Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Herr talman! I dag har vi ett viktigt betänkande som berör flera områden: kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Men utan kompetensen, alltså personalen, blir de övriga delarna ganska meningslösa, så jag börjar där.

För att ge en bild: Vi befinner oss i en ond spiral. Just nu upplever personalen ofta att arbetsbelastningen är för hög i förhållande till lönen, vilket leder till att färre vill jobba inom vården, vilket leder till att arbetsbelastningen är för hög i förhållande till lönen, vilket leder till att färre vill jobba inom vården och så vidare. Samtidigt utbildar sig många till vårdyrken, vilket tyder på att problemet ligger i systemet och inte i arbetet i sig.

Vi hade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys på besök i utskottet i dag – väldigt passande med tanke på den här debatten. Jag tänkte göra några nedslag där.

Sverige är tyvärr sämre än genomsnittet vad gäller stress och psykisk ohälsa kopplad till arbetet inom till exempel primärvården. Vi har få allmänläkare i förhållande till befolkningen – det skulle behövas en ökning med 80 procent. Socialstyrelsens riktvärde är 1 100 patienter per läkare, och vi ligger i snitt på ungefär det dubbla.

Hur ser det ut i landet? Svenska Distriktsläkarföreningen gjorde en sammanställning över vilka regioner som har en plan och hur lång tid det kommer ta givet antalet ST-läkare. I genomsnitt kommer det att ta cirka 50 år för regionerna att nå riktvärdet, men flera regioner kommer enligt nuvarande prognos aldrig att nå det. För resursstarka, befolkningsstarka regioner som det socialdemokratiskt styrda Region Stockholm kommer det enligt nuvarande prognos att ta ungefär 330 år att nå riktvärdet. Man kan konstatera, herr talman, att det inte räcker. Uppskattningen gäller dessutom under förutsättning att inga läkare väljer att lämna primärvården framöver samt att alla väljer att arbeta heltid med vårdcentralsarbete.

Det kommer givetvis bra politik på området från Tidösamarbetet.

Vi har Nationella vårdkompetensrådets förslag till nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Delar av den genomförs nu. Det finns många bra förslag där, men de förutsätter också att regionerna faktiskt klarar av att genomföra den del som ligger på dem.

Som exempel stärker vi nu den medicinska kompetensen inom kommunal hälso- och sjukvård. Det görs en ändring i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att kommuner nu kan anställa egna läkare. Det är ett exempel på något som är bra.

Vi gör givetvis också ekonomiska satsningar. Socialstyrelsen får det här året i uppdrag att dela ut cirka 1 miljard kronor till kommuner och regioner under 2026 för att stärka kompetensen och förbättra arbetsmiljön.

Vad jag försöker komma till i delen som rör kompetensförsörjning, herr talman, och vad jag tycker att lägesbilden gör väldigt tydligt är att regionerna inte mäktar med uppdraget. Här behöver vi ett tydligare statligt ansvar för att lösa problemet och bryta den onda, negativa spiralen.

Herr talman! Några ord om digital infrastruktur och e-hälsa.

Vi har tyvärr problem också med informationsflöden. Det försvårar samordningen inom vården, och det drabbar ytterst patienten.

Det här är också en regionfråga: Trots goda förutsättningar sett till hur digitaliseringen har utvecklats under åren har vårdgivarna inte lyckats ta vara på möjligheterna. Regionerna har helt enkelt inte lyckats hantera digitaliseringen.

Jag kan ta en kort personlig anekdot. Det finns tusentals exempel på att det har brustit, men det här är ett simpelt, patientnära exempel.

Jag behöver söka vård. Jag ringer min vårdcentral. Det går inte att boka tid online; man måste ringa in. Det finns ett nummer. Telefonen är upptagen. Hamnar jag ens i kö? Ber de att få ringa upp? Nej, samtalet bara läggs på. Jag får försöka igen och hoppas på att telefonen inte är upptagen då.

Det här är alltså bemötandet man får som patient när man behöver vård – inte när man bara ska ringa och ställa någon kundtjänstfråga utan när man behöver vård. Det här är ytterst allvarligt, och det varierar från region till region och vårdcentral till vårdcentral. Så här kan vi inte ha det. Det är ett problem – och, återigen, en regionfråga.

Regionernas upphandlingar av journalsystem ska vi knappt tala om. Det är en hemsk fråga i sig och ett enormt skatteslöseri, som i teorin leder till dålig interoperabilitet systemen emellan men som ändå har resulterat i att systemet i praktiken vilar på ett fåtal aktörer. Hela systemet blir beroende av utländska aktörer, utländska företag, och vi förlorar enorma mängder pengar som lätt hade räckt till att upprätta ett eget system. Jag talar alltså om 20 miljoner kronor per månad för en region. Den karamellen kan man suga på: 20 miljoner kronor per månad för en region för de här systemen. Allt i samhället är inte marknadens roll; den saken är glasklar.

Det görs också bra saker på det här området; det ska jag givetvis nämna.

Nationell vårdförmedling är en klassisk SD-fråga. Vi är väldigt glada för att den kommer på plats.

Vårdgivare ska kunna ansluta sina journalsystem till den nationella infrastrukturen.

E-hälsomyndigheten ska få en tydligare roll.

Vårdgivare ska enklare kunna dela hälsodata med varandra.

Allt det här är väldigt bra, men det finns mer att göra.

Några ord om beredskap, herr talman! Det görs mycket på området, och här är partierna överlag väldigt överens. Men ett konkret exempel där det ändå har funnits olika åsikter partierna emellan är frågan om sjukhusnedläggningar.

I dag lägger regionerna ned fullt fungerande sjukhus och akutmottagningar runt om i landet. Förutom att den vanliga vården blir drabbad av det här påverkas beredskapen. Om vi nu tänker på beredskapsperspektivet kan vi dra lärdom av Ukraina, inte minst, om vikten av att ha många sjukhus tillgängliga.

Nu lägger regeringen fram en pilot för beredskapssjukhus. Sverigedemokraterna kallar det strategiska sjukhus. Det spelar ingen roll vad man kallar det; det är väldigt bra oavsett. Man pekar ut Sollefteå – ett kontroversiellt fall – som kandidat i det här pilotprojektet. Nu återstår det att se om den oheligt styrda Region Västernorrland kommer att ta emot den utsträckta handen. Det får vi se. Men ett tips och ett medskick från kammaren är att inte lägga ned sjukhus om man värnar beredskapen.

Sverigedemokraterna driver å andra sidan på regional nivå, när vi ändå är inne på det spåret, att stärka vårdcentralerna och akutmottagningarna. Inte minst här i Region Stockholm har vi ett koncept med finansiering som kallas Närakut+ – det kanske kan vara en inspiration för andra.

I övrigt står vi bakom förd politik på området, herr talman. För att sammanfatta: Vi behöver ett statligt ansvar för att stärka kompetensförsörjningen. Vi behöver etablera en riktig digital infrastruktur, vilket vi nu är på väg att göra. Och att stoppa nedläggningen av fungerande sjukhus är helt avgörande för beredskapen.

(Applåder)

Herr talman! I likhet med ledamoten hoppas jag att det som gäller Sollefteå går igenom. Det är väl den fråga vi är mest eniga om i dag.

Jag har ett antal frågor. Vårdansvarskommittén, där jag satt, tog fram ett koncept för hur staten kan ta över vissa frågor. Det gäller kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatrisk vård och luftburen ambulansvård. Det fanns ett väldigt bra utgångsläge för att dra igång det här. Jag måste säga att jag verkligen undrar var den utredningen har hamnat, för det enda jag hör från KD, som är ansvarig för frågan, och från Sverigedemokraterna är att allting ska förstatligas. Det fanns massor med bra saker om statlig styrning i utredningen, men ingenting har hänt med detta.

Nu till en helt annan fråga. Vi har i dag ett kompetensläge i Sverige som inte är på topp. Mitt i detta har det under åren från 2022 till i år kommit väldigt många lagar som handlar om att kasta ut människor som jobbar i vården. Det blir alltså kompetensutvisningar.

Jag har träffat väldigt många av dessa människor. Några av dem har fått stanna för att det har blivit mediepådrag om dem. Detta handlar också om att Sveriges rykte solkas ned av vårdarbetare. Läkare och sjuksköterskor som har kommit hit under tio års tid – många kom under den stora flyktingvågen – undrar om de ska stanna kvar eller om de ska dra från Sverige och åka till Kanada.

Jag undrar: Vad kommer ni att göra åt detta? Även inom forskningen påverkas Sveriges rykte. Många forskare med utländsk bakgrund funderar på om de över huvud taget vill stanna här med den SD-beroende regering som nu travar vidare. Målet verkar vara, herr talman, att alla invandrare ska ut, och det ska helst gå så fort som möjligt.

Herr talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för relevanta frågor! Först tar jag förslagen kring statlig styrning. Vi är helt överens om att det är goda förslag, och vi vill gärna se dem på plats. Sverigedemokraterna ser det här som rätt väg i riktning mot ett statligt huvudmannaskap.

Ett exempel som har lyfts fram på något som genomförs och som verkställs är möjligheten för kommuner att anställa läkare nu. I övrigt vill jag hänvisa den frågan till berörd minister, som kan redogöra för hur arbetet ser ut på departementet just nu.

Vad gäller utländska arbetare vill jag minnas att Karin Rågsjö var med på mötet där Socialdepartementet informerade utskottet om hur det ligger till med arbetskraftsinvandring inom vården. När det gäller den invandring som rör arbetstillstånd inom vården rör det sig om ungefär 2 procent. Alla som kommer hit får sedan inte heller en försörjning.

Man ska komma ihåg att till exempel läkare och sjuksköterskor når upp till det lönekrav som ligger till grund för att vissa inte får stanna. Nu har Migrationsverket kommit med en lista på vårdyrken som undantas, och vårdbiträden, undersköterskor, hemtjänst och hemsjukvård undantas. Med tanke på detta anser jag att den situation som Karin Rågsjö beskriver inte är verklig.

Samtidigt ska personer som inte ska befinna sig i landet och som har fått ett nej inte vara kvar här. Det räcker inte att bara aspirera på att jobba inom vården för att detta inte ska gälla.

Herr talman! Ledamoten säger ”aspirera på” och ”siffror som inte håller”. Jag använder SKR:s siffror. Om det är bluff, då vet jag inte. Ledamoten får i så fall ta den diskussionen med SKR.

Jag kan ta några exempel på tonårsutvisningar, där de som ska utvisas pluggar till exempelvis läkare. Vårdbiträdet Nagam kom till Sverige som tolvåring tillsammans med sin mamma, och hon ska ut från Sverige. Hon är färdig undersköterska och ska skickas ut. Vi har läkarstudenten Naval från Örebro som har fått pausa sin utbildning för att i stället arbeta och visa att hon är självförsörjande för att få fortsatt uppehållstillstånd i Sverige. Det är så dessa fall ser ut.

Man kan tycka att det verkligen är toppen att unga människor med stora ambitioner ska få sticka från Sverige på grund av att ni i Sverigedemokraterna har hållit i ratten medan de andra Tidöpartierna suttit längst bak och bara åkt med.

Herr talman! I de här diskussionerna är det många frågor, och Stockholm kommer alltid upp. Detta handlar om den kampanj som drivs mot Stockholmsregionen från högern, från Timbro och från företag som har lierat sig med vårdkapitalet, om jag får uttrycka mig så – nu börjar jag låta som en riktig marxist, herr talman!

Tittar man i siffrorna ser man att sjukvården har expanderat enormt i Stockholm. Man har haft betydligt bättre utveckling än i exempelvis Skåne; det måste man säga. Där har man haft fullständigt katastrofala siffror. Exempelvis var genomsnittlig väntetid under 2025 till besök i specialistvården 62 dagar i Stockholm och 93 i Skåne. Väntetiden till operation inom specialistsjukvården var 80 dagar i Stockholm och 148 dagar i Skåne.

Det är Skåne som är – ursäkta, herr talman – på dekis, inte Stockholm.

Herr talman! Tack, ledamoten, för följdfrågorna. Vi börjar med det som handlade om Stockholm. Jag har själv suttit i regionfullmäktige i Stockholm. Oavsett alla de problem vi ser nu kan jag intyga att vi inte var ovillkorligt stöttande i den politik som fördes tidigare. Framför allt var vi enormt kritiska till de utförsäljningar av sjukhusfastigheter som gjordes och till en del privatiseringar kopplade till det. Där behöver det alltså inte finnas några skilda meningar.

Däremot är jämförelsen med Skåne intressant. Stockholm har tidigare varit moderatstyrt och är nu socialdemokratiskt styrt. Vi ser i Stockholm att köerna ökar, medan vi ser att Skåne har varit bland de bästa på att ta vara på de statliga stöden. Det gör att vårdköerna nu minskar efter en tidigare väldigt dålig situation med rött styre. Det finns lite skillnader där, men jag uppmanar alla att se på situationen över tid.

Det ska dock inte spela någon roll vilka som styr i vilken region – det är ju det som är grejen. Det ska vara lika bra vård överallt, och jag blir förvånad över att Vänsterpartiet av alla partier inte kan enas med oss och Kristdemokraterna i den frågan.

Jag har under de sista 50 sekunderna av min talartid en kort kommentar om migrationsfrågan och utvisningarna. Jag kommer inte att förneka att de exempel som Karin Rågsjö lyfte upp är problematiska och olyckliga. Det behövs dock en kontext när det gäller hur det har blivit som det har blivit. Det här är ett resultat av ett dysfunktionellt system. Personer som har kommit hit på andra grunder får nu inte vara kvar för att de har hittat nya grunder. Det är det som händer.

Det man kan skicka med är att jobben ska gå till personer som redan befinner sig i Sverige, så långt kan vi hålla med. Vi har redan en arbetslöshet, och vi måste lösa den.

Ett snabbt medskick är också att fackets avtalssekreterare själva säger att det inte behövs någon arbetskraftsinvandring. Det kan man också diskutera.

Herr talman! Tack, ledamoten Leonid Yurkovskiy, för anförandet!

Ledamoten lyfte upp de stora bemanningsproblemen inom svensk hälso- och sjukvård. Om detta är en utmaning i dag kommer det såklart att vara en ännu större utmaning i framtiden. Att klara målet om 1 100 patienter per läkare kommer att bli väldigt svårt och ta lång tid. Det är även ett problem att klara av bemanningen vad gäller sjuksköterskor och undersköterskor i den svenska vården.

Detta problem accentueras dessutom när vi kommer ut på Sveriges landsbygder och glesbygder – när vi lämnar storstadsområdena, universitetsorterna och de större städerna och kommer till våra mindre städer, våra mindre orter och vår renodlade landsbygd. Centerpartiet har lagt både pengar och förslag gällande hur man på olika sätt och med olika metoder ska kunna komma åt problematiken.

I budgeten i höstas lade vi i den reform som vi lite slarvigt kallar för landsbygdsläkare 2 miljarder kronor på att kunna anställa nya läkare i primärvården. I praktiken innebär den att man ska kunna ha små läkarledda enheter som täcker upp i områden där vårdcentralerna inte når ut. Vi lade 1 miljard på att få ut ST-tjänster i alla delar av landet, för vi ser att det är väldigt ojämnt fördelat i dag. Vi har också lagt fram förslag om att vi ska utreda ekonomiska incitament för att få människor att flytta dit där jobben finns. Det kan handla om flyttbidrag eller avskrivning av studieskulder.

Jag saknar dock hela tiden Sverigedemokraternas syn, och problemlösning, när det gäller hur vi ska klara av personalförsörjningen inom svensk hälso- och sjukvård på våra landsbygder. Vad är Sverigedemokraternas svar på den frågan?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Även regeringen lägger ju pengar på specifikt vården på landsbygden, så det är inte unikt för Centerpartiet, vill jag först säga. Det görs alltså i en budget som Sverigedemokraterna är med och arbetar fram och stöttar.

Det jag noterar är att alla de förslag som Christofer Bergenblock lyfter fram, och som givetvis är delvis intressanta, tydligt handlar om statligt stöd och statliga insatser. De pekar helt enkelt mot ett större statligt ansvar. Om man ändå ser behovet av statligt ansvar undrar jag varför man inte vill gå hela vägen. Utöver det som görs från regeringens sida – jag kan för övrigt nämna arbetspolitiken i stort, alltså inte bara politiken på socialutskottets område – undrar jag varför man inte vill ta steget fullt ut och låta staten på riktigt stötta upp landsbygden med hjälp av de resurser som staten har och som regionerna bevisligen inte har eller inte är villiga att använda.

Det är det som är den primära skillnaden här: Vårt förslag är att landsbygden ska stärkas, men vi ser inte hur det ska göras med nuvarande system med regioner. Man kan också bara säga att mer pengar till ett system som inte funkar sällan leder till något bättre.

Herr talman! Centerpartiet ser gärna att staten tar ett större ansvar inom vissa områden av svensk hälso- och sjukvård.

Vårdansvarskommittén lade fram sitt slutbetänkande för knappt ett år sedan, och Centerpartiet står helt bakom slutsatserna i det betänkandet. Det gäller bland annat slutsatsen att lägga idén om att förstatliga den svenska hälso- och sjukvården – det vill säga kasta in den i en gigantisk omorganisation för tio år framåt – åt sidan.

De delar som kommittén lyfte fram, exempelvis ett större nationellt ansvar för kompetensförsörjningen och ett större nationellt ansvar för luftburna transporter, vacciner, läkemedel och screening, står vi från Centerpartiets sida också helt bakom. Vi ser nämligen att det behövs nationellt ansvar inom vissa områden för att få en jämlik vård i landet.

När det kommer till resursfördelningen har vi från Sveriges riksdag alla möjligheter att se till att resurser fördelas på ett sätt så att de också stannar i våra glesare delar av landet. Till stor del består ju Sveriges tillväxt av det som kommer från våra landsbygder – från skogen som växer i Norrland och i hela inre Sverige, från malmen som bryts uppe i norra Sverige och från energin som kommer från stora vattenkraftverk – och vi i Centerpartiet vill att mer av pengarna stannar kvar där för att försörja vården, omsorgen och välfärden i våra landsbygder. Det har jag dock inte sett några förslag om från Sverigedemokraternas sida.

Vi vill också göra om det statliga systemet för omfördelning av pengar mellan kommunerna i Sverige. I dag skyfflar vi pengar mellan storstadsregionerna. Mer borde skyfflas ut till våra gles- och landsbygder, men det har jag inte heller sett Sverigedemokraterna stå bakom.

Vad är alltså Sverigedemokraternas svar på hur vi ska jämna ut klyftorna – mer än att förstatliga hela den svenska vården?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågorna.

I det Christofer Bergenblock säger förminskar han nästan resultatet av ett förstatligande, det vill säga vad ett förstatligande skulle innebära för svensk sjukvård. Men allt det ledamoten talar om pekar ju mot ökad statlig styrning.

Det man föreslår från Centerpartiets sida är att alla de här resurserna ska läggas på ökat statligt ansvar – eller åtminstone ökad statlig finansiering – men att resultatet sedan ska äventyras av variationer i kvaliteten hos de regionala politikerna och de regionala organisationerna. Det är det som är skillnaden mellan Centerpartiet och Sverigedemokraterna i det här fallet: Mycket av det ledamoten säger tilltalar mig, men jag förstår inte varför man vill ha den här felkällan i form av regioner.

Jag är faktiskt glad att det kommer många konkreta förslag, herr talman, för man hör tyvärr ofta att vi inte ska förstatliga – att vi inte ska se till att det verkligen blir jämlik vård över hela landet och att resurserna kommer fram. I stället ska vi ta regionen Knäckebrohult – det är en fiktiv region – som exempel, för där har de arbetat med något nytt samordningssystem och någon ny ledarskapsstruktur som har effektiviserat vården med 5 procent på tio år. Sedan ska regionerna inspireras av varandra.

Jag är glad att man lite grann har kommit ifrån det här i debatten och faktiskt pratar om konkreta, storskaliga förslag där det statliga är grunden. Men som det här replikskiftet visar finns det fortfarande skillnader mellan partierna.

Herr talman! Denna debatt handlar om kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap i den svenska hälso- och sjukvården.

Allmänheten vill veta om Sverige kan garantera sina invånare vård efter behov både i fredstid och i krig och kris.

Sjukvården är inte bara ett system av byggnader och budgetposter, utan sjukvården är människor. Den är sjuksköterskan som arbetar dubbla pass för att en avdelning inte ska stänga, den är läkaren som försöker få ihop en vårdkedja när journaler inte hänger ihop och den är ambulanspersonalen som rycker ut – ibland till situationer där hotet är lika påtagligt som sjukdomen. Och när en ambulanssjukvårdare dödas i tjänsten är det inte bara ett arbetsmiljömisslyckande; det är ett samhällsmisslyckande.

Vi socialdemokrater förstår verkligheten, och vi ser en sjukvårdskris. När det gäller kompetensförsörjningen ser vi att personalbristen är ett reellt problem som bara blir större med regeringens dåliga välfärdspolitik. Vi ser att attraktiviteten i yrkesgrenen har sjunkit och att många anställda upplever en växande känsla av otillräcklighet och samvetsstress. Det är inte hållbart för vare sig personalen, patienterna eller samhällsekonomin.

Regeringen vill utbilda fler i branschen, men det räcker inte. Vi måste också ge vårdanställda bättre arbetsvillkor, stärka vårdens ledarskap och trygga långsiktigheten. När sjukvården på grund av kortsiktiga riktade engångsbidrag tvingas planera för nedskärningar, varsel och stängda vårdavdelningar kan regeringen inte samtidigt säga att den tar ansvar för kompetensen.

Nationella vårdkompetensrådet har redovisat sina förslag, och vi socialdemokrater vill att den nationella planen för kompetensförsörjningen ska genomföras och bygga på fortbildning, karriärvägar och stärkt ledarskap. Vi vill också kvalitetssäkra validering av utländska legitimationer så att vi värnar patientsäkerheten. Samtidigt vill vi stoppa den galna politik som driver kompetensutvisningar. Sverige har inte råd att utvisa utbildad sjukvårdspersonal när behoven växer.

Herr talman! Ehälsa är en möjliggörare. Digitalisering kan göra vården mer jämlik, mer tillgänglig och mer säker. För detta behöver vi en nationell digital infrastruktur som fungerar i hela vårdkedjan och i hela landet. Vi socialdemokrater vill se en tidssatt färdplan från regeringen som håller ihop styrning, standarder, tidsplan och investeringar. Samtidigt måste vi stärka 1177, som redan har invånarnas förtroende. Vi vill i offentlig regi utveckla 1177 som första linjens digitala vård.

Ett par regioner har granskat digital vård och fakturering. Det har visat sig att en stor andel av de granskade vårdkontakterna saknar grund för ersättning eftersom många kontakter i praktiken har handlat om hänvisningar eller enklare rådgivning.

Skattepengar ska gå till vård. Vi behöver ordning nu. Nätläkarsystemet ska styras upp, knytas till vårdcentralerna och vara ett komplement till dem. Vi vill också att marknadsföringen av nätläkare ska präglas av måttfullhet.

E-hälsa handlar om kontroll och patientsäkerhet. I dag saknar regioner ett tydligt lagstöd för att begära in och granska privata utförares patientjournaler. Vi vill att regioner ska ha de kontrollverktyg som de behöver för att upptäcka välfärdsbrottsligheten.

Herr talman! Beredskap handlar om vårdplatser, kompetens, lager, läkemedel, el och it-robusthet. Vi socialdemokrater vill förbättra beredskapen inför krig och kris. Vi ser behovet av beredskapssjukhus, särskilt på strategiskt viktiga platser som Gotland och i norra Sverige.

Vi vill att staten ska säkerställa att strategiska lager av medicin och sjukvårdsmateriel byggs upp. Vi vill dessutom att Apoteket AB ska få i uppdrag att inrätta riksapotek med ett tydligt beredskapsuppdrag över hela Sverige. Det är så man bygger robusthet i hela landet, inte bara där marknaden råkar vara lönsam.

Herr talman! Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap hänger ihop. Vi socialdemokrater vill att den svenska sjukvården ska sätta människan först, både som patient och som sjukvårdspersonal. Vi vill också att alla invånare ska få vård efter behov, både i fredstid, i krig och i kris.

Jag avslutar med att från Socialdemokraternas sida yrka bifall till reservation 4.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för hans anförande. Det finns såklart mycket i det som vi håller med om, och jag tror att det gäller alla partier i utskottet.

Jag vill ställa en fråga om personalförsörjning. Den är lite kopplad till vårdköerna; dessa två saker går hand i hand.

Vi har sett – och ser – Socialdemokraternas politik på regional nivå. Vi såg också Socialdemokraternas politik under deras åtta år i regeringsställning innan den här regeringen tillträdde. Varför var situationen dålig då? Varför fördubblades vårdköerna då? Och vad har förändrats i Socialdemokraternas politik i dag jämfört med hur den var då för att man ska få ett annat resultat?

Herr talman! Tack, Leonid Yurkovskiy, för frågan!

Det handlar såklart om resurser, vilket dagens regering, som har Sverigedemokraterna som största underlag, inte har tillfört.

Kompetensförsörjning handlar om att ha rätt folk på rätt plats. I dag har vi bred personalbrist. Vi har sjunkande attraktivitet och växande arbetsbelastning. Personalen upplever också samvetsstress och en känsla av otillräcklighet. Detta skulle vi kunna kalla en kompetenskris. Det handlar inte bara om utbildningsplatser, som regeringen driver på för, utan också om arbetsmiljö, anställningsvillkor – löner med mera – ledarskap och långsiktighet. Detta saknas eftersom resurserna inte räcker till, och det beror bland annat på Sverigedemokraterna.

Herr talman! Jag tackar ledamoten så mycket för svaret. Jag håller givetvis med om det han sa i de delar som rör arbetsmiljö med mera.

Ledamoten nämnde att det handlar om resurser. Handlade det då inte om resurser när Socialdemokraterna styrde? Det borde det rimligtvis ha gjort, men då var det kanske andra spelregler – eller naturkrafter – som gällde.

Mycket av det som ledamoten nämnde pekar på ett större statligt ansvar. Långsiktighet är en sådan sak. Vi står såklart bakom det, men med tanke på problembeskrivningen och paketet med lösningar blir frågan till Socialdemokraterna: Varför är Socialdemokraterna inte för ett statligt huvudmannaskap? Det undrar jag.

Det här går inte att applicera på alla partier som är emot det, men för just Socialdemokraternas del, och utifrån hur partiet beskriver problemet, borde den rimligaste slutsatsen vara ett statligt huvudmannaskap. Man landar ändå inte där. Den enda förklaring jag kan se är att trycket inifrån – från de väldigt många regionpolitikerna – är för hårt. Jag vet inte om ledamoten kan bekräfta eller dementera den teorin, men jag ser detta som en klart trovärdig förklaring. Ingen annan sådan finns.

Mot bakgrund av allt som ledamoten har sagt är min fråga varför man fortfarande är emot ett statligt huvudmannaskap.

Herr talman! Jag måste säga att vi i vår skuggbudget har tillfört dubbla resurser till sjukvården när det gäller generella statsbidrag. Där är det skillnad mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.

Vi vill, apropå kompetensförsörjning, behålla dem som redan finns där genom satsningar på arbetsmiljö, fortbildning och ledarskap.

Leonid Yurkovskiy ställde en fråga angående förstatligande. Det har gjorts en utredning, och jag tycker att det står klart vilken väg man ska välja. Jag vill påstå att ett förstatligande inte skapar några nya vårdplatser. Personalstyrning och beredskap kommer däremot att göra det.

Vi socialdemokrater vill i stället att Nationella vårdkompetensrådets nationella plan för kompetensförsörjning, med de 25 förslag som man har kommit med, ska genomföras. Vi stöder inte regeringens kompetensutvisningar, som medierna har uppmärksammat på sistone.

Vi vill kvalitetssäkra validering av utländska legitimationer och motverka välfärdsbrotten.

Herr talman! Vi debatterar nu socialutskottets betänkande 22 Kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och yrkar avslag på motionerna.

Det här betänkandet är ganska spretigt och behandlar flera väldigt stora och vitt skilda områden. Därför kommer jag att försöka koncentrera mig på kompetensförsörjning och beredskap.

Herr talman! Vi har under de senaste decennierna kunnat se att det har blivit allt svårare att kompetensförsörja verksamheterna; det är extra tydligt i semestertider. I Tidöavtalet har vi kommit överens om att det finns ett behov av viss nationell styrning inom detta område. Det handlar främst om en nationell kartläggning av tillgång och behov och om att ta ansvar för att skapa förutsättningar för kompetensförsörjning över hela landet. Detta fråntar dock inte regionerna ansvaret för att säkerställa den långsiktiga kompetensförsörjningen inom deras eget område.

Låt mig backa bandet till 80- och 90-talet – ja, jag är äldre – då vi hade många fler avdelningar och det enligt min erfarenhet var svårt att få jobb och fast anställning på grund av den täta bemanningen. I dag är frågan om brist på personal stor trots att vi kanske har en fjärdedel så många vårdavdelningar och sjukhussängar som ska bemannas eftersom mediciner och dagkirurgi har tagit över mycket.

Så vad har hänt? På 80- och 90-talet krävdes det väldigt höga betyg för att komma in på vårdlinjen, enligt gamla systemet över 4,0. De duktigaste på vårdlinjen gick till sjuksköterskeutbildningen, och det var också ett krav att först vara undersköterska. Man studerade först två år och sedan två år till. Däremellan hade man ofta en ganska lång arbetslivserfarenhet, åtminstone något år, vilket rekommenderades. Nu kommer i stort sett alla in på vård- och omsorgsprogrammet, och man behöver inte vara undersköterska för att komma in på sjuksköterskeprogrammet. Även på detta program är det i dag uppseendeväckande låga intagningspoäng.

Förr var undervisningen på sjuksköterskeutbildningen koncentrerad på anatomi, fysiologi, sjukdomslära, farmakologi och praktik. I dagens utbildning läggs stor vikt på forskning, och nyss nämnda områden har fått stryka på foten, vilket jag personligen tycker är olyckligt då sjuksköterskeyrket är både praktiskt och teoretiskt.

Så vad har hänt? Personligen tror jag att det beror på omsvängningen på 90-talet då alla skulle bli sjuksköterskor. Det gjorde att undersköterskor och sjukvårdsbiträden i stort sett försvann, vilket urvattnade sjuksköterskans roll.

Jag är övertygad om att dåtidens sjuksköterskor och undersköterskor var bättre rustade för dåtidens verklighet än nutidens sjuksköterskor och undersköterskor är för dagens verklighet. Det är min spaning.

Jag är övertygad om att vi här ser en del av orsaken till dagens kompetensbrist, för kompetensförsörjning handlar inte bara om att fylla på personal utan även om att behålla kunnig, erfaren personal så att den blir ryggraden i vården. Ytterligare orsaker till att personal väljer att lämna yrket kan vara en känsla av hopplöshet inför uppdraget och att personalen upplever att den inte blir sedd och hörd. Det är ju långt mellan chefsleden, och jag vill påstå att det finns fler chefer än ledare. Det är en viss skillnad på det.

Ett enkelt sätt att skapa delaktighet är att låta personalen vara med i arbetet med scheman, arbetssätt och utvecklingsprojekt. Det finns ställen där man inte har vårdutvecklare utan låter personalen på plats vara vårdutvecklare.

Herr talman! Jag tror att alla här inne är överens om att vi måste lösa den långsiktiga kompetensförsörjningen för svensk hälso- och sjukvård. Det är inte värdigt en välfärdsstat som Sverige att vi inte kan leverera den sjukvård medborgarna behöver. Därför behöver vi optimera den sjukvård vi har i dag och låta sjukhusen jobba utifrån de förutsättningar som råder på respektive plats.

En annan stor orsak till bristen på kompetens är att svensk hälso- och sjukvård håller på att administrera sönder sig själv. Personal beskriver en överdokumentation samtidigt som systemen inte kan användas optimalt. När det gäller de kvalitetsregister som förs i dag lägger legitimerad personal åtskilliga timmar på att hämta data ur journalsystemen. Detta borde kunna vara automatiserat.

Herr talman! Vi står inför en ny verklighet i världen. Efter årtionden av avspänning har vi ett krig i Europa och även konflikter i Mellanöstern som vi inte vet hur de kommer att utveckla sig. Att vi har en bristande försörjningsberedskap inom svensk hälso- och sjukvård blev tydligt under pandemin. Efter att ha varit noll och intet har arbetet med beredskapen nu påbörjats. År 2022 lades 2,7 miljarder på civil beredskap; år 2028 ska det läggas 19,4 miljarder. Inrättandet av en minister för civilt försvar har varit viktigt i detta läge. Man jobbar nu intensivt mellan departementen för att kartlägga vilka behov som finns, och arbetet med att bygga upp lager har påbörjats.

Det är givetvis lätt att vara efterklok och tänka att vi inte borde ha lagt ned de lager vi hade. Men nu har vi chansen att skapa en modern lagerhållning med material som kan användas vid större händelser, oavsett om det handlar om krig, pandemier eller andra katastrofer.

De akutsjukhus som finns i dag behövs, och vi behöver säkerställa att de kan upprätthålla sin kompetens för att kunna verka fullt ut både i den dagliga verksamheten och i händelse av krig, pandemi och större katastrofer. Förutom att säkra medicinskt material behöver det säkerställas att man klarar av alla typer av transporter till och från sjukhusen, vilket innebär att helikopterlandningsplatser och saneringsmottagningar för kontaminerade patienter måste ses över.

Herr talman! Vi behöver också kunna hantera vardagliga problem såsom tvätt av filtar och kläder lokalt. Vi behöver öka mängden flergångsmaterial i verksamheterna och se till att rengöring och sterilisering kan utföras kontinuerligt och lokalt. Att använda engångsmaterial fungerar i normala fall alldeles utmärkt. Men vid större händelser kommer transportkapaciteten inte att vara tillräcklig, och då är risken överhängande att vi inte klarar att hantera inflödet av patienter på grund av materialbrist.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Crister Carlsson för anförandet.

Ledamoten tar upp kompetensförsörjningen i svensk hälso- och sjukvård. Låt mig därför berätta lite om hur kompetensen ser ut i dag. Vi är helt beroende av invandrad arbetskraft i svensk hälso- och sjukvård. En tredjedel av våra undersköterskor kommer från ett annat land, hälften av våra vårdbiträden är födda utomlands, en tredjedel av våra läkare är födda utomlands liksom en tredjedel av våra biomedicinska analytiker. Vidare är hälften av våra tandläkare födda utomlands. Utan dessa skulle svensk hälso- och sjukvård kollapsa.

Samtidigt bedriver regeringen en utvisningspolitik av guds nåde. Vi ser hur unga människor som har gått igenom gymnasiet och påbörjat sin utbildning till sjuksköterska kastas ut ur landet. Vi ser hur kompetensutvisningar slår mot undersköterskor och vårdbiträden i svensk hälso- och sjukvård. Vi ser hur Sverigebilden har skadats internationellt, vilket gör att forskare och högkvalificerad personal drar sig för att jobba i Sverige eftersom det finns risk att deras tonåriga barn kommer att utvisas. Den politik regeringen och Moderaterna bedriver är skadlig för Sverige. Vi behöver ju fler som jobbar i svensk hälso- och sjukvård, inte färre.

På vilket sätt hjälper regeringens utvisningspolitik svensk hälso- och sjukvård?

Herr talman! Statsministern har ju sagt att vård- och omsorgspersonal ska värnas och därför inte omfattas av det höjda lönekravet.

Jag håller helt med om att vi behöver personer av utländsk härkomst i svensk vård och omsorg. Det har jag själv sett. På det vård- och omsorgsboende min mor bodde fanns det många med invandrarbakgrund, och de förtjänar en guldstjärna då de gjorde ett jättebra jobb. Vi var tidigare inne på det här med språkkrav, och jag vill verkligen betona att det måste finnas ett sådant.

Ledamoten säger att vi behöver fler som jobbar i vården. Ja, vi behöver kanske fler som jobbar med händerna på patienterna. Jag vill påstå att det finns tillräckligt med sjuksköterskor i vårt samhälle, men de är inte där de ska vara: med händerna på patienterna.

Herr talman! Jag tror att det är många i svensk hälso- och sjukvård, både sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, som ser att det finns en brist på personal i dag. Det finns en brist på händer.

Det betyder inte att vi inte ska jobba med att använda digitala hjälpmedel och medicinteknisk utrustning och arbeta på smartare sätt. Det är klart att vi ska göra det, men vi kommer också att behöva mer personal framöver för att klara uppdraget.

Herr talman! Vi hade en dragning i dag i socialutskottet från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, där det visade sig att just detta att man inte har tillräckligt med tid för patienterna är en av de saker som våra läkare inom primärvården upplever som det största arbetsmiljöproblemet. Vi behöver definitivt jobba för att få in fler där.

Ledamoten läser ur en artikel där statsministern säger att man nu ska göra undantag från det lönegolv som regeringen har infört och som kommer att höjas till 33 390 kronor från och med den 1 juni.

Det betyder att regeringen nu ska införa ytterligare byråkrati och administration i de svenska myndigheterna. I stället skulle regeringen på ett enkelt sätt kunna säga att lön i Sverige sätts av parterna via kollektivavtal och att den enda rimliga lönenivå man bör kräva, oberoende av om man kommer från Sverige eller från utlandet, är lön i enlighet med kollektivavtal.

Jag har väldigt svårt att förstå hur en moderatledd regering kan tycka att det är vettigt att regeringen sitter och beslutar om lönegolv på svensk arbetsmarknad, men må så vara.

Det är däremot fortfarande väldigt oklart vilka grupper som kommer att ingå i undantaget och framför allt vilket lönekrav som kommer att ställas på dem som har undantag. Vad vet ledamoten om det?

Herr talman! Jag har ingen inblick i det arbetet över huvud taget.

Jag vill dock ändå säga att vi inte kan ta in arbetskraft utifrån när vi har en så hög arbetslöshet som vi har i Sverige – runt 8–9 procent. Vi måste naturligtvis ta hand om de arbetslösa och försöka få in dem i arbete och inte ta in utländsk arbetskraft och låta våra egna arbetslösa vara kvar i arbetslöshet.

Ledamoten talar om behovet av fler anställda. Jag vill ändå påpeka och betona att vi har väldigt många som går på våra sjuksköterske- och undersköterskeprogram. Det finns ett försörjningsbehov, och vi behöver också få in dem i vården på ett sätt som gör att de kan känna trygghet när de börjar jobba. Jag tror att en stor del av den kompetensbrist vi har i dag handlar om detta.

Jag håller som sagt delvis med om att invandrare gör ett väldigt bra jobb; det vill jag gärna betona. Språkkravet är dock A och O för att man ska fungera i vården.

Herr talman! Det var mycket vi fick höra här.

Först och främst vill jag säga till ledamoten Crister Carlsson att vi i dag har en extremt kompetent kader av sjuksköterskor som gör ett fantastiskt jobb. Vi har en helt annan sjukvård än när ledamoten och jag var något yngre; det är en mycket mer kvalificerad sjukvård.

Det som trycker ut vårdpersonalen är de extrema skillnaderna mellan vad de ska göra och vad de kan göra med sina resurser.

Det är klart att man undrar när man ser att Arbetsmiljöverkets i sin tillsyn av sjukhusen under 2022–2024 kom fram till att det inom sjukvården var 73 procent som fick krav på åtgärder. Då har man landat helt snett. Det handlar också om en otroligt problematisk situation inom primärvården, där 69 procent behövde vidta åtgärder. Det här är stora undersökningar. Sedan kom också Försäkringskassans undersökning av vårdpersonal, som visade att väldigt många är på gränsen till utbrändhet.

Det var precis det vi fick höra i morse när man pratade om primärvårdsläkare; många av dem är också nära utmattning. De klarar inte av den situation de borde klara av om de hade lite bättre möjligheter att anställa fler. Men så ser det inte ut i dag.

Om man ska göra något åt sjukvården borde man se till att vårdarbetarna mår lite bättre, och då måste de också ha fler kamrater att jobba tillsammans med. Det vore intressant att höra ledamoten Crister Carlssons syn på detta. Behöver vi anställa fler i en situation då vi också har en helt annan demografi än för 20 år sedan med fler äldre, exempelvis? Hur ska vi klara det här?

Herr talman! Jag ska också göra en liten återblick, men inte så långt tillbaka i tiden.

Det handlar om den tid då jag satt som regionråd. Då hade vi inom vår budgetram möjlighet att sänka arbetstiden för sjuksköterskor. Vi höjde lönen för sjuksköterskor, och vi sänkte arbetstiden för undersköterskor. Vi införde något som heter vårdnära service, som ska göra att personal med lite kortare utbildning fyller på i skåp och lådor och annat sådant lite mer basic jobb.

Vi införde också ett chefsprogram. Chefen spelar en otroligt viktig roll för arbetsmiljön på avdelningarna. Jag vill påstå att en bra chef slår en ökad lön när det gäller att skapa trivsel på avdelningen.

Om man får igenom det som vi har gjort också i andra regioner tror jag att man får människor att vilja komma in i vården och jobba med patienterna. Jag tror också på att vi måste ha personal som jobbar med administrationen som inte är vårdpersonal. Vårdpersonalen måste jobba med patienterna och ha händerna på patienterna. Det ska premieras, vilket var vad vi gjorde under förra mandatperioden.

De som fick kortare arbetstid och högre lön var de som jobbade 24:7 och hade händerna på patienterna. Där tror jag att vi har i alla fall en del av lösningen.

Herr talman! Det låter ju helt underbart, ledamoten Crister Carlsson! Förkortad arbetstid låter som värsta vänsterpropagandan – jättebra!

Det är också något som exempelvis Vårdförbundet kräver. Jag skulle vilja se att man tog frågan på allvar, för jag tror faktiskt inte att vi kommer att kunna anställa människor som orkar jobba 100 procent. Väldigt många i dag jobbar 60 procent för att orka med, vilket också påverkar deras pensioner. Förkortad arbetstid är absolut en väg framåt; det måste jag säga. Det var intressant att höra från ledamotens håll.

Det är precis som den tidigare talaren som diskuterade med ledamoten Crister Carlsson tog upp när det gäller att man utvisar väldigt många vårdarbetare. Det går undan. Även om regeringen genom statsministern säger att det minsann kommer att hända saker och att regeringen ska stoppa detta händer det ingenting. Människor utvisas, och det är 600 personer på listan.

Det gäller inte bara detta, utan det handlar också om det mentala klimatet som råder inom hälso- och sjukvården. Jag tänker exempelvis på forskare. Det var en väldigt bra artikel i Svenska Dagbladet i går där man beskriver situationen för många forskare i Sverige. Vill de stanna i det klimat vi har fått i Sverige? Plötsligt är Sverige ett land där invandrare inte är på topp, om man får uttrycka sig så, utan ses som något som inte hör till samhället.

Vi är inne på en väldigt farlig resa. Jag tror att vi måste säga så här: Okej, vi kommer att behöva fler invandrare och människor som kommer hit och jobbar! Man kan inte säga att man ska se till att de 9 procent som är arbetslösa ska in och jobba inom hälso- och sjukvården, utan man måste också utbilda personal.

I dag utvisas utbildad personal. Det gäller även ungdomar som går läkarprogrammet och så vidare; de utvisas på grund av att de har nått åldern 19 eller 20 år. Det är en katastrof för svensk sjukvård.

Herr talman! Jag uppfattade inte någon konkret fråga från ledamoten Rågsjö, men jag ska försöka svara på vad jag tror att hon menade.

Nej, det var inte vänsterpolitik vi förde där. Det var ren moderatpolitik.

Vad gäller utvisningar av yngre, så kallade tonårsutvisningar, höjer vi åldern till 21 år. Det finns också anledningar till att man blir utvisad. Jag törs inte gå in på specifika fall, men det finns antagligen anledningar eftersom utvisningarna sker. Det är Migrationsverket som sköter detta, och jag törs som sagt inte lägga mig i några detaljer om hur och varför.

(Applåder)

Herr talman! Kommer ni ihåg de smattrande applåderna för sjukvårdsarbetarna under pandemin? Det gör jag. De står i skarp kontrast till resultaten från Arbetsmiljöverkets nationella tillsyn av akutsjukhus och primärvård. Dessa lämnar ingen tvekan: Svensk sjukvård har ett strukturellt arbetsmiljöproblem som nu är så allvarligt att det påverkar både vårdens kvalitet och vårdpersonalens hälsa.

Under åren 2022–2024 inspekterade Arbetsmiljöverket arbetsplatser inom sjukvården. 73 procent fick krav på åtgärder. På akutsjukhusens vårdavdelningar var bristerna ännu större: 80 procent levde inte upp till arbetsmiljölagens krav. I primärvården landade siffran på 69 procent. Den mest genomgående bristen handlar om ohälsosam arbetsbelastning och den obalans mellan krav och resurser som sedan länge präglat sjukvården. Det handlar om den åderlåtning som skett i decennier inom offentlig vård, och det handlar om vårdens personal.

Det råder brist på vårdplatser i hela landet, bland annat inom intensivvården, vilket i hög grad kan knytas till personalbrist och en arbetsmiljö som i många fall är helt ohållbar. Det krävs en starkare nationell styrning och resurstilldelning, precis det som Vårdansvarskommittén kom fram till.

Speciellt otacksamt verkar det vara att jobba i Skåneregionen, där Tidögänget styr. Där är väntetiden på specialistvård 93 dagar, att jämföra med Stockholm som har 62 dagar – trots att Skåne har hälften så stor befolkning som Stockholm. Det kanske man ska fundera över i södra delen av Sverige.

Det krävs högre löner, fler anställda och bättre arbetstider, exempelvis i form av förkortad arbetstid. Det krävs att staten tar ett större ansvar för utbildning för samtliga vårdyrken. Det krävs en jämlik nationell ekonomisk styrning inom vården. Det krävs en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning för sjukvårdspersonal samt att specialistutbildning för vårdpersonal regleras i lag. Det kan inte vara så att det blir fri lek, utan här vill vi reglera.

Personal inom sjukvården måste också få se att satsningarna som görs är långsiktiga, inte bara kortsiktiga. Om man hade värdesäkrat de generella statsbidragen, det vill säga indexerat med pris och befolkning, skulle regionerna i dag ha haft 10 miljarder mer, och det hade de behövt. Detta är vad Vänstern vill göra.

Nu åker vi snabbt över till journalsystem. Oavsett politisk färg på regionen blir det ofta fel. Problemen med regioner som ska införa nya journalsystem inom hälso- och sjukvården har varit en följetong de senaste åren. Dessa misslyckanden leder till stora kostnader för regionerna men knappast till att det blir bättre för patienterna.

Vänsterpartiet tycker att det hade varit väldigt bra om vi just på detta område hade haft något slags nationellt tänk så att man hittade ett sammanhållet och fungerande nationellt journalsystem som kunde underlätta rörligheten inom vården för såväl patienter som anställda.

AI, herr talman, är fantastiskt – men har vi koll?

Flera försök och studier görs nu på Sankt Görans sjukhus i Stockholm för att utveckla diagnostiken av bröstcancer. En studie från 2023 visade att prover som tidigare tagit 15–30 minuter för en människa att analysera kan analyseras på 3–4 minuter med AI. De försök som genomförts på Sankt Görans sjukhus har resulterat i att köerna till mammografin är borta. Uppföljningen av försöken visar också på fler hittade cancerfall och färre falska positiva fall.

Den här typen av effektivisering frigör arbetstid för läkare och annan vårdpersonal och borde självklart spridas över landet. Det är en otroligt viktig utveckling, och vi måste se till att det fortsätter hända saker på området. Det kommer också att stärka olika bedömningar som görs inom vården.

Men det finns också stora risker med AI när det gäller integritetsskydd och frågan vem som ska bära ansvaret när något går fel. Vi är ju väldigt USA-beroende i Sverige, och det vore väl himla bra om Sverige ägde de här funktionerna. Vips kan vi stå där utan den här delen från USA. Vi vill att regeringen återkommer med förslag om att utveckla nationella och statligt ägda AI-modeller för screening.

Herr talman! Cash is king. När vårdmarknaden breder ut sig sitter ofta diverse högerpolitiker och ser skattepengar rulla iväg till bolagen. Det är inget snack om det. Får vi en jämlik vård på grund av det? Då måste välfärdsresurserna styras efter behovsprincipen, där störst behov kommer först.

För nätläkarbolagen och andra privata vårdgivare är de friskaste patienterna som kräver minst insats de mest lönsamma. Det är dem man är ute efter – de lågt hängande frukterna.

Region Stockholm har försökt att minska kostnaderna för nätläkare, men det har visat sig vara väldigt svårt. Nätläkarna är väldigt duktiga på att hitta kryphål i lagstiftningen. Många har flyttat sin verksamhet till Region Sörmland, där ersättningsnivån är högre, vilket leder till högre kostnader för det offentliga i andra regioner – väldigt fiffigt! Bara under perioden januari–oktober 2024 betalade Region Stockholm mer än 300 miljoner kronor till nätläkarna. Det är oerhörda summor som bara rullar vidare.

Nätläkarna får betalt per kontakt, och det finns inget kostnadstak. Därmed skapas incitament att locka patienter att höra av sig om och om igen för besvär som egentligen inte kräver vård.

Åker man tunnelbana i Stockholm kan man dessutom se att diverse nätläkarbolag raggar kunder i tunnelbanan. Tänk er själva om en vårdcentral i Stockholm skulle ragga sina kunder på det sättet! Vi har också sett nätläkare som manipulerar med avgifter och som utan att fråga för över patienter från deras fasta vårdcentral till sin egen verksamhet. Detta är på riktigt; det är inget jag hittar på.

Myndigheten Vård- och omsorgsanalys har tittat på den digitala vården och visat att cirka 25 procent av nätläkarkontakterna är ny vård som inte skulle ges någon annanstans. Även Konkurrensverket har ifrågasatt rimligheten i att nätläkarna snedvrider konkurrensen.

För att täppa till kryphålen för nätläkarbolagen måste patientlagen ändras. Lagen fastslår att patienter själva helt fritt får välja sin vårdgivare, vilket är bra, och i det ingår även nätläkarna. Men här måste vi också titta på konsekvenserna. Vi vill ändra patientlagen för att stoppa nätläkarnas verksamhet i dess nuvarande form och hitta nya former. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 25.

Svensk hälso- och sjukvård befinner sig i ett kritiskt läge. Samtidigt som kraven på vården ökar har vi fortfarande stor kompetensbrist. Mitt i detta har ett antal lagar stiftats som gör att väldigt många vårdarbetare nu eventuellt kan utvisas, vilket vi har pratat om tidigare. Sveriges rykte som ett öppet samhälle håller på att solkas ned.

Under tio år har det kommit 4 000 läkare och 2 000 sjuksköterskor till Sverige från andra delar av världen. De är väldigt oroliga, och det är också alla de tonåringar som står inför utvisningsbeslut. Gör om och gör rätt! Vi väntar otåligt på regeringens förslag angående vad man tänker göra för att täppa till de här hålen.

Döden, lidandet, svälten och den humanitära katastrofen i Gaza till följd av Israels skoningslösa krig efter massakern den 7 oktober 2023 går inte att beskriva. Tusentals barn har dödats, skadats och traumatiserats. Sjukvårdssystemet i Gaza har helt trasats sönder.

14 europeiska länder har tagit emot patienter från Gaza, men den svenska regeringen säger nej. Vänsterpartiet anser att vi måste ta emot patienter precis som dessa 14 andra länder har gjort, exempelvis Italien och Spanien. Det är oerhört viktigt. Vi måste värna den rätt som borde finnas för de barn, exempelvis, som är svårt skadade och fortfarande inte får hjälp med proteser och så vidare.

Herr talman! Jag måste reagera på Vänsterpartiets eviga klagan på privata vårdutförare. Vänsterpartiet litar helt enkelt inte på privata personers initiativtagande, bland annat i vården. Man tror att politiker och staten kan bättre.

Jag kan dra en liten anekdot. År 2018 tog vi över i Region Dalarna. På bup tog man emot knappt en patient per dag per legitimerad i personalen. Regionen låg fjärde från slutet i Sverige vad gäller tillgängligheten hos bup. När vi avgick 2022 låg vi bland topp fyra.

Tycker inte ledamoten Rågsjö att den privata barn- och ungdomspsykiatrin har gjort ett bra jobb och att det är kvaliteten i vården, inte vilka som driver den, som är viktigast?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Crister Carlsson.

Jag är inte emot privata vårdgivare. Jag går själv till en vårdcentral som ägs av ett kooperativ av läkare. Det funkar utmärkt. Det är inte det vi är ute efter. Vi är ute efter kryphålen, låt oss säga för nätläkarna. Nätläkare har dykt upp snabbt, och de har sett att de kan tjäna mycket pengar på att fånga in ganska friska människor i sina system.

Jag tycker inte att det är okej att nätläkare regelbundet står och raggar kunder i tunnelbanan. Jag tycker inte att det är okej att de på sina sajter för över patienter till sina mottagningar från de mottagningar de redan har. Det sker dagligen. Jag tycker inte att det är okej att privata nätläkare skor sig på regionerna genom att lura dem. Det är precis vad som har hänt i Stockholm. Jag tycker inte att det är okej.

Det kommer absolut att finnas privata initiativ. Det är ingen som är emot det i Vänsterpartiet, men de ska inte lura regionerna på pengar. Det är ingen bra grej – absolut inte.

Det har säkert funkat jättebra i Dalarna med ert initiativ, men det finns också andra exempel på just dem som arbetar med diagnoser av unga. De har skott sig på människors förtvivlan över att inte få hjälp av regionerna. Det har vi sett, och de har också fått lägga ned sin verksamhet.

”Privat” kan vara allting. Det kan vara Sankt Görans, som har det här fantastiska AI-projektet igång. Men det kan också vara de som lurar staten och regionerna på pengar. Så kan vi inte ha det.

Det finns en sjukvårdslag som säger sjukast först. Det systemet kör inte nätläkarna.

Herr talman! Ledamoten Karin Rågsjö måste vara annorlunda än vänsterpartisterna i vår region, för de var väldigt mycket emot privat vård. Var det privat vård var det: Nej, tack!

Jag håller med om att det finns många bra privata vårdcentraler som gör ett jättefint jobb. De är många gånger initiativ som har tagits av personalen i regionen. De har startat egna vårdcentraler som fungerar bra. Självklart ska vi inte ha fusk och lurendrejeri i vården.

Jag går över till en annan fråga. Regionerna gick 8 miljarder plus förra året. Från vänsterhåll pratas det mycket om att regeringen ska ordna upp bristerna i vården. Visst finns det vissa brister i vården, men är det inte regionernas ansvar att rätta till bristerna? Är det bara regeringen som måste göra det? Hur mycket ansvar ska vi lägga på regionerna?

Herr talman! Det var en mängd frågor.

Vi är emot vinster i välfärden på det sätt som det fungerar nu – exempelvis för privata aktörer. Det är allmänt känt.

Vi ser också en enorm utbredning av bedrägerier, även på vårdcentraler, vaccinationscentraler och så vidare. Det är inte okej. De tvättar pengar, helt enkelt. Så ska vi väl inte ha det?

Låt mig gå tillbaka till regionerna. Innan de lyckliga 7–8 miljarderna trillade ned gick de 24 miljarder back. Det har av olika orsaker varit en katastrofal ekonomisk utveckling i Sverige. Under den period när statsbidragen inte höjdes för att möta de stora behov som fanns i regionerna fick man säga upp personer. Det var läget. Det var 24 miljarder back, och nu 8 miljarder plus – de går alltså fortfarande minus.

En grej vi kanske kan enas om i Sverige är att indexreglera statsbidragen så att statsbidragen följer utvecklingen, som exempelvis löner gör. Vi godtar inte lönesamtal där någon säger att du inte får högre lön det här året utan att man kör på de 2 procent du har fått tidigare.

Det är mycket som kan göras. Regionerna kämpar på olika sätt, men jag har förklarat att staten måste ta ett tydligare ansvar för den ekonomiska styrningen, indexera bidragen och satsa mer på välfärden än på att sänka skatten för de absolut rikaste.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Vi debatterar alltså i dag socialutskottets betänkande om kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap. Det är tre viktiga områden som i grunden handlar om en och samma sak, nämligen förmågan att ge människor trygg vård när de behöver den.

För Kristdemokraterna är utgångspunkten tydlig. Vården ska utgå från människan, inte från systemet. Men i dag ser vi ett system som alltför ofta inte räcker till, och vi ser vårdpersonal som lämnar yrket på grund av en pressad arbetsmiljö. Vi ser patienter som möter långa köer, även om vi ser att trenden för vårdköerna har vänt. Vårdköerna har med vår politik minskat med 28 procent, men det kan finnas en kompetensbrist som riskerar att fördjupas i takt med att befolkningen åldras. Detta är inte en isolerad utmaning, utan det är en av vår tids stora välfärdsfrågor.

Herr talman! Tidöpartierna och regeringen tar nu viktiga steg för att stärka kompetensförsörjningen i hälso- och sjukvården. I budgeten för 2026 avsätts medel för bättre styrning, fler utbildningsplatser och stärkt kompetens i hela landet. Vi ser satsningar på kvinnors hälsa, cancervård, psykiatrin och inte minst för att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin.

Men det handlar inte bara om pengar, utan det handlar också om att använda kompetens på rätt sätt. Alltför många läkare och sjuksköterskor vittnar om att de inte får arbeta med det de är utbildade för. Administration, ineffektiva it-system och bristande organisation tar tid från patienterna. Här behöver vi en kulturförändring. Vi måste säkerställa att rätt kompetens används för rätt uppgift, att vårdpersonalen avlastas och att de digitala verktygen faktiskt underlättar, inte försvårar. Detta är avgörande för att fler ska vilja stanna i vården.

Herr talman! Ett annat viktigt steg är arbetet med en nationell plan för kompetensförsörjning. Det är nödvändigt. I dag är utbildningsplatser, praktikplatser och specialisttjänster ojämnt fördelade över landet. Det leder till ojämlik vård och brist på personal där den behövs som mest.

Vi kristdemokrater menar att det krävs starkare nationell samordning här. Det behövs fler platser för verksamhetsförlagd utbildning. Det behövs bättre planering av specialisttjänster. Vi behöver också skapa förutsättningar för att fler ska vilja arbeta i och stanna kvar i vården, inte minst på landsbygden.

Fru talman! Vi kristdemokrater vill lyfta fram en särskilt viktig del: den kommunala hälso- och sjukvården. Där får allt fler äldre och multisjuka sin vård. Ändå har kommunerna länge saknat tillräckliga verktyg för att säkerställa att det finns medicinsk kompetens.

Därför är det välkommet att Kristdemokraterna och regeringen nu går fram med ett förslag för att göra det möjligt för kommunerna att anställa läkare. Det är en avgörande reform. Det handlar om att skapa kontinuitet, det handlar om att öka tryggheten och det handlar om att flytta vården närmare patienten. Den äldre personen som bor på ett särskilt boende ska inte behöva möta ett system där läkaren är långt borta. Läkaren ska finnas där den äldre personen finns.

Fru talman! Ehälsa och tillgång till data är en annan nyckelfråga i detta betänkande. Rätt använd kan digitaliseringen bidra till bättre kvalitet, kortare väntetider och mer jämlik vård. Men fel använd riskerar den att skapa mer administration och frustration.

Utvecklingen av ehälsa måste utgå från verksamhetens behov och från patientens bästa. Vi behöver bättre hälsodata, starkt integritetsskydd och system som faktiskt stöder vårdens professioner i deras arbete.

Fru talman! Slutligen vill jag säga något om beredskap. Pandemin visade oss att en stark hälso- och sjukvård också handlar om nationell säkerhet. Vi måste ha rätt kompetens, rätt bemanning och rätt organisation – inte bara i vardagen utan också i kris. Det kräver långsiktighet, samordning och tydligt ansvar.

Säkerhetsläget i vår omvärld är allvarligt. Steg för steg rustar vi nu Sveriges totalförsvar och beredskap. Hälso- och sjukvården är inget undantag. Därför är det positivt att regeringen i går beslutade att genomföra ett pilotprojekt för beredskapssjukhus, för att det ska finnas en förmåga att ge ett stort antal skadade vård. Särskilt sjukhus som står inför avveckling, till exempel Sollefteå sjukhus, ska beaktas vid valet av sjukhus.

Det här projektet ger Region Västernorrland en ny möjlighet. Regionerna är ju huvudmän för hälso- och sjukvården i Sverige. Att ingå i ett pilotprojekt för beredskapssjukhus är ett erbjudande från staten, som till exempel Region Västernorrland får ta ställning till.

Förmågan att upprätthålla vård under svåra förhållanden är avgörande för både befolkningens trygghet och Sveriges försvarsförmåga.

Fru talman! Sammanfattningsvis: Sverige har fantastiska medarbetare i vården. Men de behöver mer och bättre förutsättningar. De behöver en rimlig arbetsmiljö. De behöver möjlighet att utvecklas i sitt yrke. Och de behöver ett system som fungerar och som inte motarbetar dem.

Regeringens arbete inom kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap är viktiga steg i rätt riktning. Men arbetet måste fortsätta, med ett tydligt fokus på det som alltid ska stå i centrum: människan.

Fru talman! När det gäller Sollefteå tänker jag att det låter jättebra. Vänsterpartiet har varit där flera gånger i olika konstellationer. Det är ett bra initiativ.

Man ska ju börja lite positivt, men nu kommer det något annat. Jag tänker på det här med 28 procent kortare vårdköer. Vi tittade lite på det, eftersom vi tyckte att det var intressanta siffror. Jag tycker att det är fantastiskt om vårdköerna minskar; det är inte det. Men när ni räknade ihop era 28 procent, Dan Hovskär, hade ni exkluderat de nio regioner som hade förändrat sina olika system. Men vi tittade på dem också. Det kunde man nämligen göra. Och hur man än mäter landar man då på helt andra siffror.

Man landar på 13 procent om man mäter från oktober 2022 till januari 2026. Man landar på 8,4 procent om man tittar på januari 2023 till januari 2026 och så vidare. Som mest kommer man till 14,8 procent. Men vi kom inte till 28 procent.

Kristdemokraterna ansvarar ju för sjukvården. Det är er paradgren. Därför undrar jag hur det kan bli så fel. Det lät väldigt trovärdigt, men vi har verkligen plöjt igenom siffrorna – inte jag personligen, utan andra som är duktiga på det – och ser att en minskning med 28 procent inte håller.

En av mina frågor till ledamoten blir alltså: Hur tänkte ni där på presskonferensen? Det låter jättebra med 28 procent, men det är ju inte 28 procent.

Fru talman! Tack för frågorna, Karin Rågsjö!

Det stämmer att det inte har funnits samma möjlighet när det gäller alla regioner, eftersom en del har förändrat sina system. Det har försvårat det hela.

Enligt våra siffror, som Socialstyrelsen och ingen annan har tagit fram, ser vi att vårdköerna har minskat med 28 procent från oktober 2022 till januari 2026. Man har försökt se på de siffror som går att jämföra. När undersökningen gjordes kunde man inte ta med de andra regionernas siffror, eftersom de inte var jämförbara. Det är på det sättet vi har sett att utvecklingen förändrats och att det ändå har skett ett trendbrott.

Under den tidigare mandatperioden, då Vänsterpartiet och Socialdemokraterna styrde, såg vi att köerna fördubblades. Här ser vi ändå ett trendbrott. Köerna minskar. Det vi har tittat på, i de regioner där det var möjligt att jämföra siffrorna, gäller operationer och första kontakten för specialistsjukvård. Det är svaret på varför sifforna ser ut som de gör.

Fru talman! De regioner som ni exkluderade, Dan Hovskär, tog vi med. Det kunde man nämligen göra om man gick in och tittade på SKR:s sida. Det var Blekinge, Dalarna, Gävleborg, Halland, Norrbotten, Sörmland, Västerbotten, Västernorrland och Örebro. Några av dem har väldigt bra resultat. Andra har inte så bra resultat.

Det är klart att man kan fixa med siffrorna om man tar bort nio regioner. Nu ska jag inte vara sådan; ni tänkte nog rätt.

Det är klart att det är en väldig skillnad om man först säger 28 procent, och sedan landar det på 14 procent eftersom de här regionerna inte var med. Jag tycker att det är lite tråkigt. Det blev liksom lite smolk i glädjebägaren för min del.

Sedan ser vi en brist på arbetskraft nu inom både vård och omsorg. Samtidigt finns det en lång lista på människor som ska kastas ut beroende på saker som har att göra med de lagändringar som ni har piskat igenom tillsammans med resten av Tidögänget, som drabbar väldigt hårt. Vi står inför demografiska utmaningar, stora pensionsavgångar och ökade vårdbehov.

Detta får mig att undra. Att utvisa utbildad personal och ungdomar under utbildning, exempelvis personer som går läkar- eller sjuksköterskeutbildning, är det verkligen en så smart idé i dessa tider? Eller handlar det bara om att ni ska blidka Sverigedemokraternas hela idé om att kasta ut så många invandrare som möjligt?

Fru talman! Tack, ledamoten, för de andra frågorna! Vi kan börja med statistiken. Det går att jämföra äpplen och päron. Den statistik som vi har tagit fram försöker dock jämföra samma saker rakt över, men det har inte gått att göra detta med alla regioner, för en del har bytt system. Det finns inte relevanta siffror som går att få in i systemet.

Socialstyrelsen har tagit fram siffror som visar att köerna har minskat med 28 procent. Det är vad vi får utgå från. Vi ser att det finns ett trendbrott. Det finns en positiv utveckling jämfört med när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet styrde.

Vi genomför åtgärder som får effekt, och människor kan se att vårdköerna faktiskt minskar. Det är jag stolt över.

Sedan skulle man i den bästa av världar ha jämfört alla siffror, men det måste vara relevant och det måste vara jämförbara siffror.

Att många som jobbar i vår sjukvård har utländsk bakgrund stämmer. Det är väldigt många som har utländsk bakgrund där. De allra flesta av dem har svenska medborgarskap och berörs inte alls av dessa olika reformer. Men för dem som ändå berörs kommer nu ett undantag. Det handlar om undersköterskor och annan vårdpersonal. Det ska alltså inte behöva bli fler som utvisas bland dem som uppfyller kraven.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservation 2 under punkt 1, om kompetensförsörjning. Kompetensförsörjning är den enskilt viktigaste frågan som svensk hälso-och sjukvård har att brottas med. Ändå sitter vi med en regering som har gjort utvisning av välfärdens personal till sitt signum.

Detta sker i en tid när vi ser att behovet av vårdpersonal kommer att öka under lång tid framöver. Detta sker i en tid när vi ser att vår landsbygd har extra svårt att rekrytera personal. Detta sker i en tid när all kompetens verkligen behövs. Det är både orimligt och otillständigt!

Från Centerpartiets sida har vi länge lyft att kompetensförsörjning och dimensionering av utbildningsplatser är ett av de områden där det behövs en ökad nationell styrning. Detta är även ett av de förslag som lyftes fram i Vårdansvarskommitténs slutbetänkande för snart ett år sedan.

Även Nationella vårdkompetensrådet har i sitt förslag till nationell plan för kompetensförsörjningen tagit upp 25 olika förslag på åtgärder, varav flera vilar på regeringen att åtgärda. Av denna plan, som kom för över ett år sedan, har det i stort sett inte blivit någonting än så länge. Och alla förslag från Vårdansvarskommittén ligger fortfarande på regeringens bord och väntar på bättre tider. Det är uppenbart att Tidöpartierna inte har tagit frågan om kompetensförsörjningen på det allvar som den förtjänar.

Fru talman! Det absolut viktigaste och enklaste för att klara framtidens kompetensförsörjning är förstås att ta vara på den personal som vi har i dag. Då håller det inte att, som regeringen, bedriva en utvisningspolitik som kortsiktigt bidrar till direkta kompetensförluster i våra verksamheter och långsiktigt skapa rädsla och osäkerhet, vilket gör att ännu fler riskerar att försvinna.

Sverige är i dag helt beroende av utlandsfödd arbetskraft. Vartannat vårdbiträde, var tredje undersköterska, var femte sjuksköterska, var tredje läkare och varannan tandläkare är född utomlands. Bara de senaste tio åren har 39 000 människor kommit till Sverige som nu jobbar inom svensk hälso- och sjukvård. Vi behöver dem alla.

Att regeringen lagt fokus på att utvisa vårdens medarbetare har skapat ytterligare oro i en sektor där fokus borde ligga på att åtgärda de brister som finns i arbetsmiljön redan. Från Centerpartiets sida ser vi i stället behov av att skapa en bättre och tryggare arbetsmiljö som gör att personalen trivs och vill stanna inom vården och omsorgen.

Vi vet att ledarskapet är helt avgörande för trivseln på en arbetsplats. Därför vill vi tillskapa ett nationellt ledarskapsprogram för chefer inom hälso- och sjukvård. På så sätt kan vi skapa en gemensam och kunskapsbaserad grund för chefer var man än befinner sig i landet. När man tittar på vad unga medarbetare värderar när de väljer arbetsgivare ligger just ett gott ledarskap bland de högst rankade.

Fru talman! Vi ser också att förutsättningarna att utvecklas på arbetsplatsen är helt avgörande för trivseln. Därför vill vi tillskapa fler karriärtjänster, bland annat genom fler specialistutbildade undersköterskor. Men vi menar också att all vårdpersonal ska ha rätt till kontinuerlig fortbildning under sin anställning. I den hastighet som vården utvecklas i dag, med nya forskningsrön, nya terapier och ny medicinteknisk utrustning, är det helt nödvändigt att personalen också kan kompetensutveckla sig inom ramen för sin anställning.

Förutom att vi behöver locka fler ungdomar att börja jobba inom vården ser vi behov av att ta vara på våra seniora medarbetare så att de stannar längre. Seniora undersköterskor, sjuksköterskor och läkare i hela landet ska ha möjlighet att utvecklas på jobbet även efter att de har fyllt 60 år. Inte minst är det viktigt att ta vara på deras erfarenhet och kompetens för att handleda nya medarbetare och bidra med sina erfarenheter. Vi menar att det bör etableras en permanent satsning på senior arbetskraft i sjukvården och äldreomsorgen genom en överenskommelse mellan regeringen och SKR.

Fru talman! Ett av problemen inom kompetensförsörjningen är att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Svårigheten att kompetensförsörja accelereras när vi lämnar universitetsorterna och storstadsområdena. I mindre orter och på våra landsbygder är det betydligt svårare att få personal än vad det är i storstäderna. Därför behöver vi en starkare nationell styrning av utbildning och utbildningsplatser.

Inte minst är den verksamhetsförlagda utbildningen och placeringen av olika läkartjänster avgörande för var man sedan väljer att bosätta sig eller i alla fall att stanna några år. Därför menar vi också att det är viktigt att VFU-platser, AT-tjänster, bastjänstgörningstjänster och ST-tjänster erbjuds i alla delar av landet och fördelas jämnt mellan regionerna.

Detta är ett område där regeringen gjort långtifrån tillräckligt. Därför lade Centerpartiet nästan 1 miljard kronor mer än regeringen på nya ST-tjänster i höstas för att bygga upp kompetensen i hela landet.

Centerpartiet ser ett behov av att återinföra ett bastjänstgöringsår inom tandläkarutbildningen för att underlätta för fler tandläkare att hitta ut i våra småorter och på våra landsbygder.

Centerpartiet har också lyft fram att Sverige i likhet med Norge behöver titta på ekonomiska incitament för att locka fler att ta välfärdens jobb på våra landsbygder. Det skulle exempelvis kunna ske genom avskrivning av studieskulder eller flyttbidrag.

Fru talman! Tänk om de 2,5 miljarder kronor som Tidöpartierna avsatt för att få människor att flytta från Sverige i stället hade använts till att få människor att flytta inom Sverige dit där jobben finns. Då hade pengarna kunnat göra nytta på riktigt. Tyvärr är detta agerande symtomatiskt för en regering som till stor del glömt bort Sveriges landsbygder.

Fru talman! Sverige har en stor utmaning i att klara kompetensförsörjningen framöver, inte minst på våra landsbygder. Därför krävs det att vi tar vara på den personal vi har och stoppar de orättfärdiga utvisningarna. De skadar vården, de skadar arbetsmiljön, och de skadar Sverigebilden till ingen som helst nytta.

Vi har helt enkelt inte råd med den sortens politik. I stället behöver vi en politik för all personal och hela Sverige där vi tar ett större nationellt ansvar för kompetensförsörjningen och gör det attraktivt att arbeta i alla delar av vårt land.

Fru talman! Kompetensförsörjning och beredskap är egentligen till stor del samma sak. Om vi i sjukvården, socialtjänsten och vårt övriga skyddsnät kan anställa kunniga människor och få dem att stanna kvar har vårt land en betydligt bättre beredskap. Det innebär att anställda måste få väldigt goda arbetsvillkor, och på många håll i svensk sjukvård behövs fler kollegor som trivs.

En region med vårdutbildning och specialiseringar kan inte bara se till sitt eget behov. Regeringen tar nu fram riktvärden för hur många yrkespersoner varje region behöver utbilda så att vården i hela Sverige ska kunna fungera. Arbete pågår också för att ta fram fler reglerade specialiseringar för viktiga sjukvårdsyrken.

Fru talman! Fortbildning ska nu bli en självklar rättighet genom hela yrkeslivet. Det ska vara ett uttalat arbetsgivaransvar att ge sådan fortbildning, och en skyldighet för varje anställd att genomgå en sådan utbildning. Jag tror inte att någon kommer att ha särskilt mycket emot det i vården. Det är efterlängtat och viktigt, och äntligen är det på väg.

Nästa steg vi liberaler vill ta under kommande mandatperiod är att införa nationella kompetensstegar som säkrar att vi tar vara på människors ökande kompetens och ger god löneutveckling.

I varje yrkesgrupp ska en nyutexaminerad person som kommer till sin första arbetsplats veta att den mest erfarna på den arbetsplatsen tjänar det dubbla mot henne själv och att hon själv kan ta sig dit.

Fru talman! Regeringen avsätter 50 miljoner kronor för att hjälpa regionerna att stärka arbetsmiljö och innovativa arbetssätt. Ny lagtext för god och nära vård ger bättre möjligheter för primärvården. Det kommer verkligen att stärka arbetsmiljön där.

Det pågår också ett arbete för att stärka företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Det är betydelsefullt för alla arbetsplatser i Sverige och definitivt för sjukvårdens.

Något som är otroligt betydelsefullt är införandet av en nationell digital infrastruktur som stöttar människor som arbetar i vården snarare än att ställa till det för dem och äta upp deras tid.

Fru talman! Liberalerna vill att fler ska kunna arbeta småskaligt i svensk sjukvård under kommande år. Vi är övertygade om att det kommer att göra en stor skillnad för kompetensförsörjningen.

I dag har många vårdcentraler så många listade att de mer eller mindre är befolkade som en medelstor stad. Självklart ska en vårdcentral se till att den som behöver träffa en dietist, sjukgymnast eller psykolog ska få göra det. Men det betyder inte att det är rimligt att alla yrkesgrupper ska vara anställda på samma arbetsplats.

Ändå är det vad många regioner kräver i dag. Följden blir att det är väldigt många anställda på samma ställe och att de måste jobba storskaligt. Den som själv vill bedriva vård måste bli bolagsmänniska och antagligen lämna den kliniska vardagen bakom sig.

Det är synd eftersom vi går miste om kloka människor som skulle kunna bedriva god vård runt om i Sverige. Det är synd eftersom vi vet att patienterna känner sig mest hemma i den småskaliga vården.

Det är en tragisk ironi att många regioner ställer krav på storskalighet för att man ska få mer vård nära patienterna och att alla ska få alla kompetenser som behövs. Det som ironiskt nog ofta händer är att mindre orter ibland inte får någon vårdcentral över huvud taget.

Vi vill att fler yrkespersoner ska kunna driva och ge småskalig vård och arbeta på mindre mottagningar. Vi tror att det skulle få många att stanna i vården. Det skulle ge mer vård i bruksorter, i förorter och i landsorten.

Det behöver staten säkra, och staten behöver sätta ramarna för svensk sjukvård. Till det anser vi liberaler att det krävs ett strategiskt helhetsansvar.

Vi vill också införa en sjukvårdsgrupp, motsvarande den nationella pensionsgruppen eller den återkommande försvarsberedningen. Det skulle minska ryckigheten mellan mandatperioder och ge sjukvården den långsiktighet som patienter och anställda verkligen behöver.

Fru talman! Erfarna yrkespersoner är helt avgörande för varenda förbättring av vårt skyddsnät. De är avgörande för varandra och för Sveriges patienter. Därför måste bristyrken bli drömjobb i svensk sjukvård.

Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att vi i Miljöpartiet givetvis står bakom alla våra yrkanden, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 3.

Den svenska hälso- och sjukvården står i dag inför stora utmaningar. Det handlar om underfinansiering, personalbrist, hög arbetsbelastning och en pressad arbetsmiljö som riskerar att slita ut vårdens ovärderliga medarbetare.

Det gör det också svårare för vården att kunna möta framtidens behov, att kunna utvecklas när det gäller kvalitet och effektivitet och att kunna klara av den så viktiga omställningen till en god och nära vård.

Personalbristen inom hälso- och sjukvården är redan i dag ett stort problem, och den kommer att bli ett alltmer omfattande problem inom en snar framtid. Särskilt svår är situationen redan nu i Sveriges mer glest befolkade regioner.

Det är därför uppenbart att det behövs betydligt större långsiktiga satsningar på hälso- och sjukvården än vad regeringen föreslår. Ska vi kunna stärka vården långsiktigt måste vi också stärka villkoren för dem som arbetar där.

Det handlar om att kunna anställa fler, minska belastningen på den personal som redan finns, förbättra arbetsmiljön och skapa tid för återhämtning, utveckling och fortbildning.

Fru talman! Arbetsmiljön är en helt avgörande fråga för kompetensförsörjningen. En dålig arbetsmiljö riskerar att slita ut den vårdpersonal vi har och leder också till att människor som utbildat sig inom vårdyrken i hög grad lämnar yrket eller väljer andra vägar. Därför måste arbetsvillkoren bli långsiktigt hållbara, och vi måste även gå vidare med förslagen om kortare arbetstid.

Kortare arbetstid, tillsammans med en god arbetsmiljö och bra arbetsvillkor, kan på sikt stärka kompetensförsörjningen i vården. Det kan göra vårdyrken mer attraktiva och bidra till att fler vill arbeta i vården, till att man kan behålla den personal som redan i dag finns och till att minska sjuktalen i vårdyrken, som i dag präglas av hög belastning och hög sjukfrånvaro. Personalens delaktighet behöver öka, och det behövs verkliga satsningar på en god och långsiktigt hållbar arbetsmiljö.

Återhämtningsbonusen, som infördes när vi och Socialdemokraterna satt i regering, visade trots sin begränsade omfattning att riktade satsningar på arbetsmiljö kan ge väldigt goda resultat. Därför vill Miljöpartiet att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och återkomma med ett förslag på en långsiktig satsning för en god och hållbar arbetsmiljö inom vård och omsorg, där arbetsmodeller och tekniska eller digitala lösningar för att minska arbetsbelastningen kan testas och utvärderas i samverkan med regioner, kommuner, vårdpersonal och forskning.

Det behövs samtidigt ett mer samlat och strategiskt arbete när det gäller kompetensförsörjning, och här spelar Nationella vårdkompetensrådet en viktig roll. Rådet presenterade i maj 2024 – det börjar bli ett tag sedan – en nationell plan med 25 förslag på åtgärder. Vi anser att det är angeläget att regeringen går vidare med dessa förslag tillsammans med regionerna. De regionala vårdkompetensråden har också en viktig funktion eftersom de kan fånga upp regionala behov och specifika utmaningar, utveckla arbetssätt och bidra till en långsiktig planering när det gäller bemanning och utbildningsbehov. Därför behöver också de få bättre resurser och bättre förutsättningar att verka.

Fru talman! Vi behöver fler utbildningsplatser när det gäller vårdyrken och bättre möjligheter till fortbildning och specialistutbildning.

I juni presenterades utredningen Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens – utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov. I den finns en rad konkreta förslag för att stärka den kontinuerliga fortbildningen när det gäller vårdyrken. Det är bra och viktiga förslag, och det är därför ytterst angeläget att regeringen skyndsamt går vidare med dessa förslag.

Glesbygdskommuner och glest befolkade regioner står inför särskilt stora utmaningar när det gäller att rekrytera personal. Bristen gäller många yrkesgrupper: allmänläkare, distriktssköterskor, psykologer, sjukgymnaster – listan kan göras lång. Demografiska förändringar, minskande och åldrande befolkning och socioekonomiska strukturer gör att vissa regioner och kommuner befinner sig i en särskilt svår situation. Vi anser därför att regeringen måste ta ett särskilt strategiskt grepp om kompetensförsörjningen i hela landet. I det arbetet måste det finnas ett tydligt fokus på hur kompetensen kan säkras i glesbygdsregioner och kommuner.

Fru talman! Vi måste också tala om migrationens betydelse för vårdens kompetensförsörjning.

Svensk hälso- och sjukvård är redan i dag beroende av människor som är födda i andra länder. Det är därför väldigt allvarligt att regeringen driver en extremt restriktiv migrationspolitik och samtidigt utvisar människor som arbetar i vård- och omsorgsyrken runt om i landet. Denna politik sätter dessutom käppar i hjulet för regeringens mål att locka till sig högkvalificerad arbetskraft då den restriktiva migrationspolitiken, där spelreglerna dessutom ständigt förändras, har en direkt avskräckande effekt.

När vården redan nu har svårt att rekrytera måste politiken underlätta – inte försvåra – för människor med rätt utbildning och kompetens, så att de kan arbeta i Sverige, eller för unga människor som vuxit upp i sitt nya hemland Sverige, så att de kan stanna här och utbilda sig inom vårdyrken.

Fru talman! I går kunde vi läsa i ett pressmeddelande att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en pilot för beredskapssjukhus med målsättningen att stärka vårdens förmåga att hantera ett stort antal skadade. Vid val av sjukhus ska Socialstyrelsen särskilt beakta dem som är aktuella för avveckling, exempelvis Sollefteå sjukhus. Socialstyrelsen ska ersätta regionerna för kostnader kopplade till piloten. Det kan inkludera kostnader för att upprätthålla förmåga i fredstid, som kan nyttjas vid höjd beredskap och krig.

Detta är glädjande, och jag kan konstatera att regeringen tagit inspiration av min motion om stärkt akut- och beredskapssjukvård i norra Sverige.

Miljöpartiet har varit väldigt oroat och starkt emot beslutet om nedläggning av Sollefteå sjukhus. Ett välfungerande akut- och beredskapssjukhus i Sollefteå är helt avgörande med tanke på expansionen av regementet I 21 och för att man ska kunna säkerställa en fungerande akutvård i nordvästra Västernorrland. Nu måste vi göra allt vi kan för att stoppa nedläggningen.

Fru talman! Digital vård har stor potential att stärka tillgängligheten och avlasta annan vård. Men dagens ordning med privata nätläkarföretag har också lett till växande problem. Utvärderingar visar att digitala läkarbesök ofta görs för lindrigare åkommor samtidigt som kostnader vältras över på regionerna genom utomlänsersättningen, som utnyttjas. Aggressiv marknadsföring har lett till en situation där nätläkare används mest av invånare i Stockholm och andra storstadsområden, medan de används minst där avstånden är som störst. Denna marknad innebär att resurser riskerar att styras bort från patienter med större behov. Därmed frångår vi principen om en jämlik vård efter behov.

Digitala vårdkontakter är en etablerad del av svensk hälso- och sjukvård, men utvecklingen har gått snabbare än lagstiftning och styrning. Därför behöver digital vård integreras bättre i den ordinarie vårdstrukturen, med tydliga krav på kontinuitet och uppföljningsansvar. Digital vård ska vara ett verktyg när det gäller behovsstyrning och jämlik tillgång till vård. Vi måste alltså få bukt med den dysfunktionella marknad med nätläkare som vi i dag har.

Avslutningsvis vill jag nämna några ord om situationen i Gaza och att Sverige ännu inte tagit emot patienter därifrån. Det är trots allt minst 14 länder i Europa som har gjort det. Vi pratar om ett område där i stort sett all nödvändig vårdinfrastruktur är fullständigt raserad, och situationen är fortfarande katastrofal för invånarna. Vi uppmanar därför regeringen att göra precis det som många andra europeiska länder har gjort: Ta emot patienter från Gaza som är i desperat behov av god vård!

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)