Infrastrukturfrågor

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 33.

Efter den situation med smittspridning av covid-19 som vi just nu är mitt uppe i kommer säkert många kloka slutsatser att dras om vårt samhälle.

Vi diskuterar just nu trafikutskottets betänkande TU7 Infrastrukturfrågor. En slutsats som vi nog redan nu kan dra är att fungerande infrastruktur och transporter är helt fundamentalt i vårt moderna samhälle. Men vi behöver också ställa oss frågor om vårt beroende av transporter och fråga oss om detta beroende kanske har gått lite väl långt.

I dag har vi ett godstransportsystem som är uppbyggt kring principen om just in time. Inga lager finns längre, utom på våra motorvägar. Allt ska levereras så nära konsumtionsögonblicket som möjligt. Transporter kostar väldigt lite, och därför kan vi kosta på oss att ha dessa rullande lager på våra motorvägar.

I dag ser vi att priset för detta är mycket högt. Vi i Vänsterpartiet har tidigare kritiserat just in time-ideologin för att den försämrar villkoren för de anställda i yrkestrafiken och leder till onödigt stora utsläpp av växthusgaser. Nu ser vi också att vår sårbarhet ökar. Det finns inte längre några lager av läkemedel, skyddsutrustning, livsmedel och andra förnödenheter, vilket leder till tomma hyllor. Alla som har försökt att köpa en andningsmask eller handsprit vet vad jag talar om.

Jag tycker att vi ska ha med oss det perspektivet när vi diskuterar vilken infrastruktur vi vill ha i vårt land. Kanske blir den här krisen slutpunkten för just in time och superbilliga transporter. Gott så. Låt oss planera för ett transportsystem som är mer samhällseffektivt och som fullt ut integrerar transporternas påverkan på miljön och klimatet.

Vi lägger årligen tiotals miljarder kronor – i den nationella planen på tolv år är det 700 miljarder kronor – på utbyggnad och upprustning av främst vägar och järnväg. Dessa investeringar är otroligt viktiga, och pengarna kan användas bättre än vad som föreskrivs i innevarande infrastrukturplan.

Vi i Vänsterpartiet instämmer helt i Klimatpolitiska rådets skarpa kritik av regeringens infrastrukturpolitik, nu senast upprepad i den granskningsrapport som rådet har gjort med anledning av regeringens klimathandlingsplan.

Regeringen utgår inte från våra klimatmål om minskade utsläpp – för transportsektorn är målet minus 70 procent till 2030 – utan från prognoser om ökad vägtrafik. Det här är förstås bakvänt, och det är ett av skälen till att utsläppen från transportsektorn inte minskar i den utsträckning som de borde. Bygger man ut vägkapaciteten kommer man också att få ökad vägtrafik och med det ökade utsläpp.

Därför vill vi i Vänsterpartiet att regeringen reviderar den nationella infrastrukturplanen så att den tydligt utgår från klimatmålet om minskade utsläpp från transportsektorn. Det skulle bli en plan där betydligt mer pengar läggs på järnvägen och utbyggd cykelinfrastruktur.

Gällande cyklingen: Är det inte beklämmande att vi har en regering som slår sig för bröstet med sin cykelstrategi när mindre än 2 miljarder kronor av de 700 miljarder kronorna i nationell plan är avsatta till utbyggnad av cykelinfrastruktur? De enda två namngivna cykelinfrastrukturobjekten ströks till slut av regeringen när man tog fram infrastrukturplanen.

Herr talman! Med en infrastrukturplan som utgår från klimatet torde vägprojekt som Tvärförbindelse Södertörn bli en omöjlighet. Tvärförbindelse Södertörn ska byggas här i Stockholmsregionen, några mil söderut från där vi befinner oss nu. Den kommer att kosta minst 11 miljarder kronor och leda till ökad biltrafik och ökade utsläpp.

Det är därför exempelvis Naturvårdsverket och en samlad miljörörelse avfärdar bygget. Jag är lite förvånad över att det bara är vi i Vänsterpartiet som tydligt säger nej till Tvärförbindelse Södertörn bland de politiska partierna. Varför lägger ni i Miljöpartiet och Centerpartiet, som vill kalla er för gröna partier, er platt för miljardrullningen till bilismen?

På tal om infrastrukturutbyggnad är jag frustrerad över att det hela tiden talas så mycket om att bygga nytt och om att bygga ut kapaciteten men mindre om att hushålla med det vi redan har.

I infrastrukturplaneringen har vi ett viktigt verktyg som brukar kallas fyrstegsprincipen. Denna princip lanserades av dåvarande Vägverket i slutet av 1990-talet. Fyrstegsprincipen används aktivt av bland annat Trafikverket och innebär att förändringar i trafiksystemet ska prövas stegvis med syfte att uppnå ett hållbarare transportsystem.

Som namnet indikerar består fyrstegsprincipen av fyra delar. Steg 1 och 2 handlar om att vidta andra åtgärder i stället för att bygga ut ny kapacitet. Det kan handla om att förändra människors beteende genom att främja mer kollektiva resor, gång och cykel. Avgifter, skatter, information, hastighetsbegränsningar och it-lösningar är andra exempel på lösningar via steg 1 och 2 i fyrstegsprincipen.

De två andra delarna, steg 3 och steg 4, handlar om att bygga om eller att bygga helt och hållet nytt, alltså att kapaciteten ökar. De stegen ska endast användas när steg 1 och 2 är uttömda, är det tänkt. Men precis som både Klimatpolitiska rådet och Riksrevisionen har konstaterat finns det ett ensidigt fokus på steg 3 och 4 hos regeringen och Trafikverket.

Att tillämpa insatser för minskat eller annorlunda resande är tyvärr nedprioriterat av Trafikverket och regeringen. Ett av skälen till detta är att Trafikverket anser att de saknar mandat att finansiera steg 1-åtgärder. Det är ju helt ohållbart.

Regeringen behöver därför, fru talman, förtydliga för Trafikverket att de ska arbeta mer aktivt med första steget i fyrstegsprincipen, som handlar om att lösa brister genom sänkt efterfrågan eller överflyttningar mellan trafikslag.

Regeringen måste också säkerställa att det finns en möjlighet till statlig medfinansiering till steg 1- och steg 2-åtgärder i länsplanerna och i den nationella infrastrukturplanen. Jag yrkar därför bifall till reservation 33, som handlar om just detta.

Fru talman! Om det är någonting som vi kan lära oss av den kris som vi just nu är inne i är det att inte förlita oss på ett överflöd av billiga transporter. Det är alltid någon annan som betalar transportens pris: yrkesföraren med dåliga villkor eller vår miljö med ökad sårbarhet. Därför är det hög tid att bygga ett hållbart transportsystem, och det är någonting som vi kan göra tillsammans. Lösningarna stavas mer kollektivtrafik, järnväg, sjöfart, gång och cykling, mindre av nya motorvägar och flygplatser, mer smarta transportlösningar inom fyrstegsprincipens ram.

Fru talman! Det känns lite märkligt att stå här en tid som denna, när vi befinner oss i en krissituation. Men det är ändå ganska skönt att vi har riksdagen igång och försöker jobba på som vanligt.

Både Sverige och resten av världen försöker ju hantera krisen och dess konsekvenser både mänskligt och ekonomiskt. Även om det är svårt att tro det just nu är det klart att vi kommer att ta oss igenom den här krisen också. Och livet kommer, även om det känns avlägset just nu, att återgå till det normala.

Då är det viktigt att vi har en fungerande infrastruktur. Vi behöver i den här krisen säkerställa att vi har den kvar även efter krisen. Infrastrukturen är ju blodomloppet i ett samhälle. Det är via dess olika delar som vi tar oss till och från arbetet och till och från familj och vänner.

En väl fungerande infrastruktur är grunden för tillväxt och sysselsättning i hela landet och i förlängningen också ett sätt att finansiera vår gemensamma välfärd och våra trygghetssystem. Tiotusentals företag är beroende av att deras varor och tjänster kan transporteras genom Sverige och ibland vidare till utlandet. På samma sätt är miljoner pendlande svenskars vardag med jobb eller hämtning och lämning på förskolor och skolor helt beroende av en fungerande kollektivtrafik.

För att säkerställa en fortsatt väl fungerande infrastruktur behövs investeringar i underhåll men också nyinvesteringar. Det är bara att konstatera att önskelistan över projekt som vi skulle vilja genomföra när det gäller infrastruktur alltid kommer att vara längre än vad pengarna faktiskt räcker till. Vi behöver prioritera mellan projekten. I den prioriteringen är det viktigt att vi ser infrastrukturen som en helhet. Vi ska inte ställa transportslag mot varandra utan se Sveriges infrastruktur som en sammanhängande helhet. Vid många resor och godstransporter samverkar olika trafikslag. Varje trafikslag måste utnyttjas effektivt och vara klimatsmart, och vi måste ligga i framkant när det gäller att använda nya tekniska lösningar.

Fru talman! Det övergripande transportpolitiska målet är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning i hela landet. De samhällsekonomiska kalkylmodeller som ligger bakom investeringarna i infrastruktur ska vara korrekta och rättvisande.

Jens Holm pratade i sitt anförande sig varm för fyrstegsprincipen, och den ställer vi moderater oss bakom. Den innebär att man ska försöka ändra beteenden, göra förändringar i befintliga system och göra vissa justeringar innan man bygger nytt.

Det som blir lite märkligt i Jens Holms anförande är att Vänsterpartiet ställer sig bakom höghastighetstågen, trots att Riksrevisionen och även andra är kritiska till projektet ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och inte minst för att det strider mot fyrstegsprincipen.

Fru talman! När vi gör prioriteringar bör samhällsekonomisk och miljömässig lönsamhet vara vägledande i valet av vilka infrastrukturprojekt våra begränsade resurser ska användas till. De samhällsekonomiska kalkylerna ger en god möjlighet att jämföra olika infrastrukturprojekt med varandra för att forma en samhällsekonomiskt lönsam prioriteringslista.

De ekonomiska medel som avsätts för investeringar i infrastruktur i Sverige är omfattande. Den nationella planen 2018–2029 omfattar drygt 622 miljarder. Huruvida investeringsbudgeten är tillräcklig och om rätt prioriteringar har gjorts är ständigt återkommande frågor.

Vi moderater vill att det tillsätts ett transportpolitiskt råd som ska granska och utvärdera infrastrukturpolitiken utifrån ett transportpolitiskt ramverk. Detta ramverk ska bygga på principen att de sammanlagda infrastrukturinvesteringarna som beslutas om inför varje ny nationell plan uppvisar en samhällsekonomisk effektivitet.

Fru talman! Transportsektorn förändras snabbt. Ny teknik blir tillgänglig, och klimatomställningen går fort i stora delar av transportsektorn, i vissa delar av transportsektorn där man för bara ett par år sedan inte trodde att det skulle vara möjligt att ställa om. Ett exempel är elflyget.

Sverige har förutsättningar att vara och bör vara ett land som ligger i framkant. Vi kan bli ett föredöme när det gäller klimatomställning av transportsektorn. Vi moderater anser att det är viktigt att Trafikverket som ett av sina uppdrag har att utreda möjligheter och utmaningar med framtida transportlösningar. Syftet är att man snabbt kunna inkludera nya transporttekniker och nya lösningar i vår befintliga infrastruktur, både för att höja effektiviteten och för att snabbare kunna ställa om.

Med detta, fru talman, vill jag säga att vi naturligtvis ställer oss bakom alla våra reservationer, men för att vinna lite tid vid voteringen yrkar vi bifall endast till reservation nr 17.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Maria Stockhaus, för ett inspirerande anförande!

Det är bra att Moderaterna står bakom fyrstegsprincipen. Av den anledningen skulle jag vilja fråga: Anser då Moderaterna att vi fullt ut ska tillämpa fyrstegsprincipen vid bygget av Tvärförbindelse Södertörn, som jag nämnde här? Är Moderaterna i så fall beredda att dra de logiska slutsatserna av den tillämpningen, nämligen att utfallet kanske blir att vi kan få mer nytta för pengarna och minskade utsläpp genom att göra andra insatser än att bygga denna stora motorväg? Det är det ena.

Sedan har jag en annan fråga. Precis som Maria Stockhaus sa är vi i Vänsterpartiet varma anhängare av att bygga höghastighetsjärnväg, så att vi kan åka snabbt i Sverige och inte behöver flyga mellan Stockholm och Göteborg – vår vanligaste flygrutt i Sverige just nu – eller mellan Stockholm och Malmö.

Man kan förstås diskutera om det ska vara för höghastighetståg eller i vilken form det ska byggas. Därför skulle jag vilja ställa en lite mer grundläggande fråga till Moderaterna: Anser inte Moderaterna att det behövs mer kapacitet i järnvägssystemet? I dag är ju spåren mellan Stockholm och Göteborg och mellan Stockholm och Malmö faktiskt helt fulla, så de behöver byggas ut. Ifall Moderaterna anser det är vi ju ganska överens. Om kapaciteten behöver byggas ut blir det mer en spetsfundighet huruvida tågen ska gå i 250 eller 320 kilometer i timmen. Detta tror jag faktiskt att vi kan komma överens om.

Fru talman! Tack, Jens Holm, för frågorna!

När det gäller Tvärförbindelse Södertörn hänger det ihop med att vi där får en stor hamn med möjlighet att transportera in mycket gods. De lastbilar som ska transportera godset vidare ut i Sverige måste i dagsläget snirkla runt på en massa småvägar för att ta sig till E4:an, som är det stora blodomloppet för biltrafiken. Det skulle innebära ett väldigt dåligt utfall för närområdet mellan hamnen och E4:an. Därav är vi moderater för att bygga Tvärförbindelse Södertörn. Norviks hamn tas i bruk när som helst. Att inte ha vettiga förbindelser till och från våra hamnar gör det svårare att utnyttja deras kapacitet.

När det gäller höghastighetstågen är det inte fullt överallt på spåren mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Det finns vissa delsträckor där det behövs utökad kapacitet för att få bättre framkomlighet mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. För att underlätta för tågen är vi moderater beredda att titta på var flaskhalsarna finns och göra investeringar där.

Det finns mycket annat man kan göra för att förbättra tågens kapacitet, bland annat att köra med längre tåg. I Sverige kör vi med mycket kortare tåg än i många andra länder. Det är där man behöver satsa.

Nu har man hoppat över en massa steg i fyrstegsprincipen för att bygga helt ny räls i stället för att fundera på hur man kan skruva i det befintliga systemet. Det riskerar att tränga ut andra viktiga infrastrukturinvesteringar som vi behöver göra i Sverige. Det vill inte vi moderater ställa upp på.

Fru talman! Min konkreta fråga om Tvärförbindelse Södertörn gällde inte huruvida Moderaterna är för den eller inte. Jag vet att Moderaterna är för det bygget, som kommer att gå löst på mer än 11 miljarder kronor och som avfärdas av Naturvårdsverket och andra tunga instanser. Min fråga var ifall Moderaterna är beredda att för det bygget applicera fyrstegsprincipen, som Maria Stockhaus talar sig varm för.

Fyrstegsprincipen utgår från att den absolut sista åtgärden man ska göra är att bygga ny kapacitet, bygga ny motorväg; det är steg 4. Man ska börja med att titta på om man kan förändra människors beteenden, hitta andra lösningar och om man kanske kan trimma lite i det som redan finns.

Det är inte en alltför långsökt tanke att man då kommer fram till att om man bygger dubbelspår upp till Hemfosa – det är en bit ovanför Norviks hamn, som Stockhaus talar om – får man dubbelspår hela vägen från hamnen upp till Stockholm. Mycket gods kommer då att kunna transporteras på järnväg i stället. Och ifall man använder inlandssjöfarten mer aktivt kommer man också att kunna transportera mycket av godset på pråm i stället för på väg. Då kanske vi inte behöver en ny motorväg.

Frågan blir alltså igen: Är Moderaterna beredda att hålla sitt ord om fyrstegsprincipen och applicera den fullt ut på det här motorvägsbygget och dra slutsatser av det?

Vad gäller kapaciteten och de sträckorna tror jag att Moderaterna kommer att se att det i fråga om Järna, Norrköping, Linköping, Hässleholm, Lund och Malmö enklaste och mest rationella trots allt är att bygga nya banor för järnväg. Men låt oss ta det vid ett annat tillfälle.

Fru talman! Grundprincipen är att fyrstegsprincipen ska appliceras på alla infrastrukturprojekt som ska genomföras i det här landet. Nu är problemet att vi redan har investerat en massa pengar i Norviks hamn. Då är det viktigt att godset som kommer in den vägen kan komma vidare.

När man pratar om miljöpåverkan av biltrafik kan jag tycka att man fastnar i den teknik som vi har i dag. Men det händer mycket även när det gäller att ställa om lastbilstrafiken. Det är viktigt att vi har det med oss när vi tittar på fyrstegsprincipen och framför allt på de klimatmål vi har. Som jag sa i mitt anförande händer det oerhört mycket även i sektorer som vi kanske inte räknade med skulle ställa om, som flyget och lastbilstrafiken. Det gör att det kanske blir rimligt att bygga ny väg, för att få effektivitet i hela systemet, korta transporttider och annat.

Grundprincipen är att fyrstegsprincipen bör användas till allt. Man kan göra vissa avsteg av regionalpolitiska skäl och annat. Men det är en viktig grundprincip.

Många experter har också uttalat sig kritiskt vad gäller höghastighetstågen, just på grund av att man inte har tillämpat fyrstegsprincipen. Eftersom Jens Holm inte har fler repliker kvar blir det här en retorisk fråga: Är Jens Holm beredd att tillämpa fyrstegsprincipen när det gäller höghastighetstågen? Det är nämligen ganska många experter som har underkänt det projektet just med hänvisning till den principen.

Fru talman! Sverigedemokraterna står bakom samtliga av våra reservationer. Jag yrkar dock bifall endast till reservation 22.

Fru talman! I detta motionsblock avhandlas rikets infrastruktur, och i dessa coronatider kan jag inte låta bli att oroa mig för alla i branschen som drabbas av permitteringar eller uppsägningar och alla bolag som riskerar att gå i konkurs på grund av uteblivna intäkter.

Denna pandemi riskerar att slå indirekt också mot vår infrastruktur. Den trafikslagsövergripande statliga ramen för planeringsperioden 2018−2029 uppgår till ca 700 miljarder, inkluderat trängselskatter och banavgifter. Kommer vi att ha kvar denna summa de närmaste åren? Räcker statens intäkter för att klara de planerade investeringarna och det planerade underhållet? Frågan får lämnas obesvarad. Men här, mitt i krisen, vill jag passa på att visa min uppskattning för alla dem som håller samhällsfunktionerna rullande i vårt land, alltifrån undersköterskor till bussförare med flera. Tack för ert arbete i denna svåra tid!

Fru talman! En stor del av samhällsdebatten har präglats av höghastighetstågens vara eller icke vara. Samtidigt har vi på många ställen underutvecklad infrastruktur, som vi sverigedemokrater menar är mer prioriterad än just dessa höghastighetståg. Vi har fortfarande en stor underhållsskuld på såväl vägar som järnvägar.

Ostkustbanan längs den befolkningstäta Norrlandskusten är i behov av dubbelspår i hela sin sträckning. Kristianstad–Hässleholm, Örebro–Kolbäck, Skånebanan och fler sträckningar är i behov av dubbelspår. Samtidigt finns det behov av att stärka upp vårt vägnät med fler två-plus-två-vägar, sexfilig E6:a genom Skåne med mera. Jens Holm tog tidigare upp Tvärförbindelse Södertörn. Det är en viktig transportlänk, och vägarna där är i dag dåliga, små och slingriga. Sträckan Stockholm–Oslo skulle också med rimliga resurser kunna klaras av på under tre timmar med tåg.

Listan kan göras lång. Men var finns resurser till detta om pengarna går till de av flera partier högt prioriterade höghastighetstågen?

En fråga som vi sällan lyfter fram är den extremt låga lönsamheten för de företag som transporterar gods på tåg. Som det ser ut i dag har de största företagen svårt att nå lönsamhet. Det blir inte bättre av att de i den senaste tidtabellen har fått kraftigt ökad skogstid, och snart kommer EU:s krav på bromsblock i komposit, som riskerar att leda till en hastighetssänkning på vintern.

Fru talman! Vi måste lägga större fokus på att få till bättre möjligheter för längre och tyngre godståg, fler dubbelspår och fler och längre mötesstationer. Vi har alla en vilja att lägga fler transporter på järnväg för att minska antalet lastbilar. Men om det inte finns någon lönsamhet i det finns det kanske till sist ingen operatör kvar som gör detta transportarbete.

Fru talman! Vi behöver se över Trafikverkets organisation. Sedan 2010 har den ökat med hela 30 procent fram till 2018 och bestod vid det årets utgång av 8 823 anställda. Se det i relation till att antalet järnvägstekniker, som bygger och underhåller all järnväg i landet, efter det senaste halvårets varselvåg är nere i ca 3 200. Vi menar att en översyn bör göras. Här kan vi titta på Norge.

Jag har i min hand en artikel som är ett par veckor gammal. Rubriken är: ”Sparer på kontoret for å bruke mer i sporet”. Bane Nor ska kraftigt minska sin organisation på kontoren motsvarande en halv miljard norska kronor. Dessa resurser ska gå till fler arbetare i spåret.

Vi borde följa Norges exempel. Vi bör också ställa oss frågan om det blev bättre med Trafikverket. Eller ska vi gå tillbaka till den gamla ordningen med ett banverk och ett vägverk?

Fru talman! När vi ändå är inne på Trafikverket kommer jag osökt in på Riksrevisionens granskning av Trafikverkets upphandling av drift och underhåll av statliga vägar. Vi i Sverigedemokraterna har nagelfarit denna, och vi anser att regeringens bedömningar är alltför vaga och att förslagen till åtgärder inte är tillräckligt omfattande.

Metoden att upphandla driften och underhållet av det statliga vägnätet infördes successivt på 1990-talet. Genom att välja denna metod krävs stor kunskap om vägnätet och dess status samt stor kunskap om att genomföra upphandlingar. Utan dessa kunskaper riskerar staten att upphandlingar blir avsevärt dyrare än vad som är budgeterat för. Detta är inte hållbart för vare sig skattebetalarna eller staten.

I Riksrevisionens granskning utpekas flera brister, vissa tämligen allvarliga. Det framgår bland annat att av de 47 granskade kontrakten av totalt 109 hade 45 kontrakt en högre slutkostnad än det som angivits i anbudet vid upphandlingstillfället. Vidare framgår att kostnadsavvikelserna varierade mellan 0 och 200 procent samt att genomsnittsavvikelsen var 41 procent. Avvikelserna för vinterväghållning var generellt lägre än avvikelserna för drift och underhåll, där den genomsnittliga kostnadsavvikelsen var hela 57 procent. Endast fyra kontrakt pekade på en låg kostnadsavvikelse. Den låg på mellan 0,2 och 8 procent. Det vinnande anbudets kontrakt med lägst summa behöver inte bli det billigaste totalt sett vid kontraktets sluttid.

Riksrevisionen belyser flera kostnadsdrivande faktorer. Ett är byte av projektledare. Ofta blir det dyrare om en projektledare försvinner och en ny eller nya tillkommer. Här måste Trafikverket säkerställa ett bättre erfarenhetsutbyte och erforderlig kompetens.

Det skiljer mycket i avvikelse mellan vilket distrikt det rör sig om. Vi menar att krav ska ställas på att Trafikverket internt ska ta del av hur det bästa distriktet arbetar med en viss fråga och ta fasta på det i framtida upphandlingar.

Vilket företag som vinner ett kontrakt spelar stor roll. Vi menar att anbudslämnares anbud behöver granskas hårdare för att man ska kunna göra en bättre bedömning av ett kontrakts slutkostnad vid avtalad sluttid.

Riksrevisionen lägger stort fokus på så kallad obalanserad budgivning. Trafikverket behöver sätta in mer verksamma åtgärder för att minska detta problem, och en översyn av upphandlingslagen bör göras i syfte att få bukt med orimligt låga anbud och strategisk budgivning.

Besiktning av utförda arbeten utförs i vissa fall genom inköp av extern konsult. Sverigedemokraterna menar att Trafikverket som förvaltare av anläggningen borde genomföra detta i helt egen regi.

Slutligen kan vi konstatera att det skulle finnas fördelar om staten bedrev en del av basunderhållet i egen regi. Genom detta uppstår möjligheten att jämföra kostnaderna mellan upphandlad drift och underhåll och underhåll i egen regi. Därmed kan man på ett enklare sätt se rimligheten i lagda anbud. Möjligheten att genom internrekrytering rekrytera projektledare med hög kompetens och erfarenhet inom verket stärks. En ytterligare fördel vore att kostnader som uppstår vid anbudsförfaranden försvinner på dessa områden.

Vi har vidare hört klagomål från privata bolag i branschen att Svevia, vilket är ett statligt bolag, dumpar anbuden så pass att de privata inte längre kan konkurrera prismässigt. Det är inte särskilt lyckat om ett statligt bolag använder sig av osjysta metoder för att stärka sin position på marknaden. Om Svevia skulle återgå till att vara ett statligt verk, och därmed upplösas som bolag, skulle också denna osunda konkurrens på marknaden försvinna. De områden som upphandlas blir då fria från statlig konkurrens, vilket vi tror hade varit till gagn för vägunderhållsmarknaden.

Fru talman! Det som Patrik Jönsson sa om vägunderhållet och den granskning som Riksrevisionen har gjort var intressant. Denna granskning ger svidande kritik, vilket Jönsson var inne på. Man kan utöka kritiken till situationen för järnvägsunderhållet, där det är likartat om inte värre. Även detta är helt avreglerat och privatiserat.

I dag har Trafikverket väldigt lite koll på banorna, eftersom man inte längre ansvarar för underhållet. Bland de operatörer som utför underhållet finns det ingen som tar ett helhetsansvar. Även byråkratin har ökat, eftersom man hela tiden måste göra upphandlingar och tillfråga Trafikverket innan man gör olika saker. Detta ger en högre samhällskostnad jämfört med om man hade gjort detta i egen regi.

Jag tyckte mig höra Patrik Jönsson säga att Sverigedemokraterna vill ha vägunderhållet i egen regi. Skulle han kunna utveckla det? Gäller det även järnvägsunderhållet? Vill Sverigedemokraterna ha detta i egen regi?

Fru talman! Jag delar i allt väsentligt Jens Holms analys av problemet. Det är jättebra att Jens Holm även lyfter upp frågan om även järnvägsunderhållet kan vara i egen regi. Svaret från vårt håll blir ja. Det gäller inte allt, men en stor del av det. I varje fall borde det vara ungefär motsvarande storleken på det som Infranord i dag har. Det borde överföras till Trafikverket eller till det banverk som vi jättegärna skulle vilja ha i stället för en uppdelning av järnväg och banverk.

Här finns flera goda faktorer. Färre personer behöver syssla med upphandling, vilket kostar pengar. Man får in-house-kompetens. Det gör det lättare att rekrytera folk internt till viktiga roller. Man har bättre kompetens och kännedom om sin anläggning.

Hur ska då detta se ut? I dag finns både inom väg och järnväg en uppdelning i olika områden. Detta får man se över.

Låt oss ta järnvägssidan som exempel. Den skiljer sig ändå väsentligt från vägunderhållet. Man skulle kunna ha stambanorna och vissa centrala knutpunkter i egen regi och överlåta annat åt marknaden. Vi tycker att det är väsentligt att en del finns kvar på marknaden så att man kan jämföra vad som blir bäst och billigast.

Fru talman! Snart kommer en utredning om ett återtagande av basunderhållet av järnvägen så att det blir i egen regi. Utredningen ska vara klar om några veckor, och det ska bli väldigt intressant att se vad den föreslår.

Även om man har verksamhet i egen regi finns förstås inget som förhindrar Trafikverket att ta in kompetens från privata operatörer på de områden där man själv inte har kompetens. Man kommer inom vissa underhållsområden att fortsätta med upphandlingar. Men det viktiga med att låta det återgå till staten igen är att man får en samlad kompetens. Man vet helt enkelt hur det ser ut på banorna, och man slipper en stor del av byråkratin. Då kan man utföra ett bättre – mer optimalt – underhåll av både vägar och järnväg.

Fru talman! Jag vill inte föregå utredningen på något vis, men vi ser positivt på att man kanske helt enkelt lägger ned Infranord och upprättar något som var som det gamla Banverket Produktion. Kanske borde man fundera på att göra något liknande på vägsidan. Det blir en osund konkurrens när Infranord och Svevia konkurrerar med de privata. Det har kommit hård kritik från både järnvägs- och vägsidan om att priser dumpas, vilket heller inte är sunt. Som vi sa innan hade fördelen varit att man hade kunnat jämföra statligt och privat. Vad blir bäst?

Ett annat problem, som jag har hört från vägunderhållssidan, gäller att när man har haft ett kontrakt och det löpt ut har vägarna varit i ganska dåligt skick. Man har kört vissa vägar i botten för att spara pengar. Detta tänk hade man såklart kommit ifrån om staten hade stått för underhållet. Det har alltså både för- och nackdelar.

Det finns också fördelar med att ha kvar det privata. Bland annat kan man se till att det statliga inte skenar iväg – spårar ur – och blir dubbelt så dyrt som att exempelvis underhålla något med det privata.

Jag tycker att man måste vara mån om att ha kvar båda sidor. Detta vill jag betona.

Fru talman! Sverige står i dag, tillsammans med världen i övrigt, inför en akut utmaning i följderna av coronaepidemin, en utmaning som dominerar allas vårt medvetande just nu. Krisens effekter påverkar inte minst den infrastruktur vi i dag ska debattera. Ändå är det nu vårt uppdrag att se framåt på de utmaningar som kommer att bestå när det gäller vår infrastruktur, även efter corona.

Centerpartiet står naturligtvis bakom alla sina yrkanden, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservation nr 6.

Pålitliga och miljövänliga transporter till rimlig kostnad är nödvändiga i en globaliserad värld. Sverige är ett av världens mest handelsberoende länder och ett av EU:s mest glesbefolkade. Transporter är själva blodomloppet i vårt samhälle. Avstånden får aldrig bli hämmande för konkurrenskraften. Behovet av fungerande pendlingsmöjligheter ökar. Men förutsättningen för ett samhälle som är hållbart i längden är att infrastrukturen genomgår en genomgripande förändring med målet att inte medföra några klimatpåverkande utsläpp.

En politik som gör det möjligt att driva företag i hela landet kräver fungerande vägar. Centerpartiet ser det som nödvändigt att politiskt lägga fast miniminivån för fungerande vägar i landets alla delar. Därför anser vi att det bör införas en lägsta godtagbar standard på vägnätet. Detta är lika rimligt som att staten anger en lägsta standard på andra områden för den enskilde eller kommunen. Det finns i dag ställen i landet där det allmänna vägnätet tidvis är så dåligt att folk varken vågar eller kan köra där. Detta är inte acceptabelt.

När det gäller klimatfrågan har Sverige som mål att koldioxidutsläppen från transportsektorn ska minska med 70 procent till 2030. Det är ett ambitiöst mål som kräver en nationell kraftsamling, men det innebär också en enorm möjlighet att bli ett föredöme i den globala förändring som pågår. Att ta en ledarposition i utvecklingen av alternativ teknik och utveckla en flora av icke-fossila hållbara bränslen innebär stora satsningar och stora affärsmöjligheter.

För att detta ska vara möjligt krävs ett gott samarbete mellan näringsliv och samhälle. Näringslivet framstår alltmer som en offensiv aktör. Inom initiativet Fossilfritt Sverige under Svante Axelssons och Malin Strands ledning tecknas det ena branschavtalet efter det andra, vilket innebär branschvisa handslag om att nå de klimatpolitiska målen. Det är faktiskt så att näringslivet på många områden snarare skjuter politiken framför sig än behöver stimuleras och drivas på mot hållbara lösningar. Det är nu synnerligen viktigt att vi politiskt följer upp med tydliga långsiktiga spelregler för inom vilka ramar denna utveckling ska ske.

Det handlar om laddinfrastruktur och väg-el, men det handlar också om hållbarare flyg och sjötransporter, gränsöverskridande gemensamma standarder och mycket annat. Eldrift kommer att spela en dominerande roll för framtidens fordon. Jag vill i detta sammanhang lyfta fram den elektrifieringsstrategi som Centerpartiet tidigare har föreslagit för att underlätta den gröna omställningen. Jag konstaterar att den nu är en del av statsbudgeten för 2020.

Under överskådlig tid behövs också drivmedel som ersätter dagens fossilbränslen, till exempel i tyngre fordon och vid långa avstånd i glesbefolkade delar av landet. Det handlar därför om att ge bra förutsättningar för att producera och distribuera fossilfria bränslen för alla trafikslag. Det behövs tydliga och långsiktiga politiskt fastlagda ramar. Ekonomiska spelregler ska pröva och konkurrensutsätta de olika alternativen. Så ser Centerpartiets vision för att nå bästa resultat ut.

Fru talman! It och telekom blir alltmer en integrerad del av infrastrukturen. Centerpartiet brukar kalla det för det femte transportslaget. Det handlar både om teknikens betydelse för digitala kommunikationer som kan ersätta fysiska resor och om stöd till övrig infrastruktur, till exempel i utvecklingen mot smartare logistiklösningar och självkörande fordon.

Fru talman! Sveriges transportsystem ska vara likvärdigt vad gäller kvinnors respektive mäns olika behov. Transporter är grundläggande för vår vardag, och jämställda transporter handlar om att ge kvinnor och män samma förutsättningar för allt från långväga resor till arbetspendling och förskolehämtning. Vi vet att trygga trafikmiljöer generaliserat uttryckt är en viktigare fråga för kvinnor än för män. Kvinnor känner oftare oro inför att vistas i det offentliga rummet. Detta måste tydligare beaktas i planeringsarbetet när det gäller allt från utformning och ljussättning av gångtunnlar till återvändsgränder, grönområden och andra platser med begränsad insyn. Kvinnor behöver i större utsträckning involveras i planeringsprocessen. Jag vill framföra att ett sätt att göra detta är att redan tidigt i planeringen av trafiksystemen säkerställa att det finns en jämn fördelning mellan män och kvinnor.

Fru talman! Hot, våld och trakasserier mot bussförare och bussresenärer är ett växande problem. Det skapar en otrygg och hotfull miljö i kollektivtrafiken och riskerar att minska viljan att åka kollektivt. Centerpartiet ser positivt på en förenklad men rättssäker tillståndshantering av kameraövervakningen. Det borde gå att förebygga, förhindra, upptäcka och i efterhand utreda brottslig verksamhet på ett mer effektivt sätt med hjälp av en reglerad kameraövervakning.

För mer än 1 miljon människor är det de enskilda vägarna som gör det möjligt att lämna hemmet och komma tillbaka varje dag. De enskilda vägarna är också mycket betydelsefulla ur ett godstransportperspektiv. Driften av de enskilda vägarna bygger på ett betydande engagemang från boende längs vägarna. Det är viktigt att de ges tillräckligt samhällsstöd för ordinarie skötsel av vägen. Men det krävs också extra insatser, till exempel för att klara att rusta vägen inför införandet av längre och tyngre lastbilar. Centerpartiet anser att det ska säkerställas att det tillförs resurser, så att de samfällda enskilda vägarnas 43 000 mil ska ha en bra standard, rätt sträckning och god bärighet. Detta är en del av vad Centerpartiet avser med en lägsta godtagbar vägstandard i hela landet.

Fru talman! Transportstyrelsen fakturerar fordonsägare för avgifter från trängselskatter och andra vägavgifter. Åker man ofta sker detta automatiserat, men för många engångsbesökare är det så att en faktura med en väldigt liten summa skickas hem med posten. Detta är dyrt att administrera. Det är också dyrt för den som missar att betala: Det kostar 500 kronor. Centerpartiet anser att Transportstyrelsen borde ta fram automatiserade system även för dessa avgifter, till exempel genom att de ackumuleras per fordon till dess att beloppet överstiger en viss summa och faktureras först då.

Fru talman! I dagens akuta läge har coronainfluensans effekter inneburit att vårt samhälle stannat av på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Att bekämpa smittan och dess mänskliga följder är naturligtvis det viktigaste just nu, men påfrestningarna rör många delar av samhället. Flera sektorer inom transport och infrastruktur har problem som handlar om hur företagen ska överleva. Just nu levereras snabba och resoluta politiska åtgärder för att minimera samhällskostnaderna akut och på längre sikt. Nu är tid att lägga partipolitisk taktik och konfliktskapande utspel åt sidan. Jag hoppas på handlingskraft och bred politisk samling i en svår tid.

Fru talman! Jag är stolt över att vara svensk politiker. Vi kan strida och debattera, men när det är kris och Sverige hotas sluter vi upp och jobbar tillsammans. Jag har varit med om det vid flera tillfällen. Exempelvis satt jag i trafikutskottet när ”nine eleven” inträffade 2001. Då skedde en samling där man samverkade för att lösa den kris som uppstod när försäkringsbolagen sa upp försäkringarna för hela flygsektorn. Vid finanskrisen 2009 hade jag förmånen att vara kommunalråd i Uddevalla. Även då skedde en samling för att klara situationen. Majoriteten, som jag tillhörde, samverkade med oppositionen.

Även nu förs goda samtal mellan regeringen och övriga partiledare och mellan finansministern och ekonomisk-politiska talespersoner. Vi har även haft god dialog med de personer som varit i trafikutskottet.

Denna förmåga till samling i kristid är bra. Det visar att trots att vi har partier med många olika infallsvinklar är vi bereda att lägga dessa åt sidan när våra kommuner eller vårt land utsätts för en stor utmaning.

Fru talman! Politik handlar ofta om att visa på skillnader. Men ibland när läget så anmodar måste politiken också handla om att visa att man kan stå tillsammans. Just nu är ett sådant läge. Vi måste göra det vi kan för att Sverige ska klara av denna situation på ett så bra sätt som möjligt, väl medvetna om att vi i efterhand alltid kommer att kunna kritisera enskilda beslut.

Vi kristdemokrater är positiva till de åtgärder regeringen har vidtagit avseende transportnäringen. Samtidigt vill jag påpeka att exempelvis flyget behöver få möjlighet att permittera personal på 100 procent under en tid. En annan fråga som jag också har lyft upp är att våra bolag och näringar exempelvis ska kunna vara befriade från amorteringar.

Den kris vi ser inom kollektivtrafik, järnväg, sjöfart och flyget samt även turistnäringen är att intäkterna försvinner då man inte får några kunder, men personalen och kapitalkostnaderna ligger kvar. Bolag med höga värden riskerar således att gå i konkurs trots att de egentligen fungerar väl.

Fru talman! I dag ska vi tala om trafikutskottets betänkande 2019/20:TU7 Infrastrukturfrågor. Det är ett viktigt område då infrastrukturen är en del av de grundfundament som gör att vi kan bygga ett fungerande samhälle. Ofta tror jag tyvärr att vi tar infrastrukturen för given. Men nu när Sverige utmanas av en sjukdom som drabbar alla sektorer ser vi hur otroligt viktiga flyget, sjöfarten, järnvägen, kollektivtrafiken och godstransporterna är. Vi kan inte upprätthålla god service eller fungerande vård utan väl fungerande infrastruktur och person- och godstransporter.

Från kristdemokratiskt håll har vi avsatt något mer resurser än regeringen på detta område. Dessa extra resurser har vi använt för att lyfta fram enskilda vägar, elektrifiering av bilar och lastbilar via laddstolpar samt ytterligare forskning på miljövänligt bränsle inom flyget.

Avseende de stora budgetposterna som berör väg och järnväg har vi ungefär samma ekonomiska ramar som regeringen. Vi kan således inte lova mer eller mindre än regeringen, utan vår politik på detta område handlar mer om hur man bör använda de ramar som riksdagen har fattat beslut om.

Fru talman! Sverige är ett litet och exportberoende land. Ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv är beroende av fungerande och väl utvecklad infrastruktur. Vi vill därför betona betydelsen av väg- och järnvägsunderhållet på landsbygden. Vid de tillfällen när godstrafiken blir försenad kan det innebära stora ekonomiska förluster för industrin som finns i landet. För att uppnå en hög flexibilitet och bättre punktlighet för såväl person som godstrafik krävs därför ett utökat underhåll och förbättrad rälskapacitet. Det är dock viktigt att satsningar görs utifrån ett systemtänk så att vi bygger färdigt hela sträckor då samhällsvinsten uppnås först när systemet är färdigt.

Vid sidan av näringslivets behov av fungerande godsflöden är vi som personer beroende av fungerande infrastruktur och kollektivtrafik för att kunna ta oss till jobbet och skolan eller för andra viktiga resor som man gör i vardagen.

Fru talman! När vi talar om system talar vi om små detaljer som exempelvis att det fattas en kilometer järnväg i Göteborg för att Bohusbanan på ett effektivt sätt ska kunna lasta till Göteborgs hamn. Ett annat sådant exempel är att vi måste bygga färdigt både vägar och järnvägar om Stockholm ska få möjlighet att dra nytta av den nya hamnen i Norvik.

Vi talar också om vikten av att de stora systemen färdigställs. Det gäller exempelvis sträckorna längs med Norrlandskusten. Vi måste jobba med den nordiska triangeln. Vi behöver få våra infrastrukturer färdiga om vi ska dra nytta av de investeringar vi redan gör.

Sverige är i praktiken en ö som är beroende av goda förbindelser med kontinenten om hela Sverige ska utvecklas.

Fru talman! Det är inte bara järnvägen som behöver förbättras. De absolut flesta transporter sker med bil och lastbil. Så är det, och så kommer det att förbli. Det finns troligtvis inget transportslag som är mer flexibelt och effektivt än transporter med enskilda fordon. Därför måste vi fortsätta att utveckla även fordonstrafiken.

Dagens vägar behöver renoveras och rustas upp samtidigt som det också behövs nya vägar för att fordonstrafiken ska fungera på ett bättre sätt. Tyvärr får vi alltför ofta rapporter om enskilda vägar som har bristande underhåll och därmed får sänkt hastighet i stället för en renovering och upprustad väg. Detta skapar stor irritation och försämrar tilltron till den svenska infrastrukturen.

Alla transportslag påverkar miljön. Det är därför viktigt att vi fortsätter att arbeta med att byta ut fordonsflottan mot mer miljövänliga fordon. Vi har i vår budget avsatt resurser till elektrifiering. Men det kommer att behövas fler tekniska lösningar för att skapa ett robust och miljövänligt transportsystem. Preems planer på att producera diesel med avfall från skogen är ett bra exempel på en framtidslösning som skapar en bättre miljöprofil samtidigt som vi använder de dieselfordon som redan finns.

Vi tror också att vätgas samt olika former av återvunnen energi kommer att bidra till att fordonsflottan blir mer miljövänlig, vilket är nödvändigt om vi ska leva upp till de miljömål som vi alla har ställt oss bakom.

Fru talman! Som jag redan har påpekat har vi ungefär samma ramar för investeringar på vägar. Samtidigt finns det större behov av upprustning än vad ramarna medger. Vi har därför lyft fram behovet av en förändring av lagstiftningen så att kommuner och regioner får möjlighet att medfinansiera olika projekt via bompeng. Det finns ett starkt folkligt stöd för att förbättra den lokala infrastrukturen i det egna närområdet. Därför bör vi möjliggöra för våra lokalpolitiker att ta initiativ till ytterligare investeringar som finansieras av dem som använder själva infrastrukturen.

Fru talman! Jag vill också påpeka att det är extremt viktigt att vi även framgent fortsätter att granska hur våra myndigheter jobbar med upphandlingar med mera. Vi avsätter stora summor för utveckling av infrastruktur. Det är därför otroligt viktigt att upphandlingar sker på ett sådant sätt att vi får ut så mycket som möjligt av dessa resurser.

Det är bra med samarbete mellan stat och näringsliv. Det kommer att ge oss bättre infrastruktur till ett korrekt pris. Vi är därför positiva till Riksrevisionens granskning av våra myndigheter och förutsätter att regeringen samt myndigheterna tar till sig av de rekommendationer som Riksrevisionen lyfter fram.

Fru talman! Vi står bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall till reservation 3.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 12 om forskning och innovation.

I dag ska vi debattera landets infrastruktur. Detta gör vi samtidigt som coronaviruset lamslår landet. Den sektor som är värst drabbad i dagsläget är just transportnäringen, som använder Sveriges infrastruktur. Det visar vilken oerhörd betydelse som transporter har för vårt lands funktion, men även inom EU och globalt. När människor uppmanas att i möjligaste mån arbeta hemifrån och stanna hemma om de känner influensasymtom, ser vi infrastrukturens betydelse för pendlingen till jobbet och för godshanteringen och hur många som får sin försörjning genom transportnäringen.

Samtidigt synliggörs hur olika infrastrukturer är kopplade till och kompletterar varandra. Tydligast är detta mellan den digitala infrastrukturen och den fysiska transporten. Har vi en tillräckligt bra digital infrastruktur för att människor ska kunna arbeta hemifrån i hela landet, och har företagen tillräcklig digital kapacitet för att klara personalens uppkoppling till företagens datorsystem?

Detta är viktiga frågor som får utvärderas i ett senare skede. Nu gäller det att minimera skadeverkningarna från coronaviruset i möjligaste mån, främst genom att skydda äldre och andra utsatta grupper och att hjälpa utsatta företag och deras anställda, inte minst inom flyget och sjöfarten.

Det är viktigt att vi har fungerande företag när coronakrisen är över, så att vi snabbt kan få igång transporter med normal kapacitet igen. Transportkapaciteten behöver dock både utvecklas och klimatanpassas. Transporter är viktiga för personers pendling till jobb och resor på fritiden. Samtidigt är företag också beroende av pålitliga transporter. Sveriges konkurrenskraft och möjligheten att driva företag i hela landet är starkt beroende av fungerande transporter.

Nuvarande infrastruktur måste underhållas. Vi måste investera i ny kapacitet med ett helhetsperspektiv, bygga bort flaskhalsar och även prioritera knutpunkter för lastning och lossning av gods samt smidiga byten för persontransporter. Ett exempel är omlastning mellan tåg och lastbil till sjöfart i våra hamnar. Ett annat exempel är en effektiv kollektivtrafik till större flygplatser. Liberalerna ser att alla transportslag behövs, och det är ett effektivt utnyttjande av varje transportslags fördelar som bygger en sammanhållen stark infrastruktur i Sverige.

Sverige är i behov av många olika investeringar i infrastruktur, och för att kunna prioritera rätt är de samhällsekonomiska kalkylerna viktiga som beslutsunderlag för oss politiker. Liberalerna anser att godsets betydelse för Sveriges utveckling är undervärderad i kalkylerna. Vi behöver därför utveckla modellerna så att pålitliga godstransporters betydelse för företagen får större genomslag i beslutsunderlagen.

Vägnätet har under en rad år varit nedprioriterat. Det har främst drabbat vägnätet på landsbygden, då Trafikverket behövt prioritera. Det slår hårt eftersom bilen oftast är det enda alternativet för persontransporter på landsbygden. Dessutom omöjliggör det tyngre och längre lastbilar, som ger effektiva godstransporter för våra näringar och som därmed är bättre för klimatet. Det är därför viktigt med fortsatta satsningar som möjliggör bättre vägstandard. Det gäller inte minst på landsbygden.

Fru talman! Transportsektorn står för en tredjedel av de svenska klimatutsläppen, och 93 procent av dessa utsläpp kommer från vägtrafik. Den svenska fordonsflottan måste därför bli mer hållbar, och utsläppen måste minskas. För att minska klimatpåverkan men behålla mobiliteten, vilket är väldigt viktigt för Liberalerna, måste transporterna bli effektivare och användningen av biodrivmedel och eldrivna fordon samt forskning och utnyttjande av ny teknik öka.

Liberalerna har tagit initiativ till elektrifieringskommissionen, som kommer att fokusera på elektrifieringen av tunga transporter. Där behövs infrastruktursatsningar i både laddinfrastruktur och elvägar för att underlätta övergången till eldrivna lastbilar. Samtidigt behöver ett landstäckande nät av laddinfrastruktur för laddbara bilar snabbt skapas, så att folk vågar satsa på elbilarna. Vet man inte om man kan komma dit man vill med en laddbil satsar man inte på en elbil.

Överflyttning av gods från väg till järnväg och sjöfart är viktigt för klimatet och bör få större tyngd vid prioritering av infrastruktursatsningar. Det kan gälla att rusta upp och bygga ny järnväg, men det kan också gälla åtgärder för att effektivisera i hamnar och på andra ställen där gods lastas om.

Flyget och sjöfarten behöver också ställa om från sitt beroende av fossilt bränsle. För flygets del sker en lovande utveckling av elflyg, som före 2030 kan få större genomslag på kortare distanser upp till 40 mil. Liberalerna ser positivt på den utredning som pågår gällande elflygets möjligheter och vill att regeringens flygplatsstrategi tar hänsyn till elflygets potential att effektivare binda samman Sverige genom direktflyg mellan de regionala flygplatserna. Även här behöver hänsyn tas till behovet av laddinfrastruktur. Dock kommer biodrivmedel att behövas för att minska både flygets och sjöfartens klimatpåverkan under lång tid framöver. Därför är det viktigt att vi driver på utvecklingen av laddbara bilar. Det finns nämligen en begränsad mängd biodrivmedel, och den behövs verkligen till flyget och till sjöfarten.

Fru talman! Ska vi klara våra klimatmål och effektivisera våra transporter krävs forskning, innovation och teknikutveckling, inte minst inom vägtransporter. Vi behöver utveckla självkörande eldrivna bilar som är uppkopplade och som betjänar en delningsekonomi i samhället. Vi behöver en lagstiftning som möjliggör att vi kan utnyttja den snabba teknikutvecklingen så länge den uppfyller säkerhetskrav och krav på personlig integritet. Digitaliseringen ger stora möjligheter där tillgången till data ska ingå som en naturlig del av infrastrukturen och därmed ge ett trafiksäkert och effektivt transportsystem.

Jag yrkar bifall till reservation nr 12, Forsning och innovation.

Fru talman! Ett väl fungerande transportsystem är avgörande för att vårt land ska fungera. Om man tittar på Sverige ur ett befolkningsperspektiv är det ett ganska litet land, men ur ett geografiskt perspektiv är det ett ganska stort land. Det innebär såklart att det är särskilda förutsättningar när det gäller att få transportsystemet att fungera i hela landet. Det handlar om att hela näringslivet ska kunna fungera, att industrin ska kunna fungera och att människor ska kunna förflytta sig såväl i mindre orter som i de större städerna.

Sverige är ett exportberoende land. Exportindustrin är kärnan i svensk ekonomi, och den förutsätter att vi har fungerande transporter. I skuggan av den pandemi som vi just nu upplever ser vi vikten av ett fungerande infrastruktursystem. Det handlar om att leveranser fungerar och om att infrastrukturen står pall för utmaningar, oavsett om vi pratar väg, järnväg, sjöfart, flyg, kollektivtrafik eller it-infrastruktur. De ingår alla i samhällets blodomlopp. Utan en fungerande infrastruktur skulle vårt samhälle bokstavligen klappa ihop.

I den kris som vi nu upplever ställs allt lite på ända. Både vårt land och många andra befinner sig mitt i ett kritiskt läge orsakat av viruset corona eller covid-19. Det är såklart angeläget att hålla tillbaka smittspridningen, så att sjukvården klarar av de utmaningar som vi har att vänta. Vi ser nu hur persontransporterna radikalt minskar. En del kan tillfälligt arbeta hemifrån medan andra gör som jag: cyklar eller går till jobbet. Det är otroligt fint att se den solidaritet som svenska folket just nu visar. Det underlättar begränsningen av smittspridningen, och det gör att resor med kollektiva färdmedel inte behöver innebära en ökad risk för dem som behöver transporterna för att kunna ta sig till jobbet – till de jobb som kräver fysisk närvaro, kanske i en livsmedelsaffär eller i läkemedelsindustrin eller i sjukvården.

Fru talman! Jag vill passa på att rikta ett varmt och djupt tack till alla som gör detta möjligt. Alla som arbetar i sjukvården gör såklart ovärderliga insatser just nu. De som jobbar i transportbranschen är kanske inte fullt så synliga, men det är de som ser till att det finns varor på hyllorna i affären, så att du och jag kan ha mat på bordet. Det är de som ser till att människor kan ta sig till jobbet, så att sjukvården faktiskt fungerar. Och det är de som ser till att de sjuka kan ta sig till vården.

Tack, alla ni som bidrar till detta!

Fru talman! I dag behandlar vi regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens rapport om Trafikverkets upphandling av drift och underhåll av statliga vägar. Vi behandlar samtidigt 282 yrkanden från den allmänna motionstiden.

Det är såklart uppenbart att infrastrukturen berör oss alla.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Jag vill understryka att vi har ett transportpolitiskt mål som har hängt med över tid med olika regeringar och olika politiska samarbeten. Det är en viktig förutsättning att vi har en långsiktig planering som håller över tid. Det är avgörande för att vi ska kunna ha en fungerande transportförsörjning över hela landet.

De transportpolitiska målen har också varit vägledande i nu gällande investeringsplan. Den innehåller investeringar på totalt 700 miljarder, vilket är 100 miljarder mer än den föregående planen. Det är viktiga resurstillskott som behövs.

Utgångspunkten i investeringsplanen antogs av riksdagen när vi behandlade infrastrukturpropositionen under 2017. I fokus står innovativa och effektiva lösningar. Där står en omställning med sikte på att vi ska bli världens första fossilfria välfärdsland, förbättrade förutsättningar för näringslivet i hela landet, förstärkt sysselsättning och ett tillvaratagande av de möjligheter som digitaliseringen medger för att kunna åstadkomma ett hållbart transportsystem.

I den senaste infrastrukturpropositionen relaterade man också investeringar i infrastruktur till bostadsbyggande. Jag kan inte nog understryka vikten av detta. Alltför länge har infrastrukturplaneringen utgått från i huvudsak ett faktiskt behov eller ett praktiskt problem som har uppstått. Den tillförda utgångspunkten öppnar upp för att med stöd i infrastrukturplaneringen och i investeringarna också skapa nya möjligheter för att kunna ta hänsyn till hur nya arbetsmarknader kan nås och hur nya områden kan skapa attraktiva platser för bostadsbyggande.

Utöver det transportpolitiska målet finns också ett funktionsmål och ett hållbarhetsmål. Funktionsmålet innebär att transportsystemets utformning, funktion och användning ska medverka till att ge alla en grundläggande tillgänglighet och en god kvalitet och användbarhet samt bidra till utvecklingskraft i hela landet.

Här vill jag understryka att transportsystemet ska vara jämställt och se till såväl mäns som kvinnors olika behov. Det finns skillnader mellan kvinnors och mäns resmönster, där män åker mer bil och kvinnor åker mer kollektivt.

Samtidigt ser vi att andelen som upplever att otryggheten i kollektivtrafiken har ökat har blivit större och att ökningen är störst bland kvinnor. Den utvecklingen är naturligtvis inte acceptabel. Vi måste enträget fortsätta arbetet på alla nivåer för att uppnå ett tryggt kollektivtrafiksystem för alla.

Extra viktigt blir det här sett med utgångspunkt i hållbarhetsmålet som handlar om att vi ska ha ett långsiktigt hållbart transportsystem. Det kanske är den största utmaningen vi har framför oss. Det är tydligt kopplat till Parisavtalet och FN:s hållbarhetsmål i Agenda 2030, och det är tydligt kopplat till den klimatstrategi som regeringen nyligen har lagt fram, precis som EU:s arbete med dess nya gröna deal.

Klimatutmaningarna är såklart globala, men de är likväl nationella. Vi har höga ambitioner, inte minst genom att vi i investeringsplanen och tidigare har uttalat att vi ska bli världens första fossilfria välfärdsland. Vi ska nå nettonollutsläpp till 2045 med ett etappmål om att minska växthusgasutsläppen från inrikes transporter med minst 70 procent till 2030.

Det är tuffa mål som ställer stora krav på hela vårt samhälle. I grunden handlar det om att vi ska kunna se våra barn och barnbarn i ögonen. Det handlar om val i det stora, som att ställa om godstransporter från väg till järnväg och sjöfart. Det handlar om att bli effektivare ur ett klimatperspektiv, att vi på ett bättre sätt ska kunna ha smartare och mer klimatanpassade lastbilstransporter.

Det handlar också om dig och mig och de val vi gör. Det handlar om att när det är möjligt välja tåget framför flyget. Det handlar om att ta bussen i stället för bilen och att tänka miljövänligt när vi skaffar en ny bil.

Ska vi klara klimatutmaningarna måste vi hålla ihop, från oss lagstiftare till industrin till det enskilda valet i vardagen. Ska omställningen vara möjlig är också tryggheten i kollektivtrafiken en förutsättning. Otrygghet får aldrig vara en anledning till att man väljer ett annat färdmedel än det kollektiva, som nästan alltid är det allra smartaste.

Fru talman! I det här sammanhanget vill jag också framhäva det som infrastrukturministern brukar säga: Sverige ska vara en permanent världsutställning för innovationer på transportområdet. Det behövs för att vi ska klara omställningen. Vi behöver smarta och innovativa lösningar för att människor ska kunna göra smarta och miljövänliga val.

Med hjälp av digitaliseringen kan vi också finna smarta sätt till mobilitet. Vi kan använda våra klimatambitioner för att stärka svensk konkurrenskraft och svenskt näringsliv. Jag skulle vilja säga att möjligheterna faktiskt är oändliga.

För oss socialdemokrater är alla transportslag viktiga. De kompletterar varandra, och de behövs på olika sätt. Det är inte framgångsrikt att ställa ett transportslag mot ett annat, utan infrastrukturplaneringen måste handla om dem alla. Det är också det som har varit själva riktningen i den infrastrukturproposition som vi behandlade och som blivit regeringens investeringsplan. Det tycker jag är bra.

Därför kan jag inte låta bli, fru talman, att bemöta det som utskottets ordförande Jens Holm nämnde här i kammaren. Precis som förra året kräver han en revidering av investeringsplanen. Utskottets ordförande borde känna till att planen faktiskt revideras varje mandatperiod, alltså vart fjärde år. Det kommer såklart en revidering.

Jag kan heller inte låta bli att bemöta samma inlägg kring Tvärförbindelse Södertörn. Som företrädare för Socialdemokraterna på ett nationellt plan är jag såklart väldigt bekymrad över att det inte gått fortare och att byggandet av Tvärförbindelse Södertörn inte har kommit till stånd riktigt än. Norviks hamn öppnar faktiskt under året, först som containerhamn och till hösten ska rorohamnen invigas. Det är klart att det här kommer att skapa nya problem inte minst när det gäller lastbilstransporterna i Stockholmsregionen.

Som stockholmare och representant för Stockholmsregionen kan jag också vara något bekymrad över att det här inte har gått fortare och att trafikutskottets ordförande inte orkar se vilka möjligheter Tvärförbindelse Södertörn skulle kunna ge.

De problem vi kommer att se är tung godstrafik som kommer att gå på småvägar. Skulle man kunna knyta ihop Tvärförbindelse Södertörn med planeringen av Förbifart Stockholm skulle vi kunna få helt nya resmönster i Stockholmsregionen. Det skulle kunna avlasta den befintliga kollektivtrafiken som i alla fall i normalfallet har väldigt många resenärer och är ganska utsatt.

Här behöver vi ha nya system. Vi skulle kunna få till stånd en smart BRT-lösning på tvären över Stockholmsregionen till den nya regionaltrafikstationen i Barkarby som nu byggs och snart kommer att öppnas. Jag ser snarare stora möjligheter här.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag backa tillbaka dit där jag började. Vi befinner oss just nu i en akut kris. Det som kanske kändes primärt i går är lite sekundärt i dag.

I kristid är det viktigaste på infrastrukturområdet att upprätthålla ett fungerande transportsystem. I det kortsiktiga perspektivet uppskattar jag att den lagstiftande församlingen klarar av att lägga den politiska konflikten åt sidan och i stället fokusera på det arbete som är viktigast för stunden: att garantera att de som fyller för samhället viktiga funktioner kan transporteras och att varor och gods, trots stängda gränser, både kan komma in och ut ur vårt land och fram till dem som har behov.

Tro mig! Det kommer en morgondag, och då kommer vi socialdemokrater att fortsätta att förstärka det blodomlopp som infrastrukturen utgör för att kunna garantera att flödena fungerar över hela vårt land även i framtiden.

Fru talman! Teres Lindberg sa många viktiga saker om klimatomställningen, om den stora utmaning vi är mitt uppe i.

Precis som Klimatpolitiska rådet konstaterade är det något som inte hänger samman mellan orden och praktiken i det regeringen gör. Klimatpolitiska rådet tar till exempel upp just infrastrukturplaneringen, och man konstaterar att det finns en infrastrukturplan som bygger på prognoser om ökad vägtrafik, som tyvärr inte utgår från de klimatmål som finns. De handlar om att utsläppen från transportsektorn inom tio år ska minska med 70 procent och att det ska vara nettonollutsläpp till senast 2045.

Problem som finns i den nationella infrastrukturplanen är att det ges för lite till järnvägen, och det som finns kommer alldeles för sent, att det byggs nya motorvägar, att det ges alldeles för lite till att bygga ny cykelinfrastruktur, mindre än 1 procent av pengarna anslås till det, och så vidare.

Det är bra att Teres Lindberg säger att den nationella infrastrukturplanen ska revideras. När ska revideringen göras? Vi får aldrig några konkreta besked från den ansvariga ministern. Är tanken att vi med revideringen ska få en reviderad plan som utgår från våra klimatmål, inte prognoser om ökad vägtrafik?

Norviks hamn invigs mycket riktigt i maj i år. Hamnen är ett stort problem, och den kommer att leda till tusen nya lastbilstransporter om dagen, det vill säga fyra gånger mer lastbilstransporter än vad som gäller nu på Södertörn. Det går att transportera gods på järnväg och med inlandssjöfart, Teres Lindberg. Varför planerar ni inte för det i stället för mer vägtrafik?

Fru talman! Uppdateringen av investeringsplanen ska ske inom mandatperioden. Jag kan inte svara exakt när, men det är vart fjärde år. Den förra antogs precis innan valet, det vill säga 2018, så rimligt är att tro att den kommer till 2022.

Detta är ett långsiktigt arbete som föranleder en investeringsplan, många utredningar och så vidare. Jag tror inte att vi ska hasta på saker och ting eftersom det inte kommer att göra att vi fattar vettiga beslut. Låt den gång som gäller löpa.

När det gäller miljöambitionerna råder inget tvivel om att regeringens ambitioner – Socialdemokraternas och mina – är viktiga. De är en av de största utmaningarna vi står inför. Inte minst visar den globala rörelsen mot klimatförändringarna tydligt att den berör många människor. Det är ett ansvar vi har som lagstiftare och som människor att göra vad vi kan för att förhindra detta.

Jag blir lite bekymrad när Jens Holm lyfter upp cykelinfrastrukturen som en av de primära delarna. Nu är det inte staten som primärt står för cykelinvesteringarna, utan det är kommuner och regioner som har det ansvaret. Staten ska ge förutsättningar för att göra bra investeringar, och det ska finnas en lagstiftning som gör att de fungerar. Men det är inte primärt vår roll att lägga investeringarna i regionerna eller i kommunerna så att den regionala cykelpendlingen ska fungera, utan de måste ligga på kommunerna eftersom det är i huvudsak de som står för infrastrukturen. Jag tror inte att det fungerar att vi lägger cykelvägar utefter motorlederna, det underlättar inte cyklingen, utan det är andra åtgärder som måste till.

Fru talman! Det finns pengar till cykelinfrastruktur i den nationella planen. Det är en cykelpott på knappt 2 miljarder kronor. Sedan finns i regionala planer ungefär 5 miljarder till utbyggd cykelinfrastruktur. Det blir summa summarum 7 miljarder kronor. Det är fråga om ungefär 1 procent av de totala 700 miljarder kronor som ska läggas på utbyggd infrastruktur under de kommande tolv åren. Det förslår inte riktigt, anser vi i Vänsterpartiet.

Jag fick inget konkret svar från Teres Lindberg vad gäller revideringen av infrastrukturplanen. Kommer man med den revideringen att utgå från våra klimatmål, inte från prognoser om ökad vägtrafik, precis som Klimatpolitiska rådet har föreslagit?

Jag skulle vilja ställa ännu en fråga till Teres Lindberg. Anser Socialdemokraterna att det är möjligt att nå våra klimatmål med utbyggnaden av Tvärförbindelse Södertörn, som kommer att leda till ökad vägtrafik? Naturvårdsverkets bedömning är att motorvägen strider mot våra klimatmål. Då kanske man ska undersöka om det finns andra lösningar att möta godstransporter till och från Norviks hamn, till exempel med utbyggd järnvägskapacitet, dubbelspår hela vägen till Norviks hamn eller inlandssjöfart. Det är precis de tankarna man hade när man började planera hamnen men som regeringen tyvärr inte har lagt in i den nationella investeringsplanen.

Kan vi nå våra klimatmål, Teres Lindberg, med hjälp av Tvärförbindelse Södertörn – den nya stora motorvägen?

Fru talman! Jens Holm känner mycket väl till att förarbetena för den kommande investeringsplanen inte är klara. Därför kan jag inte stå här och lova vad den kommer att innehålla eller på exakt vilket sätt den kommer att formuleras. Vi får helt enkelt vänta och se. När den väl kommer ska vi ta debatten då. Det kan jag tycka är rimligt.

Norviks hamn är en klimatsatsning av rang från regionens sida. Huvudkonkurrenten till Norviks hamn är Göteborgs hamn. Jag skulle vilja säga att det är mycket bra att vi i stället för att frakta det mesta av godset som ska till Stockholmsregionen och dess omnejd med bil till Göteborg, så går det med lastbil direkt hela vägen upp till Norvik. Det är en klimatsatsning av rang. Att man ännu inte har lyckats klara den rundade infrastruktur som krävs är ett bekymmer. Men att tro att allt ska fraktas på järnväg är inte möjligt. Man skulle kunna skicka godset till en annan kombiterminal, men godset som anländer till Norvik ska inte till ett ställe utan det ska spridas över hela regionen. Det finns inte järnväg som går till varje kvarter eller varje industri, utan mycket av godset som kommer via containerhamnen kommer såklart att behöva gå över hela regionen. Det är inte görligt att tro att ytterligare en järnväg dit skulle lösa alla problem.

Visst önskar jag, precis som Jens Holm, att så mycket som möjligt ska gå via järnväg. Men om det bara betyder längre och mer komplicerade transporter är det inte en bra idé.

Fru talman! Jag har två frågor till ledamoten Teres Lindberg.

Under hösten har vi sett en varselvåg inom järnvägsbranschen – detta under socialdemokratiskt styre. Ungefär 15 procent av alla järnvägstekniker har varslats om uppsägning. Det gäller framför allt de små entreprenörerna, men även den stora draken Infranord har varslat 51 personer om uppsägning. Det skedde i december.

Jag har arbetat i 20 år i järnvägssektorn, och det gör mig ont. Jag förstår att detta blir ett problem när vi framgent ska ta upp stora satsningar på vår järnväg.

Samtidigt har jag tidigare i talarstolen redogjort för, och vi har sett, hur Trafikverkets organisation har svällt med 30 procent mellan 2010 och 2018.

Är Socialdemokraterna villiga att vidta åtgärder, likt Bane Nor, att minska Trafikverkets organisation för att frigöra mer resurser till fler arbetare i spåret?

Min andra fråga gäller Riksrevisionens granskning av upphandlingen av drift och underhåll av statliga vägar. Vi ser att kontrakten har sprungit i väg i kostnad, och vi ser stora kostnadsavvikelser.

Svaret från regeringen var taffligt – man hade i princip inga konkreta åtgärder alls. Min andra fråga är därför vilka konkreta åtgärder Socialdemokraterna avser att vidta för att minska kostnadsavvikelserna för kontrakt och för drift och underhåll av statliga vägar.

Fru talman! Tack så jättemycket, Patrik Jönsson, för viktiga frågor!

Det är klart att vi också har varit bekymrade. Jag tror att alla vi som följer transportpolitiken och särskilt vi som sitter i trafikutskottet har varit bekymrade över just detta.

Detta hänger ihop med att vi i den investeringsplan som ligger har ökat underhållsinvesteringarna till järnvägen med 47 procent. Det har såklart bidragit till att man satt igång massor av arbete. Sedan har olika budgettekniska regler gjort att man dragit igång lite för mycket på ena sidan av årsskiftet jämfört med den andra. Det är ett jättebekymmer.

Jag vet att Infrastrukturdepartementet är väl insatt i denna problematik. Jag vet också att samtal har förts med Trafikverket. Utöver det kan inte jag ge några konkreta besked här. Men på sikt finns resurser avsatta för järnvägsunderhållet. Detta är snarast ett praktiskt problem som behöver lösas, och jag är tacksam för att de företag som varit inblandade och tvingats varsla också har gjort politiken medveten om de problem som vi står inför. Jag tror verkligen inget annat än att vi kommer att lösa dem.

Fru talman! Det är bra att ni är bekymrade, men man kommer inte särskilt långt med ett bekymmer om man inte vidtar några åtgärder.

Krisen som järnvägsbranschen står inför hade faktiskt kunnat lösas om ni som regeringsparti hade valt att öka anslagskrediten för Trafikverket. Jag undrar på vilka grunder ni valde att inte göra detta.

Min direkta fråga var om ni är villiga att vidta åtgärder för att minska kostnaderna för Trafikverkets administration, så som Bane Nor har gjort, och därmed överföra mer resurser till arbetare i spåret.

Frågan om kostnadsavvikelserna för kontrakt gällande det statliga vägnätet och drift och underhåll fick jag heller inget svar på. Jag hoppas att ledamoten Teres Lindberg kan leverera ett svar på detta nu.

Fru talman! Jag vill bara upplysa riksdagsledamoten Patrik Jönsson om att även jag är en vanlig riksdagsledamot. Jag är inte helt insatt i regeringsarbetet eller det myndigheterna gör på daglig basis. Patrik Jönsson ställer frågor här som snarare borde riktas till Infrastrukturdepartementet och infrastrukturministern. Jag antar att ledamoten är väl medveten om det och att han försöker sätta mig i en svår situation genom att ställa frågor som jag inte kan svara på. Jag tycker inte att det är riktigt okej.

Jag vet att regeringen gör vad den kan för att motverka den här typen av problem. Det vet också riksdagsledamoten Patrik Jönsson. Med det sagt tror jag att det i den dialog som vi för med Infrastrukturdepartementet just nu är helt andra frågor som ligger i fokus. Det handlar om att se till att människor har mat på bordet, att transporterna fungerar och kan köra över stängda landsgränser och så vidare. Vi har helt andra bekymmer just nu, och jag tror att vi behöver hålla huvudet kallt och ha fullt fokus på dem de närmaste veckorna – kanske månaderna. Det hoppas jag att vi kan vara överens om.

Fru talman! Teres Lindberg lyfte i sitt anförande upp den mycket viktiga nationella infrastrukturplanen. Det var då jag begärde ordet.

Alla i Sverige känner säkert inte till det, men infrastrukturplanen är en tolvårig planering som vart fjärde år ska utvärderas och omvärderas och planeras för nästa tolv år. Det är ett viktigt styrdokument för myndigheter, regioner och kommuner och för oss i riksdagen, vilket gör att vi när det gäller infrastruktur har en långsiktig planering som försöker få oss i Sverige att gå i samma riktning.

För egen del har jag vid ett par tillfällen ställt frågor till ministern om just infrastrukturplanen. Jag blev därför glad när Teres Lindberg lyfte upp den frågan.

Enligt den nuvarande planeringen är det helt korrekt som sagts tidigare i debatten att 2022 borde planen komma till kammaren för omvärdering inför nästa tolv år. Det är bara ett litet problem, och det är att både myndigheter och regioner och andra signalerar att man inte får frågor som gör att man kan ta fram underlag, och om det inte tas fram några underlag är det svårt för regeringen att leverera något till kammaren.

När jag frågat om detta tidigare har jag fått beskedet att det bereds i Regeringskansliet. Jag har respekt för att en enskild ledamot inte kan svara på vad som sker i Regeringskansliet, men jag undrar om ledamoten delar den oro som jag och många med mig har över att det verkar som att planen inte kommer att komma till stånd till 2022. Åtminstone vi upplever, när vi lyssnar på myndigheter och regioner, att det sker en fördröjning av detta, och det är djupt bekymmersamt.

Fru talman! Magnus Jacobsson tar upp en viktig och angelägen fråga. Låt mig bara vara tydlig och rätta ledamoten något: Infrastrukturplanen beslutas inte av Sveriges riksdag – på gott och ont. Som riksdagsledamot kanske man säger ont, men för att det ska fungera praktiskt är det kanske vettigt. Vi i riksdagen behandlar en skrivelse med anledning av den infrastrukturplan som regeringen beslutar om. Vad vi däremot behandlar är en infrastrukturproposition som handlar om förutsättningarna och den ekonomiska ramen för den kommande infrastrukturplanen.

Jag har i dagarna försökt få ett konkret besked från Infrastrukturdepartementet. Med all respekt sagt har de inte prioriterat just den frågan nu i dagarna. Jag hoppas att vi i riksdagen och i trafikutskottet kommer att kunna få en mer konkret tidsplan vad gäller den kommande infrastrukturplanen, för den är viktig. Den är viktig för de internationella investeringarna och jätteviktig för den länsplanering som kommer till stånd till följd av den infrastrukturplan som regeringen lägger fram, så det är mycket arbete som ska komma ut av det regeringsbeslutet.

Jag har inget tydligare besked än så att ge. Jag kan bara hänvisa till de svar som Magnus Jacobsson fått tidigare i interpellationssvar från infrastrukturministern.

Fru talman! Det är givetvis korrekt, det som ledamoten lyfter fram. Men min grundfråga var ju om man delar denna oro.

Jag har den största respekt för att vi som ledamöter, oavsett om vi tillhör regeringssidan eller oppositionen, de facto inte sitter i regeringen. Det respekterar jag. Jag ställde inte frågan utifrån det perspektivet, utan jag reagerade på att ledamoten lyfte fram detta eftersom jag tycker att det är något oerhört viktigt att lyfta fram.

Min oro kommer sig av att jag ställde denna fråga redan i höstas, både som enskild fråga och som interpellation. Jag fick då svaret att det bereds i Regeringskansliet.

Att man just i dagarna jobbar med andra frågor har jag den största respekt för, vilket jag lyfte fram redan i mitt anförande. Jag tycker till och med att vi i Sverige just nu är riktigt duktiga på att gå sida vid sida och stötta varandra i denna svåra situation. Men kvar står faktum att i det långsiktiga arbetet signalerar både myndigheter och regioner att man inte har fått de frågor man behöver för att kunna ta ställning.

Min fråga kvarstår: Delar Teres Lindberg den oro som bland annat Kristdemokraterna känner för att denna plan inte verkar komma till stånd före 2022? Det är djupt bekymmersamt, för man kan inte planera verksamhet. Vi kan inte heller planera vårt budgetarbete om vi inte riktigt vet åt vilket håll vi ska gå. Delar ledamoten denna oro? I så fall hoppas jag att hon ligger på sina kollegor i regeringen så att detta kommer fram så fort som möjligt.

Fru talman! Frågan bereds som sagt på Regeringskansliet. Jag är inte särskilt orolig. Den förra infrastrukturpropositionen som behandlades i riksdagen togs på försommaren 2017, alltså ett år innan själva investeringsplanen sedermera behandlades här i riksdagen. Än finns det alltså gott om tid, och jag hyser ingen oro för att regeringen inte ska leverera detta inom den tidsram som behövs för att kunna göra vettiga planeringar.

Fru talman! Till att börja med vill jag rikta ett tack till talmannen, talmanspresidiet och riksdagsstyrelsen för det sätt på vilket man hanterar den exceptionella situationen. Samhället påverkas på alla tänkbara sätt och så även arbetet i Sveriges riksdag, men jag tycker att det har lämnats tydliga besked och gjorts bra avvägningar under denna svåra tid.

Det är viktigt att vi som invalda ledamöter även fortsättningsvis kan bära upp förtroendet och fortsätta arbetet, även om det är på ett helt annat sätt. Jag ersätter i dag Emma Berginger som, liksom många andra, har milda symtom men uppmanats att stanna hemma. Hon blev tillsammans med hundratals andra temporärt invald i olika utskott nu på förmiddagen.

Nu handlar det om trafikutskottets betänkande nr 7 om infrastruktur. Det behandlar ett stort antal motionsförslag om upprustning och utbyggnad av olika vägar och järnvägar i landet. Motionsförslagen har avstyrkts med hänvisning till rollfördelningen inom transportpolitiken, som innebär att riksdagen är med och fattar beslut om ramarna för infrastrukturinvesteringar medan regeringen fastställer den nationella planen. Betänkandet behandlar också regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens granskningar av drift och underhåll av statliga vägar, vilken läggs till handlingarna. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! I dessa tider blir samhällets sårbarhet tydlig för alla. Jag hoppas att vi när vi har hanterat denna kris tillsammans ska göra kloka avvägningar för att hantera den pågående klimatkrisen, som också smyger på oss och där vi får allt kortare tid att vidta de åtgärder som krävs för att den inte ska få extremt omfattande konsekvenser för hela vår jord.

Inrikes transporter står i dag för ungefär en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser, och vägtrafiken står i sin tur för mer än 90 procent av transportsektorns utsläpp. Transportsektorn behöver en kraftfull omställning om vi ska klara klimatmålen och bidra till Parisavtalets mål om att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader och allra helst under 1,5 grader.

Miljöpartiet har varit drivande bakom framtagandet av klimatlagen, som innehåller mål om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp till atmosfären 2045. I lagen finns också ett sektorsmål om att utsläppen från inrikes transporter ska minska med minst 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Det kommer därför att krävas både en elektrifiering och en övergång till mer hållbara drivmedel, men det räcker inte. Det behövs också en effektivisering av transporterna om vi ska klara målet till 2030 och inte minst om vi ska klara målet till 2045.

När det gäller infrastrukturinvesteringar är vi i Miljöpartiet tydliga. Vi vill att de investeringar som görs ska riktas mot åtgärder som gör att vi kan uppnå våra klimatmål. Vi tycker att det är bra att regeringen nu har förtydligat att tillgänglighetsmålet i huvudsak ska uppnås inom ramen för hänsynsmålet, och detta kommer i enlighet med den klimatpolitiska handlingsplanen att följas upp.

Slutligen, fru talman, tycker jag att det i dessa tider är särskilt viktigt att rikta tankar och styrka till alla som bär upp våra samhällen på olika sätt. På transportområdet handlar det inte minst om alla som kör sjuktransporter och alla som arbetar inom sjöfarten och inom buss, flyg- och, inte minst, taxinäringen. De bär upp vårt samhälle och visar hur avgörande de är, inte minst i lägen som detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)