Klimat- och energimålen - Kontrollstation 2015 m.m.

Herr talman! I och med att riksdagen 2009 antog Alliansens proposition En sammanhållen klimat- och energipolitik fick Sverige just detta. Sverige fick en sammanhållen såväl ambitiös som långsiktig klimat- och energipolitik som fick fart på den svenska klimatomställningen och utbyggnaden av den förnybara energin.

I och med antagandet av propositionen gick Sverige från att ha ett klimatmål på -4 procent till 2012 till att få ett högt ställt mål om att Sveriges utsläpp 2020 ska vara minst 40 procent lägre än de var 1990 från de verksamheter som ligger utanför EU:s handel med utsläppsrätter. Därtill slogs visionen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 fast, och en långsiktig inriktning att Sverige 2050 ska ha en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning utan nettoutsläpp pekades ut.

Utifrån dessa mål och med den långsiktiga inriktningen som grund förde alliansregeringen under sin tid en inte bara ambitiös utan också framgångsrik politik som gav goda faktiska resultat. Utsläppsminskningstakten närapå fördubblades, produktionen och användningen av förnybar energi ökade rekordsnabbt och Sverige fick uppleva först en miljöbilsboom och sedan en supermiljöbilsboom.

Samtidigt som Sveriges utsläpp minskade i snabb takt växte vår ekonomi, och det rejält. Genom denna kombination axlade Sverige rollen som föregångsland. Vi visade att sjunkande utsläpp inte alls behöver stå i konflikt med jobb och tillväxt utan tvärtom kan gå hand i hand om man för en smart utformad politik.

På den av Alliansen inslagna vägen behöver Sverige därför fortsätta. All politik behöver analyseras utifrån uppsatta mål och kunskapsläge. Därför beslutade riksdagen 2009 inte bara om nya mål för klimat- och energipolitiken utan också om en kontrollstation 2015.

Herr talman! Denna debatt är en del av denna kontrollstation 2015 - detta då dagens debatt behandlar ett betänkande som avhandlar just regeringens skrivelse med anledning av kontrollstation 2015 med tillhörande följdmotioner. Betänkandet behandlar också en lång rad motioner från den allmänna motionstiden som alla rör klimatpolitiken.

I sin skrivelse redovisar regeringen sin bedömning av först och främst hur klimatpolitiken utvecklas i relation till målet att Sverige ska ha minskat utsläppen med 40 procent till 2020. Regeringens bedömning är att det målet kommer att uppnås. Det är ett gott betyg till Alliansens klimatpolitik.

Det goda betyget förstärks av att de tre energipolitiska målen för 2020 antingen redan har uppnåtts eller är på god väg att uppnås. Till 2020 ska andelen förnybar energi vara minst 50 procent av den totala energianvändningen, och i transportsektorn ska andelen vara minst 10 procent. Dessa båda mål kunde Alliansen bocka av för flera år sedan. Det tredje energipolitiska målet om 20 procent effektivare energianvändning 2020 ser Sverige också ut att nå.

Herr talman! Alliansen fick på plats nya ambitiösa mål och levererade alltså goda resultat utifrån dessa. Sämre har det tyvärr gått för den nuvarande regeringen. Inför valet var budskapet från regeringspartierna att man skulle höja tempot i klimatarbetet. I praktiken har det blivit precis tvärtom. I fjol sjönk de svenska utsläppen med bara 1 procent, och utsläppen från vägtransporterna sjönk inte alls. Det är mycket bekymmersamt.

Herr talman! Regeringen är dock på väg att få ett rejält och uppenbarligen välbehövligt handtag. Detta då vi i den parlamentariska miljömålsberedningen nu på onsdag slutredovisar vårt förslag till ett klimatpolitiskt ramverk med en tillhörande strategi för en samlad och långsiktig klimatpolitik.

Jag är väldigt glad och uppriktigt sagt också ganska stolt över att vi är sex partier som i beredningen har lyckats enas om ett såväl omfattande som ambitiöst förslag - ett förslag som handlar om såväl klimatpolitikens former som dess mål och innehåll.

Beredningens förslag bygger i mångt och mycket vidare på Alliansens politik och den långsiktiga inriktning som lades fast redan 2009. Den senare tydliggörs genom beredningens förslag om att Sverige senast 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. På väg dit föreslås två nya etappmål: För den icke-handlande sektorn ska utsläppen till 2030 ha minskat med 63 procent och till 2040 med hela 75 procent. Vidare föreslås transportsektorns utsläpp minska med 70 procent till 2030, vilket innebär en konkretisering men också en breddning av Alliansens vision om en fossiloberoende fordonsflotta.

Om dessa mål antas blir de mig veterligen, herr talman, de absolut mest ambitiösa mål som något land i världen hittills har satt upp. Det sänder en tydlig signal om att Sverige verkligen är berett att ta sin del av ansvaret för att nå Parisavtalets mål om att hålla den globala uppvärmningen väl under två grader och helst under en och en halv grad.

Beredningens slutbetänkande innehåller inte bara förslag till högt ställda mål utan också ett batteri av konkreta åtgärder för att höja tempot i klimatarbetet, inte minst inom transportsektorn.

Att snabbt minska transportsektorns utsläpp är helt avgörande för Sveriges förmåga att långsiktigt sänka utsläppen. Det måste vara en självklar prioritering för varje regering. Detta då transportsektorn står för omkring en tredjedel av Sveriges totala utsläpp och omkring hälften av utsläppen från den icke-handlande sektorn. Det är också huvudorsaken till att beredningen valt att lägga fram ett särskilt mål för just denna sektor.

Herr talman! En ambitiös klimatpolitik handlar långt ifrån bara om högt ställda mål. Minst lika viktigt är hur målen nås. För Moderaterna är det en självklar utgångspunkt att de svenska utsläppen ska sjunka med bibehållen eller allra helst stärkt konkurrenskraft och utan att leda till ökande utsläpp i andra länder. Jag är glad över att dessa utgångspunkter nu inte bara är Moderaternas eller Alliansens utan att även S och MP har ställt sig bakom dessa utgångspunkter.

Vi sex partier som står bakom Miljömålsberedningens slutbetänkande är nämligen tydliga i vårt förslag. Dessa utgångspunkter ska vara självklara när Sverige utformar sin nationella klimatpolitik. För regeringspartierna borde väl detta faktiskt innebära att man omprövar sin nuvarande politik. Den rödgröna regeringens politik har nämligen hittills försvagat svenska företags konkurrenskraft.

Herr talman! En annan utgångspunkt för moderat klimatpolitik är att den ska vara kostnadseffektiv. En del av det moderata DNA:t handlar ju om att visa respekt för skattebetalarnas pengar och att alltid sträva efter att föra en politik som ger så stora resultat som möjlighet per investerad skattekrona. En kostnadseffektiv politik förutsätter flexibilitet i hur politiken kan utformas och hur de uppsatta målen kan och får nås. Därför är det bra att Miljömålsberedningens förslag innehåller en stor dos av just flexibilitet.

I dag använder Sverige, liksom många andra länder, så kallade flexibla mekanismer som möjliggör kostnadseffektiva utsläppsminskningar i andra länder. Den nuvarande regeringen säger sig dessvärre inte i samma utsträckning som i dag vilja använda sig av detta kostnadseffektiva verktyg för att klara det svenska klimatmålet till 2020. Regeringens ambition är samtidigt otydlig, och vill regeringen arbeta utifrån ett annat mål än det som är beslutat av riksdagen och som gäller till 2020 behöver man rimligen återkomma till riksdagen. Mer om detta finns i Alliansens reservation nr 24, som jag härmed yrkar bifall till.

Herr talman! Jag yrkar också bifall till reservation nr 18, som handlar om att verka för att länka samman EU:s system för handel med utsläppsrätter, EU ETS, med andra länders och regioners utsläppshandelssystem. EU ETS är EU:s viktigaste styrmedel för minskade utsläpp och är ett i grunden välfungerande system som successivt behöver skärpas och också bör omfatta fler sektorer.

Herr talman! Med S och MP i regering har svensk klimatpolitik tappat tempo. Utsläppen sjunker men inte alls i samma takt som tidigare. I fjol minskade till exempel andelen miljöbilar. Nu är det dags för regeringen att gå från ord till handling och presentera konkreta åtgärder som kan sänka de svenska utsläppen utan att sänka svensk ekonomi. Vad regeringen bland annat behöver göra är att leverera långsiktigt stabila villkor för att öka an-vändningen av biodrivmedel och få på plats ett bra bonus-malus-system som premierar verkligt klimatsmarta bilar. I övrigt rekommenderar jag re-geringen att ta del av Alliansens och Moderaternas många andra reservationer i detta betänkande, som alla ger förslag på hur en ambitiös, effektiv och resultatinriktad klimatpolitik kan bedrivas, men för tids vinnande yr-kar jag alltså bifall bara till reservationerna 18 och 24.

(Applåder)

Herr talman! Vi ska i dag debattera klimatpolitik. Jag vill inleda med att yrka bifall till reservationerna 1 och 14. Något som slår mig är den tvärsäkerhet med vilken många av dagens debattörer målar upp ett domedagsscenario om vår tids stora hot. Jag brukar konstatera att det finns många hot i vår värld: krig, islamistisk terror, massarbetslöshet, en välfärd som går på knäna och naturligtvis också ett klimathot.

När det gäller klimathotet existerar dock en märklig tvärsäkerhet. Jag kan konstatera att vi alltid haft ett föränderligt klimat på den här planeten. På 1970-talet var man rädd för nedkylning, och från och med 1980-talet talades det mer om ozonlagret och den globala uppvärmningen.

Vad är det egentligen som styr klimatet? Vad är det som avgör den globala medeltemperaturen och vädret på tusentals och åter tusentals platser på jorden? Det är förstås solens inkommande strålar. De förändras ibland - solen har sina cykler. Det är atmosfärens sammansättning, oceanernas oscillationer, eller är det en kaotisk process som vi inte riktigt kan förutse? Svaret är förmodligen att det är allt detta. Vi bör därför kanske vara lite ödmjuka inför frågans komplexitet.

Därmed är inte sagt att människan inte påverkar klimatet. Frågan är dock hur mycket och hur känsligt klimatet är för utsläpp av koldioxid. Hur svarar oceaner och atmosfären på de störningar människan utsätter systemet för? Frågan är också vad vi egentligen vet och varför de modeller man tagit fram så ofta slår fel. Varför växer isarna nu till sig när man tidigare trodde att de skulle vara borta vid det här laget? Varför fick vi en uppvärmningspaus med mera?

Styr Sveriges riksdag klimatet? Ja, man får ibland den känslan när man lyssnar på en del ledamöter, från Moderaterna till Miljöpartiet. Svensk klimatpolitik har ungefär samma utgångspunkt som Donald Trumps valkampanj: Den bygger på känslor.

Man målar upp ett domedagsscenario, man sätter upp mål och sedan börjar man tävla om vem som kan komma på den högsta siffran. Skulle man sedan nå målet kommer det i alla fall inte att innebära någon skillnad. Även om vi tar död på vår industri och vår transportsektor kommer utsläppen av koldioxidgaser i världen inte att minska med mer än någon promille. Trots detta försöker de övriga partierna att applicera en bild av att vi genom högt ställda mål för utsläppsminskningar, som går betydligt längre än övriga världen, till och med längst i hela världen, ska göra skillnad för klimatet.

Herr talman! Det är lätt att visa att utsläppsminskningar i Sverige inte spelar någon roll ur ett globalt perspektiv. Däremot kan vi åsamka Sverige och vår befolkning stor skada genom att föra en dumdristig klimatpolitik.

På kort tid har de två av de tyngsta instanserna för samhällsekonomiska bedömningar totalt dömt ut den svenska klimatpolitiken. Man har redan dömt ut Miljömålsberedningen. Kritiken är närmast identisk med den som mitt parti fört fram i den här kammaren de senaste åren.

I Konjunkturinstitutets remissyttrande till Miljömålsberedningen, där åtminstone tidigare samtliga partier förutom Sverigedemokraterna ingick, kan man läsa att en samhällsekonomisk analys av målen saknas - ja, det finns en, men den är fullständigt undermålig - och att det inte finns något som säger att ambitiösa satsningar skapar nya jobb. En del jobb försvinner och ersätts av andra. Konjunkturinstitutet kritiserar också de sektorsvisa målen, exempelvis en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Om målet är att minska utsläppen av koldioxid är enskilda sektorsvisa mål som minskar flexibiliteten kontraproduktiva.

Sedan kom nästa sågning, denna gång från Finanspolitiska rådet, som konstaterar att svensk klimatpolitik är dyr och ineffektiv. Enligt de förslag som aviserats kommer att bli ännu dyrare till ingen eller mycket liten nytta. Även Finanspolitiska rådet avvisar mål om koldioxidfri fordonsflotta och önskar att fokus ska ligger på hur man minskar utsläppen globalt.

Herr talman! Här sätter man fokus på grundproblematiken med svensk klimatpolitik. I något slags iver att få känna sig goda och duktiga har såväl de rödgröna som Alliansen gjort det till en hörnsten i svensk klimatpolitik att Sverige ska gå före. Genom att anta den restriktivaste och kostsammaste politiken i hela världen vill man påverka andra att göra likadant. Tyvärr finns inga som helst belägg för att detta fungerar.

Själva står vi för ungefär 1 promille av utsläppen. Tillsammans med EU står vi för en tiondel. Om 15 år kanske EU:s siffra handlar om 5 procent. Vi kan därför konstatera att både vår och övriga EU:s klimatpolitik har varit fullständigt misslyckad, eftersom utsläppen har ökat mycket kraftigt under denna tidsperiod.

Fokus fortsätter att ligga på något slags tävling i att vara god och åsamka företag och befolkning högre kostnader. Samtidigt brottas vårt land och hela EU med låg tillväxt och hög arbetslöshet. Är det verkligen någon som tror att alla andra vill ta efter detta framgångsrecept? Jag tror inte det.

Vad vi däremot riskerar att göra är att bidra till att andra länder faktiskt släpper ut mer genom så kallat koldioxidläckage. Höga koldioxidskatter i Sverige skapar incitament för företag att flytta sin produktion till andra länder, där krav och skatter är så låga att incitamenten att minska utsläppen kraftigt minskar.

I rapporten Klimatpolitik och ledarskap, som under den förra mandatperioden togs fram inom ramen för Expertgruppen för miljöstudier, klargörs också att höga koldioxidskatter leder fram till ökade utsläpp i andra länder.

Herr talman! Sverige skulle vara betjänt av en mer förnuftig, pragmatisk klimatpolitik där fokus ligger på att minska utsläppen där det gör nytta ur ett globalt perspektiv snarare än stirra sig blind på en av västvärldens minsta utsläppare för att få känna sig lite extra duktig.

Klimatpolitiken måste ha ett globalt perspektiv där man, precis som Finanspolitiska rådet gör, riktar fokus mot att minska användandet av kol globalt framför att flytta konsumtionen av bensin och diesel till andra länder. Detta gör man på bästa sätt genom att främja forskning och teknisk utveckling och inte genom ännu fler regleringar, fler sektorsvisa mål och högre procentsiffror eller för den delen genom att skatta ihjäl svensk landsbygd.

Vi ska sträva efter en politik som begränsar utsläppen av koldioxid. Det är vi överens om. Sedan kan man fråga sig i vilken utsträckning det begränsar temperaturökningar. Det vet vi inte i dag. Eventuellt gör det det.

Vi har också oljeberoendet. Det får också geopolitiska konsekvenser. Med detta sagt måste vi förstå att den svenska oljekonsumtionen är en rännil i ett globalt perspektiv. Vi påverkar på marginalen. Vi måste också förstå att den globala oljekonsumtionen inte kommer att upphöra bara för att vi i Sverige gör det dyrare att konsumera bensin. Den konsumtionen kommer att fortsätta tills det finns alternativ som inte är betydligt dyrare.

Det är positivt att Sveriges elproduktion är i det närmaste koldioxidneutral. Detta, bland annat, gör Sveriges nettobidrag till ökade koldioxid-halter i atmosfären mycket blygsamt. Vi vill gärna bevara och utveckla kärnkraften. Det öppnar också upp för en elektrifiering av delar av transportsektorn inom ett antal år när tekniken gör detta mer kostnadseffektivt.

Mot denna bakgrund är det beklagligt att se att S, MP, C, KD och M vill fortsätta sabotera den svenska energimarknaden genom en utökning av elcertifikatssystemet.

Herr talman! Låt mig lägga fram ett förslag på hur detta kan utvecklas ytterligare. Låt oss satsa på vår svenska skog! Låt oss lagra ännu mer kol i svenskt trä! Det fungerar bevisligen. Då kommer skog att avverkas - precis. Men man kan binda kolet långsiktigt genom att bygga hus och andra konstruktioner av trä. Tänk att vi till exempel exporterar trähus till Storbritannien, som har många dåligt isolerade tegelhus. Med svenska trähus binder vi kol, och britternas behov av fossila bränslen för uppvärmning reduceras.

Det kommer inte att ge oss några poäng i Naturvårdsverkets statistik, men det gör nytta på riktigt. Och det skapar arbetstillfällen och exportintäkter.

Herr talman! Sverigedemokraterna står för en politik där Sverige lever upp till sina internationella åtaganden vad gäller utsläpp av växthusgaser. Som konservativt och ansvarstagande parti vill vi att Sverige ska dra sitt strå till stacken. Vi motsätter oss däremot ineffektiva åtgärder som slår mot svensk ekonomi utan att göra någon nytta.

Herr talman! Jag uppfattade det som att Martin Kinnunen menar att alla partiers klimatpolitik, förutom Sverigedemokraternas, bygger på känslor. Moderaternas och Alliansens klimatpolitik bygger på vetenskap. Och vetenskapen är tämligen tydlig med att vi står inför en allvarlig klimatutmaning.

Jag konstaterar att SD däremot till stor del bygger sin politik på just det som Donald Trump bygger sin politik på - förnekelse. Man blundar för vetenskapen. Man vill inte se att den globala uppvärmningen slår rekord månad efter månad, att klimatförändringarna får effekter på alla kontinenter och att klimatförändringarna förstärker och driver fram nya konflikter. Människor tvingas flytta på grund av konsekvenserna av klimatpolitiken.

Då måste vi naturligtvis diskutera hur Sverige kan utforma en effektiv miljö- och klimatpolitik. Det har jag gärna en debatt med Martin Kinnunen om.

Jag konstaterar att han inte presenterar särskilt mycket av vad Sverigedemokraternas klimatpolitik handlar om. Kärnkraft och skog fick jag med på slutet. Och det är två bra delar i en klimatpolitik. Det är två delar som är viktiga i Moderaternas klimatpolitik. Men det räcker inte.

Martin Kinnunen sa också i sitt anförande att klimatutmaningen kräver ett globalt perspektiv. Det håller jag verkligen med om. Men Sverigedemokraterna är ju ett nationalistiskt parti, ett parti som vill ha så lite sam-arbete som möjligt och som inte vill att Sverige ska vara medlem i EU. EU är vår viktigaste miljöorganisation. Det är en organisation som ger oss kraft att påverka övriga världen att också ta ansvar för klimatpolitiken.

Om Sverigedemokraterna tycker att klimatutmaningen är global, hur ska ni då verka för att övriga världens länder ska ta sin del av ansvaret, Martin Kinnunen?

Herr talman! Johan Hultberg kom in på det globala perspektivet till slut. Det är det som är grundläggande här. Det visar också på problemet.

Vi är ett litet land i världen. Vi har inte möjlighet att själva minska utsläppen på global nivå. Vi kan arbeta internationellt och försöka att tillsammans med andra länder uppnå rättsligt bindande utsläppsminskningsavtal. Vi är långt borta från det i dag, tyvärr. Men vi får fortsätta arbeta mot det. Det är det främsta verktyget.

Vi kan också arbeta med vår forskning och utveckling för att hitta instrument så att andra länder kan minska sina utsläpp och inte göra om de misstag som de rika länderna har gjort tidigare.

Men Moderaterna och de övriga partierna har inte det globala perspektivet. Till exempel har ni i Miljömålsberedningen nu lagt fram förslag om att vi ska minska utsläppen med 85 procent till 2045. Det låter jättebra. Men det är ett typexempel på någonting som bygger på känslor. Man har inte gjort någon seriös samhällsekonomisk analys av vad det kommer att kosta eller vilken nytta det kommer att leda till.

Det är mycket riktigt det mest ambitiösa utsläppsminskningsmålet som existerar i världen. Men till vilken nytta? Och till vilket pris? Vad kommer det att kosta?

Moderaterna och de övriga partierna framhärdar med sektorsvisa mål som har dömts ut av forskningen. Finanspolitiska rådet har dömt ut det. Konjunkturinstitutet har dömt ut det. Men Johan Hultberg vet uppenbarligen bättre. Jag undrar: Varför?

Herr talman! Miljömålsberedningens förslag bygger på vetenskap, på vad forskningen säger att det är nödvändigt att Sverige och världen gör för att begränsa den globala uppvärmningen. Miljömålsberedningens förslag bygger på Parisavtalets ambitioner om att hålla den globala uppvärmningen väl under två grader och med sikte på under en och en halv grad. Forskningen säger att de globala utsläppen i så fall behöver vara i princip noll i slutet av det här århundradet eller gärna i mitten av det här århundradet för att därefter bli negativa.

Då måste vi dra slutsatser av det. Vad ska Sveriges ansvar vara? Utifrån det har vi formulerat de förslag till mål som Miljömålsberedningen lägger fram. De målen utgår från ett antal utgångspunkter som jag försökte redogöra för i mitt anförande. Det handlar om att vi ska göra det med bibehållen konkurrenskraft, utan att våra utsläpp flyttar någon annanstans. Målen får alltså inte ses helt isolerade. De måste ses med de villkor och förutsättningar som jag som moderat står för och som jag är glad över att vi har fått genomslag för i Miljömålsberedningen.

Moderaterna tycker att Sverige ska vara ett föregångsland. Men för oss handlar det inte bara om att sätta upp högt ställda målsättningar utan just om hur man ska nå målen. För Moderaternas del handlar det om att förena snabbt sjunkande utsläpp med ekonomisk tillväxt. Det är då jag tror att Sverige kan axla rollen som föregångsland. Jag tror nämligen att andra länder vill ta efter det svenska exemplet om de ser att man inte behöver välja mellan sjunkande utsläpp eller välstånd utan att man kan få både och.

Därför måste vi utforma en effektiv miljö- och klimatpolitik. Jag hoppas att vi kan ha en större debatt om det i fortsättningen, snarare än att diskutera huruvida klimatförändringarna existerar eller inte.

Jag beklagar att Sverigedemokraterna inte har kommit längre i sin utveckling utan fortfarande är kvar på ruta ett.

Herr talman! Johan Hultberg kommer med många fina ord. Han talar om bibehållen konkurrenskraft och tillväxt, trots att vi som ett isolerat land i världen ska bedriva den mest extremistiska klimatpolitiken i hela världen. Jag undrar hur det ska gå. Det finns nämligen ingen analys bakom att ett land ska gå före och bedriva en helt annan politik än övriga världen och inte tappa i konkurrenskraft. Det existerar ju inte.

Det finns vissa beräkningar i Miljömålsberedningens utkast, som kom tidigare. Man talar om allt från 1 procent av bnp till 12 procent. 1 procent av bnp är 42 miljarder. Det här målet kan alltså komma att kosta hundratals miljarder kronor. Har ni funderat över rimligheten i det, Johan Hultberg?

Det är som sagt många fina ord. Men det är väldigt mycket pengar till väldigt liten nytta. Alla de här orden klingar bara falskt.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 16 och 24, även om jag såklart står bakom alla våra reservationer. Men för tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till dem.

Vi har tidigare i dag debatterat om nya asylregler som regeringen vill införa, regler som bryter mot såväl asylrätten som barnkonventionen. De flyktingströmmar som vi ser i världen i dag är en liten bris jämfört med de flyktingströmmar som vi kommer att se om klimatförändringarna tillåts fortsätta. Det tycker jag att Sverigedemokraterna borde ta sig en funderare på.

Om det är något parti som borde vara de största klimatkämparna är det Sverigedemokraterna. Det blir lite tragikomiskt när man lyssnar på Martin Kinnunen. Om det är något parti som agerar tvärsäkert utan att ta hänsyn till forskning och som spelar på känslor, då vet jag precis vilket parti det är. Det är Martin Kinnunens eget parti.

Om det är någonting som vår politik bygger på är det forskning. Om det är något som vi kan se där Sverige är föregångare är det just att vi klarar av att minska våra utsläpp samtidigt som vi ökar vår tillväxt. Det är ju någonting som vi internationellt får väldigt mycket beröm för. Domedagsprofetiorna kommer nog från Sverigedemokraterna själva.

I förmiddags kom jag hem från en resa till Tjernobyl. Det är en resa som inte går att beskriva; den måste man uppleva själv. Precis som att människorna i Tjernobyls närhet inte förstod vidden av effekterna efter olyckan - fienden var faktiskt osynlig den gången - är det nog inte tillräckligt många som förstår vidden av klimateffekterna. Återigen är fienden osynlig.

Jag är väldigt glad över att vi nu tillsammans, sex partier i Sveriges riksdag, inom ramen för Miljömålsberedningen också har kommit fram till vilka Sveriges framtida klimatmål bör vara. Vi bygger vidare på den klimat- och energiöverenskommelse som Alliansen ingick 2009. Inom loppet av två veckor har vi fått en energiuppgörelse och en klimatuppgörelse som bygger vidare på detta. Både som undertecknare och som centerpartist är jag väldigt stolt över att få vara med och lyfta fram och sy ihop dessa breda överenskommelser.

Jag vill ge en eloge till de partier som är med och tar ansvar för dessa överenskommelser. För oss i Centerpartiet är det självklart att ta ansvar. Vi må vara ett parti på 70 promille, men vi är ett parti med stort inflytande över politiken. Centerpartiet är ett parti som alltid tar ansvar i svåra situationer.

Den kontrollstation som utgör ramen för den här debatten är en uppföljning på den överenskommelse som Alliansen träffade om klimat- och energifrågorna 2009. Det är också en tydlig värdemätare på Alliansens år vid makten. Resultatet är entydigt.

Vi uppsatte världens tuffaste klimatmål 2009, och dem övertrumfar vi. Redan nu ligger vi långt över de mål som vi satte upp till 2020 till exempel på transportsidan. Det är också därför extra glädjande att sex partier nu enats om att återigen hissa fanan och sätta upp tuffa klimatmål. Det gör också att vi kan lämna den okonstruktiva diskussionen om vem som har högst mål, lägst mål och målformuleringar. Det kan vi lämna till klimatpopulister och klimatförnekare, och sedan kan de slå varandra i huvudet och fajtas om det medan vi andra kan gå vidare och debattera det som gör verklig skillnad, det vill säga styrmedel och hur vi kan få mest effektiv klimatnytta för pengarna.

Världen behöver ställa om. Världen kommer att ställa om. Frågan är bara om vi vill vara vinnare eller förlorare i det. Vinnare kommer de att vara som ser möjligheter, som investerar, som kombinerar tillväxt med minskade utsläpp, som förstår att framtidens ekonomi är cirkulär och som klarar av att bygga sin samhällsstruktur.

Det är därför som det är så viktigt att vi i Sverige går före. Då ställer våra företag om. Då kan vi exportera. Då kan vi skapa klimatnytta i andra länder och leverera de lösningar som ger jobb här och minskade utsläpp på andra ställen när resten av världen börjar fatta och följa efter oss.

Precis som Johan Hultberg sa är det inte genom att sätta tuffa mål som vi går före. Men det är genom att vi uppnår de tuffa målen och gör dem till ökad ekonomisk tillväxt som andra länder ser med avundsjuka på vad vi lyckas med i Sverige. Det är också därför som vi har en sådan framskjuten position internationellt. Det är därför som alliansregeringens klimatpolitik var så uppskattad.

Vi ser att regeringen gör en del bra saker. Det vore ohederligt att säga något annat. Även om Klimatklivet kan diskuteras ur effektivitetssynpunkt har det levererat ganska många laddstolpar. Centerkravet på att ta bort momsplikten vid småskalig elproduktion genomförs nu. Regeringen fortsätter traditionen med att värna små utsatta länder i klimatförhandlingarna. Det tycker jag är bra.

Men vi i Centerpartiet skiljer oss också väsentligt från regeringen. Vi propagerar för grön skatteväxling. Det bygger på att mer skatter tas in från miljöskadlig verksamhet medan man sänker skatter på sådant som är bra och som vi vill ha mer av, till exempel arbete. Det är en ganska enkel princip.

Vi ser att den profilen har anammats av fler partier i vår alliansgemenskap. Miljöpartiet har tidigare varit en ganska stor anhängare av grön skatteväxling. Men sedan man kom i regeringsställning har det ändrats.

Grön skatteväxling blev först till en röd skattehöjning där man valde att höja skatten på arbete. Nu har det gått över till en typ av grå - eller kanske till och med svart - skattechock där man väljer att dessutom höja skatterna på det som är förnybart, det som är bra för miljön. Det har jag mycket svårt att förstå.

Man skyller på det mesta. Man skyller på EU, på flyktingströmmar och på olika beräkningsmetoder. Det är ingen ursäkt som anses för dålig, och det är alltid någon annans fel.

När utredningar tillsätts verkar det som att antingen har man missuppfattat instruktionerna - de kanske var undermåliga från början - eller också blir utredningarna försenade.

Bonus-malus utreddes först i och med utredningen om den fossila oberoende fordonsflottan. Men man tillsatte ännu en utredning, som kom fram med ett förslag som i första hand gynnar dieselbilar och som inte ens hade tagit hänsyn till klimatutmaningen. Då har man nog missat någonting när man har skrivit direktiven.

Hösten 2014 sa regeringen att kvotplikten ska införas den 1 januari 2016. Den ska nu komma någon gång under mandatperioden. Vi får väl se.

Det är också en kilometerskatt på gång som skulle slå sönder skogsindustrin totalt. Det verkar som att det är någon som har otur med hur man tänker. Jag förstår att man behöver en samordningsminister för det; det är inte så konstigt.

Problemet är bara att det blir fel. Energiministern som blev samordningsminister hamnar nu hos Statsrådsberedningen. Klimatfrågorna hamnar på Utrikesdepartementet. Kvar blir ett rumphugget miljödepartement.

Jag tror att tanke egentligen är god. Men av alla beslut - både bra och dåliga som regeringen har fattat - tror jag att det här är det mest fatala misstag som man har gjort. Att separera ministrarna som har engagemang, driv och tjänstemännens kunskap i dessa frågor leder till att man tunnar ut dem och smetar ut dem över hela regeringen. Det gör att det blir mindre tryck när man ska sätta hårt mot hårt i förhandlingar med andra ministrar. Alla kommer att vilja ha pengar till sina områden. Det tror jag att vi kommer att få se framöver.

Vi i Centerpartiet har många tydliga förslag för den här omställningen. Vi vet hur man ska göra bonus-malus-förslaget till ett riktigt miljöförslag där rena bilar får bonus och smutsiga bilar får betala. Vi vet hur vi ska få en strategi för en bioekonomi. Det är kul att Miljömålsberedningen nu lyfter upp just den typen av saker och ställer sig bakom vårt förslag. Det tackar vi för, och vi hoppas såklart att regeringen plockar upp det.

Vi vill att bilar ska energideklareras. Vi vill satsa på förnybar energi. Vi vill ha en reduktionsplikt för biodrivmedel för att man ska få in mer sådant på marknaden. Vi vill underlätta för skogen för att den ska bli till riktig klimatnytta. Genom att binda kolet i skogen får vi riktiga grejer på plats.

Listan kan göras hur lång som helst. Men det kanske allra viktigaste är inte att Centerpartiet har varit den ledande kraften i svensk miljöpolitik under de senaste decennierna när det gäller verkliga miljöresultat, utan det viktigaste är att vi nu tack vare Miljömålsberedningen faktiskt kan lyfta blicken, sluta att titta bakåt och tillsammans fortsätta framåt. Vi är överens om vad vi ska göra och vart vi ska nå. Sedan kan vi börja fajtas om hur vi ska nå vägen dit. Det tror jag är mycket mer konstruktivt. Därför hoppas jag att regeringen plockar upp Miljömålsberedningens förslag och ser till att de hamnar här i Sveriges riksdag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Kristina Yngwe (C).

Herr talman! Det är intressant att lyssna på Rickard Nordin. Han sätter fokus på det som är problemet med svensk miljö- och energipolitik. Vi har ett centerparti och ett miljöparti som får oproportionerligt stort inflytande. Det spelar ingen roll vilken regering vi får. Det tycks bli ungefär samma energi- och miljöpolitik. Det är ett stort problem.

Nordin talade en del om forskning. Han menade att hans parti var duktigt på att följa den och att ett annat parti var mindre duktigt. Jag undrar för min del om Centerpartiet över huvud taget har lyssnat på Konjunkturinstitutet eller Finanspolitiska rådet när dessa har dömt ut Miljömålsberedningens arbete. Det var tal här om sysselsättning och tillväxt, och det lät lite som Donald Trump igen - make Sweden great, eller något sådant.

"Klimatpolitiken ökar inte sysselsättningen eller stärker konkurrenskraften", har Konjunkturinstitutet slagit fast. Finanspolitiska rådet skriver: "Vi menar därför att grunden för den politik Miljömålsberedningen här föreslår är synnerligen bräcklig. Tanken att man genom strängare klimatreglering också kan vinna ökad konkurrenskraft är en from förhoppning snarare än dokumenterad empirisk erfarenhet."

Detta handlar om fina ord och möjligheter att vara bäst i klassen och känna sig duktig. Men man uppnår inga resultat på detta sätt, och det leder inte till jobb och tillväxt.

Herr talman! Att Centerpartiet skulle vara det stora problemet i svensk miljöpolitik ur Sverigedemokraternas synvinkel tar jag som en komplimang.

Det är lite spännande att höra att vi inte skulle bygga vår miljöpolitik på forskning. När det gäller klimatforskningen och klimatpolitiken kan jag hänvisa till FN:s klimatpanel, IPCC. I stort sett finns det en samstämmighet bland alla världens forskare om vad som behöver göras och till när. Det är utifrån detta som Miljömålsberedningen lägger fram förslag, vilka också ligger i linje med det avtal som vi skrev under i Paris.

När Konjunkturinstitutet ifrågasätter de mål Miljömålsberedningen tar fram ifrågasätter man också om vi ska uppfylla internationella avtal. Det är något som jag för min del tycker är ganska självklart. Har vi skrivit under internationella avtal har vi också en skyldighet att se till att de följs. Det gäller Sverige, och det gäller samtliga länder som redan har skrivit under Parisavtalet. Jag tror att det är ungefär 170 länder som har ratificerat det.

För mig är det här inga konstigheter. För mig är det en nödvändig utveckling. Och för mig är det jättetydligt. Sverige har minskat sina utsläpp kraftigt. Sverige har samtidigt haft en riktigt rejäl ekonomisk tillväxt. Det är fakta. Det är ingenting som vare sig Finanspolitiska rådet eller Konjunkturinstitutet dömer bort. Det finns fakta och siffror på bordet.

Sverigedemokraterna tycker att det intressanta är forskningen. Det skulle vara intressant att höra vad det finns för alternativa siffror som Sverigedemokraterna har. Hur hade utvecklingen sett ut om vi inte hade tagit vårt ansvar och gått före i miljöfrågorna? Vilken utveckling av tillväxten hade vi haft då? Hur hade arbetslöshetssiffrorna sett ut om vi inte hade gjort det här? Martin Kinnunen ifrågasätter ju att detta haft effekt.

Herr talman! Rickard Nordin talar om IPCC och internationella åtaganden, men det är inte det som Miljömålsberedningens mest synliga arbete handlar om. Dess mest synliga arbete handlar ju om att föra in Sverige på en extrem bana med den mest extrema klimatpolitiken i hela världen. Den går längre än alla de avtal som vi har undertecknat. Vi ska givetvis uppfylla de åtaganden vi gjort internationellt. Jag tycker att vi ska jobba med de här frågorna globalt. Problemet är att vi inte kan göra IPCC:s arbete här i Sveriges riksdag i Miljömålsberedningen. Miljömålsberedningen kan inte hejda ökade utsläpp av växthusgaser i världen. Man måste förstå detta.

IPCC har beräknat vad det kostar att minska utsläpp på olika nivåer. Man har kommit fram till ganska höga siffror. Det handlar väl om upp till 6 procent av bnp. Men då har man antagit en mängd olika saker, till exempel att alla länder vidtar de här åtgärderna samtidigt. Jag undrar: Vilken analys har Miljömålsberedningen och Rickard Nordin gjort av vad de här målen kommer att kosta det svenska samhället? Handlar det om 1 procent av bnp, eller är det 10 procent av bnp? Har man någon aning om detta? Förstår man inte att kostnaden kan bli högre om inte alla länder bedriver samma politik? Vi lever i en global värld och har företag som konkurrerar med massor av olika företag i andra länder och kan flytta sin produktion till andra länder om det är mer fördelaktigt att verka där. Om man inte förstår det här samspelet mellan svensk klimatpolitik och andra länders klimatpolitik är vi ganska illa ute.

Herr talman! Vi i Miljömålsberedningen har självklart gjort kostnadsberäkningar, och de kommer att redovisas nu på onsdag.

Om det handlar om att inte förstå saker tror jag att det nog är lite svårare att förstå att Martin Kinnunen inte har läst Miljömålsberedningens betänkande. I det första delbetänkandet står det ganska tydligt att vi förutsätter att andra delar av världen också kommer att göra sin del, att de också kommer att ställa om. Det var en domedagsprofetia vi hörde från Martin Kinnunen. Han sa själv i talarstolen att detta var bland det dummaste man kunde göra. Jag tycker att Martin Kinnunen ska gå och läsa vad som står i Miljömålsberedningens första delbetänkande. Och på onsdag har han möjlighet att läsa det andra delbetänkandet.

Martin Kinnunen talar om kostnaderna för att göra något. Men vilken är kostnaden för att inte göra någonting? Det är det som är den relevanta kostnaden. Vad kostar klimatförändringarna egentligen? Det handlar om människoliv och människors hälsa men också om ekonomiska kostnader. Det är det som är den relevanta siffran att jämföra med. Man kan inte jämföra med dagens situation.

Jag tycker att det nästan är kul, eller åtminstone tragikomiskt, när Martin Kinnunen säger att det inte kan vara Miljömålsberedningen som ska göra jobbet. Men vem är det då som ska göra jobbet i Martin Kinnunens värld? Om inte vi alla - jag, Rickard Nordin, som centerpartist, Martin Kinnunen som sverigedemokrat och den som sitter hemma i soffan - tar vårt ansvar med de möjligheter och instrument vi har, vem är det då som ska göra jobbet?

Martin Kinnunen sa själv i ett annat replikskifte, tror jag, att oljan kommer att användas tills andra alternativ finns. Vem tänkte då Martin Kinnunen skulle ta fram de där alternativen? Det är ju just därför vi i Miljömålsberedningen lyfter fram att Sverige kan göra det här. Vi kan använda skogen, som Martin Kinnunen själv lyfte fram. Den kan vi göra biodrivmedel av. Det är den kunskapen som vi sedan kan exportera till andra länder, för det är det som gör verklig klimatskillnad. Det är också därför Miljömålsberedningen lägger fram förslag.

Herr talman! Ibland framställs det som att klimatförändringen är någonting som kommer att ske någon gång i framtiden. Så kanske det kan kännas i vårt lilla trygga hörn av världen. Men hade vi nu varit i Dhaka, Bangladeshs huvudstad, hade vi kanske varit tvungna att utrymma den här lokalen på grund av de stora översvämningar som just pågått där. Hade vi varit i Lima, Perus huvudstad, hade vi inte kunnat gå och hämta vatten stup i kvarten. Man tvingas ransonera vattnet, eftersom färskvatten är en sinande råvara när de stora glaciärerna i väldigt stor utsträckning har smält bort. Hade vi varit i Afrika söder om Sahara hade vi haft svårt att få mat för att mätta oss själva och våra barn. Där har nämligen under lång tid en av de värsta torkkatastroferna på länge rått. Och inte minst kan vi försöka tänka oss hur det hade varit att befinna sig i krigets Syrien. Kriget har nu pågått i fem år, och vi vet att det föregicks av den värsta torkan i mannaminne.

Är det någonting vi vet om klimatförändringen är det just att den påverkar våra förutsättningar att leva på den här planeten. Vi vet exempelvis att klimatförändringen medför extremväder, och det ser vi redan nu runt omkring på vårt jordklot. Vi i Sverige och alla de andra industrialiserade länderna har ett historiskt ansvar för våra utsläpp. Det var vi som uppfann förbränningsmotorn. Det var egentligen vi som uppfann alla de utsläpp som vi i dag ser påverkar klimatet. Därför måste vi i de industrialiserade länderna gå före, minska våra utsläpp snabbare och hjälpa de fattiga länderna att inte upprepa de misstag som vi har gjort.

I det betänkande som vi nu debatterar finns det en kontrollstation, det vill säga en genomgång av hur väl Sverige som land uppfyller våra klimat och energipolitiska mål för 2020. Det är väldigt viktigt att vi uppfyller de målen. Hur ska vi annars kunna gå före på klimatområdet?

Regeringen bedömer att vi kommer att nå våra mål till 2020, och det är ju bra. Men vi i Vänsterpartiet anser att vi i Sverige har goda förutsättningar att sätta högre mål än de vi har. Därför vill jag redan nu yrka bifall till reservation nr 2, där vi föreslår skarpare klimatmål i Sverige till 2020.

Att föreslå skarpare mål är viktigt. Med högre målsättningar kommer också fler och bättre åtgärder för att snabbare minska våra utsläpp som ett brev på posten. Det är också därför som vi i Vänsterpartiet på EU-nivå har föreslagit en ambitiösare klimatpolitik med skarpare både klimat- och energimål till 2030.

Herr talman! Det är också viktigt hur man utformar målsättningarna. Det är inte så mycket värt ifall man har ett fint mål som ser ambitiöst ut på papperet men sedan vet att i praktiken är det en väldigt stor del av den målsättningen som får uppfyllas av någon annan.

Det är erfarenheten av den borgerliga klimatpolitiken. Där sa man att ungefär en tredjedel av den borgerliga regeringens klimatmål kunde uppnås genom uppköp av osäkra krediter i andra länder.

Det är en viktig fråga. Det är lite av en skiljelinje mellan högerns klimatpolitik och åtminstone vår klimatpolitik i Vänsterpartiet. Vi vill inte rulla över vårt historiska ansvar för våra utsläpp till något annat land.

Självklart ska vi samarbeta med andra länder. Men det ska vi inte göra för att uppnå våra nationella klimatmålsättningar. Det ska vi göra för att vi helt enkelt har ett historiskt ansvar för våra utsläpp.

De projekt som jag nu noterar att de borgerliga partierna vill bedriva ännu mer av, som uppköp av osäkra utsläppskrediter, finns omnämnda i reservation nr 9 om flexibla mekanismer. Det är inte bara så att man lägger över ansvaret på andra länder att ta ansvar för våra utsläppsminskningar. Det är också så att många av dessa projekt i sig är rätt tvivelaktiga.

Jag kommer ihåg det vattenkraftsprojekt i norra Indien som en del av oss från utskottet när vi var på besök i Indien fick information om. Det finansieras delvis med svenska pengar betalade till ett så kallad CDM-projekt. Det äventyrade den biologiska mångfalden och ledde till att människor som bor i området tvångsförflyttades.

Jag tänker också på de svenska bidragen till CDM-projektet i kolgruvan Jincheng i norra Kina. Den tidigare svenska borgerliga regeringen har betalat ut 10 miljoner US-dollar till det projektet. Varför ska svenska klimatpengar gå till kolkraftverk i Kina?

När utsläppskrediterna har granskats av oberoende forskare och institut konstaterar de att många av utsläppsminskningarna hade blivit av ändå och att man helt enkelt slår in öppna dörrar.

Därför tycker jag att det är bra att vår nuvarande regering säger att de inhemska klimatmålen i ökad utsträckning ska nås genom nationella insatser. Jag skulle ändå vilja fråga socialdemokrater och miljöpartister vad det egentligen innebär.

Är det inte dags att en gång för alla säga att om vi ska minska våra utsläpp med 40 procent, eller vad det nu kan vara, är det 40 procent på hemmaplan?

Jag vill fråga till exempel Johan Hultberg och Moderaterna: Varför vill ni göra mer av de osäkra projekten? Varför ska inte vi ta vårt ansvar för våra historiska utsläpp och göra det på hemmaplan?

Herr talman! I betänkandet föreslår vi i Vänsterpartiet en reform av EU:s utsläppshandelssystem. En del andra partier har också lyft fram den frågan. Vi vet att EU:s utsläppshandelssystem ska vara det främsta verktyget för att minska EU:s utsläpp. Men i dag fungerar inte systemet som det ska.

Ifall vi kan se till att det blir en brantare minskningskurva och att man kan plocka bort fler utsläppsrätter ur systemet kommer varje utsläppsrätt att bli dyrare. Ser vi till att vi auktionerar ut alla utsläppsrätter så att de inte delas ut gratis får vi också den effekten. Vi måste helt enkelt skapa ett mer robust system som verkligen levererar utsläppsminskningar på Europanivå.

Herr talman! En fråga som jag tycker glöms bort i betänkandet är en fråga som har diskuterats mycket i Miljömålsberedningen, den beredning som här har refererats av flera talare. Det gäller våra utsläpp som förorsakas av vår konsumtion. I dag är de utsläppen större än Sveriges samlade territoriella utsläpp. Men vi har i dag inga målsättningar eller konkreta styrmedel för att minska de snabbt växande utsläppen.

Naturvårdsverket är en instans som i flera rapporter har pekat på att det skulle vara en god idé att sätta upp en målsättning för de konsumtionsrelaterade utsläppen. Naturvårdsverket har också konstaterat att det finns flera konkreta åtgärder som man kan vidta för att minska utsläppen. Man har särskilt talat om de stora utsläppen som kommer från utrikesflyget och vår köttkonsumtion.

Det är inte okej att de konsumtionsrelaterade utsläppen och utrikesflyget helt och hållet friskrivs från klimatåtaganden. Som jag sa inledningsvis måste vi i Sverige ta ansvar för alla våra utsläpp. Det gäller också de utsläpp som kan vara lite svårare att redovisa och bokföra. Men självklart går det att finna åtgärder för att snabbt minska även de utsläppen.

Herr talman! Jag skulle vilja säga något om Miljömålsberedningen, eftersom den har tagits upp av ett antal talare före mig. Vi i Vänsterpartiet stod fullt ut bakom det första betänkandet, som kom i mars och som handlade om ett långsiktigt utsläppsminskningsmål, framtagandet av en klimatlag och överlag ett klimatpolitiskt ramverk för att få ordning och reda i klimatpolitiken.

Det betänkande som kommer att presenteras på onsdag står vi i Vänsterpartiet bakom. Men vi har en reservation där vi reserverar oss mot en ambitionssänkning för delmålet till 2030 och mot att utrikesflyget och konsumtionsutsläppen helt och hållet friskrivs från klimatambitionen.

Herr talman! Som jag sa inledningsvis är klimatfrågan inte en fråga om någonting i framtiden utan om här och nu. Det är därför det är så viktigt att vi har den här debatten om hur vi kan göra svensk klimatpolitik bättre så att vi snabbare kan minska våra utsläpp och se till att förhindra en direkt farlig klimatförändring.

Herr talman! Nu har vi i kammaren fått lyssna på riksdagens två ytterkantspartier som har presenterat sina klimatpolitiska åsikter, först Sverigedemokraterna och nu Vänsterpartiet. Mellan dessa två ytterkantspartier står nu sex partier som har enats i Miljömålsberedningen om världens mest ambitiösa klimatpolitiska målsättningar.

Men för Vänsterpartiet räcker inte det. För Vänsterpartiet ska det alltid vara lite högre målsättningar. Det tycks också, vilket är ännu mer beklagligt, vara ett självändamål att politiken är dyr. För Moderaternas del är rätt målsättning att vi ska sänka våra utsläpp så mycket som möjligt och att vi ska göra det på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt.

Men för Vänsterpartiet tycks det vara närmast omvänt. Ju dyrare politiken är, desto bättre är den. Vi ska göra allt på hemmaplan. Vi ska ha så mycket av nationella målsättningar och åtgärder som möjligt. Jag och Moderaterna tänker precis tvärtom. Ju mer vi kan samordna oss internationellt, ju mer vi kan komma överens om inom EU, ICAO, EMU, IMO och alla de olika globala organ och arenor vi har, desto bättre är det.

Herr talman! Jag måste fråga Jens Holm: Är det så att Vänsterpartiets politik har som mål att vara så kostnadskrävande som möjligt? Är det så Vänsterpartiet uppfattar att man bedömer om en politik är bra eller inte? Ju dyrare, desto bättre. Är det kvalitetsbegreppet som Vänsterpartiet har?

Herr talman! När jag lyssnade på Martin Kinnunen från Sverigedemokraterna slogs jag av hur mycket det var som var väldigt likt Johan Hultbergs och Moderaternas politik. Jag hör det ständiga refererandet till Konjunkturinstitutet, att det måste vara ekonomiska konsekvensanalyser på längden och tvären och att klimatpolitiken, av alla politikområden, alltid måste vara kostnadseffektiv.

Kan vi inte bara enas om att detta är vår tids ödesfråga, Johan Hultberg? Det är här och nu som vi måste leverera. Johan Hultberg har mage att säga, eller åtminstone att insinuera, att Vänsterpartiet inte driver på för att få ett bättre klimat. Du talade om EU, till exempel. Det är ju vi som har föreslagit högre ambitionsnivåer på EU-nivå. Det har ni röstat ned. Det är vi som har föreslagit en reform av EU:s utsläppshandelssystem. Det har ni röstat ned. Vi har till och med föreslagit en koldioxidskatt på EU-nivå bara för att vi vet att det är det mest effektiva systemet. Vi vill egentligen inte ha skatter på EU-nivå, men detta kan vara det mest effektiva. Det har ni röstat ned.

Ni vill att någon annan ska ta ansvaret för svensk klimatpolitik. Det var precis det jag sa i mitt anförande. Varför ska vi förlita oss på visserligen billiga men ytterst osäkra utsläppskrediter som upp till ungefär 40 procent inte minskar utsläppen? Det blir ingenting av dem. Varför ska vi göra mer av det som ni föreslår i er reservation, Johan Hultberg?

Herr talman! Klimatutmaningen är verkligen en av vår tids ödesfrågor. Därför tycker jag att det är rätt självklart att vi inte har råd att föra en ineffektiv politik. Om vi ska klara av att tackla klimatutmaningen och om vi ska ha råd att vidta alla de åtgärder som krävs för att ställa om måste politiken vara kostnadseffektiv. Annars kommer vi att misslyckas, Jens Holm. Det är ansvarslöst att föra en politik som inte värnar skattebetalarnas pengar, för då kommer det att bli mindre klimatpolitik. Då kommer det att bli större utsläpp. Så enkelt är det.

Jens Holm kritiserar Moderaterna för att vi efterfrågar konsekvensanalyser och för att vi tycker att det är intressant att lyssna på vilka rekommendationer Konjunkturinstitutet eller andra oberoende bedömare ger oss. För mig är det viktigt att lyssna på oberoende bedömares åsikter när vi och Alliansen utformar vår miljö- och klimatpolitik. Vi vill nå så goda resultat som möjligt till en så låg kostnad för samhället som möjligt. Jag tycker att det är helt ansvarslöst att vi ska ställa lägre krav på klimatpolitiken än vi gör inom andra områden. Vi måste leverera resultat, och vi måste ha fokus på just resultat.

Men tyvärr vill Jens Holm och Vänsterpartiet fortsätta den tröstlösa debatten om att högst målsättningar och högst budget vinner. Nej, herr talman - bäst resultat vinner! Alliansen minskade utsläppen med 19 procent under vår tid samtidigt som vi hade en stark ekonomisk tillväxt. Det är jag - nu höll jag nästan på att svära, herr talman - väldigt stolt över.

Det är inte ansvarsfullt att bara föreslå högre mål och fler mål, Jens Holm. Du måste presentera en politik som är kostnadseffektiv och som levererar resultat. Annars har vi inte råd att möta klimatutmaningen.

Herr talman! Johan Hultberg talar om kostnadseffektivitet och att det är resultatet som räknas. Självklart är det resultatet som räknas. Men ganska ofta finns det ett samband mellan hur mycket man investerar i klimatet och vilket resultat man får ut. Det var ni som på er tid drog ned på miljö- och klimatbudgeten. Vi har varit med och stöttat regeringens budget då vi gör en historisk satsning på miljö- och klimatområdet.

Du talar om att vi måste värna pengarna, Johan Hultberg. Du kanske läste det förrförra numret av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur. Där kunde man läsa att Energimyndigheten fick gå in med 140 miljoner kronor av våra skattebetalares pengar för att lösa ut ett CDM-projekt i Kina som hade havererat totalt. Jag tänker också på att din regering gick in med ungefär 80 miljoner kronor till ett kolkraftsprojekt i norra Kina. Det var också ett CDM-projekt. Jag börjar undra: Hur bra är de här projekten egentligen? Hur bra kontroll har vi över dem? Vi har väldigt lite kontroll. De är ofta inte additionella; de leder alltså inte ens till minskade utsläpp.

Framför allt tycker jag att de är omoraliska. Vi låter någon annan göra jobbet för det ansvar som vi har, nämligen att vi ska gå före och minska våra utsläpp. Där tycker jag att Moderaterna har en del att svara för. Ni har en reservation där ni säger att ni vill ha mer av dessa osäkra utsläppskrediter. Du har i två inlägg nu underlåtit att svara på varför ni vill det, Johan Hultberg.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 24, som Liberalerna har tillsammans med de övriga allianspartierna. Jag yrkar också bifall till reservation nr 27, som är Liberalernas egen reservation. Den handlar om styrmedel.

Jag håller med Jens Holm om en sak: Den här debatten handlar inte om framtiden. Den handlar om det som vi ska göra nu och om vad vi har gjort under många år som har gått. I grunden handlar det om en skrivelse om en kontrollstation och om perioden 2008-2015. Debatten är alltså också något tillbakablickande.

Man kan i en klimatdebatt inte bortse från det som har hänt under det senaste halvåret och som de flesta av oss är tillfredsställda med. Jag tänker på att en del av de motionsyrkanden som har kommit in har blivit lite överflödiga under tiden eftersom verkligheten har förändrats fortare än de motionsyrkanden som har kommit in till riksdagen. Det kan ses som ett bra tecken i sig.

Jag tycker att man ändå i diskussionen får ta avstamp i Parisavtalet från december 2015. Det som tidigare har hörts här i debatten är centralt. Det gäller bland annat den typ av argumentation som Martin Kinnunen från Sverigedemokraterna för när han beskriver Sverige som en isolerad ö i världen som håller på med någonting eget. Parisavtalet är trots allt ett avtal som skrevs under av 195 länder. 195 länder var åtminstone med i Paris, och avtalet kanske inte är underskrivet av alla ännu. Hur som helst är inte detta någon isolerad företeelse i världen. Samma krav och arbete som gäller och pågår i Sverige pågår på många ställen i världen. Som också har nämnts tidigare i debatten är det en av utgångspunkterna när vi har jobbat i Sverige med det nationella arbetet.

Det som var både förvånande och glädjande i Paris var att ambitionsnivån höjdes väsentligt när det gäller att begränsa temperaturökningen. Det kanske hade varit nyttigt för Sverigedemokraterna och Martin Kinnunen att vara i Paris och lyssna på företrädarna för de lågt liggande nationer som inte bara talade om tillväxt och sådant. De diskuterade hela sin existens. Det är något som ger detta en helt annan dimension.

Detta har även smittat av sig nationellt när vi för diskussionen. Jag vet inte hur mycket vi påverkades i Miljömålsberedningen, men jag har svårt att tro att vi inte påverkades. I februari kom vi med vårt delbetänkande om nettonollutsläpp till 2045 och en klimatlag som är en ren processlag om hur vi långsiktigt ska jobba med klimatfrågan i Sverige oberoende av regering.

I fredags presenterades på DN Debatt av ett antal deltagare i Miljömålsberedningen - både ledamöter av den här kammaren och andra - huvuddragen i beredningens slutbetänkande. Man kan konstatera att det förutom det grundläggande målet om nettonollutsläpp och 85 procents utsläpps-minskning i Sverige till 2045 nu finns två ambitiösa etappmål. Det handlar om utsläppsminskningar på 63 procent till 2030 och 75 procent till 2040.

Den flexibilitet som bland andra Jens Holm och Vänsterpartiet har ondgjort sig över fungerar precis tvärtom. Den ger utrymme för att vidta kostnadseffektiva åtgärder.

Det handlar definitivt inte om att inte ta ansvar, utan det handlar faktiskt om att ta ansvar för att få ut mesta möjliga av de pengar som vi har. Det är upp till den regering som sitter på vilken nivå man använder den mekanism som finns.

Herr talman! Det är viktigt för oss i Liberalerna att det är en tydlig signal till samtliga inblandade - näringsliv, kommuner, regioner och inte minst de svenska medborgarna - att Sverige är berett att ta ledarskapet och ta ansvar för att minska våra klimatutsläpp. Vi har varit tydliga med att det inte handlar om att på något sätt äventyra näringslivets konkurrenskraft. Jag tror att ingen här är besjälad av tanken att vi skulle göra det, utan det handlar snarare om, vilket jag tror att det var Johan Hultberg som var inne på, att vi inom ramen för detta ska kunna stärka konkurrenskraften.

Sverige har visat, inte minst under alliansregeringens tid, att det inte finns något motsatsförhållande mellan tillväxt och att minska utsläpp av växthusgaser.

Vi kan konstatera att transportsektorn är central i sammanhanget. Den står för över 50 procent av utsläppen inom den icke handlande sektorn, det vill säga de som inte är del av EU:s utsläppshandel. Det kan då trots allt vara ganska rimligt att sätta upp ett mål för just den här sektorn. Ska vi nå de ambitiösa mål som vi har satt upp, och det tror jag att vi kommer att göra, måste vi ta oss an transportsektorn.

Målet att minska utsläppen från inrikes transporter med 70 procent till 2030 jämfört med 2010 är naturligtvis en oerhört stor utmaning. Men jag och Liberalerna som parti är helt övertygade om att det kommer att gå. Annars skulle vi aldrig ha tyckt att vi kunde skriva in det målet. Vi tror att det är fullt möjligt.

Det handlar om teknikutveckling och energieffektivisering, och det handlar om skifte till el och biodrivmedel med stor miljönytta. Inte minst energieffektiviseringen är en mycket viktig del i detta.

Vi kan konstatera att Sverige har ett försprång genom sin koldioxidfria elproduktion med vattenkraft, kärnkraft och förnybar energi.

Som liberal kan jag konstatera att resa inte är någonting som vi vill hindra människor från att göra. Det handlar om att varje transportslag ska stå för sina egna utsläppskostnader utifrån principen att förorenaren betalar. Det här måste det jobbas med på alla nivåer. I debatten framstår det nästan som att det är ett motståndsförhållande mellan nationella och internationella åtgärder. Det finns ju vissa saker, till exempel internationellt flyg och sjöfart, där man bara kan jobba på internationell nivå - på EU- och kanske helst på global nivå. Ska vi lyckas fullt ut är vi överens om att det måste ske skärpningar i EU:s utsläppshandelssystem.

Det är naturligtvis viktigt med uppföljning. Kontrollstation 2015 var en utvärdering av alliansregeringens politik från 2008-2015. Den visar med stor tydlighet att det var en politik som gav resultat. Man kan väl konstatera att både målet om minskade utsläpp av växthusgaser och målet för förnybar energi och energieffektivisering kommer att nås.

När det gäller förnybar energi kommer målet att nås med råge. Redan 2014 uppnåddes målet som skulle uppnås 2020.

Nu har den nuvarande S-MP-regeringen ett tydligt ansvar att fullfölja den framgångsrika klimatpolitik som alliansregeringen lade grunden för, och det är mycket det som reservation nr 24 handlar om. Den handlar om att återkomma till riksdagen med om man har för avsikt att ändra några mål. Man ska precisera åtgärder. Det handlar om styrmedel, om både nationellt och internationellt arbete och om att man ska redovisa förväntade konsekvenser. Det kommer att vara krav på det på varje regering under de närmaste årtiondena.

Jag ska inte gå in på så många detaljer, men jag ska ändå ta upp några liberala utgångspunkter och principer som vi har med oss. Det handlar, precis som jag nämnde förut, om att det är förorenaren som ska betala. Det handlar om att det är centralt med forskning och innovation och att vi ska ha generella och teknikneutrala ekonomiska styrmedel. Vi är ju helt överens i Sverige om hur effektiv koldioxidskatten har varit.

Vi ser grön skatteväxling som ett mycket viktigt verktyg. Det har beskrivits tidigare och handlar om sänkt skatt på arbete och företagande mot att man får utrymme att höja skatten på skadliga och negativa klimat- och miljöföreteelser. Ett exempel är att klimatsmarta bilar ska gynnas framför bilar med stora utsläpp.

Ett annat styrmedel som vi från Liberalerna har lyft fram redan tidigare är att vi ska göra en översyn av reseavdragssystemet så att det gynnar minskade utsläpp. Det är ett sådant styrmedel som vi vill jobba vidare med.

(Applåder)

Herr talman! I reservation 9 skriver ni, Lars Tysklind, tillsammans med de andra borgerliga partierna att ni vill öka insatserna med så kallade flexibla mekanismer för att uppnå våra nationella målsättningar för utsläppsminskningar. Flexibla mekanismer i det här sammanhanget brukar handla om så kallade CDM-projekt, alltså uppköp av utsläppskrediter i andra länder.

Stockholm Environment Institute konstaterade i en rapport för några år sedan att en stor del av CDM-projekten hade blivit av ändå. Man slår alltså in öppna dörrar men kan kamma hem vinsterna av det.

Tyska Öko-Institut konstaterade att ungefär 40 procent av CDM-projekten inte är additionella. De leder alltså inte konkret till några utsläppsminskningar. Som jag nämnde tidigare i mitt anförande är en del av de projekt som den tidigare borgerliga regeringen gick in i tveksamma i sig, till exempel det storskaliga vattenkraftsprojektet i Rampur i norra Indien eller kolprojektet i Kina för 80 miljoner kronor.

Man får känslan av att ni borgerliga vill ha mer av det här bara för att det är så otroligt billigt. Det är det verkligen - det kostar 50-60 kronor att minska ett ton. Det är mindre än vad en pizza kostar ute på stan. Men ni är mindre nogräknade med att de här projekten verkligen ska leverera.

Du sa, Lars Tysklind, något bra. Du sa att förorenaren ska betala. Ja, men ska inte vi i Sverige då ta ansvar för våra utsläpp? När vi säger att vi ska minska med ett ton ska vi på allvar minska med ett ton. Därför vill jag fråga: Varför vill ni ha mer av det här? Om ni tycker att det här är så bra, varför gör ni inte alla utsläppsminskningar i andra länder bara genom uppköp av utsläppskrediter?

Herr talman! Den sista meningen är lite absurd. Varför vi inte gör alla utsläppsminskningar i andra länder behöver jag väl knappast svara på. Det är klart att vi gör lejonparten territoriellt i Sverige.

Det finns säkert både bra och dåliga projekt inom alla områden, och vi vet alla att det finns CDM-projekt som har varit bra och CDM-projekt som har varit dåliga. Nu väljer Jens Holm naturligtvis att bara beskriva de dåliga projekten.

Som jag sa i mitt anförande handlar det här definitivt inte om att inte ta ansvar. Jag tycker att beskrivningen av ambitionssänkningar som Jens Holm och Vänsterpartiet gör inte stämmer med verkligheten. Vi har ett ambitiöst mål till 2030 på utsläppsminskningar med 63 procent. I det har sex av sju partier som är med i Miljömålsberedningen sagt att det ska finnas en del kompletterande åtgärder som man ska kunna välja att göra - ned till 8 procent av dessa.

Hur mycket man sedan väljer att göra får väl verkligheten utvisa. Vi får sedermera se vad som händer.

Någon gång måste även Vänsterpartiet komma i konflikt med kostnadseffektiviteten. Till slut finns det projekt som blir så dyra i Sverige att utsläppsminskningen inte blir av över huvud taget. Då är det väl ändå bra att vi har satt upp att vi vill kunna utnyttja de flexibla mekanismerna.

Vi ska inte glömma bort att det i mångt och mycket handlar om teknik-överföring, kapacitetsuppbyggnad och sådant. Det går säkert att hitta dåliga exempel på det, men det går mycket väl att hitta bra exempel också, även om jag inte har kunskap om detta just nu.

Herr talman! Nu svarade Lars Tysklind lite på en annan fråga. Lars Tysklind gick in på Miljömålsberedningens förslag om ett etappmål till 2030. Det i sig är intressant att diskutera. Men det betänkandet är inte ens presenterat, och framför allt ställde jag en konkret fråga om den borgerliga reservationen nr 9 i det här betänkandet. Där säger ni att ni vill öka insatserna. Ni vill alltså ha mer av de flexibla mekanismerna.

Jag har i mitt huvudanförande och när jag tidigare debatterade med Johan Hultberg från Moderaterna och nu när jag pratar med dig försökt visa att det finns många tveksamma enskilda projekt. Jag tror att de blir tveksamma för att den tidigare borgerliga regeringen gick in med så mycket pengar - jag vill minnas att det var ungefär 3 miljarder kronor - i alla de här projekten. Man måste helt enkelt köpa upp en otrolig massa projekt. Då hamnar man i kolgruvor i Kina. Man hamnar i storskaliga vattenkraftsprojekt i norra Indien och sådant. Man var inte så nogräknad, helt enkelt.

Det verkar som att det för er borgerliga är viktigare att köpa så många krediter som möjligt, för det är otroligt billigt, än att faktiskt fokusera på att göra omställningen här i Sverige.

Eftersom ni har en reservation om det här, Lars Tysklind, undrar jag: Hur många flexibla mekanismer ska få användas enligt Liberalerna? Ni säger att ni vill öka insatserna. Den tidigare borgerliga politiken var ju att en tredjedel av klimatåtagandena skulle göras med det här. Är det alltså ännu mer än en tredjedel, 30 procent, som Liberalerna vill göra genom uppköp av osäkra utsläppskrediter?

Herr talman! Jens Holm kanske inte tyckte att jag svarade på frågan, men jag tog egentligen upp detta för att exemplifiera proportionerna. Vad Jens Holm undrade i sin slutfråga i första repliken var ju varför vi inte köper upp alla.

Jag tycker att det som nu står som Miljömålsberedningens förslag visar vilka proportioner vi pratar om. Vi pratar om ett etappmål om en utsläppsminskning på 63 procent. Man ska kunna använda 8 procent. Det betyder alltså att 55 procent är golvet för vad vi ska göra här hemma. Med det resonemang som Vänsterpartiet för undrar jag: Vad resonerar vi om då? Det är ju den här storleksordningen det handlar om. Det borde vara svar nog på frågan.

Herr talman! Jag noterade att Lars Tysklind började prata om Paris och kopplade det till att Miljömålsberedningens mål inte alls är radikala och extrema i förhållande till vår omvärld. Man blev så inspirerad där nere, efter yran i COP 21 i Paris, att man skrev upp procentsiffran lite extra. Man ville känna sig lite extra duktig. Men problemet är att Parisavtalet inte förbinder något land till någonting. Man ska skicka in ett papper där man talar om vad man ska göra framöver. Vissa av länderna har tydligt skrivit att de tänker fortsätta att öka sina utsläpp. Därför tycker jag att kopplingen är lite märklig.

Jag lyssnade också på Johan Hultberg. Han försäkrade oss alla att Alliansen lyssnar på oberoende experter och att det är viktigt. Nu har oberoende experter - Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet - gjort klart att sektorsvisa mål är skadliga. De minskar flexibiliteten och ökar kostnaderna. Ändå vill såväl Liberalerna och övriga Alliansen som Socialdemokraterna ha målet om en fossilfri fordonsflotta. Jag undrar varför.

Kommer den olja som vi slutar att använda att försvinna om inte vi köper den? Kommer vi att rädda klimatet på det här sättet? Kommer alla fordonstillverkare att förändra de bilar som de säljer för att vi i vårt land ska ha en fossilfri fordonsflotta? Kommer de andra länderna att ta efter?

Det är viktiga frågor att ställa sig i sammanhanget. Det handlar om en kostsam politik som övervältras på företag, konsumenter och skattebetalare.

Herr talman! Det som egentligen är en intressant motfråga är: Vad har SD och Martin Kinnunen för belägg för att Sverige är det enda land i världen som bryr sig om Parisavtalet och att resten avvaktar och inte gör någonting?

Det är inte sant. Man måste kunna blicka utåt. Vi pratar nu om transportsektorn. Jag kan hålla med om att sektorsmål generellt inte är en bra idé. Att vi ändå har valt att acceptera det och tycker att det är bra och rimligt att använda transportsektorn beror på att det är en av de absolut mest dominerande sektorerna som vi måste ta oss an först, så att den går att definiera på något annat sätt. Men generellt tycker vi inte att sektorsmål är något bra, av precis den anledning som Martin Kinnunen tar upp: Det är inte kostnadseffektivt.

Sedan har vi lite olika roller i den här diskussionen. Politiska målsättningar handlar mycket om vart vi måste komma. Precis som vi har varit inne på ett antal gånger tidigare i debatten handlar det inte om något slags tävling om vem som står på botten och vem som är duktigast eller hur Martin Kinnunen nu har beskrivit det. Det här bygger på vetenskap. Det är inte ens så att den vetenskap som IPCC använder är det värsta scenariot, utan de använder minsta gemensamma nämnare.

Jag tycker nog att SD och Martin Kinnunen tar på sig ett väldigt stort ansvar när man säger att det här inte är ett problem. Jag är ganska glad över att det inte är den förhärskande åsikten i riksdagen.

Herr talman! Jag tror att alla älskar Parisavtalet. Klimatalarmisterna blev jätteglada, för de fick 1 ½ procent. De fick en ny siffra som var lägre än den förra - i det här sammanhanget vill man ha så låga siffror som möjligt. De så kallade klimatförnekarna var också jätteglada, för det här avtalet förbinder inte någon till någonting. Och alla stora länder var väl glada av samma skäl. Ingen behöver göra någonting.

Men det finns också vissa positiva aspekter på Parisavtalet. Det kan möjligen leda fram till något längre fram.

Det var intressant att höra att Lars Tysklind och Liberalerna är motståndare till sektorsvisa mål, men man är ändå en del av Miljömåsberedningen som vill ha sektorsvisa mål. Man var en del av en regering som också ville ha sektorsvisa mål när det gäller transportsektorn. Där vill man också ha det, som jag förstod det. Det är lite märkligt att man erkänner att det är dåligt med sektorsvisa mål, men när det kommer till fordonstrafiken ska vi ha ett sektorsvist mål.

Det här brukar motiveras med att vi ska gå före. Vi ska lära andra länder att det faktiskt går att få en fossiloberoende fordonsflotta. Men det finns ju ingen empirisk forskning som visar att det stämmer. Oljan kommer att fortsätta att konsumeras. Den olja som inte konsumeras i Sverige kommer att konsumeras någon annanstans. Sverige är ett litet land. Vi styr inte fordonsutvecklingen globalt. I stället tvingas vi in på ett sidospår med dyra subventioner av etanol och biodiesel. Det kostar många miljarder per år. Vi kommer att få en fossilfri fordonsflotta, men det är inte effektivt att sätta ett mål till 2030. Vi måste vänta och se hur utvecklingen går. När tekniken är mogen och när den är kostnadseffektiv kommer vi att få detta. Men det blir kanske 2040 eller 2050 - det återstår att se. Att sätta målet till 2030 är ineffektivt och kostsamt.

Herr talman! Det är glädjande att höra att Martin Kinnunen och Sverigedemokraterna trots allt ser att åtgärden är nödvändig och bara sköt upp den i tio år.

Frågan kvarstår dock: Vad har Martin Kinnunen för belägg för att inte andra länder jobbar med frågan? Vi kan ju se på den tyska bilindustrin. Vi behöver inte nämna något märke, men varför jobbar de med att ta fram elbilar och sådant? Jag har svårt att tro att ett stort bolag som Volkswagen bara jobbar för den svenska marknaden, utan de har nog andra idéer om att detta är det som kommer att gälla i hela Europa.

EU har naturligtvis en väldigt central roll. Jag vet inte om Sverigedemokraterna noterade att när kravet på utsläppsminskningar till högst 120 gram per kilometer kom från EU gick det ganska snabbt att få ned de flesta motorer till det. Tyvärr fuskades det en del med detta, men ett mål i sig kan ju vara teknikdrivande också. Det får vi inte glömma bort.

Jag tycker nog att det sista replikskiftet var lite fladdrande från Sverigedemokraterna. Man känner att 2030 är ett alldeles för ambitiöst och överdrivet mål, men sedan kan det nog gå av sig självt till 2040. Det verkar som en något fladdrig syn på frågan.

Herr talman! Politik är att vilja bry sig om, att orka tänka på någon annan än sig själv, att våga vidga sina vyer till ett större perspektiv och känna ansvar för framtiden nu.

Så skriver musikern och kommunpolitikern Tomas Hagenfors från Hallsberg i en av sina sånger som just handlar om politik.

Dagens debatt om våra klimat- och energimål handlar om framtiden och om vilka förutsättningar för klimat och livsmiljö som vi vill lämna över till kommande generationer, till våra barn och barnbarn. Nyligen presenterade sex av de sju partierna som ingått i den parlamentariska Miljömålsberedningen huvudpunkterna i det slutbetänkande som beredningen kommer att lägga fram på onsdag.

Vi har tidigare i debatten hört om de viktiga målen för utsläppen i Sverige: År 2030 ska de vara 63 procent lägre än 1990, och etappmålet för 2040 ska vara minst 75 procent lägre utsläpp jämfört med 1990. Sedan har vi målet om inrikes transporter. Utsläppen för inrikes transporter ska 2030 vara minst 70 procent lägre jämfört med 2010 års nivå.

Det är bra att Miljömålsberedningen i sin debattartikel i Dagens Nyheter lyfter fram de hinder som i dag finns på EU-nivå och som försvårar möjligheterna att nå de mål som vi ska nå upp till.

För ett par veckor sedan presenterade också Energikommissionen sitt betänkande, där Kristdemokraterna tillsammans med fyra andra riksdagspartier efter en bred överenskommelse om energipolitikens inriktning kunde presentera sitt förslag. Det är mycket glädjande. Genom överenskommelsen skapas de stabila förutsättningar som behövs för att frimodiga investeringar i klimatneutral energiproduktion ska kunna genomföras. Med överenskommelsen kan nya förnybara energislag ersätta fossila bränslen samtidigt som kärnkraften fortsätter att leverera klimatneutral energi.

Med en övergång till fossiloberoende transporter följer rimligtvis även en ökad efterfrågan på el. Jag tänker då inte minst på utbyggnaden av laddstationer för elbilar som kommer att kräva en hel del energi. Vi kommer därför, trots insatser som görs för att spara el och minska elkonsumtion, att behöva minst lika mycket el i framtiden som i dag i vårt land. Sverige kan också i tider av elöverskott sälja el till länder på kontinenten och på så vis bidra till att avlasta deras beroende av kol för att producera el.

Herr talman! Klimatförändringarna är vår tids största utmaning och kräver såväl regionala och nationella som globala lösningar. Vårt beroende av fossila bränslen är en belastning för både hälsan och miljön och samtidigt en säkerhetspolitisk risk.

När jordens medeltemperatur ökar drabbas utvecklingsländerna särskilt hårt av torka, jorderosion, översvämningar, parasiter och utbredning av tropiska sjukdomar. De rika länderna måste gå före av etiska skäl, menar jag, eftersom vi har ansvar för den absolut största delen av de utsläpp som gjorts och som görs men också för att visa att det är möjligt att ställa om ekonomin.

Kristdemokraterna vill säkra den av FN beslutade Gröna Klimatfondens långsiktiga förutsättningar. Fonden finansierar klimatprojekt i utvecklingsländerna.

Tiden är på väg att rinna ut om världen ska kunna nå tvågradersmålet. Vi kan se det som att den "ranson" koldioxid som vi har kvar att släppa ut i atmosfären blir allt mindre. Därför är det olyckligt att vissa EU-länder ökar sitt fossilberoende genom förtida kärnkraftsavveckling eller genom rysk fossilgasimport.

Det europeiska beroendet av rysk gas bidrar till instabilitet och utsläpp av koldioxid. Flera EU-länder har inte ställt om från kolberoende, medan andra till och med har ökat sitt beroende av fossila källor genom att stänga ned kärnkraft eller investera för lite i förnybara källor.

Under alliansregeringens tid hade Sverige en hög ambitionsnivå i de klimatpolitiska förhandlingarna i EU. Kristdemokraterna anser att Sverige ska fortsätta att driva på för att EU ska vara ett klimat- och miljöpolitiskt föredöme globalt.

Koldioxidskatt på fossila bränslen och ett utvecklat utsläppshandelssystem inom EU är effektiva styrmedel för minskade utsläpp och ett bättre klimat. EU:s mål för minskade utsläpp och energieffektivisering spelar en central roll i arbetet mot miljöförstöring och klimatförändring.

Herr talman! Kristdemokraterna har länge varit pådrivande för att utveckla handeln med utsläppsrätter inom EU, EU ETS, som är ett kostnadseffektivt verktyg för att nå klimatmål. Vi anser att handelssystemet med utsläppsrätter bör utvidgas till att omfatta även den övriga transportsektorn som ännu inte deltar i systemet. Jag tänker då framför allt på flyget.

De växthusgaser som i dag omfattas av EU:s handelssystem är koldioxid, lustgas och perfluorkolväten, PFC. Det senare används vid tillverkning av elektroniska system och har en stark klimatpåverkan, även om det framför allt är CO2-utsläppen som dominerar.

Inom EU täcks ca 45 procent av de totala växthusgasutsläppen av handelssystemet med utsläppsrätter. För Sverige är motsvarande siffra ca 36 procent. Kristdemokraterna anser att alla växthusgaser bör omfattas av EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Herr talman! Dagens betänkande innehåller hela 36 reservationer, varav Kristdemokraterna står bakom 12. För att vi inte ska ägna onödigt mycket tid åt voteringar väljer vi dock att här i kammaren enbart yrka bifall till Kristdemokraternas reservation 15 om EU:s långsiktiga klimatpolitik och till den gemensamma alliansreservationen 24 om uppfyllelse av klimatmålet för 2020.

(Applåder)

Herr talman! Vi står i dag inför fullbordat faktum. Människan har redan påverkat klimatet på planeten, och effekterna ser vi dagligen. Människor tvingas flytta från torka. Människor tvingas bort på grund av översvämningar. Svält hotar i områden där livsmedelsproduktion omöjliggörs på grund av höjd temperatur och mindre regn. I år har vi upplevt hur årets alla månader, en efter en, har deklarerats som de varmaste på planeten någonsin.

Det är uppenbart att vi i världen och i Sverige måste planera och arbeta för hur vi ska klara jobb och välfärd i ett förändrat klimat. I klimatskrivelsen som vi nu debatterar bedömer regeringen att anpassningsåtgärder bör vidtas tidigt för att undvika att kostnaden blir större i framtiden. Det handlar om fysisk planering, kommunikationer, areella näringar, biologisk mångfald och mycket mer. Klimatförändringarna kommer att få en stor inverkan på centrala funktioner också i det svenska samhället. Det är hög tid att ta anpassningsarbetet på allvar.

Grunden för det betänkande vi diskuterar i dag är regeringens skrivelse om en kontrollstation för klimatpolitiken. Här fastslås att Sverige kommer att nå de klimat- och energipolitiska målen år 2020. Vad kan vi konstatera återigen? Jo, att det gick lättare och bättre än vad vi trodde 2009. Det gick lättare och bättre, och vi överträffade målet än en gång, trots vad belackarna trodde 2009. Jag som socialdemokrat är övertygad om att vi hade klarat högre ambitioner. Det har vi hävdat hela tiden.

Kontrollstationer är viktiga, det vill säga att regeringen följer upp hur Sverige klarar av att nå de mål riksdagen beslutat om. Vi socialdemokrater har i flera år lagt fram förslag om att det är något som behöver utvecklas, inte bara komma då och då med oregelbundenhet. Riksdagen behöver få årliga rapporter om hur det går med utsläppen, och man behöver regelbundet se en plan från regeringen om hur målen ska nås. De är en del i det vi kallar klimatpolitiskt ramverk.

Jag tror nämligen att saker som bokföring, uppföljning och mätning är grunden för en bra och trovärdig klimatpolitik. Ett förslag på ett klimatpolitiskt ramverk, framförhandlat av sju partier, finns nu på regeringens bord från den parlamentariska Miljömålsberedningen. Förslaget innehåller en klimatlag, ett preciserat uppdaterat långsiktigt klimatmål, klimatpolitiska handlingsplaner och ett klimatpolitiskt råd. Till detta läggs nu från beredningen ett slutbetänkande som innehåller förslag till utsläppsbana och mål till 2030 och 2040, sektorsmål för transportsektorn och ytterligare förslag och åtgärder för en långsiktig klimatpolitik. Också här nåddes en bred blocköverskridande överenskommelse där sex av de sju partierna höll ihop slutresultatet. Det är viktigt för leverans.

Nu kan regeringen lägga fram förslag till beslut i riksdagen, trots ett utmanande parlamentariskt läge. Det kommer att bli verklighet. Det är en stabil blocköverenskommelse för ett ambitiöst klimatarbete som bär jobb och välfärd för leverans. Det är bra och viktigt för Sverige eftersom det liksom energiuppgörelsen är avgörande för jobben i Sverige och vår gemensamma miljö. Det är genom att vi får klarlagt en långsiktig inriktning på klimat- och energipolitiken som vi kan lägga grunden till att Sverige kan bli det första fossilfria välfärdslandet.

Utan tydlighet och långsiktighet kommer inte investeringen. Det är vad som behövs för att förverkliga de många klimatinnovationer som finns i landet. Då behövs en långsiktig trygghet för investerarna.

Regeringen aviserade nyligen en storsatsning på grön miljö- och klimatteknik genom att utveckla och tillgängliggöra testbäddar inom miljöteknikområdet, till exempel spetsteknik för hållbar stadsutveckling. Det är välbehövliga besked. Samtidigt krävs också nya innovationer för morgondagens lösningar. Därför är det glädjande att regeringen har pekat ut klimat- och miljöområdet som ett av de viktigaste som Innovationsrådet ska satsa på.

Sverige har en statsminister som sätter teknikutveckling och nyindustrialisering högt. Det är en politik som förutom att den leder till hållbar tillväxt kommer att leda till minskade klimatutsläpp och en möjlighet för Sverige att nå de mål som har satts upp. Samtidigt som vi tar fram den nya miljötekniken som världen efterfrågar minskar vi arbetslösheten. Det bådar gott.

Regeringen stimulerar också med hjälp av direkta investeringar i kommunernas klimatarbete. Klimatklivet får 600 miljoner årligen under tiden 2016-2018 i delfinansiering till lokala klimatåtgärder. Vi investerar också i lantbrukarnas möjligheter att minska sin klimatpåverkan och bidra till minskad import av fossila drivmedel med hjälp av metangasreduceringsstödet. Investeringar liksom styrmedel, såsom politisk bestämdhet, är grunden för en effektiv klimatpolitik.

Herr talman! De drivkrafter som en offensiv klimatpolitik har för teknisk utveckling, innovationer och export är också anledningen till att re-geringen nu tydliggör att riksdagens mål om att minska utsläppen med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 till större del ska ske på hemmaplan. Det är nya besked, och det är besked om höga ambitioner - högre ambitioner än den tidigare borgerliga regeringen hade. Det är helt inom riksdagens beslut.

Den borgerliga regeringen bedömde att en tredjedel av minskningen skulle ske genom att räkna in utsläppsminskningar i andra länder i det egna svenska utsläppsminskningsmålet. Den bedömningen kan göras. Den nuvarande regeringen kan göra och gör en annan bedömning.

De borgerliga partierna är mycket angelägna om att Sverige ska ha möjlighet att klara en del av Sveriges åtaganden om mål och utsläppsminskningar genom att vidta åtgärder i andra länder - alltså utsläppsminskningar i andra länder som ska räknas av på Sveriges åtagande. Jag tycker inte att det är speciellt bra. Det är väl också symtomatiskt att i den här debatten är det just detta som de borgerliga partierna gemensamt samlar ihop sig om i sin reservation i detta betänkande. Man slåss med näbbar och klor för att få fortsätta att klara de inhemska utsläppsminskningsmålen genom att investera i andra länder.

Låt mig framföra en liknelse för att ni ska förstå vad jag menar och varför jag tycker att det är dåligt.

Du har i uppdrag att städa ett rum. Vi säger att det finns tolv hekto damm i rummet. Snabbt kan vi konstatera att den öppna golvytan i rummet går relativt snabbt att städa. Då får du bort sex hekto damm, men sex återstår under soffan, i hörnen och så vidare. Då är frågan om du kan städa grannens rum mot betalning i stället. Grannen säger ja, och du städar grannens öppna yta. Så har du fått ihop tolv hekto. Problemet är att det fortfarande är skitigt i ditt rum. Förr eller senare måste du ta bort den skiten också.

Så är det i Moderaternas, Liberalernas, Kristdemokraternas och Centerns Sverige. När de har betalat för klimatåtgärder i andra länder finns de skitiga hörnen kvar i Sverige. Det kommer att krävas av oss att vi till slut städar också dessa hörn eftersom alla utsläpp ska bort för att vi ska klara de internationella klimatmålen och leva upp till FN:s klimatkonvention. Vi kommer inte undan hemläxan.

Den nuvarande regeringen menar att det är smartare att ha som grundläggande princip att vi ska klara våra egna utsläppsåtaganden med egna utsläppsminskningar, att vi kan höja ambitionerna. Det är för att det behövs men också för att stödja teknikutveckling i Sverige, för att öka drivkrafterna för att utveckla ny teknik, för att skapa jobb här hemma och för att exportera de lösningar på klimatfrågan som världen behöver.

Sverige behöver fler jobb. Därför har regeringen deklarerat en ny inriktning på politiken. Det är en politik som innebär en höjd ambitionsnivå, som driver på och finansierar internationellt klimatarbete mer än någonsin och har bestämt sig för att bidra ytterligare till världens klimatomställning genom att ta ansvar för våra egna utsläppsminskningar på hemmaplan.

Jag kan i det sammanhanget passa på att släppa en aptitretare inför kommande valrörelser. Det kommer att krävas en klimatambitiös regering även efter valet 2018 om vi ska klara 2020-målet med högre ambitioner. Detsamma gäller för att upprätthålla höga ambitioner i en långsiktig klimat- och energipolitik.

Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera att det finns en mängd motioner och reservationer i detta betänkande. För den som inte är så detaljinsatt i svensk politik kan det tyckas finnas en stor oenighet inom politiken. Men det stämmer inte. Inriktningen och det långsiktiga målet att alla utsläpp till slut måste bort är vi överens om brett i Sveriges riksdag. Det finns ett brett engagemang för en effektiv klimatpolitik i Sveriges riksdag. Det är något som vi ska vara stolta över.

Det finns dock olika synsätt på hur klimatåtgärder ska utformas, i vilken takt de ska sättas in och vem som ska betala.

Det stora undantaget i Sveriges riksdag är ju Sverigedemokraterna. De vill inte göra något, absolut inte mer än vi måste. I klartext vill partiet att vi struntar i riksdagens beslut om klimatmål till 2020 och FN:s klimatkonvention som Sverige har ratificerat och som lades fast 1992. Där slås det fast att det är de industrialiserade länderna som ska gå före, som ska minska sina utsläpp mest och först.

Men Sverigedemokraterna gör som de brukar. De har en egen introvert tolkning och tycker inte att Sverige ska göra någonting. I stället ska andra göra mer. De tror inte på att minska utsläppen i Sverige och argumenterar att Sverige har så lite utsläpp att det ändå inte spelar någon roll i det stora hela. Tänk om alla tänkte så! Vart skulle det ta oss?

För oss socialdemokrater är klimatpolitikens inriktning enkel: De fossila utsläppen måste minska för att på sikt upphöra helt. Det handlar om solidaritet och rättvisa. Det handlar om överlevnad. Det handlar om att bestämma sig. Vi har bestämt oss, och regeringen har tydligt deklarerat denna inriktning. Sverige ska vara med och leda utvecklingen för ett aktivt klimatarbete, inte ställa sig vid sidan om. Regeringen vill att Sverige ska vara en drivkraft för nationellt och internationellt klimatarbete - ett ambitiöst klimatarbete som bär jobb och välfärd.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Skit i hörnen efter dålig städning är mestadels ett lokalt problem. Klimatfrågorna däremot är ett globalt problem. Vad som faktiskt är ett lokalt problem i sammanhanget är nuvarande regering.

I valrörelsen talade Stefan Löfven om skogsindustrin som en framtidsbransch som man skulle göra offensiva satsningar på. I Miljömålsberedningen var Matilda Ernkrans och jag överens om att vi behöver skogen för att kunna fasa ut de fossila bränslena. Men det som nu föreslås på initiativ av den här regeringen går stick i stäv med detta.

En statlig utredning som enligt medieuppgifter kommer att föreslå en skatt på lastbilar på någonstans mellan 26 och 28 kronor per mil slår direkt mot skogsindustrin. Det går nämligen, vilket Miljöpartiet och Socialdemokraterna kanske inte har noterat, ingen järnväg till skogen. En genomsnittlig skogstransport är på ungefär tio mil. Därmed är det heller ingen mening med att lasta om den.

Skogforsk tittade för några år sedan på det här med kilometerskatt. Man räknade med att uppemot 10 procent av skogen och biomassan i skogen skulle bli omöjlig att utnyttja med en sådan skatt. Då räknade man med en skatt på ungefär hälften så mycket som den som nu verkar föreslås.

Tänker Socialdemokraterna att vi ska börja flotta timret igen? Det skulle vara något mer klimatsmart. Eller ska vi helt enkelt sänka skogsindustrin som bransch? Ska vi ta bort all den här biomassan?

Vi behöver styrmedel på transportområdet, det är jag den förste att skriva under på. Men vi behöver inte styrmedel på transportområdet som gör att vi sänker de sektorer som vi behöver för att ställa om.

Min fråga till Matilda Ernkrans är därför: Vill Socialdemokraterna verkligen införa en kilometerskatt, och hur ser man i så fall på problemen det skulle medföra för skogsindustrin - den industri som vi i Miljömålsberedningen tillsammans lyfter fram som möjligheten att hitta lösningar på att gå från fossilt till förnybart? Det skulle jag gärna vilja veta.

Herr talman! Först kan vi väl i alla fall konstatera att om alla lämnar skit i hörnen blir ett lokalt problem ganska lätt ett globalt problem. Om vi alla i stället tar ansvar för att sköta vår egen städning hemma har vi löst det problemet också på global nivå.

För att svara på frågan om kilometerskatt som Rickard Nordin väljer att ställa i denna klimatdebatt: Det första jag vill säga är att det Rickard Nordin hänvisar till är en hearing i en del av en pågående utredning som ska tjäna som underlag för regeringen när man så småningom ska bestämma sig för om man ska införa en kilometerskatt eller ej. Det vanliga och det jag tycker är rimligt är att man låter utredningen jobba klart med sitt förslag. Sedan skickar man det på remiss, och därefter tar man ställning till vad man ska göra med utredningens förslag.

Rickard och jag har tillsammans suttit i Miljömålsberedningen. Där har vi hanterat en annan utredning, som tillsattes av Rickard Nordins regering, nämligen FFF-utredningen. När man väl behandlar förslagen politiskt är det väl inte så att man kan hamna på exakt samma ställe som utredare eller utredningar, men det får tiden utvisa. Låt utredningen jobba klart, låt den få gå på remiss och låt oss få återkomma till den frågan!

Däremot är det ju så att precis som skogen är extremt viktig för oss socialdemokrater är också åkerinäringen extremt viktig. Att titta på möjligheten att införa en kilometerskatt handlar för oss i första hand om sjysta villkor för vår åkerinäring. Det tycker jag att vi borde kunna vara överens om att vi behöver ha i Sverige.

Herr talman! Att skapa goda villkor för åkerinäringen - vad nu det har med klimatfrågan att göra vet jag inte riktigt - handlar alltså om att beskatta den hårdare? Det tycker jag är en väldigt spännande och ganska bakvänd retorik.

För mig handlar det helt enkelt om att om åkerinäringen ska ha någonting att göra är det rätt bra att man kan använda sig av den, och det på ett konkurrenskraftigt sätt. Gör man då så att skogsindustrin inte kan ta ut sin biomassa ur skogen, vilket i sin tur gör att vi inte kan ställa om från fossilt till förnybart, kommer åkerinäringen inte att ha några uppdrag att ta på sig.

Så sent som i fredags skrev vi på DN Debatt, Matilda Ernkrans och jag tillsammans, om att biobränslen och en bioekonomi är otroligt viktigt för framtiden.

Om en kilometerskatt - som regeringen vill ha; annars skulle man inte ha tillsatt utredningen - skulle införas, Gud förbjude, kan Matilda Ernkrans och Socialdemokraterna lova här i riksdagens kammare att den inte kommer att slå mot våra möjligheter att nyttja skogens biomassa, att ställa om från fossilt till förnybart och att använda detta för att skapa en rejäl och bra bioekonomi?

Herr talman! Det jag kan lova Rickard Nordin och Centerpartiet är att den här regeringen är väldigt noga med att utreda och bereda de förslag som den så småningom kommer att lägga fram för riksdagen. Det gäller också förslaget om kilometerskatt, och det arbetet är nu påbörjat.

En svensk åkerinäring med miljöbra transporter har allt att vinna på att vi kan se till att det är det sättet att transportera på som blir normen i Sverige. Det gör att det i första hand handlar om att se till att vi får sjystare villkor på svenska vägar. Sedan kan en kilometerskatt, rätt utformad, också bära möjligheten att minska våra klimatutsläpp. Men låt oss bereda och utreda det här i god ordning så att vi får ett väl berett förslag som vi så småningom eventuellt kan ta ställning till i riksdagens kammare. Jag tror att det är ett mycket rimligt sätt att ta sig an politikens utmaningar.

Det gäller också biobränslen från skogen. Vi är överens om att det är extremt viktigt att vi klarar av att få fram mer biobränslen från vår skog så att vi kan ersätta fossila drivmedel med biobränslen som vi kan producera själva. Det innebär mängder av nya jobb som Sverige behöver. Också det ska vi ta oss an i god ordning och se till att det blir rätt så att vi klarar inte bara en och två utmaningar utan kanske till och med fler.

Herr talman! När jag lyssnar på Matilda Ernkrans kan jag konstatera att vi delar kritiken mot den tidigare borgerliga regeringens politik i fråga om hur den försökte uppnå de nationella klimatmålen. Den tidigare borgerliga regeringen ville uppnå de målen till ungefär en tredjedel genom uppköp av förvisso billiga men osäkra utsläppskrediter i andra länder.

Matilda Ernkrans talar om vikten av att städa hela golvet och inte lämna kvar några dammtussar i hörnen eller under sängen. Jag håller fullt ut med.

Därför säger regeringen numera att vad gäller hur Sverige i framtiden ska uppnå sina åtaganden ska det i ökad utsträckning ske genom nationella åtgärder. Men regeringen säger inte att man helt och hållet ska sluta köpa utsläppskrediter i andra länder utan bara att man i ökad utsträckning ska uppnå det här genom nationella åtgärder. Det kan i praktiken innebära att den här regeringen kommer att uppnå de nationella klimatmålen genom att köpa utsläppskrediter som utgör 32 procent av det nationella målet. Det är ju mindre än 33 procent, som de borgerliga hade.

Därför skulle jag vilja veta: Vad är den här regeringens ambition vad gäller hur vi ska uppnå vårt klimatåtagande?

Hur mycket ska man förlita sig på uppköp av osäkra krediter i andra länder - är det 32 procent, 29 procent, 10 procent - eller tänker ni städa upp hela golvet och ta ansvar för våra historiska utsläpp av växthusgaser? Jag hoppas på det sistnämnda.

Herr talman! Det vi kan konstatera är att det var lättare och enklare att uppnå de klimatmål som Sverige hade satt upp. Jag känner mig väldigt trygg med att vi socialdemokrater har sagt att vi kan ha högre ambitioner och klara mer av utsläppsminskningarna på hemmaplan. Jag känner mig också väldigt glad över att den nya regeringen har ändrat inriktning på politiken. Man säger att regeringens ambition är att i ökad utsträckning nå målet genom nationella insatser. Jag tycker att det är klokt och rimligt formulerat av en regering som gör allt som står i dess makt för att dessutom lägga till nya åtgärder, styrmedel och investeringar för att också få till stånd utsläppsminskningar på hemmaplan.

Vi har att förhålla oss till det riksdagsbeslut som finns sedan 2009, då den svenska riksdagen beslutade att utsläppsminskningarna kan ske genom investeringar i utsläppsminskningar i andra länder - kan men måste inte. Nu ville vi ändra inriktning, och då är det rimligt att inom riksdagsbeslutets ram säga att regeringens ambition är att i ökad utsträckning nå målet genom nationella insatser.

Jag känner mig trygg med utvecklingen och med de åtgärder och styrmedel som regeringen har tagit fram. De tyder på att vi verkligen kommer att klara detta med nationella insatser. Men låt oss se när det blir 2020.

Herr talman! Något är ju fel i grunden - så ser jag på det och så tolkar jag Matilda Ernkrans - om vi låter någon annan göra det jobb som vi säger att vi själva ska göra. Om vi säger att vi ska minska våra utsläpp med ett ton förväntar sig folk att vi gör ett ton på hemmaplan, inte att man tar 300 kilo i något annat land.

Om då detta är fel i grunden, varför säger man då inte att vi helt och hållet ska förlita oss på nationella åtgärder när vi ska uppnå vårt klimatåtagande? Varför öppna upp för att fortsätta detta beroende av osäkra krediter i andra länder? Det är denna osäkerhet och öppningen mot fortsatta uppköp som jag inte förstår. Jag skulle önska att den här regeringen kunde täppa till det och säga att ett ton innebär ett ton på hemmaplan.

Sedan har man självklart andra former av internationellt samarbete, men när vi säger att vi gör något gör vi det på hemmaplan fullt ut. Är det inte det som ska gälla ändå, Matilda?

Herr talman! I grunden kanske det också handlar om förtroende och tillit. Det är socialdemokrater och miljöpartister som bär regeringsmakten nu. Jag känner mig trygg med att regeringen har ändrat inriktningen och säger att vår ambition är att i ökad utsträckning nå målet genom nationella insatser. Det är också en regering som lägger fast åtgärder, styrmedel och investeringar för att nå det målet.

Jag känner mig trygg med det, men det kanske har med förtroende och tillit att göra. Det är ju faktiskt det parti som jag representerar som är ett av de regeringsbärande partierna.

Sedan har Vänsterpartiet och Jens Holm all möjlighet att driva på politiken utifrån vad de tycker är rimligt och viktigt. Men jag känner mig trygg med regeringens politik och med att det är en politik som kan bära framåt. Vi behöver faktiskt ha en bred enighet i den här kammaren för att kunna leverera riktigt bra klimatpolitik. Är det något som klimatet inte behöver är det pamfletter som ingen kan infria. Det klimatet behöver är aktiva åtgärder som styr i rätt riktning. Det krävs en del samarbete och en del blocköverskridande överenskommelser också, enligt min mening.

Herr talman! Jag blev inte riktigt klok på liknelsen med smuts i de olika rummen. Atmosfären har ju inte flera olika rum. Det är ett enda jättestort rum. Det spelar ingen roll var man släpper ut något; det finns överallt i alla fall. Det är ju något av grundproblematiken i den här frågan.

Det är också lite fel att benämna koldioxid som smuts. Det är ändå en källa till liv och något som behövs för att saker och ting ska kunna växa.

Jag lade märke till att Socialdemokraterna är mycket tydliga med att man vill sätta fokus på nationella insatser. Jag tycker att det är beklagligt. Kan man minska utsläpp någonstans i världen mer effektivt med samma summa pengar ska man naturligtvis göra det. Allt annat är ineffektivt och dumdristigt, eftersom det inte spelar någon roll var någonstans utsläpp sker, utan de påverkar oss lika mycket i alla fall.

Nu har Miljömålsberedningen, lite försenat och med något bortfall, kommit fram till att man vill minska utsläppen med 85 procent från 1990 till 2045. Det är, har vi hört, det mest radikala förslag som något land har lagt fram. Det kan man tycka olika saker om.

I delbetänkandet var det ganska förvirrat när det gällde vad man bedömde att detta skulle kosta. Det fanns olika beräkningar, och man hänvisade vagt till att kostnaden blir någon enstaka procent av bnp. Vet Matilda Ernkrans något om vad detta förslag kommer att kosta?

Herr talman! Jag förstår att Martin Kinnunen och Sverigedemokraterna har svårt att förstå liknelsen, som handlar om att om alla tar ansvar för sina egna klimatutsläpp klarar vi att ställa om världen i en bättre riktning. Jag förstår att Martin Kinnunen och Sverigedemokraterna har svårt att förstå det, för det är uppenbart att Sverigedemokraterna inte heller på det här området tycker att vi ska följa FN:s konventioner. Det är ju ett genomgående drag i Sverigedemokraternas politik att man håller sig till en egen tolkning av vad FN:s konventioner innebär och hur man tar ansvar för dem.

FN:s klimatkonvention, som man beslutade om 1992, är väldigt tydlig med att det är de industrialiserade länderna som ska gå före och som har ett större ansvar. Det ansvaret har Sverige tagit sedan dess, och vi kommer att fortsätta ta det, åtminstone om vi klarar att hålla en tillräckligt stor enighet i Sveriges riksdag om att detta är rätt väg att gå.

Just nu är det Sverigedemokraterna som mäler ut sig och vill ha en helt annan inriktning på politiken. Det är sant att vi tar ett större ansvar när det gäller nationella insatser, men det är inte sant att det sker på bekostnad av internationella insatser. Den här regeringen lägger mycket och stora pengar också på internationella insatser, men vi tycker inte att de ska räknas in i våra egna utsläppsminskningsåtaganden, utan de görs därutöver.

När det gäller kostnaderna kan jag försäkra Martin Kinnunen om att vi i Miljömålsberedningen har tagit hjälp på alla möjliga olika sätt för att räkna på kostnader. Makroekonomiska modeller fångar inte hela klimatomställningen.

Herr talman! Om alla tog ansvar skulle vi ju inte ha denna debatt. Att alla inte tar ansvar är ju egentligen det som vi diskuterar. Det är därför man behöver ha möten på FN-nivå och försöka få med sig alla länder. Dessvärre åstadkommer man ganska lite.

Ernkrans hävdar att regeringen spenderar så mycket pengar att det räcker till allt: Man kan minska utsläppen ensidigt här i Sverige samtidigt som man öser ut pengar på vår omvärld. Det var spännande att få höra det. När jag tittar på statens budget tycker jag att det ser lite dystrare ut.

Jag har frågat Moderaternas företrädare, Centerpartiets företrädare och nu Socialdemokraternas företrädare vad man bedömer att det skulle kosta. Jag har fortfarande inte fått något svar. Det är lite intressant.

I delbetänkandet fanns det i alla fall siffror, på allt från 1 procent av bnp till 12 procent. Det är en skillnad på flera hundra miljarder. Konjunkturinstitutet var ganska hårda när de sågade detta, just eftersom det inte fanns någon grund för de påståenden som Miljömålsberedningen lade fram i det betänkandet. Jag hoppas att det kommer att se bättre ut nu när det kommer den här veckan.

I övrigt vore det positivt om Socialdemokraterna och den övriga regeringen kunde ta del av Finanspolitiska rådets yttrande till Miljömålsberedningen om just kostnadseffektiv klimatpolitik. Atmosfären har nämligen inte olika rum. Det är samma rum. Kan vi minska utsläppen mest för 100 kronor någon annanstans ska vi givetvis göra det. Allt annat är dumdristigt.

Sverigedemokraterna tycker att vi ska uppfylla de internationella åtaganden som vi har gjort. Sverige har tagit ett enormt stort ansvar. Men vi ska inte göra det in absurdum. Det är dumdristigt, och det riskerar vår tillväxt och våra arbetstillfällen.

Herr talman! Skiljelinjerna är tydliga här. Sverigedemokraterna håller på och mäler ut sig från den här riksdagen genom att hävda någon sorts nånannanism - om någon annan gör någonting slipper vi. De har dessutom en egen, friare tolkning av FN:s klimatkonvention. Men det är som sagt inget konstigt. Sverigedemokraterna brukar ta sig an internationella konventioner på det sättet, för att få dem att passa in i deras ideologiska ram.

Den svenska regeringen och vi socialdemokrater tycker att vi ska följa FN:s klimatkonvention. Där är det tydligt att det är de industrialiserade länderna som ska gå före och som ska minska sina utsläpp först och mest. Det är ett ansvar som vi kommer att fortsätta ta.

Vi hävdar, och tycker att vi har belägg för, att det kommer att gå. Med tydlig politisk bestämdhet och med en kombination av styrmedel, investeringar och politisk handlingskraft går det att göra omställningen. Den bär också jobb och välfärd. Vi har klarat den förut. Och vi kommer att fortsätta klara den.

Den oro som Sverigedemokraterna ger uttryck för här är inte ny. Så har belackare mot klimatomställningen låtit i alla tider. Och ni har blivit överbevisade varje gång, Martin Kinnunen. Det har gått lättare, det har varit enklare och Sverige har blivit rikare och konkurrenskraftigare för varje steg vi har tagit i klimatomställningen.

Det är min uppfattning att vi kan ta oss an också framtiden på det sättet. Men jag är, till skillnad från Sverigedemokraterna, en del av en arbetarrörelse som har bejakat omställning och strukturomvandling. Det har vi gjort genom att också ta ansvar för höga utbildningsnivåer och trygghetssystem som bidrar i omställningen. Och vi har också tagit ansvar för hela Sverige och alla människor i det här landet. Det kommer vi att fortsätta göra.

Det är baserat på jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar nu klimatpolitik, med anledning av regeringens skrivelse och bedömning av hur de svenska klimat- och energimålen till 2020 kommer att uppnås.

I detta betänkande behandlas också ett åttiotal motionsyrkanden från allmänna motionstiden. Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Jorden har feber. Utsläppen av växthusgaser och de konsekvenser de för med sig är vår tids stora utmaning. Vi i den rikare delen av världen har orsakat en stor del av dessa utsläpp, och det är vårt ansvar att se till att de minskar. Hur går det då med det arbetet i Sverige?

Regeringen menar i skrivelsen att vi kommer att uppnå de klimatmål som riksdagen kom överens om 2009, det vill säga en minskning av utsläppen i den icke-handlande sektorn med 40 procent till år 2020 jämfört med 1990. Det är självklart positivt, även om Miljöpartiet när målen sattes upp ville ha mer ambitiösa mål. Jag är övertygad om att vi hade kunnat uppnå även dem.

Miljöpartiet anser också att utsläppsminskningarna, dem vi tillgodoräknar oss i vårt inhemska mål, ska ske i Sverige och ingen annanstans. Det är därför glädjande att regeringen i skrivelsen hyser hopp om att gå i mål med detta till 2020, det vill säga att vi kommer att nå en utsläppsminskning av de inhemska utsläppen på 40 procent.

Alliansen ville att en tredjedel av utsläppsminskningarna skulle ske någon annanstans, genom någon annans arbete. Det är självklart att vi, som både har råd och smart teknik, ska hjälpa andra länder att minska sina utsläpp. Men vi ska inte tillgodoräkna oss de utsläppsminskningar som sker i andra länder. Det blir en märklig bokföring.

Hur kommer det sig då att takten för utsläppsminskningarna har ökat sedan regeringsskiftet, herr talman? Jo, det handlar om att vår rödgröna regering har lagt in en högre växel i klimatarbetet, genom

mer stöd till klimatinvesteringar i kommuner, landsting och företag - det så kallade Klimatklivet

statlig medfinansiering i lösningar för att minska trafikens utsläpp i städer och tätorter - det så kallade stadsmiljöavtalet

mer stöd till dem som vill sätta upp solceller på taken, till lantbrukare som vill producera biogas och till dem som vill köpa bilar som går på förnybart och el

mer pengar till järnvägsunderhåll

en överföring av ansvaret för underhållet till Trafikverket

en nationell cykelstrategi och stöd till cykelinfrastruktur

att förbereda införandet av en vägslitageavgift för tunga fordon

en avgift på flyget.

Vi har nu en regering som tar klimatet på allvar och som arbetar aktivt för att minska utsläppen både i Sverige och i övriga världen.

Herr talman! Som det har sagts tidigare i debatten är det glädjande att vi de senaste veckorna har kommit överens över partigränserna om flera viktiga saker på klimatområdet. Fem partier i Energikommissionen har kommit överens om att vi ska ha ett helt förnybart elsystem år 2040 och att det förnybara ska ges utökat stöd i det så kallade elcertifikatssystemet.

Vi är sju partier i Miljömålsberedningen som har enats om att vi vill införa en klimatlag med ett klimatpolitiskt ramverk som skapar ordning och reda i klimatpolitiken. Vi är överens om att vi ska ha nått nettonollutsläpp år 2045. På onsdag kommer vi att överlämna vårt slutbetänkande, där vi bland annat föreslår delmål för hur mycket utsläppen ska minska till år 2030 och 2040 med en utsläppsbana.

Det är på det sättet vi får en klimatpolitik som tuffar på, oavsett regering. Som miljöpartist är jag stolt över att få vara med och föreslå detta, även om Miljöpartiet självklart vill mer, även om jag som miljöpartist har högre ambitioner vad gäller både mål och styrmedel.

Herr talman! Våra inrikestransporter orsakar omkring en tredjedel av utsläppen av koldioxid i Sverige. Av utsläppen från inrikestransporterna står vägtrafiken för ca 95 procent. Det är en sektor med stort oljeberoende. 85 procent av det bränsle som i dag används till vägtransporter är av fossilt ursprung. Av den olja som Sverige importerar varje år går enligt SPBI hela 78 procent till transportsektorn. Att minska utsläppen inom transportsektorn är således avgörande för att vi ska klara våra klimatmål i Sverige.

Miljömålsberedningen föreslår därför ett sektorsmål för trafikens utsläpp. Hur det skulle formuleras var det självklart diskussioner om. Vi har sju partier i Miljömålsberedningen som har olika ambitionsnivåer. Att Miljöpartiet vill mer är väl något som föga förvånar. Det förvånar väl inte heller att vi inte fick igenom det mål vi ville ha till 2030 - en helt fossilfri fordonsflotta.

Men politik handlar om att kunna kompromissa. Att sex partier nu har kommit överens om ett mål om minst 70 procents utsläppsminskningar inom väg, järnväg och sjöfartstrafik till 2030, jämfört med år 2010, är stort och viktigt. Och jag vill passa på att tacka de partier i beredningen som har skruvat upp sina ambitioner.

Herr talman! Att minska utsläppen i transportsektorn är dock ingen quickfix. I dag ser vi att det går åt helt fel håll. Förra året ökade utsläppen från våra vägar. Det behöver göras mycket för att vända den utvecklingen, inte minst när det gäller resvanor och samhällsplaneringar.

Under de senaste 50 åren har den största ökningen av transportarbetet inom persontrafiken skett med bil. Det innebär att även om resandet med kollektiva trafikslag mer än fördubblats i absoluta tal sedan 1960-talet har andelen kollektivtrafikresor minskat från cirka hälften av transportarbetet före 1960 till mindre än 20 procent i dag. Den utvecklingen måste vi vända om vi ska klara våra klimatmål.

Det är därför helt nödvändigt och viktigt att ett av Miljömålsberedningens förslag är att skifta norm. I stället för bilen ska gång, cykel och kollektivtrafik göras till norm vid planering av tätorter och städer. Och tåg och buss ska göras till norm vid planering av infrastruktur däremellan.

Ska vi klara en minskning av trafikens utsläpp på minst 70 procent till 2030 är det, vid sidan av en stor introduktion av bilar som går på el och förnybara drivmedel, ett måste.

Herr talman! Det är bra att det ser ut som att vi kommer att klara målet att koldioxidutsläppen i Sverige i den icke-handlande sektorn ska minska med 40 procent till 2030 jämfört med 1990.

Men om vi ska vara ärliga har svenskarnas utsläpp inte minskat. Dina och mina klimatfotavtryck har i stället blivit större genom att vi konsumerar mer och mer. Och mycket av det vi konsumerar produceras utomlands. Bara vårt flygande genererar enligt Naturvårdsverket nu 10 miljoner ton växthusgaser årligen. Det är lika mycket som vägtrafiken i Sverige gör.

Miljöpartiet anser att det behövs ett kompletterande mål för konsumtionens utsläpp, ett mål och också ett styrmedel.

Flyget är som sagt en stor utsläppskälla. Det är också utsläpp som inget land tar ansvar för i sin bokföring av utsläpp i dagens läge. Flygets utsläpp ingår inte i den uppgörelse som slöts i Paris i december. De är politiskt laddade på global nivå, och även här i Sverige bland vissa oppositionspartier. Men Miljöpartiet anser att även flyget måste bära sina klimatkostnader. Därför har regeringen tillsatt en utredning som har fått i uppdrag att analysera och föreslå hur en skatt på flygresor kan utformas. Detta är ju något som andra länder i EU - som Tyskland och Storbritannien - redan har gjort.

Även flyget måste bära sina klimatkostnader. Detta och stora satsningar på höghastighetståg och bekväma nattåg i Sverige och Europa är receptet för att ersätta en stor del av vårt flygande i framtiden.

Herr talman! Avslutningsvis: Det är nu det gäller. Vi ser ännu inte de fulla effekterna av de utsläpp som vi redan gjort, så det finns ingen tid att förlora. Kompromisser är en självklarhet i politiken, men det finns ingen risk att vi gör för mycket. Tryggheten vi får genom hemförsäkringar, pensionssparande, bilbälten med mera behöver kompletteras med den ökade trygghet som större klimatåtgärder skulle ge. Sverige har goda förutsättningar att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer och skapa goda exempel som kan spridas över världen.

Herr talman! I en interpellationsdebatt om biodrivmedel för ett halvår sedan uttryckte Magdalena Andersson sig så här:

Sverige ska ha styrmedel som är stabila över tid och ger ett stabilt bidrag till statskassan. Pengar till statskassan kommer alltså före fossilfria transporter i prioriteringsordningen. Klimatproblemen måste vänta. Vi måste ha pengar till våra bidragsökningar.

Det var beskedet från den här regeringens finansminister. Å andra sidan framgår det också tydligt i budgeten. Regeringen med Miljöpartiet i spetsen höjer skatterna på förnybara bränslen med 370 miljoner.

Etanolen är nu i princip helt utraderad. Rapsdieseln går på knäna. Ersättningen blir fossil bensin, diesel eller HVO, som visserligen är ett biodrivmedel men som alldeles för ofta görs av palmolja.

Det borde skilja ungefär 4 kronor per liter mellan etanol och bensin för att de ska vara likvärdigt beskattade utan överkompensation. Nu skiljer det ungefär 1,50 kronor. Det är klart som attan att folk tankar annat. Det är faktiskt så illa att vi riskerar att backa på våra klimatmål på transportsidan. Förra året skedde det ingen förändring alls.

Jag undrar: Står Miljöpartiet fortfarande bakom principen om grön skatteväxling? Hur tycker i så fall Stina Bergström att det funkar i regeringsställning?

Herr talman! En grundprincip för Miljöpartiet är att vi ska ha en grön skatteväxling som gör att det blir dyrare att göra det som är dåligt för kli-matet och miljön och billigare att göra det som är bra för miljön och klimatet. Så är det.

Precis som Rickard Nordin tycker jag att det är ett problem med den utveckling som vi nu ser. Det blir dyrare att tanka förnybart än att tanka bensin eller diesel. Det har ju fler anledningar. En stor anledning är det sjunkande oljepriset, som gör att skillnaden blir stor.

Där skulle man kunna tänka sig att höja koldioxidskatten, och det har också den här regeringen gjort. Vi har genomfört en höjning av koldioxidskatten, men den behöver kanske höjas ännu mer för att den skillnaden inte ska bli så stor.

Det är också EU-bestämmelser som gör att man inte får gynna det förnybara på bekostnad av det fossila, vilket är en väldigt märklig inställning. Jag vet ju att din regering, Rickard Nordin, brottades med detta. Man funderade på olika förslag som man skickade till EU och sedan fick bakläxa på och inte fick genomföra.

Nu funderar min regering på hur man ska lösa det här med en kvotplikt som kommer att accepteras i EU. Det är viktigt att vi tänker rätt här så att vi inte ytterligare en gång hamnar i den sitsen att branschen tror att det ska införas ett långsiktigt system och att vi i sista minuten får nej till det. Då står branschen där igen utan långsiktiga spelregler.

Herr talman! Min fråga var egentligen: Tycker Stina Bergström att den skatteväxlingsprincip som Miljöpartiet står för genomförs eller inte när man är i regeringsställning?

På den egna hemsidan står det nämligen så här: Miljöpartiets princip är enkel. Skatterna ska höjas på det som smutsar ned miljön och sänkas på det som är bra för miljön och skapar nya jobb.

Såvitt jag vet är Sverige det enda land i EU som nu genomför en svart skatteväxling där arbetsgivaravgifterna och skatten på arbete höjs, tvärtemot vad som står på Miljöpartiets hemsida. Dessutom höjer man skatten även på förnybara drivmedel. Man höjer skatterna överallt. Det rimmar ganska illa med den retorik som jag vet att Miljöpartiet tidigare har haft, som vi uppskattar och som Sverige har fått beröm för internationellt.

Snarare borde det stå något i stil med: Miljöpartiets princip är enkel. Skatterna ska höjas på det som smutsar ned miljön och sänkas på det som är bra för miljön, fast inte nu när vi sitter i regeringsställning, för då höjer vi skatterna även där.

Det här är ganska så enkelt. Jämför man etanolpriset och bensinpriset ska det skilja 4 kronor för att det ska vara en jämn fördelning utan överkompensation. Nu skiljer det 1,50 kronor. Vad är det då som den här regeringen överkompenserar? Det är bensinen. Det hjälper ju inte att höja bensinskatten som regeringen gjorde när man samtidigt höjer skatten på etanol. Man höjde skatten med 1 krona på etanolen medan man höjde med ett par ören på bensinen. Det hjälper ju inte.

Ingen från EU har sagt att man i just detta nu överkompenserar etanolen. Därför ska också regeringen sänka den skatten från augusti. Men varför sänker man från augusti? Problematiken fanns redan från den 1 december när regeringen höjde skatten. Man borde inte ha höjt den över huvud taget, man borde ha sänkt den i stället. Problemet är att man inte klarar av att genomföra den gröna skatteväxlingen, utan man höjer skatten i stället.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att regeringen nu sänker priset på etanol. Man kan ha olika teorier om huruvida man verkligen behövde höja det eller inte. Regeringen gjorde bedömningen att vi skulle få bakläxa av EU om vi inte höjde.

Du talar om skatteväxling, Rickard Nordin. När ni satt i regering funderade vi i Miljöpartiet på vart Centerpartiets gröna skatteväxling tog vägen. Vi kunde bara se att ni fick igenom stora skattesänkningar på arbete. Det infördes inga skatter på det som är miljö- och klimatskadligt.

Jag kan ha respekt för detta. Miljöpartiet har inga problem med att till exempel sänka skatter på arbete. Det gör vi också nu vad gäller en del saker. Till exempel blir vissa reparationer billigare. Det kommer att skapa en del jobb. Men vi ser också att det i dagens läge inte finns några stora möjligheter att sänka skatter på arbete ytterligare, med tanke på vad vi i dagens Sverige måste se till att vi har pengar till.

Miljöpartiet är för en grön skatteväxling, men vi måste också uppnå klimat- och miljömålen. Därför ska vi se till att det blir billigare att göra det som är bra för miljön och klimatet och dyrare att göra det som inte är bra.

Klimat- och energi-målen - Kontroll-station 2015 m.m.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 juni.)