Arbetsrätt

Herr talman! Vi ska nu diskutera arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7 om arbetsrätt. Jag ska börja med att säga att jag står bakom alla våra reservationer men att jag för tids vinnande yrkar bifall endast till Moderaternas reservation nr 2 om förstajobbetanställning och alliansreservationen nr 6 om utstationering och socialt protokoll.

Det arbetsrättsliga regelverket är grunden för svenskt arbetsliv, men arbetsrätten är också en klassisk konflikt i svensk politik. Vi har ju lite olika syn på hur arbetsmarknaden fungerar bäst. I AU7 finns det 86 motionsyrkanden och 24 reservationer, vilket visar att intresset är stort från riksdagens ledamöter när det gäller den här frågan.

Huvudfokus för riksdag och regering borde vara att vi måste skapa förutsättningar för fler jobb. Vi måste göra det enklare och billigare att anställa, och vi ska inte krångla till nuvarande regler. Det är nödvändigt med en god balans. Vi ska ha ett tryggt arbetsliv med ett starkt skydd för de anställda, och samtidigt ska vi klara av ökade krav på flexibilitet och rörlighet, att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och att skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv. I Sverige har vi den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter bestämmer löner och vissa villkor på arbetsplatsen. Tillsammans med vår lagstiftning bildar detta just den svenska arbetsmarknadsmodellen, och den står vi moderater bakom.

I stora delar är partierna i den här kammaren överens, men det finns områden där åsikterna går isär. Vi vill fortsätta att sänka trösklar in på arbetsmarknaden. Vi vill göra det lättare för människor att få sitt första jobb. Vi vill öka flexibiliteten för arbetsgivare att kunna anställa när behoven finns. Ett modernt arbetsliv kräver ökad rörlighet, mycket mer än i det gamla industrisamhället. Ändå är vårt regelverk mer anpassat för gamla tiders arbetsliv. I dag handlar det mycket mer om tjänster av olika slag och om snabb anpassning till behov av arbetskraft.

Det handlar dock också om den väldigt stora utmaning Sverige står inför när det gäller alla de nykomna till Sverige som ska integreras på svensk arbetsmarknad. Inom ett par år ska flera hundratusen som har kommit till oss de senaste åren in på arbetsmarknaden. Då menar vi att man måste våga pröva allt för att hitta fler vägar in.

Herr talman! Moderaterna har därför föreslagit en ny anställningsform: förstajobbetanställning. Den gäller för unga och utrikes födda. Det är en tidsbegränsad anställning med vissa utbildningsinslag, där det inte krävs kollektivavtal. Man ska få lön för upp till 60 procents arbete, och resten av tiden ska vara utbildning enligt ett skriftligt avtal mellan arbetsgivaren och den anställde. Vi menar att det måste vara enkelt. Det vi har lärt oss är att ju krångligare ett system är, desto färre kommer i arbete.

Detta är de rödgröna emot. De menar att det inte behövs. Det kan verka lite märkligt med tanke på att klyftan i arbetslivet växer mellan de inrikes födda och utlandsfödda. Det har visat sig att endast 25 procent av utlandsfödda har en heltidsanställning efter tio år. Det kan ta upp till tio år innan hälften av den här gruppen är i arbete, vilket är alldeles för lång tid. Det finns alldeles för många hinder på vägen. Det finns en stelbenthet och en attityd vi måste ändra på både hos arbetsgivare och hos facket. Arbetsgivarna är oftast rädda för dem som är lite annorlunda, och facket ser endast till dem som har jobb - deras medlemmar - och inte till dem som står utan jobb.

Man måste stimulera fler arbetsgivare att våga pröva någon ny eller oerfaren. Vi menar att det kan vara en väg till ett ökat arbetskraftsdeltagande. Likaså kan en förlängd provanställning, till tolv månader, vara en annan möjlighet för många att verkligen få visa vad de går för. Vi införde under vår regeringstid allmän visstid på två år. Det har blivit en lyckad inkörsport för många nya och unga på arbetsmarknaden. Vi införde nystartsjobb, som har blivit en riktigt stor succé, men också instegsjobb för nyanlända. Det är en mycket fördelaktig anställningsform. Vi är alltid beredda att ompröva och förnya vår politik för att öppna för fler att få ett riktigt jobb. Det borde även den nuvarande regeringen vara.

En annan riktig tvistefråga är utländska arbetares och företags villkor på den svenska arbetsmarknaden. Vi minns ju alla Lavalmålet och alla turer vi haft med utstationeringslag, lex Laval, utredningar och annat. För ökad rörlighet för både varor och tjänster och en bättre konkurrens för svenska kunder vill vi inte bygga fler hinder eller göra dem högre, och vi vill inte öka kraven på dem som kommer hit. Det är viktigt att framhålla att alla på en svensk arbetsplats självklart ska ha sjysta villkor.

De krav som nu höjs riskerar dock att just bygga nya hinder. Det ska vara säkert och tryggt, men vi ska inte försämra rörligheten inom EU när det gäller arbetskraften. Faktum är ju att det redan finns goda arbetsvillkor för dem som kommer till Sverige och arbetar inom nuvarande lagstiftning. Utstationeringslagen har regler som säkerställer det extra skydd som behövs för dem som utstationeras, utöver det skydd de faktiskt har med sig hemifrån. Farhågorna om social dumpning och social turism har ju också visat sig vara helt felaktiga.

Vill man förbättra utstationerade arbetstagares villkor i Sverige är det alltså mycket bättre att faktiskt skärpa tillämpningen och kontrollen av nuvarande lagar och regler. Det så kallade tillämpningsdirektivets nya regler har knappt börjat gälla än, och ändå vill regeringen öppna upp för ändring av utstationeringsdirektivet. Det är vi emot. Exempelvis måste det ju byggas många hundratusen nya bostäder i Sverige, men det finns faktiskt inte tillräckligt med byggarbetare här. Det finns knappt en enda ledig byggjobbare att få tag på i Sverige. Alltså är det nödvändigt att det kommer både företag och arbetare från andra länder för att vi ska klara detta.

Tyvärr, menar vi, går regeringen helt LO:s ärenden. LO vill hålla den utländska arbetskraften ganska långt borta från Sverige, i syfte att minska konkurrensen och inte hota den goda lönebild svenska byggarbetare har i en internationell jämförelse. Vi menar att en ökad rörlighet för både arbetstagare och företagare skapar möjligheter för alla, både för dem som kommer hit och för svensk tillväxt och utveckling.

Herr talman! Med detta vill jag önska utskottsledamöter, talmannen och övriga både på detta kansli och på vårt eget kansli en riktigt glad påsk.

(Applåder)

Herr talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservationerna 8 och 10.

Herr talman! Ofrivilligt delade turer drabbar framför allt kvinnor inom vård och omsorg. En arbetssituation där arbetsdagen delas upp i till exempel ett morgon- och ett kvällspass, med flera timmars ledighet mitt på dagen, är för de allra flesta oerhört påfrestande. Möjligheterna att få livspusslet att gå ihop, kunna lämna och hämta på dagis och i övrigt ha ett fungerande socialt liv slås inte sällan i spillror av kommuners oförmåga att effektivt arbetstidsplanera sina anställda. Många är de som talar om delade turer som ett problem, men inte mycket verkar göras åt det. Nu räcker inte läpparnas bekännelse längre, herr talman. Nu vill vi sverigedemokrater att regeringen snarast återkommer med förslag om hur vi ska avskaffa de delade turerna inom offentlig sektor.

Ett annat återkommande problem inom offentlig sektor är de ofrivilliga deltidsanställningarna. De beror delvis på samma sak, det vill säga ovilja och oförmåga att effektivt arbetstidsplanera sin personal, men också på att de ekonomiska resurserna är begränsade.

Även de ofrivilliga deltidsanställningarna drabbar i hög utsträckning de offentliganställda kvinnorna. Inte minst vård och omsorg skriker efter mer personal. Rapporterna haglar om nuvarande och framtida rekryteringsproblem inom vård och omsorg.

Samtidigt skulle vi bara genom att erbjuda de ofrivilligt deltidsanställda som vill ha heltidsanställningar just detta, med vårt förslag som vi lagt fram i vår budget, kunna skapa upp till 25 000 helårsarbetstider direkt in i den svenska vården och omsorgen. Det skulle ske med personal som redan finns. Det är människor som redan är utbildade och gärna vill ha ett jobb där de kan leva på sin lön.

Vi i Sverigedemokraterna har i en följd av år i vår budgetmotion avsatt pengar för ett stimulansbidrag till de kommuner som erbjuder heltid till de deltidsanställda som vill jobba heltid. Om detta inte skulle visa sig vara tillräckligt är vi dock beredda att gå lagstiftningsvägen för att förändra situationen.

Herr talman! Samtidigt vill vi ge föräldrar möjlighet att frivilligt gå ned till 50 procents deltid från dagens 75 procent under barnets första åtta år. Syftet är att föräldrarna ges större möjlighet att vara delaktiga i sitt barns utveckling och uppväxt. Sverigedemokraterna anser att denna möjlighet är viktig ur både föräldrarnas och barnets perspektiv.

Problemet med semesterstängda förskolor får till följd att många föräldrar varvar sina semestrar för att klara vardagen men också för att undvika jourförskolor eller andra former av tillfällig barnomsorg. Barn behöver kontinuitet och trygghet i sin utveckling, och att lämna barnen i nya miljöer och med ny personal känns för många föräldrar svårt inte minst i semestertider. Följden blir ofta att familjen får begränsad tid tillsammans under semestern.

Därför vill vi införa en lagstadgad rätt till vad vi vill kalla förskoledagar. Det är en lagstadgad rätt att ta tjänstledigt fem dagar per år när förskolan är sommarstängd. Det är naturligtvis helt frivilligt, och det riktar sig till föräldrar med barn i förskoleåldern.

Herr talman! När det gäller Moderaternas motioner om att förlänga tiden för rätten till tjänstledighet från sex månader till ett år för att starta företag ställer vi oss positiva och ansluter oss till den moderata reservationen.

Vi behöver fler företag i Sverige. Vi behöver fler företagare i Sverige, och vi behöver villkor som gör att fler vågar lämna en till synes trygg anställning för att ta steget att starta och driva företag. Förslaget att förlänga tjänstledigheten går i rätt och positiv riktning, och vi instämmer med de moderata motionärerna i det fallet.

Innan jag avslutar detta något förkortade anförande vill jag passa på att önska herr talmannen och talmanspresidiet en glad påsk. Jag önskar också mina kollegor, ledamöter och personal i utskottet en glad och trevlig påsk. Vi syns efter den plenifria veckan.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation nr 1 och den alliansgemensamma reservationen nr 6. Vi står självklart bakom samtliga reservationer, men jag yrkar endast bifall till dessa för tids vinnande.

Vi debatterar i dag ett motionsbetänkande om arbetsrätten. Det handlar om rättigheterna på arbetsmarknaden. Vi har en stor grupp människor som i dag inte har ett arbete och därmed inte heller har alla förutsättningar att få de rättigheter som kommer med ett arbete. Vi talar om unga och långtidsarbetslösa men också om den stora gruppen nyanlända.

För att de ska kunna komma in på arbetsmarknaden på ett bättre sätt behöver vi sänka trösklarna på olika sätt. Vi behöver göra det lättare att komma in när det gäller både rättsliga regler och kostnaderna för att anställa och driva företag för människor så att fler vågar ta steget och får chansen att komma in på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt på en arbetsmarknad att det finns företag som kan, vill och vågar anställa fler människor. Det är grunden för att vi ska få fler arbetstillfällen, fler människor i arbete men också mer skatteintäkter så att vi kan göra större investeringar från statens sida. Det är när nya jobb skapas som man lägger grunden för ett minskat utanförskap. Det är en viktig bild att ha med sig även när vi debatterar de arbetsrättsliga reglerna.

För Centerpartiets del har vi en reservation, som jag yrkade bifall till, om en mer flexibel arbetsmarknad. Vi vill i grunden se förändringar för att få en ökad flexibilitet så att det blir ökad rörlighet och fler människor kan komma in på arbetsmarknaden.

Vi har bland annat förslag på att förändra turordningsreglerna som i dag säger sist in först ut. Det innebär att unga nyanlända som ändå har fått en chans att komma in på arbetsmarknaden är de som får gå först om företaget behöver säga upp, även om det är de som har den högsta kompetensen.

Förändringarna av de arbetsrättsliga reglerna och framför allt turordningsreglerna är främst för de människor som redan är på arbetsmarknaden. När människor som har en lång arbetslivserfarenhet funderar på att byta arbete från ett ställe där de har varit under en lång tid hamnar de sist på turordningslistan om byter företag. De får gå först om företaget börjar säga upp även om de har lång erfarenhet och stor kompetens.

Det är oerhört viktigt att öka just flexibiliteten på arbetsmarknaden. I dag vantrivs var fjärde person på sitt arbete. Vi behöver göra det lättare för människor att byta och även för nya människor att komma in. Det handlar också om andra delar mer kopplat till utbildning, och så vidare. Vi vill också göra ett antal andra förändringar.

Tillsammans med Alliansen har vi en reservation om provanställningar och möjligheten för människor att få sitt första jobb. Att få visa upp sig på arbetsmarknaden hos en arbetsgivare är oerhört viktigt för att få chansen.

Det behövs en ökad rörlighet både i Sverige och inom Europa kopplat till arbetsmarknaden. Det krävs om vi ska få fler människor i arbete. Vi ser redan i dag i Europa att vi har en dålig matchning där många jobb som efterfrågas inte kan tillsättas på grund av att man inte kan matcha arbetsgivare med den kompetens som efterfrågas.

Det gör att utstationeringsdirektivet, som finns med i en av alliansreservationerna, är oerhört viktigt. Det gäller att öka och framför allt värna den fria rörligheten för även arbetare och inte bara produkter. Det är genom ökad rörlighet som vi skapar tillväxt och kan få utfört de arbeten som krävs.

Herr talman! I motionsbetänkandet har vi även en reservation om rätt till heltid. Med tanke på det höga tonläge som har hörts från regeringspartierna i valrörelsen i den frågan ser jag med spänning fram emot vad som kommer att presenteras under mandatperioden men också i debatten här i kväll.

Det är en stor utmaning när vi ser att kvinnor tjänar mindre än män. Det gäller framför allt kvinnor i offentlig sektor. Där kan vi politiker i kommuner och landsting egentligen titta på oss själva. Det är framför allt i offentlig sektor som det är mycket deltider och där det sätts i system.

Där behöver politiken bli ännu bättre. Vi vill uppmana arbetsmarknadens parter att ta ett större grepp om det. När det handlar om offentlig sektor är det våra kollegor i kommuner och landsting som på olika sätt kan göra det. Det finns fungerande system i många kommuner där man gör det på ett ganska framgångsrikt sätt och där det byggs underifrån.

Som centerpartist tycker jag att det är fantastiskt när systemet byggs underifrån. Men det gäller att det kommer fler till del. Det är en väldigt viktig fråga framför allt kopplat till pensionerna så att man får mer jämställda pensioner och en mer jämställd livslön. Det är oerhört viktigt att vi får färre fattiga pensionärer och att människor får möjligheter att arbeta i den utsträckning som de önskar.

Jag avslutar med det och tackar så mycket för ordet. Jag önskar både herr talmannen och mina utskottskollegor en glad påsk.

Herr talman! Den här debatten handlar om arbetsrätten och de motioner som berör det temat från allmänna motionstiden. Lönearbetet har en fundamental betydelse för de flesta människors vardag och välbefinnande. Därför påverkas våra liv väldigt mycket av vilka rättigheter och skyldigheter som finns i anställningsförhållandet, vilka normer som gäller och vilket inflytande man har över sitt arbete i olika situationer.

Det som händer på arbetsmarknaden får också en påtaglig betydelse för samhället i stort. I ett samhälle som önskar präglas av individens självständighet och av respektfulla relationer mellan människor är det viktigt med arbetsförhållanden som präglas av effektivitet och flexibilitet snarare än osäkerhet och godtycke.

Välfungerande arbetsmarknadsrelationer är också väldigt viktiga för att få till en näringsstruktur präglad av produktivitet och innovation. Det går bättre för vårt samhälle om många människors förmåga tas till vara i praktiken och om människor kan växa i arbetslivet. Det förutsätter en grundläggande trygghet och därmed också ett skydd mot godtycke. Trygga människor vågar mer i ord och handling. Den som inte behöver oroa sig hela tiden, inte ständigt måste vara på sin vakt på jobbet och inte måste ägna sig åt att konkurrera med sina kollegor i varje situation kan också bättre fördjupa sina kunskaper och färdigheter, samarbeta med andra och inte minst komma hem från jobbet mer som en hel människa och samhällsmedborgare.

Hur förhållandena ser ut på arbetsplatser i hela samhället är förstås inget som i detalj klubbas av riksdagen. Det är något som växer fram och som förändras genom långvariga och komplexa dragkamper - någon kanske skulle säga klasskamp, och det vore ju i så fall en ganska bra beskrivning. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är hur som helst en del av detta, och inte någon oviktig del.

Nu är det så att den svenska arbetsmarknadsmodellen präglas av att staten har en tillbakalutad roll och att det råder ett väldigt stort mått av frihet för organiserade parter att teckna avtal om stora och små saker. Det är så man kan få mycket av dynamik och mycket av trygghet samtidigt. Med avtalslösningar kan man anpassa villkoren till en verklighet som är både mångfacetterad och föränderlig.

Lagen sätter samtidigt upp det ramverk inom vilket kollektivavtalen tecknas, och när verkligheten förändras måste också lagen hänga med - dels för att det finns problem som man inte ska behöva avtala om, dels för att det, inte minst efter Sveriges EU-inträde, finns lagar som försvårar tecknande av rimliga kollektivavtal. Genom att ta tag i de bristerna kan kollektivavtalens roll och legitimitet stärkas.

Detta, herr talman, är bakgrunden till de många motioner och förslag som Vänsterpartiet har lämnat in. Vi ser att det är viktigt att stärka arbetsrätten och den svenska modellen. Därför har vi också en rad reservationer, eftersom utskottet inte har önskat göra de förbättringarna.

En av de mest angelägna arbetsrättsliga frågorna i dag är dock inte med i det här betänkandet, nämligen frågan om tidsbegränsade anställningar och anställningsformen allmän visstid. Det beror på att de motionerna nyligen behandlades tillsammans med en proposition från regeringen. Jag vill i det här sammanhanget kort påminna om att allmän visstid ger arbetsgivaren en alltför vidsträckt möjlighet till godtycke. Vänsterpartiet kommer att fortsätta att arbeta för att allmän visstid ska avskaffas till förmån för bestämmelser om att objektiva kriterier ska kunna anges av arbetsgivaren när man frånträder regeln om tillsvidareanställning. Detta har jag också framfört i ett särskilt yttrande i betänkandet.

Herr talman! Ett område där det finns ett tydligt behov av att modernisera den arbetsrättsliga lagstiftningen är frågan om bemanningsföretagen. När man i början av 90-talet öppnade för bemanningsföretagen var argumentet att de skulle svara mot i princip två situationer, dels behov av specialkompetens, ganska likt konsultverksamhet, dels behov av att hantera arbetstoppar. Vad vi ser i dag är att dessa två motiv har hamnat i skuggan. I stället används inhyrning för att täcka personalbehov som i princip är permanenta.

Det här är inte en bra utveckling. Inhyrd arbetskraft befinner sig i en utsatt position, får svårare att vara med i arbetsgemenskapen och ställer mindre gärna krav på sin arbetsmiljö. Samtidigt kan hot om att ersätta fast anställd personal med inhyrd personal användas som ett maktmedel i arbetsgivarens händer. Därför tycker vi att det behövs en tydligare reglering av bemanningsverksamheten.

Vi har flera konkreta förslag om det. Det bör inte vara tillåtet att använda inhyrning för att tillgodose permanenta behov. Visst är det så att man från fackligt håll försöker ordna till detta på olika sätt, men det bör inte vara något som man måste sälja löneutrymme för. Det här handlar om grundstrukturen för vår arbetsmarknad. Vi vill också se en förstärkning av det fackliga inflytandet över frågan om inhyrning. Bland annat bör avsaknad av kollektivavtal i sig vara tillräckligt för facklig vetorätt mot inhyrning. I samma anda måste arbetstagare och fackförbund som tecknar avtal få rätt att på begäran ta del av bemanningsföretagens affärsavtal.

En märklighet som i dag finns på arbetsmarknaden och som borde regleras tydligare är att företag startar egna bemanningsföretag för att hyra ut personal till sig själva. Det kanske ser ut som att det är ett annat bolag i samma koncern. Det här påpekas i en motion som faktiskt kommer från Socialdemokraterna. Vi har yrkat bifall till den, men regeringen vill tyvärr inte gå vidare med detta.

Herr talman! Ett område där det finns problem som lagstiftningen bättre borde kunna täcka är det som sker vid en del offentliga upphandlingar. Det händer titt som tätt i dag, till exempel när kollektivtrafiken i ett län ska byta entreprenör, att man säger upp de anställda och de tvingas söka om sina jobb. Det skapar en väldig osäkerhet och även en risk för att anställda ska bli rädda för att ta på sig exempelvis fackliga uppdrag eller på annat sätt höja sina röster mot arbetsgivaren, eftersom det kan leda till att de blir av med jobbet vid nästa upphandling.

Detta är ett konkret problem som finns runt om i landet. Det är något som också kan pressa löner och arbetsvillkor, eftersom det blir svårare att vinna kontrakten om man har fler som har upparbetat högre löner och bättre villkor. Det är inte bra att det funkar på det sättet. Man bör se över lagstiftningen på detta område. Också busschaufförer och andra som jobbar med offentligt finansierad verksamhet som upphandlas med jämna mellanrum borde få ett bättre skydd, tycker vi.

I betänkandet har Vänsterpartiet också en reservation angående utstationering av arbetstagare, socialt protokoll med mera. De här frågorna är aktuella hela tiden, men de har aktualiserats ytterligare nu i mars, då det kommit några förslag från kommissionen angående en översyn av direktivet.

Vänsterpartiet välkomnar regeringens arbete för att få till stånd en revidering av utstationeringsdirektivet. Regeringen har bedrivit ett bra och kraftfullt påverkansarbete gentemot kommissionen, och det preliminära resultat som kom den 8 mars var bättre än väntat avseende flera frågor som är viktiga för den svenska arbetsmarknadens funktionssätt.

Men det är också viktigt att framhålla att detta inte är något som gör att det är frid och fröjd. Även om det finns öppningar för att den svenska avtalsmodellen ska klara sig bättre finns det till exempel en stark kritik från bland annat Europafacket, som på många ställen ser stora svårigheter att upprätthålla lika lön för lika arbete. Även om det verkar som att man ska kunna gå bortom minimilön när man eftersträvar likabehandling är det fortfarande ganska oklart vad som ska ingå i de ersättningar man jämför med varandra. Det är också oklart hur en del tidsgränser som finns ska hanteras, vilket kan leda till att väldigt stora grupper av utstationerade arbetstagare inte träffas av några förbättringar. Dessutom ska detta stötas och blötas i en lång process där det är väldigt svårt att veta något om slutresultatet.

Den här problematiken är väldigt grundläggande. Den kommer sig av att sociala och fackliga rättigheter de facto är underordnade i EU-juridiken. Det gör att vi hela tiden får den här typen av oklarheter. Vi får en juridik som ständigt skaver mot den svenska modellen, och inte bara mot den svenska modellen. Till exempel såg vi efter Lavaldomen att EU-rättsliga konfliktregler också skaver mot internationella konventionsåtaganden om fri strejkrätt.

Därför krävs det egentligen att sociala och fackliga rättigheter får ett slags grundlagsstatus. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör ha ett tydligare uttalat mål från riksdagen om att få till ett socialt protokoll som slår fast att grundläggande fackliga rättigheter, såsom den fria förhandlings- och konflikträtten samt rätten att fritt teckna kollektivavtal, ska gälla inom unionen och inte får underordnas ekonomiska intressen.

I sammanhanget kan jag konstatera att de tidigare regeringspartierna har en reservation i rakt motsatt riktning. Det är ganska anmärkningsvärt. Under sina regeringsår hävdade företrädarna för dessa partier det som de också skriver i den första meningen i sin reservation: "Alliansen står bakom den svenska modellen, där svenska kollektivavtal verkar tillsammans med lagregler, och anser att den fungerar bra och bör värnas." Det är ju kul. Men reservationen handlar alltså om att dessa partier motsätter sig att regeringen försöker påverka utstationeringsdirektivet så att det fungerar bättre med den svenska modellen.

Detta är ganska avslöjande för den linje som den tidigare regeringen, högtidstalen till trots, i praktiken hade gentemot EU i de här frågorna. Och det är ganska tydligt att man nu i opposition fortsätter att hoppas att EU-juridiken ska kunna användas som förevändning för att försvaga den svenska modellen, undergräva fackföreningsrörelsen och motverka arbetet för att få till lika lön för lika arbete i Sverige. Företrädare för allianspartierna har yrkat bifall till den här reservationen. Från Vänsterpartiets sida kommer vi i den voteringen att rösta mot reservationen och för utskottets förslag.

Herr talman! Också i övrigt är förslagen från de tidigare regeringspartierna anmärkningsvärda. Här finns bland annat förslag om att fördubbla längden på provanställningsperioden. Här har vi alltså fyra partier som tror att en massa arbetsgivare är oförmögna att efter ett halvår bedöma om en person över huvud taget klarar av att genomföra sitt arbete. Det är ganska orimligt. Men det är klart att det inte är så det kommer att vara i praktiken, utan det man vill är att fördubbla utrymmet för osäkerhet och godtycke.

I olika kombinationer angriper partierna också anställningsskyddets grund och även den fackliga konflikträtten. Det är många lustiga eufemismer som förekommer i det sammanhanget. Liberalerna vill till exempel ändra turordningsreglerna i LAS så att de "baseras på den enskildes kompetens". Men det är ju så i dag att turordningsreglerna vid uppsägning förutsätter att den som ska kunna bli kvar har tillräckliga kvalifikationer. Om man i övrigt vill att arbetsgivaren ska göra en godtycklig bedömning av den enskildes kompetens - rangordna - är det helt liktydigt med att säga att det inte ska finnas något skydd i lagen om anställningsskydd. Poängen med turordningsreglerna är att de ska erbjuda ett visst skydd mot godtycke i samband med uppsägning.

Partierna pratar också om proportionalitetsprincipen vid konflikter. Det betyder i klartext att man vill vingklippa den fackliga konflikträtten, som är helt avgörande för en modern och fri arbetsmarknadsmodell. Relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare är alltid och definitionsmässigt ojämn till arbetsgivarens fördel. Ska arbetstagarna ha möjlighet att i någon grad väga upp detta krävs det att det finns kollektiva organisationer och möjligheten att solidarisera sig med varandra. Det är de rättigheterna som de borgerliga partierna instinktivt vill ge sig på. Man gillar helt enkelt inte organiserade arbetare.

Ibland kommer detta fram extra tydligt, bland annat när man vill begränsa strejkrätten. Att Sverige har väldigt få faktiska konfliktdagar i internationell jämförelse biter inte helt på högerpartiernas längtan efter att tukta arbetstagarorganisationerna. Det finns få saker som är viktigare för att upprätthålla ett välfungerande och modernt välfärdssamhälle än att slå tillbaka den typen av bakåtsträvande och i grunden auktoritära impulser.

Avslutningsvis, herr talman, står jag bakom samtliga reservationer från Vänsterpartiet, men för tids vinnande yrkar jag bifall till två av dem, nämligen reservation nr 4 och reservation nr 18. Glad påsk!

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 6 och reservation nr 20. Den ena reservationen är en gemensam alliansreservation, och den andra är en av Liberalernas reservationer.

Det är viktigt för Sverige att fler människor jobbar, att vi skapar nya jobb i vårt land. Men det är också viktigt att alla som har ett arbete att gå till också trivs med arbetet, att man utvecklas och växer som individ.

Vi lever allt längre, och arbetslivet för många människor i Sverige i dag är längre än fyra årtionden. Vi glömmer lätt bort det, men vårt liv är långt - ofta längre än vad vi tror.

Eftersom hela samhället utvecklas förändras också våra arbetsplatser och arbetsvillkor. Jobb försvinner, nya jobb skapas, nya branscher uppstår och andra försvinner. Tekniska landvinningar och nya innovationer kan förbättra vår hälsa, vår arbetsmiljö och vårt välbefinnande.

Herr talman! För oss i Liberalerna är den enskilda människan och den enskilda arbetstagaren viktigast. Människor är unika. Vi har alla våra drömmar, idéer och visioner. Våra liv ser inte likadana ut.

Det betyder också att det måste finnas mångfald, variation och flexibilitet på arbetsmarknaden. I det sammanhanget finns två utmaningar, eller problem, på arbetsmarknaden som vi i Liberalerna har adresserat i riksdagen och som vi också tar upp i våra två reservationer i betänkandet.

Den ena utmaningen handlar om att det finns många äldre - eller årsrika, som är ett bättre namn - som vill fortsätta att arbeta i ytterligare några år efter att ha fyllt 65. Men tyvärr har attityden till äldre arbetskraft försämrats i Sverige de senaste tio åren. För oss i Liberalerna är det viktigt att ta till vara de personer som vill och kan fortsätta arbeta i arbetslivet.

Ett första steg är att höja åldersgränsen för rätten att vara kvar i arbetslivet till 69 år. Det bör också riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen.

Det andra området rör, herr talman, turordningsreglerna. Dagens regelverk ger ett företag goda möjligheter att relativt snabbt anpassa storleken på personalstyrkan vid arbetsbrist. Men möjligheten att behålla nödvändiga nyckelpersoner eller dem som har bäst kompetens är små om det inte är möjligt att ingå särskilda uppgörelser med facket. Många företagare vittnar om att den strikta arbetsrätten gör att de drar sig för att anställa.

Detta leder till att trösklarna för dem som inte har fått fotfäste på arbetsmarknaden, ofta ungdomar och invandrare, blir höga. Turordningsreglerna gör också att dessa grupper ofta är sist anställda och därmed blir de som får sluta först vid arbetsbrist. Turordningsreglernas premierande av arbetstid låser också fast vid det befintliga arbetet på bekostnad av arbetsmarknadens matchningsmekanismer, löneutveckling och personlig utveckling. Från Liberalernas sida vill vi därför ersätta dagens turordningsregler med regler som baseras på den enskildes kompetens.

(Applåder)

Herr talman! Jag antar att många vill komma hem, men vi bör alla ändå säga någonting. Nej, det är flera som längtar efter att få sitta kvar. Vad härligt!

Herr talman! Jag inleder med att vi förstås står bakom alla våra yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 21, vår egen reservation, samt den alliansgemensamma reservationen nr 6.

Betänkandet som vi i dag debatterar tar sin utgångspunkt i ett stort antal motioner som berör arbetsrättens område. Arbetsmarknadens parter löser många frågor genom kollektivavtal. Där inte lagen är tillämplig tillåter den flexibilitet utifrån vad arbetsmarknadens parter kommer fram till gemensamt. Det innebär, förstås, att det är få strejkdagar i Sverige, vilket är positivt för våra företag och för Sveriges ekonomi.

Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att sträva efter en god anställningstrygghet för alla anställda. Att ha ett jobb innebär mycket för den enskilde individen. Det ger människor en känsla av att känna sig behövda och efterfrågade, och det ger inkomst och livskvalitet.

För arbetsgivare är det viktigt att ha anställda som trivs på jobbet, men de behöver också en viss flexibilitet i anställningsformer beroende på vilka uppdrag som ska utföras. Därför finns i dag en viss flexibilitet i lagen för olika anställningsformer. Det är fast anställning, tidsbegränsad anställning, säsongsanställning och så vidare.

Inom EU talar man ofta om att arbetsmarknaden i dag behöver flexicurity, alltså trygghet för arbetstagaren och flexibilitet för arbetsgivaren. Lagstiftningen ska försöka bidra till detta, att såväl arbetstagares som arbetsgivares behov ska beaktas.

Herr talman! Vi behöver ett ökat företagande, och vi behöver satsningar på innovationer för att nya arbetstillfällen ska växa fram när andra försvinner. Vi behöver en växande ekonomi så att alla som kan och vill arbeta ska få göra så. Vi behöver ett bra utbildningssystem som rustar människor för framtidens arbetsmarknad. Vi behöver också se till att de som erbjuder en anställning snabbt hittar rätt arbetskraft, det vill säga att matchningsfunktionen fungerar effektivt. Här behöver vi en arbetsförmedling som blir mer effektiv än vad den är i dag för att hjälpa till i matchningsfunktionen.

Under alliansregeringen ökade sysselsättningen med över 300 000 nya jobb. Många av dessa nya jobb gick till nyanlända. Men nu ser vi med förra årets stora tillströmning av flyktingar att vi måste få fram ännu fler jobb. Det ska vara jobb som matchar dem som har kommit hit, hög- som lågutbildad. Det måste gå fortare än i dag för nyanlända att få ett jobb. Den statistik som jag har tittat på visar att efter 15 år i Sverige är fortfarande 30 procent av de utlandsfödda arbetslösa. Att etableringen på arbetsmarknaden tar så lång tid är inte hållbart för vare sig den enskilde eller för samhället. Personer som inte ens har gymnasieutbildning har det naturligtvis allra svårast.

Därför har vi kristdemokrater föreslagit ett system med introduktionsanställningar där personer ska kunna lära sig jobbet på jobbet med en lägre ingångslön under läroperioden. Det gäller inte bara nyanlända men kanske gynnar framför allt den gruppen. De behöver få in en fot på arbetsmarknaden utan några som helst tidigare referenser. Vi menar att man kan börja med 75 procent av kollektivavtalsenlig lön, och 25 procent får vara utbildningstid.

Vi går alltså inte in och rör kollektivavtalen, utan detta sköter fortsatt parterna.

Därutöver kan sägas att man kan bli inlasad med anställningstrygghet precis som alla andra om vi skulle få till stånd ett sådant här system. Det blir en ny anställningsform, dock med ungefär samma regelverk som för andra anställningsformer. Här krävs inga beslut från Arbetsförmedlingen, och vi slipper en massa administration och regelkrångel.

Herr talman! Med ekonomins tvära kast krävs det att företagen har god omställningsförmåga. En utebliven order kan med ett penndrag försätta ett annars expanderande och lönsamt företag i kris. Företag måste kunna ställa om och behålla nyckelpersoner vid förändrade villkor för företaget. Annars utgör bristen på flexibilitet ett skäl för många företag att tveka inför att anställa när utsikterna ser ljusare ut.

I en globaliserad värld måste vi främja ett flexiblare arbetsliv. Företagen behöver utökade möjligheter att göra undantag från turordningsreglerna, menar vi. Det nuvarande undantaget gäller två personer i företag med upp till tio anställda. Det tror vi skulle behöva utökas till ett undantag för fyra. I de samtal vi fört med olika företagare, framför allt i lite mindre företag som inte har råd att anställa HR-specialister eller jurister i omställningsperioder, har många sagt att de skulle känna sig mer nöjda med möjligheten att undanta fyra personer.

Herr talman! Att prioritera en omförhandling av utstationeringsdirektivet anser vi, till skillnad från utskottet och regeringen, vara fel väg att gå. Det var för övrigt Socialdemokraterna själva som först var med och antog utstationeringsdirektivet 1996 och sedan införde det i svensk lag 1999.

Ett stort antal EU-länder har arbetsmarknadsmodeller som väsentligt skiljer sig från vår. Att öppna upp utstationeringsdirektivet riskerar att leda till försämringar. Vill man förbättra utstationerade arbetstagares villkor är det bättre att skärpa tillämpningen och kontrollen av de nuvarande reglerna på både EU-nivå och nationell nivå. Vi anser att prioriteringen måste vara att först få tillämpningsdirektivets nya regler på plats, dock med de 40 anpassningar till svenska förhållanden som är möjliga enligt direktivet.

För övrigt, herr talman, har vi kristdemokrater lagt fram motioner om att utöka möjligheterna att vara ledig också till att vara föräldraledig. Vi vill utvidga rätten för föräldrar att vara lediga på heltid till dess att barnet fyllt tre år.

Vi vill också underlätta för anhöriga att förena anhörigomsorg med arbete, något som Riksrevisionen har rekommenderat regeringen att överväga, genom förändringar i socialförsäkringssystemen men också i arbetsmarknadslagstiftningen.

Tyvärr avslår utskottsmajoriteten dessa två förslag.

Avslutningsvis vill jag bara reflektera över det som Vänsterpartiets representant sa här tidigare.

Socialdemokraterna har ju jublat över EU:s förslag om utstationeringsdirektivet, medan Vänsterpartiet har reserverat sig i reservation 7 för att man tycker att det är ett dåligt förslag. Jag vet inte om ni har olika åsikter om utstationeringsförslaget som har kommit från EU-kommissionen.

Dessutom har Vänsterpartiet reserverat sig - uppenbarligen mot regeringspartierna - mot införandet av ett socialt protokoll. Det verkar som att Socialdemokraterna inte driver den frågan tillräckligt. Man säger det i medierna, men uppenbarligen behöver Vänsterpartiet till och med reservera sig.

Man undrar ju här i opposition hur det egentligen står till med samarbetet om arbetsrätten.

(Applåder)

Herr talman! Jag kanske ska börja med det som Désirée Pethrus tog upp på slutet.

Jag ägnade ju nästan oproportionerligt mycket tid åt att beskriva Vänsterpartiets ståndpunkt och varför vi tycker att det finns skäl att gå vidare och inte slå sig till ro med det som nu är på gång i de här frågorna. Det framgår också av vår reservationstext.

Men det är också mycket anmärkningsvärt, det som de tidigare regeringspartierna har reserverat sig mot. Vid en votering kommer vi därför att tydligt rösta mot det förslaget.

Det var det jag tänkte ta upp. Det är lite lustigt att även Kristdemokraterna nu ställer sig bakom en gemensam reservation som går ut på att det är dumt att försöka förbättra utstationeringsdirektivet så att det passar bättre ihop med den svenska modellen. När man själv var i regeringsställning sa man att detta var jätteviktigt men att ens händer tyvärr var bundna av EU. Nu när det faktiskt sker är man negativ till det. Jag undrar vad som ligger bakom det.

Jag tycker också att det här handlar om vad Sverige ska vara för slags land i EU-samarbetet.

Ska Sverige vara ett land som slår vakt om sin egen arbetsmarknadsmodell? Tycker Kristdemokraterna det? Varför har man då kommit med den här reservationen?

Tycker Kristdemokraterna att Sverige ska vara ett land som står upp för att arbetstagare ska få ett skydd när de rör sig över gränserna? Varför har man då ställt sig bakom den här reservationen?

Det här är ett lämpligt tillfälle att försöka reda ut detta.

Herr talman! Tack, Ali Esbati, för frågan!

Lite kort och förenklat tycker vi att utstationeringsdirektivet som det har varit har haft sina fördelar. Det är väldigt tydligt att man inte får lönedumpa. Man får inte gå lägre än det lägsta kollektivavtalet som finns inom olika områden. Det fanns ganska mycket i utstationeringsdirektivet som visade sig vara ganska tydligt när man väl började tolka och tillämpa det.

Problemet var egentligen att det fanns ett fack som inte riktigt ville anpassa sig till utstationeringsdirektivet. Det var Byggnads, och det gjorde bland annat att vi fick lex Laval.

Jag tycker att vi har ett utstationeringsdirektiv som går in för att skydda arbetstagarna. Vi vill ha rörlighet mellan olika arbetsmarknader. Den svenska modellen vill vi inte tvinga på alla andra, men vi vill kunna ha kvar vår arbetsmarknadsmodell. Då måste vi anpassa oss till utstationeringsdirektivet genom att alla måste anmäla det lägsta kollektivavtalet till Arbetsmiljöverket. Det har Byggnads inte velat göra under väldigt lång tid. Det har skapat ett problem.

Då har vi sagt att vi är med på att försöka göra det här tillämpningsdirektivet. Det ska tillämpas på rätt sätt, men det har inte ens fått börja verka. Och nu vill ni öppna upp för ytterligare förändringar. Vi är som sagt rädda för att det snarare slår undan benen på den svenska modellen.

Herr talman! Det var ett anmärkningsvärt svar, får jag säga. Désirée Pethrus sa att direktivet har varit tydligt med att man inte får lönedumpa. Jag tror att många skulle säga att det är tydligt att man har lönedumpat. Det smäller liksom lite högre.

Det här är en fråga som har mobiliserat arbetarrörelsen i hela Europa. Man har påpekat de stora problemen med detta, och det har skrivits artiklar och böcker från juridiskt perspektiv. Det är lite speciellt att Kristdemokraterna menar att allt detta handlar om Byggnads i Sverige, att det är de som har varit lite dumma. Det är lite av en ny infallsvinkel, men det är också en konstig infallsvinkel. Så tror jag inte att Europafacket tycker. Jag tror inte att de många partier, organisationer och sociala rörelser som har engagerat sig i de här frågorna tycker att det bara är Byggnads missuppfattning som har skapat problemen med direktivet.

Man säger i reservationen och nu säger också Désirée Pethrus att man rädd för att ett öppnande av det här kan leda till försämringar. Det finns alltid sådana risker, men det skulle vara intressant att höra hur man ser på det som faktiskt har kommit.

Efter den svenska regeringens påtryckningar i den sista vändan är det till exempel ganska tydligt att man får använda sig av den modell som finns i Sverige vid sidan av det som finns på andra ställen med allmängiltigförklaring och så vidare. Man går också vidare med att utvidga det som ska jämföras från minimilön till någonting bredare, lite oklart exakt vad.

Hur ser Kristdemokraterna konkret på det? Är det dåligt? Är det dåligt att man har gjort den typen av preciseringar till förmån för den svenska modellen? Om Kristdemokraterna tycker det, vad är då poängen med att säga att man stöder den svenska modellen?

Herr talman! När vi häromdagen fick en föredragning av departementet tyckte jag inte att svaren på mina frågor gjorde det tydligare vad det är som ska gälla. Man kunde inte svara på vad ordet "ersättning" egentligen skulle stå för. Innebär det att vi ska ha flera hundra kollektivavtal registrerade för utländska företag att hålla reda på? Vi måste få klargjort vad som kommer att gälla.

Det är en oerhört komplicerad lagmateria, får man säga. När vi under alliansregeringen gjorde förändringar och förtydligade i lagstiftningen var min upplevelse av hur man beskriver den hårda kärnan och ordre public att vi i Sverige har rätt att hävda att inga som kommer hit får gå under det lägsta kollektivavtalet. Gör man det kan facket ingripa.

Menar då Vänsterpartiet att det lägsta kollektivavtalet är lönedumpning? Det kan inte jag svara för. Jag uppfattar det inte så, för det är ett kollektivavtal. EU-rätten säger alltså att ingen får gå under det lägsta kollektivavtalet. Då har man väl inte lönedumpat? Talet om lönedumpning är en retorisk fint som Vänstern försöker sig på.

Herr talman! Vi har ett EU som försöker skydda arbetstagarna, men självklart är också tanken att vi ska kunna behålla vår modell. Som jag sa tidigare riskerar det, om vi öppnar upp mer, att bli mer komplicerat än vad det är i dag för företagare som vill röra sig fritt inom EU, tyvärr.

(Applåder)

Herr talman! Som sista talare denna relativt sena kväll i riksdagens kammare tänkte jag prata en stund om arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 7, som handlar om arbetsrätt.

Om det fortfarande finns någon i det här landet som inte tror att det finns skillnader mellan partierna i Sveriges riksdag säger jag: Lystra nu! I den här frågan går det en djup och skarp skiljelinje i svensk politik. Det är en fråga som handlar om din vardag. Den handlar om människosyn, livsvärde och anständighet. Det handlar om vem som ska ha grundläggande rättigheter och om vem som inte ska ha det. Det handlar om våra rättigheter i arbetslivet - arbetsrätten.

När vi talar om arbetsrätt och anställningsskydd finns det alltid ett antal borgerliga politiker som bokstavligen ser rött. För dem är anställningsskyddet ett hinder för företagare att välja sin personal. Det är ungefär så man uttrycker det. Men i de påståendena finns det ingen riktig sanning.

För en socialdemokrat är anställningstrygghet och en stark arbetsrätt själva grunden i det som gör arbetslivet, och därmed samhället, anständigt. Anställningstryggheten, som regleras i lagen om anställningsskydd, är det som hindrar att godtyckligheten får råda på arbetsmarknaden.

Den borgerliga retoriken går oftast ut på att regeln om sist in och först ut betyder att arbetsgivaren är tvungen att säga upp dem som är sist anställda oavsett vilken kompetens man behöver på företaget - det har vi hört här i kväll också. Det är naturligtvis inte sant. Det blir väldigt tydligt att det inte är sant om man går till exempelvis Arbetsdomstolen och tittar på hur få fall det är som har med turordningsreglerna att göra.

Hur turordningslistorna utformas är något som fack och arbetsgivare förhandlar om. Jag har själv som före detta facklig förhandlare suttit i många uppsägningsförhandlingar. Jag vet att viljan hos arbetstagarorganisationerna att lösa kompetensförsörjningen på arbetsplatser är stor och att man för det mesta är mycket flexibel i förhandlingarna med arbetsgivarna. Varför är det då så viktigt att ha turordningsregler över huvud taget, kan vän av ordning fråga sig, om det ändå alltid ordnar sig?

Jo, anledningen till att vi har reglerna är att vi vill förhindra godtyckligheten. Varje gång du ska säga upp någon måste du kalla till förhandling med facket om du är arbetsgivare. Det är för att alla arbetstagare ska ha rätten att få sin sak prövad.

Du ska inte kunna bli uppsagd och åka ut vid arbetsbrist för att du är den anställde som ställt frågor om arbetsmiljön eller för att du kar krävt den utrustning du har rätt till. Du ska inte hamna på arbetsgivarens egen först-ut-lista för att du har barn som ofta är sjuka, för att du är gravid, för att du är jägare, vegan, rödhårig eller för att du inte alltid är en ivrig jasägare.

Tro mig, jag har träffat många bra och seriösa arbetsgivare under mina fackliga år, men jag har också träffat många oseriösa arbetsgivare som har försökt göra sig av med personer på mycket lösa grunder. Då är lagen om anställningsskydd och turordningsreglerna som regleras i den det enda skydd man har som arbetstagare. Ett arbetsliv utan den lagen och utan turordningsreglerna skulle skapa arbetsplatser där tystnaden breder ut sig, där ingen törs ifrågasätta något eller ens komma med nya idéer. Man kanske inte ens vågar gå med i facket, för man är rädd för att bli av med sin anställning.

En form av livegenhet - det kan vi kalla det för - skulle breda ut sig, och all makt skulle ligga hos arbetsgivaren. Det är precis för att motverka livegenhet och skapa balans i makten på arbetsmarknaden som vi i Sverige har utvecklat den svenska modellen. Vi har en stark lagstiftning i grunden, och vi har kollektivavtal mellan parterna som kan reglera den lagstiftningen. Lagen gäller för alla, oavsett om det finns kollektivavtal på arbetsplatsen eller inte. Detta är basen. Det är det som är arbetsrätten. Det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill leva i.

Vi vill ha starka individer som kan kräva sina rättigheter utan att få sparken. Eller vill vi kanske tillbaka 50 år i utvecklingen, där arbetstagare var helt i arbetsgivarens händer utan några som helst rättigheter? Då stod man med mössan i hand utanför fabriken varje morgon och bad på sina bara knän om att få komma in och jobba en dag för att överleva och kunna försörja sin familj. Jag vill inte ha det så.

Tyvärr har arbetsrätten luckrats upp under senare tid - under en ganska lång tid, skulle jag vilja säga. Vi har anställda som i princip står med mössan i hand, fast i dag är det en mobiltelefon man håller i, och väntar på ett sms varje morgon från en arbetsgivare för att få höra om det finns något jobb i några timmar.

Allmänna visstidsanställningar ökar otryggheten på arbetsmarknaden. Det är något som regeringen för ett par veckor sedan tog det första steget för att förbättra, men det återstår fortfarande mycket att göra.

Vi har långa provanställningar i dag, precis som Vänsterpartiets Ali Esbati nyss nämnde, jämfört med hur det var förut. Det är en mycket osäker arbetsform, då man är helt utlämnad till arbetsgivarens godtycke om man får stanna eller inte. Många arbetsgivare gör sina bedömningar på professionella grunder, det är sant, men det finns faktiskt de som inte gör det.

Det finns förslag från oppositionen i det här betänkandet om att ytterligare försämra anställningstryggheten på de områden jag har nämnt. Man vill ha lösare turordningsregler, och det finns till och med en reservation där man vill ha provanställningar som är dubbelt så långa som i dag - från sex månader till tolv månader: ett år!

Jag kommer ihåg när man förlängde provanställningstiden från en månad till tre månader i början av 90-talet. Det var ett ramaskri i fackföreningsrörelsen. Kunde arbetsgivaren inte efter en månad se om det var den här personen man skulle ha eller inte? Det blev tre månader. Vi tyckte att det var för länge. Nu har vi sex månader. Ska man verkligen behöva ha ett år på sig? Då är det tveksamt om man alls är kompetent att göra bedömningar vid anställningar.

Varför vill man då göra detta? Jo, man säger att man vill sänka trösklarna. Man vill sänka trösklarna på arbetsmarknaden.

Jag ber alla att tända den röda varningslampan varje gång ni hör en borgare säga "sänkta trösklar". Det är ett annat begrepp för att försämra för arbetstagare. Antingen vill man sänka lönerna eller så vill man sänka anställningstryggheten. Oftast är det bägge. Det är dessa sänkningar som menas. Trösklarna till ett anständigt arbetsliv med anständiga villkor och därmed ett gott liv blir däremot högre. Tro inget annat.

Det är inte den väg som vi socialdemokrater kommer att gå. Vi tror på starka rättigheter för människor på deras jobb. Vi vet att det skapar trygga människor. Vi vet också att starka och trygga människor gör en demokrati levande och ett land stabilt. Det är det samhället vi vill bygga.

Det är också därför vi nu på bara några veckor har lagt fram två propositioner som stärker anställningstryggheten och de anställdas ställning på arbetsmarknaden. Vi vill utveckla den svenska modellen. Vi vill inte sänka den. Det är jag stolt över.

Herr talman! Det finns 24 reservationer i betänkandet. Jag hade inte tänkt peka ut någon av dem specifikt, men nu har reservation 6 från Alliansen diskuterats en del. Jag har svårt att tolka den i dagsläget. Det var lite lättare att tolka den i samband med att vi behandlade betänkandet i utskottet, före den 8 mars.

Efter att det har kommit förslag på hur man ska kunna förändra i utstationeringsdirektivet för att stärka förutsättningarna för en rimlig arbetsmarknad för anställda här i landet har jag lite svårt att läsa den reservation som föreligger, där ni säger att regeringen inte ska lägga kraft på detta utan på annat. Menar Alliansen att regeringen i detta läge, när det har kommit ett förslag från kommissionen, ska sluta att bry sig om denna fråga? Eller vad menar ni egentligen? Vi kommer ju inte att gå tillbaka till hur det såg ut innan denna reservation förmodligen skrevs.

Jag skulle kunna läsa upp den, för den känns lite out of date.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Jag yrkar också bifall till en god påsk för oss alla som finns i kammaren.

(Applåder)

Herr talman! Jag har jobbat i över 20 år som personalkonsulent och följt ganska många personalärenden. När Helén Pettersson säger att den arbetsrätt vi har förhindrar all godtycklighet kan jag inte låta bli att ta replik.

Jag vet att facket ibland är inne och förhandlar, och många arbetstagare känner att det är väldigt godtyckligt vilka som får vara kvar i den förhandling facket har med arbetsgivaren. Man kan alltså inte säga att allt är frid och fröjd bara denna modell finns kvar.

Denna flexibilitet kan innebära att en del som inte är fackligt anslutna ibland inte kommer upp på listan över dem som facket prioriterar i en uppsägningssituation.

Man kan nog inte säga att Socialdemokraterna har hela svaret när det gäller att hindra godtyckligheten i förhandlingar med facket.

Arbetsmarknaden har hårdnat. Det är tuffare för arbetstagare, men det är även tuffare för arbetsgivare. Kan inte Helén Pettersson hålla med om det? Det är snabba ryck, det är en globaliserad värld och det är marknader som går jättefort upp och ned och hit och dit. Det kan hända saker väldigt snabbt.

Därför skulle jag gärna se att vi fick en modell där vi förhandlar på ett helt annat sätt och kom in i ett nytänkande kring LAS. Ser inte Helén Pettersson någon öppning för att se över LAS?

Herr talman! Svaret på frågan är att jag absolut skulle kunna tänka mig att se över lagen om anställningsskydd och skärpa den på flera punkter för att förstärka den anställdes rättigheter. I förändringen av samhällsklimatet och i den globaliserade världen är det tuffare för företagare, men det är också mycket tuffare för de anställda, för arbetstagarna. De förlorar makt i de förändringar som sker. Ofta är det svårt att bena upp vem som är ens arbetsgivare, och man är ganska utlämnad.

Det som kan vara ett recept för att kunna hantera det är att ha starka fackföreningsrörelser som är en balans i den ojämvikt som finns mellan företag och anställda.

Jag ser gärna över LAS men i ett annat syfte än vad Désirée Pethrus önskar.

Herr talman! Désirée Pethrus inledde med att det finns de som inte är nöjda efter uppsägningsförhandlingar. Så är det. Jag har varit med om det och varit föremål för förhandlingar där jag vet att inte alla i personalen var nöjda. Men det är nästan omöjligt att driva uppsägningsförhandlingar där folk blir nöjda.

Om vi inte hade denna typ av förhandlingar och man inte var tvungen att sätta sig ned med en företrädare för arbetstagarorganisationen, hur mycket skulle inte godtyckligheten öka då? Är det inte bra att vi har ett sätt och en regel som minskar möjligheten för godtycklighet? Eller tycker Désirée Pethrus och Kristdemokraterna att det vore bättre om arbetsgivaren bara bestämde detta själv?

Herr talman! Nej, det tror jag inte att det skulle vara. Vi har aldrig sagt att vi ska skrota hela LAS. Vi tycker att det måste finnas.

Det jag försökte säga när jag talade om flexicurity är att vi behöver trygghet för den anställde men också för arbetstagaren. Har vi inga arbetsgivare som vill anställa har vi heller inga arbeten att fördela. Det tror jag att vi båda är väl medvetna om.

Helén Pettersson angrep Alliansen för att vi vill ha längre provanställning i vissa fall. Men nystartsjobb, instegsjobb och så vidare är ju undantagna från lagen om anställningsskydd. Det accepterar Socialdemokraterna, så ni inser ju att det behövs ibland, eller hur?

Socialdemokraterna har accepterat tidsbegränsade anställningar och står bakom det. Ni skriver så här i era egna texter: "Utskottet vill poängtera att tidsbegränsade anställningar kan vara en bra väg in på arbetsmarknaden och ett första steg till en fast anställning. Inte minst kan sådana anställningsformer ha en viktig roll att fylla när det gäller att nå grupper som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är viktigt att det finns en flexibilitet på arbetsmarknaden och i det arbetsrättsliga regelverket."

Socialdemokraterna säger alltså själva att det behövs en flexibilitet.

När Helén Pettersson svarar gäller detta bara för arbetstagaren, men jag menar att vi måste balansera mellan både arbetstagare och arbetsgivare. Här behöver vi en förändring för att hitta en konsensus framåt till en ny arbetsrätt. Jag har inga konkreta förslag här och nu, men jag tror att vi skulle behöva se över hela lagen om anställningsskydd.

Det blir lite Kejsarens nya kläder när Socialdemokraterna säger att allt handlar om skydd för dem, för det finns många undantag i deras eget regelverk. Det var det jag ville gå upp och kommentera.

Herr talman! Det är klart att det inte är optimalt. Det var precis det jag försökte säga i mitt förra inlägg. Jag skulle vilja se över och stärka många delar av anställningstryggheten där jag tycker att det finns brister för de anställda.

Jag tycker inte att vi har en balans på arbetsmarknaden i dag. Vi har inte två jämbördiga parter. Arbetsgivarna, framför allt storföretagen, har ett stort övertag över de anställda - mycket beroende på en del av de anställningsformer som finns i dag och som jag tycker att man ska se över om de ska finnas kvar i samma utsträckning.

Tidsbegränsade anställningar har jag ingenting emot. Jag tycker att det är viktigt att vi kan ha tidsbegränsade anställningar såsom vikariat och annat när så krävs.

I dag har vi även allmän visstid, som är en anställningsform som har missbrukats och som missbrukas i vissa fall. Jag är tveksam när det gäller hur den ska se ut i framtiden. Tyvärr tror jag inte att vi kan göra så mycket åt den med de majoriteter vi har i Sveriges riksdag i dag, men jag tycker att vi på sikt ska se över huruvida denna anställningsform, som är så lös, ska finnas kvar.

Jag tycker faktiskt inte att det finns någon anledning att ha ettåriga provanställningar. Jag tycker heller inte att provanställningar går att jämföra med till exempel instegsjobb. Instegsjobben handlar om en ganska liten grupp jämfört med provjobben, som handlar om alla anställda som kommer till ett arbete på arbetsmarknaden. Där kan jag inte alls se varför man ska behöva ha ett år på sig för att se om personen verkligen är den som bör ha jobbet eller inte. Jag tycker att man måste kunna se det redan efter sex månader.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 april.)