Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verksamhet – utökade möjligheter och ett enklare förfarande

Herr talman! Den här regeringen genomför tillsammans med Sverigedemokraterna en historisk satsning mot brottslighet. Det är ett projekt som saknar motstycke i vårt land. Det handlar om att vi genomför hundratals åtgärder under mandatperioden som syftar till att det ska bli lättare att gripa och döma brottslingar. De som döms ska sitta i fängelse längre, och brottsoffer ska få upprättelse och stöd.

Jag är oerhört stolt över att vara en del av det maskineri som ska baxa igenom hela det historiska programmet; därför att det kommer att få effekt. När vi har genomfört åtgärderna kommer vi om några år att se att tiotusentals gängkriminella, mördare och våldtäktsmän kommer att sitta inlåsta. Om vi inte hade genomfört åtgärderna hade de varit ute på våra gator. Vi kommer alltså att ta brottslingar från våra gator och sätta dem i våra fängelser. Det kommer att göra Sverige till ett tryggare land.

I dag är vi här för att diskutera en av de hundratals åtgärderna. Vi ska alltså diskutera förslaget som kommer att innebära att det blir lättare att använda övervakningskameror för myndigheter och polisen för att på olika sätt förhindra och beivra brott.

I dag är det alldeles för svårt att få lov att sätta upp övervakningskameror. Administrationen är omfattande, och det tar lång tid. Det leder i praktiken till för få övervakningskameror i vårt samhälle. Vi behöver ha fler.

Varför ska vi ha fler övervakningskameror? Det finns framför allt två skäl. Till att börja med kan filmen från en övervakningskamera ofta vara avgörande för att fälla till exempel en rånare, en mördare eller någon annan typ av brottsling och kunna låsa in personen i fängelse och slippa släppa ut denne på grund av att det saknas bevis.

Om man lyckas filma när själva brottet begås och om det går att identifiera gärningsmannen har man naturligtvis ett väldigt starkt bevis. Men många gånger räcker det faktiskt att filma på ett sådant sätt att det går att bevisa att personen befann sig i närheten av brottet när det begicks. Det kan underminera till exempel en falsk berättelse som personen lägger fram för att bli friad.

Ett annat viktigt skäl till att vi behöver fler övervakningskameror är att det skapar trygghet. Vi ser att brottsligheten många gånger minskar i närheten av en övervakningskamera när den sätts upp. Var och en förstår vad det beror på. Det märks också tydligt i det första exemplet. Man vill inte bli filmad när man begår brott, och har man precis blivit filmad och är medveten om det minskar incitamentet eller risken för att begå brott; man kommer helt enkelt inte att kunna ljuga om att man var någon annanstans när brottet begicks.

Det här är effektivt, och det är bra. Förslaget är väl avvägt, och det kommer att få effekt. Därför yrkar vi bifall till utskottets förslag.

Det finns egentligen bara ett enda stort frågetecken i allt det här. Varför har det här inte gjorts tidigare? Varför har vi varit tvungna att vänta tills Sverige har blivit ett av Europas mest brottsdrabbade länder innan vi inför en sådan här lagstiftning, som kan tyckas ganska självklar? Hur kan det komma sig att vi hade åtta år med en socialdemokratisk regering, som lovade att vända på varje sten men av någon anledning ändå inte valde att vända på just den här rätt uppenbara, populära, billiga och effektiva stenen?

Jag har funderat lite på det och tror att jag vet svaret. Jag tror att svaret finns i det betänkande som vi ska hantera i dag. Jag tror att svaret på frågan är Vänsterpartiet. Vänsterpartiet säger nämligen nej till det här förslaget. De vill inte alls gå vidare med de här förenklingarna för att kunna få många fler övervakningskameror på plats. Vänsterpartiet är motståndare till det eftersom deras instinkter aldrig verkar vara att man ska vara tuff mot de kriminella och förenkla för polisen utan kanske till och med tvärtom.

En socialdemokratisk regering råkar också vara beroende av Vänsterpartiets stöd. Säger Vänsterpartiet nej blir det nej, om vi har en rödgrön regering. Jag tror att det var just därför Socialdemokraterna misslyckades med att stoppa gängen i tid. Det var därför gängen under den föregående mandatperioden fick växa och bli både större och starkare än de någonsin hade varit.

Det skrämmer mig att tänka på vad som kommer att hända med alla de hundratals åtgärder som vi nu vidtar om det skulle bli en rödgrön majoritet igen. Ska vi rulla tillbaka dem om Vänsterpartiets instinkter plötsligt ska styra kriminalpolitiken igen? Ska vi plocka ned övervakningskamerorna och låta de kriminella ta tillbaka gator och torg från de laglydiga människorna? Jag menar att vi måste göra precis allt vi kan för att förhindra en sådan utveckling och för att kunna fortsätta med detta historiska projekt för att stoppa och mota gängkriminaliteten i vårt land.

Lyckligtvis står vi fortfarande på stabil grund här. Vi har en stabil, stadig majoritet av Tidöpartier i riksdagen. Det innebär att vi i dag kommer att säga ja till en strängare kriminalpolitik som är tuffare mot de kriminella. Och vi kommer att säga nej till Vänsterpartiets förslag, som bara skulle gynna brottslingarna.

Herr talman! Jag instämmer i att kameraövervakning i vissa offentliga miljöer kan vara ett både nödvändigt och effektivt verktyg för att förebygga och utreda brott. Det gäller dock att kameraövervakningen sker på rätt sätt. Jag menar att det förslag till ändringar som vi nu debatterar inte är tillräckligt rättssäkert och genomtänkt främst när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Regeringen föreslår i propositionen att tillståndskrav för kameraövervakning ska tas bort från alla aktörer som i dag omfattas av det.

Att helt ta bort det redan kraftigt uppluckrade tillståndskravet är emellertid, enligt min uppfattning, att gå alltför långt. Det är en uppfattning som delas av flera tunga remissinstanser, däribland Civil Rights Defenders, Institutet för mänskliga rättigheter och Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. De avstyrker eller är kritiska till att ta bort tillståndsplikten. De framför att det innebär betydande risker för den personliga integriteten att ta bort tillståndskravet och att förslaget inte står i proportion till intrånget i rätten till privat- och familjeliv och skyddet för den personliga integriteten.

De anser att det finns anledning att ifrågasätta effektiviteten av kameraövervakning och att den administrativa börda som tillståndskravet innebär för aktörerna bör kunna lösas på annat sätt. De menar också att det saknas erforderliga rättssäkerhetsgarantier, skyddsåtgärder och kontrollmekanismer för att garantera respekten för grundläggande fri- och rättigheter.

Även JO samt Advokatsamfundet är kritiska och visar på risker för att förslaget inte tar tillräcklig hänsyn till integritetsskyddet.

Utöver att avskaffa tillståndsplikt föreslår regeringen bland annat en kraftig utvidgning av de platser som de brottsbekämpande myndigheterna ska få kameraövervaka. Flera remissinstanser har invänt även mot det förslaget. Invändningarna handlar bland annat om att förslaget inte grundar sig på forskning och erfarenhet och att inte kan anses ändamålsenligt.

Jag instämmer i remissinstansernas kritiska synpunkter och anser därför att regeringsförslaget ska avslås.

Vänsterpartiet skulle gärna se att riksdagen riktar ett tillkännagivande till regeringen om vad som bör göras i stället för det som regeringen här föreslår. Vi menar att regeringen bör ta initiativ till att förenkla de administrativa rutinerna vid en ansökan om tillstånd för kameraövervakning. Vidare bör regeringen låta göra en ny översyn av kameraövervakningslagen med fokus på integritet, proportionalitet och nödvändighet med utgångspunkt i att det som huvudregel ska krävas tillstånd för kameraövervakning.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 1.

Herr talman! Vi socialdemokrater yrkar bifall till förslaget i betänkandet gällande propositionen Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verksamhet - utökade möjligheter och ett enklare förfarande. Det här är ett viktigt steg för att stärka samhällets förmåga att bekämpa och förebygga brottslighet.

Vi socialdemokrater har drivit frågan om att modernisera och effektivisera regelverket för kamerabevakning. Genom vår kommittémotion har vi betonat behovet av att förenkla tillståndsprocesserna och möjliggöra en mer flexibel och ändamålsenlig användning av kamerabevakning i brottsbekämpande syfte. Propositionen tillgodoser dessa krav på flera viktiga punkter, bland annat vad gäller avskaffandet av tillståndskravet. Det gör att kamerabevakning kan sättas in snabbare och mer effektivt utan onödig byråkrati.

Utökade bevakningsmöjligheter för Polismyndigheten och andra relevanta aktörer möjliggör för kamerabevakning på strategiskt viktiga platser, vilket leder till ökad trygghet och förbättrad brottsuppklaring. Omedelbar kamerabevakning i akuta situationer ger polisen möjlighet att snabbt vidta åtgärder vid pågående brott utan att hindras av långa beslutsprocesser. Och användningen av ANPR-teknik för att identifiera fordon som används i kriminell verksamhet är ett viktigt verktyg för att spåra och lagföra brottslingar.

De här åtgärderna utgör en nödvändig modernisering av rättssamhällets verktyg i kampen mot organiserad brottslighet och andra former av kriminalitet. Men samtidigt måste vi vara tydliga med att kamerabevakning i sig inte löser brottsproblematiken. Det är ett viktigt verktyg, men det är bara ett av flera som måste finnas på plats.

Flera av oss som debatterar här i salen i dag var förra året i New York och New Jersey. Vi besökte häftiga centrum med otroligt mycket bevakning i New York, som kanske är en av västvärldens mest kamerabevakade städer, vilket är logiskt inte minst med tanke på "nine eleven". Men när vi besökte den lokala polisstationen i Harlem var polischefens budskap: Kameraövervakning i all ära, men det är boots on the ground som gäller - en lokalt förankrad polis med personkännedom, som har förtroende och får in underrättelser.

Samma sak gäller även i Sverige. I Avesta, som jag kommer från, ansökte vi om kamerabevakning under mandatperioden 2010-2014, under alliansregeringen, och fick nej. Vi ansökte om kamerabevakning på brottsutsatta platser som identifierats vid trygghetsvandringar under mandatperioden 2014-2018, under socialdemokratisk regering, och fick nej. Under nästa mandatperiod ändrade sedan, den 1 januari 2020, den socialdemokratiska regeringen bestämmelserna och lät polisen besluta om kameraövervakning.

Vi hade detta i en stadsdel i kommunen som heter Krylbo, ett av två områden i Dalarna som kunde benämnas som utsatta. Detta var en viktig del i vårt arbete för att vända en otroligt negativ utveckling. Men det hade inte gjort någon skillnad om inte polisen hade satsat på områdespoliser och om inte fastighetsägarna hade tagit ansvar för sina fastigheter och rustat dem, säkrat källare och satt in portlås. Då kunde kommunen göra det som var vårt ansvar: satsa på skolan, bygga en fritidsgård, åstadkomma tryggare utemiljöer, ta bort nedbrunna bilar oavsett vem som ägde dem, anlägga en konstgräsplan för fotboll, satsa på belysning och öppna ett servicekontor.

När polisen, kommunen och fastighetsägarna gör sitt tror också det lokala näringslivet på utvecklingen, och civilsamhället får den kraft det behöver. I dag har Krylbo inte högre kriminalitet än någon annan del av kommunen. Kamerorna har haft en viktig men i sammanhanget liten del i detta.

Att på allvar jobba brottsförebyggande och vara samhällsbyggare kostar pengar, och då behöver detta prioriteras i stället för skattesänkningar för dem som har mest.

Herr talman! Det vi anser fortfarande saknas även i den här propositionen är frågan om utökad kamerabevakning och biometrisk realtidsövervakning, som vi lyft i tidigare följdmotioner. Vi anser att polisen måste kunna använda kamerabevakning och ansiktsigenkänning på ett tillräckligt effektivt sätt. Polisen bör också få större tillgång till trafikkameror, kameror som används för trängselskatt och liknande, även i realtid. Genom en sådan övervakning av till exempel kända platser för nyrekrytering av unga, öppna drogscener, flygplatser och tågstationer kan fler kriminella identifieras, gripas och lagföras. Vi anser att regeringen behöver vidta åtgärder för att sjösätta en ny ordning där polis och säkerhetspolis kan ansöka om tillstånd för biometrisk fjärridentifiering i realtid.

Men, herr talman, som jag har sagt tidigare tycker vi att det förslag som ligger på bordet i dag är bra. Vi yrkar bifall och återkommer med det vi anser skulle stärka polisen och öka tryggheten.

(Applåder)

Herr talman! Den allvarliga utvecklingen av den grova organiserade brottsligheten under senare år har inneburit att brottsbekämpande och även andra myndigheter behöver fler effektiva verktyg för att beivra brott och upprätthålla allmän ordning och trygghet. Regeringens förslag om utökad möjlighet till kamerabevakning är ett led i detta arbete som vi i Centerpartiet välkomnar och ställer oss bakom.

Huvuddragen i förslaget är att tillståndskravet för kamerabevakning helt ska avskaffas för kommuner, regioner och statliga myndigheter, i likhet med vad som redan gäller för privata aktörer, samtidigt som man inför utökade möjligheter till kamerabevakning i brottsbekämpningen och för upprätthållandet av allmän ordning. Den nuvarande tillståndsprocessen har länge varit kritiserad för sin ineffektivitet på grund av långa handläggningstider som inneburit att syftet med kamerabevakningen i värsta fall inte finns kvar när beslut fattats i ärendet. Även den administrativa börda som ansökningsförfarandet innebär motiverar ett slopande av tillståndskravet.

Allt detta håller Centerpartiet med om. Förmågan att skydda liv och egendom mot brott är en del av statens grundläggande uppdrag - ett uppdrag som måste kunna anpassas i takt med en föränderlig verklighet.

Men inte sällan innebär detta - att som nu införa kameraövervakning med ljud och bild - en risk för begränsningar och intrång i enskildas liv. Därför är rättssäkerhetsgarantier en lika central del i det grundläggande statliga uppdraget, allt för att säkerställa att statens maktutövning inte inskränker grundläggande fri- och rättigheter utan lagstöd eller på ett oproportionerligt sätt.

Vi ska komma ihåg att varje svärd är tveeggat. Det innebär inte att vi inte ska införa detta, men det är viktigt att vi gör det på ett så bra sätt som möjligt. Det framgår tydligt av den underliggande utredningen att avskaffandet av tillståndskravet innebär en ökad risk för intrång i den personliga integriteten och att förslaget de facto kommer att leda till en mer utbredd kameraövervakning. En rad remissinstanser lyfter också risken för att otillåten kamerabevakning kan komma att öka. Därför är det viktigt med tillsyn, uppföljning och utvärdering. Centerpartiet anser därför att den nya ordningen, att man själv fattar beslut om kamerabevakning, behöver kompletteras med en plikt att anmäla till Integritetsskyddsmyndigheten för att säkerställa en lagenlig tillämpning.

Det är rimligt att ifrågasätta vårt förslag om anmälningsplikt med hänvisning till att vi som en fördel med att ta bort tillståndskravet anför en minskad administrativ börda men nu vill införa annan till synes onödig administration. Men då ska man veta att varje beslut som en kommun, region eller myndighet ska fatta ska vara motiverat och dokumenterat, och det ska finnas krav på en förteckning över varje beslut och tillstånd, som ska sparas i fem år. Detta är innebörden av regeringens förslag.

Det kommer alltså att finns en stor mängd förteckningar som ger en helhetsbild och möjlighet till tillsyn och uppföljning men som inte kommer tillsynsmyndigheten till del om den inte själv efterfrågar det. Att kunna ta del av denna helhet skulle underlätta en effektiv tillsyn. Utan dessa data är risken att tillsynsuppdraget bara blir en chimär, och med en sådan ordning finns risk för intrång i den personliga integriteten och rättssäkerheten som inte är acceptabla. En anmälningsplikt skulle balansera dessa risker och även ge tillsynsmyndigheterna bättre förutsättningar att bedriva en effektiv tillsyn. I slutändan skulle detta säkerställa att aktörerna planerar och genomför kamerabevakningen på ett rättssäkert sätt.

Debatten kan nästan ge uppfattningen att man när denna lag klubbats kan sätta upp kameror hur som helst, men så är det inte. Det krävs fortfarande en kvalificerad bedömning, men den görs nu av den som sätter upp kameran själv - det blir alltså inte laglöst land.

Herr talman! Regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär att det införs en anmälningsplikt för dem som bedriver kamerabevakning. Vi anser också att ett beslut om kamerabevakning bör tillgängliggöras i anslutning till kamerans placering, till exempel genom en qr-kod som länkar till beslutet, så att allmänheten får vetskap och kunskap om den övervakning som sker. Detta avser såklart inte hemliga tvångsmedel vid misstanke om brott eller liknande utan den allmänna bevakningen.

Vi anser också från Centerpartiet att det är nödvändigt att redan nu säkerställa att den nya lagstiftningen utvärderas - vi föreslår efter tre år - för att se till att intresseavvägningen mellan å ena sidan det allmännas intressen och å andra sidan enskildas fri- och rättigheter görs på ett korrekt sätt.

Centerpartiet anser som sagt att detta i grunden är ett bra och välkommet förslag, men vi tycker att det skulle kunna göras bättre genom att långsiktigt kvalitetssäkra lagstiftningen och kortsiktigt underlätta tillståndsprocessen. Vi står bakom båda våra reservationer men yrkar bifall enbart till reservation nummer 2.

Herr talman! Nu kan vi äntligen ta bort kravet på tillstånd för kamerabevakning. Kommuner, regioner och myndigheter ska inte längre behöva ansöka om tillstånd för att sätta upp kameror. Nu kommer man att få möjlighet att agera snabbt och effektivt för att sätta upp kameror på platser där de behövs som mest. Det är en självklar och nödvändig åtgärd för att stärka tryggheten i hela vårt land.

I propositionen föreslås ändringar i kamerabevakningslagen för att göra reglerna mer användbara och anpassade till dagens behov. Brottsutvecklingen och säkerhetsläget kräver dessa effektivare insatser.

Kamerabevakningen är ett helt centralt verktyg för att trycka tillbaka brottsutvecklingen. Förslagen är en del i regeringens kameraoffensiv, där vi flyttar fram positionerna rejält. Det handlar om att steg för steg återupprätta tryggheten. Kamerabevakningen är ett bra verktyg för att förebygga och utreda brott och öka tryggheten på gator och torg.

Förslaget om att man inte längre ska behöva ansöka om tillstånd hos Integritetsskyddsmyndigheten för att bedriva kamerabevakning innebär en betydande förenkling för flera aktörer. Efterfrågan på dessa förändringar är väldigt stor, för dagens tillståndskrav har medfört en stor administrativ börda och fördröjer uppsättningen av kameror. Det skapar en oacceptabel risk för att akuta behov av kamerabevakning inte kan tillgodoses i rimlig tid.

Till er som förespråkar anmälningsplikt eller förenklad tillståndsgivning vill jag säga: Det är just sådan byråkrati som försvårar för kommunernas trygghetsarbete. Snabb tillgång till kamerabevakning kan vara skillnaden mellan att lösa ett brott eller att inte lösa det. Vi väljer att lita på våra brottsbekämpande myndigheter och vill underlätta deras arbete - inte försvåra det med onödig byråkrati, som en anmälningsplikt skulle kunna innebära.

Låt mig också kort få dela med mig av personlig erfarenhet som tidigare kommunalrådskollega. I februari 2017, då jag inte var kommunalråd, väckte en kollega och jag en motion i Skara kommunfullmäktige om att identifiera otrygga platser och ansöka om kameraövervakning där. Först i februari 2018 bifölls inventeringen, men den socialdemokratiska ledningen avslog förslaget om att ansöka om tillstånd med motiveringen att lagstiftningen tydligt inte tillät kameror. I den kommunen fanns en ovilja att ens försöka. Inventeringen gjordes sedan i april 2019. Sedan kom en ny ledning och gav nytt uppdrag 2020. Man ansökte om en kamera på en plats som hade identifierats där invånare kände sig otrygga och där polisen ansåg att det behövdes. Tillstånd godkändes, och kameran kom till slut upp 2022, fem år efter den ursprungliga motionen och intentionen att få göra det tryggare.

Vid ungefär samma tid som vi fick tillstånd fick grannstaden Skövde avslag på sin ansökan om att få sätta upp en kamera vid en given plats för övervakning som även polisen tyckte var nödvändig. Det tog ett bra tag innan de fick en ny ansökan godkänd.

Detta är exempel som visar på hinder och långdragna processer som saboterar trygghetsarbetet. Det är inte rättssäkert. Det är byråkratisk och politisk vanmakt!

Kommunerna har nu ett lagstadgat ansvar för det brottsförebyggande arbetet. För att lyckas krävs en väl utformad lokal politik som förebygger, hindrar och bekämpar brottsligheten. Då måste alla verktyg vara tillgängliga snabbt och smidigt och utan byråkratiskt krångel.

Jag konstaterar att regeringens förslag om att ta bort tillståndsplikten överensstämmer med utredningen och att en klar majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte invänt mot förslaget. Men vår integritet, hur blir det med den? Enligt förslaget ska den som sätter upp en kamera själv pröva om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes integritetsintresse. Det motsvarar den prövning som tillståndsmyndigheterna gör i dag. Jag vet att kommuner och regioner har förmågan att göra sådana avvägningar. Bedömningen ska dokumenteras, och aktörerna ska föra förteckning över pågående bevakning, vilket också förenklar tillsynen och gör den mer effektiv och säkerställer fortsatt rättssäkerhet.

Herr talman! Regeringen har gjort en noggrann avvägning mellan effektiviteten i brottsbekämpningen och skyddet för den personliga integriteten. Jag delar regeringens samlade bedömning att ett tillräckligt starkt skydd för den enskildes personliga integritet kan upprätthållas även utan tillståndsplikt. Propositionens förslag är nödvändiga, proportionerliga och motiverade av den allvarliga brottsutvecklingen. Regeringen är beredd att följa utvecklingen och vid behov göra justeringar för att säkerställa att lagen uppfyller sitt syfte utan onödiga integritetsintrång.

Men propositionen ger också förslag på ytterligare viktiga steg när det gäller kamerabevakningen. Det ska bli enklare för polisen att övervaka fler strategiskt viktiga områden, även platser där man ännu inte ser någon omedelbar risk. Det ökar möjligheten att förhindra och klara upp brott. Polisen och Säpo ska också i högre grad få använda teknik som automatiskt känner igen registreringsnummer och få sätta upp kameror längs vägarna. Även detta är efterlängtat.

När jag hör motstånd mot detta tänker jag ibland på vad Erik Nord, polischef i polisregion Väst, har berättat i medierna om en engelsk kollega. Den engelske polischefen var helt oförstående till att vi i Sverige inte kunde använda trängselskattskamerorna för löpande kontroller av fordon. Han lär ha sagt: Ni registrerar medborgare för att ta ut skatt men inte för att förebygga mord! Sverige sticker uppenbart ut i jämförelse med andra länder med mer flexibel hantering av kamerabevakning.

Herr talman! Med mindre regelkrångel och bättre redskap för kommuner, regioner och polis gör vi Sverige tryggare. Det är angeläget med ett så snart ikraftträdande som möjligt för denna nya lag. Jag yrkar därför avslag på samtliga motionsyrkanden och bifall till utskottets förslag om att bifalla propositionen i sak och att lagändringen ska träda i kraft den 1 april 2025.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Magnus Resare (båda M).

Herr talman! Kamerabevakning är ett effektivt verktyg för att förebygga, förhindra och utreda brott. Den har i flera fall bidragit till att säkra viktig bevisning och lett till fällande domar.

Samtidigt är det av största vikt att kamerabevakning används ansvarsfullt och med tydliga regler för att skydda den enskildes integritet. Övervakningen ska ha ett tydligt och motiverat syfte och vara proportionerlig i förhållande till behovet. Detta har att göra med att det finns betydande risker för att kamerabevakning kan vara integritetskränkande. Människor kan känna sig övervakade och begränsade i sin vardag, särskilt på platser där många förväntar sig att kunna ha en högre grad av privatliv som parker, sjukhus, skolområden och andra offentliga platser. Upplevelsen av att ständigt vara filmad kan påverka människors beteende och skapa en känsla av obehag eller oro för hur insamlad information används och lagras.

Den mer generella känslan av ett övervakningssamhälle kan också minska människors förtroende för myndigheter och institutioner - om kamerabevakningen uppfattas som alltför omfattande eller ingripande. Kamerabevakning måste därför ses som en del av ett större trygghetsskapande arbete. För att man ska bekämpa brott krävs det mer än teknisk övervakning. Förebyggande insatser, som att skapa ett mer jämlikt samhälle där alla barn ges samma möjligheter, samt riktade stödåtgärder för familjer i riskzon är avgörande för långsiktiga resultat.

Det krävs alltså alltid en noggrann balans mellan brottsbekämpning och skyddet av den personliga integriteten. En rättsligt förankrad och genomtänkt reglering är nödvändig för att kamerabevakning ska kunna användas på ett sätt som gynnar säkerheten utan att skapa ett samhällsklimat där människor känner sig ständigt övervakade.

Herr talman! När det gäller att förbättra effektiviteten av kamerabevakning är det bra att tillståndsplikten slopas för kommuner och regioner. Det kan minska byråkratin och påskynda brottsutredningar. Dagens tillståndsplikt är byråkratisk och fördröjer möjligheten att snabbt sätta upp kameror där de anses behövas. Samtidigt är det viktigt att alla som bedriver kamerabevakning fortsatt följer de krav som ställs i kamerabevakningslagen.

Precis som propositionen lyfter fram har Integritetsskyddsmyndigheten en roll som är central för att säkerställa att kamerabevakning sker på ett sätt som inte kränker den personliga integriteten. Regeringen måste säkerställa att myndigheten ges tillräckliga resurser för att klara uppdraget att övervaka de aktörer som genomför kamerabevakning, så att de följer kamerabevakningslagen och andra relevanta bestämmelser som skyddar individens integritet.

Som ytterligare en säkerhetsåtgärd föreslår Miljöpartiet att regeringen ska införa en anmälningsskyldighet för dem som bedriver kamerabevakning. En sådan skyldighet skulle innebära att aktörer som vill bedriva kamerabevakning ska anmäla den bevakningen till en ansvarig myndighet, exempelvis just Integritetsskyddsmyndigheten, i stället för att ansöka om tillstånd. Det skulle ge en ökad transparens och möjlighet till tillsyn utan att skapa onödiga hinder för dem som vill använda kamerabevakning för att öka tryggheten. Genom att kräva att kamerabevakningen ska anmälas och dokumenteras kan man fortfarande säkerställa att den sker i enlighet med lagar och etiska riktlinjer samtidigt som processen blir smidigare och mer flexibel.

I propositionen har regeringen gjort bedömningen att tillståndsplikten för kamerabevakning inte bör ersättas med en anmälningsplikt, med hänvisning till att nyttan av en anmälningsplikt inte skulle vara påtaglig ur ett integritetsskyddsperspektiv.

I likhet med flera av remissinstanserna har vi alltså en annan uppfattning i den frågan. En anmälningsplikt skulle balansera de risker för den personliga integriteten som ett avskaffat tillståndskrav innebär genom att man ger tillsynsmyndigheten bättre förutsättningar att bedriva en effektiv tillsyn. Genom anmälningarna skulle tillsynsmyndigheten få en överblick över vilken kamerabevakning som pågår. Om en anmäld bevakning framstår som tveksam skulle tillsynsmyndigheten snabbt kunna inleda ett tillsynsärende, utreda bevakningen närmare och vidta de åtgärder som är befogade. För att underlätta för allmänheten att bedöma om en anmälan har gjorts bör denna också på något sätt tillgängliggöras i nära anslutning till kamerans placering.

Herr talman! Regeringen har under de senaste åren tillsatt en stor mängd utredningar och genomfört lagstiftning som påverkar både sekretess och personlig integritet. Miljöpartiet välkomnar därför den utredning som nyligen tillsatts med bland annat uppdraget att göra en analys av den samlade regleringens konsekvenser för den personliga integriteten.

Vi vill i det här sammanhanget påpeka att det också framöver är viktigt att inte driva fram nya förslag alltför snabbt utan i stället ge tid för att noggrant granska och utvärdera de åtgärder som redan har genomförts eller ska genomföras. Därför bör den proposition som vi debatterar här i dag följas upp av en utvärdering som regeringen redan nu tidsbestämmer. En sådan uppföljning säkerställer att de nya reglerna får den avsedda effekten och att avvägningen mellan brottsbekämpning och personlig integritet sker på ett ansvarsfullt sätt.

Jag står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 5, som handlar om just utvärdering.

Herr talman! Låt mig börja med att deklarera att jag gillar kamerabevakning. Kameror har blivit ett ovärderligt verktyg i samhällets strävan efter att skapa en tryggare och säkrare tillvaro för hederliga och skötsamma medborgare. Bevakningskameror kan vara trygghetsskapande och brottsförebyggande, men framför allt har de kommit att bli ett mer eller mindre nödvändigt verktyg i utredningsverksamheten. Åtskilliga brott klaras upp med bilder och filmer från strategiskt utplacerade kameror. Med bildbevisen kan brottsutredarna inte bara identifiera gärningspersoner. De kan många gånger också få bevismaterial om ett händelseförlopp vid allvarliga brott.

Som av en händelse följer jag polisens yttre befäl på Södermalm. Nu när jag sätt här och väntade på min tur poppade det upp en liten notis, som jag tänkte att jag skulle referera till. Man skriver: En man hotade sin före detta sambo med kniv samt misshandlade henne, flydde sedan i bil. Tack vare våra kameror kunde hans flyktbil följas, och han stoppades på andra sidan stan. Han var även rattfull.

Det är ett dagligt och praktiskt exempel på hur man kan använda kamerorna i den brottsbekämpande verksamheten.

Alla vi som har sett tv-programmet Efterlyst kan säkert vittna om att kamerorna har en betydelse, inte minst när det gäller att identifiera gärningspersoner. Kort sagt gör bevakningskameror att livet blir lite svårare för kriminella. Risken för upptäckt och lagföring ökar avsevärt.

Herr talman! Den nu föreslagna lagstiftningen öppnar för en enklare och smidigare beslutsprocess för såväl de brottsbekämpande myndigheterna som våra kommuner, som numera har ett brottsförebyggande ansvar enligt lag. Anmälningsplikten upphör, men kravet på dokumentation och behovsprövning kvarstår. Likaså finns det en informationsskyldighet på platser där kamerabevakning sker.

Det är givet att kameror utgör en viktig komponent när det gäller att förhindra och begränsa brottslighet av skilda slag. Det kan till exempel handla om skadegörelse och tillgreppsbrott. Vetskapen om att ett område eller en byggnad är kamerabevakad utgör i sig en återhållande faktor för potentiella gärningsmän. Däremot tror jag att det är mer tveksamt om det förhindrar ett fylleslagsmål i krogkön, där man liksom har tappat omdömet lite grann. Där har det kanske inte samma förebyggande effekt.

Bäst effekt får man givetvis om kamerabevakningen kan ske i realtid. Det är något som ökar möjligheten att förhindra eller stoppa ordningsstörningar eller pågående brottslighet.

Herr talman! Ny teknik möjliggör bättre och effektivare bevakning och övervakning. ANPR, som nämndes här tidigare, står för Automatic Number Plate Recognition. Det är en teknik som är såväl effektiv som resursbesparande. Kort innebär detta att registreringsnummer på stulna eller andra efterspanade fordon matas in i systemet, och kameran signalerar när bilen upptäcks.

ANPR-kameror kan vara såväl fasta som mobila och används inte minst vid gränsövergångar. Men nu öppnas det även för att polisens bilar ska kunna förses med ANPR, vilket självklart ökar möjligheten till effektivare spaning och utredning och med det även en ökad brottsuppklaring. ANPR är även det en metod som gör livet svårare för kriminella.

Jag vill även lyfta polisens användning av drönare. Malmöpolisen och Region Syd, där jag har verkat tidigare, har utvecklat ett koncept med utplacerade drönare som aktiveras vid speciella händelser. Drönarna kan snabbt vara på en brottsplats och skicka bilder till operatören, som kan följa flyende gärningsmän och från sin position dirigera poliser i bilar på väg till platsen, som i sin tur kan gripa förövarna. Det är oerhört effektivt.

Från skilda håll, även från talarstolen här, har det framförts farhågor om att kamerabevakning skulle utgöra ett allvarligt intrång i den personliga integriteten. Jag kan ha lite svårt att förstå invändningarna.

Kamerabevakning sker på publika platser. Här i Stockholm har det funnits kamerabevakning på flera platser under lång tid. Det finns kamerabevakning i kollektivtrafiken utan att någon känner sig nämnvärt besvärad av det. Till vardags tror jag inte ens att vi reflekterar över det faktum att vi fångas in i en kameralins. Generellt tror jag faktiskt att det upplevs som en trygghetsfaktor.

Hundratusentals människor passerar dessa kameror dagligen, och det finns inget som helst intresse av eller ens en möjlighet att kontrollera alla dessa. Informationen är fullständigt ointressant så länge det inte sker en ordningsstörning av något slag.

Jag tycker inte heller att oppositionen i sina recensioner har utvecklat i vilken mån och på vad sätt det skulle utgöra ett otillbörligt intrång. Vad är det folk gör på allmän plats som kan betraktas som privat eller vara av intresse för brottsbekämpningen? Lite sådana tankar kan jag tycka att man måste lyfta. Det blir lite svepande att säga att det är ett intrång i den personliga integriteten. På vilket sätt?

Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag håller med min kollega från Kristdemokraterna. Jag har aldrig hört talas om någon som på ett eller annat sätt har drabbats negativt av att ha blivit filmad på en bensinstation, i en mataffär, på en tågperrong, i en taxi, i ett köpcentrum, i en buss eller på gator och torg av en övervakningskamera uppsatt av en stad, en kommun eller staten.

Därför kan man fråga sig varför det är så farligt att ha övervakningskameror som kan förhindra, utreda eller till och med lösa brott. Jag tycker vi måste sluta vara rädda för kameror. Den personliga integriteten är viktig - jätteviktig - och den ska vi fortsätta att värna. Men återigen: Jag känner inte till någon person som någonsin har blivit drabbad av att det sitter övervakningskameror uppe.

Med det sagt är jag glad att regeringen nu äntligen gör en förbättring av kamerabevakningslagen så att det blir lättare för myndigheter och kommuner att sätta upp kameror. Jag är också glad att vi förhoppningsvis kan rösta igenom detta förslag senare i eftermiddag.

Herr talman! När vi nu ändå debatterar kameror skulle jag vilja prata lite om framtiden, nämligen om drönare. I dag finns det ett pilotprojekt, eller ett försöksprojekt, inom polisen. Det genomförs i Malmö stad, där polisen har tillgång till drönare som finns utplacerade på strategiska platser på olika tak. Från regionledningscentralen kan man sedan manövrera drönarna så att de på några sekunder kan lyfta och bege sig till en brottsplats eller en olycksplats.

Det här har visat sig vara väldigt effektivt vid brottsbekämpning. Befälen på regionledningscentralerna, vilket alltså är de platser varifrån man minutoperativt styr den polisiära verksamheten, kan nämligen genom de bilder som drönarna skickar snabbt få en bra överblick över till exempel en olycksplats och på så sätt bedöma hur många resurser som behövs och vilken typ av resurser som behövs. Drönarna är således både tidseffektiva och resurseffektiva - och därmed även kostnadseffektiva.

I det här försöksprojektet har det visat sig att drönarna i mer än hälften av de fall då de har skickats upp har varit på plats före polisbilarna. Vid flera tillfällen då drönarna har skickats upp har man också kunnat upptäcka gärningsmännen från luften. Gärningsmännen hade förmodligen inte hittats om drönarna inte hade använts.

Försöksprojektet har pågått i drygt ett år, och dessvärre har det ett slutdatum. Jag hoppas att det sitter någon högt upp i polishuset som har mandat att säga ja till att förlänga, eller kanske till och med permanenta, verksamheten med drönarna - och då inte bara i Malmö utan gärna i hela Sverige. Jag tänker inte minst på glesbygden, där en drönare skulle kunna vara på plats kanske 20-30 minuter före en polisbil. Man ska också veta att drönarnas bilder även kan skickas direkt till de poliser som är på väg till olycksplatsen eller brottsplatsen.

Jag var i Los Angeles förra veckan och tog bland annat del av hur polisen där bygger ut sin drönarverksamhet. Man ser att det här är framtiden. I vissa stadsdelar är det till och med drönare som patrullerar gatorna.

Det finns även här i Sverige ett flertal fall där man har använt sig av drönare i brottsutredningar i samband med spaning, med väldigt goda resultat. Tyvärr finns det hinder i lagen här, och om de hindren togs bort hade drönarna kunnat vara ännu mer effektiva. Av taktiska skäl vill jag inte gå in på vad det handlar om, men jag kan väl säga så här: Det bästa vore om man kunde jämställa drönarna med helikoptrar i lagstiftningen gällande att filma från luften.

Herr talman! Nu sitter inte jag och kan påverka budgeten i den grad som jag kanske hade önskat, men lite öronmärkta pengar till polisen för att bygga ut drönarverksamheten - och kanske till och med permanenta den - vore inte fel. Det handlar dessutom om småpengar i sammanhanget, vill jag bara påpeka.

När jag ändå är inne på USA kan jag berätta att jag åkte med en polispatrull i lördags natt. Vid ett tillfälle fick poliserna i bilen ett meddelande på sina mobiltelefoner - ett sms. Det visade sig innehålla ett registreringsnummer och en bild på en bil, som var fotad bakifrån. Bilen var stulen och hade precis passerat en vägkorsning.

Meddelandet gjorde att alla poliser i området direkt började leta efter bilen, och mycket riktigt: Tio minuter senare anträffades den, visserligen tom och parkerad. Poliserna berättade för mig att de här bilarna stjäls och oftast används i samband med brott - att man åker och begår inbrott eller rån. Det är alltså inte helt omöjligt att brott förhindrades genom att bilen upptäcktes av kameror och sedan hittades av poliserna i fält.

I Sverige har vi inte sådana fasta kameror, men med den nya lagstiftningen får polisen nu rätt att sätta upp tillfälliga kameror med den här funktionen. Den heter ANPR och är ett slags automatisk igenkänningsteknik för registreringsskyltar. Man matar in vilken bil man letar efter - i det här fallet den efterlysta bilen - och så fort den passerar kameran skickas information till polisen. Det är inte en dag för tidigt att det här tas i bruk, och det är bra att det blir mindre krångligt för polisen att även använda detta i och med att tillståndskravet tas bort.

Herr talman! Jag skulle, precis som min kollega från Kristdemokraterna sa här tidigare, gärna se att fasta kameror med ANPR-funktionen sattes upp på strategiska platser runt om i våra städer. Jag tror att det skulle ge brottsbekämpningen en rejäl skjuts framåt. Och som vi också hörde från Kristdemokraterna tidigare: Tekniken med ANPR finns i dag utvecklad. Kamerorna finns i våra polisbilar. Tekniken finns, som sagt, och den har även prövats i Sverige. Men någonstans finns det någon - eller om det nu är en lag, eller vad det nu än är - som hindrar att den används.

Vad är det som gör att de här kamerorna inte börjar användas så att poliser som sitter i sina polisbilar ska kunna få en indikation att bilen framför dem är stulen och därmed kunna stoppa den och gripa gärningsmannen? Vad är det som stoppar detta? Jag har funderat på det här i tio år. Tekniken har funnits i tjugo år, men i Sverige står vi fortfarande och väntar och funderar på om den ska användas eller inte.

Jag vill skicka den här pucken över Strömmen till Strömmer. Nu vet vi alltså var den pucken, eller bollen, ligger någonstans - den ligger hos Justitiedepartementet. Jag vill se att detta görs - helst i går!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)