Aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd

Fru talman! Vi diskuterar i dag betänkande 2025/26:SoU29 om aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd. Sverigedemokraterna ställer sig bakom förslaget i betänkandet.

Vi gör det därför att arbete, egen försörjning och delaktighet är viktiga komponenter både för individen och för samhället. Försörjningsstöd ska vara ett skyddsnät när livet tillfälligt inte fungerar. Det ska finnas där när människor behöver hjälp, men det ska inte vara en permanent lösning som i förlängningen blir en livsstil som leder till utanförskap.

Det är därför rimligt att den som kan arbeta, studera eller delta i aktiviteter också förväntas göra det. Det handlar inte om att misstänkliggöra någon, utan det handlar om att stärka människor.

För många som levt med försörjningsstöd under lång tid leder det till passivitet, sämre självkänsla, ökad isolering, psykisk ohälsa och en allt svårare väg tillbaka till arbetsmarknaden. Detta kan aktivitetskravet bryta. Det kan handla om praktik, arbetsträning, språkutbildning, samhällsorientering, jobbsökande och kompetenshöjande insatser. Poängen är att människor ska komma närmare arbete och egen försörjning – inte längre bort.

Fru talman! Vi måste också tala om barnperspektivet i denna fråga. Vi vet att ett långvarigt bidragsberoende inte sällan går i arv mellan generationerna. Barn växer upp i miljöer där de aldrig ser sina föräldrar gå till ett arbete, och hela familjen lever på försörjningsstöd. Utanförskap riskerar att bli det normala.

Det är därför viktigt att reformen också stärker barnens möjligheter. När föräldrar deltar i aktiviteter och kommer närmare arbete får fler barn möjlighet att gå i förskola, tidigt komma in i samhället och lära sig det svenska språket. Kommunerna ska tillhandahålla förskola när föräldrarna deltar i aktiviteter, och det kommer att få stor betydelse för barnens framtid. Barn som tidigt lär sig svenska, får social gemenskap och förbereds inför skolstart får också bättre förutsättningar att själva lyckas längre fram i livet. Det handlar alltså inte bara om dagens försörjningsstöd utan också om att bryta framtida utanförskap.

Fru talman! Vi vet också att dagens system ibland utnyttjas och missbrukas. Det finns personer som uppbär försörjningsstöd samtidigt som de arbetar svart eller befinner sig helt utanför arbetsmarknadens kontrollsystem. Det är orättvist. Det är orättvist mot skattebetalarna, mot dem som arbetar och mot dem som faktiskt behöver stödet.

Tydliga aktivitetskrav kommer att bidra till att fler väljer att gå från bidrag till arbete – lagligt arbete. Det stärker både legitimiteten i välfärden och tilliten till våra system.

I min hemkommun Hörby införde vi aktivitetskrav i mitten av förra mandatperioden, och vi såg snabbt mycket fina resultat. Vissa personer slutade helt enkelt ansöka om bidrag när kommunen tydligt aviserade att alla misstänkta bidragsbrott skulle polisanmälas. Det var gott och väl, men det allra roligaste och mest positiva var att många som hade levt helt passiva liv och stått långt från arbetsmarknaden kom ur sitt utanförskap genom att delta i någon av de aktiviteter som kommunen erbjöd. De fick tillbaka ett sammanhang och en livsglädje och kunde i förlängningen gå vidare till arbetsmarknaden. Det var fantastiskt roligt att se denna utveckling!

Detta leder mig osökt in på människoperspektivet i denna åtgärd. Arbete handlar inte bara om lön, utan det handlar också om gemenskap, struktur, ansvar, självständighet och känslan av att behövas.

När människor går från långvarigt bidragsberoende till arbete förändras ofta hela livssituationen. Barn ser sina föräldrar gå till jobbet. Människor får större frihet att påverka sina liv. Möjligheten att bli en del av samhället stärks. Det är i grunden positivt och socialt hållbart.

Fru talman! Samtidigt är det viktigt att aktivitetskravet används klokt. För vissa kommer det att ge resultat fort, medan andra kommer att behöva mer tid och utvecklas genom att ta många små steg. Människor har olika förutsättningar. Den som är sjuk, lider av psykisk ohälsa eller står långt från arbetsmarknaden behöver rätt stöd och rätt insatser.

Här är det viktigt att kommunerna tar sitt ansvar. Aktivitetskravet är inte bara något som ska läggas i famnen på en arbetslös som en uppgift att ta hem och lösa. Kommunerna får krav på sig att hjälpa alla ”sina” bidragstagare att komma närmare arbetsmarknaden för att i möjligaste mån bli självförsörjande. Kraven på den enskilda individen måste därför kombineras med individanpassning, rehabilitering, utbildning och tydlig uppföljning.

Alla människor kommer inte att kunna arbeta heltid eller deltid, och vissa kommer kanske inte att kunna arbeta alls, men alla har rätt till hjälp att se de möjligheter som finns för var och en, oavsett förutsättningar. Sverige behöver en socialpolitik som hjälper människor framåt och ser till att de inte fastnar i passivitet.

Fru talman! Sverigedemokraterna menar att välfärden ska bygga på både rättigheter och ansvar. Den som behöver stöd ska få stöd. Men samhället ska också förvänta sig att människor gör vad de kan för att komma vidare till en egen försörjning. Det är bra för individen, det är bra för samhället och det är inte minst bra för tilliten till välfärden.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Jag är stolt över att leva i Sverige. Jag är stolt att leva i en välfärdsstat med en gemensam välfärd där skola, sjukvård och äldreomsorg ges efter behov och inte efter tjocklek på plånbok.

Men en välfärdsstat värd namnet behöver även ett yttersta skyddsnät som gör att den som faller fritt kan fångas upp för att komma tillbaka på banan och som gör att den som saknar egen inkomst kan äta sig mätt och ha tak över huvudet – en skyddsvall mot att desperata människor halkar ned för ruinens brant och in i prostitution och kriminalitet. Det skyddsnätet heter försörjningsstöd.

Att veta att barn, oavsett vilken familj de föds in i, kan få rimliga förutsättningar i livet är viktigt för oss alla. Det handlar om hur vi ser på varandra och oss själva. Inte minst handlar det om hur vi ser på barnen i vårt samhälle.

Jag är stolt över det svenska försörjningsstödet, fru talman, men vår välfärdsstat bygger på att människor arbetar. Plikten att bidra är en förutsättning för rätten att få stöd när man behöver. Den som är utan försörjning har en plikt att komma i arbete. Den som är långt ifrån arbetsmarknaden har därför en skyldighet att ta sig närmare en anställning.

Jag var med när Magdalena Andersson valdes till partiordförande på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg 2021. När hon höll sitt linjetal där hon stakade ut riktningen för hur hon ville leda socialdemokratin och Sverige sa hon följande: ”Jag sa att vi ska vända på varje sten för att bryta segregationen. Jag ska vända på en redan nu. Det ekonomiska biståndet. Om du inte lyckas hitta ett första jobb, då kan du inte heller gå med i akassan. Och då återstår till slut bara ekonomiskt bistånd. Men med ersättning från akassan följer tydliga krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande. Att söka jobb, gå på arbetsintervjuer och vid behov lära dig ett nytt yrke – det gör att du behåller kontakten med arbetsmarknaden och din kompetens. Men det är ju lika viktigt för den som får ekonomiskt bistånd. Är man fullt frisk och arbetsförmögen, då ska man möta lika tydliga krav på aktivitet oavsett i vilken form man får stöd. Den signalen är viktig. Alla barn ska se sina föräldrar arbeta och bidra till samhällsbygget. Det ger stolthet, viktiga förebilder, men också en insikt om vad som en dag också förväntas av dem.”

Fru talman! När Magdalena Andersson var statsminister tillsattes också den utredning om aktivitetsplikt i försörjningsstödet som i dag går i mål som lagstiftning här i riksdagen.

Aktivitetskravet är ett krav på individer men lika mycket på kommuner. Den som tar emot försörjningsstöd i mer än tre månader har en skyldighet att delta i en aktivitet. Kommunerna har samtidigt en skyldighet att se till att det finns meningsfulla aktiviteter att delta i, ett stort och krävande uppdrag som nu mängder av socialsekreterare och andra ute i kommunerna arbetar intensivt med.

En verksamhet som kommer att utökas på grund av det nya aktivitetskravet är Joar Socia i Enköping. Jag var nyligen på besök där och stärktes i min uppfattning om hur viktigt det är att aktivitetskravet kommer på plats.

Joar Socia är en kommunal verksamhet för personer med olika arbetshinder. Verksamheten erbjuder deltagarna arbetsträning och ett socialt sammanhang genom bland annat secondhandbutik och snickeri. Målet är att deltagarna ska komma i arbete eller utbildning.

Men målet är inte allt. Vägen gör även mödan värd. Det betyder så mycket för en människa att bryta år av ensamhet i en arbetsgemenskap, att få ge en uppskattad hjälpande hand till andra eller att som kvinna i en kontrollerande och destruktiv relation hemma utveckla egna kontakter och på sikt ordna en ekonomi genom lönearbete som möjliggör egna fria val.

Vi socialdemokrater vill därför inte att begränsningar i barnsomsorg ska stoppa människor från att kunna göra dessa resor. Det borde enligt oss vara en skyldighet för kommunerna att erbjuda barnomsorg i den omfattning som krävs för att föräldrar ska kunna delta i aktiviteterna fullt ut. Kraften i att gå från passivitet till aktivitet ska inte hindras av brist på barnomsorg. Om individen gör sitt ska samhället backa upp. Den som arbetar och har barn under åtta år lämnas inte ensam med reducerad barnomsorg vid löneanställning. Detta måste vi klara av även vid aktiviteter inom ramen för försörjningsstödet.

Det jag tar med mig från besöket på Joar Socia var inte bara alla fina siffror på hur många som kommer vidare till anställningar och egen försörjning. Det var värmen och omtanken i verksamheten. Jag minns särskilt när en deltagare gick förbi oss vid rundvandringen. Då lade arbetsmarknadskonsulenten Milos handen på deltagarens axel och frågade hur det var. Han tog sig tiden under vår rundvandring, inte på det tomma slentrianviset utan uppriktigt och inkännande.

En hand på axeln kan göra en dag, kan vara början på ett nytt liv, kan ge självkänsla, självförtroende och på sikt självförsörjning.

Fru talman! Det är viktigt att denna angelägna reform blir rätt. De är många av samhällets mest sårbara människor som kommer att beröras av aktivitetskravet – människor som har kämpat med psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet.

Emot vad utredningen föreslog har regeringen valt att öppna upp för privata aktörer. Nu får det inte bli som med jobbcoacherna på Arbetsförmedlingen, ni vet de som rekryterade bödlar till Islamiska staten för skattepengar.

Vi socialdemokrater kräver därför att regeringen återkommer med förslag till riksdagen som säkerställer att utförandet av arbetsplatsförlagda aktiviteter inte kan utnyttjas av oseriösa aktörer eller aktörer kopplade till organiserad brottslighet.

Vi kan inte ha ännu en välfärdsverksamhet som kapas av den organiserade brottsligheten. Vi vet hur situationen ser ut på den privata HVB-marknaden. Det gör också regeringen. Men man är passiv och låter vansinnet fortgå.

Fru talman! Ivo har fullt upp med att med sina alltför klena verktyg tygla den skenande HVB-marknaden. Det lyckas man inte med. Nu förslås att Ivo även ska ta över tillsynsansvaret över aktivitetskravet. Detta bådar inte gott. Jag tror att det vore klokt att låta en myndighet som har bättre kännedom om arbetsmarknaden och en nära relation till arbetsmarknadens parter ges det ansvaret.

Regeringen bör därför överväga att låta någon annan tillsynsmyndighet än Ivo utöva tillsyn över reformen och återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.

Nu är det på regeringens vakt att snabbt agera när vi får signaler om att det inte blir som det är tänkt med reformen. För jobb ska utgå lön. Kriminella ska hållas borta från välfärden. Ingen ska utnyttjas. Alla ska känna sig respekterade och behövda och kunna få hjälp att komma närmare ett lönearbete.

Med det yrkar jag bifall till reservation 3.

Fru talman! I dag fortsätter vi debatten om Moderaternas och regeringens bidragsreform. Det är en reform i tre delar: kvalificering till socialförsäkringen för nyanlända, ett bidragstak så att det alltid ska löna sig att gå från bidrag till arbete och ett aktivitetskrav för personer som har försörjningsstöd. Dessa tre delar ska ses som en helhet även om vi här i riksdagen debatterar delarna var för sig.

Syftet med reformen är tydligt: att återupprätta arbetslinjen i Sverige. Under alldeles för lång tid har människor kunnat fastna i ett bidragsberoende utan tydliga förväntningar och krav, utan tillräckligt stöd och utan en tydlig väg till egen försörjning. Det är dåligt för individen, det är dåligt för barnen som växer upp i bidragsberoende och det är dåligt för hela samhället. Moderaterna accepterar inte att människor lämnas kvar i utanförskap år efter år.

Fru talman! Aktivitetskravet innebär i grunden något väldigt enkelt, nämligen att den som lever på försörjningsstöd och har arbetsförmåga ska göra vad den kan och få rätt stöd för att närma sig arbete, utbildning eller egen försörjning. Har man 100 procents arbetsförmåga ska man aktiveras på 100 procent. Har man 50 procents arbetsförmåga ska man aktiveras på 50 procent.

Kraven ska självklart anpassas efter individens faktiska förmåga och livssituation. Det är viktigt att understryka, för oppositionen har gång på gång försökt beskriva reformen som hård eller orimlig. Men det är ju precis tvärtom. Det orimliga är att lämna människor kvar i passivitet. Det orimliga är att unga människor går år efter år utan arbete, utbildning och tydliga förväntningar från samhället. Det orimliga är att barn växer upp i hem där ingen går till jobbet och där bidragsberoendet blir det normala.

Vi moderater vill att fler människor ska gå från utanförskap till innanförskap. Vi vill ta till vara alla människors kunskap, kompetens och erfarenheter. Vi vill att fler ska få ta del av gemenskapen på en arbetsplats. Då behöver vi ge människor rätt verktyg för att gå från bidrag till arbete. Det kan handla om språkkunskaper, kompetensutveckling eller praktik. Det möjliggör vi nu genom ett aktivitetskrav.

Alla människor ska få chansen att växa till sin fulla potential. Att lämna människor i långvarigt bidragsberoende och utanförskap är inget annat än ett svek. Nu skapar vi bättre förutsättningar för människor att gå från bidrag till arbete så att inga barn tvingas ärva sina föräldrars utanförskap.

Fru talman! Aktivitetskravet bygger på både rättigheter och skyldigheter. Kommunerna blir skyldiga att erbjuda meningsfulla aktiviteter som stärker individens möjligheter att komma närmare arbetsmarknaden. Det kan handla om arbetsträning, utbildning, praktik, jobbsökande eller andra insatser. Samtidigt blir den enskilde också skyldig att delta. Det är en helt rimlig ordning.

Försörjningsstödet är samhällets yttersta skyddsnät. Det ska vara ett stöd på väg tillbaka, inte en permanent lösning. Om man utan giltiga skäl väljer att inte delta i aktiviteterna ska försörjningsstödet kunna sänkas. Det är inte konstigare än att det finns krav i andra delar av våra trygghetssystem.

Fru talman! Detta är också en viktig integrationsreform. Vi vet att många människor, inte minst många utlandsfödda kvinnor, står långt ifrån arbetsmarknaden och ibland har levt många år i bidragsberoende utan kontakt med arbetslivet. Det är inte rätt. Därför är aktivitetskravet viktigt, och därför bygger vi även ut tiden i förskola och fritidshem så att fler föräldrar faktiskt kan delta i aktiviteter och ta steget mot egen försörjning. Barn ska se sina föräldrar gå till jobbet, delta i samhället och vara en del av gemenskapen. Det spelar roll för språkinlärningen, integrationen och barnens framtidstro.

Fru talman! Vi moderater tror på människors förmåga. Vi tror att människor växer när samhället ställer förväntningar och erbjuder stöd. Vi tror inte på att passivisera människor genom att signalera att samhället inte förväntar sig någonting. Här blir skillnaden i debatten väldigt tydlig. Socialdemokraterna och Centerpartiet säger att de är för ett aktivitetskrav men tar samtidigt varje chans de får att urvattna reformen. De säger nej till tydliga konsekvenser för kommuner som inte genomför aktivitetskravet ordentligt. De vill försvaga uppföljningen och minska kraven. Då måste man fråga sig: Hur seriöst menar de egentligen att aktivitetskravet ska vara?

Vi vet hur det ser ut i praktiken när Socialdemokraterna styr ute i kommunerna. I Växjö införde Moderaterna aktivitetskrav redan 2012. Där fanns en tydlig arbetslinje och krav på heltidsaktivering för unga. Sedan tog Socialdemokraterna över styret och monterade sakta men säkert ned arbetslinjen. En granskning som gjordes på uppdrag av kommunens revisorer visade att den socialdemokratiskt styrda förvaltningen frångått riktlinjerna om heltidsaktivering och i stället infört arbetssätt utan tydliga aktivitetskrav. Resultatet blev tydligt; andelen människor som gick från bidrag till arbete minskade. Vi kan se en liknande utveckling i exempelvis Solna. Det är ett enormt misslyckande, och det visar att det spelar roll vem som styr.

Fru talman! Det är svårt att ta Socialdemokraternas kritik på allvar när de här i kammaren säger sig stå bakom arbetslinjen men ute i kommunerna i praktiken river ned den. Det är lätt att tala varmt om arbete här i talarstolen. Det är svårare att faktiskt stå upp för krav och ansvar när besluten ska fattas lokalt. Tyvärr gör Centerpartiet samma sak. De säger att de är för arbetslinjen, men när regeringen lägger fram konkreta reformer för att stärka den väljer de ändå att urvattna den. De vill gärna tala om egenmakt och självförsörjning, men när det kommer till att faktiskt ställa krav, då tvekar de.

Fru talman! Vänsterpartiet vill inte ens ha ett aktivitetskrav. Vänstern verkar helt nöjd med att människor lämnas kvar i långvarigt bidragsberoende utan krav på aktivitet eller steg mot arbete. Det är en politik som i grunden bygger på väldigt låga förväntningar på människor. Vi moderater tycker att människor förtjänar bättre än så. Människor förtjänar möjligheten att komma i arbete, bli en del av gemenskapen och kunna försörja sig själva.

Fru talman! Arbete handlar om så mycket mer än lön. Det handlar om frihet, gemenskap, självkänsla och framtidstro. Den som går till jobbet får inte bara en inkomst. Den får kollegor, ett sammanhang och en känsla av att vara behövd. Det är därför arbetslinjen är viktig och därför aktivitetskravet är viktigt. Det handlar inte om att vara hård mot människor. Det handlar om att tro på människor tillräckligt mycket för att också ställa krav.

Fru talman! Sverige kan bättre än att acceptera ett växande utanförskap och ett permanent bidragsberoende. Med regeringens bidragsreform stärker vi arbetslinjen steg för steg. Vi gör det mer lönsamt att arbeta. Vi stärker drivkrafterna till egen försörjning. Vi tydliggör att den som kan arbeta också förväntas göra vad den kan för att komma närmare arbete. Det är bra för individen, det är bra för barnen och det är bra för Sverige. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Tack, Caroline Högström, för anförandet! Jag delade till stor del ingången i det ända tills ledamoten kom fram till sina påhitt om Centerpartiets politik. Man måste såklart resonera kring varför ledamoten vill försöka pådyvla Centerpartiet en politik som vi inte står för.

Vi är väldigt tydliga med att aktivitetskrav är en viktig del i att få ut människor i arbete, och det har vi varit sedan långt innan den här propositionen kom. Arbetslinjen gäller. Att det alltid ska löna sig att arbeta är klassisk centerpolitik. Den har vi stått upp för, och den står vi upp för.

Vad kan då motivet vara, fru talman? Jo, det är klart att det handlar om att dölja regeringens och Moderaternas totala misslyckande på arbetsmarknadsområdet.

Under den här mandatperioden har antalet arbetslösa ökat med 100 000 människor. Vi har i dag EU:s tredje högsta arbetslöshet. Regeringen kallar sig borgerlig trots att politiken inte är borgerlig. Man påstår sig vara företagsvänlig trots att politiken inte är företagarvänlig. Man har inte gjort de reformer som behövs utan har tvärtom ökat den ekonomiska bördan på företagen.

Aktivitetskravet i all ära – det är viktigt, och det står vi bakom. Men den viktigaste politiken för att få människor i arbete handlar ju om att skapa goda förutsättningar för företagen. Det har Moderaterna misslyckats med under denna mandatperiod med den tredje högsta arbetslösheten i EU och en av de allra högsta vad gäller ungdomar. Det är ett fullständigt misslyckande.

Fru talman! Tack, ledamoten Bergenblock, för chansen att få utveckla min kritik mot Centerpartiet i just den här frågan!

I mina replikskiften med centerpartister brukar jag alltid välkomna dem tillbaka till borgerligheten. Jag vet att vi i mångt och mycket har en gemensam syn i många av dessa frågor. Därför förvånar det mig, som jag sa i mitt anförande, att ni väljer att urvattna reformen genom att motsätta er möjligheten till sanktioner och även det som gäller tillsynen av kommuner.

Vi vet ju att när tillfälle ges brukar det socialdemokratiska ledarskapet på lokal nivå ibland vilja urvattna reformer som denna. Det vet vi ju, och jag tror att även Centerpartiet kan känna igen sig i det. Man inför inte ett aktivitetskrav fullt ut och hittar på en massa nya undantag. På så sätt får reformen inte den effekt som behövs.

Det här förvånar mig. Ledamoten har visserligen inte haft sitt anförande än, men jag gissar att han även stöder den reservation Centerpartiet hade haft i socialutskottet. Jag menar att den kraftigt riskerar att urvattna reformen. Man blir svaret skyldig när det gäller hur man planerar att få denna effekt.

Apropå att vara företagsvänlig blir det hela lite lustigt – jag ser fram emot att se den typ av företagsvänlig politik man planerar att få igenom med Vänstern och Miljöpartiet i en eventuell regering. Jag tror att en sådan tyvärr skulle vara förödande för företagen.

Jag välkomnar i stället Centerpartiet tillbaka till borgerligheten. Där kan vi återupprätta arbetslinjen, ha en klockren företagspolitik och på allvar göra det lönsamt att både driva företag och arbeta i Sverige.

Fru talman! Jag noterar att statsministern och partiledaren för Moderaterna inte ens talar om en borgerlig regering längre utan har bytt vokabulär till ”en blågul regering” som ska träda in efter valet. Det är klart att man inte kan tala om en borgerlig regering om man ska ha med Sverigedemokraterna, som inte är ett borgerligt parti utan raka motsatsen. Det är ett helt illiberalt parti.

Jag förstår Moderaternas positionsförflyttning, även om jag tycker den är sorglig. Jag vill, fru talman, å min sida välkomna Moderaterna tillbaka till borgerligheten, till liberalismen, till marknadsliberalismen och till en företagarvänlig politik.

Vi kan titta på det som har hänt under mandatperioden, fru talman. En av de första reformerna för företagen som Moderaterna genomförde var att höja arbetsgivaravgiften för ungdomar våren 2023. Det har kostat miljarder för företagen och har bidragit till ökad arbetslöshet, inte minst ökad arbetslöshet bland ungdomar.

Nu har man temporärt återinfört en sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Centerpartiet vill ha den permanent. Vi vill utvidga den till att gälla även för dem som har varit långtidsarbetslösa och som står långt ifrån arbetsmarknaden. Företagen är ju de som skapar jobben. Det är de som gör att de som i dag är arbetslösa och går på bidrag kan få ett riktigt arbete.

Det är väldigt bra det nu ställs krav på kommunen att ordna med aktiviteter, men det är viktigt att aktiviteterna inte slår ut privata företag eller blir låtsassysselsättningar. Om nu ledamoten inte har läst motionen från Centerpartiet, vilket förefaller vara fallet, bör hon göra det. Den uppföljning vi vill se av reformen handlar om att inte konkurrera ut privata företag utan se till att få ut människor på den riktiga arbetsmarknaden.

Fru talman! Tack, ledamoten Bergenblock, för det här utbytet!

Jag kan lite krasst konstatera att den blågula regeringskonstellationen nog har betydligt större möjligheter att få igenom riktigt företagsvänlig politik än den rödgröna röran vi ser på andra sidan. Det är därför jag välkomnar Centerpartiet till borgerligheten. Det finns knappast någon borgerlighet på andra sidan. Det kan vi nog båda vara överens om.

Jag inte ska föregå ledamotens anförande, men jag ser reservationerna. Man är tydlig med att sanktionsavgifter inte är vare sig ett rimligt eller ett proportionellt verktyg och att det därför inte ska tillämpas. Man vill alltså inte ha verktyget att kunna sätta hårt mot hårt mot de kommuner som vägrar att genomföra aktivitetskravet.

Det säger ju sig självt att det är ett sätt att urvattna reformen, och det är en reservation som Centerpartiet är med på tillsammans med övriga oppositionen. Det kan innebära att man öppnar dörren för kommuner att göra något annat. Det står svart på vitt i utskottets ställningstagande, och jag tycker att det är synd.

Vi behöver säkerställa att den här reformen får effekt i hela landet. Det här skulle kunna innebära en orättvisa. Vi pratar alldeles för sällan om att reformer som förstärker drivkrafterna till arbete och ger människor nycklar att öppna dörren kan slå olika i landet. Det finns kommuner som struntar i det här och som hittar kryphål för att inte ställa krav på människor.

Jag tycker att det är synd att Centern är med och öppnar den här dörren tillsammans med Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet.

Fru talman! Kul att för första gången få ta en replik på ledamoten!

Jag har en bakgrund i företagsbranschen, på tal om att Miljöpartiet skulle vara företagarfientligt. Jag delar inte den bilden. Men jag har framför allt en bakgrund i kommunpolitiken, innan jag relativt nyligen klev in i riksdagen.

Det är något fantastiskt fint med att vara kommunpolitiker, nämligen att kommunal verksamhet ligger nära invånarna. Det är där vi väldigt lätt kan komma ut i verksamheterna och träffa dem som jobbar i praktiken. Jag har fått se fantastiska arbetssätt i kommuner – socialdemokratiskt och miljöpartistiskt styrda, by the way – där man jobbar med aktiviteter för personer med försörjningsstöd.

Jag har fortfarande mina fingrar med ute bland alla fantastiska medarbetare i socialnämnderna runt omkring i Sverige. En sak som jag har med mig då är att det just nu råder en otrolig belastning i och med alla nya propositioner, lagförslag och en ny socialtjänstlag. De är nästan överarbetade.

Till detta kommer nu ett nytt aktivitetskrav, som utökar kravspecen för vad kommuner ska göra. De säger: Snälla, kan vi inte bara få andrum? De vill väldigt gärna jobba med rätt typer av aktiviteter för dessa invånare. Ingen blir lyckligare än de när någon kan lämna ett liv med försörjningsstöd.

Det här var något vi reagerade på. Vi stöder aktivitetskravet och har inte lagt det här i en egen motion. Men vi har ställt oss bakom den här reservationen för att vi känner att regeringens misstänkliggörande av kommuner är så klassiskt. Vi tror att dialog är en bättre väg framåt. Det är det jag vill fråga ledamoten om. Vilka förutsättningar finns för dem att kunna genomföra det här i praktiken?

Fru talman! Stort tack, ledamoten Seye Larsen, för frågan och möjligheten att få utveckla vårt resonemang i de här frågorna!

Ledamoten har helt rätt i att den moderatledda regeringen har ett högt reformtempo, särskilt på det förebyggande området. Den nya socialtjänstlagen är en enorm reform som förhoppningsvis gör stor skillnad runt om i landet. Det gäller även kopplingen till aktivitetskravet.

Jag tror att vi gör alla de människor som år efter år sitter fast i ett utanförskap en enorm otjänst genom att säga att vi måste steppa ned takten och stanna upp. De behöver tvärtom den här reformtakten, och de behöver reformer som siktar på att ta dem närmare arbetsmarknaden.

Det kommer en del pengar från statens sida i budgeten för 2026. Egentligen redan när Tidöavtalet skrevs i min hemstad Västerås aviserades faktiskt att ett aktivitetskrav var på gång att läggas fram.

Jag tror snarare att vi måste titta på de människor som år ut och år in är fast i bidragsberoende. Det är för dem vi gör det här, och det är dem vi måste ha i främsta rummet.

Fru talman! Jag förstår det här, och jag kommer att återkomma i mitt huvudanförande och även i nästa debatt om en bild som ibland målas upp av personer med försörjningsstöd och som är grovt felaktig.

Faktum är att vi har ett historiskt lågt antal i försörjningsstöd. Det har aldrig varit så lågt sedan mätningarna började. Och det handlar absolut inte om de stora barnfamiljer som man hela tiden pratar om, men det är en annan sak.

Sedan är arbetslösheten hög, och jag instämmer i att man inte riktigt lyckats. Men försörjningsstödet är historiskt lågt. Många kommuner jobbar redan i dag för att försöka hitta aktiviteter. Det är inte lätt.

Jag kan ta ytterligare ett exempel på något som kommer att bli väldigt svårt. Flera av de personer som jag har träffat som lever med försörjningsstöd är ibland på aktivitet och ibland inte, och det är för att de har omfattande utmaningar i sitt liv. Det kan vara en kombination av fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa och annat, som gör att de ibland inte mår bra och inte orkar eller inte klarar att vara med. De har fallit mellan stolarna genom hela livet. Det finns inte någon tydlig bedömning av deras faktiska arbetsförmåga. Finns den över huvud taget?

I allt detta ställs det också krav på sjukintyg. Det kommer att bli en enorm administrativ börda. Primärvården kommer att få ännu mer att jobba med, med alla sjukintyg som ska skrivas om man ska följa kraven. Vi initierade den nya socialtjänstlagen när vi satt i regering eftersom det var viktigt att jobba mer förebyggande, och det var en stor reform. Alla de handläggare jag har pratat med har knappt ens hunnit andas efter den förrän nya krav ställs.

Jag tror att viljan att jobba finns där ute. Det är därför de allra flesta kommuner faktiskt jobbar med olika typer av aktiviteter. Men de behöver få förutsättningarna och resurserna. De behöver få tid att andas. Det behöver landa, och vi behöver göra detta i dialog.

Varför ville man absolut ställa de här hårda kraven? Och så ska det vara vitesbeläggningar som kommer att leda till hårda krav hela vägen ut. Har man någon förståelse för den utmaning som socialnämnderna runt om i landet befinner sig i?

Fru talman! Tack, ledamoten, för det här replikskiftet!

Jag skulle säga att ledamoten har helt rätt i att andelen som lever på försörjningsstöd har minskat över tid. Men det som är en enorm utmaning är att tiden i försörjningsstöd har ökat markant. Utanförskapet har alltså blivit djupare för dem som fastnar där. Det är det stora samhällsproblem vi behöver bryta.

Aktivitetskravet är i mångt och mycket utformat och inspirerat av framgångsrika kommuner där man verkligen har implementerat detta fullt ut och kunnat se stor framgång. Detta är alltså inte något nytt påhitt, utan det är utformat i nära samarbete med framgångsrika kommuner.

Jag tror att vi ska ha fokus på vad detta är. Jag minns inte om ledamoten sa att det är hårt, men det var kanske det som skulle vara sammanfattningen. Jag menar tvärtom att detta görs av omtanke om människor. Vi lämnar dem faktiskt inte utanför.

Jag vill ta ett exempel. I Sundsvalls Tidning kunde vi läsa om en fembarnsmamma som just hade gått från ekonomiskt bistånd till arbete, genom stöd och aktivering. Det är detta som aktivitetskravet handlar om, att fler människor ska få göra den resan och inte lämnas åt sitt öde. Vi ska inte dra undan stöd utan tvärtom ställa krav eftersom vi bryr oss om dem.

Hon sa något viktigt, som jag tror att fler i den här kammaren behöver höra. När hon fick frågan om vad hon tyckte om bidragsreformerna sa hon: De nya villkoren får fler att vakna till. Jag tror att det kanske är det vi behöver. Fler behöver vakna till och göra den här resan – resan närmare arbete och in i en samhällsgemenskap som faktiskt inte lämnar människor efter sig.

Fru talman! Jag är tillsammans med mitt parti av den absoluta uppfattningen att människor mår bäst av att ha ett arbete, kunna försörja sig själva och känna mening, sammanhang och framtidstro. Men vi är också av den absoluta uppfattningen att ett välfärdssamhälle måste ha trygghetssystem som finns där när livet faller samman.

Det viktiga är att dessa två saker inte står i konflikt med varandra. Tvärtom är det just kombinationen av arbete och trygghet som historiskt gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika länder. Problemet, fru talman, är att högern och Sverigedemokraterna inte klarar av att hålla dessa båda tankar i huvudet samtidigt.

För att ett land ska blomstra krävs det att människor kan arbeta och bidra – det vet vi. Men då krävs det också politik som gör detta möjligt. Det krävs investeringar i utbildning, industri och omställning. Det krävs en välfärd som fungerar. Det krävs vuxenutbildning, folkhögskolor och arbetsmarknadsinsatser för dem som behöver en ny chans i livet. Det krävs en arbetsförmedling som fungerar och ett trygghetssystem som människor faktiskt kan leva på. Men allt detta har monterats ned.

Vi har i dag en historiskt hög arbetslöshet. A-kassan räcker inte, människor utförsäkras och trösklarna in på arbetsmarknaden blir högre och högre, särskilt för den som redan står långt ifrån den. Och samtidigt väljer regeringen att lägga över konsekvenserna av sin egen politik på socialtjänsten. Nu ska socialtjänsten inte längre främst hjälpa människor i utsatthet. Nu ska den kontrollera, rapportera och sanktionera.

Fru talman! Vi måste våga tala klarspråk om vilka människor det faktiskt handlar om. Det handlar om människor som har blivit sjuka, människor med psykisk ohälsa, kvinnor som flytt våld, människor med missbruk och människor som drabbats av sorg, trauma och katastrofer. Det handlar om människor vars liv inte följt en rak linje.

Det finns säkert människor som aldrig själva mött den här verkligheten och därför tänker att hårdare krav låter rimligt – att den som får ekonomiskt bistånd bara behöver motiveras lite mer. Men problemet är inte att människor saknar vilja utan att de saknar möjligheter. Regeringen försöker framställa det som att människor väljer försörjningsstöd framför arbete. Men det finns inget som tyder på det, tvärtom.

I dag är skillnaden mellan att leva på ekonomiskt bistånd och att arbeta större än någonsin. Det är en situation som har skapats genom en medveten politik där stödet hållits tillbaka år efter år.

Fru talman! Sedan Reinfeldtregeringen har nivåerna i försörjningsstödet räknats upp på ett sätt som i praktiken urholkat stödet kraftigt. Det handlar om tusenlappar varje månad för människor som redan lever på marginalen. Vi har granskat detta, och vi har KU-anmält regeringar för det. Och det visade sig att kritiken var berättigad. Argumentet att människor inte arbetar för att det inte lönar sig håller alltså inte.

Då återstår bara regeringens andra förklaring, att människor inte vill arbeta. Men inte heller detta stämmer. Det som driver människor till ekonomiskt bistånd är utförsäkringar, arbetslöshet, sjukdom, våld i nära relation och ett välfärdssystem som inte längre håller.

Det mest anmärkningsvärda i allt detta är kanske att det redan finns aktivitetskrav i dag. Socialtjänsten ställer redan krav på aktivitet och deltagande. Skillnaden är att dagens system kan anpassas efter individens situation och behov, men regeringen väljer nu att göra det tvingande. Man vill införa ett mer standardiserat och hårdare kontrollsystem, där människor i mycket svåra livssituationer ska pressas ytterligare och socialtjänsten ska lägga ännu mer tid på administration, övervakning och sanktioner, i stället för på verktyg för människor att återta makten över sina liv.

Fru talman! I praktiken riskerar detta att innebära att människor med mycket stora behov står helt utan ekonomisk hjälp. Det innebär ökad hemlöshet, större utsatthet och djupare fattigdom. Och för vad då? Jo, för att regeringen behöver någon att skylla sina egna misslyckanden på.

I medier har vi redan kunnat läsa om människor som kommer att drabbas: svårt sjuka människor som ändå bedöms som arbetsföra och människor med omfattande smärta och allvarliga skador som nu riskerar att förlora sin ekonomiska trygghet. Det finns ingenting värdigt i detta. Regeringen behöver svara på vad som ska hända med dessa människor om de inte kan arbeta och straffas med indraget stöd. Ska de leva på gatan och gå med mössan i hand till kyrkan? Den tid när Sverige behandlade människor så vill vi inte ha tillbaka.

Fru talman! Det finns också något djupt ideologiskt avslöjande här. När människor som redan har det gott ställt ska motiveras till arbete får de skattesänkningar: rotavdrag, rutavdrag och jobbskatteavdrag. Men när människor lever i fattigdom ska motivationen tydligen komma genom ännu större ekonomisk utsatthet. Det är en politik som säger allt om vilka människor regeringen anser vara värda förståelse och vilka som ska mötas med misstänksamhet.

För oss är socialtjänstens uppgift inte att tvingas sparka på människor som redan ligger ned. Dess uppgift är att hjälpa människor tillbaka. Det är skillnaden mellan solidaritet och misstänkliggörande. För oss är politikens roll att skapa de bästa förutsättningarna för våra medborgare och för samhället i stort. Det gör man inte genom att ta oss tillbaka till det Fattigsverige vi arbetat hårt för att komma ifrån.

Därför säger vi nej till regeringens aktivitetskrav för försörjningsstöd. Vi yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill börja debatten med att yrka bifall till utskottets förslag och därigenom också avslag på de motionsyrkanden och reservationer som finns i det här betänkandet om aktivitetskrav för mottagande av försörjningsstöd.

Vi befinner oss i slutet av mandatperioden. Det är tydligt att vi i Tidöregeringen nu genomför den förändring på många politiska områden som vi fick mandat och stöd för i valet 2022. Det som vi kristdemokrater tillsammans med övriga Tidöpartier nu genomför är en nödvändig kursändring för Sverige. Den sker efter att man i tidigare S-regeringar under flera mandatperioder varken insett problematiken eller haft viljan eller motivationen att genomföra de förändringar som var nödvändiga för vårt land. Sveriges valmanskår såg att det behövdes en ny inriktning på politiken, och det är detta som vi just nu i samarbetet ser till blir verklighet.

I dag debatterar vi en viktig förändring i detta arbete, nämligen aktivitetskrav för mottagande av försörjningsstöd. Vi kristdemokrater vill, tillsammans med övriga Tidöpartier, öka incitamenten för att komma i arbete. Vi vill ge drivkrafter till att ta ett arbete och få en egen försörjning. Detta sker för att minska risken för långvarigt bidragsberoende och utanförskap.

Detta förslag är en del av regeringens bredare bidragsreform, som syftar till att bryta bidragsberoendet och öka drivkrafterna till arbete. De tre delarna är bidragstak kombinerat med jobbpremie, kvalificering till socialförsäkringen samt den reform vi debatterar i dag, aktivitetskrav när man har försörjningsstöd.

Fru talman! Den förändring vi genomför innebär att den som lever på försörjningsstöd ska göra allt vad den kan för att närma sig ett arbete. Men det är viktigt att säga att detta ska ske utifrån den förmåga man har. Har man 100 procents förmåga ska man aktiveras på 100 procent. Men har man 50 procents förmåga ska aktivitetsnivån naturligtvis vara inriktad på 50 procent. Man ser alltså till individens möjligheter att jobba utifrån den förmåga individen har.

Kommunen blir också skyldig att erbjuda meningsfull aktivitet, och den enskilde blir skyldig att vara med på aktiviteten. Väljer man att inte göra så kan bidraget dras in eller sänkas. Naturligtvis behöver föräldrarna ha stöd för förskola och fritidshem. Som jag nyss sa: Det här är en del av en helhet som ska främja arbetslinjen och motverka bidragsberoende.

Fru talman! Det förslag vi nu debatterar handlar alltså om ett aktivitetskrav. I dag lever många människor i utanförskap i form av arbetslöshet, bidragsberoende och utan möjlighet att klara sin egen försörjning. För att bryta detta måste det bli mer lönsamt att gå från bidrag till arbete och vidare till egen försörjning. Därför går Kristdemokraterna och övriga partier i Tidösamarbetet fram med denna bidragsreform för att stärka arbetslinjen.

Att ha ett jobb bidrar till ökad självkänsla, både för den enskilde och för dennes familj. Bidragsreformerna innebär att fler kommer i arbete och blir delaktiga i uppbyggandet av vår viktiga samhällsgemenskap. Det är viktigt att detta nu genomförs. Under alltför lång tid har det varit möjligt för personer att leva på bidrag under mycket lång tid utan krav på motprestation.

Fru talman! Ekonomiskt bistånd är inte en långsiktig lösning. Det ekonomiska biståndet ska utgöra det yttersta skyddsnätet när människor tillfälligt inte kan klara sin egen försörjning. Det handlar om att samhället ska vara med och ge sitt stöd när situationen och livet är sådana att man inte klarar sig själv. Men det ska inte vara något som är ett varaktigt och långsiktigt underlag för försörjning. Vi menar att försörjningsstödets utformning har lett till att det för många familjer, till exempel familjer med flera barn, inte har lönat sig tillräckligt eller att det inte funnits tillräckliga incitament att börja jobba i stället för att leva på bidrag.

Fru talman! En meningsfull sysselsättning kan bryta isolering och också främja integrationen när det är aktuellt. Den som riskerar ett långvarigt bidragsberoende och ett liv i utanförskap ska mötas av samhällets stöd men också av tydliga krav på att själv göra det man kan som är nödvändigt och möjligt för att komma i arbete.

Aktivitetskravet ställer krav både på den enskilde att delta i aktiviteterna och också på kommunerna att tillhandahålla meningsfulla aktiviteter för dem som får försörjningsstöd, till exempel genom arbetsplatsförlagda aktiviteter. Aktiviteterna ska bidra till den enskildes förmåga att ta ett arbete, öka den enskildes språkliga förutsättningar och förbättra den enskildes förutsättningar att söka ett arbete. I samband med den här förändringen har också regeringen och SKR ingått en överenskommelse för att ge ett stöd till kommunerna när aktivitetskravet ska införas.

Fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet. Det är rätt och rättvist att de som lever på bidrag också deltar i olika aktiviteter. Enligt överenskommelsen ska SKR bland annat främja samarbetet mellan kommunerna, erbjuda forum för erfarenhetsutbyte och bidra till utveckling av digitala strukturer för informationsöverföring i dialog med arbetsförmedling och andra aktörer. Det är viktigt att ge stöd och hjälp till kommunerna – de 290 vi har – i implementeringen av kraven.

Fru talman! När vi i Tidösamarbetet ser till att göra förändringar som både värnar alla medborgares resurser och också innebär åtgärder som ökar incitament kan vi ändå se att finns ett splittrat motstånd på oppositionssidan. Det spretar, som så ofta under de senaste fyra åren.

Vi diskuterar i dag tre förslag som i viss mån hänger ihop. Det finns en röd tråd mellan dem alla, nämligen att oppositionen är splittrad och spretar. I just det här ärendet ställer sig Centern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet bakom stora delar av förslaget men har egna reservationer, medan Vänsterpartiet tydligt avvisar förslaget och säger nej. Detta är symtomatiskt för det så kallade rödgröna samarbetet, som ska utgöra underlaget för en regering.

Man kan tydligt se vilket kaos det kan vara när oppositionen inte har en samlad linje här. Detsamma gäller också för många andra ärenden under den här mandatperioden. Det är också klart att man till vissa delar inte ser problemen med bidragsberoende och därför i olika delar motsätter sig våra förslag.

Min hälsning till svenska folket är, i likhet med förra ärendet, att man ska försöka undvika den rödgröna konstellationen i valet i september. Det riskerar att vända utvecklingen åt fel håll.

Fru talman! Det finns ett alternativ i höstens val. Vi kristdemokrater och övriga Tidöpartier har visat att vi kan samarbeta för att ta tag i de svåra och ibland komplicerade frågor som finns för framtiden i Sverige.

Vi presenterar nu en omfattande bidragsreform för att stärka arbetslinjen och ta itu med det stora utanförskapet i samhället. Vi ser detta som ett av stegen till att bygga ett starkare Sverige. Som tidigare sagts yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionsyrkanden och reservationer.

Fru talman! Jag noterar att Ingemar Kihlström berömmer det egna samarbetet och är orolig för oppositionen. Men det är faktiskt regeringssamarbetet som bygger på ett parti som lurade hela kvittningssystemet och alla andra partier. Man lovade att hålla två ledamöter borta från omröstningen, men de smög ändå in och tryckte på knapparna.

Nu har vi inget kvittningssystem längre. Vi har haft en ledamot som har sprungit ut och kräkts mitt under voteringen. En partikollega till mig som var sjukskriven fick komma hit när hon just hade opererat bort en lunga. Vad är det för samarbete, för trovärdighet att vara stolt över? Hur ser ledamoten på SD:s uppenbara förmåga att bryta ingångna överenskommelser – bådar det gott?

Fru talman! Jag kan konstatera att ledamoten Lantz väljer att ta upp ett helt annat ämne i replikskiftet än vad debatten handlar om. När jag försöker lyfta fram att vi står enade bakom förslagen för att bryta bidragsberoende och främja arbetslinjen väljer ledamot Lantz en helt annan angreppspunkt. Jag förstår det, för ledamoten Lantz har ju ingen grund att bygga sitt regeringsunderlag på. Det räcker att titta på reservationerna i betänkandet.

Att då stå och säga att man vill bära fanan framåt för landet och ta ansvar klingar ganska tomt. Jag kan konstatera att det finns sju reservationer i betänkandet. Det är allt från att en del av det regeringsunderlag som ledamoten Lantz har säger blankt nej till att ledamoten Lantz tillstyrker förslaget men anser att det blir för hårt för kommunerna att få en sanktionsavgift om de väljer att bortse från statens krav och lämna dem som ska aktiveras utanför. Att då säga att man har en grund för ett samarbete för Sverige den kommande mandatperioden klingar falskt.

Jag väljer i den här debatten att hålla mig till ärendet. På Tidösidan har vi hittat en gemensam grund, trots att vi haft olika ingångar i många fall och även i det här ärendet. Lycka till, ledamoten Lantz, med att göra detsamma på din planhalva av politiken!

(Applåder)

Jag vill påminna om att ämnet för debatten är aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd och om att alla talar via talmannen.

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men ledamoten lyfte farhågor kring att oppositionen inte skulle kunna få ihop ett regeringsunderlag. Eftersom Socialdemokraterna är det största partiet kände jag mig träffad.

Vi har en reservation som handlar om försiktighet med att privatisera och släppa in företag. Vi har sett, till exempel på HVB-området, vilka katastrofala följder det får. Vi behöver inte jämka oss samman med andra partier. Hade vi suttit i regeringsställning hade vi tagit de diskussionerna i Regeringskansliet, och jag gissar att Kristdemokraterna varit inbjudna till sådana. Det är inte konstigt att riksdagen fungerar så att det finns flera reservationer från oppositionspartierna. Vi socialdemokrater går till val som eget parti, och vi redogör för vår politik i den här kammaren.

Problemet är att vi inte har någon innehållsförteckning. Vi vet inte hur diskussionerna har gått. Hur mycket spår finns det av kristdemokratisk politik i de ärenden som vi diskuterar här i dag?

Jag tycker att det är viktigt hur Kristdemokraterna ser på handslag och tillit när det gäller regeringssamarbete. När ska vi få diskutera det? Det är lätt att kritisera andra partier, men det är tydligen svårt att ta ansvar för de avtalsbrott som det största och viktigaste partiet i regeringskonstellationen gör sig skyldigt till. Jag tror att det är många både här inne och utanför kammaren som vill ha svar: Hur ser Kristdemokraterna på att lura de folkvalda i Sveriges riksdag?

Som sagt handlar debatten om försörjningsstöd.

Fru talman! Jag ska försöka hålla mig till att tala via talmannen.

Det är helt riktigt att varje parti har sin ingång och lämnar sina reservationer, som ledamoten säger. Det var otvivelaktigt så även under förra mandatperioden. Där kan jag ge ledamoten rätt. Vi kristdemokrater tyckte inte alltid exakt likadant som andra partier. Men i det här ärendet, liksom i föregående och efterföljande ärende i dagens debatter i kammaren, har vi en gemensam linje. Vi har rett ut det.

Det jag talade om är att det spretar på oppositionssidan i det här ärendet. Man går till val på sin egen politik – helt korrekt. Men om man vill presentera ett realistiskt regeringsalternativ behöver man hitta samarbete. Det lyckades vi också göra i många reservationer under förra mandatperioden, trots att vi satt i opposition.

Jag kan konstatera att det finns en skiljaktighet när det gäller vad vi lovar. På vår planhalva har vi tagit de svåra frågorna och hittat vägar fram. Är vi överens om allt? Får vi kristdemokrater alltid som vi vill? Nej, men vi tar beslut som för Sverige framåt och som är nödvändiga för Sverige.

Frågan om kvittningen lägger jag med varm hand i min gruppledares händer att lösa. Det handlar om ett handslag, och handslaget ska ges och hållas. Jag har stort förtroende för att gruppledarna i Sveriges riksdag ser till att både jag och Gustaf Lantz framöver kan vara lediga när vi har behov av det.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation 6 under punkt 6 om uppföljning och utvärdering av aktivitetskravet.

Under mandatperioden har arbetslösheten i Sverige ökat med 100 000 människor. Sverige har i dag den tredje högsta arbetslösheten i EU. Det här är ett fullständigt fiasko och ett totalt misslyckande för den sittande regeringen. Bristen på förslag och åtgärder för att komma till rätta med arbetslösheten har varit monumental, och trots att den liberala arbetsmarknadsministern har bytts ut två gånger på mindre än fyra år har ingenting blivit bättre. Det här hänger förstås ihop med flera olika saker, såsom en misslyckad skolpolitik, en misslyckad integrationspolitik och en misslyckad företagarpolitik, men kanske framför allt med en misslyckad arbetsmarknadspolitik och tre idélösa arbetsmarknadsministrar som inte lyckats rusta människor för arbete.

För Centerpartiet är det en självklarhet att arbetslinjen ska vara stark. I grunden är vi därför positiva till regeringens proposition om aktivitetskrav. För oss är det en självklarhet att den som kan arbeta ska arbeta. Att ställa krav på aktivitet för den som uppbär försörjningsstöd är därför ett viktigt och riktigt steg för att bryta utanförskap och underlätta för fler att nå egen försörjning. Vi ställer oss därför bakom propositionens intentioner och huvudsakliga förslag. För att reformen ska bli framgångsrik krävs det dock att den genomförs på ett genomtänkt sätt.

Det som föreslås i propositionen är att den som uppbär försörjningsstöd i mer än tre månader måste delta i en aktivitet för att ha fortsatt rätt att uppbära stöd. Om man redan har sysselsättning på heltid genom arbetsmarknadspolitiska program, sfi-studier eller annan godtagbar utbildning uppfyller man redan kravet. Annars blir kommunen ansvarig för att tillhandahålla aktiviteter.

Syftet med aktivitetskravet är både att få människor i arbete och att bryta den sociala isolering som kan följa på långvarig arbetslöshet. Det här är bra. Men ska reformen lyckas med syftet att få fler människor i arbete är det helt avgörande vad det är för sorts sysselsättning som erbjuds. Därför är det avgörande att de aktiviteter som kommunen erbjuder är meningsfulla och verkligen stärker individens chanser på arbetsmarknaden. Det får inte bli en reform där människor enbart sysselsätts för sysselsättningens egen skull. Målet om egenförsörjning genom arbete eller studier får under inga omständigheter tappas bort. Därför kräver Centerpartiet att regeringen låter följa upp den här reformen noggrant för att vid behov återkomma till riksdagen med förslag på förändringar.

Vidare, fru talman, menar vi i Centerpartiet att man måste gå längre för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Vi vill investera i de förmågor som krävs för att få arbete. Därför vill vi exempelvis inrätta ett obligatoriskt nystartsår för dem som varit utanför arbetsmarknaden i mer än tre års tid. Ett sådant år ska innebära intensiva jobbförberedande insatser, som praktik och jobbsvenska. Vi vill att regeringen utreder hur ett sådant mer kraftfullt och resultatfokuserat verktyg ska kunna införas som en del i aktivitetskraven.

Propositionen öppnar för att arbetsplatsförlagda aktiviteter kan genomföras såväl i kommunal regi som hos privata företag och ideella organisationer. Det är en välkommen flexibilitet som kan skapa fler vägar in på arbetsmarknaden. Samtidigt är det av yttersta vikt att dessa insatser inte snedvrider konkurrensen. Regelverket måste vara tydligt och förutsägbart, och det måste finnas en aktiv uppföljning för att säkerställa att konkurrensen på den lokala marknaden inte påverkas negativt. Regeringen måste därför, menar vi, säkerställa att detta efterlevs och vid behov återkomma till riksdagen med förslag på förändringar.

Fru talman! Den här regeringen har gång på gång visat hur man misstror Sveriges kommunpolitiker och regionpolitiker, trots att de flesta företrädarna själva har en bakgrund i den lokala politiken. Därför ägnar man väldigt mycket tid åt detaljstyrning och bestraffningar. Alternativt driver man på för att förstatliga kommunernas och regionernas kärnuppdrag, som skolan och sjukvården.

Även vad gäller aktivitetskravet är misstron mot Sveriges kommuner monumental. Därför vill man ge Ivo, som inte hinner med sina nuvarande uppgifter, i uppdrag att granska kommunernas arbete med aktivitetskravet och vid brister dela ut sanktionsavgifter. Vi i Centerpartiet, som hyser en större tilltro till våra kommun- och regionpolitiker, menar att tillsynen gentemot kommunerna ska vara förutsägbar och proportionerlig. Utgångspunkten måste vara att man via dialog ska ge kommunerna stöd och vägledning i arbetet med att leva upp till lagens krav kring aktiviteter. Centerpartiet ser inte att sanktionsavgifter är vare sig ett rimligt eller ett proportionerligt verktyg och menar därför att det inte ska tillämpas.

Fru talman! Sammanfattningsvis är aktivitetskravet ett steg i rätt riktning efter snart fyra års misslyckad arbetsmarknadspolitik. Det kan förhoppningsvis hjälpa till att bryta människors bidragsberoende och i stället rusta dem för jobb. Men det räcker inte. Centerpartiet vill se en mer offensiv politik där vi gör det lättare och billigare för företagen att anställa – genom en permanent sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga, lågavlönade och arbetslösa, genom att ta bort arbetsgivaravgifterna för de tio första anställda i små och växande företag, genom att lyfta bort sjuklöneansvaret, som regeringen återinförde, för småföretag och genom en ny anställningsform med förenklade jobb för den som står långt från arbetsmarknaden och som varit arbetslös länge.

För att på riktigt bryta utanförskap och sänka trösklarna till arbetsmarknaden räcker det inte med ett aktivitetskrav. Det krävs också en ordentlig jobb-boost. Den politiken har saknats under hela den här mandatperioden, men den politiken har Centerpartiet.

Fru talman! Sverige ska vara ett land där varje människa får chansen att stå på sina egna ben. Men, fru talman, för alldeles för många fungerar det inte så i dag. För alldeles för många har försörjningsstödet blivit något annat än det var tänkt att vara.

Det ekonomiska biståndet ska vara samhällets yttersta skyddsnät när livet tillfälligt inte bär. Det ska inte vara en vänthall där man sitter fast. Det ska inte vara en konstruktion där människor sorteras bort från krav, förväntningar och möjligheter. Därför behövs den reform som vi diskuterar i dag i kammaren: aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd.

Förslaget innebär att den som har haft ett försörjningsstöd i minst tre sammanhängande månader och har förmåga att delta i aktiviteter ska delta i aktiviteter den tid som inte går till exempelvis arbete, arbetssökande, studier eller andra insatser. Syftet är glasklart: att motverka utanförskap, att ta till vara ens bästa jag och att göra vägen till egen försörjning och självständighet kortare.

Fru talman! Det handlar inte om att misstänkliggöra människor. Det handlar inte om att peka finger åt den som har det svårt. Det handlar om att sluta acceptera att människor lämnas hemma år efter år utan en plan och utan en verklig väg tillbaka.

Den som kan arbeta ska möta förväntningar. Den som behöver stöd ska möta stöd. Den som till exempel har en halv förmåga ska inte avskrivas som att den saknar all förmåga. Har man 100 procents aktivitetsförmåga ska man delta 100 procent. Har man 50 procents aktivitetsförmåga ska man delta 50 procent. Det är respektfullt gentemot individen. Tiden när samhället sa ”Du behövs inte. Vi tar hand om dig.” är förbi. Vår bestämda övertygelse är att alla som kan bidra också ska få chansen att göra det.

Fru talman! Reformen innebär också en tydlig skyldighet för kommunerna. Socialnämnden ska se till att det finns meningsfulla aktiviteter. Det är ett viktigt ord: meningsfulla. Det ska inte handla om sysselsättning för syns skull och om att man blir en pinne i statistiken. Det ska handla om aktiviteter som faktiskt kan föra människor närmare studier eller arbete.

Det kan vara aktiviteter som stärker motivationen att söka arbete eller börja utbilda sig. Det kan vara insatser som förbättrar språket. Det kan vara aktiviteter som gör det lättare för en att söka jobb. Det kan vara arbetsplatsförlagda aktiviteter. Hänsyn ska tas till människans behov och förmåga. Det finns en enkel målsättning med aktiviteterna. Det handlar om att se till att bryta utanförskap, att ta till vara den kraft som finns hos människor och att bryta den sociala isolering som ofta följer av långvarigt bidragsberoende.

Fru talman! Vi vet att utanförskap inte bara syns i statistiken. Det märks i ens vardag – i att man inte har arbetskamrater, i att man inte har rutiner, i att man inte får känna att man växer som människa och i att barn aldrig ser sina föräldrar gå iväg på morgonen till ett arbete, en utbildning eller en annan aktivitet som leder framåt. Detta vägrar vi acceptera, fru talman.

Fru talman! Den här reformen är utformad med viktiga undantag – det är viktigt att nämna. Det här kravet ska till exempel inte ställas på 18–20-åringar som går i gymnasieskola eller jämförbar utbildning. Det ska inte ställas på den som arbetar heltid eller den som har uppnått riktåldern för pension. Det ska inte ställas i den omfattning som en person har sjukpenning, sjukersättning eller andra socialförsäkringsförmåner. Det ska inte heller ställas på den som är föräldraledig med ett barn under ett år.

Det här är viktigt, fru talman, för det visar vad reformen är och vad den inte är. Den innebär inte, som sagt var, att alla ska göra samma sak. Den innebär att den som har förmåga ska göra det den kan för att närma sig egen försörjning.

Fru talman! Det finns också sanktioner i förslaget, som har nämnts här tidigare. Den som utan godtagbara skäl inte deltar i anvisade aktiviteter ska kunna få försörjningsstödet nekat eller nedsatt. Men här finns också utrymme för ansvarig nämnd att avstå från att sätta ned eller neka bistånd om det skulle finnas särskilda skäl.

Kraven gäller inte bara individen. De gäller även kommunerna. Det är inte rimligt att vi ställer krav på den enskilde men låter kommuner komma undan om de inte erbjuder meningsfulla aktiviteter. Rättigheter och skyldigheter ska hänga ihop. Staten ska ställa krav även på det offentliga.

Fru talman! Mot detta invänder vissa att kommunerna i stället bara behöver stöd och vägledning. Självklart behöver de det. Självklart behövs kunskapsstöd och bra implementering. Det är därför vi också avsätter betydande resurser: 130 miljoner för utökad tid i förskola och fritidshem det här året. Det dubbleras till nästa år. Totalt avsätter regeringen 2 miljarder per år för de här insatserna gällande aktivitetskravet.

Fru talman! Ett återkommande argument mot det här är att aktiviteter ibland riskerar att bli ineffektiva. Det är en viktig invändning om aktiviteterna faktiskt är dåligt utformade. Därför är det väldigt tydligt i den här propositionen att aktiviteterna, som sagt var, ska vara meningsfulla och syfta till att stärka vägen mot arbete och studier. Regeringen kommer självklart att följa upp det här.

Varför görs detta? Jo, för vi ser effekterna i de kommuner som redan i dag jobbar med den här modellen. Det gör till exempel Linköping, i mitt hemlän. Där var jag var med och införde den här modellen för fyra fem år sedan. Där har beroendet av ekonomiskt bistånd minskat betydligt. Bara mellan januari och augusti 2025 lämnade 822 individer ekonomiskt bistånd. Och i februari 2026 var antalet sådana hushåll nere på 1 880. Det är det lägsta som vi har uppmätt på tio år. Det bekräftar också en mänsklig insikt. Människor vill inte bli parkerade. Människor vill bli sedda. Människor vill bidra och göra något som spelar roll. Detta kommer den här reformen att hjälpa till med.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag blev lite fundersam när jag lyssnade på det och kände att jag behövde förtydliga vissa saker. När jag hörde ledamoten tänkte jag så här: Vi pratar om arbetsmarknadsinsatser och utbildningsinsatser och om att se till att människor som står långt från arbetsmarknaden ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Detta har Centerpartiet, Miljöpartiet, sossarna och vi efterfrågat i fyra år. Hur många står utan arbete i dag, sa vi? Det är otroligt många – arbetslösheten skenar.

Det som vi sätter oss emot med det här förslaget är att vi ser en ganska havererad arbetsmarknadspolitik. Vi ser att man skär ned på folkhögskolor, att akassan blir lägre och att det finns stora svårigheter i våra trygghetssystem. Ändå ska man sätta press på dem som är allra mest ekonomiskt utsatta.

Om regeringen hade sagt så här: Vi kommer att införa ett riktigt motivationsprogram och göra allt vi kan för att människor ska komma i arbete. Vi ska sänka trösklarna, se till att människor kan få en utbildning när de behöver det och se till att de har alla tänkbara förutsättningar att komma ut i arbetslivet. Då hade vi stått här och sagt: Jajamänsan!

Det som jag sätter mig emot, och jag vidhåller att det är ett stort problem, är att man kommer att göra de ekonomiskt utsatta än mer utsatta. Jag förstår inte logiken. Om politiken hade gjort precis det som den ska göra hade det här inte varit ett problem. Men nu gör man precis tvärtom. Min fråga är därför: Varför gör inte regeringen alla de här sakerna utan att straffa dem som är mest ekonomiskt utsatta?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Maj Karlsson för frågan.

Jag delar uppfattningen att mer behöver göras för att människor ska stå rustade för att komma ut i arbete. Det som ledamoten beskrev som utsatthet skulle jag snarare vilja vända på. Vår bild av det hela är att det handlar om förväntningar. Det är klart att samhällets yttersta skyddsnät ska finnas där när människor behöver det. Det är jättesvårt, och jag tror att det även kan drabba alla oss i den här kammaren. Det ska vara tryggt, och det ska garanteras att ingen lämnas utan stöd i en svår situation. Samtidigt får skyddsnätet inte bli någon form av hängmatta som människor lägger sig i och blir kvar i för alltid för att samhället inte förmår att erbjuda vägar vidare.

Den här regeringen säger inte heller att människor utan förmåga ska tvingas till aktivitet. Regeringen säger att om man har aktivitetsförmåga ska man använda den i den mån man kan. Som jag nämnde: Har man 100 procents förmåga ska man delta till 100 procent. Har man 25 procents förmåga är det 25 procent som gäller. Har man ingen sådan förmåga över huvud taget omfattas man inte av det här heller.

Förslaget innebär konkret att det ska gälla den som har haft försörjningsstöd i tre sammanhängande månader. Det ska komplettera sådant som arbetssökande, studier och arbetsmarknadspolitiska insatser. Det kan handla om språk eller arbetsplatsförlagda aktiviteter, som jag nämnde, eller om att stärka förmågan att ta första kontakten för att söka arbete.

Vi skjuter till pengar och stärker yrkesutbildningarna och grundskolan för att få resultat på lång sikt. Det görs en rad olika insatser, till exempel sänkt skatt på arbete och annat för att skapa fler jobb och företag, öka konsumtionen och så vidare. Helheten i det här paketet kommer att levereras i sinom tid.

Herr talman! Det kom ett litet ord som gav bilden av att det här är människor som på ett eller annat sätt saknar motivation. Det är inte det som är problemet – det handlar om förutsättningar.

Jag har varit på folkhögskolor över hela landet som säger att regeringen nu drar ned på deras verksamhet. Folkhögskolor är till exempel en jättebra väg in i arbete. Vi pratar om att det kommer att finnas undantagsregler och sådant, men problemet, som jag ser det, är att människor lätt ramlar igenom dem – det är därför som de är hos socialtjänsten.

Jag läste till exempel om en kvinna som har svåra ryggmärgssmärtor men som ändå bedöms vara arbetsför. Vad kommer att hända när hon hamnar i den här situationen? Jo, hon kommer att få sänkt försörjningsstöd – ett försörjningsstöd som flera regeringar i rad har sänkt olagligt. Resurserna är redan väldigt knappa. Det har aldrig lönat sig så mycket att arbeta som det gör i dag, men det säger man inte ett ord om. Det tycker jag är oärligt.

Visst hade det varit ett problem om man hade gjort allt man hade kunnat för att få ut människor på arbetsmarknaden och de ändå hade stått och sagt att de inte tänkte ta något jobb, men så ser det inte ut i dag.

Mitt stora problem med det här är alla de människor som kommer att ramla igenom. De kommer att drabbas extremt hårt för att de redan i dag lever på knappa resurser. Vart ska de ta vägen? Vi kommer att få ett nytt Fattigsverige.

Jag säger så här: Om man inför de här sakerna, ser till att det skapas en aktiv arbetsmarknad och ser till att människor har möjlighet att komma ut i jobb kommer de här sakerna att lösa sig ändå. Min fråga kvarstår: Varför gör man inte detta först för att sedan se vad man behöver gå vidare med?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågan.

Jag håller med om att frågan är komplex, eftersom samhället i sig är det, men det är också därför som den här reformen behövs. Människor med komplex problematik blir inte hjälpta av att vi bara sänker blicken, låter åren gå och låter dem vara i den situation som de befinner sig i.

Den som har en svag skolbakgrund behöver stöd och inte frånvaro av krav – den behöver till exempel utbildningsnära insatser. Den som saknar kunskaper i svenska behöver inte mer passivitet utan språkträning – vi vet annars vad det utmynnar i. Den som befinner sig i social isolering, som vi var inne på tidigare, behöver inte lämnas ensam hemma – den behöver mer kontakt med samhället.

Att människor har svårigheter är inte ett argument för att avstå från aktivitet utan snarare ett argument för att aktiviteten ska anpassas, precis som den här reformen säger. Att aktivitetskravet ska motsvara den enskildes förmåga är en rimlig ordning: Den som delvis har förmåga ska kunna delta delvis.

Herr talman! Jag vill snarare vända på frågan, även om det blir retoriskt. Vad är oppositionens alternativ för den som länge har varit beroende av försörjningsstöd? Ska personen bara fortsätta att vara hemma så som läget är i dag? Ska kommunerna fortsätta att betala ut bistånd utan att kunna erbjuda en tydlig struktur och en väg in i samhället? Ska barn fortsätta att växa upp utan att se sina föräldrar gå mot arbete och utbildning?

Jag skulle inte kalla det omtanke utan snarare kapitulation. Vårt perspektiv är något helt annat, och det visar vi genom den här propositionen.

(Applåder)

Herr talman! Detta var intressant, och vi kommer att debattera försörjningsstödet mer senare. Jag tycker att det är intressant att höra hur alla dessa reformer återkommande lindas in i en sorts bild av omtanke om invånarna. När man tydligt pressar, som vi nyss fick höra i repliken, framkommer bilden av personer som ligger i en hängmatta och kanske inte vill jobba. Den ligger där i bakgrunden hela tiden – vi får inte glömma bort det.

Faktum är att de människor med försörjningsstöd som jag har träffat vill jobba. Jag förstår dem. Med deras låga inkomst kan jag förstå att många av dem sitter dag ut och dag in med en ekonomisk stress som nästan äter upp dem inifrån. Det är den verklighet som många befinner sig i, och den vill man inte vara i. Man ska komma ihåg den utgångspunkten: Människor vill väldigt gärna arbeta – i synnerhet i den verklighet som vi i dag befinner oss i. Det har aldrig lönat sig så mycket att arbeta som det gör nu. På 20 år har gapet ökat något helt markant.

De människor som lever med försörjningsstöd – det yttersta skyddsnätet – är så pass marginaliserade ekonomiskt. Det finns ingenting man hellre vill än att komma i arbete.

Aktivitetskrav är intressant. Jag minns när jag fick besöka en återbruksverksamhet som vi hade. Jag har också besökt flera andra verksamheter som just jobbar med att försöka hjälpa människor tillbaka och med att bryta det här utanförskapet. Det var en fantastisk verksamhet där personer fick komma in och ha en meningsfull sysselsättning och sakta men säkert kunna ta steget vidare.

Denna återbruksverksamhet var väldigt stor eftersom den byggdes en gång i tiden när ganska många var i behov av att komma ut i arbete. I dag – liksom de senaste åren – ekar där nästan tomt, och de arbetar med väldigt få. Försörjningsstödet är ju nere på ett minimum, och när jag träffade verksamhetsledaren sa han att de personer de arbetar med – nu har ju kommunen också inrättat andra insatser – har komplexa behov.

Det kan finnas flera diagnoser. Det kan vara funktionsnedsättningar, och det kan vara psykisk problematik. Det kan vara personer som ena dagen orkar vara med och då är glada men som nästa dag inte finns där och inte ens orkar ringa och sjukskriva sig. Så är det för många av de människor de möter.

Någonting han återkom till var en reflektion över att de har att göra med så många som fallit mellan stolarna och som kanske egentligen borde vara permanent sjukskrivna. De har inte någon arbetsförmåga och kommer aldrig att ha det, hur mycket de än skulle vilja. När det gällde andra personer kunde man undra lite över var Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsinsatserna fanns.

Det arbete som många kommuner nu gör beror många gånger på att staten ju inte tar sitt ansvar. Staten tar inte sitt ansvar för utbildningsinsatser, staten tar inte sitt ansvar för arbetsmarknadsinsatser och staten tar inte sitt ansvar för att göra ordentliga bedömningar av människors sjukförmåga eller arbetsförmåga. Då tvingas kommuner kliva in.

Det perspektivet ska vi ha med oss – för vad gör regeringen? Vi har haft flera ministrar inom arbetsmarknadsfrågor, och vi har varit inne på det bristande arbetet med att försöka skapa insatser. I stället kräver regeringen detta av kommunerna. Allt som man inte lyckas med på nationell nivå kan man skylla på regioner och kommuner. Detta har vi hört återkommande i fyra år.

Aktivitetskravet är i sig inte dumt. Fungerande aktivitetsstrukturer ute i kommunerna kan ha väldigt goda effekter, det vill vi vara tydliga med från Miljöpartiet, och det är därför vi inte yrkar avslag på propositionen. Det måste dock vara genomförbart på rätt sätt, alltså ett sätt där man också samverkar med statliga myndigheter – som för en gångs skull kanske tar sitt ansvar, men man får väl säga att det återstår att se. Det ska vara individanpassat och flexibelt, och man ska jobba för att hjälpa individer tillbaka till det de drömmer om: att kunna ha en meningsfull sysselsättning.

Jag vill skicka med några orosmoln gällande detta. Ett orosmoln är, som jag nämnde i replikskiftet, att det är socialnämnderna som kommer att ha ansvaret, och många av dem är otroligt överbelastade med de reformer som har tryckts ned. Vissa är väl genomtänkta – ett exempel är den nya socialtjänstlagen, som är jättebehövlig och som vi har tragglat igenom från vår regering över till den regering vi har nu – men det är ett massivt tryck.

Det är enormt mycket som måste förändras, och vi har givetvis en oro för att socialnämnderna inte kommer att mäkta med om man trycker igenom det här ogenomtänkt. Då får vi inte ut meningsfulla aktiviteter till dem som behöver det.

Ett annat orosmoln vi har gäller att vi riskerar att få en administrativ belastning om detta genomförs på ett felaktigt sätt. Personer måste komma in med sjukintyg om de inte kan delta fullt ut och sjukintyg om de inte kan delta under en vecka eller mer, och det här måste uppdateras. Det blir en administrativ börda som kanske inte skulle behövas. Det är några farhågor vi har, och därför kommer vi att följa upp det här noga.

En tredje farhåga vi har är kopplad till den djupt felaktiga bild av personer med försörjningsstöd som återigen konsekvent förmedlas. Många av dem är personer med både psykisk ohälsa och samsjuklighet, och framför allt finns funktionsnedsättningar med. Det finns en risk att de faller mellan stolarna igen och kanske i värsta fall inte kan ta del av det yttersta skyddsnätet. Detta skulle vara väldigt förödande, och därför har vi givetvis också yrkat på de reservationer som lyfter fram det som handlar om att göra en ordentlig uppföljning.

Avslutningsvis är nog en av de viktigaste sakerna att vi behöver genomföra det här på rätt sätt, och då behöver vi ha med oss kommunerna. Vi behöver jobba tillsammans. Vi behöver ha en dialog, och regeringen behöver ta sitt ansvar. Så länge regeringen inte tar sitt ansvar är det fullständigt vansinnigt att man ska ställa krav och införa sanktioner mot kommunerna. Vi tror inte på det – det är helt fel väg att gå.

Det finns inga som är gladare än kommunerna när man lyckas få människor från försörjningsstöd till arbete. Vi måste alltså göra detta gemensamt, och vi måste få bort den misstänksamhet som hela tiden råder från den här regeringen mot kommuner och regioner.

Vi i Miljöpartiet yrkar därför bifall till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)