Gymnasieskolan

Debatt om förslag 28 februari 2024

Protokoll från debatten

Anföranden: 19

Anf. 45 Fredrik Malm (L)

Herr ålderspresident! Vi har nu att debattera gymnasieskolan. Det är diverse motioner som har lämnats in under den allmänna motionstiden i höstas som utskottet sedan har berett.

För inte så länge sedan, faktiskt bara för några veckor sedan, gjorde Sveriges niondeklassare sina val till gymnasiet. Det är i gymnasiet de kommer att ha valt inriktning och spendera en väsentlig del av ungdomen och tonåren. Gymnasiet är en väldigt viktig del av det svenska skolsystemet. Vi måste se till att den gymnasieskola som varje ny årskull möter är lite bättre för den än den var för den som kom året innan och året dessförinnan.

Herr ålderspresident! Tyvärr ser vi i dag inget mindre än en kunskapskollaps i Sverige. Förra årets resultat i Pisamätningen var katastrofala. Det var det största tappet i kunskapsnivåer vad gäller läsning och matematik sedan bottenåret 2012. Ungefär 15 procent av alla som i dag går ut grundskolan saknar behörighet att gå ett nationellt program på gymnasiet. De siffrorna har dessutom har varit på dessa nivåer under många år.

Herr ålderspresident! Lösningen på den här utmaningen är inte att sänka kraven eller att ta bort betygen. Lösningen är att höja ambitionerna i grundskolan, öka insatserna för teoretiska baskunskaper, öka studieron och få lugn och ro i skolan och att bland annat sätta in stödinsatser tidigare för de barn som behöver det.

Barn och unga spenderar dessutom alltmer tid vid skärmar och plattor och allt mindre framför böcker och pärmar. Detta har också bidragit till den försämrade läsförmågan. Det är tydligt och direkt tragiskt att vi har blivit ett bildningsland där färre kan läsa och ett land byggt av ingenjörer där färre kan räkna ordentligt. Mindre skärmtid i skolan och mer ordning och reda i skolan är oerhört viktiga frågor för att vända utvecklingen i svensk skola och svensk gymnasieskola. En gymnasieskola av hög kvalitet ger alla elever en chans att utvecklas och öppnar nya vägar i livet.

Herr ålderspresident! I gymnasieskolan ska man klara av mer avancerade moment, och det egna ansvaret ökar. Man förbereds för högre studier eller för arbetslivet. Många elever har kommit till Sverige de senaste åren. De behöver snabbt lära sig svenska genom till exempel språkintroduktion för att sedan kunna läsa ett nationellt gymnasieprogram. Det behöver självklart också göras andra insatser för att så många som möjligt så snabbt som möjligt ska kunna lära sig svenska språket och bättre kunna komma in i samhället.

Herr ålderspresident! Gymnasieskolan är ett väldigt brett område. Det gör att allting inte tas upp i anförandena. Det styrs lite mer av vilka motioner som behandlas i betänkandet.

Jag ska resonera lite om ett område. Det gäller de praktiska programmen på gymnasiet, yrkesprogrammen. De är lika viktiga som de teoretiska programmen. Men det har under lång tid i Sverige funnits en attityd att de teoretiska utbildningarna är lite finare och lite viktigare än de praktiska utbildningarna.

Vi har också sett att söktrycket har varit för lågt till yrkesprogrammen på gymnasiet. Det är egentligen bedrövligt. Det är olyckligt eftersom vi samtidigt ser ett stort behov av framtida yrkesutbildad arbetskraft inom en rad branscher. Förhoppningsvis kan övergången till att högskolebehörighet ska vara norm för yrkesprogrammen öka söktrycket, men det är ingenting som vi vet ännu. Det kommer ta ytterligare tid innan sådana eventuella trender går att se.

Vi ser i dag ett stort behov av yrkesutbildad arbetskraft. Det handlar om både gymnasial yrkeskompetens och eftergymnasial yrkeskompetens. Skolverket har i uppdrag att ta fram regionala planeringsunderlag som stöd för huvudmännens planering, dimensionering och erbjudande av utbildning.

Om man vill öka andelen elever som läser på yrkesprogram innebär det givetvis en förändrad dimensionering av gymnasieprogrammen, hur många som ska läsa varje program och så vidare. Det handlar också om att göra programmen mer anpassade så att de leder till att fler elever kan gå direkt till jobb. Det är i grund och botten vad det handlar om.

Jag hoppas verkligen, herr ålderspresident, att fler ungdomar väljer yrkesprogrammen. Samtidigt tror jag att det finns en del andra faktorer än dimensionering som påverkar valen, till exempel ungas attityder, som har förändrats över tid, och en allt bredare medelklass i hela västvärlden - en process som har pågått under tiotals år. Det handlar också om yrkesutbildningarnas kvalitet och tillgänglighet. Om man till exempel måste åka väldigt långt för att läsa ett yrkesinriktat program kan intresset för att söka det minska.

Därtill, herr ålderspresident, kommer de som läser på gymnasiet i dag att vara ute på arbetsmarknaden en bit in på 2070-talet. Under den tiden kommer arbetsmarknaden givetvis att förändras mycket, och individer förändras också. Man byter jobb och bransch, tar en ny bana i livet, gör nya vägval, flyttar och så vidare.

Vi ska inte hamna i en situation där vi stirrar oss blinda på vissa förmågor eller där vi dimensionerar utbildningen för hårt utifrån kortare arbetsmarknadsprognoser. Det finns andra värden också, vill jag som liberal säga - förkovran, bildning, lärande med mera.

Andra delar av utbildningssystemet är dessutom minst lika viktiga när det gäller yrkeskompetensen. Det handlar inte minst om yrkeshögskolan, som riktar sig till äldre personer eller i alla fall, för att uttrycka mig mer korrekt, till personer som är äldre än dem som går på gymnasiet. Vi har också omställningsstudiestödet, vuxenutbildningen, det livslånga lärandet och så vidare. Det är oerhört viktigt för att vi dels ska ge individer möjlighet till omskolning och nya kompetenser, dels kunna matcha bättre mot arbetsmarknadens behov.

Avslutningsvis, herr ålderspresident, är det väldigt viktigt med tidigare insatser. Om grundskolan brister i sitt kunskapsuppdrag försämras kvaliteten på gymnasiet, och om gymnasieskolan inte klarar sitt kunskapsuppdrag försämras kvaliteten och nivån på utbildningen på våra universitet och högskolor. Vi behöver fler ingenjörer i Sverige. Den resan börjar inte på gymnasiet, utan den börjar långt tidigare i skolsystemet.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)


Anf. 46 Linus Sköld (S)

Herr ålderspresident! Fredrik Malm säger i sitt anförande att det är djupt problematiskt att söktrycket till yrkesprogrammen har gått ned, alltså att efterfrågan på yrkesutbildningar är för låg bland våra gymnasiesökande. Då vaknar direkt frågan hos mig: Vad tänker Fredrik Malm göra åt detta?

Han rabblade upp saker som har gjorts, det vill säga att återinföra högskolebehörigheten, men söktrycket till yrkesprogrammen störtdök ju efter att den förra liberala utbildningsministern avskaffade högskolebehörigheten på yrkesprogrammen. Det finns en mycket tydlig tröskel när söktrycket i yrkesprogrammen började sjunka och reformen gjordes.

Sedan föreslog vi att högskolebehörigheten skulle återinföras 2018, men det förslaget röstade Fredrik Malm och hans kompisar på den sidan ned. Sedan föreslog vi det igen 2022. Då röstade Fredrik Malm nej, men tillräckligt många av hans kompisar röstade ja för att det skulle gå igenom.

Nu har vi alltså återigen högskolebehörighet som norm på yrkesprogrammen, vilket kommer att öka söktrycket till dessa utbildningar - var så säker! Detta är dock på intet vis Fredrik Malms eller Liberalernas förtjänst, för de har röstat nej varenda gång de har fått chansen.

Fredrik Malm nämnde dimensionering och planering och även en bättre utformning i enlighet med arbetsmarknadens behov. En sådan reform röstades också igenom i denna kammare 2022, men Fredrik Malm och hans partikamrater röstade emot den. Den fråga som kvarstår och som ekar i denna sal är: Vad vill Liberalerna göra för att stärka yrkesprogrammens attraktivitet?

(Applåder)


Anf. 47 Fredrik Malm (L)

Herr ålderspresident! Svenskt Näringsliv gjorde en analys för ungefär två år sedan, om jag inte minns fel, utifrån arbetsmarknadens prognoser och vilka kompetensbehov deras medlemmar, alltså företagen, upplevde att de hade framöver. Bedömningen och slutsatsen var att i grund och botten behöver fyra av tio gymnasieelever i varje årskull läsa ett yrkesprogram på gymnasiet, men i dag är det lite mer än 30 procent som gör det. Det är för få, i alla fall för att tillgodose de behov som svenska företag har av att anställa personer.

När det gäller frågan om högskolebehörighet kan man, när man lyssnar på Socialdemokraterna, tro att det är någon sorts mirakelmedicin för att lösa detta. Det är jag inte lika säker på, herr ålderspresident, och det är detta jag resonerar om. Jag tror nämligen på den lite gammalmodiga uppfattningen att man kan resonera lite och ha två tankar i huvudet samtidigt och inte vara helt tvärsäker i precis alla lägen.

Det finns nämligen ett subjekt i detta sammanhang, och det är de ungdomar som ska välja ett gymnasieprogram. De är inte alltid superintresserade av att välja ett visst program bara för att politiker anser att de borde det. Det är därför jag menar att dimensioneringen behövs. Det är klart att det är så. Vi ser problematiken, men det är inte nödvändigtvis så att just den förändringen kommer att bli den superkur som en del tycks tro.

Liberalerna står bakom det som nu gäller, och vi har inte för avsikt att ändra den ordning som nu har slagits fast.


Anf. 48 Linus Sköld (S)

Herr ålderspresident! Tack, Fredrik Malm, för intygandet att ni inte har för avsikt att ändra på ordningen - det tycker jag känns betryggande. Men ta inte åt dig äran för reformer som du själv har suttit i kammaren och röstat nej till! Det tycker jag är fräckt.

Den tredje saken som Fredrik Malm tog upp när det kommer till yrkesprogrammens attraktivitet är attityderna, och där pratade han om ungdomar som subjekt. Det var ju just ungdomar som subjekt som gjorde att söktrycket föll när högskolebehörigheten togs bort från yrkesprogrammen, för ungdomarna förstår att det leder till fler utgångar om man har högskolebehörighet med sig. Det var därför söktrycket sjönk när denna möjlighet togs bort.

Fredrik Malms enda idé för att öka yrkesutbildningars attraktivitet är att införa tvååriga yrkesprogram som ingen arbetsgivare efterfrågar och som kommer att leda till återvändsgränder. De kommer inte vara attraktiva att välja för ungdomar som förstår att man behöver många alternativ när man går ut gymnasieskolan. Ju fler alternativ man har, desto starkare ställning kommer man att ha på arbetsmarknaden. Ungdomar som subjekt förstår detta.

Det här sättet att se på barns och unga människors möjligheter påverkar deras attityder till yrkesutbildning. Fredrik Malm behöver ta sitt ansvar för dessa attityder.


Anf. 49 Fredrik Malm (L)

Herr ålderspresident! Till att börja med har jag inte tagit åt mig äran för någonting. Jag har sagt att jag, liksom jag tror att vi alla gör, hoppas att just det faktum att högskolebehörighet nu ska bli norm även för yrkesprogrammen ska leda till att fler söker dessa program. Det är väl jättebra om fler gör det.

Därefter, herr ålderspresident, problematiserade jag frågan lite i mitt anförande, vilket man kan läsa i protokollet sedan, för frågan är inte, menar jag, så digital eller svart eller vit som Linus Sköld och Socialdemokraterna vill göra den till.

Om vi nu ska tala om ansvar: Socialdemokraterna heter ju inte bara Socialdemokraterna, utan de heter Socialdemokratiska arbetarepartiet. Man kallar sig alltså för ett arbetarparti, men man har systematiskt under efterkrigstiden och under tiotals år nedvärderat praktiska yrkeskunskaper. Man har bidragit oerhört mycket, menar jag, till att bilden av yrkesprogrammen har varit att dessa program inte är lika viktiga som de teoretiska programmen. Jag beklagar verkligen det.

Alla, herr ålderspresident, vill inte bli akademiker. Alla kan inte heller bli det. Framför allt ska inte alla bli det, för då kommer det här samhället att fullständigt duka under.

Socialdemokraterna har ett stort ansvar för att såväl lärarnas och svensk skolas status som kunskapsresultaten har fallit men särskilt för att man har bidragit till en nedprioritering och en nedvärdering av de yrkesinriktade programmen i svensk gymnasieskola. Det är den utvecklingen vi nu måste vända.

(Applåder)


Anf. 50 Linus Sköld (S)

Herr ålderspresident! I dag behandlar vi ett antal motionsyrkanden om gymnasieskolan. Gymnasieskolan är avgörande för den enskildes möjlighet till egen utveckling och förkovran, för den enskildes möjlighet till inträde på arbetsmarknaden och för kompetensförsörjningen i näringsliv och offentlig sektor.

Vi behöver få åtgärder på plats som gör att alla elever tar sig in på gymnasieskolan och att alla elever också tar sig igenom gymnasiet. Vi har inte råd att fortsätta slå ut uppväxande generationer av ungdomar från fortsatta studier och en rak väg till arbetsmarknaden. Det är därför vi socialdemokrater har landat i att ett obligatoriskt gymnasium vore en önskvärd väg framåt - en förlängd skolplikt till 18 år.

Under våra år vid makten gjorde vi stora och viktiga reformer för att förbättra gymnasieskolan och göra upp med några av de problem som Liberalerna ställde till med sist de chefade på Utbildningsdepartementet. Vi återinförde högskolebehörigheten på yrkesprogrammen. Vi fick till reformen om att införa ämnesbetyg i en ämnesutformad gymnasieskola. Vi startade försöket med branschskolor och byggde yrkespaket som kan användas på introduktionsprogrammen för att stärka yrkesutbildningar. Vi drev igenom reformen om hur gymnasiala utbildningar ska planeras och dimensioneras för att bättre möta arbetsmarknadens behov.

Det är vår uppfattning att regeringen kom till dukat bord och kunde gå vidare med förstärkningar av dessa reformer. Man kunde ha breddat utbudet av yrkespaket. Man kunde ha justerat regleringen av branschskolorna så att det försöket kunde permanentas. Inte minst kunde man ha tagit nästa steg för en mer ändamålsenlig planering och dimensionering av gymnasiala utbildningar.

Regeringen gjorde inget av detta. Den rev snarare ned det dukade bordet. Den enda ambition vi hittills sett är att införa tvååriga yrkesutbildningar som ingen efterfrågar och att döda försöket med branschskolor utan att ha någon egen lösning på hur man ska lyckas med kompetensförsörjningen i smala branscher.

Herr ålderspresident! Gymnasieskolan är inte bara en kompetensförsörjningsmaskin utan också en bildningsinstitution. Konst och estetik är inte bara utsmyckning och någonting vackert utan också vägar till kunskap och bildning. Alla borde få tillgång till estetiska uttryck och intryck.

Precis som med högskolebehörigheten på yrkesprogrammen har högerpartierna röstat ned vårt förslag om att återinföra estetiskt ämne på alla nationella program. I samma andetag som man avskaffade högskolebehörigheten på yrkesprogrammen avskaffade samma liberala utbildningsminister det estetiska ämnet på gymnasiet. I samma reformpaket som högskolebehörigheten - som röstades ned - låg förslaget om att återinföra estetiskt ämne, som därmed också röstades ned.

Vi socialdemokrater står fortfarande upp för att gymnasiet borde vara en bildningsinstitution och att estetiska uttryck och intryck hör ihop med att bilda sig. Därför borde estetiskt ämne ingå i de nationella programmen.

Sammanfattningsvis, herr ålderspresident: Fler måste ta sig in på gymnasiet. Fler måste ta sig igenom gymnasiet. Det är viktigt för den enskilde, som då kan få ett arbete, men det är också en viktig dellösning på arbetskraftsbristen. Gymnasiet borde göras obligatoriskt och skolplikten förlängas. En socioekonomisk viktning av resurserna till gymnasieskolan borde införas. Det saknas helt i dag. Gymnasieskolans kapacitet, både som bildningsinstitution och som kompetensförsörjningsinrättning, behöver förstärkas.

Vi står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation nummer 1.

(Applåder)


Anf. 51 Oliver Rosengren (M)

Herr ålderspresident! En gymnasieutbildning är den bästa försäkringen mot arbetslöshet och utanförskap. Sverige har lägst tillväxt i EU. Det måste vi ändra på. Samtidigt som ekonomin nu är i lågkonjunktur och arbetslösheten ökar finns det många lediga jobb.

Arbetsmarknadens matchningsproblem handlar i första hand om att arbetslösa - dessutom långtidsarbetslösa - saknar utbildning och tillräckliga språkkunskaper, men det handlar också om att utbildningen inte matchar arbetsmarknadens behov. Skattepengar ska såklart inte utbilda till arbetslöshet.

Arbetsgivarnas efterfrågan på gymnasial yrkeskompetens har ökat kraftigt det senaste decenniet. I flera branscher har den fördubblats. Det är därför betydelsefullt att Sverige nu har den kanske mest yrkesutbildningstillvända regeringen någonsin.

Dagens debatt handlar inte om utbildning för vuxna. Därför ska vi inte diskutera hur yrkesutbildningen för vuxna nu byggs ut med ett helt Alvesta, min och ålderspresidentens grannkommun. Vi ska inte diskutera de 16 500 nya statligt finansierade platserna på yrkesvux eller de 3 000 nya platserna på yrkeshögskolan redan nästa år. Vi ska snarare, herr ålderspresident, diskutera det som lite slarvigt kallas gymnasial yrkeshögskola och som nu ska genomföras som en pilot för att hantera problem med bristyrken där det är svårt att få tillräckligt stor volym lokalt. Det svarar delvis upp mot vänsteroppositionens efterfrågan på en hantering av frågan om branschskolor. Fler åtgärder ska presenteras av en utredning senast i november. Det utgår jag från att vänsteroppositionen känner till.

Herr ålderspresident! Gymnasieskolan behöver en ordentlig alla-ska-med-reform. Tidöavtalet lägger en hoppfull grund för det. Just nu utreds en tvåårig yrkesskola som ett tredje spår på gymnasiet, utan krav på gymnasiebehörighet, som skulle ge ett snabbspår till jobb snarare än antingen en utbildning till högskolebehörighet eller i värsta fall ingen utbildning alls och ett snabbspår till arbetslöshet.

Yrkesskolan ska vara öppen för alla men vänder sig såklart särskilt till elever vars alternativ inte är ett treårigt, högskoleförberedande program utan snarare att inte gå gymnasiet alls. Yrkesskolan kan utöver det ersätta de måttligt framgångsrika introduktionsprogrammen helt eller delvis.

Yrkesprogrammens rekrytering och högskolebehörigheten var länge en het debatt, vilket några har berört här i dag. I den ena ringhörnan stod de som argumenterade för att få läste yrkesprogram på grund av att föräldrarna avrådde, eftersom högskolebehörigheten inte var standard. I den andra ringhörnan stod de som kanske snarare argumenterade för att yrkesprogrammen var för lika de högskoleförberedande programmen och innehöll för mycket teori.

Den gången vann det förstnämnda gänget. Yrkesprogrammen fick högskolebehörighet som standard. Resultatet blev att de som läser på ett yrkesprogram läser mer än de som går på ett högskoleförberedande program. Det tål fortfarande att utvärderas.

Yrkesskolereformen, som vi nu förbereder, innebär att man inte längre behöver välja mellan de två alternativen. Det kommer att på ett tydligt sätt finnas ett spår med yrkesprogram som ger högskolebehörighet, som inte behöver skrämma de där föräldrarna som kanske har lite dålig koll på arbetsmarknadens egentliga efterfrågan eller hur det svenska omställningssystemet ser ut. Dessutom blir det ett spår med en yrkesskola som rustar direkt för arbete och som kan få fler att skaffa en gymnasieutbildning. Varför ska man egentligen välja, när man kan få båda, herr ålderspresident?

Nu kommer kanske den socialdemokratiske ledamoten Linus Sköld att begära ordet och upprepa sina anklagelser mot min liberale kollega Fredrik Malm om att det är fräckt att uppskatta reformer eller beslut som man vid något tillfälle har röstat emot.

Herr ålderspresident! Detta är inte en försvarsdebatt. Därför ska vi inte prata om hur fräckt Linus Sköld i så fall måste tycka att hans egen partiledares debattartikel i DN är om att man plötsligt är väldigt för Nato. Det är väl något som vi kan tänka oss att man alldeles nyligen inte direkt omfamnade. Det skulle i så fall också kunna vara fräckt.

Kanske kan det vara så att man ändrar sig? Kanske kommer man på att något som någon annan någon gång har tänkt inte är så dåligt utan kan bli bra? Att vi både har högskolebehörighet som standard på de vanliga yrkesprogrammen och nu är riktigt nära ett Natomedlemskap är just bra sådana saker, tänker jag.

Yrkesskolan kommer att rusta fler mot utanförskap. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har dessutom visat att inte bara att klara gymnasiet har positiva effekter för att rusta mot arbetslöshet och kriminalitet. I vissa fall kan det faktiskt räcka att gå i gymnasiet, eftersom man är på en meningsfull plats och i en bra gemenskap.

Yrkesutbildning är nödvändigt för att stärka arbetslinjen. Dessutom sänker vi skatter, stramar åt bidrag, höjer krav på arbetslösa, skärper kontrollen av aktivitet och bidrag och satsar också på rätt stöd till arbetslösa och till unga för att de ska undvika att börja sitt vuxna liv i arbetslöshet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)


Anf. 52 Linus Sköld (S)

Herr ålderspresident! Jag kan inte motstå att begära replik när Oliver Rosengren kallar den här regeringen för den mest yrkesutbildningsvänliga regeringen genom alla tider, eller något åt det hållet.

Det började nämligen med stora neddragningar på möjligheterna att läsa på yrkesvux. De nominella tillskott som har gjorts i budgeten för innevarande år täcker inte ens neddragningarna som gjordes året innan, om man beaktar inflationen.

Detta gäller vuxenutbildning, och det skulle vi inte debattera, enligt Oliver Rosengren. Det gjorde han ändå. Därför tog jag mig friheten att svara på det.

Man fimpade också försöket med branschskolor utan att ha på plats en lösning för kompetensförsörjningen av plåtslagare eller distributionselektriker. Hur tänker Oliver Rosengren lösa det?

Man gör den här typen av förändringar och kommer sedan på att - rackarns också - det blev kasst. Då har man pajat kontinuiteten. Det gjordes i vårändringsbudgeten förra året. Man tog bort en massa pengar från vux och lade sedan tillbaka lite grann i vårändringsbudgeten. Men då blir det en ryckighet. De som ska utföra utbildningarna kan inte planera. Och då kan inte Oliver Rosengren stå här och säga att han företräder det mest yrkesinriktade regeringsunderlaget genom alla tider.

Slutligen säger Oliver Rosengren att det kan räcka att ha gått en gymnasieutbildning. Det tar jag som ett besked på att Oliver Rosengren biträder vår idé om obligatorisk gymnasieskola.

(Applåder)


Anf. 53 Oliver Rosengren (M)

Herr ålderspresident! Tack så mycket för frågorna, Linus Sköld!

När det gäller utbyggnaden av yrkesutbildning för vuxna adderas 16 500 platser till de befintliga platserna och ger 81 500 platser redan i år. Och till yrkeshögskolan adderas 3 000 platser i år och nästa år och 7 000 året därpå, vilket ger nästan 50 000 platser totalt. Det kommer att innebära att yrkesutbildningssystemet för vuxna är större än någonsin.

Inflationsberäkningen som du gjorde ska Socialdemokraterna vara glada för att man inte tillämpar på alla områden. Då skulle inga av era andra jämförelser stå sig.

Det du jämför med är en enskild topp under ett pandemiår då den socialdemokratiska regeringen tillförde kraftiga resurser till yrkesutbildningssystemet. Det var klokt och balanserat att göra, men det kan inte användas som referensår för den totala yrkesvuxnivån över tid.

Det avgörande problemet när det gäller yrkesutbildningen för vuxna är att den genomsnittliga nyttjandegraden för statsbidragen till yrkesvux sedan 2017 har varit 68 procent. Det innebär att var tredje tilldelad plats via statsbidrag inte använts. Det beror på att Socialdemokraterna kraftigt har motsatt sig att exempelvis ställa krav på att arbetslösa utan utbildning ska utbilda sig för att komma i arbete.

Det är saker som åtgärdas av den regering vi nu har. Det ska vi vara glada för. Det kommer nämligen att göra att människor inte kommer att behöva harva runt länge i arbetslöshet utan utbildning utan kan stärkas med utbildning som kan ta dem in på arbetsmarknaden och bli självförsörjande.

Nu är detta en debatt om vad vi ska göra för att unga genom utbildning ska undvika arbetslöshet. Det gör vi genom en rad olika reformer. Du frågade inte om dem. Jag hoppas att vi kan prata om dem också.


Anf. 54 Linus Sköld (S)

Herr ålderspresident! Tack för svaret, Oliver Rosengren!

De tillkommande 16 500 platserna på vux är jämfört med regeringens eget utvecklingsbesked från den föregående budgeten. Det är jämfört med planen, den nedskärning som låg i planen, i budgeten för 2023. Jämfört med den bygger ni ut.

Oliver Rosengren säger att det handlar om en enskild pandemitopp. När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 startade den socialdemokratiskt ledda regeringen det vi kallade Kunskapslyftet 2. Vi byggde successivt ut utbildningsplatser för vuxna i utbildningsformerna komvux, yrkeshögskola, folkbildning och akademi. 164 000 fler utbildningsplatser när vi frånträdde regeringsmakten än när vi tillträdde kan man inte kalla för en pandemitopp.

Det var ett strukturerat arbete. Vi förstärkte det förvisso som en reaktion på pandemin, för att människor som blev varslade eller permitterade skulle få tillfälle att utbilda sig. Oliver Rosengren står och nickar åt mig.

Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Vi har stigande arbetslöshet. Vad gör den här regeringen? Man minskar på antalet utbildningsplatser. Är det klok konjunkturpolitik, Oliver Rosengren?

När det gäller ungdomsutbildningen bemötte Oliver Rosengren inte med ett ord mitt konstaterande att han måste biträda en obligatorisk gymnasieskola. Ska jag ta det som en bekräftelse på att han gör det?

(Applåder)


Anf. 55 Oliver Rosengren (M)

Herr ålderspresident! Jag får kanske ta tillfället i akt och påminna ledamoten Linus Sköld om att i den socialdemokratiska regeringens plan för åren efter pandemin fanns också en minskning av antalet platser inom yrkesvux, av det enkla skälet att man var medveten om att man tillförde särskilt mycket resurser under pandemin. Det är inget konstigt. Jag kritiserade inte det, utan att man som referensår för en jämförelse av hur yrkesvuxutbyggnaden ser ut i dag väljer ett enskilt år med kraftigt ökade nivåer jämfört med alla kringliggande år. Det blir inte helt rättvist.

Det stämmer inte att yrkesutbildningen för vuxna minskar. Den ökar tvärtom i år med ett helt Alvesta. Det är bra, inte bara för Alvesta som får fungera som exempel i riksdagens plenisal, utan för att många arbetslösa nu kommer att få utbilda sig till arbete.

Ledamoten frågade om obligatoriskt gymnasium. Det jag argumenterade för var den alla-ska-med-reform som yrkesskolan innebär, det vill säga att man erbjuder ett öppet, tredje spår på gymnasiet för dem som inte har gymnasiebehörighet. Det är en stor sorg att många unga kommer ur grundskolan utan behörighet till gymnasiet, harvar runt i introduktionsprogram och därefter förväntas kunna ta sig in på ett nationellt program där de riskerar ett misslyckande.

Unga som redan riskerar att vara i en svår situation behöver inte fler misslyckanden. De behöver en känsla av att lyckas och bli stärkta i skolan. Yrkesskolan kan fylla en sådan funktion på ett mycket träffsäkert sätt genom att snabbt rusta dem för arbetsmarknaden. På två år kan de komma ut till ett jobb, bidra till svensk tillväxt och sin egen framtid och stå på egna ben med egen försörjning. Det är ett av flera grunduppdrag för gymnasieskolan.

(Applåder)


Anf. 56 Patrick Reslow (SD)

Herr ålderspresident! Låt mig först yrka bifall till reservation 8.

I dag debatterar vi 57 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. I ärendet finns också ett stort antal yrkanden med förenklad beredning. Förenklad beredning innebär att yrkandena så sent som i fjor har behandlats, debatterats och beslutats om i kammaren, men återkommit - och då finns de inte med bland de 57 motionsyrkanden som vi de facto debatterar utan i en särskild bilaga.

För några veckor sedan deltog jag och säkert många av mina kollegor här i riksdagens projekt där vi gör skolbesök i valkretsen. Det var väldigt trevligt att vara ute och träffa gymnasieungdomar. Jag vill gärna skicka en hälsning till gymnasieskolan Gripen, Borgarskolan och Citadellsgymnasiet i Malmö som jag besökte. Det var särskilt intressant att se nyfikenheten och engagemanget hos gymnasieungdomarna. De ställde frågor och ville gärna lära sig mer om riksdagens arbete och om demokrati, och ställde också lite politiska frågor även om det inte var tänkt att vara så. Jag tycker att det är bra att man engagerar sig i politiska frågor på gymnasiet. Stort tack till er för det fina bemötandet!

Gymnasieskolan är viktig och har en nyckelposition i det svenska utbildningssystemet. Men det är också en sårbar position. Man ska dels leverera till universiteten och högskolorna, dels till arbetslivet, och är även helt beroende av vad som kommer ut från grundskolan i form av förkunskaper - alltså saker man själv inte kan påverka. Tre år är ganska kort tid, och om man då har mycket brister att jobba med blir det väldigt tungt. Vi får ändå säga att det går rätt bra för svensk gymnasieskola. Om man jämför lika med lika tillhör vi faktiskt toppen i världen. Det tycker jag är värt att nämna. Ibland - kanske alldeles för många gånger - målar vi ju allt i svart. Vi måste också lyfta upp det positiva.

Det är viktigt att gymnasieskolan aldrig förändras till att bli en reparationsverkstad för bristande förkunskaper. Det ska inte vara så att man kommer in på gymnasiet med bristande förkunskaper och börjar med att repetera det man borde ha gått igenom i grundskolan. Just därför är det glädjande att se att exempelvis ämnet matematik, där många elever har problem med de första kurserna 1a, 1b och 1c, sedan januari 2022 inte längre innehåller repetition av kunskaper på grundnivå. Det tycker jag är jättebra. Betygsutfallet har inte varit positivt, men det är principen som är viktig och inte vilket utfall man får. Det är viktigt att man i alla ämnen förutsätter att eleverna har en viss kunskap med sig och att det är utifrån de förkunskaperna man också börjar undervisa på gymnasieskolan.

Gymnasieskolans högskoleförberedande program ska präglas av mycket höga förväntningar och ett mycket högt studietempo. Gymnasieskolan är ingen förlängd grundskola och ska heller aldrig vara det. På de här programmen ska man förbereda eleverna för studier på högskola och universitet.

Lärosätena måste kunna lita på att de blivande studenterna har tillräckliga kunskaper för att även klara av universitetsstudierna på utsatt tid. Skulle vi införa en obligatorisk gymnasieskola är jag ganska säker på att den blir en förlängning av grundskolan i stället för att knyta gymnasieskolan närmare högskolan. Därför är det viktigt att den tydliga gränsen mellan grundskola och gymnasieskola finns.

De yrkesförberedande programmen måste utformas i nära samarbete med näringslivet och vara inriktade på de behov som arbetsmarknaden har på kort och lång sikt. Det ställer stora krav på utbildningarna att hänga med i utvecklingstakten.

Ett stort problem i gymnasieskolan har varit att alldeles för få elever har valt de yrkesförberedande programmen. Det har diskuterats här tidigare. Det finns flera skäl. Ett sådant är föräldrarnas många gånger felaktiga uppfattning om vad en modern yrkesutbildning är. De tänker sig att man utbildas till en gammal industri, men så är det inte. Vi som träffar företrädare för yrkesutbildningarna får väldigt tydligt klart för oss att de är mycket moderna. Det är något helt annat än hur det såg ut på 70-talet, men det går inte alltid hem i stugorna.

Ett annat problem är det ständiga fokuset på att alla elever ska läsa på universitet och högskola. De politiska signalerna måste förändras om vi ska kunna utbilda yrkesskickliga personer för vår framtida industri. Det har inte varit gynnsamt att skicka signalen att alla ska bli akademiker.

Elevernas rätt att komma in på sitt förstahandsval styr antagningsprocesserna i ett flertal kommuner. Det samhällsvetenskapliga programmet sväller trots att många elever som kommer in på det saknar förutsättningar och ibland även förmåga att studera på ett högskoleförberedande program. Här måste vi vara mycket hårdare med dimensioneringen av utbudet och se till att det blir betydligt bättre.

Vi är skeptiska till dimensioneringsförslaget som röstades igenom. Det är i det närmaste planekonomiskt, extremt byråkratiskt och väldigt snävt vad gäller tidsaspekten. Man tittar fem år fram i tiden, men behoven kanske är helt annorlunda om man tittar tio år fram i tiden. Då låser man fast sig. Man låser också fast sig i regionala planer, och det är nog inte bra för landet som helhet. Därför röstade vi emot. Jag har inget minne av att Liberalerna röstade emot den här dimensioneringen, men vi gjorde det. Jag nämner det som en upplysning till Linus Sköld.

Vi skulle gärna vilja se att man lägger större vikt vid att skolhuvudmännen ska ta större ansvar för att inte bygga ut de högskoleförberedande programmen utifrån antalet sökande. Vi har också framfört i vår reservation att vi tycker att det är ett stort problem. Den enda anledningen till att vi inte ställde oss bakom propositionen var egentligen att man fortfarande bedriver lokalpolitik när det gäller att starta gymnasieskolor. Vi tror inte att det är en bra modell att varenda liten kommun i Sverige ska ha sin egen gymnasieskola. Konkurrens om platserna är bra. Det gynnar kunskapsutvecklingen och i kombination med stärkt studie- och yrkesvägledning i grundskolan tror vi att det vore en bättre väg att gå.

Svensk skola måste också i högre utsträckning stimulera och tilltala de elever som är högpresterande. För ett litet, exportberoende land som Sverige är det viktigt att kunna behålla kompetens i landet. Många gånger får de här eleverna vänta in övriga elever, och de individuella anpassningar som finns är inte tillräckligt bra. Sverige har alldeles för länge haft fokus på det breda elevunderlaget och på elever som har svårt att hänga med. Alltför lite fokus här därmed riktats mot högpresterande elever.

Den tidigare regeringen valde att inte permanenta spetsklasserna eller ens ge besked om försöksverksamheten skulle fortsätta. Det var beklagligt, men nu ser Sverigedemokraterna och regeringen till att detta sker. Nödvändiga ändringar av skollagen kommer att göras för att permanenta och utveckla spetsklasser.

Sverigedemokraterna vill också se en modern och ny form av lärlingsanställning för att möta företagens behov av yrkeskunniga. Vi är såklart missnöjda med att Skolverket inte föreslog en radikal ändring av lärlingsutbildningen i det uppdrag man hade och som redovisades för snart tre år sedan. I stället för att skruva på de nuvarande systemen borde man rikta blickarna mot Danmark och Tyskland, där det bedrivs framgångsrika lärlingsutbildningar.

Vi vet att alltför många elever lämnar grundskolan utan behörighet till nationella program. För en del är det mindre kompletteringar som behövs, kanske i ett eller två ämnen som de saknar behörighet i, medan det för andra är betydligt större ansträngningar som krävs. För närvarande pågår förhandlingar mellan Sverigedemokraterna och regeringspartierna om införandet av en yrkesskola för att möta behovet hos dessa elever. Det ska vara ett tredje spår, som vi hört, till gymnasieskolan för de elever som först och främst inte har behörighet till ett nationellt program. Vi tror att det här är ett bra sätt, betydligt bättre än alla förslag om att exempelvis avskaffa F-gränsen och göra gymnasieskolan obligatorisk.

Sverigedemokraterna och regeringspartierna ser också över betygskriterier och betygssystem, inte minst mot bakgrund av att betygsinflationen är påtaglig. När lärosäten meddelar att förkunskaperna inte överensstämmer med de betyg som erhållits måste vi ta det på allvar. Det är viktigt att gymnasieskolorna står emot föräldratryck och även elevtryck när det gäller att sätta betyg och att skolorna sätter betyg som motsvarar de kunskaper som framgår av ämnesplanerna. Jag hoppas och tror att vi ska nå fram till en lösning som i alla fall bättrar situationen. Jag har dock ingen utopisk tanke om att detta kommer att bli helt perfekt, för vi har haft den här diskussionen sedan 70-talet.

Avslutningsvis, herr ålderspresident, vill jag slå ett slag för en av våra motioner. Den behandlar drogtester i skolan. Det är allvarligt att narkotikabruket har fått fäste i vårt land och att exempelvis bruket av cannabis är vanligt förekommande bland elever i gymnasiet. Drogtester i skolan borde göras omgående vid misstanke om drogpåverkan. På det sättet försäkrar vi oss om att skolorna är drogfria och skapar ett positivt grupptryck till varför droger inte ska användas.

(Applåder)


Anf. 57 Linus Sköld (S)

Herr ålderspresident! Patrick Reslow! Jag tänkte prata en stund om den svenska arbetsmarknadsmodellen, som levererar och fungerar väl. Men en förutsättning för att den svenska arbetsmarknadsmodellen ska fungera väl är att de som är aktörer inom den, det vill säga arbetsgivare och arbetstagare, förstår hur den fungerar. Av den anledningen fanns i ämnet samhällskunskap, ett gymnasiegemensamt ämne som läses av alla som går ett nationellt program, följande centrala innehåll: arbetsmarknad, arbetsrätt, arbetsmiljö, arbetsmarknadens parter och deras olika roller och betydelse för samhällsutvecklingen samt digitaliseringens påverkan på arbetsmarknaden.

Som jag nämnde i mitt anförande röstade vi igenom en stor reform av gymnasieskolan som innebar att den skulle bli ämnesutformad och att betygen skulle sättas på ämnen i stället för kurser. I december fattade regeringen beslut om ämnesplanen för samhällskunskap. Vad hände då med den här skrivningen, som pekade på att varenda elev som går igenom gymnasiet ska få kunskaper om arbetsmarknad, arbetsrätt, arbetsmiljö och arbetsmarknadens parter? Jo, den försvann ur ämnesplanen för samhällskunskap.

Patrick Reslow tillhör ett nära samarbetsparti till regeringen och har säkert varit involverad i beredningen av den nya ämnesplanen. Jag undrar därför om han kan redogöra för sin uppfattning. Tycker han att den svenska arbetsmarknadsmodellen är värd att bevara? Om så är fallet, varför tycker han då att den uppväxande generationen ska lämna skolan utan kunskaper om hur den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar?


Anf. 58 Patrick Reslow (SD)

Herr ålderspresident! Jag tackar Linus Sköld för frågan. Jag kan börja med att säga att vi är helt överens när det gäller den ämnesutformade gymnasieskolan och ämnesbetyg. Vi har varit överens rätt länge. Från början pratade man om att man skulle införa ämnesbetyg i en kursutformad gymnasieskola. Jag hade faktiskt en diskussion med den tidigare skolministern i den frågan. Sedermera blev det dock så att vi även fick en ämnesutformning. Jag tycker att det är väldigt bra, för det skapar långsiktighet.

I de olika ämnesplanerna är det väldigt mycket som ska täckas in, och det gäller även ämnet samhällskunskap. Alla läser de programgemensamma ämnena, men det är inte så att man läser fördjupningar hela tiden. Det finns saker som är viktigare än andra. I dag har vi ett väldigt stort tryck på internationalisering och internationaliseringsarbete. Det handlar om de demokratiska processerna i form av hur riket styrs och hur man styrs i förhållande till andra länder.

Man kan alltid säga att den ena saken ska vara med och den andra inte. Det görs givetvis en avvägning av vad som är viktigt. Men bara för att man inte fokuserar på arbetsmarknadens parter tror jag inte att det inte kommer upp i någon undervisning. Det finns dock kanske andra aspekter i samhällskunskapen som är viktigare än hur man sätter löner och hur man samarbetar. Kanske handlar det mer om ett rent näringslivsperspektiv, som vi har saknat tidigare: hur näringslivet fungerar, hur näringslivet kan utvecklas och hur näringslivet skapar sysselsättning och liknande i landet. Det kan också exempelvis handla om hur Sverige ska arbeta i förhållande till de internationella institutioner och organisationer som också bereder vägen för arbetsmarknaden.


Anf. 59 Linus Sköld (S)

Herr ålderspresident! Jag noterar att Patrick Reslow tycker att kunskaper om arbetsmarknadens parter, arbetsrätt och arbetsmiljö inte är nog viktiga för att de ska finnas kvar i ämnet samhällskunskap.

Jag tänker mig att man behöver ta den enskilda tonåringens perspektiv. Den som lämnar gymnasieskolan är 19 år gammal i normalfallet. När man ska ta sitt första arbete på arbetsmarknaden - kanske har man haft sitt första sommarjobb redan under studietiden - behöver man känna till betydelsen av arbetstagares organisering och sina egna rättigheter på arbetsmarknaden gentemot arbetsgivaren, som ju sitter på makten eftersom den sitter på lönen. Den typen av upplysningar är det superviktigt att unga människor får.

Arbetstagares organisering är en del av den grundläggande demokratiska processen, vilken Patrick Reslow var inne på. Föreningsfriheten är en grundläggande demokratisk princip. Att fackföreningarna bygger på den principen är viktig kunskap för den enskilda tonåringen, som lämnar skolan och ska ut på arbetsmarknaden. För den som ska starta sitt eget företag och börja anställa folk är det otroligt viktigt att förstå vilka rättigheter man har som företagare men också vilka skyldigheter man har som företagare.

Patrick Reslow tycker att arbetslivskunskap är så oviktigt att man borde prioritera internationella organisationers arbete i stället. Internationella multilaterala organisationer brukar Sverigedemokraterna för övrigt vara emot på alla sätt. Varför Patrick Reslow skulle tycka att det är viktigare än arbetslivskunskap är för mig helt obegripligt. Men gör ett nytt försök, Patrick Reslow! Kanske du kan förklara så att jag förstår.

(Applåder)


Anf. 60 Patrick Reslow (SD)

Herr ålderspresident! Nu förstår jag var skon klämmer, då Linus Sköld i sitt andra inlägg nämner fackföreningar. Linus Skölds stora oro är att ungdomarna nu inte ska få någon information om att de verkligen ska gå med i facket och därmed gynna det socialdemokratiska partiet. Men jag ser det inte som skolans uppgift att säga till ungdomar att de ska gå med i facket.

Jag tycker också att det är en väldigt konstig och nedvärderande syn på gymnasieungdomar. Det är bildning vi ska ha. Linus Sköld brukar själv prata om vikten av bildning i skolan. Jag utgår från att en bildad person vet om vad det är för förutsättningar som gäller när man skriver på ett anställningsavtal. Jag tror att vi alla i någon situation har skrivit på ett anställningsavtal, även i ung ålder. Man vet om att det är arbetsgivaren som betalar och att det är vi som arbetstagare som har skyldighet att vara på plats och så vidare. Att organisera sig i en fackförening är inte någonting som är helt obekant för en 19-åring som går ut gymnasiet. Vill man engagera sig gör man det.

Problemet för Linus Sköld är att väldigt många ungdomar inte vill gå med i facket, och det är där skon klämmer. Då måste man använda utbildningsinstitutionerna till att få dem att göra det. Vi instämmer inte i detta.

Jag kan inte ställa frågor till Linus Sköld nu, eftersom han inte har fler repliker. Men det finns andra stora områden där det också har påtalats brister. Exempelvis är det många som upplever att de har för dålig kunskap om privatekonomi. Privatjuridik är inte heller något man lär sig i skolan.

Detta är inget som Linus Sköld bryr sig om. Men undervisning om hur elever ska gå med i facket är viktigare än något annat. Ibland är det bra att man är väldigt tydlig mellan raderna.

(Applåder)


Anf. 61 Mathias Bengtsson (KD)

Herr ålderspresident! Just nu och under de månader som har passerat och de kommande vårmånaderna snurrar många tankar kopplat till gymnasievalet i huvudet på Sveriges niondeklassare. Förutom att man själv ska bestämma sig eller har bestämt sig för vad man ska välja är också många runt omkring väldigt nyfikna - föräldrar, lärare, släkt och kompisar. Alla har vi väl någon gång tagit upp frågan om gymnasievalet när vi träffat en niondeklassare som vi behövt kallprata lite med.

Det är inte bara folk runt omkring som skapar stress kring gymnasievalet. Även omvärldsläget och det osäkra ekonomiska läget kan göra att valet känns särskilt viktigt för elevens framtid.

En förhoppning jag har, herr ålderspresident, är att många väljer ett yrkesprogram som ger en anställning, kanske redan dagen efter studenten. Att ha en yrkesutbildning ger goda möjligheter till ett bra jobb och en stabil inkomst, men det ger också självförtroende och självkänsla att vara utbildad till ett yrke.

Vi vet att Sverige står inför en kompetensbrist i många branscher, inte minst inom industri och hantverk. Inom dessa områden skulle det kunna skapas många fler jobb. Det finns stor potential för fler arbetstillfällen, men tyvärr väljer alltför få unga att gå ett yrkesinriktat program på gymnasiet. Att matchningen mellan arbetsmarknaden och de gymnasieutbildningar som elever väljer blir bättre är avgörande för att Sveriges konkurrenskraft och företagsklimat ska stå sig starka framåt. Den behöver alltså uppenbart förbättras.

Det finns flera grejer man kan nämna i detta sammanhang. Studie- och yrkesvägledarna är inte helt oviktiga i arbetet med att vägleda ungdomarna ut på arbetsmarknaden. Ibland tycks SYV:arnas roll uppfattas som att de ska ge eleven vägledning för att nå sitt drömyrke, oavsett hur realistiskt eller orealistiskt detta är eller hur förutsättningarna eller arbetsmarknadens behov ser ut. Så ska det inte riktigt vara, utan studievägledarna måste vara tydliga med hur det ser ut på arbetsmarknaden och vilka utbildningar som faktiskt leder till jobb och låta arbetsmarknadens behov spela en större roll. Detta skulle kunna leda ungdomarna mer rätt i det val de ska göra.

Arbetsmarknadens behov måste vara utgångspunkten även när det handlar om vilka utbildningar som erbjuds. Dimensioneringen behöver i högre grad styras av vad arbetsmarknaden önskar än av vad eleverna önskar. Detta arbete tror jag att vi behöver återkomma till och fortsätta att förfina och slipa på under många år framöver.

Det är också, herr ålderspresident, ett problem att många unga inte har någon tydlig uppfattning eller kanske rent av en felaktig uppfattning om vad det innebär att jobba exempelvis på en verkstad eller i en industri. Därför är det viktigt att man genom skolan får göra prao och studiebesök på sådana arbetsplatser och får presentationer av företrädare för olika yrken. Här vilar också ett stort ansvar på branschen att vara tillgänglig, visa upp sig och se till att locka till sig ungdomar. Generellt sett behöver branschen vara med i så stor utsträckning som möjligt för att forma de praktiska utbildningarna så att de matchar arbetsmarknadens behov.

Det gäller också att de utbildningar som arbetsmarknaden behöver anpassas så att elever vill söka dem. Det behöver finnas utbildningar som fokuserar på yrkeskunskaperna, där elever som är skoltrötta i så stor utsträckning som möjligt kan välja bort de teoretiska ämnena och högskolebehörigheten så att de orkar fullfölja gymnasiet. Men det behövs också utbildningar för dem som mycket väl kan tänka sig att gå ett yrkesprogram men också vill ha högskolebehörighet.

Denna diskussion och balansgång har vi varit inne på tidigare i debatten. En förhoppning från Kristdemokraternas sida är att den numera införda förändringen när det gäller högskolebehörighet som norm ska innebära att fler söker sig till ett yrkesprogram. Det är också positivt för att det befäster att de höga förväntningarna blir norm i svensk skola - det tror jag är bra.

Fler behöver också ta sig igenom gymnasiet. Oavsett vilket program man väljer bidrar gymnasieåren och studierna då till kunskap och bildning som man har nytta av för sin egen personliga utveckling.

Jag skulle också avslutningsvis, herr ålderspresident, vilja nämna något om att det behöver finnas bra vägar in på arbetsmarknaden även för de elever som inte går ut grundskolan med tillräckliga betyg för att få gymnasiebehörighet. Detta får inte bli en återvändsgränd och ett förpassande till utanförskap, som det i alltför stor utsträckning har varit. Det behöver finnas varianter så att man, om man saknar gymnasiebehörighet, kan tillgodogöra sig den utbildning som krävs för att komma in på arbetsmarknaden.

Slutförda studier och ett arbete är nämligen de starkaste skyddsmedel som finns mot ekonomiskt och socialt utanförskap och långtidssjukskrivning. Utbildning är helt enkelt på många sätt avgörande för Sveriges framtid.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)


Anf. 62 Daniel Riazat (V)

Herr ålderspresident! Vi är i dag här för att prata om betänkandet som handlar om gymnasieskolan. Jag kan inte låta bli att också prata om det faktum att den svenska skolan har förvandlats från en plats där alla barn ska ges likvärdiga förutsättningar och rätt till kunskap till en reality show. Vi ska sitta och prata om en ägare som vill köpa upp en skola - får han göra det? Går börsen ned eller inte? Vilka ägare kan tänkas tillåta vilket bolag att komma in på den svenska skolmarknaden?

Vi pratar inte längre om den svenska skolan i termer av kunskap, kompetens, framtid och demokrati, utan det handlar om vem som ska kunna komma in på den svenska skolmarknaden, roffa åt sig av våra skattepengar och på bekostnad av barn, elever och personal försämra den svenska demokratin och det svenska skolväsendet.

Herr ålderspresident! Den svenska skolan har blivit en reality show, och detta måste vi belysa. Vissa av reality showens företrädare sitter här framför mig. De sa ena dagen till väljarna att de var emot att man ska få tjäna pengar och göra vinster på våra skattepengar till skolan för att andra dagen ändra sig när Svenskt Näringsliv bjöd dem på middag.

Herr ålderspresident! Jag skulle vilja ta upp två andra ämnen utöver det faktum att marknadsskolan slår sönder det svenska skolväsendet. Det ena gäller försöksverksamheten med branschskolor, som inrättades för ett antal år sedan. Detta gjordes som ett sätt att stärka den nationella kompetensförsörjningen inom utvalda bristyrken genom att öka attraktiviteten och tillgången till yrkesutbildning inom små yrkesområden, där arbetsmarknadens efterfrågan var större än tillgången på rätt kompetens.

Skolverket meddelade 2021 efter en utvärdering att det visserligen var betydligt färre än man tänkt sig som sökte sig till dessa utbildningar. Men man menade också att det var otroligt viktigt och värdefullt att ha denna typ av utbildning av god kvalitet och att detta borde få fortsätta: "Skolverkets övergripande bedömning är därmed att försöksverksamheten, om än i begränsad utsträckning, har bidragit till att stärka den nationella kompetensförsörjningen." Man menade alltså att den borde få fortsätta.

Energiföretagen, som också vill bevara branschskolorna, har lyft fram vikten av tillgång till personal med rätt kompetens när Sverige ställer om.

Klimatomställningsarbetet behöver accelereras betydligt för att vi ska nå våra klimatmål. Vi har exceptionellt goda förutsättningar som nation att bli världsledande på en rad industriområden, men för detta behöver rätt investeringar göras.

Herr talman! Enligt de uppskattningar som finns kommer det att behövas cirka 30 000 nya elinstallatörer de kommande åren, men regeringen står handfallen och har ingen plan för hur detta ska gå till. Återigen ser vi hur resurserna till skolan minskas för att man ska sänka skatten för höginkomsttagare, och man lägger ned den satsning på branschskolor som har funnits. Där har Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet tillsammans en reservation i dag, som jag vet att det senare kommer att yrkas bifall till.

Herr talman! I de senaste årens diskussioner om försämrade skolresultat har röster höjts för att eleverna behöver mer tid för teoretiska studier och att det därmed behöver bli färre praktisk-estetiska ämnen i skolorna. Det här rimmar illa med den forskning som tittat närmare på hur musik, dans och andra kreativa uttryck ökar barns inlärningsförmåga även i andra ämnen.

För oss är det viktigt att elever får tillgång till bra ämnesundervisning i teoretiska ämnen men också att eleverna på samtliga gymnasieprogram ska få rätt till estetiska ämnen, och alla lärare ska få förutsättningar att kunna integrera de estetiska lärprocesserna i sin undervisning.

Detta är viktigt för barnens utveckling, inlärning och välbefinnande. För att det ska vara möjligt behövs också rätt pedagoger med rätt utbildning och rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Det kan ju inte gå när vi har en regering som bara levererar nedskärningsbudget efter nedskärningsbudget.

Herr talman! Många vittnar om för stora grupper i skolan och förskolan. För att personalen ska hinna med att se och stötta alla barnen menar de att den schemalagda tiden i dag i vissa ämnen inte räcker till. Den är inte tillräcklig för att man ska nå kunskapsmålen. Detta använder högern som ett argument för att minska de praktiska ämnena till förmån för de teoretiska. Vi menar att detta är helt fel.

Herr talman! De förändringar som infördes i samband med gymnasiereformen 2011 och innebar att kärnämnet estetisk verksamhet togs bort har fått negativa konsekvenser. På vissa nationella program är det några få procent av eleverna som har läst en kurs i något av ämnena bild, fotografisk bild, dans, teater eller musik.

Den kraftiga minskningen av antalet elever som läser ett estetiskt ämne i gymnasieskolan är mycket olycklig. Även äldre ungdomar behöver utveckla sin kreativitet för att få fler verktyg att uttrycka sig. Det handlar såväl om personlig utveckling som om ökad inlärningsförmåga och om att utveckla förmågor som behövs på en framtida arbetsmarknad.

Mot denna bakgrund vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Miljöpartiets reservation 7, som handlar om att estetiska ämnen bör återinföras på samtliga gymnasieprogram.

Avslutningsvis vill jag säga att jag här från talarstolen när jag tittar nedåt ser att företrädare för borgerligheten återigen blir provocerade när jag tar upp marknadsskolan och det experiment som Sverige håller på att utföra på barnen i och med den. Men hur mycket moderater, sverigedemokrater och andra företrädare för dessa koncerner än pratar kommer jag att fortsätta att ta upp detta i debatterna, och jag kommer att fortsätta att belysa det faktum att vi lever i ett extremt samhälle när det kommer till marknadsskolan.

Vi är det enda land i världen som experimenterar med barnen på detta sätt, och vi har företrädare i Sveriges riksdag som har direkta eller indirekta kopplingar till dessa bolag och ser till att det fortsätter på detta sätt. Vi kommer aldrig att acceptera detta. Men det är upp till de svenska väljarna att byta ut regeringen för att se till att vi får bort marknadsskolorna en gång för alla.

(Applåder)


Anf. 63 Anders Ådahl (C)

Herr talman! Gymnasieskolan, gymnasietiden - så skör, så bräcklig men samtidigt så danande period i en människas liv. För många är gymnasiet vägen ut i arbetslivet. För andra är det en tid som förbereder för högre utbildning. Men för alla är det en tid som i stora stycken formar det vuxna livet.

För oss i Centerpartiet är det självklart att vi måste satsa på utbildning och bildning. Våra budgetsatsningar på skolområdet är - det vet de som har följt skoldebatterna det senaste året - vida överstigande övriga partiers. Gymnasieskolan måste utvecklas mot hög kvalitet och stor likvärdighet. Det innebär en politisk prioriteringskonsekvens. Det går att välja att satsa på skolan eller att låta bli.

Centerpartiet satsar på skolan. Det är därifrån vi bygger vårt samhälle och ger våra unga ett gott liv nu och i morgon.

Det är av högsta vikt att kvaliteten i gymnasiet är god. Där hjälper ekonomiska resurser mycket väl till. Men andra faktorer än ekonomi är också avgörande. Låt oss fundera över ett område: likvärdigheten. Det är för hela skolsystemets trovärdighet helt nödvändigt att de betyg som sätts i gymnasiet garanterar en likvärdighet där elever som söker in till högre utbildning gör det på jämförbara grunder.

Betygsinflation är ett gift som sakta gröper ur gymnasieskolans hela trovärdighet. Det handlar inte om enskilda fall och isolerade händelser. Det smittar epidemiskt över hela gymnasieskolan. Men hur illa är det ställt?

Herr talman! Handelshögskolan i Stockholm meddelade för en kort tid sedan att man inte längre litar på betygssystemet. Handelshögskolan i Stockholm har fått nog. Därför inför man nu ett krav på att ha gjort högskoleprovet med ett provresultat på minst 1,25 för att bli antagen. Det är ett kraftigt underkännande av dagens system, där vissa skolor inte respekterar sitt uppdrag utan ger elever otillbörliga fördelar. Det är fuffens och båg! Det måste bli ett omedelbart stopp på denna orättvisa som undergräver hela tilltron till betygen som urvalsgrund.

Herr talman! Många av våra gymnasieutbildningar är teoretiska, men andra har en mer praktisk inriktning. Jag skulle vilja att vi i dag ägnade extra uppmärksamhet åt utbildningar som är yrkesförberedande. Jag vill först här säga några ord om en alldeles egen inriktning, nämligen branschskolor.

Branschskolemodellen bygger på att skolor runt om i landet genom statsbidrag krokar arm med branschskolor som på entreprenad kompletterar elevernas utbildning. På så sätt kan fler skolor erbjuda utbildningar som de annars inte kan bedriva. De nio branschskolor som har ingått var utvalda av Skolverket utifrån att de kan erbjuda utbildning inom bristyrken.

Branschskolor har varit en försöksverksamhet som har bidragit till ett ökat utbud av yrkesutbildning på flera platser i landet. Trots den lyckade försöksverksamheten valde regeringen att avveckla verksamheten. Jag tycker att det var förvånande, inte minst från en regering som säger sig vilja satsa på utbildningar som leder till jobb.

Skolverkets redovisning av försöksverksamheten med branschskolor pekade på att de har bidragit till att stärka den nationella kompetensförsörjningen inom små yrkesområden, i synnerhet i yrken med avgörande samhällsfunktioner. Avgörande samhällsfunktioner - är inte detta av särskild vikt nu när vi dessutom måste stärka vår civila försvarsförmåga?

Centerpartiet vill till skillnad från regeringen se en fortsatt utbyggnad av branschskolor, bland annat för att säkra kompetensförsörjningen till omställning och bygget av ett hållbart och krisrobust samhälle.

Branschskolorna behövs. Det är fack och arbetsgivare tydliga med, och det går att utveckla området för att få fler elever att söka utbildningarna liksom för att få fler huvudmän att samverka med branschskolorna.

Herr talman! Fler behöver få möjlighet att gå gymnasieskolans yrkesförberedande utbildningar. Dessa utbildningar måste finnas i hela landet för att möta arbetsmarknadens efterfrågan på kompetens. Fler branschskolor, liksom möjligheten att läsa som lärling, förbättrar förutsättningarna för att bedriva yrkesutbildning också på mindre orter.

Jag yrkar därför bifall till reservation 5 och reservation 6.

Herr talman! Låt mig nämna ytterligare ett förslag från Centerpartiet. Studie- och yrkesvägledarna har en viktig roll för elevernas karriärvägledning och studieval. Vägledarna bör i högre grad vara en länk mellan skola och arbetsliv. De ska inte bara hjälpa elever att välja språk och gymnasieskola, utan de ska också vara med i hela skolans verksamhet. Med en mer aktiv studie- och yrkesvägledning kan våra unga lättare bryta normer vid studie- och yrkesval. Det skulle gynna både landet och den enskilde.

Fler unga och deras föräldrar behöver också få förståelse för att yrkesutbildning är ett bra framtidsval. Specifika informationsinsatser behövs vid val till grund, gymnasie- och högskola. En mer aktiv karriärvägledning och kontakt med den lokala arbetsmarknaden genom hela grundutbildningen ger unga kunskaper om olika karriärvägar och möjligheter att göra medvetna studie- och yrkesval. Centerpartiet vill därför stärka elevens rätt till individuell och gemensam vägledning och byta benämning till karriärvägledning.

Slutligen vill jag i kammaren komma med några visdomsord levererade av en 16-årig gymnasist. Han sa: Livet är en sådan möjlighet att det vore synd att göra som alla andra.

Det är ganska tänkvärt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Beslut

Nej till motioner om gymnasieskolan (UbU12)

Riksdagen sa nej till 57 förslag i motioner om gymnasieskolan från den allmänna motionstiden 2023.

Motionerna handlar bland annat om utbildning i gymnasieskolan samt om studie- och yrkesvägledning och drogtester i skolväsendet.

Riksdagen hänvisar bland annat till pågående utredningar.

Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.