Gymnasieskolan

Herr talman! Vi ska nu debattera den svenska gymnasieskolan.

Vi känner alla till att det finns stora problem med gymnasieskolan, precis som med andra delar av skolan. I dag klarar var fjärde högstadieelev inte grundläggande läsning eller matematik. Samtidigt larmar universitetslärare om att nya studenter har svårt att ta till sig kurslitteraturen.

Vi har alltså ett problem i Sverige med att elever inte kan läsa, skriva och räkna ordentligt. Det går genom hela skolsystemet. Vi har såklart en ambition om att Sverige ska vara en innovativ kunskapsnation. Vi ska vara ett land där människor kan göra en klassresa genom skolan, ett land där vi i dag hittar framtidens lösningar på morgondagens problem. För att kunna göra det krävs det att gymnasieskolan utför sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt och mer därtill.

Herr talman! Problemen i svensk skola har djupa rötter. Reformerna under 1990-talet slog sönder ett förhållandevis välfungerande system. Socialdemokraternas kommunalisering splittrade skolan, urholkade läraryrkets status och ledde till att kommunerna började spara på utbildningen. I stället för att ha tydliga nationella mål infördes otydliga mål, och skolan avreglerades.

Sedan kom friskolereformen. Fri etablering och skolval skulle skapa konkurrens och mångfald. Jag tycker om konkurrens och mångfald, men eftersom skolan redan var decentraliserad fick friskolorna växa fram utan tillräckliga statliga regler. Även synen på kunskap förändrades. Fakta och tydliga krav fick ge vika för en postmodern syn på lärandet. Lärarrollen där läraren förklarar och instruerar försvagades.

I dag ser vi resultatet: en skola där elever får för lite struktur, för låga förväntningar och för få verktyg att lyckas, en skola där vi inte skapar framtidens Nobelpristagare och där vi inte ger elever oavsett bakgrund en möjlighet till klassresa. Det är en skola som inte uppfyller de förväntningar som vi har rätt att ha på svensk skola.

Herr talman! Utmaningarna är många. Digitaliseringen har också förändrat klassrummen i grunden. Men skärmar kan inte ersätta en duktig lärare. Sverige har också tagit emot många elever med andra modersmål än svenska, vilket även det har varit en utmaning som skolan inte har kunnat hantera. Allt detta sammantaget har lett till att svensk skola inte är tillräckligt bra.

Regeringen går fram med så enormt många reformer på skolområdet därför att var fjärde elev inte kan läsa och räkna ordentligt, för att de svaga eleverna blir fler och de starka eleverna färre, för att användningen av hot och våld mot lärare har fördubblats under en tioårstid, för att mobbning i svensk skola är mer förekommande än i jämförbara länder, för att varannan lärare har övervägt att lämna yrket på grund av stress och för att elever uppger att de distraheras mer av skärmar än elever i jämförbara länder.

Detta, herr talman, tror jag att vi känner igen. Alla vi som har en ung människa i vår närhet och alla vi som själva någon gång har fastnat i skrollande på telefonen kan förstå att skärmar inte fungerar särskilt bra om man ska lyssna på en lärare och ta in ny kunskap. Vi begriper det. Det är inte kärnfysik som man behöver ha gått i en Nobelpristagarskola för att ta till sig. Skärmar hör inte hemma i skolan!

Herr talman! Det skiljer över 70 000 kronor per elev och år mellan den kommun som satsar mest och den som satsar minst. Skillnaderna över landet är enorma. Kommunaliseringen har slagit sönder skolan över hela landet, men framför allt har den slagit hårt mot de elever som går i kommuner där man inte lägger tillräckligt mycket på skolan. Friskolorna har färre behöriga lärare och större klasser. Elever från friskolor presterar sämre än de från kommunala skolor i den högre utbildningen.

Det finns alltså mycket man kan säga om svensk skola, och det är därför som vi både från regeringens och Liberalernas håll går fram med så många reformer. Det handlar om maxtak på klasstorlekarna, hjälpklasser och förstatligande av huvudmannaskapet i skolan. Vi vill fasa ut vinstintresset ur den svenska skolan för att pengarna ska gå till eleverna. Vi vill ta bort undantagen från legitimationskravet och ha en skyddad yrkestitel. Vi vill även se till att straffa skolor som har satt i system att anställa obehöriga lärare.

Vi behöver gå tillbaka till en regelstyrd skola, en förstatligad skola, en kunskapsskola som just skapar möjlighet till klassresor och social rörlighet. Elever som behöver extra stöd ska kunna få det, och elever som presterar lite bättre ska kunna bli framtidens Nobelpristagare.

Herr talman! Därför reglerar vi rätten till läromedel och ser till att det ska finnas bemannade skolbibliotek i hela landet. Vi går fram med ett nytt betygssystem. Vi reglerar lärares undervisningsuppdrag. Vi går fram med skärpta krav för friskolesektorn, och vi vill införa ett vinstförbud. Vi ser till att offentlighetsprincipen också ska gälla för friskolor. Vi har tillsatt utredningar för att reglera barngruppernas storlek och personaltätheten, och vi har också gått fram med att vi vill reglera klasstorlekarna.

Herr talman! Vi har aviserat att regeringen planerar att förbjuda utländskt ägande av svensk skola, något som vi tycker är otroligt viktigt. Jag vill återigen understryka att skolan ska vara mer likvärdig över hela landet. Det ska inte handla om varifrån man kommer utan om vart man är på väg. Det kan låta som en klyscha, men hela skälet, herr talman, till att vi har en offentligt finansierad skola i det här landet är att människor, oavsett bakgrund, ska kunna nå sina drömmars mål.

Det är därför vi har en offentligt finansierad skola i det här landet. Man ska kunna komma från ingenting och bli vad som helst. Man ska kunna komma från vilken bakgrund som helst, ta sig igenom svensk skola, utmanas på de sätt som krävs, få de krav ställda som krävs för att man ska kunna komma ut på andra sidan och nå sin fulla potential och sina drömmars mål.

Därför behöver vi stärka svensk skola, och därför behöver regeringen få fortsätta att reformera även svensk gymnasieskola.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 1 i detta betänkande, som handlar om gymnasieskolan.

Gymnasieskolan är inte vilken marknad som helst. Den är inte till för riskkapital och kortsiktiga affärsmodeller eller för att skapa nya vinstmarginaler i stora skolkoncerner. Gymnasieskolan är en samhällsbärande institution som ska ge unga människor kunskap, framtidstro och en trygg väg in i vuxenlivet. Den ska bidra till kompetensförsörjningen i hela landet, och den ska förvalta våra gemensamma skattemedel med största ansvar.

Just därför är det så allvarligt när politiken inte förmår styra skolan efter samhällets behov.

I dag ser vi tydligt att matchningen mellan gymnasieskolans utbildningsbehov och arbetsmarknadens kompetensbehov inte fungerar tillräckligt väl. Vi vet att arbetsgivare inom industri, vård, teknik och andra viktiga sektorer efterfrågar utbildad arbetskraft. Vi vet samtidigt att systemet inte alltid styr resurserna dit där behoven är som störst. Och vi vet att regeringen, trots att problemen är väl kända, väljer att i huvudsak säga ”vänta”.

I betänkandet hänvisar majoriteten i utskottet till redan införda regler och till en pågående utredning som ska redovisas först i december 2027. Därmed avslår man våra krav på ökad statlig styrning av gymnasieskolans dimensionering, som vi debatterar här.

Herr talman! Detta är inte tillräckligt, och det är inte heller ansvarsfullt, för sanningen är att många av problemen i gymnasieskolan inte bara handlar om bristande uppföljning. De handlar också om ett större systemfel. När marknadslogik tillåts styra skolan uppstår marknadsmisslyckanden. Det som är lönsamt för en skolkoncern är inte alltid det som är bäst för eleven, arbetsmarknaden eller samhället. Det är ett grundläggande problem.

På en vanlig marknad kan man kanske acceptera att företag etablerar sig där vinsten är som störst, men skolan är ingen vanlig marknad. Om utbildningar startas, byggs ut eller marknadsförs för att de är billiga att driva eller ger god avkastning snarare än för att fylla samhällets kompetensbehov får vi en snedvridning. Vi riskerar att få en överetablering på vissa håll, underförsörjning på andra håll och ett utbildningsutbud som i för liten utsträckning planeras utifrån Sveriges långsiktiga behov. Det är ett marknadsmisslyckande.

Socialdemokraterna vill se starkare statlig styrning. Arbetet med att förbättra matchningen mellan gymnasial utbildning och arbetsmarknad måste fortsätta. Vi menar att det behövs tydligare ramar för både offentliga och fristående huvudmän så att utbildningsutbudet bättre motsvarar arbetsmarknadens behov. Om staten inte styr blir det marknaden som gör det. Men marknaden har visat att den inte klarar detta uppdrag.

Herr talman! Det här är också en fråga om respekt för skattebetalarna. Varje skattekrona som går till skolan ska gå till elevernas undervisning, fler lärare, bättre stöd, elevhälsan, ordning och reda och en skola som håller ihop Sverige. Skattepengar ska inte försvinna ut som vinster till stora skolkoncerner samtidigt som kommuner tvingas bära det långsiktiga ansvaret för hela utbildningssystemet.

Herr talman! När skolkoncerner kan göra vinster genom att välja lätta etableringar, billiga upplägg eller program som kostar mindre att driva samtidigt som kommunerna måste ta ansvar för helheten blir systemet skevt. Då socialiseras ansvaret medan vinsterna privatiseras. Det är inte effektivt. Det är inte rättvist. Det är inte ett klokt sätt att använda skattemedel på.

Det är i grunden ett slöseri med våra gemensamma resurser när systemet tillåter att pengar som borde gå till utbildning i stället blir utdelning, expansion eller koncernvinster. Samtidigt står arbetsgivare utan rätt kompetens. Elever riskerar sämre vägledning, och kommuner får svårt att planera långsiktigt. Det är dålig politik och dålig hushållning.

Herr talman! För oss socialdemokrater är det självklart att skolan ska styras av samhällsintressen och inte av marknadsintressen. Vi vill inte ha ett system där gymnasieutbildningens inriktning formas av vilka program som är lönsamma att driva för stora aktörer.

Vi vill ha ett system där utbildningsutbudet planeras utifrån vad Sverige behöver. Det behövs fler undersköterskor, fler industrikompetenser, fler tekniker, fler yrkesutbildade och fler unga som får en stabil väg in i vuxenlivet. Det handlar om att återta den demokratiska kontrollen i skolan. Det handlar också om jämlikhet, för i ett marknadsstyrt system blir det ofta den elev som har starkast stöd hemifrån som lättast hittar rätt. Men skolan ska inte förstärka skillnader; skolan ska utjämna dem. Därför behövs ett starkare offentligt ansvar, tydligare planering och en politik som sätter samhällsnytta före marknadsandelar.

Herr talman! En annan stor fråga i betänkandet gäller arbetslivskunskap. Vi socialdemokrater menar att svenska gymnasieelever behöver få bättre förståelse för sina rättigheter och skyldigheter i arbetslivet samt kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen. Därför anser vi att arbetslivskunskap bör integreras i samtliga gymnasieprogram. Vi framhåller också att det är särskilt viktigt att yrkesprogrammen innehåller branschanpassad arbetslivskunskap med fokus på arbetsmiljö.

Arbetslivskunskap är alltid viktigt, men särskilt i en tid då arbetslivet förändras snabbt och unga människor ofta möter en arbetsmarknad präglad av osäkra villkor, tillfälliga anställningar och ibland bristande kunskap om rättigheter. Att förstå arbetsmiljö, säkerhet, ergonomi, arbetsrätt och ansvar på arbetsplatsen är inte något extra. Det är grundläggande kunskap. Det är kunskap som skyddar unga människor från att fara illa. Det är kunskap som stärker dem i mötet med arbetsgivare och som bidrar till ett seriösare arbetsliv.

Det finns en tydlig skillnad mellan ett socialdemokratiskt perspektiv och ett marknadsliberalt perspektiv. Vi menar att skolan inte bara ska leverera individer till en marknad. Skolan ska rusta medborgare att stå starka i arbetslivet och i samhället. Unga människor ska inte lämnas ensamma att orientera sig i ett ibland hårt arbetsliv utan kunskap om sina rättigheter. De ska få med sig verktygen redan i skolan.

Herr talman! Det som förenar våra reservationer i detta betänkande är en enkel men viktig princip: Skolan ska styras för samhällets bästa, inte för marknadens bästa. Därför vill vi ha starkare statlig styrning av dimensioneringen. Därför vill vi motverka att marknadsskolans logik försvårar kompetensförsörjningen. Därför kritiserar vi att vinster tas ut ur ett system som finansieras med skattemedel. Därför säger vi nej till slöseri med resurser som borde gå till undervisning. Och därför vill vi ge alla gymnasieelever bättre arbetslivskunskap och en tryggare start i vuxenlivet.

Regeringens linje är att vänta, utreda och hoppas att marknaden tillsammans med befintliga regler ska lösa problemen. Vår linje är en annan. Vi vill styra, ta ansvar, använda skattemedel klokt och sätta elevers framtid före skolkoncernernas vinster. Vi vill bygga en gymnasieskola som stärker både individen och Sverige. Med detta, herr talman, yrkar jag åter bifall till Socialdemokraternas reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Robert Olesen tog upp flera saker som jag i och för sig kan instämma i. Det är viktigt med samstämmighet mellan vilken arbetskraft arbetsmarknaden vill ha och vad vi utbildar elever till. Det är väldigt viktigt.

Jag tolkar Robert Olesens anförande som att han är bekymrad över att det finns en diskrepans mellan arbetsmarknadens behov och den utbildning som eleverna väljer. Hur vill Socialdemokraterna styra så att eleverna väljer rätt utbildning, om man nu vill styra detta? Är det viktigt att styra det?

Jag hör att Robert Olesen säger att det är viktigt att få ökad statlig styrning. Vi är positiva till ökad statlig styrning av regelverken. Men om detta är viktigt, varför blev det inte tyngre i den dimensioneringsproposition som Socialdemokraterna lade fram 2022? Varför var det inte tydligt att man skulle ha en mycket tydlig statlig styrning av dimensioneringen? Varför valde man att framför allt lägga det ansvaret på kommunerna? I det sammanhanget är också frågan hur Socialdemokraterna ställer sig till kommunaliseringen av skolan, som man själv genomförde 1989. Avslutningsvis vill jag även fråga varför Socialdemokraterna lät friskolorna stå utanför dimensioneringsprocessen.

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten Reslow!

När det gäller den statliga styrningen är det klart att det behövs större inflytande, även från arbetsmarknadens parter, när det gäller näringslivets behov. Vi ser i dag att det underlag man plockar fram för att dimensionera gymnasieskolan inte är tillräckligt. Det är en av delarna i vår reservation. Vi behöver se till att få större inflytande och att det dimensioneras utifrån faktiskt behov.

Jag tycker att det är bra att det i betänkandet står att även friskolorna ska vara helt med i detta. De finns med till viss del i och med att nystartade program fanns med i den förra dimensioneringen, men det har inte funkat fullt ut.

Det talades om kommunernas inflytande, men även regionernas inflytande över dimensioneringen är väldigt viktigt. Vi kan göra betydligt mer genom att ta större hänsyn till det lokala och regionala näringslivet och de behov som finns där.

Herr talman! Jag får tacka Robert Olesen för svaret!

När det gäller själva sakfrågan om behovet, det vill säga att ta bort diskrepansen mellan samhällets behov av arbetskraft och utbildningen, finns ingen skillnad mellan våra partier. Det är viktigt att vi utbildar för arbetsmarknadens behov och att vi fyller de luckor som finns.

Men frågan är: Krävs det inte fler åtgärder än att bara säga att det behövs lite mer styrning? Måste vi inte också se till att det inte finns några alternativ så att vi styr in elever på vissa val? Vi vet ju exempelvis att det behöver komma in fler elever på yrkesprogrammen. Hur ska vi få detta till stånd?

Vi kan prata om behovet hur mycket vi vill, men så länge det finns alternativ att välja annat än yrkesprogram kommer vi att se att färre elever väljer yrkesprogram trots att detta är en mycket snabbare väg in i arbetslivet. Hur tänker Socialdemokraterna där?

Låt mig återgå till min fråga. Robert Olesen säger att det är bra att det nu står i betänkandet att friskolorna ska vara med fullt ut i dimensioneringsprocessen. Men varför sa inte Socialdemokraterna att det skulle vara så redan från början? Det var ändå Socialdemokraterna som sjösatte dimensioneringen av gymnasieskolan. Man ville dock inte ha med friskolorna på lika villkor.

Vi reserverade oss och sa att man skulle låta friskolorna vara med i processen på lika villkor redan från start. Men hos Socialdemokraterna fanns inget gehör för den linjen. Man gjorde inte så. Vad var det som gjorde att Socialdemokraterna inte ville ha med friskolorna i dimensioneringsprocessen från början när man lade fram propositionen 2022? Och varför har man nu ändrat sig?

Herr talman! Det känns väldigt bra att vi är överens om att se till att dimensioneringen får ett inflytande över alla, oavsett huvudman, så att även friskolorna kommer med i detta. Ni har nu chansen, Patrick Reslow, att gå med på det. Det är precis det vi har med i vårt förslag; vi vill få med även det här i dimensioneringen.

Vi vill inte göra som ni gör, nämligen tillsätta en utredning som ska skjuta det här på framtiden. I så fall blir det ju under ytterligare ett par års tid fler gymnasieelever som inte väljer rätt.

(Applåder)

Herr talman! Även jag reagerade på Robert Olesens inlägg om dimensioneringen i gymnasieskolan. Det är otroligt glädjande att vi åtminstone verkar vara överens om att vi behöver få till en utbildning som är anpassad efter arbetsmarknadens behov. Vi vill utbilda unga för de yrkeskategorier som arbetsmarknaden behöver. Det är eftertraktat i branscher och i näringslivet, och det behöver komma på plats.

Jag blev dock lite fundersam. Det var mycket riktigt Robert Olesens egen socialdemokratiska regering som lade fram en proposition här i kammaren för precis fyra år sedan, våren 2022. I den valde man uttryckligen att exkludera friskolorna från dimensioneringen. Man valde att nästan en tredjedel av alla gymnasieelever inte skulle inkluderas i dimensioneringen.

Min fråga till Robert Olesen är helt enkelt: Varför valde den socialdemokratiska regeringen att exkludera friskolorna från dimensioneringsreformen?

Herr talman! Som jag var inne på tidigare gjorde man ju inte så, utan man tog med att nya program som startas av friskolor skulle inkluderas i dimensioneringsuppdraget. Det hade självklart varit bra om man hade kunnat gå hela vägen redan då. Nu har vi dock chansen genom det här betänkandet att göra det, men då väljer ni att inte göra det.

Ni väljer i stället att lägga fram en ny utredning så att det dröjer ett par år till. Det är synd, eftersom man då missar ett par årskullar gymnasieelever som hade kunnat dimensioneras in på de yrkesprogram som näringslivet behöver folk från.

Herr talman! Den här diskussionen kan framstå som lite märklig för åhörarna. Det är inte så som Robert Olesen säger, det vill säga att vi i ett beslut i dag skulle kunna ändra på det misstag som Socialdemokraterna gjorde 2022. I dag diskuteras ett motionsbetänkande, som helt enkelt utgörs av förslag.

Alla beslut i Sverige behöver beredas, och därför har vi nu ett arbete att på område efter område inom skolpolitiken städa upp efter den socialdemokratiska regeringen. Även här har vi identifierat brister i den tidigare S-ledda regeringens reformer.

I det här fallet har vi nu fått tillsätta en ny utredning som ser över flera av bristerna när det gäller gymnasieskolans utformning, däribland dimensioneringen som vi redan då, 2022, hade ett antal farhågor för. De har i efterhand tyvärr visat sig besannas. Men nu åtgärdar vi det. Nu inkluderar vi alla skolor på lika villkor i dimensioneringen för att den också ska kunna bli slagkraftig.

Det gläder mig om Socialdemokraterna nu har ändrat uppfattning och kan ansluta till regeringens linje att inkludera alla skolor på lika villkor i dimensioneringen av gymnasieutbildning framöver.

Herr talman! Precis som jag sa tidigare vill vi ha in alla skolor i dimensioneringen. Vi ser att det finns ett större behov och att arbetsmarknadens parter får vara delaktiga i att ta fram vilka program som behövs för näringslivet. Vi förstärker hela dimensioneringsprocessen och gör den ännu mer styrande, även på regionalt plan. Därigenom får vi ett annat underlag som gör att fler utbildas inom de yrken vi behöver i Sverige.

Det är väldigt positivt att vi kan gå fram med det. Jag hade gärna sett att vi hade kunnat få det här till stånd redan nu. Men det är säkerligen något vi får komma tillbaka till efter valet. Vi får se till att sätta dessa förslag i sjön då.

(Applåder)

Herr talman! Det är trevligt att vi får diskutera lite skolfrågor också den här dagen när tankarna ända sedan i morse har kretsat kring kvällens viktiga fotbollsmatch.

Jag vill till att börja med yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det vi diskuterar i dag handlar om gymnasieskolan, och det är motioner från den allmänna motionstiden som ingår i betänkandet.

När vi har pratat om gymnasieskolan i tidigare debatter har jag sagt att gymnasieskolan har två viktiga uppgifter.

Dels handlar det om att ta hand om de elever som lämnar grundskolan och som har en viss förkunskapsnivå med sig från grundskolan. Den här kunskapsnivån är kanske inte alltid densamma som gymnasiet förväntar sig att eleverna ska ha. Det vilar ett stort ansvar på gymnasieskolan att inte sänka ribban, utan att hålla ribban högt och ha fortsatt höga förväntningar men också höga krav på eleverna.

Dels handlar uppdraget om att förbereda eleverna för vad som kommer därefter, det vill säga för fortsatta studier eller för arbetslivet. Man måste se till att de förkunskaper man har inför den resan är tillräckligt vassa för att man ska kunna klara av universitetsstudier eller att vara lyckad i arbetslivet.

Ibland tenderar debatten i gymnasiefrågor däremot att mest fokusera på de elever som inte når behörighet till gymnasiet. Jag tycker det är olyckligt. I stället borde fokus ligga på hur vi stärker kvaliteten, hur vi får mer spets i gymnasieutbildningarna och hur vi ska göra för att fånga in elever som är långt framme i sin kunskapsutveckling. De allra bästa eleverna måste bli fler, men det är sällan som debatten tar sikte på just denna grupp.

Vi är stolta över att vi tillsammans med övriga Tidöpartier har permanentat spetsutbildningarna, och vi vill gärna se fler sådana satsningar. Men utöver det är det också viktigt att vi höjer ribban generellt när det gäller målsättningarna för gymnasieskolans program.

Både högskole- och yrkesförberedande program ska hålla hög kvalitet. Vi ser uppenbara risker med att det är alldeles för lätt att bygga ut ett program baserat på principen om att elevernas förstahandsval ska tillgodoses så långt som möjligt. Konkurrens om platser på gymnasieskolan stimulerar också lärande och kunskapsutveckling. Men vi behöver också fler elever som läser yrkesprogram i stället för teoretiska.

Vi menar att den dimensionering som riksdagen beslutade om 2022 måste innebära fler utbildningsplatser på yrkesprogrammen, på bekostnad av de högskoleförberedande. Samhället måste i större utsträckning styra platsfördelningen för att möta arbetsmarknadens behov.

Vi är som bekant förespråkare för ett statligt huvudmannaskap. Vi skulle helst se att staten tar det fulla ansvaret för dimensioneringen. Vi var också skeptiska till dimensioneringsreformen eftersom vi såg att det skulle bli problem med att våga fatta sådana beslut inom ramen för det kommunala huvudmannaskapet – att styra behovet från högskoleförberedande program till yrkesprogram. Varje kommun bevakar nämligen sina egna intressen utan att tänka på den större bilden, och elevens förstahandsval sätts i centrum.

Vi var också väldigt negativa till att de fristående skolorna inte fick vara med från början och inte fick vara med på lika villkor. Detta var en miss; det dribblades bort i dimensioneringsreformen. En dimensionering som inte omfattar friskolorna riskerar att kullkasta hela syftet med dimensioneringen.

Vi har ställt oss bakom en utredning som ska komma 2027, och så fick vi höra att det gnälls över det. Men det har faktiskt gått fyra år sedan den här reformen genomdrevs. Det fanns från början inget intresse från oppositionen för att ha friskolorna med. Men det är som sagt alltid så att Sverigedemokraterna får städa, tillsammans med övriga Tidöpartier.

Tidöpartierna är fast beslutna om att yrkesprogrammen också måste stärkas. I syfte att höja kvaliteten och få en tydligare koppling till arbetsmarknaden har vi tillsammans med övriga Tidöpartier föreslagit att det ska införas ett yrkesprov, i stället för nuvarande gymnasiearbete, på samtliga yrkesprogram i gymnasieskolan.

Vi vill även att yrkesprogrammen utformas i nära samarbete med branscherna. Vi vill se kortare yrkesutbildningar för dem som i dag inte uppnår behörighet till gymnasieskolans nationella program. Sverigedemokraterna vill framför allt se tvååriga utbildningar som inte är högskoleförberedande och som inte är teoretiserade. Sverigedemokraterna är även positiva till fler lärlingsutbildningar, gärna efter dansk eller tysk modell.

Sedan i höstas har de gamla kursbetygen i gymnasieskolan ersatts med ämnesbetyg. Men gymnasieskolan är ändå inte helt och hållet ämnesutformad. I stället har kurserna ersatts av olika nivåer. Till exempel ges matematik 1 och 2 som en nivå medan matematik 3 och 4 ges som en annan nivå. Det betyg som ges på den sista nivån blir också slutbetyget.

Även om detta system skapade viss bättring i vad jag brukar kalla för ett snuttifierat system är det inte helt optimalt. När Gy25 diskuterades och antogs framförde vi att vi ville se en helt ämnesutformad gymnasieskola med ämnesbetyg, med det gamla linjegymnasiet som förebild. Att läsa ett ämne över längre tid skapar mer kontinuitet och bättre kunskapsfördjupning och kunskapsprogression.

Ett annat problem är att kursutbudet, även i den ämnesskepnad som vi nu ser i Gy25, har vuxit och inte alltid ligger tydligt i linje med programmets syfte. Det är natur med inriktning samhälle och samhälle med inriktning juridik eller beteende etcetera. Vi ser problem med detta i form av taktikval, bristande förkunskaper och svårigheter för eleverna att göra välgrundade val. Det blir också otydligt för lärosäten och arbetsgivare vilka kunskaper en elev faktiskt besitter efter gymnasieutbildningen.

Vi är därför glada för att det nu har tillsatts en gymnasieutredning som ska se över hela utbudet och strukturen i gymnasieskolan. Syftet är att få mer enhetlighet över hela landet och ge eleverna fördjupade kunskaper som tydligt leder till högskoleutbildning, andra studier eller arbete. Även beslutsordningen mellan riksdagen, regeringen och Skolverket ska ses över.

Herr talman! Sverige har ett mycket stort behov av att utbilda fler personer inom STEM-området – naturvetenskap, teknik och matematik. För vår del vill vi inte bara se tydliga satsningar på STEM-området utan även att så mycket av högskoleutbildningen som möjligt koncentreras till de större lärosätena eftersom detta garanterar hög kvalitet och forskningsnära undervisning.

För att detta ska bli verklighet måste motsvarande prioriteringar gälla även gymnasieskolan. Fler elever måste välja det naturvetenskapliga eller det tekniska programmet. Matematikundervisningen måste stärkas i hela utbildningskedjan och lärarna kompetensutvecklas inom området. Det blir alltså två steg: fler elever in på yrkesprogrammen och fler elever in på natur och teknik.

Om några år införs förhoppningsvis det nya betygssystemet med skalan 1–10, där betygen i årskurs 9 och under gymnasiets sista år utgör meritpoäng som ska ligga till grund för urvalet till nästa utbildningsnivå. Även om vi ser fördelar med ett betygssystem där det återinförs en viss relativ bedömning menar vi att det finns risk för att förkunskaperna på de högskoleförberedande programmen blir sämre. Det ställs nämligen inte längre några krav på en viss kunskapsnivå i respektive kärnämne. Vi hade därför helst velat se att det infördes sådana krav. Vi har mött dessa farhågor även när vi har träffat lärare ute på skolorna. För vår del är det viktigt att man mäter de förkunskaper som lärosätena förväntar sig att de nyblivna studenterna har eller att man ställer de krav som näringslivet har för anställbarhet. Lika viktigt är det att de krav som ställs av gymnasieskolan gäller fullt ut gentemot de elever som lämnar årskurs 9.

Avslutningsvis, herr talman: När Sveriges skolor, även gymnasieskolan, behöver en stark statlig skolmyndighet som på ett objektivt och tydligt sätt kan verka för en likvärdig utbildning är det oroande att Skolverket varken klarar av att leverera ett fungerande system för digitala prov, trots år av förberedelser och hundratals miljoner i skattepengar, eller lyckas förhålla sig till de direktiv som gäller för nya läroplaner. Det är nu hög tid att göra en omstart.

Vi vill från Sverigedemokraternas sida lägga ned Skolverket och ersätta det med en mer slimmad och effektiv myndighet, fri från aktivism och politisering, som förstår att myndigheten verkar i en politisk beslutsprocess. Vi tror att det på sikt skulle gynna den svenska skolan i allmänhet och kunskapsutvecklingen i synnerhet.

(Applåder)

Herr talman! Patrick Reslow nämnde att Sverigedemokraterna gärna vill korta ned gymnasieutbildningen så att den bli tvåårig. Jag tycker att det är lite intressant hur man resonerar kring detta, när både Svenskt Näringsliv och LO säger att de inte vill att utbildningarna ska kortas ned utan att man bör se till de är treåriga, för så ser behovet ute i näringslivet ut. Det är alltså en liten fråga till Patrick Reslow: Hur resonerar man egentligen där, när arbetsmarknadens parter känner att önskemålet ute i näringslivet inte är att utbildningarna ska kortas ned utan snarare att de treåriga bör bibehållas?

Herr talman! Jag tror att ledamoten missförstod det jag sa i mitt anförande. Vi pratar nämligen om att införa kortare gymnasieutbildningar på två år för de elever som inte har behörighet till gymnasiet i dag, det vill säga de 17 procent av eleverna som inte blir behöriga. Vi kan räkna med att en hel del av dem trots allt kommer att komma in på gymnasieskolans nationella program. Men flera av dem gör inte det, och då behöver vi ha något annat.

De här eleverna klarar inte av en teoretiserad yrkesutbildning, som den vi har i dag. Men vi kan inte ha dem löpande vind för våg inom ramen för det kommunala uppföljningsansvaret, utan vi behöver något annat. Då menar vi att tvååriga yrkesutbildningar utan teoretiska inslag skulle vara vägen framåt. Det förs diskussioner med Svenskt Näringsliv om detta. Vi har varit väldigt tydliga med att vi inte kan prata om treåriga utbildningar när det gäller den här elevgruppen.

När det sedan gäller treåriga yrkesprogram i sig har vi helt klart varit skeptiska, för att inte säga negativa, till den teoretisering som har skett. Däremot har vi inte sagt att man automatiskt skulle diskvalificera dem som går yrkesprogram från att kunna söka in på högskolan. Vad vi pratar om är att vi vill ha ett två-plus-ett-system – man läser först två år, och sedan finns det möjlighet att lägga till ett tredje år med teoretiska kunskaper för att bli behörig.

Men den diskussion vi för här – jag tror att det är detta Robert Olesen menar – handlar om de elever som inte kommer in på nationella program. Där vill vi se tvååriga yrkesprogram.

Herr talman! Jag tror, Patrick Reslow, att jag förstår dig ganska väl. Ni har ett förslag där ni egentligen vill göra de treåriga till tvååriga. Det rimmar väl ganska illa med dimensioneringsprincipen, om det är utifrån näringslivets och arbetsmarknadens behov som man ska dimensionera gymnasieutbildningarna och de säger att detta inte är ett behov. Hur kan man landa i att man ska dra ned på de delar som näringslivet faktiskt känner att det har behov av, det vill säga svenska, engelska och matte? Det skulle, i varje fall enligt de förslag som vi har hört tidigare, bli resultatet av detta med de tvååriga.

Herr talman! Jag tror att de som bäst känner till Sverigedemokraternas utbildningspolitik är sverigedemokrater. Vi föreslår inte att de treåriga gymnasieprogrammen ska göras om till tvååriga; vi har inte sagt det.

När man införde de treåriga yrkesprogrammen sa vi att det skulle finnas en möjlighet att hoppa av efter två år och att det sedan skulle finnas ett tilläggsår – just för att det också är många skoltrötta som läser på de här yrkesprogrammen och som kanske inte är i behov av för mycket teori.

Vi har varit kritiska till att man har teoretiserat för mycket, men det är inte det diskussionen handlar om. När vi pratar om tvååriga gymnasieutbildningar är det för den grupp elever som inte är behöriga till nationella program och som i dag sugs in i olika typer av introduktionsprogram. De kanske inte ens går där utan försvinner ut i det kommunala uppföljningsansvaret.

För dem måste det finnas något annat. De har inte kapacitet att tillgodogöra sig de vanliga yrkesprogrammen eftersom dessa har teoretiserats. Då måste vi ha någon annan form av utbildning för dessa elever. Då säger vi att korta yrkesprogram, på två år, skulle vara lämpliga så att de kan göra sig anställbara och få ett jobb. Prio nummer ett för oss sverigedemokrater är att man faktiskt har ett utbildningssystem som leder till att folk får jobb och inte till att de lullar runt i ett kommunalt uppföljningsansvar eller på bidrag eller vad det nu är för någonting.

Man ska jobba och göra rätt för sig. Då måste vi också möta de behov som finns.

Svenskt Näringsliv kan ha synpunkter på hur lång en sådan här utbildning ska vara. Men det handlar alltså inte om elever som har förmåga att tillgodogöra sig teoretisk undervisning på gymnasiet. Det handlar om en grupp elever som annars försvinner ut i tomma intet och som inte har någon möjlighet att göra sig anställbara.

Det här värnar vi sverigedemokrater om.

(Applåder)

Herr talman! Vänsterpartiet tycker att det är självklart att alla elever såväl på grundskolenivå som i gymnasiet ska ha möjlighet att utveckla och använda sin fantasi och kreativitet samt sin förmåga att kommunicera genom att delta i estetisk verksamhet.

Det krävs kunskaper för att ta del av och tolka det kulturella utbudet. Estetik, kreativitet och förmåga att uttrycka sig konstnärligt är vidare en tillgång i många yrken. I de senaste årens diskussion om försämrade skolresultat har röster höjts för att elever behöver mer tid för teoretiska studier och att det därmed finns mindre utrymme för de praktisk-estetiska ämnena. Det rimmar däremot illa med den forskning där man tittat närmare på hur musik, dans och andra kreativa uttryck ökar barns inlärningsförmåga även i andra ämnen.

Vi i Vänsterpartiet anser att de estetiska ämnena behöver både uppvärderas och få ett ökat utrymme i skolan. Därför vill vi att antalet timmar i estetiska ämnen ska öka och att ämnena ska finnas med på alla nivåer i grund- och gymnasieskolan.

För att detta ska vara möjligt behövs givetvis pedagoger med rätt utbildning och rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Vi menar att den dåliga arbetssituation som råder på många skolor avskräcker människor från att söka sig till yrket, och andelen obehöriga lärare är stor.

Vi vill se en satsning där man lyfter de praktisk-estetiska ämnena i grundskolan. Vi menar att regeringen tillsammans med ansvariga myndigheter och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, behöver ta frågan på allvar. Även äldre ungdomar behöver utveckla sin kreativitet och få fler verktyg för att uttrycka sig. Vi menar att det är djupt olyckligt med den kraftiga minskningen av andelen elever som läser ett estetiskt ämne i gymnasieskolan. Därför tycker vi, kort och gott, att estetiska ämnen bör återinföras som obligatoriska på samtliga gymnasieprogram. Därför yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 5.

Herr talman! I våras gick nästan 125 000 elever ut grundskolan i Sverige. De gick ut med mål och drömmar om en ljus framtid. Men nästan 20 000 av dessa saknade behörighet till gymnasiet – detta trots att vi vet att den enskilt största orsaken till att en ung människa blir kriminell är att den saknar gymnasiebehörighet.

Vi vet att personer utan fullständig gymnasieutbildning löper väldigt mycket större risk att hamna längst bort från arbetsmarknaden – utanför arbete och studier – i framtiden. Att vi gör vad vi kan för att dessa individer ska få möjlighet att delta i utbildning och arbete så att de kan bidra i vårt samhälle är därför helt avgörande.

Herr talman! Vi behöver skapa fler vägar in på arbetsmarknaden men också i utbildningssystemet för dessa personer. Vi behöver skapa möjligheter för fler att bidra betydligt snabbare än i dag. Det är därför vi från Moderaternas sida driver på för en tvåårig yrkesskola i Sverige. Det är tänkt som ett nytt, tredje, spår på gymnasiet. Det är en tvåårig utbildning för den som har lägre teoretiska förkunskaper. Och den ger inte behörighet till högskolan efter examen. Den är tänkt för den grupp som vill arbeta och som vill bidra och som snabbt behöver få möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.

Vi föreslår att den här utbildningen utformas på det sätt som Svenskt Näringsliv föreslår, nämligen med fem breda branschutgångar där man skapar vägar in på arbetsmarknaden tidigt för de personer som vet att de kanske är duktiga med händerna och som vill bidra på arbetsmarknaden. Detta tror vi är otroligt viktigt för att möta den här gruppen framöver.

Flera utvärderingar, exempelvis en utvärdering från Skolverket som nu har några år på nacken, visar att introduktionsprogrammen har stora problem. Tanken är att introduktionsprogrammen ska bidra till att ge gymnasiebehörighet, men i praktiken fungerar det inte så. Det är väldigt få av de här eleverna som får gymnasiebehörighet och ännu färre som sedan avslutar en gymnasieutbildning. Därför behöver vi tänka nytt. Och vi menar att en ny yrkesskola skulle bidra till att sänka trösklarna rejält där det verkligen behövs.

Herr talman! Vi genomför nu en rad reformer. Jag kommer tyvärr inte att kunna lista alla reformer som regeringen nu genomför, för det är en lång och diger lista. Men jag skulle vilja nämna några som är relevanta just i den här diskussionen.

Den första handlar om att vi nu äntligen gör upp med det orättvisa betygssystem vi har i Sverige. Vi kommer denna vår att här i kammaren få rösta om ett helt nytt betygssystem. Jag hoppas verkligen att vi kan få en bred uppslutning kring att göra upp med den orättvisa som har rått i snart 30 år. Vi inför då enligt förslaget en ny betygsskala: 1–10.

Vi inför nationella slutprov, så att betygen inte bara sätts av den egna läraren utan också ankras utanför lärarens klassrum. Detta gör vi för att öka möjligheten till jämförbarhet mellan klassrum, mellan skolor och mellan olika delar av landet – för att åter få ett rättvist betygssystem så att det också kan användas som urval till högre studier.

I detta ligger också en förändrad behörighetsnivå. Vi förändrar vilken behörighet, vilka förkunskaper, som krävs för olika typer av gymnasieprogram. Det tror vi är en viktig reform att få på plats. Vi tror att den skulle ha behövt komma på plats tidigare, men vi genomför den nu.

Jag ser fram emot och hoppas verkligen att vi kan få en bred uppslutning kring att göra upp med de problem vi ser när det gäller bland annat betygssystemet på gymnasiet.

Ett annat exempel på en reform som nu genomförs handlar om yrkesprov. Min kollega nämnde tidigare det som vi nu genomför, nämligen att vi ersätter gymnasiearbetet med ett yrkesprov för de elever som läser på yrkesprogram. Det här är efterfrågat, och vi vet att många vill se detta komma på plats. Nu föreslås det träda i kraft, och vi kommer att få möjlighet att rösta om det i denna kammare.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis nämna några ytterligare reformer som vi från Moderaternas sida tycker skulle behöva komma på plats för att lyfta gymnasieskolan inför kommande mandatperiod. Det handlar exempelvis om vikten av entreprenörskap i skolan. Vi vill att entreprenörskap inte bara ska erbjudas på vissa utan på alla program på gymnasiet. Vi vet att Ung Företagsamhet har fantastiskt fina resultat. För elever som har deltagit i till exempel Ung Företagsamhet leder detta till högre lön i framtiden, större möjligheter och större inslag av företagande. Det tycker vi att alla elever borde få möjlighet till.

Från Moderaternas sida vill vi också återinföra timplanen på gymnasiet. Det var olyckligt att den avskaffades på 90talet, och det har lett till minskad transparens och försämrad kontroll. Detta bidrar till ökad ojämställdhet och svårighet för elever att kunna ta ställning till vilken kvalitet en utbildning faktiskt levererar, det vill säga vilken undervisningstid eleverna får. Därför vill vi återinföra en timplan för gymnasiet, som ska vara nationellt bindande.

Det är några av de förslag som vi vill få på plats kommande mandatperiod.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar gymnasieskolan. Det är just nu många niondeklassare i Sverige som går runt med en enda stor fråga i huvudet, nämligen gymnasievalet. Det är en tid fylld av både förväntningar och press. Föräldrar, lärare, släktingar och kompisar – alla undrar vad man kommer att välja. Lägg därtill det osäkra ekonomiska läget och de förändringar vi ser på arbetsmarknaden så är det inte konstigt att detta val upplevs som viktigare än någonsin.

För många unga är gymnasievalet det första steget mot vuxenlivet och arbetslivet. Med det i åtanke är det ganska oroande att nästan 20 000 elever varje år lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. Det innebär att många av dem står utan tydlig väg framåt, för utan en gymnasieexamen blir det svårt att få jobb och ännu svårare att bygga sin framtid.

Vi måste därför skapa en skola som ger alla elever en chans att lyckas. Det handlar naturligtvis om arbetsro på lektionerna, trygghet i korridorerna, mer kunskapsfokus i läroplanen och att se till att lärare har förutsättningar att utföra sitt jobb på ett bra sätt.

Förutom insatser i grundskolan behöver vi också se till att de som inte klarar av att komma in på ett gymnasieprogram får en väg vidare och en utbildning som gör att de kan komma ut på arbetsmarknaden. Det finns nämligen en märklig obalans här. Samtidigt som tusentals elever lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet skriker arbetsgivare efter yrkesutbildad personal.

Inom vården, industrin och bygg- och transportsektorn står tjänster tomma. Företag tvingas tacka nej till uppdrag, och verksamheter minskar på grund av kompetensbrist och att det är svårt att rekrytera. Samtidigt finns många tillgängliga som kan utbilda sig om vi bara sätter in rätt insatser. Det här är ett systemfel som vi behöver rätta till.

Fler elever behöver få de kunskaper från grundskolan som krävs för att klara de nationella gymnasieprogrammen. Vi behöver också fler vägar in i arbetslivet. Vi måste se till att de som inte uppnår behörighet ändå får en möjlighet till utbildning och jobb. Därför vill Kristdemokraterna gärna att det införs ett nytt och enklare spår på gymnasienivå, med fokus på just yrkesförberedelse och praktiska kunskaper. Det ska vara ett program som är anpassat efter de elever som i dag hamnar utanför de nationella gymnasieprogrammen.

Fokus skulle vara att ge eleverna en tydlig väg rakt in i arbetslivet genom många praktiska moment, praktik och lärlingsvarianter samt nära samarbete med branscher och företag. Det skulle vara ett ställe där man helt enkelt kan få lära sig jobbet, på jobbet.

För dem som är behöriga till gymnasiet ger de nationella yrkesprogrammen en fantastisk möjlighet. Yrkesprogram ger både goda chanser till jobb och stabil inkomst och ett självförtroende och en stolthet i att kunna ett yrke, att vara utbildad och att ha en yrkestitel.

Det är tyvärr fortfarande alltför många unga som trots den kompetensbrist som finns i många branscher inte väljer yrkesutbildningar. Därför behöver mer göras för att öka attraktiviteten och anpassa utbildningarna efter arbetsmarknadens behov så att fler väljer de praktiska yrkesutbildningarna.

Här spelar studie- och yrkesvägledarna en riktig nyckelroll. Det är klart att det är bra att unga får följa sina drömmar och att studie- och yrkesvägledarna kan tipsa dem om deras drömyrken, men vägledningen måste också vara realistisk och tydlig gällande vilka utbildningar som faktiskt leder till jobb. Studie- och yrkesvägledarnas grunduppgift ska inte nödvändigtvis vara att hjälpa eleverna till deras drömutbildning utan i första hand till en utbildning som ger jobb och kan trygga elevernas framtid.

Herr talman! Det är lite olika delar här. Vi måste naturligtvis fortsätta att säkerställa att de utbildningar som erbjuds i större utsträckning styrs av efterfrågan på arbetsmarknaden snarare än vad som råkar vara populärt för tillfället.

Jag tror också att vi behöver stärka prao och studiebesök så att fler unga får en rättvisande bild av olika yrken. Många kanske har en felaktig uppfattning om hur det är att arbeta inom till exempel industrin eller i hantverksyrken. Här har branscherna själva ett viktigt och stort ansvar för att visa upp sig och locka till sig framtidens arbetskraft. Vi behöver också se till att de gymnasieutbildningar som ska utbilda till dessa yrken anpassas så att de blir mer attraktiva för eleverna att välja.

Jag tror att det även fortsättningsvis behöver finnas möjlighet att till exempel välja bort högskolebehörighet för dem som vill fokusera helt på yrkeskunskaperna – men å andra sidan också möjlighet att välja till högskolebehörighet för dem som vill. Vi behöver en flexibilitet för att folk ska vilja gå utbildningarna.

Oavsett vilken utbildning man väljer ska höga förväntningar vara norm i den svenska skolan. Jag tror att det är bra både för elever och för samhället i stort. Ingen ung ska lämnas utan en framtid, och ingen ska stå utan möjligheter, när vi vet att det finns jobb att gå till. Genom att stärka yrkesutbildningarna, förbättra matchningen mellan skola och arbetsmarknad och skapa nya vägar in i arbetslivet kan fler unga få chansen att lyckas.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)