska museer går igenom någon form av identitetskris och känner sig näst intill tvungna att omdefiniera sitt uppdrag för att komma i takt med rådande samhällsutveckling.

Denna utveckling är vid första anblicken enkel att hylla. Men den innebär också en risk för att man väljer att bli så allmän och så korrekt i sin verklighetsbeskrivning att själva arvet går förlorat och att man missar andra viktiga delar i sitt arbete med att skapa morgondagens kulturarv. Museerna måste självklart vara moderna och relevanta i sin samtid men också bevarande och genomtänkta i sitt beskrivande.

Herr talman! Ett erkänt faktum är att samtliga svenska museer har samlingar som i huvudsak innehåller heterosexuell historia. Trots att det finns tydliga riktlinjer för bevarande av hbtq-gruppens kulturarv tas detta fortfarande 2016 inte riktigt på allvar. Det är djupt problematiskt eftersom arvet riskerar att gå förlorat.

I nuläget arbetar flera organisationer, bland annat RFSL, hårt för att hbtq-gruppens representation och rättigheter ska synliggöras också i kulturarvet. Det är alldeles utmärkt. Men precis som de befintliga museerna i Sverige arbetar organisationerna inte med hbtq-personers kulturarv på djupet och på det sätt som bäst behövs för att arvet inte ska gå förlorat.

För att hbtq-gruppen ska erhålla högst berättigad representation och vi ska få berättelser på ett rättvist, brett och djupt sätt och därmed få gruppens situation erkänd är synliggörandet centralt.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Sverige lider av kronisk bostadsbrist. Det har inte minst eftermiddagens debatt i kammaren belyst tydligt. Sverige har också enorma behov av infrastruktursatsningar. Utvecklingsbehoven är enorma. För bara någon tid sedan var detta begränsat till storstadsområdena, men så är det inte längre. Det är en myt att detta bara gäller i städerna. Bostadsbristen och behovet av infrastrukturutveckling finns i alla delar av vårt land.

Samtidigt är stora arealer med naturvärde och kulturvärden skyddade från exploatering och nybyggnation. Ibland är dessa värden endast av begränsad art. I stället ligger det andra skäl bakom.

Här är uppenbara konflikter inbyggda mellan miljö, kultur- och landskapsvärden och behovet av samhällsutveckling, byggnation och utveckling.

Det bör noteras att den sammanlagda arealen i kulturmiljöområden i Sverige är en ganska liten del av den totala ytan. Problemen är att miljöer som varit attraktiva för människor genom årtusenden fortfarande i mångt och mycket är det. Det är därför behovet av nya lösningar är akut. Det finns starka skäl att utpekade områden uppmärksammas, skyddas och varsamt utvecklas för att kunna bestå i framtiden och överlämnas till kommande generationer. Samtidigt får byggande av attraktiva boenden, modern infrastruktur och produktiva odlingsmarker inte hindras.

Liberalerna är ett teknik- och utvecklingsvänligt parti. Vi anser att det med modern teknik går utmärkt att förena bevarandevärden med ett starkt utvecklingsbehov.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 6 och önska herr talmannen, talmanspresidiet, kammarkansliet och mina utskottskamrater en glad och vilsam påsk.

(Applåder)

Herr talman! Vi behöver kulturen. Den ger oss rötter till vår historia, mening i nuet, visioner för framtiden och möjlighet att ingå i ett sammanhang. Det är denna helhetssyn som ligger till grund för den kristdemokratiska kulturpolitiken. Kärnan och livskraften i kulturella uttryck går inte att väga och mäta i pengar och mängd. Men den påverkar oss, och vi är en del av den genom hela livet.

Det är viktigt att ta vara på goda traditioner och seder som markerar årets gång och årstiders växlingar. Våra högtider skapar skillnad mellan vardag och helg. De håller ihop ett samhälle och är en del av ett kitt som skapar en gemensam kultur, och runt midsommarstången finns plats för alla som vill vara med i dansen.

Ordet kultur betyder odling. Det behövs alltså näringsrik grogrund och mylla och även goda ramar för att den kultur och de värden som tidigare generationer byggt vår civilisation på ska kunna växa och utvecklas även i framtiden.

Vi som lever i dag står på tidigare generationers axlar. Vi åtnjuter nu förtroendet att utveckla och förvalta det som vi på sikt kommer att överlämna till våra barn. De kommer då i sin tur att stå på våra axlar och fortsätta att utveckla och förvalta det vi överlämnar till dem, för vi är alla länkar som tillsammans bildar en lång kedja av mänskligt liv. Vi utgör vår civilisation.

Det är viktigt att hantera det kulturella arvet med varsamhet och gott omdöme. Det är en skyldighet mot kommande generationer, så att även de kan få livfulla skildringar av hur tidigare generationer levt och hur historien haft sin gång. Det gäller våra museer, kyrkor och hembygdsgårdar, vårt kulturlandskap och våra stadsmiljöer, det fysiska som vi kan se och ta på. Denna varsamma hantering gäller likaväl det så kallade immateriella kulturarvet - det vi inte kan se och ta på, alltså våra traditioner och sedvänjor, vårt språk och våra sånger, våra värderingar och vår syn på oss själva och andra.

Herr talman! Sedan 1 000 år tillbaka har kristendomens värderingar format Sverige. I södra Europa är dess historiska arv ännu längre. Denna kulturella värderingsgrund och senare tiders upplysningsideal är några av de inspirationskällor som våra förfäder hade i sin kamp för frihet och självständighet, demokrati och jämlikhet och som lett fram till den typ av samhälle vi har i dag, ett samhälle som människor i andra delar av världen bara kan drömma om.

I tider som denna, när det finns totalitära ideologier som med illdåd och terrorhandlingar vill skada vårt öppna och demokratiska samhälle - vi såg senast i går förfärande exempel på detta ifrån Bryssel - är det än mer angeläget att hålla fast vid grunderna för den öppna demokratin: de värderingar som är en del av vårt immateriella kulturarv. Vi behöver stå stadigt rustade så att vi kan försvara de värderingar som vägledde tidigare generationer i deras kamp för frihet, demokrati och jämställdhet.

I takt med ökad globalisering och resande runt jorden har vi även sett ett ökat intresse för släktforskning, en större nyfikenhet för att söka sina rötter och sin bakgrund i historien. Detta kan vi se som ett uttryck för att vi behöver en trygg förankring bakåt i tiden för att kunna blicka framåt och möta framtiden med tillförsikt.

I reservation nr 6 står det om vårt lands fantastiska kulturarv, som är väl värt att värna, och om utmaningen i att förena arvet med det moderna samhällets krav. Vi i Kristdemokraterna väljer att yrka bifall endast till denna Alliansens reservation nr 6, men vi står självklart även bakom våra övriga reservationer.

Med detta, herr talman och övriga här inne, vill även jag önska er en vilsam påskhelg.

(Applåder)

Herr talman! Det betänkande som nu behandlas rör frågor om kulturarv.

En första tanke skulle kunna vara att det rör historien - det som har hänt, föremål och minnen från generationer före oss, som vi har ärvt, förvaltar och vårdar. Och det är delvis rätt, men bara delvis.

Kulturarv handlar även om i dag och om framtiden. Kulturarvet är nämligen inget bestämt eller statiskt. Kulturarvet förändras beroende på hur vi uppfattar det, hur vi tolkar det. I sin tur spelar det stor roll för hur vi för vidare arvet, hur arvet förändras och omformuleras. Kulturarvet går därför egentligen inte att frysa eller för evigt bestämma, utan det är rörligt och levande. Det är helt upp till varje tid att själv ge det dess betydelse. Detta är viktigt.

När jag läste historia i skolan reagerade vi på att det avtecknades många kungar och adelsmän. Men i min klass var ingen vare sig kung eller adel. Det som uppenbarligen ansågs viktigt för vårt lands historia, och förstås också var det, var samtidigt väldigt avlägset från oss. Vårt kulturella arv var mer komplext än så.

När borgarklassen började dominera ekonomin, politiken och kulturen skrevs sedermera deras historia ned. Det kunde vara företagsägare, brukspatroner eller stora vetenskapsmän. De har också präglat vårt kulturarv.

När sedan arbetarrörelsens tolkning av verkligheten tog plats kompletterades bilden. Fler perspektiv tillsköts, fler erfarenheter togs till vara och nytt ljus kastades på gamla sanningar. Samma sak gäller kvinnorörelserna. De fick vår uppfattning om kulturarvet att förändras och förbättras, och därmed likaså vår inställning till framtiden.

Det finns många exempel, och vi blir allt bättre på att förstå vårt arv utifrån fler perspektiv. Inte sällan handlar det om människor som levt under förtryck och vars röster inte har fått komma till tals. Det kan handla om olika kulturarv eller olika perspektiv på kulturarvet, mångkultur och komplexa samband.

När det kommer till historieskrivningen har konsten och kulturen ofta gått före. Det kan vara ett verk som väcker debatt, ett perspektiv som provocerar eller kanske bara enstaka ord som rymmer en hel världsbild som vill berättas. När vi lär oss mer och förstår vår egen historia och vilka vi är bättre kan vi ta oss an framtiden med större klokskap.

Herr talman! Kulturarv är en fråga om bildning. Vi ska alla ha tillgång till kulturarvet. I grunden är det en demokratisk fråga - att kunna förstå och förändra.

Kulturarv handlar också om att kunna se den rikedom av kulturarv som finns. Vi har alltifrån hemslöjd till veteranbilar. Vi har kulturmiljöer, i stad och på land. Det finns också ett immateriellt kulturarv med bland annat musik, dans och berättande. Den bredd, variation och mångfald av kultur som finns är väldigt värdefull.

Våra museer är platser som vittnar om denna bredd, variation och mångfald. Vi kan ta arbetslivsmuseerna som ett exempel. De berättar om livet långt ifrån de tjusiga salongerna. Eller vi kan ta Skogsmuseet i Lycksele, som berättar om skogen som livsrum, eller varför inte länsmuseerna.

Många museer får i dag sin ekonomiska finansiering lokalt eller regionalt med ett stöd från staten via kultursamverkansmodellen. Sedan har vi en rad statliga museer. Och här har regeringen nu åter förverkligat något som fanns tidigare och som var mycket framgångsrikt, nämligen fri entré. Från och med den 1 februari är det fri entré på statliga museer.

Det är en satsning som handlar om just tillgängliggörande. De samlingar som är i statens ägo och som är allas vårt kulturarv ska också vara fria att ta del av.

Fri entré fanns en gång tidigare, infört av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Effekterna då var imponerande. Publiktillströmningen ökade med 159 procent på ett år. 58 procent var förstagångsbesökare. Andelen med låg utbildningsbakgrund ökade. Fler barn, unga och pensionärer besökte museerna. Andelen som kom från utanför Stockholmsregionen ökade. Fyra av fem besökare var positiva.

Men när den borgerliga regeringen 2007 tog bort den fria entrén hände motsatsen. Antalet besökare dök.

Nu satsar den här regeringen återigen på fri entré på statliga museer. Det gör att en hel familj kan gå på museum och ta del av sitt kulturarv - oavsett storlek på plånboken. Det skickar en signal om att det är viktigt, om att det är våra gemensamma tillgångar och om att den kulturella bildningen är något som angår oss alla.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Det är lite extra inspirerande att debattera kulturarvsfrågor här i kväll, efter att jag under dagarna två har besökt eller kanske snarare inspekterat några olika museer för ett uppdrag att utse årets museum. Museerna är ju, som flera talare har varit inne på, något av grundstommen i det viktiga arbetet att bevara och vårda vårt kulturarv, stärka vår kulturella identitet men faktiskt också ifrågasätta och ompröva gamla sanningar.

Det senare perspektivet var väldigt tydligt för mig när jag tidigare i dag besökte Armémuseum. Besökaren på Armémuseum möter inte bara en samling vapen ur historien och redogörelser för krig som Sverige har deltagit i. Besökaren möter också John och Yoko och ett ge freden en chans-perspektiv.

Får man göra så, omvandla ett gammalt armémuseum, som ursprungligen hade samlingar baserade på materiel från Försvarsmakten, till mer av ett fredsmuseum? Ja, självfallet får man göra det. Därför vill jag lyfta fram två missförstånd som jag tycker finns i kulturarvsdebatten.

Kulturarvspolitiken är uppenbart ett område där vi har oerhört stora ideologiska motsättningar. Ett av de missförstånden är att det på något sätt skulle finnas ett motsatsförhållande mellan att vilja bevara och vårda kulturarvet å ena sidan och å andra sidan att ha en fri kultur som i dag kan växa ohämmat åt alla möjliga håll, med konstnärer som kan verka helt oberoende utifrån tidigare konstnärer och tidigare traditioner.

Jag kan exemplifiera med hur Haydn och Mozart inte på något sätt kände sig bundna av Johann Sebastian Bachs musik. Hade de känt krav på sig att fortsätta i den traditionen hade det bara blivit pastischer och kopior. Som konstnär måste man naturligtvis ha fritt fram för att kasta omkull tidigare värderingar, pröva nya vägar, influeras utifrån och skapa helt ny kultur. På så sätt kan dagens avantgarde bli morgondagens kulturarv.

Här skiljer sig uppenbarligen synen mellan olika partier. Jag vänder mig naturligtvis framför allt mot Sverigedemokraterna, som gång på gång lyfter fram hur rädd man är för samtidskulturen. Men tyvärr måste jag också vända mig mot Kristdemokraterna. Jag har under våren debatterat med Kristdemokraternas kommunalråd i Uppsala, som har fört fram ståndpunkten att dagens kultur på något sätt skulle ha ett ansvar att slå vakt om traditionella västerländska värderingar. Den synen delar jag och Miljöpartiet verkligen inte.

Jag vill fråga Kristdemokraterna här i riksdagen: Delar ni en sådan syn - att dagens kulturarbetare och konstnärer på något sätt har ett ansvar för att i första hand slå vakt om traditionella västerländska värderingar?

Den som är trygg i sin kulturella identitet har inget problem om man byter ut ett ord i nationalsången - det är helt okej. Det är faktiskt så att om man byter ut ett ord och det skapar ett mervärde och det blir ännu mer vackert och ännu mer inkluderande, då är det något positivt, något att applådera. Ändå var så många kritiska till Melodifestivalen för några veckor sedan, när man gjorde precis det, bytte ut ett ord i nationalsången. Uppenbarligen måste vi arbeta mer aktivt med kulturarvsfrågor för att skapa ett större självförtroende.

Kanske var det då inte så dumt att återinföra fri entré på våra statliga museer - för att ge möjligheter till nya grupper att ta del av det fantastiska kulturarvsutbud som finns på många av våra museer. Vi har sett hur man på kort tid har ökat besöksantalet mycket. Det talas om 30 procents ökning på de museer som nu har fri entré, och det är nya grupper som kommer dit. Men även andra museer får ökade besöksantal. Vasamuseet, som inte har fri entré, får ökade besöksantal. Tekniska museet, som inte har fri entré, får också ökade besöksantal. Det kanske stimulerar intresset för museer, och det frigör också ett ekonomiskt utrymme för den som vill besöka museer att besöka inte bara ett museum utan flera.

Det var det ena missförståndet. Det andra missförståndet handlar om att många ser kulturarvet som något statiskt. Visst, det som är gjort är gjort och kan inte omprövas. Men vi har ju aldrig den fulla bilden. Därför måste vi ständigt tordas ifrågasätta och ompröva.

Här är jag lite förvånad över att det är framför allt mot Liberalerna som debatten måste föras. Bengt Eliasson pratar om att museerna har identitetskris i dag. Jag ser ingen identitetskris, utan jag ser en nyfikenhet att ta till sig nya rön och ny forskning.

Återigen kan jag exemplifiera med Johann Sebastian Bach. Under 200 år var det en absolut sanning att Johann Sebastian Bach hade skrivit ett fantastiskt berg av musik. Men på 1970-talet började musikforskare ifrågasätta om han verkligen hade komponerat all den musik som var tillskriven honom. När man studerade noterna fann man att det nog inte är så utan att det nog är andra kompositörer som har skrivit en del av verken.

Det gäller till exempel Toccata och fuga i d-moll, som många i min generation mer känner som signaturmelodin till barnprogrammet Det var en gång. Det visar sig vara skrivet av en annan kompositör. Senare tiders rön visar att Johann Sebastian Bachs andra hustru, Anna Magdalena, kan ha skrivit en del av de verk som tidigare har varit tillskrivna Johann Sebastian. För att återigen prata om musik som används i barnprogram: Den signaturmelodi som användes i Beppes godnattstund är ett sådant verk som kanske är skrivet av Anna Magdalena Bach snarare än Johann Sebastian.

Det här är inte bara kuriosa, något som är intressant för oss musikvetare. Varför finns det så få kvinnliga tonsättare i dag? Varför är det så låg andel kvinnliga kompositörer? Jo, förmodligen därför att det är så få kvinnor som har lyfts fram som förebilder genom historien - inte därför att det har saknats kvinnliga kompositörer utan därför att de har osynliggjorts genom historien.

Vi ska vara på det klara med att i varje val som görs, vad man lyfter fram i vårt kulturarv, är det annat som väljs bort och osynliggörs. Det är en oerhört stor makt som finns hos våra museer - vad man väljer att lyfta fram. Jag är också väldigt glad och imponerad över det fantastiska arbete som många museer nu gör för att faktiskt synliggöra det som tidigare var osynliggjort. Det är också mycket imponerande hur många museer nu arbetar aktivt med att visa på hur influenser från hela världen under alla tider har stärkt vår inhemska kultur.

Det är ett arbete som vi politiskt ska fortsätta att bejaka, stärka kulturarvsfrågorna så att kulturarvet blir mer inkluderande för fler, oavsett bakgrund.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Niclas Malmberg, för ett intressant anförande!

Miljöpartiet verkar ibland vara rädd för kulturarvet. Men kärlek och respekt för arv och minne skänker ro och respekt för kollektivt sinne. Generationers lämnade spår mot framtidens sjungande vår kräver förvaltarskap, förståelse och förtroende - inte förnekelse.

Det är bara genom att vara trygga i oss själva som vårt kollektiva minne och vår identitet kan välkomna nya in i gemenskapen. Är vi däremot otrygga, ängsliga och rent av kulturellt självförnekande försvårar vi integration, delaktighet och sammanhållning.

De miljöpartistiska ledamöterna Annika Lillemets och Valter Mutt har i en riksdagsmotion skrivit om "sådant som kulturarv. Det vi fått i arv ska vi vårda och lämna efter oss i minst lika gott skick som vi fick det."

Hur gör man då det? Läsaren spricker av nyfikenhet.

Vilka är de framåtblickande satsningarna från Miljöpartiet? Vad vill de göra för att möta bristen på kulturarvskompetens utanför tullarna? Vad vill de göra åt en eftersatt kulturmiljövård och annat som branschen i kontakt med oss politiker vittnar om? Behov finns. Listan kan göras lång. Men Miljöpartiet verkar ducka. Vad är Niclas Malmbergs svar på alla frågor?

Herr talman! Mitt svar är att den rödgröna regeringen nu faktiskt arbetar med den första kulturarvspropositionen någonsin. Aron Emilsson sa tidigare i sitt anförande att Miljöpartiet på något sätt skulle sakna en kulturarvspolitik. Det är ett mycket märkligt påstående när vi samtidigt sitter i en regering som utarbetar den första kulturarvspropositionen någonsin.

Regeringen tittar också på om det är möjligt att tydligare definiera ansvaret för kulturarvsfrågor i kultursamverkansmodellen. Det är ett annat svar.

Men det finns en ideologisk skillnad mellan våra perspektiv på kulturarven som det är jättefint att vi kan debattera.

När har det funnits en ursvensk kultur som inte har präglats av influenser utifrån? När man lyssnar på Aron Emilsson låter det som om det har funnits något ursvenskt under en tid då det fanns en ursvensk kultur som var isolerad och inte påverkades av influenser utifrån.

Alla arkeologiska utgrävningar visar däremot att vi i alla tider har influerats från omvärlden. Redan före vikingatiden levde Sverige i ett samband med andra kulturer och påverkades av andra kulturer.

Kan Sverigedemokraterna ens lyfta fram en enda kulturell företeelse som är ursvensk rakt igenom och som inte är påverkad av omvärlden? Jag vill hävda att Sverigedemokraternas hela retorik och hela kulturarvssyn baseras på okunskap.

Herr talman! Jag skulle till att börja med vilja råda Miljöpartiet och Niclas Malmberg att läsa kulturarvsstudier utifrån axeln globalt, nationellt, regionalt och lokalt. Det finns många bra universitetsutbildningar. Jag har själv gått en och har någorlunda förståelse för frågorna.

Vi har nog aldrig hävdat, framför allt inte jag, att det skulle finnas något slags statisk och förstelnad ursvensk kultur som aldrig har inympat intryck utifrån - tvärtom. Kultur är odling - en organisk process. Jag nämnde det från talarstolen, om Niclas Malmberg lyssnade.

Det påstås att regeringen inte saknar en kulturarvspolitik. Ändå är man nu i färd med att författa den första kulturarvspolitiska propositionen. I riksdagen har jag de senaste åren inte kunnat hitta särskilt mycket av reformer, satsningar och höjda ambitioner för kulturarvet - snarare tvärtom.

Miljöpartiet angriper som vanligt halmdockor. Man håller upp någon här bredvid som talar om något slags förstelnat ursvenskt som aldrig kan förändras. Vi har aldrig haft någon uppfattning åt det hållet. Däremot erkänner vi ett unikt kulturarv som finns i Sverige, precis som vi erkänner andra länders unika kulturarv som finns i andra delar av världen. Det är allmän baskunskap, men det går också att fördjupa sig i det inom socialantropologin, etnologin och en del andra vetenskapliga discipliner.

Låt mig fråga följande: Varför ger man helt enkelt inte våra kulturarvsinstitutioner ökade möjligheter att fungera som forum där man vårdar, visar och förmedlar kulturarv? Eller ska folkbildningen axla den rollen om Sveriges museer ska dumpa arvet och agera studieförbund, som det ibland låter som hos Miljöpartiet? Är ni i så fall införstådda med konsekvenserna av det?

Herr talman! Den kritik som Aron Emilsson riktar mot bristen på kulturarvspolitik måste riktas mot den tidigare alliansregeringen som under sin tid inte har förmått att skapa en sådan. Den nuvarande rödgröna regeringen arbetar fram den första kulturarvspolitiska propositionen någonsin. Det är i så fall någonting som Aron Emilsson borde vara nöjd med kommer. Men jag är övertygad om att vi har stora ideologiska skillnader när det gäller vad den ska rymma.

Samtidigt vet vi att även om Sverigedemokraterna i sitt budgetförslag satsar på kulturarvsfrågor är det på bekostnad av samtidskulturen. Det var därför som jag i mitt inledningsanförande lyfte fram att Sverigedemokraterna tycks se en motsättning häremellan. De vill satsa på kulturarvsfrågor, men de vill helt stympa samtidskulturen utifrån något slags rädsla för att det kulturarv som de vill bevara förändras.

Aron Emilsson har inte sagt det, men en del av de ideologer som har funnits som inspiratörer för hela den rörelse som Sverigedemokraterna har vuxit fram ur har verkligen talat i sådana termer.

I skriften Jazzen anfaller av Erik Walles från 1946 står det: Jazzen är skapad av berusade negrer i bordellmiljö.

Det är den retoriken som Sverigedemokraterna har som grund.

Aron Emilsson ger mig råd. Jag vill ge ett råd till dig, Aron Emilsson. Nu är det fri entré på de statliga museerna. Utnyttja det! Besök museerna, ta del av kulturarvet och se det fantastiska arbete som museerna nu faktiskt gör.

Herr talman! Det betänkande som vi debatterar nu gäller ett område som ligger oss varmt om hjärtat. Vi får därför inte glömma bort att vårt kulturarv är ett minne från våra förfäder som vi alla ska vara stolta över. Det är ett minne som de har bevarat, gjort om och fört vidare till det samhälle och de traditioner som vi har vuxit upp med, valt och väljer att föra vidare till kommande generationer. Detta är, förutom att vara ett traditionellt arv, i högsta grad också ett historiskt arv som vi alla måste våga stå upp för och vara stolta över.

Att man inte har velat satsa på och belysa hur det var förr har gjort att många inte ens vet hur det var förr - hur vi levde, vår historia och varifrån våra traditioner kommer. Det är viktigt för en nations sammanhållning att dess medborgare känner tillhörighet till en gemensam identitet och förstår vad som byggt och bygger denna identitet.

De kyrkliga kulturminnena utgör den största samlade delen av det materiella svenska kulturarvet. Den ansträngda ekonomiska situation som råder i många stift och församlingar, i kombination med det ökade hotet från en organiserad brottslighet som har specialiserat sig på att stjäla våra kristna kulturskatter, har också resulterat i ett minskat öppethållande i många av landets kyrkor och därmed en minskad tillgänglighet till det kristna kulturarvet.

Vi sverigedemokrater anser att det behövs en institution där man samlar de mest värdefulla delarna av det nationella kristna kulturarvet. Därför bör regeringen utreda möjligheterna att i samarbete med Svenska kyrkan upprätta ett nationellt kyrkohistoriskt museum.

Mångkulturåret 2006 utlystes av den socialdemokratiska regeringen med det primära syftet att uppmärksamma och hylla förekomsten av utländska kulturer och identiteter i Sverige.

Ett stort antal myndigheter, institutioner, stiftelser och bolag inom kulturområdet samt vissa universitet och högskolor och svenska ambassader utomlands fick i uppdrag att medverka. Man bjöd även in samtliga Sveriges kommuner, landsting, regioner, länsstyrelser, vissa myndigheter, övriga universitet och högskolor, scenkonstinstitutioner, regionala museer, bibliotek, arkivinstitutioner, festivaler och övriga aktörer att medverka. Listan är, som ni hör, lång.

Vi sverigedemokrater anser att det kunde vara på sin plats att på ett liknande sätt rikta fokus mot kulturområdet och vitalisera den kulturarvspolitiska debatten genom att återigen samla det offentliga Sverige kring ett temaår med kulturarvspolitisk prägel, och vi föreslår därför att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att 2020 ska utses till svenskt kulturarvsår med det primära syftet att stärka den gemensamma nationella identiteten och att uppmärksamma och hylla olika aspekter av den traditionella folkliga kulturen.

Herr talman! Avslutningsvis står jag såklart bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservationerna 8 och 10.

Med detta, herr talman, önskar jag dig och din familj, och även er övriga här, glad påsk.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 april.)