Associationsrätt

Herr talman! Talmannen har nog skrämt upp oss ordentligt för det är mycket diskussion om reservationer, och vi gör felaktiga yrkanden. Därför ska jag bara yrka bifall till en enda reservation i detta ärende. Som tur är har vi bara en reservation. Jag yrkar bifall till den. Jag ber också om ursäkt för mitt tidigare övertramp mot överenskommelsen. Jag yrkar givetvis också bifall till resten av förslaget i betänkandet.

Nu har vi kommit in på associationsrätten, som är ett kärt barn. Området är spännande eftersom det är så brett. Förra året pratade vi om det personliga ansvaret vid konkurser, storleken på aktiekapital när man startar aktiebolag och hållbarhetsredovisningar. Det är ämnen som säkert kommer upp också i dag, men det är inget som jag tänker gå igenom i detalj.

Jag vill däremot upplysa alla som lyssnar till debatten om att associationsrätten är väldigt styrd av EU. Om man tycker att vissa saker inte ska göras inom associationsrättens område får man ofta ta steget fullt ut och säga att vi inte ska vara med i EU. Men nu för tiden finns ingen som tycker det här i kammaren. Därför ska man ha det i minnet när någon gör hetsiga angrepp och säger att saker och ting inte ska göras och att det hela är regeringens fel. Alla här står bakom EU-medlemskapet, och därmed måste vissa saker göras. Det är viktigt för alla er som lyssnar att ha det i åtanke.

Herr talman! En reflektion man kan göra gällande förra året är att den våg av konkurser som förutspåddes aldrig infann sig. Att det ser väldigt olika ut i olika branscher vill jag givetvis trycka på och ha sagt, men det är inte så att antalet konkurser var väsentligt större under 2020 än vad de var året före – jag tror till och med att antalet var något mindre, vilket ju är intressant. Det är ett tydligt bevis för att regeringens insatser under föregående år har gjort stor nytta för svenskt näringsliv som helhet.

Återigen, det finns givetvis branscher som har blivit väldigt hårt drabbade. Fördelen har dock varit att många andra branscher till och med har klarat sig bättre än de brukar göra när det gäller frågan om att undvika konkurs.

Jag ska också säga ett par ord om den reservation vi har, herr talman. Den rör en fråga där det finns ett tillkännagivande sedan tidigare, nämligen bolagsmålvakter. Jag blandar alltid ihop det med bilmålvakter, så vi får hålla tungan rätt i mun här, allihop – det är ju lätt hänt att man yrkar fel eller säger fel. Detta handlar alltså om bolagsmålvakter.

Här är det återigen så att det redan finns ett tillkännagivande, och därmed är nyttan av ytterligare ett tillkännagivande tämligen begränsad. Då är vi tillbaka i det där lustiga skådespelet att man vill göra ett tillkännagivande inte för att det behövs utan för att stöka till det för regeringen. Anledningen till att jag kan säga det i det här fallet är att de fem partier som driver igenom detta inte är konsekventa. Hade man velat komma till rätta med kriminaliteten inom bolagssektorn hade man nämligen bland annat lagt fram förslag om att höja aktiekapitalet för att starta bolag. Det är en fråga som Riksrevisionen tydligt har pekat ut som något som spelar stor roll.

En annan fråga som var aktuell under föregående år var frågan om det personliga betalningsansvaret vid konkurser. Där skulle några av partierna bakom detta tillkännagivande givetvis underlätta för gäldenären, med borgenärens pengar som risk, alltså den som har lånat ut pengarna eller som har fordringar på bolaget. Detta är också en fråga där Arbetsmiljöverket, Skatteverket och andra pekar på att det finns risk för kriminalitet.

Tillkännagivandet om bolagsmålvakter är alltså, återigen, en del av det tillkännagivandebingo som pågår.

Herr talman! Jag ska avrunda det här anförandet med att säga att Sverige har gått igenom den svåraste krisen sedan andra världskriget. Det är en socialdemokratiskt ledd regering som har tagit oss igenom detta och som via korttidspermitteringar – vilket inte fanns under finanskrisen, när vi hade en annan regering – har räddat över 550 000 jobb. Man har undvikit konkurser genom stora krisstöd till de svenska företagen. När det gäller dem som tyvärr blev arbetslösa, vilket är många färre än vi trodde, gick regeringen in och höjde a-kassan och förbättrade skyddet för arbetstagarna.

Detta kunde regeringen göra tack vare en stark ekonomi som har byggts upp under många år och tack vare att det finns ett fungerande parlamentariskt avtal som gör att vi kan lägga fram budgetar som går igenom i den här församlingen. Det är att ta ansvar för landet. Det har vi gjort under krisen, och det kommer regeringen och Socialdemokraterna givetvis att göra även fortsättningsvis.

(forts. § 10)

Fru talman! Hur kommer det sig att grovt kriminella år ut och år in kan fortsätta driva företag utan att bry sig om lagar och regler och utan att betala en krona i skatt? Hur kan det ske i närmast industriell skala i dagens Sverige? Det är en fråga som reportern Johan Fyrk på tidningen Byggnadsarbetaren försökte svara på. Han skrev 2019 en guldspadenominerad reportageserie med titeln Svartjobbsfabriken, som också getts ut i bokform. Det är rekommenderad läsning för alla som vill lära sig mer om hur grovt kriminella arbetar för att utnyttja människor, undfly skatter och konkurrera ut lagliga företag samtidigt som de tjänar grova pengar.

I reportaget om Svartjobbsfabriken handlar det om byggen, men liknande upplägg finns också i en rad andra branscher. I ett reportage i Svenska Dagbladet den 3 oktober 2019 pekas bland annat fordonsservice, nagelsalonger och livsmedels- och tobaksgrossister ut som branscher som är hårt utsatta för osjyst konkurrens från kriminella.

Jag vill vara tydlig med att det inte handlar om att alla i de här branscherna skulle ägna sig åt kriminalitet – långt ifrån. Problemen finns hos ett fåtal aktörer. Men nästan samtliga i de här branscherna blir utsatta för konkurrens från kriminella, och det påverkar hela branscherna negativt.

Fru talman! En av de absolut viktigaste delarna av de här kriminella uppläggen är möjligheten att använda bolagsmålvakter. Det är personer som formellt står som ansvariga i de olika bolagen och därmed både tar smällen och ger de verkliga huvudmännen möjlighet att agera anonymt och utom synhåll för de brottsbekämpande myndigheterna.

I Svartjobbsfabriken beskrivs hur hemlösa personer från Lettland är en populär målgrupp för de kriminella nätverken. En föreståndare på ett härbärge för hemlösa i Riga beskriver hur en av de boende där på papperet ägde 17 bolag i Sverige. Det blev ett problem för härbärgets reception att ta emot all svensk myndighetspost.

Men priset blir också högt för bolagsmålvakterna. En 33-årig lettisk kvinna som i reportaget kallas för Jana blir erbjuden 70 euro för att åka till Sverige, skriva på papper och agera bolagsmålvakt i den så kallade Svartjobbsfabriken. Efter ett antal resor grips Jana av polisen och sitter häktad i Stockholm i tre månader. Jana var gravid när hon greps men fick missfall i häktet. Huvudmännen bakom gick bara vidare till nya bolagsmålvakter och kunde fortsätta den kriminella verksamheten.

Fru talman! Att bolag, eller så kallade bolagsfasader, i till synes helt lagliga verksamheter används som brottsverktyg har blivit alltmer uppmärksammat de senaste åren. Bakom en laglig fasad kan grovt kriminella bedriva högst olaglig verksamhet, exempelvis svartjobb men också penningtvätt och olika former av bedrägerier. Uppläggen blir alltmer sofistikerade, utarbetade och som sagt i vissa fall närmast industriella. Samhället måste därför möta den här typen av brottslighet genom alltmer skarpa och effektiva åtgärder.

Polisen och Ekobrottsmyndigheten kan inte ensamma beivra den här typen av brottslighet. Hela samhället måste mobilisera för att förebygga och tidigt gripa in för att sätta upp hinder och stoppa den grova kriminaliteten. Sedan 2019 bedriver Ekobrottsmyndigheten, Kronofogden, Bolagsverket och Skatteverket ett gemensamt projekt för att motverka bolagsmålvakter. I det arbetet har bland annat Bolagsverket skärpt sin hantering och efter ett antal kriterier nu börjat vägra registrering. Det arbetet är bra och har gjort att myndigheterna nu gemensamt kan motverka bolagsmålvakterna.

Men Bolagsverket självt menar att nuvarande lagstiftning behöver skärpas. Man efterfrågar bland annat en tydligare associationsrättslig grund för att få neka registrering efter en samlad bedömning. Ekobrottsmyndigheten är inne på samma linje. De efterlyser bland annat möjligheten att göra djupare kontroller än vad man får göra i dag vid registrering av aktiebolagsstyrelser och möjligheten att ställa krav på personlig inställelse om det finns misstanke om att ett brott planeras.

Fru talman! Att lagstiftningen mot bolagsmålvakter och grov ekonomisk brottslighet behöver skärpas är ingenting nytt – tvärtom. I augusti 2019, när myndigheternas arbete presenterades i medier, konstaterade till och med näringsministern själv i Dagens Nyheter att det mycket väl kunde vara så att lagstiftningen inte hängt med. Han lade till att det är viktigt med myndighetssamverkan, eftersom lagstiftningsarbete tar tid att genomföra.

Därför är det lite förvånande att regeringspartierna nu menar att ett tillkännagivande inte behövs eftersom myndigheterna redan bedriver ett arbete. Om man ska tillämpa näringsministerns resonemang är det ju snarare tidskritiskt – kanske ännu mer mot bakgrund av myndigheternas konstaterande – att så snart som möjligt initiera en översyn av lagstiftningen.

Fru talman! Jag vill i den här debatten också lyfta två andra frågor.

Den ena frågan handlar om den anomali som har uppstått efter att den lägsta gränsen för aktiekapital sänktes till 25 000 kronor förra året. Samtidigt ändrades inte reglerna kring tvångslikvidation vid kapitalbrist, utan principen att ett bolag vars eget kapital understiger hälften av aktiekapitalet ska gå i tvångslikvidation står kvar. Det innebär att ett nystartat aktiebolag med 25 000 i aktiekapital i stort sett ska gå i tvångslikvidation om bolaget exempelvis köper möbler och utrustning till sitt nya kontor. Detta är givetvis absurt och borde ändras.

Den andra frågan jag vill lyfta gäller den konkursvåg som har svept fram över många utsatta branscher under pandemin. För att ta ett exempel ökade antalet konkurser i restaurangbranschen med 35 procent förra året, och de spås öka ännu mer nu i takt med att restriktionerna ligger kvar.

Vi moderater lade i våras fram ett utskottsinitiativ om att se över tidsfristerna för personligt betalningsansvar under pandemin. Det initiativet resulterade i ett tillkännagivande som regeringen därefter lämnade utan åtgärd. Det är synd att regeringen missade denna chans att stärka möjligheterna att undvika konkurser av i grunden livskraftiga bolag, men det finns fortfarande tid att sätta in åtgärder för att dämpa fallet.

Fru talman! Vi i Moderaterna står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 2 samt bifall till utskottets förslag till beslut i övrigt.

(forts. § 12)

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer men yrkar bifall bara till reservation 5.

Nu debatterar vi alltså associationsrätt. Vad är då det? Vi har redan fått lite förklaringar, men jag tar det igen. Associationsrätt är alltså rätten att tillsammans bedriva verksamhet. Det handlar om regler för föreningar, företag och bolag.

Man kan givetvis gå in på enskilda regler och lagar som styr, och visst finns det en poäng i att debattera just enskilda regler och lagar – särskilt då de stora skillnaderna mellan oss partier ofta syns i just detaljerna.

Sverigedemokraterna har fyra reservationer i betänkandet. Det gör att vårt parti avviker mest från regeringens politik, om man nu skulle mäta det utifrån antalet reservationer. Samtliga våra reservationer har det gemensamt att de handlar om regelförbättringar och regelförenklingar på ett eller annat sätt.

Vi står också bakom tillkännagivandet om att komma åt bolagsmålvakter, som till regeringspartiernas förtret fick majoritet i utskottet. Detta gjorde David Josefsson en utmärkt presentation av, så jag tänker inte gå in på det.

Det är många som gärna och ofta talar om regelförenklingar och om att ge företagen mindre byråkrati. Jag uppfattar det dock som att den tidigare alliansregeringen hade en tydligare målsättning än dagens regering. Dagens regering har givetvis också målsättningar, men så fort något dyker upp som man tycker verkar bra eller som innehåller ordet miljö eller ordet grön blir det plötsligt en ny rapport för företagen att redovisa, en ny certifiering att följa eller någon annan extra pålaga.

Ola Möller skyllde i sitt inlägg på EU och menade att det är EU som bestämmer det vi sedan tvingas införa. Men varför ska Sverige alltid vara bäst i klassen? Varför ska vi alltid gå lite längre, kräva lite mer och lägga lite större börda på våra företag än vad vi måste?

Jag konstaterar också att Ola Möller är i opposition mot sig själv när han säger att det bästa sättet att motverka kriminella företag vore att höja aktiekapitalet. Det var ju Socialdemokraterna som genomförde sänkningen till 25 000 i aktiekapital. Man gjorde det inte i enlighet med vad alla partier här tyckte, för jag vet att mitt eget parti hade invändningar mot de 25 000 som gällande gräns för alla aktiebolag.

Vi tyckte att man skulle titta på ett system med ökande aktiekapital. Vi stod visserligen bakom tillkännagivandet om att man skulle kunna starta ett företag med 25 000, men det är inte samma sak som att det alltid ska vara 25 000.

Regeringen hade kunnat välja att lägga fram ett system där man startar sitt företag med 25 000 men där det efter en viss tid höjs till 30 000, 50 000 eller vad som vore lämpligt. Men i stället lade sig Socialdemokraterna platt för sina samarbetspartier och körde på 25 000 – och nu står Ola Möller i talarstolen och säger att det var fel. Intressant.

Fru talman! Innan jag kom in i riksdagen jobbade jag i skogsbranschen, långt från Rosenbad och ministrars middagsbord. Jag upplevde då många av de extra pålagor som regeringen ständigt lägger på andra. Det var miljöcertifieringar, ADR-kort, gröna körkort och diverse olika rapporter som skulle produceras. Allt kom inte från staten och myndigheterna, men det som gjorde det gjorde minst praktisk nytta.

Staten försöker ofta detaljstyra under förevändningen att man ska komma åt dem som missköter sig. Ändå missar man alltid dem som fuskar. Anledningen är enkel: Man kommer knappast åt någon som satt i system att bryta mot regler genom att skapa nya regler. Det borde faktiskt även regeringen kunna förstå.

Även under de senaste åren har regeringen tillfört mängder av små regelförändringar som innebär nya skyldigheter och krav för företagen. Det är hållbarhetsredovisningar, mångfaldsredovisningar och utökad revision, för att bara nämna några som civilutskottet har behandlat. Men vad jag kan komma ihåg har vi inte behandlat ett enda förslag om att ta bort någon påtvingande regel eller lag.

Dessutom är flera av de uppgifter som ska tas med i dessa rapporter högst personliga och privata. Det handlar om allt från kön till hudfärg och födelseland. Allt sådant som jag är uppväxt med inte ska ha någon betydelse har plötsligt fått stor betydelse. Under uppväxten fick jag höra att i mörkret är alla katter grå och att det viktiga är hur många möss de fångar.

Företaget Tesla publicerade sin första mångfaldsrapport den 7 december förra året. I den kan vi läsa att vad man benämner som vita är överrepresenterade på chefspositioner. Det är något sjukt när man börjar benämna människor efter färgen på deras hud. Läser vi vidare ser vi att 83 procent av dem i chefsposition är män, vilket är högre än i den totala arbetsstyrkan där 79 procent är män.

Eftersom siffrorna sätts i relation till varandra kan vem som helst räkna ut att när företaget ska rekrytera nya arbetare på golvet kommer de manliga cheferna högst troligt undvika att anställa alltför många kvinnor för att inte ytterligare försämra siffrorna och därigenom riskera sin egen position.

Var det verkligen den effekten som var den tänkta med mångfaldsrapporten?

Om ett företag tycker att det är givande att göra en sammanställning av de anställdas kön, hudfärg och födelseland ska de givetvis få lov att göra det. Men i mina ögon är det helt meningslöst att tvinga alla större företag att göra detta varje år. Hudfärgen säger faktiskt inget om hur bra de anställda är på att göra sitt jobb och ännu mindre om hur det är att jobba på företaget eller vilka erfarenheter och kunskaper de anställda besitter.

Fru talman! Den 2 december förra året stod vi och diskuterade ESF-förordningen, och Mikael Eskilandersson berättade att han hade gått in på olika webbplatser: Skatteverket, Verksamt.se, Bolagsverket, Tillväxtverket och Arbetsförmedlingen.

Som jag nämnde i mitt anförande den gången är det Finansinspektionen som har ansvaret.

Mikael Eskilandersson var dock tydligt upprörd över att det inte fanns information på de webbplatser han besökt. Men hade Mikael Eskilandersson gått in på Finansinspektionens webbplats hade han fått gott om träffar. Han hade också fått veta att det finns manualer, riktlinjer, frågor och svar om ESF-förordningen.

Jag frågar därför: Undanhöll Mikael Eskilandersson medvetet för dem som lyssnade på debatten att Finansinspektionen är tillsynsmyndighet och har ansvar för detta? Eller är det så att Mikael Eskilandersson inte är det som han i sitt anförande tyckte att Sverige inte ska vara, nämligen bäst i klassen, det vill säga att han helt enkelt missat detta av okunskap? Var det bedrägligt beteende eller okunskap som Mikael Eskilandersson uppvisade i föregående debatt?

Fru talman! Vi kanske ska börja med att förklara vad förordningen betydde och vad det var som regeringen begärde att revisorerna skulle göra. Revisorerna skulle alltså kontrollera vilket programmeringsspråk som används och vilket programmeringsspråk som årsredovisningen presenteras i. Jag tyckte att det var ytterst märkligt att lägga detta på revisorerna över huvud taget och gjorde en snabb sökning på de platser som man brukar söka på som företagare. Jag sökte aldrig på Finansinspektionen eftersom det inte är det första ställe som företagare brukar söka på.

Det är klart att man kan tänka ett varv till. Det är Finansinspektionen som i sin tur ska kontrollera efterlevnaden. Men Finansinspektionen kanske inte är det första stället man tänker på när företag ska samla information. Jag var förvånad över att inte övriga ställen, till exempel Skatteverket, hänvisade till Finansinspektionen. Det hade varit lämpligt.

Det som är mer skrämmande är att regeringen, med Ola Möllers goda minne, inte hade någon större koll på vad det handlade om egentligen utan menade att man inte var utbildad revisor, som Ola Möller framhöll i debatten. Men utbildade revisorer läser ju inte programmeringsspråk. Det som jag var upprörd över var att revisionsfirmor nu måste anställa folk som kan programmeringsspråk, vilket aldrig direkt har ingått i revisorernas utbildning, såvitt jag vet. Det är något nytt – en helt ny pålaga. Det är en helt annan sak att kontrollera programmeringsspråk än att kontrollera det som revisorer tidigare har kontrollerat, det vill säga att företag sköter sig och att siffrorna stämmer med verkligheten.

Fru talman! Det är intressant att Mikael Eskilandersson inte gick in på Revisorsinspektionen, som också har tydliga länkar om detta. De är inte så många, men det finns till guidelines om just översättning av programmeringsspråk.

Jag tycker inte att det är ett problem att revisionsbyråerna måste anställa folk. Det är väl bra att människor får jobb och får arbeta. Men någonstans kan man fundera på om Mikael Eskilandersson tycker att det utbildningsuppdrag som han argumenterar för i debatten är slutfört nu när Finansinspektionen, som är tillsynsmyndighet, har lagt upp det så att man kan mejla och ställa frågor till exempelvis finansiellinformation–fi.se. De har alla riktlinjer och guidelines liggandes där, och jag kan tycka att det som Mikael Eskilandersson efterfrågar är uppfyllt.

Det är ett märkligt resonemang att säga att om man går in på Bolagsverket ska de hänvisa vidare. Det är som om jag skulle gå in på Sturehof och beställa en Big Mac och så ska de säga att jag får göra det på McDonalds. Om man är i branschen vet man detta. Det är inte som Mikael Eskilandersson framhåller i debatten, att det är vilka småföretagare som helst. Jag har all respekt för Mikael Eskilanderssons bakgrund som skogsföretagare och förstår att han inte är inne på dessa sidor. Men det här handlar om börsnoterade företag – stora tunga aktörer. Att de inte skulle veta att Finansinspektionen är tillsynsmyndighet för dem är tämligen osannolikt. Återigen: Jag har förtroende för de svenska börsföretagen och tror att de vet vem som utövar deras tillsyn.

Jag blir lite fundersam över att Mikael Eskilandersson har full koll på revisionsstandarden men inte vet att Finansinspektionen har tillsynsansvaret. Då kan jag bara dra slutsatsen att Mikael Eskilandersson antingen drog en medveten penna eller helt enkelt inte kan frågan speciellt djupt.

Fru talman! Ola Möller lämnar fullständigt själva huvudsaken och huvudämnet när det gäller revisorerna. Problemet är att revisorerna aldrig har sysslat med programmeringsspråk. Det är inte så att det är en massa programmerare som sitter på våra revisionsbyråer, och nu får de en uppgift där de ska kontrollera vilket programmeringsspråk och vilka taggar som används och så vidare.

Det är faktiskt alla aktiebolag på Stockholmsbörsen som ska producera sin årsrapport enligt dessa grundförutsättningar, med rätt programmeringsspråk, rätt taggar och så vidare. Det är klart att de kommer att lösa det, men det minskar möjligheten för små revisionsbyråer att ta på sig bolag som ligger på börsen. Det är inte alla bolag som ligger på börsen som är jättestora. En hel del av bolagen där omsätter inte enormt många miljoner. Det kan handla om hundratals miljoner, vilket egentligen inte är särskilt mycket för att vara företag. Sedan finns det bolag som Volvo, Skanska och så vidare som omsätter ett antal miljarder.

De allra minsta bolagen drabbas av precis samma regler när det gäller att producera årsrapporter. Det var att regeringen inte tycker att det är lite konstigt att revisorerna ska kontrollera programmeringsspråk som jag tyckte var det anmärkningsvärda, för det är en helt ny uppgift. Man införde den utan att lyssna över huvud taget på revisionsbyråerna. De sa att de behövde mer information, mer tid att ställa om och mer utbildning om vad detta egentligen innebär. Men det struntar regeringen fullständigt i.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6 i betänkandet. Den berör kooperativt företagande.

I civilutskottets betänkande om associationsrätt finns många intressanta och viktiga frågeställningar, som flera talare före mig har tagit upp.

För mig som centerpartist är företagarfrågor och i synnerhet småföretagarfrågor en del av själva blodomloppet, kan man säga. Detta var tydligt på statsministerns frågestund när mina partikollegor ställde frågor om just småföretagarnas situation. Vi vill verkligen lyfta fram, underlätta för och hylla dessa modiga män och kvinnor som driver företag med stor passion, för sig själva men också för att andra ska ha en arbetsplats att gå till.

Trots att vi centerpartister gärna ser att vi förenklar och förbättrar för företagare är det inte alla företagare som är goda, vilket tidigare talare har exemplifierat. Det finns de som på olika sätt fuskar till sig bidrag, letar efter kryphål i lagstiftningen och ägnar sig åt rent kriminella handlingar. Dessa avarter måste vi såklart få stopp på. Det drabbar de företagare som sköter sig, och förtroendet för en hel bransch kan bli ifrågasatt.

Fru talman! Detta kräver precision, för alltför ofta vittnar småföretagare som jag träffar om att de upplever att de känner sig misstänkliggjorda när de har kontakt med eller får frågor från myndigheter. Det är alltså en svår balansgång. Vi ska värna våra företagare som driver sina företag på ett ärligt vis, vilket de allra flesta gör, men vi ska få bort dem som ägnar sig åt kriminell verksamhet. En översyn av gällande lagstiftning för att motverka förekomsten av bolagsmålvakter är något som vi i Centerpartiet ställer oss bakom.

Fru talman! Vi är många som har sett och förstått allvaret för företagen, som har drabbats hårt, och vi förstår vikten av att få igång ekonomin så att de som har fått lämna sina arbetsplatser får återvända dit så snart som möjligt. Men mångas tillvaro har förändrats i grunden, och en del kommer inte att bli desamma igen. Det gäller att vi verkligen vänder på alla stenar.

En del företag kommer att försvinna, men det kommer också att bildas nya. Då kan kooperativ vara en möjlighet. Att driva företag tillsammans med andra och att kunna dela arbete och ansvar är kärnan i de kooperativa värderingarna. Det kan passa unga nya företagare eller kanske den som inte tidigare tänkt tanken att starta företag. Även om kooperationen alltid har varit stark i Sverige är det en associationsform som vi inte pratar lika mycket om som vi till exempel gör om aktiebolag. I andra länder är kooperationen en naturlig del av näringslivsstrukturen, exempelvis i Tyskland eller i norra Italien, vilket jag fick en stark känsla av när jag var på besök där.

Vi kan titta på Sverige. De 100 största medlemsägda och ömsesidigt ägda bolagen i Sverige omsätter tillsammans 400 miljarder kronor per år och har över 100 000 anställda.

Villkor och regler för företag ska naturligtvis vara generella. Men den kooperativa företagsformen saknar en del förutsättningar som resterande näringsliv har. Kooperativa företag, inte minst nystartade, behöver tillgång till investeringskapital. Lagstiftningen för ekonomiska föreningar behöver ses över.

Fru talman! Därför vill Centerpartiet stärka kunskapen om kooperativt företagande i utbildningsväsendet. Likaså vill vi stärka förutsättningarna för kooperativt företagande genom en moderniserad lagstiftning och tillgång till råd och stöd för just denna bolagsform.

Fru talman! Jag är glad över att vi kan rikta ett tillkännagivande till regeringen när det gäller att motverka förekomsten av bolagsmålvakter. Ekobrottsmyndigheten och Bolagsverket har talat om behovet av viss lagändring för att försvåra möjligheterna att använda bolag för brottslig verksamhet. Jag tycker att det är ganska naturligt att vi gör så mycket som möjligt för att de som handlar med dessa bolag ska kunna veta att de gör det inom rättsliga linjer. Och andra bolag bör veta att konkurrensen faktiskt bedrivs på lika villkor, det vill säga inom lagens ramar.

Fru talman! År 2010 tog riksdagen ett första steg då man minskade kravet på aktiekapital i aktiebolag från 100 000 kronor till 50 000 kronor. Hösten 2019 tog man ett andra steg då man minskade kravet på aktiekapital från 50 000 kronor till 25 000 kronor.

Från en synvinkel kan dessa åtgärder se ut som alldeles riktiga. Det blir kapitalmässigt enklare att starta ett aktiebolag, då många av våra bolag som startas är fåmansbolag och i de allra flesta fall inte är i behov av så mycket investeringar för att kunna komma igång.

Statistik från 2011 påvisar att minskningen av aktiekapital till 50 000 kronor fick avsedd effekt. Antalet nystartade bolag ökade 2011 och de efterföljande åren. Även andelen av de nya företagen som startades som aktiebolag ökade från 29 procent till 35 procent.

Man kan även se att antalet nystartade företag ökade 2020 jämfört med 2019. Om det är kopplat till det minskade kravet på aktiekapital får vi se lite längre fram.

Men en effekt som man inte riktigt har tagit i beaktande är att varje nystartat företag normalt sett har likvida problem i början då intäkterna inte alltid kommer direkt men utgifterna ramlar på en direkt. Ett alldeles för litet kapitalkrav innebär att nya företag med stor sannolikhet måste starta sitt företagande ganska snart med en kontrollbalansräkning, då man väldigt fort använder de 12 500 kronor som är halva kapitalkravet i bolaget.

Inte nog med att nya företagare ska ge sig in i en helt ny värld med skatter, blanketter med mera – det krävs även att de ska ge sig in i kontrollbalansräkningens värld.

Kristdemokraterna menar att oavsett om kapitalbristen uppstår vid 25 000 kronor eller vid 12 500 kronor är det uppenbart att reglerna inte kan anses vara ändamålsenligt utformade.

Flera statliga utredningar har också beskrivit denna problematik och bland annat pekat på att likvidations- och konkursinstitutet samt straffen för brott mot borgenärer är tillräckliga för att hindra att bolag drivs vidare vid obestånd. Regeringen har också uttalat att det finns anledning att överväga behovet av att se över de nu berörda reglerna. Jag hoppas att man gör detta.

Men ni ska förstå mig rätt. Jag är inte orolig för att vi får fler konkurser beroende på om aktiekapitalet är 25 000, 50 000 eller 100 000 kronor. Jag är dock orolig för att vi har för lågt aktiekapital tillsammans med de regler som vi har i dag och som innebär en onödig oro och administration för den enskilda företagaren. Samtidigt kan en icke upprättad kontrollbalansräkning, när bolaget kan anses vara på obestånd, innebära att man kan bli personligt skadeståndsskyldig långt senare, flera år senare. Och konsekvenserna som enskild företagare kan man då ha svårt att överblicka när man är ny företagare.

Med detta vill jag nog påstå att vi har en möjlighet att se över dessa regler. Jag tror att det är nödvändigt för att en företagare ska våga vara företagare.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2 om kapitalkravet och tvångslikvidation.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)