En strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige

Fru talman! I det här betänkandet behandlar vi regeringens skrivelse 2016/17:29, det vill säga Regeringens strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter samt följdmotioner på skrivelsen och en del motioner från allmänna motionstiden 2015, 2016 och 2017.

I strategin behandlas bland annat frågan om inrättande av en fristående institution för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna i Sverige.

De flesta partierna i utskottet är helt överens om att en institution behövs, och det är något som har diskuterats länge. Det är flera partier som har motionerat i frågan många gånger. Vänsterpartiet har under flera år skrivit motioner med krav på en sådan institution. Vi har också skrivit att vi tycker att den ska läggas hos Justitieombudsmannen. Senast som vi motionerade om en institution var nu i samband med denna skrivelse.

Att den ska kopplas till Justitieombudsmannen har varit självklart för ganska många. Vi har tyckt att det är en rimlig koppling mellan det arbete som Justitieombudsmannen gör i dag och de principer som finns med i Parisprinciperna. Ett viktigt skäl har också varit att det är ett sätt att garantera oberoendet för institutionen.

I samband med att utskottet nu skulle behandla skrivelsen gav utskottet en utredare i uppdrag att analysera om det är lämpligt och bra att koppla den till Justitieombudsmannen och i så fall hur det skulle gå till. Utredaren såg flera problem med konstruktionen och påtalade också att det går att säkra oberoendet på andra sätt.

I Sverige har vi en ordning där nästan alla myndigheter är kopplade till Regeringskansliet, och samtidigt är myndigheterna väldigt oberoende. Möjligheten att göra en annan konstruktion för en MR-institution, till exempel koppla ihop den med andra befintliga myndigheter, såsom Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och så vidare, är inte tillräckligt utredd.

Utskottet är överens om att det skulle vara bra med en utredning skyndsamt för att titta på andra vägar. Utskottet är därför överens om ett tillkännagivande till regeringen. Jag lämnar detta nu eftersom jag antar att andra kommer att prata om det, och Vänsterpartiet har två reservationer i betänkandet som jag nu tänkte prata lite om i stället.

I skrivelsen påpekas det att det är viktigt att de som jobbar med särskilt utsatta grupper har kunskap om de mänskliga rättigheterna och de skyldigheter de medför för offentlig verksamhet. Universitetskanslersämbetet har därför på regeringens uppdrag kartlagt hur frågor om mänskliga rättigheter och mäns våld mot kvinnor och barn beaktas i utbildningar till barnmorska, förskollärare, jurist, läkare, psykoterapeut, sjuksköterska och andra yrken där man kommer i kontakt med särskilt utsatta grupper.

Kartläggningen har visat att undervisningen om mänskliga rättigheter generellt fungerar väl men att undervisningen om mäns våld mot kvinnor och barn behöver utvecklas för att studenterna ska få de kunskaper de behöver för att kunna möta våldsutsatta personer på ett bra sätt i sitt kommande yrke.

Regeringen anger att den ska följa utvecklingen, men Vänsterpartiets uppfattning är att det inte räcker att sitta bredvid och titta på och följa utvecklingen. Vår uppfattning är att man ska återkomma med förslag till åtgärder.

Den andra reservationen handlar om att Vänsterpartiet menar att det är dags för Sverige att ratificera ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter. Nuvarande regering har skärpt arbetet för samernas rättigheter och pratar mycket mer om ILO 169 än vad tidigare regering gjort. Vi menar dock att det behövs mer än prat och att man faktiskt ser till att återkomma med ratificering av konventionen.

I den budget vi har förhandlat med regeringen avsätts mer pengar till sametinget, och arbetet med en konsultationsordning går framåt. Detta var något som vi diskuterade för bara några dagar sedan här i kammaren. Det är bra att detta arbete görs, men vår uppfattning är som jag sa att vi också måste gå vidare med en ratificering av ILO 169. Detta bör regeringen återkomma med snarast, och därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Fru talman! Eleanor Roosevelt sa följande: Var börjar de allmänna rättigheterna? På små platser, nära hemmet – så små och så nära att de inte kan urskiljas på världskartor. De är, trots det, den individens tillvaro, hans eller hennes bondgård eller kontor. Så är de platser där varje man, kvinna och barn söker efter rättvisa, lika möjligheter, lika värde utan diskriminering. Om dessa rättigheter inte har någon betydelse där har de lite eller ingen betydelse någonstans. Om inte människor upprätthåller dessa rättigheter i sin närmaste omgivning får vi söka dem förgäves i de större sammanhangen.

Eleanor Roosevelt var den person som såg till att dessa rättigheter skrevs ned för alla i världen och är grunden i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Om detta skulle vi kunna säga så mycket.

Vi behandlar nu konstitutionsutskottets betänkande En strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Först vill jag rikta ett tack till civilsamhällets organisationer för deras kunnande, engagemang och inspel till oss i KU i dessa frågor. Vi har tagit del av flera skrivelser och även bjudit in till en träff med flera av MR-organisationerna under hösten.

Vi socialdemokrater anser att det är av största vikt att stå upp för de internationella konventioner om mänskliga rättigheter där Sverige har förbundit sig att säkerställa att dessa åtaganden fullgörs i landet. Men värnandet av de mänskliga rättigheterna ska också ske inom ramen för den konstitutionella ordningen.

Parisprinciperna antogs 1993, och sammanfattningsvis kan man säga att Parisprincipernas utgångspunkter för en institution för mänskliga rättigheter ska vara att främja, skydda och övervaka. Det finns flera statliga utredningar och skrivelser från regeringen om en institution för detta. Viljan är alltså god, men frågan har varit mycket mer komplex än vad vi kanske tänkte. Vi har fått internationell kritik om att vi ännu inte har någon institution enligt Parisprinciperna.

Trots att vi redan har flera myndigheter som Justitieombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Forum för levande historia och Myndigheten för delaktighet med flera som på olika sätt tangerar Parisprinciperna har vi ingen institution som helt uppfyller kraven för A-status i Parisprinciperna. Därför måste vi sträva efter att leva upp till dem och säkerställa att Sverige har en svensk institution för mänskliga rättigheter enligt dessa principer. Konstitutionsutskottet ser vikten av att en sådan institutions uppdrag och roll är tydliga och passar in i den svenska konstitutionella ordningen.

Frågan om en svensk MR-institution kan tyckas ha dragits i långbänk, och nu skickas den återigen vidare. Varför har det tagit så lång tid? Frågan om en svensk institution är helt enkelt mycket viktig. Konstitutionsutskottet har behandlat frågan med stor seriositet genom kontakter med civilsamhällets organisationer och genom ett studiebesök för att undersöka den finska modellen. Därefter fick professorn i konstitutionell rätt Hans-Gunnar Axberger ett utredningsuppdrag av KU. I juni i år presenterades rapporten JO som IMR? I detta perspektiv är KU:s samlade bedömning att återföra frågan till regeringen. I betänkandet skriver vi att regeringen skyndsamt måste gå vidare med frågan och att det är mycket viktigt att involvera civilsamhällets organisationer. Det måste vara en prioritet för regeringen i det fortsatta arbetet.

Både konstitutionsutskottet och civilsamhällets organisationer är tydliga med att en svensk institution för mänskliga rättigheter behöver vara konstruerad så att oberoendet verkligen säkras. Det kan handla om särskilda processer för tillsättande och avsättande av chefer med mera. Med en sådan konstruktion kan riksdagen och konstitutionsutskottet även fortsättningsvis spela en roll.

Med detta yrkar Socialdemokraterna bifall till utskottets förslag i betänkande KU6.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar regeringens skrivelse 2016/17:29 Regeringens strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter. Utskottet föreslår dels att skrivelsen läggs till handlingarna, dels ett tillkännagivande till regeringen om att låta utreda frågan om en nationell institution för mänskliga rättigheter. Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! De mänskliga fri- och rättigheterna slår fast att alla människor är födda fria och lika i fråga om värde och rättigheter. Till våra mänskliga fri- och rättigheter hör opinionsfriheter, såsom yttrande- och mötesfrihet, kroppslig integritet, rörelsefrihet, rättssäkerhet, skydd mot diskriminering och egendomsskydd.

Fru talman! Sverige har kommit långt när det gäller att värna mänskliga fri- och rättigheter och undertecknade tidigt både Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I regeringsformen stadgas att ingen lag eller annan föreskrift får meddelas i strid med Europakonventionen. Konventionens ställning kan beskrivas som överordnad svensk lag men underordnad de svenska grundlagarna. Genom regeringsformens 2 kap. skyddas också i vår grundlag direkt en rad mänskliga fri och rättigheter.

I utskottets betänkande behandlas frågan om en nationell institution för mänskliga rättigheter. Till att börja med vill jag, liksom Eva-Lena Gustavsson, tacka civilsamhället för engagemanget och inspelen. Vi har berett frågan under en längre tid och tagit del av professor Hans-Gunnar Axbergers rapport.

Institutioner för mänskliga rättigheter regleras i Parisprinciperna, som inte är ett folkrättsligt bindande regelverk. Parisprinciperna bör analyseras ytterligare, och man bör ta ställning till och tydliggöra vilka krav som egentligen ställs enligt principerna. Sverige bör eftersträva att leva upp till Parisprinciperna och säkerställa att Sverige har en institution för mänskliga rättigheter enligt dessa principer. Det är dock viktigt att en sådan institutions uppdrag och roll är tydliga och passar in i den svenska konstitutionella ordningen.

Fru talman! Vi anser att en svensk institution för mänskliga rättigheter inte bör inrättas som en ny myndighet under riksdagen eller knytas till Justitieombudsmannen. Huvudregeln när det gäller myndigheter är att de lyder under regeringen. Riksdagen och dess förvaltning är inte utformade för styrning av och stöd till myndigheter. Att institutionen ska ligga under parlamentet är inte heller någonting som Parisprinciperna kräver.

Ett argument som har framförts för att en institution för mänskliga rättigheter ska knytas till riksdagen är oberoende. En verksamhets oberoende ställning eller självständighet kan säkerställas på andra sätt. Som Eva-Lena Gustavsson nämnde kan det vara fråga om beslut om utnämning och entledigande men även beslut om anslag.

Det bör övervägas i vilken utsträckning det existerande systemet med exempelvis Justitieombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen tillsammans uppfyller Parisprinciperna. Det bör även analyseras om en institution för mänskliga rättigheter kan hanteras inom ramen för den befintliga myndighetsstrukturen.

Utskottet anser att regeringen skyndsamt på nytt bör låta utreda frågan om en ny nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige. Om regeringen genom vårt utskott har för avsikt att involvera riksdagen är vi beredda att medverka i lämplig form i den fortsatta beredningen. Det är viktigt att även fortsättningsvis ta till vara det civila samhällets kunskaper och perspektiv.

Fru talman! Då vårt förslag är att låta regeringen utreda frågan om en nationell institution för mänskliga rättigheter har vi avhållit oss från för många formella medskick. Vi moderater har dock i en motion, 2015/16:2502, skrivit att det i uppdraget till den nya institutionen bör ingå att förebygga och motverka enskildas kränkningar av andra enskildas mänskliga fri- och rättigheter.

Det har kommit en rad oroande beskrivningar av hur enskilda människor hindras i sin livsföring av andra enskilda eller grupper av enskilda.

Den 20 november 2001 höll 25-åriga Uppsalabon Fadime Sahindal ett tal här i riksdagen om hur svårt det var att balansera mellan familjens krav och förväntningar och det svenska samhället, som står för helt andra värden och synsätt. Två månader senare dödades hon av sin egen pappa. Talet och det tragiska mordet var ögonöppnare för många.

Än i dag begränsas kvinnors, hbtq-personers och andra människors möjligheter att utöva sina mänskliga fri- och rättigheter. Det handlar om det som brukar kallas för hedersförtryck och hedersvåld och som bland annat kan innebära kontroll av klädsel, oskuldskontroller och tvångs- och barnäktenskap.

Ett annat exempel där enskilda människor begränsas av andra enskilda är näthat och hot och våld mot journalistredaktioner. Antalet fall av hot mot dessa är stort, enligt exempelvis undersökningar från organisationerna Utgivarna och Journalistförbundet.

Institutionen för mänskliga rättigheter borde i samarbete med myndigheter och det civila samhället kartlägga dessa typer av hot mot mänskliga rättigheter, arbeta för att den värdegrund som bär upp de mänskliga rättigheterna ska bli bättre förankrad hos fler och på olika sätt stödja dem som vill leva i frihet och trygghet – i enlighet med sina mänskliga fri- och rättigheter.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar nu betänkande KU6 En strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Förslaget är att lägga skrivelsen Regeringens strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter till handlingarna. Samtidigt föreslår utskottet att regeringen på nytt och skyndsamt utreder frågan om en nationell institution för mänskliga rättigheter.

Jag vill först säga att jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

Redan i budgetpropositionen 2016 fick vi ett nytt mål gällande Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter, nämligen att målet för politiken för mänskliga rättigheter skulle vara att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

När regeringen nu kommer med sin skrivelse presenterar man också den sammanhållna strukturen och talar bland annat om att det ska finnas ett starkt rättsligt och institutionellt skydd av de mänskliga rättigheterna. Man föreslår där att en institution ska läggas under riksdagen. Dessutom presenterar man ett samordnat och systematiskt arbete med mänskliga rättigheter inom offentlig verksamhet och ett starkt stöd för arbetet med mänskliga rättigheter inom det civila samhället och näringslivet.

När det gäller MR-institutionen har flera talare här varit inne på att detta är en fråga vi brett, genom de flesta partier, brinner för. Det är en fråga som har utretts av tidigare regeringar 2010 och 2011. Utredningarna har också, precis som man gör i regeringens skrivelse, kommit fram till att det borde vara under riksdagen MR-myndigheten ska ligga. Det har setts som en förutsättning för att vi ska kunna garantera den självständighet som behövs enligt Parisprinciperna.

Vi i KU angrep därför beredningen på sedvanligt grundligt KU-sätt. Bland annat åkte vi till Helsingfors och besökte finska JO, där landets MR-myndighet ligger. Precis som flera andra har varit inne på var det nämligen där vi trodde att vi skulle placera den här institutionen. Sedan tillsatte vi en egen utredning – professor Hans-Gunnar Axberger fick uppdraget att utreda frågan om en ny MR-myndighet under riksdagen, och alldeles särskilt under JO.

Utredaren kom dock tillbaka och avrådde oss från att inrätta den nya myndigheten under JO, av en rad olika skäl. Huvudargumentet var att den nya myndighetens uppgifter skulle skilja sig avsevärt från det som i dag görs av JO. Utredaren tittade också på att inrätta en ny myndighet under riksdagen men avrådde även från det. I stället öppnade utredaren för att se på de myndigheter som finns under regeringen, till exempel Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen eller någon annan myndighet, som Jämställdhetsmyndigheten.

Ett annat förslag var att ta företrädare från några av ombudsmännen och sätta ihop i en grupp. Utredaren pekade på att man i så fall kanske skulle behöva göra vissa förändringar, till exempel när det gäller att anställa och avskeda ombudsmännen. Eventuellt skulle man också behöva lagstifta för att freda en framtida MR-myndighet från framtida regeringars eventuella klåfingrighet eller vilja att detaljstyra och ge uppdrag – allt detta för att garantera självständigheten.

Detta ledde till att vi i KU kom fram till att det nog ändå är bäst att skicka tillbaka frågan till regeringen, och det gör vi i stor och bred enighet. Vi pekar också på hur viktigt det är att det civila samhället ges möjlighet till inflytande i hela den process regeringen genomför, för precis som flera tidigare talare har sagt har det kommit ovärderliga bidrag från det civila samhället.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Vi i konstitutionsutskottet har sedan förra hösten arbetat med frågan hur vi under riksdagen skulle kunna skapa en nationell myndighet för arbete med mänskliga rättigheter. KU:s arbete med detta har grundats på regeringens skrivelse 2016/17:29 Regeringens strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter.

Konstitutionsutskottet gav i januari i år professor Hans-Gunnar Axberger i uppdrag att överväga och analysera om en sådan organisation för mänskliga rättigheter skulle kunna vara en del av riksdagens ombudsmän, JO. Det skulle i så fall kunna vara en organisation som arbetar på motsvarande sätt som i Finland. Konstitutionsutskottet hade i september 2016, alltså förra året, besökt Justitieombudsmannen i Finland och Finlands nationella organisation för mänskliga rättigheter och redan då funnit att den lösning som fanns i Finland var värd att utreda.

Själv fann jag den tydliga kopplingen mellan civilsamhällets föreningar och organisationer för mänskliga rättigheter och den nationella organisation för mänskliga rättigheter som fanns i Finland viktig och intressant. Centerpartiet anser det mycket angeläget att skapa en nära koppling till civilsamhällets organisationer även i Sverige när vi skapar den nationella svenska organisationen för mänskliga rättigheter.

Hans-Gunnar Axberger överlämnade i juni den rapport till KU som vi hade beställt. I rapporten har tre alternativa möjligheter för att organisera en delegation för mänskliga rättigheter vid JO-ämbetet övervägts. Konstitutionsutskottet har övervägt JO-alternativen men också ett alternativ med en helt ny myndighet för mänskliga rättigheter under riksdagen.

Axbergers slutsatser var att det skulle innebära betydande svårigheter att skapa en organisation för mänskliga rättigheter inom JO-ämbetet. Det finns organisatoriska och praktiska problem men också, som jag uppfattar det, en oro för att JO:s roll att juridiskt granska landets myndigheter skulle kunna påverkas negativt av det mer politiskt inriktade arbetet med mänskliga rättigheter.

Under beredningen av detta ärende har KU fått ett antal skrivelser från nätverket för en svensk MR-institution, och vi var ett antal KU-ledamöter som i oktober i år träffade företrädare för detta nätverk. Erfarenheter från både Sverige och andra länder visar att det är angeläget att vi har en levande debatt och, genom både civilsamhällets organisationer och staten, en bevakning av att människors grundlagsstadgade rätt till frihet och trygghet efterlevs. Samhället måste också se till att människor inte blir diskriminerade.

I en hel del länder, även i Europa, är det staten och dess politiska ledning som genom domstolar, åklagare och polis hotar och förhindrar människors frihet och trygghet. Det är så i flera nationalistiskt styrda länder i Europa – tyvärr. Det är viktigt att vi i Sverige skapar en nationell institution för mänskliga rättigheter som är oberoende av landets politiska ledning, och även överväganden av hur oberoendet ska kunna skapas har därför varit en del av JO:s beredningsarbete inför skapandet av vår institution för mänskliga rättigheter.

Konstitutionsutskottet kommer till samma slutsats som utredaren Hans-Gunnar Axberger – det skulle vara svårt att hos justitieombudsmännen skapa en svensk organisation för mänskliga rättigheter. Den finska förebilden vi hade höll alltså inte ända fram.

När det gäller alternativet med en ny myndighet inom riksdagen har vi i KU kommit fram till att riksdagens organisation inte är så väl lämpad för att styra myndigheter och institutioner.

Vi konstaterar att det inom en rad myndigheter under regeringen pågår ett omfattande arbete för att främja och upprätthålla mänskliga rättigheter, både i Sverige och, delvis, för andra länder.

Vi konstaterar att svenska myndigheter har ett jämförelsevis stort oberoende. Detta oberoende kan stärkas ytterligare genom formerna för tillsättning av chef.

Att en ny särskild myndighet för mänskliga rättigheter inte ska skapas har ett antal remissinstanser i ett tidigare skede tydliggjort för regeringen. Jag vill understryka att vi inte vill att det ska skapas en ny särskild myndighet – detta kan lösas på annat sätt.

Diskrimineringsombudsmannen, som nu företräder Sverige internationellt när det gäller mänskliga rättigheter, enligt Parisprinciperna, borde som jag ser det kunna förstärkas med vissa resurser som nu finns inom andra myndigheter. Det kan då skapas en institution som fullt ut motsvarar vad som krävs för att bli en institution med A-status för mänskliga rättigheter enligt Parisprinciperna. Därtill behöver det som jag ser det också skapas ett råd med företrädare för civilsamhällets organisationer på området mänskliga rättigheter.

Fru talman! Med dessa medskick vill jag yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande och därmed överlämna frågan om att bilda en svensk organisation för mänskliga rättigheter till regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Efter andra världskriget samlade sig nationerna för att säga: aldrig mer! Människovärdet hade trampats i smutsen. Miljoner och åter miljoner människors liv hade gått förlorade.

Vilka mänskliga rättigheter var det som hade förtrampats? Man kände behovet att bilda den nya organisationen Förenta nationerna. Där Nationernas förbund hade misslyckats med att bevaka de mänskliga rättigheterna skulle man härigenom tillsammans kunna stå upp för vad alla var överens om är basala mänskliga rättigheter.

Det är riktigt som tidigare har sagts – Eleanor Roosevelt var en av dem som skapade förutsättningarna för att de mänskliga rättigheterna formulerades i FN-stadgan.

Arbetet med att precisera vad mänskliga rättigheter är har fortsatt. Normalt sett är det så att när en regering ratificerar en FN-konvention ska den därefter implementeras i svensk lag. Detta sker här i parlamentet, där vi som parlamentariker är ansvariga. Vi har ansvar för att pröva det hela och se till att det kommer in i svensk lagstiftning på det grundliga sätt som vår konstitution medger och föreskriver.

Men att konventioner blir lag sker inte automatiskt. Mänskliga rättigheter är något som är oerhört angeläget att bevaka. Därför ankommer det på KU att i riksdagen ta ansvar för att respekten för mänskliga rättigheter finns inskriven i våra grundlagar, vilket är fallet, och att lagen efterlevs.

Om och om igen har Kristdemokraterna och andra partier motionerat om att bevakandet av mänskliga rättigheter ska stärkas. Detta sker inte minst genom civilsamhällets organisationer för MR-frågor. Vi har haft samtal med dem även i denna fråga. Vi har lyssnat till vad de har haft att säga och hur de har velat ha det organiserat, och vi har dragit slutsatser utifrån det.

Konstitutionsutskottet vill att riksdagen riktar ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen ska utreda frågan om en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige. Vi baserar detta på den rapport av professor Hans-Gunnar Axberger som vi hört om tidigare i debatten.

Vi har vägt denna fråga väl, och vi tror att detta är den bästa vägen att gå framåt. Syftet är, som sagt, att detta arbete ska säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Det behövs ett svenskt institutionellt skydd av de mänskliga rättigheterna utöver det som parlamentet och KU erbjuder.

Vi noterar att det finns ett starkt stöd för arbetet med mänskliga rättigheter inom det civila samhället. Vi utgår från att det civila samhället bör spela en viktig roll för att bevaka dessa frågor.

Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet KU6 och därmed också till förslaget om tillkännagivande.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 7 december.)