Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Fru talman! Det är återigen dags att prata om Justitieombudsmannens rapport, som vi årligen hanterar i kammaren.

Konstitutionsutskottet konstaterar i ärendet att en grundläggande förutsättning för att ombudsmännen ska kunna fullgöra sin extraordinära tillsyn är att det finns en välfungerande ordinär tillsyn. Så är det inte, och det har vi påpekat. För mig är det tredje gången jag gör det.

JO har ett fortsatt högt antal ärenden som inkommer till myndigheten. Ökningen är så stor som 11 procent för år 2024. Ökningen har kommit brett men är större för vissa områden. Inom migration är ökningen 31 procent. Men det jag brukar fastna på är kriminalvården, där antalet ärenden har ökat med 400 under 2024. Det händer varje år att jag fastnar just på kriminalvården i stället för på enstaka berättelser i rapporten.

Av ämbetsberättelsen kan utläsas att häktade personer blir kvar för länge i arrest med restriktioner på grund av platsbrist på fängelserna. Antalet anmälningar från kriminalvården uppgick till 2 100 under 2023. Enligt den matematik jag kan och snabb huvudräkning är antalet ärenden 2 500 för 2024.

Klagomålen handlar om många olika saker: att man behöver dela rum, att mötesrum har omvandlats till något annat – oftast till rum för intagna – eller att arbetsuppgifterna som man ska utföra på dagarna för att ha en vettig tillvaro inte räcker till alla för att överbeläggningen inom kriminalvården är så hög.

Det är problematiskt att just Kriminalvården inte har någon ordinarie tillsyn. Det gör att intagna skickar sina anmälningar direkt till JO, och på detta sätt blir tillsynen extraordinär.

Fru talman! Givetvis har JO försökt att lösa detta, bland annat genom att delegera en del ärenden till byråchefer och nu även till rättssakkunniga hos myndigheten. Effektiviteten hos myndigheten är stor och har varit det länge, men någonstans kommer man ändå till en gräns.

Konstitutionsutskottet tar i sitt ställningstagande upp det jag sa tidigare – att en grundläggande förutsättning för att JO ska kunna fullgöra sin extraordinära tillsyn är att det finns välfungerande ordinär offentlig tillsyn och ett adekvat klagomålssystem. Precis så uttalade sig utskottet även förra året – och 2023.

Vi har fått veta att det bereds ett förslag om att tillsätta en utredning av frågor om den offentliga tillsynen av bland annat polisen och Kriminalvården. Därför vill utskottet påminna om det tillkännagivande som riksdagen riktade till regeringen redan 2023 och fortsatte driva förra året.

Fru talman! För att stärka förutsättningarna för JO som extraordinärt tillsynsorgan behövs det verkligen att regeringen vidtar åtgärder i enlighet med detta tillkännagivande och i och med det lägger rapporten till handlingarna. Jag måste också påminna om att det tillkännagivande som kommit från konstitutionsutskottet är ett enigt tillkännagivande.

Fru talman! Att läsa JO:s ämbetsberättelse ger en blixtbelysning av Sverige, för där kanaliseras synpunkter och åsikter som det finns skäl att ta del av. Det kan vara personliga förhållanden och personliga problem. Ämbetsberättelsen är full av sådana berättelser. Men när man sedan ska försöka förstå det hela får man nog gå till statistiken.

Ser man på statistiken kan man konstatera det min kollega sa här tidigare: Ärendeingången har ökat, det senaste året med 11 procent. Väljer man som jag att gå ett par år tillbaka och jämföra 2020 års ämbetsberättelse med den för 2024 ser man att antalet ärenden generellt har ökat med 20 procent. Räknar man riktigt noga är det 18 procent. När det gäller kriminalvården är ökningen 58 procent. Mirja Räihä räknade i stort sett rätt med sina 2 500 – ökningen var 2 544 från 1 604 år 2020. Det är klart att det är en enorm ärendeökning.

Sedan kan man fundera på vad ärendeökningen beror på. Analysen av vad det beror på innebär naturligtvis inte att ärendena inte ska hanteras, och arbetsinsatsen finns där. Men låt oss se på beslutade ärenden i stället. JO riktade kritik mot Kriminalvården i 6,7 procent av alla inkomna ärenden 2020 men däremot i 3,6 procent 2024. I absoluta tal riktade man fler anmärkningar 2020 – 92 stycken – än man gjorde 2024, då det var 70 ärenden. Någonstans finns det alltså ett ökat intresse att anmäla. Men det är inte ett ökat antal som så att säga vinner gehör i JO-anmälan. Det här kan det finnas skäl att fundera på. Det är visserligen en nedåtgående trend – 2020 fick 5,1 procent av ärendena kritik av JO, och 2024 fick 2,9 procent kritik av JO. Det har alltså skett en minskning, men det är snarast ett väldigt gott betyg till de svenska myndigheter som hanterar svåra frågor och uppenbarligen gör det på ett väldigt bra sätt.

Fru talman! Det är en sak att JO riktar kritik. Det kan i sak betyda att en person som har klagat får någon sorts upprättelse. Men det allra viktigaste är att vi får en bild av vad som kan göras bättre. Hur kan hanteringen förbättras? Sedan är det naturligtvis så att alla inte ska kunna få allt som man tycker att man borde ha. Det är en politisk avvägning vad som ska och inte ska vara grundande. Men det finns ändå anledning att fundera över det.

Vad står då Justitieombudsmannen inför för utmaningar? Ja, en är utvecklingen inom digitalisering. JO har börjat fundera på att använda artificiell intelligens för att kunna strukturera ärenden. Det är klart att det effektiviserar hanteringen. Men man får inte glömma att samma teknik kan öka inflödet av ärenden genom att man använder det på båda håll. Det är alltså ingen ensidig lösning, utan den kan sannolikt också utsätta JO för ökade påfrestningar.

Det är viktigt att man befinner sig i framkanten av den tekniska utvecklingen och att man strävar efter förbättringar men också inser att framtiden kommer att innebära nya utmaningar.

Nästa utmaning, som vi inte har pratat så mycket om här i kammaren men som det finns skäl att fundera på, är internationalisering.

En sådan sak är hur JO, som ju också är militieombudsman, ska hantera frågor som har att göra med Natoengagemanget. Där kan vissa svenska historier befinna sig i andra länder.

Besluten som är på gång om att eventuellt hyra platser i fängelser utomlands är också nya utmaningar som JO kan komma att behöva hantera. Det finns anledning för oss att vara medvetna om betydelsen av detta och hur det ska säkerställas.

Slutligen är naturligtvis ärendemängden en utmaning, vilket också kollegan Mirja Räihä var inne på, såväl på de områden där det finns ordinarie tillsyn som på de områden där det inte finns ordinarie tillsyn. Där har vi ett tillkännagivande.

Vi ska heller inte glömma att JO:s ursprungliga roll var att granska domstolar. År 1809 reste ju Mannerheim runt och jagade mer eller mindre outbildade domare i Sverige. Han fick också tillnamnet Rikspiskan eller möjligen Rakhyveln.

Fru talman! Det finns alltså utmaningar i hanteringen. Men min slutsats när jag läser ämbetsberättelsen är ändå att JO är en modern myndighet i rätt god form, om än snart 215 år gammal.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande KU11.

Fru talman! Det finns många myndigheter i Sverige. Men det är bara ett fåtal som lyder direkt under riksdagen. En av dem är JO. Det är en institution som jag uppskattar alltmer för varje år som går.

När justitieombudsmännens årliga ämbetsberättelse kommer släpper jag nästan allt annat – vilket har blivit mycket svårare nu när den kommer under våren i stället för under hösten, som det var tidigare. Denna årsbok är en av de viktigaste temperaturmätningar vi har på hur Myndighetssverige fungerar och har en minst sagt stolt historia. Boken kan ge ett skrämmande intryck. Den är tjock och tung. Men om man vågar öppna den är den minst sagt viktig och angelägen läsning. Den är också mycket mer lättläst än vad man kanske förväntar sig.

Fru talman! JO-ämbetet var en svensk uppfinning när det inrättades 1809 och har sedan dess exporterats runt om i världen. Även om mycket givetvis har förändrats sedan dess – det är ändå 215 år sedan – är ganska mycket i uppdraget sig likt än i dag. Precis som då granskar man att lagar följs och att myndigheter och deras tjänstemän sköter sitt arbete. Precis som då gör man inspektioner och kan föreslå förändringar och förbättringar. Precis som då kan man också väcka åtal, även om den rätten mest användes på 1800-talet.

Framför allt handlar det om att ta emot klagomål från enskilda och att genom sina beslut ge dem upprättelse när den offentliga makten har gjort fel.

I samband med överlämnandet av ämbetsberättelsen har vi i utskottet haft två sammanträden med justitieombudsmännen där vi kunnat ställa frågor.

Fru talman! Ett särskilt uppdrag JO har som jag särskilt vill belysa denna gång är Opcat-uppdraget, att förebygga omänsklig behandling.

Utöver JO:s ordinarie arbete att granska myndigheter har JO ett särskilt uppdrag att vara Sveriges nationella besöksorgan. Man har en enhet som enbart arbetar med detta särskilda uppdrag. Enheten besöker regelbundet svenska häkten, anstalter, arrester, förvar, Sis-hem och psykiatriska tvångsvårdsklinker. Detta innebär att JO regelbundet inspekterar, oftast oanmält, platser där människor hålls frihetsberövade. Syftet är att förebygga förekomsten av grym, omänsklig eller annan förnedrande behandling eller bestraffning i Sverige på platser där få av oss har kunskap om eller insyn i förhållandena.

Det är tydligt att JO bara genom sin existens men också givetvis genom sina granskningar, utifrån klagomål eller på eget initiativ, bevakar våra fri- och rättigheter, höjer rättssäkerheten i vårt samhälle och ytterst är en viktig aktör som är delaktig i att upprätthålla vårt demokratiska system. Om du eller jag på något sätt skulle känna oss illa behandlade av det offentliga finns det någon som vi kan vända oss till för att få vårt klagomål prövat och som står på vår sida och bevakar dina och mina rättigheter. Det är något som vi bör värna om, vara rädda om och vara stolta över.

JO:s tillsyn är extraordinär och ska inte ersätta den ordinarie tillsynsverksamhet som bör finnas hos myndigheter eller hos särskilda tillsynsmyndigheter. Som utskottet tidigare framhållit är en grundläggande förutsättning för att JO ska kunna fullgöra sitt viktiga extraordinära tillsynsuppdrag på ett lämpligt sätt att det finns en välfungerande ordinär tillsyn så att JO:s resurser kan användas till den extraordinära tillsynen.

Detta är särskilt viktigt till exempel vad gäller kriminalvården. Där finns ingen ordinarie tillsynsmyndighet, så den enda man kan vända sig till med ett klagomål är just JO. Detta är något som KU flera gånger har påpekat för regeringen att man behöver komma till rätta med. Det är inte rimligt att klagomål gällande kriminalvården ska ta en så pass stor andel av JO:s resurser i anspråk, men det är givetvis viktigt att det görs när nu så är fallet.

Som tidigare talare varit inne på har antalet klagomål ökat över tid, inte bara från kriminalvårdens område utan också från andra områden. Då är det givetvis viktigt att JO har goda förutsättningar att utöva sin granskning och tillsyn och på olika sätt kan hantera denna tillströmning, vilket man också har gjort på olika sätt.

Fru talman! Tidigare talare har pratat om statistik, hur många som anmäler och hur man ska se på det. Faktum är att det kommer in för många ärenden för att JO ska ha möjlighet att utreda alla. Ibland avskrivs ärenden genom att man hänvisar till ett tidigare beslut i ett liknande ärende, exempelvis som en upplysning.

En sak man behöver ha med sig är att när förutsättningarna inom vissa områden förändras ganska radikalt blir också det som kanske tidigare fick kritik från JO, exempelvis dubbelbeläggning inom kriminalvården, normaliserat. Det blir ett nytt normalläge. Då blir det kanske inte heller klagomål när man märker att det inte bara är man själv som behöver dela cell med en annan person utan att det är någonting som alla gör.

Fru talman! Jag kan inte nog framhålla värdet av att ombudsmännen informerar oss i utskottet och riksdagen om sina iakttagelser och påtalar de behov av lagändringar eller andra åtgärder som har identifierats genom deras granskningar. Särskilt allvarligt är det när JO påtalar brister som rör våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter när det gäller den personliga integriteten och rätten till privatliv.

Myndigheternas respekt för våra rättigheter och vår integritet är en självklarhet i en rättsstat. När JO uppmärksammar sådana brister förväntar vi i konstitutionsutskottet oss att myndigheterna vidtar åtgärder för att komma till rätta med dessa.

I årets ämbetsberättelse uppmärksammar JO att flera myndigheter uppgett att de haft svårt att bedriva en verksamhet som uppfyller kraven på god förvaltning. JO lyfter också problem med långa handläggningstider inom flera områden, otillräckliga resurser och bristfällig kompetens. Det är givetvis inte bra och riskerar att rubba allmänhetens förtroende, och därför krävs det åtgärder.

Fru talman! För att JO ska kunna fullgöra sitt uppdrag behöver man få tillgång till korrekta och fullständiga beslutsunderlag. I årets ämbetsberättelse uppmärksammar JO några fall där man haft anledning att betvivla att myndigheter och tjänstemän uppfyllt sina skyldigheter enligt lag att fullt ut biträda JO i deras utredningar. Det är oroväckande och något jag inte noterat i tidigare års ämbetsberättelser.

Om JO begränsas på ett sådant sätt i sin tillsyn finns en risk att missförhållanden inte kommer fram och att personer inte får upprättelse när de blivit felaktigt behandlade. Det vore en minst sagt bekymmersam utveckling.

Slutligen, fru talman: Detta är min sista debatt inför sommaruppehållet. Jag vill önska utskottet, utskottets kansli, kammarkansliet och all övrig personal i riksdagen en fin och trevlig sommar med mycket återhämtning.

Fru talman! Jag ska väl då för ordningens skull meddela att detta inte är min sista debatt. Jag återkommer i morgon i ett helt annat ärende.

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse är en årligen återkommande genomgång av tillståndet i riket sett genom den lins som utgörs av anmälningar mot och klagomål på den offentliga verksamheten i Sverige.

Antalet anmälningar har ökat ganska dramatiskt under senare år, som vi redan har hört. Det ställer för all del krav på en alltmer effektiv organisation för att hantera alla dessa ärenden, men det är också en sorts temperaturmätare för tillståndet i landet. Frågorna som jag slås av är flera: Vad är det för anmälningar? Varför är de fler än tidigare? Är ökningen ett resultat av en ökad tillgänglighet, har det helt enkelt blivit sämre ställt eller har kraven ökat?

Genom ämbetsberättelsen får vi inblickar i detta.

Fru talman! Inledningsvis konstaterar chefs-JO Erik Nymansson följande: ”Hur väl demokratin fungerar avgörs i stor utsträckning av medborgarnas kunskaper och tillgång till fakta, och det är därför viktigt att vi kommunicerar våra beslut på ett bra sätt.”

Detta är förstås en helt central iakttagelse. Och som jag återkommer till alldeles strax handlar det inte bara om medborgarna utan också om det allmänna, alltså de myndigheter, kommuner och andra organisationer vi har för att sköta landet.

Fru talman! Jag vill ta upp två exempel från ämbetsrapporten, som har varit uppe vid konstitutionsutskottets både öppna och slutna sammanträden med justitieombudsmännen.

Justitieombudsman Katarina Påhlsson ansvarar för tillsynen inom kriminalvården, och en hel del annat. Men kriminalvården har som bekant tvingats till stora förändringar i takt med att antalet dömda ökar och i takt med att straffens längd också ökar. En konsekvens av detta har blivit att antalet dubbelbeläggningar, alltså fängslade som får dela redan små rum med andra, har ökat avsevärt.

Samtidigt har anmälningarna från intagna ökat kraftigt. Det kan självklart vara en fullkomligt rimlig reaktion på förändrade förutsättningar. Men det som ser ut som ett orsakssamband behöver inte alls vara det. Det är viktigt att komma ihåg. Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att utvärdera det och därefter ta ställning till om det, i så fall, är den sortens kriminalvård vi vill ha. Det är det minsta vi kan göra, tänker jag.

I det sammanhanget kan det också vara värt att tänka igenom hur tillsynen inom kriminalvård, polis med mera ska vara utformad. Precis som det har påpekats här finns alltså ingen ordinarie tillsyn; Justitieombudsmannens tillsyn är extraordinär.

Fru talman! Jag vill också uppmärksamma något som justitieombudsman Thomas Norling nämnde i ett svar på en fråga jag ställde, nämligen att det kan vara svårt att nå ut – apropå att kommunicera det man har kommit fram till – med resultat, iakttagelser och beslut som bygger på händelser i en kommun till alla andra kommuner, eller åtminstone till så många som möjligt. Jag tänker särskilt på de frågor som rör barnens rättigheter, att vara delaktiga i samtal som rör deras situation, att de blir lyssnade på och att eventuella beslut alltid utgår från barnets bästa.

Barnkonventionen har varit svensk lag nu i några år, och det är dags att på allvar ta itu med de delar av lagstiftningen som kanske ännu inte sjunkit in ordentligt överallt.

I en rapport från Unicef häromveckan konstaterades det att av de 131 rekommendationer som FN:s barnrättskommitté lämnat till Sverige har inte en enda genomförts. Inte en enda. Några är på gång, andra står still medan ytterligare några går åt fel håll. Det gäller exempelvis sådant som att sätta barn i fängelse.

Med det sagt känns det som ännu mer angeläget att skyndsamt utveckla, testa och utvärdera nya modeller för informationsspridning så att vi utan att tappa bort kravet på evidens ändå kan utöka den uppsättning verktyg och metoder som finns för exempelvis landets socialtjänster. Även Thomas Norling tog upp utmaningen att försöka nå ut med sina slutsatser, beslut, bedömningar och andra erfarenheter.

Konstitutionsutskottet har som jag nämnde både ett öppet och ett slutet sammanträde med justitieombudsmännen. Till det ska också läggas ett möte om budgeten, som självklart också påverkas av det ökande antalet anmälningar. En del kan hanteras genom effektiviseringar, medan annat sannolikt kräver fler händer. En tanke om att några av dessa händer skulle kunna vara i Göteborg kan ju glädja en västkustbo som jag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag att lägga ämbetsberättelsen till handlingarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)