Konstarter och kulturskaparnas villkor

Herr talman! Nu ska vi debattera betänkande KrU10 om konstarter och kulturskaparnas villkor. Det är ett motionsbetänkande, alltså motioner som har inlämnats under den allmänna motionstiden.

Vi har fem reservationer i ärendet. Självklart står vi moderater bakom alla dessa, men jag yrkar bifall endast till reservation 1.

Mina alliansvänner kommer att ta upp många av de viktiga frågor som finns i betänkandet. Jag tänker endast koncentrera mig på ett område och i mitt tycke det mest viktiga området av konstarterna, nämligen litteraturen.

Skaldekonsten sa man förr, men numera säger man mer modernt litteraturen. Litteraturen och barns rätt till litteratur var en av alliansregeringens främsta prioriteringar under vår regeringstid. Vi lade grunden till att lyfta fram litteraturens och läsandets betydelse för i princip samhällens utveckling.

Den nuvarande regeringen, bestående av socialdemokrater och miljöpartister med hjälp av Vänstern, har gjort en del bra saker på området. Men i stället för att koncentrera sig på de viktiga insatserna har man smetat ut dem så att de inte lönar sig särskilt bra och inte blir särskilt effektiva. Det är ju viktigt att stimulanserna riktas rätt.

Vi vet att den här strategin leder till att de som redan är läsmotiverade och har tillgång till litteratur gynnas än mer, medan de som inte har stimulans eller motivation blir utan. Det är inte bra, tycker vi moderater och Alliansen. Om nu Socialdemokraterna vill ha en budgetdebatt också i detta betänkande kan jag redan nu skriva under på att vårt förslag är finansierat.

Vad jag menar med att litteraturen och läsandet är så viktigt för hela samhället är att det är grunden för den språkliga och intellektuella utvecklingen, inte bara för barn utan även för oss vuxna. Barns läsande är mycket mer än en önskan från samhällets sida att nya generationer ska vara bildade och litterära. Det handlar om att unga människor ska kunna ta tag i sin egen utveckling och ta till sig kunskap. Om man kan läsa och har möjlighet att studera kan man förändra sitt eget liv. Vi moderater vill att den extra lässatsningen ska gå till grupper som i dag inte har tillgång till detta. Vi vill rikta satsningen till barn och unga i socioekonomiskt svaga områden.

I dagens tekniksamhälle, herr talman, kan man utnyttja både ljudböcker och andra tekniska hjälpmedel för att ge barn som har svårt att fokusera hjälp med att ta till sig litteraturen. Genom stimulans av flera sinnen, både syn och hörsel, kan fler barn tillgodogöra sig litteraturen. Det är viktigt att vi använder den digitala tekniken och dess möjligheter på det här området. Det borde regeringen beakta och satsa betydligt mer på än vad man har gjort och ta in i sina framtida lässatsningar, för tillgång till litteraturen och läsandet är viktigt, inte bara för barn och unga utan för hela samhället.

(Applåder)

Herr talman! I betänkandet Konstarter och kulturskaparnas villkor behandlar vi många motioner som man kanske inte i första hand trodde skulle hamna i detta block. Jag säger detta till er som lyssnar och kanske blir förvirrade.

Förra året väckte vi en motion som blev ganska uppmärksammad. Motionen handlar om att vi vill knyta bibliotekens uppdrag närmare till medborgarna. Det är ett principiellt ställningstagande, där vi vill att de skattefinansierade verksamheterna också ska gå till oss som är med och finansierar dem. Vi har samma principiella ställningstagande inom sjukvård och skola. Denna debatt hölls förra året, så jag tänker inte fördjupa mig i detta i dagens debatt.

Jag ska kort kommentera vår andra reservation inom biblioteksområdet. Den handlar om att bibliotek bör prioritera en samling av litteratur på svenska och på våra minoritetsspråk före böcker som är skrivna på andra språk. Argumenten är delvis desamma som jag tidigare nämnt, men biblioteken har även i uppdrag att värna vårt språk. Officiellt är det svenska och våra minoritetsspråk vi talar.

Herr talman! Nu ska jag tala om film. Den största propositionen innan ministern lade fram kulturarvspropositionen var den om filmen. Filmen var förra årets hetaste kulturpolitiska fråga och debatterades flitigt. Många gånger har vi diskuterat och förklarat vår åsikt.

Vår reservation handlar om finansiering, och det finns ett tillkännagivande. Vi begär en förutsättningslös utredning av en differentierad biografavgift för inhemsk film och utomeuropeisk film. Det skulle ge den svenska filmen ett välbehövligt tillskott samtidigt som det ökar svensk films inhemska konkurrenskraft.

Vi vill även att regeringen noggrannare utreder hur mervärdesskattehöjningen påverkar småortsbiograferna.

Sverigedemokraterna är hela Sveriges parti, och vi vill inte att småortsbiograferna ska bli drabbade av Stockholmspolitiken, som det verkar finns en förkärlek för.

Ska vi ha en levande landsbygd måste det också finnas något att göra. Här fyller biograferna en viktig funktion, inte minst för ungdomar och familjer.

Herr talman! Jag ställer mig frågan: Är mervärdesskattehöjningen verkligen den bästa vägen att gå. Mitt svar är: Nej, det är det inte.

Att regeringen varken ser detta eller lyssnar på majoriteten i riksdagen är beklagligt. Jag står här i dag för att åter påminna ministern och övriga partier om att vi inte tänker lägga oss ned och låta fattade beslut hamna i högen ”vi-tar-det-senare”. Ett beslut är fattat – se till att genomföra det nu!

Herr talman! Jag tänkte nämna något om vår höstbudget eftersom ett anslag där hamnar inom detta område. Vi höjer Operans anslag med 9,8 miljoner till den renovering som maskineriet behöver. Vi gör denna höjning för att behovet finns och för att vi inte vill att de ska låna pengar.

Jag står givetvis bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 12.

Herr talman! Sverige blir ett alltmer mångkulturellt land, vilket skapar många nya möjligheter. Kultur stärker också självförtroendet och gör att fler tar till vara yttrandefriheten. Detta i sin tur stärker delaktigheten och demokratin i vårt samhälle.

Att vi har fria konstnärer och kulturskapare som kan arbeta utan risk för censur och förtryck är helt avgörande för ett öppet och demokratiskt samhälle. Var än vi kan se tendenser till att det fria skapandet hotas måste vi finnas och stå upp för det demokratiska och öppna samhälle vi vill ha.

När demokratin hotas i ett land är det det fria ordet, pressfriheten och den fria konsten som står i första ledet att brytas ned. Det finns många platser i världen där konstnärer riskerar sitt liv för att med sin konst beskriva den värld de lever i.

Sverige måste då ge de konstnärer som har fått fly för sitt konstnärskap möjlighet att kunna fortsätta sitt skapande. Att värna demokratin, det fria ordet och den konstnärliga friheten är en gemensam uppgift för alla demokratiska länder. I Sverige ger flera kommuner och regioner en fristad till professionella konstnärer som lever under hot i sina hemländer. Här får konstnären en fristad under några år för att kunna leva och fortsätta arbeta med sitt skapande i trygghet. Det är viktigt att så många kommuner och regioner som möjligt ger förföljda konstnärer en fristad. Det kan också, som ytterligare en positiv effekt, ge ett viktigt tillägg till kommunens och regionens kultur och utveckling.

Under alliansregeringen ökade antalet fristadskommuner stadigt. Det är ett arbete som måste fortsätta. Demokratin måste ständigt försvaras. Den kan aldrig tas för given. Det är angeläget att vi fortsätter att arbeta för att fler konstnärer som behöver en fristad för att kunna utöva sitt konstnärskap ges möjlighet att få denna fristad i Sverige.

Herr talman! Det finns potential och stor kompetens inom kulturområdet över hela landet. Samtidigt ligger i dag mycket nationell expertis i storstäder och då främst i vår huvudstad. Vad jag vill poängtera är att vi missar massor av talang och kreativitet ute i landet som borde komma fler till del.

Detta vill vi i Centerpartiet ändra på. Genom den digitala tekniken har mycket kultur och kunskap blivit mer tillgänglig för många fler. Det har blivit enklare att sprida kultur, och möjligheten till delaktighet är nu större än någonsin. Den tekniska utveckling vi är mitt inne i ger fler möjlighet att finna ett uttryck som passar just dem. Det skapar dessutom företag, jobb och exportinkomster.

Möjligheten att både ta del av kultur och själv skapa genom digital teknik måste tas till vara. Vi har inte råd att stå vid sidan om.

Vi har ett kreativt entreprenörskap som engagerar många, och vi vet inte i dag vilka nya kulturella yttringar som kommer att uppstå när tekniken fortsätter att utvecklas.

Samtidigt vet vi att villkoren för kulturskapare ofta är tuffa. Det gäller för kulturskapare över hela landet – men kanske än mer för de konstnärer som finns utanför våra storstadsområden. Inkomsterna för konstnärer och kulturskapare är generellt låga i förhållande till den tid de lägger på sitt skapande och i förhållande till den utbildning de har fått. De verkar också ofta som frilansare och då många gånger som egenföretagare.

Därför ser vi i Centerpartiet att det är viktigt att göra en översyn av skatte- och avdragsregler för att skapa likvärdiga och goda förutsättningar för företagare och frilansare inom kultursektorn. Det behövs kort sagt en helt annan politik än den skattehöjarpolitik och företagsfientliga politik som vänsterregeringen bedriver.

I Centerpartiet ser vi i stället möjligheterna i det konstnärliga entreprenörskapet. Vi föreslår till exempel en ny företagsform som passar perfekt för den kulturskapare som vill pröva om idén man har för sitt skapande fungerar. Vi kallar förslaget för ingångsföretagande.

Det kräver ingen kunskap om den byråkrati eller skattelagstiftning som är förknippad med företagande i dag. Ingen moms behöver bokföras, inga egenavgifter betalas och ingen preliminärskatt beräknas.

Det enda som ingångsföretagaren behöver hålla koll på är omsättningen i bolaget, där ett tak ska finnas. I stället för de vanliga skatterna och avgifterna ska man betala en skatt på 25 procent, baserad på omsättningen.

Med Centerpartiets förslag om ingångsföretagande skulle fler kulturskapare i vårt land kunna skapa mer med mindre byråkrati.

Det kan finnas fördelar i att verka som egenföretagare inom kultursektorn. Det är något jag själv har erfarenhet av som danslärare och egenföretagare. Men tröskeln till företagande och frilansarbete är i dag onödigt hög. Denna tröskel måste sänkas.

Herr talman! En av de kulturformer vi diskuterar i dag är filmen. Det är kanske den kulturform som flest människor tar del av. Inte minst biografkulturen är en viktig och tillgänglig kulturform i hela landet. Biografen är också en kulturform som lockar alla ålderskategorier: barn, ungdomar och äldre. Men nu hotas biografkulturen. Den hotas av regeringens kraftiga momshöjning på biobiljetten från 6 till 25 procent.

Momshöjningen på biobiljetten är, tillsammans med andra kraftiga skattehöjningar som regeringen genomfört och genomför, till exempel fördubblingen av arbetsgivaravgiften för unga, ett dråpslag mot den svenska biografkulturen. Det är en dubbelstöt för många biografer, som kämpar med små resurser – en dubbelstöt som innebär att biografer kommer att läggas ned. Och det är biografer främst på små orter och på landsbygden som drabbas värst. Det är små privata aktörer och föreningsdrivna biografer som inte har några marginaler.

Det stöd som regeringen säger sig ge till de mest drabbade biograferna, de så kallade gröna biograferna, som får ta hela den faktiska momshöjningen från 6 till 25 procent, hjälper föga. Att regeringspartierna dessutom vill ge bidrag för att bygga kompletterande biografer på vissa orter späder bara på den kommande biografdöden ännu mer.

Biografen är i dessa samhällen ofta ortens kulturbärare och fyller flera funktioner, som samlingssal, bygdegård, skolaula och teaterscen och som förmedlare av opera, konserter och balett. Dessa verksamheter hotas när bion försvinner.

En majoritet i riksdagen har beslutat om ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt ska ”utreda en alternativ finansiering av filmpolitiken med utgångspunkt i att behålla den nuvarande mervärdesskattesatsen på biografbiljetter”, som var 6 procent när beslutet fattades.

Ännu, snart ett år efter riksdagens beslut, har regeringen inte levererat ett svar på detta, liksom regeringen heller inte har svarat på de övriga sex tillkännagivanden gällande filmpolitiken som beslutades om vid samma tillfälle.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 6 och också rikta uppmärksamhet mot det gemensamma särskilda yttrandet från de fyra allianspartierna.

(Applåder)

(forts. § 14)

Herr talman! Inledningsvis skulle jag vilja uppmärksamma kammaren på det särskilda yttrande som är kopplat till punkt 13 om filmpolitiken. Jag står naturligtvis bakom Liberalernas reservation, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till den gemensamma alliansreservationen 6 under punkt 8.

Herr talman! När det gäller vår gemensamma alliansreservation nöjer jag mig med att instämma helt i det som min kollega Per Lodenius anförde före voteringen om fristadskonstnärer. Vi har precis samma åsikt i denna del.

Herr talman! I stället skulle jag vilja tala lite mer om bredden i betänkandet. Konsten och kulturen har ett egenvärde – det tror jag alla är ganska överens om – och politiken för området kan inte bara ses inom ramen för kulturpolitiken. Det är här vi skiljer oss åt. Vi från Liberalerna anser att detta måste ses i ett bredare perspektiv. Det handlar om social trygghet, upphovsrätt, näringsfrågor, skattepolitik och andra områden. Tillgång till mångfald och konstnärlig kvalitet är grunden för god kvalitet i konsten. Och med en yrkeskår kan man garantera kvalitet och mångfald, varför också villkoren för kulturarbetarna är viktiga.

Från Liberalernas sida menar vi att en del i att underlätta för kulturarbetarna handlar om att skapa förutsättningar för en kulturell infrastruktur, det vill säga att en kultursamverkansmodell där är otroligt viktig, för att inte säga helt central. Undersökningar visar att merparten av kulturskaparna bor i storstadsregionerna. Då måste förutsättningarna för att finnas och verka i hela landet stärkas, förbättras och utvecklas.

De fasta institutionerna är i mångt och mycket nyskapande. Arbetet som görs där handlar således om ett kulturellt utvecklande och inte om att vara enbart en födkrok för heltidsarbetande kulturskapare. Rätt få kulturarbetare har fasta anställningar. Därför är det viktigt att skapa förutsättningar för en ny arbetsmarknad för frilansare, vilket ger bättre möjligheter att resa runt i landet, ta jobb och flytta vidare om man vill det.

Men i dagens Kultursverige saknas social trygghet. En sak som det också är väldigt svårt med i den här branschen är kompetensutvecklingsmöjligheterna, något som vi tar för givet i andra branscher. Därtill kommer upphovsrätten, som ständigt diskuteras, särskilt i våra digitala dagar. Vem har egentligen rätt till vad?

Herr talman! Generellt behöver konst- och kulturarbetarnas ekonomiska möjligheter stärkas, bland annat genom sponsring, ett sätt som vi tar upp i en av motionerna i betänkandet. Vi från Liberalerna menar att mångfalden i kulturlivet kan öka genom att fler kulturinstitutioner likaväl som kulturarbetare görs ännu mer självständiga från staten. Det kan ske genom fler stiftelser för kulturfinansiering, något som behöver skapas. Privat finansiering behöver stimuleras genom ökad avdragsrätt för exempelvis gåvor och genom gynnsamma skattevillkor för kultursponsring. Exakta modeller för de här delarna och kanske också för helt andra delar behöver naturligtvis utredas vidare, så att man ser till att de blir träffsäkra. Offentlig finansiering ska naturligtvis ske, men då i former som garanterar kulturlivets oberoende gentemot politisk detaljstyrning.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga några ord om filmpolitiken och vårt särskilda yttrande. Den 15 juni beslutade riksdagen om regeringens filmpolitiska proposition Mer film till fler – en sammanhållen filmpolitik. Det har kommit en rad anmärkningar mot denna, inte minst i beslutet. Regeringen har sedan dess på sitt bord sju tillkännagivanden från riksdagen att ta ställning till.

Regeringens hantering av riksdagens tillkännagivanden och kommentarerna kring hur man avser att hantera dem har det gångna året väckt en hel del debatt och fått ganska mycket kritik. Kulturministern har uttalat att hon inte ser riksdagens tillkännagivanden som något direkt världsomvälvande, trots att de går 180 grader från den genomförda politiken. Kulturdepartementet har meddelat att beslutet om en ny filmpolitik ligger fast. Den utredning som denna kammare vill ha tillsatt ska enligt departementet ersättas av en uppföljning av befintlig politik. Regeringens svar på riksdagens beslut är att de ska omhändertas.

Låt mig från Liberalernas sida vara tydlig! Riksdagens beslut ska inte omhändertas, utan tillgodoses och uppfyllas. Det är ytterst en fråga om regeringens respekt för riksdagen och riksdagens förtroende för regeringen. Tillkännagivandena från kammarbehandlingen ligger fast – därav det särskilda yttrandet kopplat till den punkten. Vi pekar på detta och understryker att det är ett faktum.

(Applåder)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Alliansens reservation nr 6.

Den kulturella välfärden är ett av tre grundläggande mål för den offentliga verksamheten, enligt regeringsformen 2 §. När det gäller många av dem som skapar själva kulturen kan man knappast tala om välfärd för deras egen del. Kulturskaparnas villkor lämnar mycket övrigt att önska.

Under många år har jag själv arbetat som musiker och kulturskapare. För att klara mig ekonomiskt har jag under många år fått arbeta med annat, som lärare. Det är inget fel i det, och det har varit stimulerande. Men det är det som har varit möjligheten för mig att finansiera mitt och familjens liv.

För en konstnär – låt oss ta en bildkonstnär – är detta en vanlig situation. Medianinkomsten för bildkonstnärer är 13 000 kronor i månaden före skatt, och då handlar det om samtliga inkomster från både skapandet och det arbete man har bredvid. Det kan jämföras med medianvärdet för hela konstnärsgruppen, 18 200 kronor, eller 24 200 kronor i månaden, som det är för befolkningen som helhet.

Samtidigt ökar intresset för bild och form i Sverige. Det görs årligen 7 miljoner besök på konstmuseer, gallerier och konsthallar. Andelen svenskar som varje år går på minst en konstutställning har ökat varje år mellan 2010 och 2014. Nu går nästan hälften av Sveriges befolkning på konstutställning någon gång under året. Trots det stora intresset hänger alltså konstskaparnas ersättningar inte med.

Herr talman! Vilka blir konsekvenserna för demokratin om den socioekonomiska bakgrunden är avgörande för om man vågar välja konstnärsyrket? Vad innebär konstnärernas ekonomiska och sociala otrygghet för samhället och mångfalden på konstscenen?

Nya siffror från Kulturrådet visar hur mycket arrangörer, främst länsmuseer, som får pengar via kultursamverkansmodellen, vilken vi alla stöder, ersätter bild- och formkonstnärer med. Den genomsnittliga ersättningen för en utställning under 2016, det år jag har siffran från, var 7 670 kronor. Ofta handlar detta om flera månaders arbete. Alla utom de som producerar innehållet till utställningarna får betalt för sin arbetstid. Det betyder att konstnärerna genom uteblivna inkomster finansierar en stor del av konstinstitutionernas uppdrag att erbjuda invånarna en vital konstscen, som det heter.

Då kan man fråga sig varför man håller på. Vad är det som gör att man ändå fortsätter eller satsar på det? Jag tror att det i första hand är så att konsten och konstverket skapas för att man helt enkelt vill gestalta någonting, skapa någonting ur en inneboende vilja att skapa, gärna så att det kommer andra till del. Jag känner sådana som skapar men låter det stanna hos dem själva och deras närmaste kamrater eller de allra närmaste. Men oftast vill man få andra att ta del av det.

Det handlar alltså inte i första hand om att tjäna pengar. Då tror jag att konsten skulle bli lidande. Men samtidigt menar vi kristdemokrater att man inte ska behöva lida för att konstskapandet anses tillhöra en mer så att säga självgående verksamhet. Eftersom Sverige långsiktigt vill ha en vital konstscen – samhällets utveckling ska ju enligt målet präglas av konstnärlig kvalitet – måste det helt enkelt gå att försörja sig på den konstnärliga verksamheten.

Därför vill vi kristdemokrater följande – se över följande, kanske jag ska säga:

Vi vill höja visningsersättningen, som halkar efter biblioteksersättningen. Sedan 2010 har den halkat efter med 20 miljoner, trots att det är lika många utövare och trots att konstnärers socioekonomiska situation har blivit sämre.

Vi vill göra enprocentsregeln, som handlar om konstnärliga gestaltningar, till en tumregel, inte till en lag, som en del andra vill göra. Vi vill uppmuntra det kommunala, det statliga och det privata att följa enprocentsregeln, som innebär att 1 procent ska gå till allmän utsmyckning vid byggnation.

Vi vill också att MU-avtalet följs av kommunerna så att konstnärerna ges bättre förutsättningar.

I Västra Götalandsregionen, där jag för det mesta befinner mig, har man satsat 1 miljon extra på MU-avtalet. Man höjer helt enkelt ersättningen till konstnärerna så att det blir lite mer möjligt för dem att leva på sin konst.

I Norge har man en konstnärsfond. Man tar ut en 5-procentig avgift på äldre konst för att hjälpa nyare konst att kunna verka. Denna modell med en konstnärsfond är något som jag tycker att vi i alla fall borde se över.

Tillsammans med mina kollegor Gunilla Carlsson, Bengt Eliasson och Niclas Malmberg besökte jag för en tid sedan Moderna Museet. Vi fick vara med om ganska spännande saker. Där fanns någonting som heter Konsten att delta. Det är ganska fyndigt: Konsten att delta.

Det handlar om att berättelser med rötter i olika kulturer görs synliga på våra konstinstitutioner, vilket ger människor en möjlighet att känna sig representerade och delaktiga i sitt nya land.

Konsten att delta är ett nätverksprojekt. Projektledaren Ola Öhlin berättade om de största utmaningarna för detta nätverksprojekt, som vill underlätta för konstnärer på flykt att komma in i det svenska konstlivet.

Ola Öhlin sa att intresset runt om i landet är jättestort och att man måste hitta former för att permanenta insatsen så att man kan ge stöd på fler platser. Om berättelser med rötter i olika kulturer görs synliga på våra konstinstitutioner blir konstupplevelsen en möjlighet att känna sig representerad och delaktig i ett land. Det ökar också kännedomen om och intresset för den mångfald som omger oss.

Vi fick stifta bekantskap med konstnären Reza Hazare. Han sa att han genom projektet lyckats hitta vänner som han får stöd av, att han har fått hjälp med ateljé och bostad och att han nu även gjort en biblioteksutställning och ställt ut på Mångkulturellt centrum.

Jag vill avsluta med att säga att vi i mitt parti, Kristdemokraterna, börjar att formulera en kulturpolitik som jag hoppas ska bidra på alla möjliga sätt här i kammaren framöver. Den grundar sig på den egentligen ganska självklara slutsatsen att det ska vara möjligt att leva och verka som konstnär.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar motioner från den allmänna motionstiden om vad vi ledamöter tycker är viktigt.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer, herr talman.

Kulturfrågor berör oss alla på något sätt. Dessa kulturfrågor rör läsfrämjande, biblioteksfrågor, språkfrågor, bildkonst och kulturskaparnas villkor – alltså många viktiga kulturfrågor. Vi har tidigare hört många som har synpunkter i dessa frågor och som brinner för dem.

Att få ta del av kultur är viktigt för oss människor, oavsett ålder, kön, hudfärg, sexuell läggning, födelseort, uppväxtvillkor eller handikapp. För oss alla är kulturen oerhört viktig.

Kultur är musik, bildkonst, att läsa böcker, att besöka våra bibliotek, att få ta del av historien och att förstå samtiden och nutiden, att gå på museer, att få möta intressanta människor och att få diskutera med dem.

Välbehag kan fås genom upplevelser och genom kultur. Att folkhälsan förbättras med ett rikt kulturliv är jag ganska övertygad om – vi mår bra av att ta del av kultur.

Tänk att få njuta – live – av ett musikstycke som fyller en med kraft eller att leva sig in i en teaterpjäs och glömma vardagen för en stund och kanske få nya perspektiv på livet. Tänk att få lyssna på musik och sväva iväg eller att få gå på bio och se på film.

Tänk att få möjlighet att gå runt på ett museum eller en utställning och drömma sig bort utan att bli ruinerad. Tänk att kunna gå till ortens bibliotek för att läsa tidningen, låna en intressant bok, lyssna på ett bra seminarium eller delta i sagostunden – som mitt barnbarn är med på – med sina små.

Att få detta att fungera så bra som möjligt kräver resurser och en klok politik. Vi socialdemokrater prioriterar kultur och jobbar med att hela tiden förbättra kulturlivet i Sverige, i en bred mening.

Jag läste liberalen Christer Nylanders artikel i Svenska Dagbladet häromdagen och tycker att han sätter fingret på en viktig punkt när han skriver att kulturpolitiken ska tjäna till att stärka individen. Han skriver vidare att kulturpolitiken ska sträva efter att människor lär sig mer om sig själva, sin personlighet, sin förmåga, sina fördomar, sitt sammanhang, sitt samhälle, sin samtid och sin framtid.

Christer Nylander skriver också att bildningsresan är den vackraste och mest bestående resa en människa kan göra.

Jag tycker att det var bra. Bildningsresan startar kanske med folkbildningen, som vi hörde om alldeles nyss när Björn Wiechel höll ett fantastiskt anförande om hur viktig bildningen är.

För många av oss börjar bildningsresan i förskolan eller i skolan, med allt som hör dit, där bildningen börjar att ta form.

En av de viktigaste sakerna som finns är biblioteken – fria, öppna bibliotek där alla läsglada, kunskapstörstiga, nyfikna människor samlas.

När jag går in på Uppsala stadsbibliotek fylls jag av framtidstro och hopp. Språk från världens alla hörn hörs viskas i grupper i lokalen. Ett gäng studenter sitter och resonerar på engelska, fast jag ser att de kommer från olika delar av världen och har helt olika modersmål.

På biblioteket möts människor. Där möts studenter, barn, föräldralediga, pensionärer och arbetslösa. Där möts kunskapstörstiga människor som vill ta del av ny kunskap och information och fortsätta sin bildningsresa.

När jag läser betänkandet med motionerna från Sverigedemokraterna blir jag lite mörkrädd. Jag tycker att det är mycket allvarligt och djupt sorgligt att se Sverigedemokraternas två reservationer om biblioteken och läsandet.

I sin reservation till en av motionerna skriver Sverigedemokraterna: ”Vi anser att de svenska biblioteken är en verksamhet som är finansierad av svenska folket och därför primärt bör rikta sig mot svenska medborgare. Bibliotekens verksamhet ska vara medborgare och nationen till gagn … Vi anser därför att bibliotekens tillgänglighet och tjänster för personer utan svenskt medborgarskap ska utredas.”

Jag blir beklämd när jag läser detta. Jag tycker att det är starkt, herr talman. Hur går man vidare i detta skrämmande scenario vad gäller framtiden för läsandet och kunskapsinhämtandet?

Jag lovar att jag kommer att fortsätta att kämpa och slåss för alla människors lika värde och för att alla människor ska ha samma möjligheter till sin bildningsresa, oavsett vad man är.

Bildningsresan är den vackraste och mest bestående resa en människa kan göra. Då, vänner, måste vi genom politiska beslut göra så att alla i samhället får den möjligheten. Det önskar jag!

(Applåder)

I detta anförande instämde Niclas Malmberg (MP).

Herr talman! Kulturutskottets betänkande Konstarter och kulturskaparnas villkor är verkligen så brett som namnet antyder. Utskottet har hanterat motioner som rör en lång rad konstarter både ur perspektivet att skapa bättre förutsättningar för kulturskapare och ur perspektivet att skapa bättre tillgänglighet till konst och kultur.

Utskottet föreslår att samtliga motioner avslås. Det får man väl tolka som att det finns en stor nöjsamhet med hur regeringen arbetar med dessa frågor. Regeringen får godkänt av kulturutskottet vad gäller kulturskapares villkor och konstarternas utveckling.

Jag vill i mitt anförande fokusera på ett område: litteratur, bibliotek och författares villkor. En viktig fråga för Miljöpartiet under valrörelsen var att stärka biblioteksersättningen. Det var någonting vi förde fram bland annat i vårt valmanifest. Detta är en fråga som regeringen har arbetat förtjänstfullt med, och man har steg för steg också kunnat höja biblioteksersättningen. Med det senaste avtalet på plats kan vi nu konstatera att biblioteksersättningen under mandatperioden har höjts med mer än 20 procent.

Samtidigt vet vi att vi har haft en dyster utveckling vad gäller tillgång till bibliotek under en väldigt lång tid. Bibliotek har lagts ned, framför allt på mindre orter. Detta är en trend som nu äntligen är bruten. Och det är inte bara så att trenden är bruten, utan nu har vi en annan trend, nämligen att fler och fler bibliotek runt om i landet inför något som kallas för meröppet. Det är en idé som ursprungligen kommer från Danmark men som nu får fäste i allt fler kommuner. Idén bygger helt enkelt på att man med hjälp av sitt lånekort kan komma in på bibliotek också under tider när det inte finns någon bibliotekarie eller annan personal på plats.

Jag hade själv förmånen att för några veckor sedan vara med och inviga ett nytt bibliotek i Heby i Uppsala län. Det är ett bibliotek som är kompletterat med meröppet. På ytan kan man tycka att det är den tekniska utvecklingen som har löst detta med teknik som gör det möjligt för låntagare och biblioteksbesökare att komma in också på tider när det inte finns någon personal på biblioteket. Jag skulle vilja säga att det som framför allt gör detta möjligt är tillit – tillit till låntagare och tillit till biblioteksbesökare när det gäller att man värnar och vårdar sitt bibliotek också om man är där ensam en kväll utan att någon bibliotekarie är på plats.

Tillit är samtidigt det som vi ser raka motsatsen till i Sverigedemokraternas motion om att bibliotekets tjänster i första hand ska riktas till svenska medborgare. Det är ett förslag som om det bifölls skulle kräva att vi har passkontroll och id-kontroll på svenska bibliotek. Och det skulle inte ens räcka med det. För att bibliotekarierna ska kunna veta och kontrollera om en person som inte är svensk medborgare är turist eller asylsökande och därmed välkommen eller inte till biblioteket skulle det behövas omfattande register.

Angelika Bengtsson säger i sitt anförande att detta inte är en fråga som hon vill diskutera här i dag. Jag kan förstå henne – jag kan förstå att hon inte vill diskutera detta. Agneta Gille tar förtjänstfullt upp de här perspektiven, men Angelika Bengtsson väljer att inte begära replik. Jag tycker att Angelika Bengtsson nu borde ta chansen att förklara vad det är för problem som Sverigedemokraterna menar sig lösa med sitt förslag. Vad är det för problem som Sverigedemokraterna menar sig lösa?

I dag är biblioteken en plats för integration. Om man inte kan svenska och vill lära sig det kan man komma till biblioteket, läsa tidningar på svenska och låna böcker på lättläst svenska. Ska inte det vara möjligt framöver?

Agneta Gille nämnde sagostunder som finns på biblioteken. Ett barn som just har kommit till Sverige är välkommet till sagostunden på biblioteket och välkommet att lyssna på svenska, kanske för första gången. Barnet är välkommet att börja lära sig svenska och kanske till och med träffa svenska kompisar och knyta kontakter. Ska det inte vara möjligt i Sverigedemokraternas bibliotek?

Och Sverigedemokraterna gör inte halt där. De vill inte heller att biblioteken ska prioritera böcker på andra språk än svenska och de nationella minoritetsspråken. Jag gissar att detta är ett förslag som man tänker sig ska slå mot invandrargrupper. Men det slår ju också mot de svenskar som vill lära sig andra språk. Om jag vill utveckla min engelska är det utomordentligt bra att jag kan gå och låna engelska böcker. Om jag vill börja lära mig spanska är det fantastiskt med en möjlighet att låna spanska böcker. Men i Sverigedemokraternas Sverige ska man tydligen enbart hålla sig till svenska och inte lära sig andra språk.

Paradoxalt nog slår Sverigedemokraternas förslag också mot dem som har ett annat modersmål och som vill lära sig svenska. Forskningen visar entydigt att barn och ungdomar som också får utveckla sitt modersmål och får läsa litteratur på detta har lättare att tillgodogöra sig litteratur på svenska och lära sig svenska. Vad Sverigedemokraterna uppnår med sina förslag är därmed segregation och inte integration.

Nu får Angelika Bengtsson svara här: Är det verkligen detta som Sverigedemokraterna vill uppnå? Vad är det för problem Sverigedemokraterna försöker lösa med sina motioner?

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Jag har fått ersätta vår kulturpolitiska talesman Rossana Dinamarca i denna debatt.

Herr talman! Många statliga kultursatsningar och en stor del av den statliga kulturpolitiken handlar om kultur för barn och unga. Det är väldigt bra. Men det är också viktigt och angeläget att sätta fokus på de förutsättningar som finns för de professionella kulturskaparna.

Årligen görs miljontals besök på museer, konsthallar, konstföreningar och gallerier. Den svenska konstscenen är central för ett vitalt kulturliv men också för samhället och demokratin i stort. Trots det är villkoren och förutsättningarna för konstnärer att försörja sig på sitt konstnärliga arbete dåliga.

Bild- och formkonstnärer är den yrkesgrupp som har de lägsta och mest osäkra inkomsterna i det här landet. En utbyggnad av den individuella visningsersättningen skulle vara ett steg i arbetet för att förändra förutsättningarna för konstnärer genom att bidra till bättre arbetsvillkor och därmed underlätta för bildkonstens spridning.

Vi vill att det skapas en konstnärsallians för bild- och formkonstnärer. Det är viktigt att professionellt verksamma kulturskapare både får en rimlig lön och har samma sociala förmåner som andra yrkesarbetande människor i samhället. Trots att konstnärens förutsättningar skiljer sig kraftigt från den egna företagarens eller den fast avlönade arbetarens förutsättningar antas konstnären kunna fungera i ett system som är anpassat antingen efter den fasta månadslönen eller efter småföretagets struktur. Detta leder ofta till att konstnären hamnar utanför de vanliga försäkringssystemen med rätt till a-kassa, pension och sjukförsäkring.

En modell för att komma runt problemet och förbättra frilansares möjligheter till försörjning och kompetensutveckling mellan uppdragen är en tredje anställningsform: de så kallade teater-, musik- och dansallianserna. Frilansande skådespelare, dansare och musiker kan där ha en grundanställning, och när de får annat uppdrag tar de tjänstledigt från alliansen. De här allianserna erbjuder vidareutbildning och hjälp med förmedling av uppdrag både till dem som är anställda och till dem som inte har haft möjlighet att anställas. Därigenom får konstnärerna en relativ trygghet samtidigt som de kan utvecklas konstnärligt och bidra till ett rikare kulturliv för alla.

Herr talman! Medverkan- och utställningsavtalet, MU-avtalet, har gett bildkonstnärer något bättre villkor, men avtalet följs alltför sällan. Det som framkommer när KRO/KIF har tittat på detta är att då utställningsarrangörer ersätter enligt annan arvoderingsmodell än MU-avtalet erhåller manliga konstnärer i genomsnitt 52 procent mer i ersättning än deras kvinnliga kollegor och mer än dubbelt så mycket som personer med en annan könsidentitet än man eller kvinna. Det visar sig att de arrangörer som tillämpar MU-avtalet och har redovisat hur mycket de har betalat i utställningsersättning och ersättning för arbetstid har gett manliga konstnärer i genomsnitt 10 procent mer i ersättning än de kvinnliga kollegorna. Ersättningsgapet mellan kvinnor och män är således betydligt mindre i de fall då MU-avtalet tillämpas, men likväl finns en könsbaserad skillnad. Vänsterpartiet anser att alla utställningsarrangörer som får statligt bidrag ska tvingas att tillämpa MU-avtalet.

Med detta sagt yrkar jag bifall till reservation 10.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 31 maj.)