Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

Fru talman! Ursäkta att jag kommer något sent in i plenisalen. Jag försöker följa regelverket och har suttit och väntat utanför, och jag tappade nog fokus lite grann.

Fru talman! Betänkandet vi nu ska debattera handlar om Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och är utrikesutskottets betänkande nummer 12. Betänkandet är retrospektivt och behandlar verksamhetsberättelsen för 2020 vad gäller riksdagens OSSE-delegation samt regeringens skrivelse angående dess verksamhet andra halvåret 2019 och 2020.

Självfallet ska delegationen liksom regeringen redovisa sin verksamhet inför riksdagen. Jag vill dock säga att det är lite tråkigt med den här typen av debatter eftersom de handlar om vad som skedde i dåtid. Som politiker vill vi gärna blicka framåt och tala om aktuella frågor. Samtidigt finns det ingen nutid och framtid utan historia. Därför är den här debatten viktig.

Jag vill också anföra att jag på ett sätt finner detta betänkande olyckligt eftersom det handlar om två vitt skilda verksamheter. Det handlar om riksdagens delegation till OSSE:s parlamentariska församling - en delegation verksam i en parlamentarisk församling, en delegation som har egen stadga, egen budget och egen beslutsordning och som på intet sätt påminner om en riksdag. I den parlamentariska församlingen, där jag ingår som vice ordförande i den svenska delegationen, stiftar vi inga lagar. Vi har inte till uppgift att besluta om någonting som rör regeringssidan. Vi granskar heller inte regeringarna eller regeringssidan i den parlamentariska församlingen.

Den andra delen i betänkandet handlar om regeringens skrivelse om dess verksamhet. Det är, återigen, en egen verksamhet med eget ansvarsområde, egen budget och egen beslutsordning. Det är väldigt få kommunicerande kärl häremellan.

Jag nämner detta för att det på ett sätt hade varit enklare att debattera varje del för sig med ett separat betänkande för riksdagens delegation och ett för regeringens skrivelse. Det är mitt perspektiv som jag vill framföra.

Vad jag också vill säga när det gäller OSSE är att verksamheten under det gångna året har varit starkt präglad av pandemin. Den har påverkat inte bara OSSE:s 57 medlemsländer utan också resten av världen. Detta har vi märkt inom OSSE:s 57 medlemsländer, inte minst för att vi politiker i den parlamentariska delegationen har varit strängt upptagna med nationella frågor och många gånger har fått prioritera dessa, vilket vi funnit viktigt eftersom vi är valda i våra respektive länders parlament.

Detta har förstås påverkat möjligheten att vara engagerade i den parlamentariska församlingen, men de verksamheter som OSSE:s parlamentariska församling normalt utövar har också varit inställda på grund av restriktioner och svårigheter att delta i möten.

Det positiva som restriktionerna och den minskade mängden möten har fört med sig är att behovet av multilaterism har framstått som desto tydligare, fru talman. Behovet av att mötas mellan parlamentariker från olika länder för att diskutera aktuella problem, finna möjliga vägar i syfte att uppnå en säkrare OSSE-region har blivit tydligare. Jag vet att motsvarande restriktioner har funnits inom regeringssidan, där ministerråd har fått hållas via webbmöten och så vidare.

Sista gången vi hade ett möte i den parlamentariska församlingen med personligt deltagande 2020 var i februari då vintermötet hölls. Där var det livliga debatter om aktuella frågor, till exempel säkerhetssituationen för Ukraina. Den ryska aggressionen har pågått sedan februari 2014, och det finns inget som tyder på att den har avstannat.

Ett annat exempel är den utdragna konflikten i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan där det har varit ett öppet krig och numera finns en fredsöverenskommelse, men det är viktigt att säkra att den bibehålls. Det förekommer utbrott och avsteg från denna, och det är ett stort hot.

Ytterligare ett exempel är situationen i Georgien med den ryska annekteringen av Abchazien och Sydossetien.

Jag tänker också på den politiska situationen och bristande demokratin i Belarus där vi har sett en eskalering av situationen - det går inte att säga något annat - efter presidentvalet 2020 där fängslanden och arresteringar har skett av civila som inte har gjort något annat än gett uttryck för sin vilja till demokrati.

Jag tänker också på Ryssland och fängslandet av den ryska oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. Det är en process som började med förgiftning och fortsatte med fängslande och en resa till ett arbetsläger. Vi vet inte så mycket om vad som har hänt, för det finns ingen insyn i processen.

Det jag sa inledningsvis om att det inte finns någon nutid eller framtid utan historia sa jag för att jag i februari 2020, vid vintermötet, presenterade min rapport som jag hade utfört på uppdrag av OSSE:s parlamentariska församling angående mordet på den ryska oppositionspolitikern Boris Nemtsov. Tyvärr är detta en fråga som fortfarande är aktuell och som det fortfarande behöver bringas klarhet i. Vad var det som skedde?

I min rapport tog jag upp behovet av insyn i den ryska legala processen, eller vad den ska kallas. Insyn saknas. Det som har tillkommit, som jag också nämnde i rapporten och som jag är väldigt glad över, är att det finns en Magnitskijlagstiftning på EU-nivå. Detta var något som jag underströk i rapporten.

Det finns likheter i de här processerna, och jag tycker att de är viktiga att lyfta fram. Det finns olikheter också, men det är viktigt att ha fokus på centrala frågor om demokrati, medborgarnas rättigheter och rättigheter för oliktänkande och politiska alternativ till sittande regeringar.

Vad jag också vill säga är att trots att det har varit en pandemi och bristande möjligheter att träffas har den svenska OSSE-delegationen fortsatt att ha sin höga ambitionsnivå och sin höga aktivitetsnivå. Det är väldigt roligt att vara vice ordförande i den svenska delegationen, för vi har deltagit i de valobservationer som har skett i Montenegro, Georgien, USA och Kirgizistan. Den enda valobservation som vi inte deltog i var den i Kazakstan, men det berodde på att den i Kirgizistan pågick samtidigt.

Vi har också från delegationens sida deltagit i webbmöten. Sådana har hållits i ett högt tempo under 2020. Och webbmöten i all ära, fru talman - de är viktiga, för de ger möjlighet att lyfta aktuell politik - men de kan på intet sätt ersätta det mänskliga mötet just för att den mänskliga och personliga dimensionen saknas.

Jag ser fram emot att kunna börja arbeta igen i den parlamentariska församlingen med de frågor som är viktiga och finns med i OSSE:s breda säkerhetsperspektiv - jag har anmält åtta minuters talartid, fru talman, men jag tar några sekunder till - som inkluderar demokrati, mänskliga rättigheter, förstås inklusive hbtq-personers rättigheter och kvinnors rättigheter, religionsfrihet, etniska minoriteter, öppna och fria medier, ekonomisk utveckling och miljö.

Eftersom det här är den sista debatten för OSSE under året vill jag avsluta med att framföra ett tack till OSSE-delegationens sekretariat här i Sveriges riksdag som är delegationen behjälplig på ett fantastiskt vis med underlag och stöd i vårt arbete som politiker. Stort tack till er för ert fina arbete!

Jag vill också yrka bifall till den moderata reservationen i betänkandet, reservation 2. Detta gör jag utifrån perspektivet att vi anser att det är viktigt att fokusera på OSSE:s huvudområden och att OSSE får en skarpare profil. Det är inte lätt, för det handlar om en beslutsordning i konsensus på regeringssidan, och det finns många krafter som vill lyfta bort fokus från huvudområdet till mindre aktuella och brännande områden. Därför är det viktigt att fokusera på huvudområdet.

(forts. § 16)

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

Fru talman! Riksdagen behandlar i dag ett betänkande som omfattar en redogörelse om 2020 års verksamhet i OSSE:s parlamentariska församling av OSSE:s svenska delegation och en skrivelse från regeringen om OSSE:s verksamhet under andra halvåret 2019 och helåret 2020.

Det har varit ett ytterst annorlunda år som vi har lagt bakom oss där mycket av verksamheten har påverkats av den rådande pandemin. För den parlamentariska församlingen innebar det att varken sommarmötet eller höstmötet kunde hållas. Dock har inte problemen runt om i OSSE-området avstannat. Tvärtom var förra året ett turbulent år, och det är fortfarande är mycket oroligt. Den ryska ockupationen av georgiska territorier fortsätter, och den ryska aggressionen mot Ukraina fortsätter. Vi har den mycket oroande utvecklingen i Belarus. Dessutom har det varit ett nytt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan. I många fall kan man bara beklaga hur omvärlden fortsätter att se på när övergrepp efter övergrepp mot såväl stater som människor begås.

Den 27 september anföll Azerbajdzjan Nagorno-Karabach och Armenien. Det råder inga oklarheter om att anfallet var noga planerat. Under en längre tid hade Azerbajdzjan rustat med stora krigsmaterielinköp från framför allt Turkiet. När anfallet skedde deltog både turkisk militär och inhyrda IS-terrorister från Syrien. Konflikten eskalerade snabbt, och omvärlden stod och såg på när krigsbrott efter krigsbrott skedde.

Det finns gott om vittnesmål och bevis för hur Azerbajdzjan medvetet beskjutit sjukhus, skolor, bostadsområden och andra civila mål med många civila offer som följd. Azerbajdzjanska soldater har utomrättsligt avrättat tillfångatagna armeniska soldater, och man har använt sig av utländska islamistiska terrorister som man har uppmuntrat till att halshugga armeniska soldater. Utöver det har man rivit och förstört gamla armeniska kulturföremål som ett led i att utplåna alla spår av den långvariga armeniska historien i området.

Azerbajdzjans handlingar, uppbackade av Turkiet, utgör allvarliga kränkningar av de grundläggande principerna i internationell rätt. Trots det möttes de av stor tystnad. På samma sätt som världen stod och såg på när ungturkiska rörelsen försökte utplåna Armenien och armenierna i folkmordet 1915 stod världen åter och såg på när ett nytt försök gjordes.

De ansvariga bakom dessa brott måste ställas till svars för brott mot internationell rätt.

Den 10 november slöts ett eldupphöravtal mellan de stridande parterna. Bakom avtalet stod Ryssland, som hade gjort upp med Turkiet. Historien från 1921, när Moskva beslutade om att Nagorno-Karabach skulle tillfalla Azerbajdzjan, upprepade sig.

Vi kan konstatera att Ryssland och Turkiet använt både Armenien och Azerbajdzjan som brickor i sitt stormaktsspel och lyckats spela ut OSSE:s Minskgrupp som konfliktlösningsmekanism.

Jag är oroad över Azerbajdzjans destruktiva inställning till att politisera humanitära frågor och deras blockering av internationella organisationers, inklusive FN:s, tillträde till Nagorno-Karabach som också har blockerat möjligheten att ge Nagorno-Karabachs folk humanitärt bistånd.

Azerbajdzjan har inte låtit och låter fortfarande inte tillfångatagna armeniska soldater återvända hem. I april i år kunde vi bevittna att man dessutom öppnat en utställningspark i Baku tillägnad kriget. I parken visar man upp beslagtagen armenisk militärutrustning och skyltdockor föreställande armeniska soldater på ett mycket förnedrande sätt. Utställningen kränker minnet av de armeniska offren för kriget men även deras familjers värdighet. Personliga tillhörigheter från dödade armeniska soldater visas medvetet upp, och det kommer givetvis att orsaka ytterligare lidande för deras familjer. Tala om osmakligt!

Sverige, som nu innehar ordförandeskapet i OSSE, måste arbeta hårdare för att få Azerbajdzjan att återlämna fångarna. Jag är väl medveten om att Sveriges regering har velat spela en viss diplomatisk roll i konflikten för att inte störa möjligheterna att påverka som ordförandeland. Det är också något utrikesministern pekat på i sina svar på mina många frågor angående konflikten. Men det duger inte längre. Det har uppenbarligen inte gett resultat. Sverige måste våga stå upp för det som är rätt, just för att det är rätt.

Fru talman! De politiskt bindande åtagandena i OSSE:s tredje dimension syftar till att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut samt till att upprätthålla rättsstatens principer, bygga upp och bevara demokratiska institutioner och motverka intolerans och diskriminering.

Vid det senaste sommarmöte i OSSE:s parlamentariska församling som vi kunde hålla, det i Luxemburg 2019, antogs som vanligt en deklaration av församlingen. Deklarationen är ett sätt för parlamentarikerna i de deltagande staterna att visa OSSE vad man önskar att organisationen ska arbeta med och fokusera på.

Jag hade inför mötet lagt fram ett förslag att OSSE i en resolution borde uppmärksamma, fördöma och åtgärda den diskriminering av kristna och andra religiösa minoriteter som för närvarande sprider sig i flera av organisationens deltagande stater.

Diskrimineringen ökar i takt med att skolor och moskéer sponsrade av Saudiarabien etableras. Många upplever hotet från den snabbt växande wahhabitiska trosriktningen inom islam med centrum i Saudiarabien.

Trots att många av länderna har religionsfrihet instiftad i grundlagen oroar sig allt fler över att våga visa annan religiös övertygelse. Inte sällan är det kristna minoriteter som far mest illa.

Resolutionen antogs av församlingen och blev därför en del av deklarationen från Luxemburgmötet.

Genom resolutionen uttrycker den parlamentariska församlingen inom OSSE stor oro över att diskrimineringen och förtrycket av minoritetsreligioner i vissa av OSSE:s deltagande stater verkar ha ökat i omfattning under senare tid. Det inkluderar även institutionellt förtryck genom förtryckande rättsakter mot olika kristna trosinriktningar, vilket kan underlätta och uppmuntra till hatbrott mot medlemmar av dessa trosinriktningar.

Man noterar med oro att denna diskriminering inkluderar vag eller tvetydig lagstiftning när det gäller religionsfrihet. Detta låter myndigheter vidta godtyckliga åtgärder mot vissa kyrkor, inklusive tillslag och nedläggningar, bland annat mot "huskyrkor" i landsbygdsregioner som saknar officiellt registrerade kyrkobyggnader.

Man noterar förtryck av och godtyckliga handlingar mot vissa trosinriktningar och deras prästerskap i ockuperade territorier och förbud för vissa trosinriktningar att registrera eller förnya registreringen av sina samfund eller tjänster, utföra missionsarbete eller bygga nya kyrkobyggnader på grund av ogenomskinliga eller partiska "zonstandarder".

Slutligen noterar man officiell stigmatisering av dem som konverterar till kristendomen, inklusive påtryckningar för att de ska avstå från sin tro, förverkande av biblar och annan religiös litteratur och begränsningar för utnämningen av kyrkoansvariga.

I deklarationen uppmanar man OSSE:s deltagande stater att ta hänsyn till ökad diskriminering mot kristna och anhängare av andra trosuppfattningar i minoritet. Man erkänner den fulla suveräniteten i alla kristna trosinriktningar och deras kyrkliga organ, deras oberoende från politiska påtryckningar och deras rättigheter att fatta sina egna beslut oavsett politiska konflikter. OSSE:s parlamentariska församling rekommenderar därför OSSE att vidta åtgärder mot diskriminering.

Fru talman! Sverige övertog ordförandeskapet i OSSE den 1 januari i år. När nu utrikesministern är här i kammaren i dag vill jag gärna ställa frågan till henne hur det svenska ordförandeskapet har arbetat med den ökande diskrimineringen av framför allt kristna.

Jag ställde för ett år sedan en fråga till utrikesministern om hon avsåg att under Sveriges ordförandeskap i enlighet med Luxemburgdeklarationen sätta särskilt fokus på att bekämpa den ökande diskrimineringen av kristna och andra religiösa minoritetstrosuppfattningar inom OSSE:s deltagande stater.

Hon svarade då att ett av de huvudsakliga skälen till att Sverige valde att ställa sig till förfogande som ordförande för OSSE i år - utöver önskan om att bidra till stärkt respekt för den europeiska säkerhetsordningen - var den viktiga roll som OSSE har i att bidra till det breda säkerhetsbegreppet, där länken mellan respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer för säkerhet tydliggörs.

Hon svarade vidare att som ordförande skulle Sverige arbeta nära OSSE:s institutioner som ODIHR och högkommissarien för nationella minoriteter samt att ordförandeskapet till sitt förfogande skulle ha tre personliga representanter som har i uppdrag att motverka antisemitism, islamofobi och intolerans mot övriga religiösa minoriteter, däribland kristna.

Med tanke på att det är just kristna som är den mest utsatta religiösa gruppen i världen i dag känns det något märkligt att man inte ens använder begreppet kristofobi utan klumpar ihop denna grupp med "övriga religiösa minoriteter".

Men hur har arbetet gått? Min uppfattning är att man inte gjort särskilt mycket i detta ämne, deklarationen till trots.

Det vore synd om det arbete som parlamentarikerna lägger ned under sina möten var förgäves och slutdokumenten endast blev hyllprodukter som OSSE inte beaktar. Av denna anledning, för att tydliggöra, har vi föreslagit att riksdagen tillkännager för regeringen att regeringen under sitt ordförandeskap i OSSE aktivt bör verka inom OSSE:s tredje dimension för att sätta särskilt fokus på att bekämpa den ökande diskrimineringen av kristna och andra religiösa minoritetstrosuppfattningar inom OSSE:s deltagande stater. Därför yrkar vi bifall till reservation 1.

Jag vill också, precis som föregående talare Margareta Cederfelt, tacka OSSE-delegationens sekretariat för ett väldigt väl utfört arbete och ett bra stöd till oss som ingår i den svenska delegationen. Tack för det!

Fru talman! Multilaterala organ är viktiga arenor där Sverige har ett guldläge att driva på för demokrati som sträcker sig utöver fria, rättvisa och transparenta val. Det är arenor där vi kan driva på för fred, mänskliga rättigheter, jämställdhet och en hållbar värld som även framtida generationer kan leva i.

En sådan arena är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, som jag i fortsättningen kommer att kalla OSSE eftersom namnet är en tungvrickare. Inom OSSE har det klarlagts att kopplingarna mellan säkerhet, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen, ekonomi och klimat är grundförutsättningar för ett fredligt och konfliktlöst samhälle. Därför arbetar OSSE inom många olika områden, bland annat val, fria medier, jämställdhet, minoriteters rättigheter, vapenkontroll, demokrati, miljö och utbildning.

I dag ingår två skrivelser i utrikesutskottets betänkande. Den ena är regeringens skrivelse, som i huvudsak fokuserar på ordförandeskapet i OSSE. Den andra är skrivelsen från den svenska delegationen till OSSE:s parlamentariska församling. Margareta Cederfelt lyfte ju skillnaderna mellan OSSE och OSSE:s parlamentariska församling i sitt anförande, så jag låter bli att upprepa detta här.

Då jag ingår i den svenska delegationen vill jag passa på att koppla ihop några av de saker vi i Vänsterpartiet tycker är viktiga att arbeta med i OSSE med det vi som delegation gör och det jag som enskild delegat gör - viktiga punkter som är grundläggande för att skapa långsiktig fred och säkerhet så att vi förhoppningsvis kan få stopp på de konflikter som finns i OSSE-området, som lyfts i betänkandet.

Låt mig börja med civilsamhället, som har en central roll i demokratiska system och för den demokratiska utvecklingen. Det fungerar som både vakthund och visselblåsare när övergrepp har begåtts, rättigheter kränkts eller utvecklingen är på väg att gå åt fel håll. Det fungerar som ansvarsutkrävare för utlovade reformer och beslut men också som informationskälla för såväl befolkningen inom ett land som omvärlden. I vissa fall erbjuder civilsamhället tjänster och funktioner som staten inte klarar av att leverera.

Det är också i civilsamhället som människor går samman och gemensamt kräver förändring och att få sina rättigheter tillgodosedda och sina livsvillkor förbättrade. Civilsamhället utgör därmed en helt central roll och en bra motvikt till mäktiga politiska och ekonomiska intressen och är en viktig arena för att utjämna ojämlikhet och orättvisor världen över.

I dag krymper civilsamhällets utrymme i många länder, och därför är det så viktigt att vi i OSSE-delegationen på våra resor träffar civilsamhällesorganisationer, både för att vi ska lära oss mer om situationen i de länder vi besöker och för att visa organisationerna vår uppskattning för det oerhört viktiga arbete de utför.

Fru talman! Rätten till hälsa och till sin sexualitet och rätten att bestämma över sin kropp är grundläggande mänskliga rättigheter. Men detta är rättigheter som kränks och inskränks i väldigt många länder. I stora delar av världen möter människor, oavsett kön, inskränkningar i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Miljontals kvinnor och flickor saknar exempelvis tillgång till preventivmedel.

Samtidigt dör många kvinnor och flickor årligen i samband med osäkra och illegala aborter och av graviditets- eller förlossningskomplikationer. Den absoluta majoriteten av de kvinnor som drabbas lever i låg- och medelinkomstländer. En tredjedel av alla kvinnor i hela världen upplever dessutom någon form av fysisk eller psykisk misshandel under sitt liv. Detta har förvärrats under pandemin.

I OSSE:s parlamentariska församling finns både länder som kommit en bra bit på vägen och länder som ligger långt efter när det gäller SRHR. Eftersom resolutioner i OSSE:s parlamentariska församling antas med majoritet kan inget enskilt land obstruera när vi antar resolutioner som gäller frågor som de inte vill arbeta med. Vänsterpartiet kommer att arbeta för att skrivningar om SRHR ska finnas med i de årliga resolutioner som antas i den parlamentariska församlingen.

Jag anser att Sverige under ordförandeskapet i OSSE 2021 ska driva frågan om vikten av SRHR som en grund för säkerhetsfrämjande arbete och kvinnors demokratiska deltagande. Därmed, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation nummer 3.

Just nu när Sverige innehar ordförandeskapet är det såklart en balansakt utan dess like för ordföranden att leda och få med sig alla de 57 länder som ingår. I tider som dessa, då vi ser hur civilsamhällets utrymme krymper, oppositionella och journalister fängslas och uråldriga konservativa och patriarkala krafter motarbetar kvinnors rättigheter, är det svårt att få ett multilateralt organ som OSSE att utvecklas i en modern, demokratiskt öppen riktning.

Jag tycker att det är väldigt positivt att utrikesminister Ann Linde i sina prioriteringar och i sitt inledningstal lyfte hur viktigt det är att följa och försvara de principer som OSSE grundas på och att alla har ett ansvar att upprätthålla de gemensamma åtaganden som antagits. Även vikten av jämställdhet kom med i inledningstalet, liksom behovet av att öka kvinnors roll i fredssamtal. Att civilsamhällets perspektiv och bidrag till säkerhet måste beaktas och säkerställas var också bra och typiskt svenskt.

Hur stor genomslagskraft detta kommer att få i OSSE återstår att se, men det är positivt att regeringen åtminstone har ambitionen att försöka. I FN:s säkerhetsråd lyckades ju Sverige få till en ökad förståelse för och kunskap om resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, och numera är det åtminstone med i en del fredssamtal och även i en del av FN:s olika fredsbevarande uppdrag även om mer tyvärr behöver göras.

Jag vill stanna kvar vid just resolution 1325. För att uppnå hållbar internationell fred och säkerhet är det oerhört viktigt med kvinnors ökade deltagande i att förebygga, hantera och lösa konflikter, men även i fredsbyggande och återuppbyggande efter en konflikt. För att kvinnor ska kunna delta jämställt behöver de ha rätten att bestämma över sina egna kroppar. Därför är detta en så viktig fråga för oss i Vänsterpartiet, därför kommer jag själv att lyfta det i OSSE:s parlamentariska församling. Jag hoppas att även utrikesministern under sitt ordförandeskap i OSSE kommer att trycka på för detta.

Jag vill, i likhet med de andra delegaterna, passa på att tacka kansliet, RIK, för deras fantastiska arbete ihop med oss.

Fru talman! Sverige ska ha en värdebaserad utrikespolitik som syftar till att stärka fred, frihet, utveckling, förståelse, försoning och mänskliga rättigheter. Vår utrikespolitik är ett uttryck för att vi alla har ett ansvar för varandra, något som är grundläggande i den kristdemokratiska ideologin.

Människovärdet är universellt och kan aldrig någonsin relativiseras av geografiska gränser. Därför måste frihet, säkerhet och demokrati samt de mänskliga rättigheterna vara huvudmål för utrikespolitiken.

I det instabila läge som råder i vår omvärld, med krig och konflikter, är det viktigt att Sverige fortsätter att bidra till både etablerade och nya insatser inom fredsfrämjande, säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande verksamhet inom Nato, EU, FN och OSSE, som vi ju pratar om i dag. Vi har en skyldighet att bistå människor i nöd med hjälp, oavsett var i världen de befinner sig, och vi i Sverige måste vara beredda att försvara de mänskliga rättigheterna.

Utöver detta ska utrikespolitiken främja handel. Frihandel och marknadsekonomi är vägen framåt för ökat välstånd och för att lyfta människor ur fattigdom. Utifrån dessa grundläggande principer ska utrikespolitiken främja svenska intressen i omvärlden.

Sverige ska vara en aktiv aktör inom de olika internationella samverkansorgan där vi verkar, från det nordiska till det globala. Vi ska bidra till att dessa samarbeten fungerar så effektivt och resultatinriktat som möjligt.

Det gäller inte minst inom OSSE, där Sverige under 2021 har ordförandeskapet. OSSE är en viktig organisation för säkerhet och samverkan, och Sverige ska vara aktivt under ordförandeskapet.

Utmaningarna som är förknippade med detta är stora. Genom sin brokiga sammansättning har ju OSSE inte bara medlemmar som självklart delar våra värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter. Där finns ju också autokratier som Ryssland och Belarus, och där finns unga demokratier bland de forna sovjetstaterna. Men det ger också möjligheter.

I kraft av organisationens grundläggande syfte, att arbeta med tidiga varningar, konflikthantering och återuppbyggnad, är det nödvändigt att fortsätta att hävda det fullständigt oacceptabla i att Ryssland ockuperar Abchazien och Sydossetien i Georgien, likaså Krim och andra delar av östra Ukraina. Sverige och övriga västvärlden kan inte och får inte resignera och se områdena som annekterade. Vi måste fortsätta att arbeta för Georgiens och Ukrainas fulla rätt till sitt folkrättsliga territorium. Vi står upp för dessa staters suveränitet och territoriella integritet.

Vi måste från svensk sida driva på för att få till stånd fredsövervakning i dessa områden, för att motverka att Ryssland flyttar fram sina positioner, bit för bit.

Fru talman! Utvecklingen i Belarus, med valfusket i oktober, det urskillningslösa våldet mot fredliga demonstranter, fängslandena och tortyren mot oliktänkande och den folkrättsvidriga flygplanskapningen över belarusiskt luftrum, för oss tillbaka till kalla krigets dagar och måste fördömas å det kraftfullaste. Sverige måste fortsätta att använda sitt ordförandeskap för att göra detta. Samtidigt behöver vi arbeta på alla upptänkliga sätt för att ge stöd till oppositionen och civilbefolkningen som lider av både förtrycket i sig och följderna av den isolering som sanktionerna västvärlden har satt in förorsakar.

Fru talman! Vi följer händelseutvecklingen i Nagorno-Karabach med stor oro. Kriget i höstas var ett bakslag av stor magnitud. Ett nytt geopolitiskt läge har skapats, där Ryssland och Turkiet stärker sin närvaro i regionen. Den armeniska befolkningen lämnades åt sitt öde, stora mängder människor drevs på flykt från sina hem och har inte fått återvända och krigsfångar har inte släppts. Sverige måste driva på för att fred och återuppbyggnad ska komma till stånd.

Utvecklingen i Turkiet är mycket nedslående, med minskat demokratiskt utrymme. Turkiet lär vara det land där det är allra farligast att vara journalist. OSSE har ju en representant för mediefrihet, som ska bevaka och ge tidiga varningar om kränkningar mot yttrandefriheten i medlemsstaterna. OSSE:s principer och föresatser gällande yttrandefrihet och fria medier måste också framhållas under det svenska ordförandeskapet.

Det är för övrigt ironiskt att just Turkiet för en tid sedan drog sig ur Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, allmänt kallad Istanbulkonventionen. Även detta område ligger nära uppdraget för en OSSE-institution, OSCE Office for Democratic Institutions and Human Rights, som är aktivt vad gäller OSSE-ländernas demokratiska utveckling, mänskliga rättigheter, tolerans och icke-diskriminering. Här förväntar jag mig att Sverige är med och trycker på.

Fru talman! Slutligen vill jag ta upp ett annat område där jag saknar Sveriges röst. Lika ivrigt som vi står upp för kvinnors rättigheter borde vi stå upp som försvarare och pådrivare för religionsfrihet och rätten att utöva sin tro, att byta religion men också att avstå från religion. I en lång rad av OSSE-länderna kränks dessa rättigheter. Vid ett möte med Sveriges OSSE-ambassadör i utrikesutskottet för en tid sedan nämndes att planeringen pågår för den dimension som rör de mänskliga rättigheterna, där religionsfriheten ingår. Det är hög tid nu, ministern. Det återstår bara ett halvår av Sveriges ordförandeskap, och här pågår omfattande och svåra kränkningar av mänskliga rättigheter.

I Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna är religionsfriheten nämnd först av alla friheter och rättigheter. I väldigt många länder är religionen en av de djupaste identiteterna för människor. Det kan vara svårt att förstå i vårt sekulariserade Sverige. Men även om regeringen har svårt att ta till sig detta så borde Sverige, som den stora försvarare för mänskliga rättigheter vi är kända för att vara, reagera med största kraft mot den förföljelse, de trakasserier, den misshandel och ibland dödsstraff som drabbar enskilda människor oavsett orsak. I det här fallet är det religion.

Kristna är den grupp som är utsatta för mest diskriminering och förföljelse för sin tros skull. Här behöver Sverige förändra sin inställning och aktivt stå upp till försvar för förföljda kristna världen över, men i det här sammanhanget i alla de OSSE-länder där deras rättigheter kränks.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Vi behandlar nu utrikesutskottets betänkande 2020/21:UU12 om Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Som ordförande i den svenska parlamentariska OSSE-delegationen är jag stolt över att Sverige med utrikesminister Ann Linde i spetsen innehar ordförandeskapet för OSSE detta år.

Den svenska delegationen i riksdagen, som jag alltså ingår i och leder, består av de fem största partierna och är en engagerad delegation. Innan jag återkommer till såväl det svenska ordförandeskapet som lite om den svenska delegationens arbete under det gångna året vill jag först yrka bifall till utskottets förslag i det betänkande vi behandlar i dag.

Fru talman! OSSE är världens största regionala säkerhetsorganisation med 57 deltagande stater i Europa, Kaukasus, Centralasien och Nordamerika. OSSE verkar för att främja säkerhet och stabilitet i regionen utifrån en brett definierad syn på säkerhet som omfattar tre dimensioner: en säkerhetspolitisk, en ekonomisk och miljömässig samt en rörande demokrati och mänskliga rättigheter.

Organisationens särskilda styrka ligger bland annat i dess breda krets av deltagande stater, den konfliktförebyggande verksamheten, det breda spektrumet av institutioner och instrument som medger snabb och flexibel konflikthantering samt den utbredda fältnärvaron. OSSE är en organisation som likt FN arbetar i en inkluderande anda.

Detta ställer särskilda krav på oss som värnar frihet och mänskliga rättigheter. Så länge ofrihet, förtryck, förföljelse, konflikt och korruption är en påtaglig del av vardagen i många av dessa länder måste den tuffa diskussionen men ändock respektfulla dialogen vara ständigt pågående vid alla delar av OSSE-församlingens möten.

Fru talman! Det senaste året har trots den världsomfattande covidpandemin ett antal valobservationer genomförts, och den svenska delegationen har deltagit aktivt med ett flertal riksdagsledamöter. För egen del var jag med och observerade valen i USA, Kirgizistan och Albanien. Om lite drygt en vecka reser några av oss till Jerevan för att där göra en valobservation i Armenien. Det är något som jag ser mycket fram emot.

Arbetet med valobservationer är en viktig del av OSSE:s verksamhet. Inte minst vid presidentvalet i USA förra året blev det stort intresse från svenska medier, särskilt efter det att dåvarande president Donald Trump gick ut med anklagelser - felaktiga sådana, ska sägas - om ett utbrett valfusk. Som ett svar på detta intresse arrangerade OSSE-delegationen bland annat ett seminarium om vår valobservation i USA och om våra slutsatser, som sändes på SVT Forum.

De valobservationer som OSSE:s långtids- och korttidsobservatörer genomför spelar förstås roll också i många andra stater, inte minst där demokratin fortfarande är relativt ny eller där det råder utbredd korruption. Kanske är mediefriheten begränsad eller röstköp vanligt förekommande. I sådana lägen är det av förståeliga skäl extra viktigt att valobservatörer finns på plats som kan vittna om situationen och bidra med slutsatser och rekommendationer för framtiden och vars närvaro på plats förhoppningsvis dessutom kan bidra till ett bättre genomförande av de respektive valen.

Fru talman! Det senaste verksamhetsåret har covidpandemin självklart påverkat den parlamentariska församlingens arbete inom OSSE. En hel del av den ordinarie verksamheten har fått ställas in. Men som i så många andra organisationer har digitala möten ersatt de fysiska. Formella kongresser och sessioner med resolutioner och personval har däremot inte kunnat äga rum.

I år kommer i alla fall vårt sommarmöte äntligen att genomföras om några veckor, och såväl jag som delegationens vice ordförande Margareta Cederfelt hoppas kunna resa till Wien och medverka på plats. Vi båda kandiderar dessutom till posterna som president respektive rapportör i tredje kommittén med fokus på mänskliga rättigheter och demokrati.

Fru talman! Många av OSSE:s länder har drabbats hårt av den ännu så länge pågående covidpandemin. Vi kommer att få leva med dess konsekvenser under överskådlig tid. Samtidigt måste frågor rörande demokrati, staters suveränitet, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, jämställdhet och klimat vara fortsatt i fokus i diskussionerna inom ramen för det breda säkerhetsbegreppet.

Vi kan tyvärr, som tidigare har gjorts här i kammaren i dagens debatt, konstatera att den ryska aggressionen i Ukraina alltjämt fortsätter. Under året har nya stridigheter i regionen Nagorno-Karabach i trakterna kring Armenien och Azerbajdzjan åter blossat upp. I Belarus slås demokratikämpar ned, och statsledningen drar sig inte ens för att i luftrummet dirigera och tvinga ned flygplan. De hamnar alltså med tvång på en ny destination, och det innebär sedan fängslande av oppositionella, som vi har sett den senaste tiden.

Utmaningarna inom och mellan OSSE:s medlemsländer förblir därmed stora. Den fria pressen, domstolsväsendet, yttrandefriheten och en hel del andra principer som vi ibland ser som självklara utmanas. Vi ser exempel på allt från hbtq-personer till etniska och religiösa minoriteter som diskrimineras och förtrycks. Skyddet för kvinnor, och i synnerhet våldsutsatta kvinnor, försämras. Istanbulkonventionen, som kom till just med syftet att skydda kvinnor från våld, har nyligen ironiskt nog frånträtts av staten Turkiet, som ett exempel på denna destruktiva utveckling.

Fru talman! Det nuvarande svenska ordförandeskapet i OSSE spelar roll. De svenska uttalade prioriteringarna handlar om att stärka säkerheten och demokratin, inte minst i vårt närområde. Det breda säkerhetsbegreppet och den europeiska säkerhetsordningen värnas, och arbetet länkar samman kopplingen mellan säkerhet och mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.

Såväl regeringens demokratisatsning som den feministiska utrikespolitiken kommer här att spela, och spelar, viktiga roller. Detta arbete fortsätter oförtrutet och är otroligt viktigt för vår gemensamma framtid.

Jag vill även passa på att för riksdagens OSSE-delegations räkning rikta ett tack till utrikesministern, som också deltar här i kammaren i dagens debatt. Jag vill tacka henne för ett gott samarbete. Utrikesministern har under ordförandeskapets år hittills träffat delegationens presidium och ledamöter vid ett flertal tillfällen, och vi ser fram emot fler.

Jag vill rikta ett tack även till OSSE-delegationens ledamöter, som har deltagit med engagemang i både möten och valobservationer, och ett tack till OSSE-sekretariatet vid riksdagens internationella kansli, som alltid stöttar och backar upp.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag bara säga att senare i år väntar fler intressanta val. Närmast till hands står bland annat Armenien, Moldavien, Ryssland och Tyskland, som alla är länder som inom de närmaste månaderna går till valurnorna och där jag hoppas på svensk närvaro under dessa val.

Nu återstår endast några veckor innan vi har riksdagens formella sommaruppehåll, men arbetet för en bättre och säkrare värld med internationell solidaritet i fokus går ständigt vidare.

Fru talman! Verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa är naturligtvis en viktig bas för oss i Sverige. Vi har snart 50 års erfarenhet av organisationen efter det att Helsingforsavtalet skrevs under 1975.

Centerpartiet tillhör de partier som bejakade att Sverige tog på sig ordförandeskapet för OSSE och som tyckte att det var viktigt för Sverige och för organisationen. Det är också en unik möjlighet att från ordförandeskapets position få en djup insikt i hur organisationen fungerar och i möjligheter och utmaningar.

Det finns en i grunden inbyggd rivalitet i strukturerna. Den fanns också före 1975, och den finns alltså alltjämt.

Ryssland har aldrig riktigt ställt upp på grunderna så som vi har sett dem. Man såg OSSE snarare som en del i att säkra Sovjetunionen och dess intressepolitik. Sedan Sovjetunionen upplöstes och nya självständiga stater återuppstod i östra Europa är detta en spänning som har blivit alltmer påtaglig. Vi har kunnat se hur Ryssland med alla medel försöker destabilisera de nya staterna, bryter mot regler, annekterar illegalt och struntar i gjorda överenskommelser. Man tolkar helt enkelt inte regelboken på samma sätt som vi övriga har ansett att man ska göra.

Eftersom organisationen i sig är en konsensusorganisation ger det här samma utmaningar för oss som vi har i FN:s säkerhetsråd när det gäller att utveckla organisationen och säkerheten.

Vi har kunnat se denna bild också när det gäller Moldavien, som ju aldrig fick sin helhet. Där fick vi de ryska så kallade fredsbevararna, som vi ju vet är en trojansk häst för att hålla liv i en konflikt så att man också har en säker möjlighet att påverka.

Vi har sett det i Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och Armenien, där inte bara Ryssland utan också Turkiet har ett finger med i spelet. Också detta är alldeles uppenbart en gammal konflikt där dessa båda har ett intresse av att försöka odla sina ambitioner utifrån sina perspektiv.

Vi kunde se det tydligt i Georgien 2008. Där fick OSSE respass efter konflikten och Rysslands inmarsch i Georgien. I princip får man väl säga att det var en ockupation av Sydossetien eller Zjinvaliregionen och Abchazien. Det är en utveckling som dessutom har pågått krypande sedan 2008. OSSE har inte givits någon roll i att lösa konflikten, kan man väl säga.

Och så kom Ukraina, den illegala annekteringen av Krim och det pågående kriget i östra Ukraina med rysk närvaro och tydligt ryskt intresse. OSSE finns där som en del i den fältnärvaro som förekommer, men man gör det inom väl avgränsade områden. Man har nämligen inte fullt tillträde till Ukrainas territorium. Det är återigen Ryssland som har vetorätt.

Det är inte heller så att OSSE är aktören för att lösa konflikten i östra Ukraina. Nej, där har man valt en annan väg vid sidan om OSSE, som skulle vara den struktur som löste konflikter.

Detta kunde man se också i den senaste Nagorno-Karabach-konflikten under förra hösten. Det var inte OSSE som kallades in för att lösa den; det blev en annan typ av överenskommelse i Moskva.

Ryssland har alltså med alla medel visat hur man ser på den struktur som man har skrivit under på.

Vi kan konstatera att av de tre dimensioner som också nämnts tidigare fungerar den militärpolitiska så där, får man väl lugnt säga. Ryssland har vägrat att gå vidare med att uppdatera Wiendokumenten. Man har lämnat CFE-avtalet. Man deltar inte, annat än sporadiskt, i diskussioner.

Den andra dimensionen om ekonomi och miljö är inte den som står på högkant. Jag märker inte mycket av den delen.

När det gäller den tredje har Ryssland ett tydligt finger med, fru talman: den mänskliga dimensionen, där vi har demokrati och mänskliga rättigheter. Ack så illa, tycker Ryssland, som vill ha uttolkningen på sitt eget sätt. Det breda säkerhetsbegrepp som vi står upp för tillsammans från den här kammaren är ingenting som man från Rysslands sida accepterar. Man vill snarare verka för att den delen helt försvinner ur arbetet.

Vi säger, precis som regeringen, att en välfungerande demokrati och mänskliga rättigheter är en förutsättning för långsiktig och varaktig säkerhet och att det kräver en fungerande rättsstat. Det är någonting som Ryssland konstant söker underminera.

Jag noterar i regeringens skrivelse om OSSE:s årliga översynskonferenser om den mänskliga dimensionen att denna också, får man väl säga, har fungerat så där. Turkiet är en god medlöpare till Ryssland i det sammanhanget. Men det är många av de stater som vi här pratar om där civilsamhället stängs ned. Den ena organisationen efter den andra stängs ned. Det finns knappast någonting som kan kallas fria civila organisationer, utan det är regeringsgodkända civila organisationer. Därmed försöker man också underminera detta.

Det är alltså viktigt att vi har en utvärdering. Moderaterna har ett krav på att utvärdera organisationen. Vi har inte ställt upp på det utan står bakom betänkandet från utskottet. Men det är viktigt att vi gör en utvärdering efter att vårt ordförandeskap är färdigt för att fundera på hur vi förhåller oss framåt i arbetet i den här organisationen.

Med det, fru talman, tackar jag för mig och yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Precis i detta nu när vi debatterar detta betänkande avslutar den trilaterala kontaktgruppen i Kiev sitt 163:e förhandlingsmöte under ledning av OSSE:s special representative of the chairperson in office med Ukraina, Ryssland och de ryskstödda separatisterna som deltagare. Det är den gruppen som förhandlar om implementeringen av Minskavtalet.

Går det framåt, fru talman, är den givna frågan. Svaret är nog tyvärr nej. Visst, den omedelbara konflikten är fryst genom Minskavtalet 1 och 2 och genom SMM:s monitorering. Men det är stor skillnad mellan en fryst konflikt och löst konflikt, fru talman.

Under de här åren har fredsprocessen hela tiden tagit två steg framåt och ett steg bakåt. Det senaste året är illustrativt. Förra sommaren kom man överens om förstärkta åtgärder för ett vapenstillestånd. Det upprätthölls förhållandevis väl under hösten. Samtidigt behandlade man bara symtomen; man behandlade inte roten till problemet. Sedan under vintern ökade våldsamheterna och kulminerade med det ökade våldet längs kontaktlinjen i kombination med den ryska styrkeuppbyggnaden längs den ukrainska gränsen. I dag har spänningen återigen gått ned, men tyvärr är det temporärt eftersom grundkonflikten består.

Som vi har hört är det ett strukturproblem med OSSE att Ryssland som en del av OSSE är en del av konflikten. Man är en del av OSSE:s special monitoring mission, SMM, till Ukraina och har personal på sekretariatet i Wien. Det innebär att en part i konflikten på samma gång är den som ska monitorera om vapenvilan överträds. Det säger sig självt att detta skapar problem.

Fru talman! Vi har många gånger diskuterat det ryska informationskriget. Det är ett krig som utspelar sig i sociala medier, på Youtube, på tv och så vidare. Det syftar till att skapa utrymme för den ryska definitionen av sanningen, att formulera det ryska narrativet.

Vad är ett ryskt narrativ, kan man då undra. Låt mig ge ett exempel. I den ryska berättelsen är konflikten i Ukraina en intern konflikt där Ryssland är en extern part som försöker medla. Vi vet alla i den här kammaren att det inte stämmer. Det är en internationell konflikt mellan två stater, Ryssland och Ukraina, där Ryssland är angripare. Det är glädjande att det i betänkandet särskilt uppmärksammas att Rysslands roll ska ses som en aktör i konflikten och inte som en medlare.

Fru talman! Det finns ett antal gemensamma nämnare mellan Ukraina, Nagorno-Karabach, Abchazien, Sydossetien och Pridnestrovje i Moldavien. Det är Ryssland som har identifierat en metod att underblåsa en konflikt, frysa konflikten och sedan kliva ur konflikten och med alla medel försöka framstå som medlare. Varför? Förmodligen handlar det, som vi hört tidigare från den här talarstolen, om att kontrollera utvecklingen i stater i det så kallade nära utlandet. Ryssland vill skapa ett antal stater där man har inflytande, kontrollerar utvecklingen och ser till att stater som Moldavien och Ukraina inte dras för nära till exempel EU.

Fru talman! OSSE får aldrig vika ned sig i försvaret av den europeiska säkerhetsordningen.

Fru talman! Belarus är ett av de 57 länderna i OSSE. Upprepade fördömanden har skett av den brutala repression som den illegitima regimen använder mot sin egen befolkning.

I den här situationen, som förvärras vecka för vecka och där Belarus snart är ett gigantiskt fängelse av nordkoreanskt mått mitt i Europa, är frågan vad multilaterala organisationer kan och borde göra. Vad kan EU göra? Vad ska EU göra? Vad kan OSSE göra? Vad borde OSSE göra? Fördömanden kommer inte att hjälpa den belarusiska oppositionen.

Fru talman! Vi har hört och vi vet att OSSE inte bara är en säkerhetsorganisation, utan också en organisation som samarbetar kring mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner.

Jag skulle vilja dröja vid vikten av några av dessa områden med en förhoppning om att de utvecklas än mer under det svenska ordförandeskapet. Det ena är situationen för roma och sinti. Under 20 år har ODIHR haft uppdraget från de deltagande staterna att uppmana och arbeta för romsk inkludering i samhällets alla delar och mot OSSE:s alla stater. Vi är inte där. OSSE:s medlemsstater har i många fall mycket långt kvar för att säkerställa en romsk inkludering på lika villkor och med lika rättigheter. Det finns en omfattande diskriminering och en omfattande utsatthet. Vår förhoppning är att Sverige under den återstående tiden av ordförandeskapet kommer att sätta ljus på den här frågan.

Fru talman! Det är mycket glädjande att det i betänkandet konstateras att Sverige kommer att sätta fokus på SRHR-frågorna inte bara inom jämställdhetsområdet utan även inom ramen för arbetet i konfliktområden där övergrepp mot kvinnor fortsatt är vanliga.

Vi vet, fru talman, att ett samhälle som befinner sig i väpnad konflikt är extra farligt för kvinnor. Vi har sett rapporter från Ukraina om att män som återvänt från frontlinjen använder våld i nära relationer i ökad omfattning. Ett militariserat samhälle som premierar machokulturer begränsar jämställdheten. Vi vet att detsamma i kanske än större omfattning har skett i fråga om kriget i Nagorno-Karabach. Arbetet med SRHR-frågor måste fortsätta.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag är glad att här i dag få tillfälle att presentera regeringens skrivelse om verksamheten i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa under det andra halvåret 2019 och helåret 2020. OSSE:s verksamhet är av central betydelse för Sveriges och Europas säkerhet. Dess åtaganden utgör fundamentet för den säkerhetsordning som har bidragit till säkerheten i Europa i snart 50 år.

I Helsingforsslutakten från 1975 och Parisstadgan från 1990 bekräftas principerna för vår gemensamma säkerhet. Sverige har ett starkt intresse av att denna regelbaserade ordning, med utgångspunkt i folkrätten och FN-stadgan, fortfarande respekteras.

OSSE är unikt genom det breda perspektiv på säkerhet som de 57 deltagande staternas åtaganden utgår från. Detta inkluderar insikten om att säkerhet också beror på respekten för mänskliga rättigheter. Det är också viktigt att deltagarstaterna har enats om att frågor som rör mänskliga rättigheter inte endast anses höra till staternas interna angelägenheter.

Fru talman! Under 2020 pågick ett intensivt förberedelsearbete för att tillsammans med viktiga intressenter utarbeta de prioriteringar som nu vägleder det svenska ordförandeskapet. Det var för mig helt centralt att riksdagen var väl informerad om förberedelserna, och jag uppskattade de tillfällen som jag och kollegor på UD hade för att informera utrikesutskottet och delegationen till OSSE:s parlamentariska församling och ha en dialog.

Fru talman! Den allvarligaste utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen var, under den period som skrivelsen avser, fortsatt Rysslands aggression mot Ukraina och den illegala annekteringen av Krim. Även om en vapenvila trädde i kraft i juli 2020 försämrades situationen under hösten. Vi vet att en långsiktig och hållbar lösning på konflikten endast kan nås genom att dess parter, i synnerhet Ryssland, uppfyller sina åtaganden i enlighet med folkrätten och i de så kallade Minsköverenskommelserna.

OSSE har en särskilt viktig roll för att övervaka situationen på marken i Ukraina genom den särskilda övervakningsinsatsen SMM men också genom arbetet i den trilaterala kontaktgruppen och gränsövervakningsinsatserna vid de två ryska gränskontrollerna i Gukovo och Donetsk.

Även andra konflikter har under den period som skrivelsen avser haft stor påverkan på OSSE. Under 2020 blossade nya strider upp kring Nagorno-Karabach med tusentals dödsoffer som följd. Det visar att så länge som konflikter förblir olösta utgör de ett stort hot mot fred och säkerhet. För konflikten kring Nagorno-Karabach har OSSE ett tydligt mandat för konfliktlösning utövat genom Minskgruppens samordförandeskap och OSSE-ordförandeskapets personliga representant.

Det är också viktigt att konflikterna i Georgien och Moldavien kan lösas i enlighet med folkrätten och den europeiska säkerhetsordningens principer. OSSE:s engagemang i konfliktlösningsformatet Geneva International Discussions, vilket hanterar konflikten i Georgien, och den så kallade 5 + 2-processen, som behandlar konflikten i Moldavien, utgör viktiga bidrag till internationell fred och säkerhet.

I Belarus har vi en annan typ av kris efter det förfuskade presidentvalet. Vi har tydligt kritiserat repressionen mot oppositionella, journalister och civilsamhället och uppmanar Belarus att leva upp till sina åtaganden genom OSSE, inklusive mediefrihet och mänskliga rättigheter.

Som inkommande ordförande i OSSE erbjöd jag tillsammans med dåvarande ordförande Rama i augusti 2020 att facilitera en genuin dialog mellan regimen och oppositionen i Belarus. Medan den belarusiska oppositionen välkomnade initiativet har regimen ännu inte svarat på erbjudandet. Det kan konstateras att förutsättningar för en genuin dialog för tillfället saknas.

Fru talman! Också i sammanhang som inte präglas av de utdragna konflikterna spelar OSSE:s breda säkerhetsbegrepp en viktig roll. I Centralasien finns flera exempel på hur den demokratiska och säkerhetspolitiska utvecklingen hotas, och på västra Balkan finns behov av att stötta reformansträngningar. OSSE har i dessa geografier en viktig närvaro till stöd för länderna.

Utöver detta har OSSE:s autonoma institutioner ODIHR, mediefrihetsrepresentanten RFOM och högkommissarien för de nationella minoriteterna mandat att stötta staters genomförande av de åtaganden som de har.

Ordförandeskapet har också särskilda och personliga representanter som arbetar både med konflikter och med tematiska frågor. OSSE är också hemvist för de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna på det militärpolitiska området: fördraget om observationsflygningar, Open Skies, och Wiendokumentet. Instrumenten bidrar till transparens och förutsägbarhet avseende staters försvarsplanering och försvarsutgifter.

Sverige bidrar aktivt inom ramen för båda åtgärderna och ser stort värde i att dessa funktioner behålls och utvecklas.

Det var därför bekymmersamt att USA under fjolåret valde att lämna Open Skies under åberopande av bristande rysk efterlevnad. Sverige bidrog i detta sammanhang aktivt till arbetet för att försöka lösa de utmaningar som finns avseende den ryska efterlevnaden. Sverige beklagade att USA lämnade fördraget.

Fru talman! Sverige har sedan OSSE bildades varit pådrivande för att reagera mot överträdelser av säkerhetsordningen och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vi gör det med utgångspunkt i att demokrati och mänskliga rättigheter ligger i själva kärnan av det breda säkerhetsbegreppet. Vi ger därför kraftfullt stöd till de autonoma institutionernas viktiga arbete.

Vårt engagemang matchas också av extrabudgetära stöd, inte minst till de autonoma institutionerna samt sekunderingar till viktiga positioner i Wien och OSSE:s fältinsatser. Sverige deltar också med sekunderad personal i ett flertal av ODIHR:s valobservationsmissioner.

Fru talman! Som inkommande ordförande var vi del av OSSE:s trojka med inblick i och möjlighet att påverka organisationens ledning. Trojkan hade en särskilt viktig roll inför tillsättningen av ny generalsekreterare och chefer för ODIHR, RFOM och HCNM vid ministerrådsmötet i Tirana, som för första gången i OSSE:s historia hölls med genderbalans.

Under 2020 var vi också ordförande för OSSE:s Medelhavspartnerskap och tog över ordförandeskapet för organisationens budgetkommitté.

Fru talman! Pandemin har haft stor påverkan även på OSSE. Efter att initialt ha lett till en paus för mötena i det permanenta rådet var det glädjande att OSSE var en av de första internationella organisationerna som använde digitala möten.

Dock förekom otillbörliga inskränkningar av mänskliga rättigheter i flera deltagarstater med pandemin som förevändning. Här har vi aktivt följt och stöttat bland annat ODIHR:s arbete för att följa upp de restriktioner som införts och hur de förhåller sig till deltagarstaternas OSSE-åtaganden. Av den anledningen hade det varit särskilt angeläget att kunna genomföra det stora och genom sitt breda civilsamhällesdeltagande unika implementeringsmötet i OSSE:s mänskliga dimension, det så kallade HDIM, under 2020. Trots aktivt engagemang från flera deltagande stater, där USA tog en särställning till stöd för hållandet av en konferens, var det på grund av risk för smittspridning nödvändigt att ställa in konferensen i ett sent skede.

En annan oroande aspekt har varit påverkan på OSSE:s verksamhet i fält. Inte minst SMM i Ukraina har sett sin rörelsefrihet begränsas i ännu högre grad än tidigare.

Pandemin påverkade även kraftigt möjligheterna att genomföra verksamhet inom ramen för Wiendokumentet och Open Skies genom begränsningar som många deltagarstater införde för att begränsa risken för smittspridning.

Fru talman! Som ordförande för OSSE kan jag konstatera att i stort sett samtliga frågor som var aktuella under den period som skrivelsen avser fortsätter att påverka oss i dag. Som ordförande fortsätter vi att aktivt verka till stöd för den europeiska säkerhetsordningen och det breda säkerhetsbegreppet med särskilt fokus på jämställdhet samt att bidra till konfliktlösning.

Jag ser fram emot de tillfällen jag har att informera och ha dialog med riksdagen om hur vårt ordförandeskap fortskrider samt att nästa år återkomma med en skrivelse som beskriver det ordförandeskapsarbete som har utförts i år.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för deltagande i debatten!

Jag är lite nyfiken på utrikesministerns bedömning av det ryska intresset för att utveckla OSSE utifrån de gjorda överenskommelserna. Finns det ett genuint intresse av att hålla fast vid de regelverk som bygger det gemensamma och breda säkerhetsbegreppet i OSSE?

Jag är också nyfiken på bilden av Moskvamekanismen, som var en del av att hantera Lukasjenkos förödande agerande i Belarus och valfusket. Har Moskvamekanismen tagits vidare från ordförandeskapet under den tid som varit, om vi betraktar 2020 som ramen för samtalet?

Den tredje frågan handlar om utvärdering. Utrikesministern nämnde att en skrivelse över det här årets arbete följaktligen ska komma nästa år. Kan en sådan skrivelse också innebära någon form av utvärdering av arbetet i OSSE som helhet och funktionen av OSSE? Risken är nämligen att det blir en Potemkinkuliss om det inte verkligen får betydelse för vår säkerhet.

De flesta länder som har öppna konflikter har det tack vare Ryssland, och det finns inte någon lösning genom OSSE.

Fru talman! Tack, Kerstin Lundgren, för frågorna!

Jag börjar med Rysslands roll. Det är lite olika beroende på vilken konflikt och vilket tematiskt område det gäller. Om vi ser på den största och allvarligaste konflikten, den i Ukraina, kan vi se att Ryssland där vill fjärma sig från att ens vara en part i konflikten. De säger hela tiden att det är en inrikespolitisk konflikt och att Ryssland inte är en part.

Men det motsägs av Minskavtalen där det sägs att den trilaterala kontaktgruppen består av parterna Ryssland och Ukraina och OSSE som medlare och att man ska ha deltagande av de två separatiststödda Donetsk- och Luhanskregionerna. Ryssland vill där flytta bort sig själv som part och vara bara medlare. Det är inget som vi kan acceptera. Det gör det här oerhört svårt.

Jag tror att det var Maria Nilsson som sa att det har varit 163 eller 173 möten. Det är jag väl medveten om, eftersom jag har mycket kontakt med Heidi Grau. Men dessa möten leder ingenstans, eftersom man är destruktiv.

Det finns andra delar, till exempel i Moldavien. Där diskuterade jag senast för två veckor sedan med min ryska motpart att vi behöver komma vidare i det så kallade 5 + 2-formatet. Det bejakade Ryssland och sa att det verkligen är tid att ha ett nytt möte för att försöka komma vidare där.

Jag får återkomma till de två andra frågorna i nästa replik.

Fru talman! Bilden av Rysslands agerande måste analyseras utifrån vilken mening man har med föreningen. Utgångspunkten, som jag undrar om utrikesministern håller med om, är att man vill använda OSSE som ett medel för att skapa sin intressesfär, för att nå sina mål - precis som man gör i alla andra sammanhang.

Vi måste inse att oavsett om man pratar om Moldavien, som har fått en ny ledning som inte uppskattas av Moskva, eller om man pratar om Ukraina eller Belarus har Ryssland ett intresse av att slå sönder de gällande strukturerna för att upprätthålla och skapa sin intressesfär. Det är en viktig, grundläggande analys som jag hoppas att utrikesministern har som utgångspunkt vid betraktande av Rysslands agerande.

Jag återkommer till de andra frågorna, som handlar om Moskvamekanismen, ordförandeskapsarbetet och utvärderingen i den kommande skrivelsen. Jag hoppas att vi när ordförandeskapet är över får möjlighet till en mer kritisk analys av hela arbetet och processen. Jag är fullt medveten om att ordförandeskapet kräver särskilda hänsyn.

Fru talman! Jag tar de två första punkterna snabbt.

Moskvamekanismen är ett av de skarpaste verktyg som OSSE har. Den rapport som lämnades av rapportören för Belarus hade över 80 olika förslag och rekommendationer, och vi försöker nu att hjälpa till att följa upp dem. De riktades specifikt - vissa till länder, vissa till OSSE som organisation och vissa till de autonoma institutionerna. Som ordförandeland är vi med och ser till att man tar hand om dessa rekommendationer.

Vissa rekommendationer var till regimen, och de kommer ju inte att följas upp som det ser ut just nu. Rekommendationerna är alltså väldigt disparata, men vi ligger på i detta arbete.

Jag går vidare till frågan om utvärdering och hur en sådan ska göras. Vi kommer självfallet att utvärdera ordförandeskapet. Jag tror att vi får återkomma efter dialog med riksdagen om hur vi ska göra allt detta, men självklart är det viktigt.

När det gäller Rysslands roll tror jag att det som Kerstin Lundgren säger till viss del är rätt - man använder organisationen för egna syften. Men det är också så att man deltar i till exempel veckomötena, som är PCP, alltså den permanenta kommissionen i Wien, och där får stå till svars för varje sak som har skett. Hade man valt att inte vara med i institutionernas arbete hade man ju inte haft detta ansvarsutkrävande, som är något av det viktigaste i OSSE och som har dämpat en väldigt stor del av de konflikter som finns.

Jag vet hur många gånger jag som ordförande bara under detta halvår har fått ringa till utrikesministrar därför att det har varit gränskonflikter eller blossat upp olika problem och använt OSSE-kappan för att dämpa det hela.

Fru talman! Jag har i ett flertal skriftliga frågor till utrikesministern frågat varför hon inte fördömer Azerbajdzjans agerande. Den tredje frågan har hon ännu inte hunnit besvara, men jag kan konstatera att det inte har kommit något ordentligt svar vid de två tidigare tillfällena.

Azerbajdzjan fortsätter sina aggressioner och provokationer längs gränsen. Man har också gått in och kränkt suveränt armeniskt territorium vid ett flertal tillfällen. Man hånar armeniska offer, till exempel genom den utställningspark som jag refererade till i mitt anförande. Man fortsätter också att vägra återlämna armeniska krigsfångar - helt i strid med det avtal som man ingick och undertecknade i november förra året.

Från armeniskt håll har man, senast från presidenten, vädjat till det internationella samfundet om att vara maximalt intoleranta och vidta tuffa åtgärder för att göra adekvata bedömningar och fördöma Azerbajdzjans provocerande åtgärder.

Jag vill nu, fru talman, ge utrikesministern möjlighet att här och nu fördöma Azerbajdzjans agerande, återkommande kränkningar och aggressioner.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att jag svarar på alla de hundratals frågor som Björn Söder ställer. Jag beklagar om Björn Söder inte är nöjd med svaret, men vi besvarar frågorna fullt i enlighet med alla formella regler som finns.

När det gäller Nagorno-Karabach-konflikten är det väldigt viktigt att vi försöker att få till en lösning på själva konflikten och att vi inte i OSSE-ordförandens namn ägnar oss åt att fördöma den ena eller den andra parten. Det gäller att få båda parterna att sätta sig ned och få fram ett hållbart fredsavtal. Olika typer av fördömanden skulle inte hjälpa. Det gäller att få parterna att sätta sig ned, utgå från det fredsavtal som måste finnas och säga: "Nu har vi ett vapenstillestånd men inget fredsavtal - vad ska vi göra för att nå dit?"

Det har förekommit kränkningar på båda sidor. Vi hade ett 44 dagar långt krig där över 6 000 personer dog och där massor av människor förlorade sina hem. Det viktiga är att se om vi som OSSE-ordförande kan medverka till en lösning på den här förfärliga konflikten, som har pågått i så många år. Detta är mycket viktigare än att vid varje enskilt tillfälle fördöma den ena eller den andra parten, oavsett om det är så - och det som Björn Söder säger stämmer - att det förekommer kränkningar. Det förekommer kränkningar från båda håll.

Fru talman! Jag kan åter konstatera att utrikesministern vägrar att göra ett fördömande.

Det är ju så att utrikesministern inte bara är ordförande i OSSE, utan hon är också Sveriges utrikesminister. Denna konflikt och denna situation har gått så långt att man på något sätt måste vara beredd att göra ett uttalande i form av ett fördömande.

Det sker ett ständigt upprepande av kränkningar från den azeriska sidan. Man kränker suveränt territorium. Man hånar offer. Man kränker krigsfångar och vägrar att återlämna dem.

OSSE har över huvud taget inte varit framgångsrika på det här området. Då är det kanske läge att agera som Sveriges utrikesminister och fördöma detta.

Det kan konstateras, fru talman, att Minskgruppens relevans i denna konflikt just nu är nada - den är obefintlig. Det är till och med så att släktingar till tillfångatagna armeniska soldater i stället har vänt sig till Ryssland för att försöka få en lösning på detta och för att få den azeriska sidan att leva upp till det avtal man har ingått genom att återlämna krigsfångar, vilket är ett bevis på att OSSE har misslyckats.

Det skulle vara intressant att höra hur utrikesministern ser på hur man ska lösa detta med att Azerbajdzjan fortsätter att vägra att låta krigsfångar återvända trots att Azerbajdzjan har undertecknat ett avtal om det.

Armeniens fungerande premiärminister Pasjinjan föreslog nyligen att man skulle inrätta en internationell observatörsmission längs gränsen med bland annat deltagare från Minskgruppen. Även Ryssland skulle delta. Sverige ingår ju i Minskgruppen. Min fråga till utrikesministern är, fru talman, om utrikesministern är beredd att ta initiativ till att svenska observatörer deltar i en sådan mission.

Fru talman! När jag träffade den azeriske utrikesministern i mars uttryckte jag en stark önskan om att man skulle följa den internationella humanitära rätten och respektera mänskliga rättigheter och vikten av kvinnors deltagande i fredsprocessen.

Nu är det ju så att OSSE redan sedan det första Karabachkriget, som var redan på 90-talet, har erbjudit ett multilateralt forum för att lösa konflikten. Som OSSE-ordförande har jag visat stöd för Minskgruppens samordförandeskap, det vill säga Ryssland, USA och Frankrike, och den personlige representanten, som har varit personlig representant för olika ordförandeskap i 25 år. Där ska man hantera dessa frågor i den här utdragna konflikten.

Jag tror att det finns möjligheter att så småningom få OSSE att åter spela en roll, och det kommer jag att fortsätta att verka för. Det är inte bra som det är nu. Det vapenstilleståndsavtal som har skrivits har skrivits av Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland, vilket gör att det bara är ryska fredstrupper där - över 2 000 personer. Det finns inte några internationella fredstrupper där, vilket jag tycker att det borde göra.

Fru talman! I mitt anförande tog jag upp de kränkningar av mänskliga rättigheter som människor utsätts för i vissa länder, framför allt kristna men även troende från andra religioner och sådana som avsäger sig sin tro. För oss kristdemokrater är det en självklar gemensam skyldighet att stå upp för dem lika ivrigt som vi står upp för andra människor som utsätts för förtryck och kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna.

Religionsfriheten och rätten att fritt utöva sin tro, att byta religion och att avstå från religion måste försvaras. Och alla övergrepp måste kritiseras, likaväl som vi kritiserar länder som kränker åsikts- och mötesfrihet rent allmänt.

Det återstår nu ett halvår av Sveriges ordförandeskap. Enligt uppgift pågår det planering av arbetet med den OSSE-dimension som handlar om mänskliga rättigheter. Min fråga till utrikesministern är om regeringen har för avsikt att ta tillfället i akt och bryta sin vanliga beröringsskräck när det gäller religion och även ta upp förföljelsen av kristna i OSSE-samarbetet.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för frågan! Regeringen har inte den minsta beröringsskräck när det gäller frågor om religion - inte ett dugg. Jag som var på UD redan på 90-talet vet att vi redan då hade religionsdialoger, och det har fortsatt. Nu när jag är utrikesminister får jag ofta rapporter från religionsdialogen till exempel på Cypern, som är en av de framgångsrika religionsdialoger vi har.

Religions- och övertygelsefrihet är en mänsklig rättighet som gäller för alla. Nu har vi sett en ökning i många länder av diskriminering, trakasserier och våld som är kopplat till människors religiösa och icke-religiösa identiteter. Det är tyvärr ett problem också i många av OSSE:s deltagande stater. Som ordförande påpekar vi alltid vad man har för åtaganden som medlem i OSSE, och utgångspunkten är de mänskliga rättigheterna.

Ordförandeskapet har också tre personliga representanter, vars mandat rör tolerans och icke-diskriminering. En av dessa heter Regina Polak. Hon arbetar specifikt för att motverka rasism, xenofobi och diskriminering, inklusive intolerans och diskriminering mot kristna och andra religioner. Hon samverkar då med de två andra representanterna, med mandat som är kopplade till antisemitism och till diskriminering av muslimer, för att belysa dessa frågor inom OSSE. Hon samverkar också med flera regionala organisationer, till exempel Europarådet, när det gäller skyddet av kristna och för att främja interreligiös dialog. Man kan till exempel gå in på internet och se vilket fantastiskt arbete som Regina Polak gör.

Fru talman! I Turkiet drivs urgamla kyrkor och kloster. En av kristendomens största helgedomar, Hagia Sofia i Istanbul, gjordes nyligen om till moské efter att under väldigt många år ha varit ett museum där både kristna och islamiska historien har kunnat speglas. Jag har själv varit där, och det var otroligt imponerande.

Det är tragiskt att den turkiska staten har ansett att man kan göra så här, uppenbarligen utan att omvärlden reagerar och säger ifrån: Sluta att kränka gemensamma värden på det här viset!

I flera länder i Centralasien är det förenat med livsfara - eller det är åtminstone överhängande risk för summariska fängslanden och tortyr - att vara aktivt utövande kristen.

Jag skulle gärna vilja höra mer om hur Sveriges regering använder ordförandeskapet i OSSE för att lyfta den situationen och visa att dessa människor inte är bortglömda, på motsvarande sätt som utrikesministern berättade i utrikesutskottet häromdagen om hur man har kontakter med oppositionella i Belarus. Dessa förtryckta och förföljda grupper har ju precis lika stort behov av att känna att de är sedda av västvärlden, att vi talar för dem och att vi står upp för dem. Hur arbetar Sverige för detta?

Fru talman! Jag måste säga att jag blir lite förvånad över att Gudrun Brunegård nu igen tar upp en halmgubbe att slåss mot. Först var det att vi har en beröringsskräck när det gäller religiösa frågor, vilket är helt osant. Sedan var det att vi inte skulle ha reagerat mot det som hände med Hagia Sofia. Det var en kraftfull internationell reaktion mot det som hände. Jag personligen reagerade. Hur många utrikesministrar som helst reagerade. Organisationer reagerade. Det var jättemycket reaktioner mot just detta. Det stämmer inte att det inte var några reaktioner.

När det gäller att ta upp frågorna som sådana finns det en möjlighet att göra det i OSSE-kontexten. Jag har personligen pratat med min turkiska kollega i Ankara och tagit upp just de OSSE-åtaganden som man har som deltagande stat. Man är skyldig att följa principerna och de åtaganden som man har, som inkluderar respekt för mänskliga rättigheter och tolerans när det gäller kristna och andra religioner. Det handlar om möjlighet att få utöva sin religion, ha sin religion eller inte ha någon religion.

På alla resor jag gör inom OSSE-ordförandeskapet har jag som princip att alltid möta representanter från civilsamhället. Det kan vara religiösa representanter, kvinnoorganisationer, MR-organisationer och så vidare. Det gör jag just för att, som Gudrun Brunegård säger, lyfta upp att de finns, att de verkar och att de är viktiga.

Fru talman! Jag ska inte fråga om det var 173 vid förhandlingstillfället eller om det var 163. Jag tror att det är ganska oväsentligt i det stora hela.

Jag skulle däremot, fru talman, vilja ställa en fråga kring hur det svenska ordförandeskapet kommer att arbeta framgent. Inför ordförandeskapet lyssnade jag på en podcast från Utrikespolitiska institutet. Där talade bland annat Martin Kragh. Man konstaterade att Sverige inte kommer att kunna nå fram till en lösning i alla de konflikter som ligger på OSSE:s bord. Det svenska ordförandeskapet borde snarare koncentrera sig på att identifiera små möjligheter till framsteg. Det gäller då konflikten Ukraina-Ryssland, Georgien, Ryssland, Transnistrien.

Då är min fråga, fru talman, till statsrådet: Tänker statsrådet i samma banor? Har man identifierat små mål för att göra små framsteg på väg mot ett större genombrott i de här konflikterna? Vilka är de målen i så fall?

Fru talman! Ja, vi insåg direkt att vi under vårt ordförandeskapsår inte kommer att kunna lösa de här konflikterna, som inte har lösts. I Ukraina har det pågått sedan 2014 och i Nagorno-Karabach sedan 90-talet och så vidare. Men det finns små saker som vi kan göra. Det finns en del stora saker som vi kan göra. Det viktiga är att det, när vi är överens, kan bli förbättrade levnadsvillkor för människor som drabbas av dessa konflikter.

När jag var i Europarådet fick jag ungefär samma fråga: Varför kan ni inte lösa det här?

Man måste hela tiden se att det här handlar om människor. Det handlar om att bygga förtroende, det handlar om att bidra till små framsteg eller i vilket fall som helst inte ha bakslag. Det handlar om att vi kan öppna fler gränsövergångar på konfliktlinjen i östra Ukraina eller ha kvar öppenhet i själva landgränsen mellan icke regeringskontrollerat område i Ukraina och Ryssland.

Det handlar i Moldavien och Transnistrien om sådant som att försöka få till stånd en trådbuss så att människor kan ta sig till och från de olika delarna och hälsa på familj och vänner. Det handlar om att man ska kunna använda sina bilar för att åka längre sträckor än bara inom Transnistrien till exempel. Det handlar om att kunna använda betalkort. Det handlar i Georgien om att få en mer humanitär situation i Abchazien och Sydossetien.

Det här handlar om att förbättra situationen för människor också, inte bara att lösa hela konflikten.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag tycker att det var klargörande, och det visar också att det är precis så som det svenska ordförandeskapet agerar: Man hittar de små framstegen för att om möjligt komma lite längre in mot roten till problemet. Det är naturligtvis ingenting som vi har invändningar emot, utan det är en fullständigt naturlig väg att vandra.

Om man ser på de här små framstegen, som trådbussen i Moldavien, eller Pridnestrovje, de öppnade gränspassagerna i östra Ukraina och så vidare, hur är det nu ett halvår in på ordförandeskapet? Ser statsrådet att de här framstegen sker, eller sker de inte? Var sker de inte, och vad skulle det svenska ordförandeskapet kunna göra mer för att nå dem?

Fru talman! För att börja med Moldavien - jag noterar att Maria Nilsson använder namnet Pridnestrovje som är separatisternas namn på Transnistrien; det väljer jag att inte använda - tror jag att är det någonstans man kan känna lite hoppfullhet så är det just där, inte minst därför att Ryssland visar ett slags konstruktivitet kring att vi skulle kunna ha ett möte i Stockholm till hösten för att komma framåt. Jag hoppas verkligen det. Inga möten är klara förrän de faktiskt har hållits, men där finns en öppning, skulle jag vilja säga.

När det gäller Georgien har vi Annika Söder, tidigare kabinettssekreterare, som särskild representant. Där har man åter fått igång det som heter Geneva International Discussions, vilket inte har varit fullt aktivt på länge. Där har man ganska intensiva samtal nu, och jag vet att Annika Söder och OSSE:s generalsekreterare Helga Schmid åker till området nästa vecka.

Där tror jag också att man kommer lite framåt, inte minst i Abchazien. Det är svårare i Sydossetien, men vi har tagit ett litet steg även där. Det handlar inte minst om att öka folk-till-folk-kontakterna. Det är nämligen så att ju längre ett område - Transnistrien, Abchazien, Sydossetien och nu också de två icke regeringskontrollerade områdena i Ukraina - är borta från det land som det faktiskt tillhör, desto mer fjärmar det sig från det landet, vilket är ett problem i sig. Att försöka att utveckla dessa kontakter tror jag därför är ett väldigt viktigt steg.

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande ser vi hur civilsamhällets utrymme krymper. Oppositionella och journalister fängslas, och uråldriga, konservativa och patriarkala krafter motarbetar kvinnors rättigheter. Det innebär såklart att det blir svårt att få ett multilateralt organ som OSSE att utvecklas i modern och demokratisk, öppen riktning. Jag lyfte även att jag tycker att det är positivt att utrikesminister Ann Linde i sina prioriteringar och i sitt inledningstal lyfte hur viktigt det är att följa och försvara de principer som OSSE grundas på.

I FN:s säkerhetsråd lyckades ju Sverige få till en ökad förståelse för och kunskap om resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, och numera är det åtminstone med i en del fredssamtal och även i en del av FN:s fredsbevarande uppdrag.

Fru talman! Jag undrar hur stor genomslagskraft utrikesminister Ann Linde tror att de svenska prioriteringarna kommer att kunna få i OSSE sett till att en del av de 57 länderna faktiskt motverkar civilsamhället och kvinnors rättigheter till exempel.

Fru talman! Tack, Yasmine Posio, för att du återigen lyfter de här viktiga frågorna!

Den feministiska utrikespolitiken genomsyrar även arbetet i OSSE. Vi ser det som en del av det bredare säkerhetsbegreppet, och att det ska gå igenom alla de tre olika dimensionerna i OSSE.

Jag delar Yasmine Posios och Vänsterpartiets syn på att SRHR är en grund för det säkerhetsfrämjande arbetet och kvinnors deltagande i olika demokratiska processer och fredsprocesser. Att konsensus saknas i OSSE, för det gör det, är ett hinder för möjligheterna att aktivt driva frågan så som vi skulle vilja göra. Men vi försöker på olika sätt att stärka jämställdhetsarbetet genom till exempel agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Det är lite lättare på den sidan, för det är så konkret i det arbete som OSSE gör. Det handlar också om att stärka kvinnors deltagande i konfliktrelaterade och fredsbyggande processer.

Jag kan som exempel säga att jag och Åsa Regnér, Assistant Secretary-General i UN Women, åker tillsammans till Kosovo. Tema är jämställdhet och kvinnors deltagande i fredsprocesser, något som jag diskuterade med den nya kvinnliga kosovanska utrikesministern i dag.

Vi försöker alltså på alla sätt att lyfta in det här, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns ett starkt motstånd också.

Fru talman! Tack, utrikesminister Ann Linde, för svaret, som var så himla effektivt! Jag tog inte med SRHR i mitt första inlägg. Det skulle jag spara till nu, men nu är det redan besvarat.

Jag får bara önska en trevlig sommar, och så ses vi till hösten igen.

Fru talman! Jag önskar en trevlig sommar!

Fru talman! Jag vill fråga utrikesministern om Belarus.

Belarus är ett land där OSSE har observerat valen sedan 1994. År 2019 när det var parlamentsval och jag tjänstgjorde som Special Coordinator var det en sak som var slående, och det var att OSSE:s rekommendationer sedan 1994 har varit ungefär desamma. En enda förbättring har genomförts av Belarus: tillgängligheten till vallokalerna för personer med funktionshinder. I övrigt är det ingen förändring över huvud taget.

När jag talade med allmänheten, vanliga medborgare, om valet och vad de hade för förväntningar sa de: Vänta och se! Det här valet kommer att gå lugnt och städat till, för Lukasjenko bryr sig inte om valet. Vänta till presidentvalet!

Och det var precis vad som hände. Här skulle det behövas förändring. Här skulle OSSE behöva agera.

Därför vill jag fråga utrikesministern vilka åtgärder hon har vidtagit under ordförandeåret. Försöker hon få till stånd en förändring för demokrati? En valobservation bör rimligen leda till några förändringar, speciellt som den har pågått sedan 1994 utan resultat. Det vi nu kan se är hårdare villkor; en förfärlig situation för oppositionen.

Finns det några försök att till exempel få till en OSSE-mission i Belarus? Det skulle kunna vara ett sätt att arbeta vidare.

Fru talman! Jag tackar Margareta Cederfelt för frågan om Belarus. OSSE kan förhoppningsvis spela en roll som så småningom leder till en lösning av krisen i Belarus, men inte just nu. Situationen är ju helt låst. Det massiva våld och den tortyr som har använts i fängelserna mot alla arresterade oppositionella och vanliga människor som har gått ut och demonstrerat, eller bara viftat med en flagga, det urskillningslösa våldet, gör att det just nu är mycket svårt att över huvud taget komma fram med några initiativ.

Men OSSE har använt sig av en av de mest starka instrument som organisationen har, nämligen att sätta igång Moskvamekanismen. Där ville inte det land som utsattes för en sådan granskning medverka, men rapportören fick i alla fall komma in i landet och kunde konstatera att det har förekommit grova övergrepp samt kränkningar mot mänskliga rättigheter och yttrandefrihet och så vidare. Rapportören lade då fram över 80 olika rekommendationer på hur situationen kan bli bättre i Belarus. Det gäller både till regimen själv, som inte har gjort någonting, och konkreta förslag till hur OSSE och OSSE:s autonoma institutioner ska kunna bidra till en bättre situation.

Jag sa i mitt inlägg att vi från början hade ett erbjudande om att facilitera en dialog, vilket oppositionen var positiv till, för att få till stånd en lösning. Men regimen har inte beaktat det förslaget över huvud taget.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Det svar som utrikesministern har givit här visar på många svårigheter inom OSSE. Det är i det perspektivet som den moderata reservationen ska ses. Vi uttalar behovet av en översyn av vad OSSE gör och hur OSSE agerar. Det handlar inte om enskilda ordförandeskap, personer eller funktioner, utan det är fråga om organisationens förmåga att nå fram till resultat och förbättringar. Någonstans måste också OSSE i sitt arbete syfta till att förbättra villkoren för medborgarna i OSSE:s 57 medlemsländer.

Uppdraget är jättesvårt med konsensusbeslut och så vidare. För att kunna gå vidare skulle en översyn vara till fyllest. Jag är helt medveten om att bland dessa 57 medlemsländer finns minst ett land som säger att en översyn inte behövs.

Att hitta en väg framåt i denna komplicerade materia för att nå bättre resultat och efterlevnad av Helsingforsöverenskommelsen skulle vara bra. Här skulle Sverige som ordförandeland kunna arbeta aktivt, inte bara för att säga att vi nu har gjort detta och det blev ingen översyn utan för att se till att lämna över stafettpinnen till nästa ordförandeland. En översyn är viktig för att nå resultat, för att uppnå fred och säkerhet i OSSE:s breda perspektiv - som inkluderar ett stort antal dimensioner.

Fru talman! De primära uppföljningsmekanismerna som gäller de åtaganden som länderna har i organisationens verksamhet är de veckovisa möten som hålls i Wien. Folk har inte riktigt koll på hur tuffa dessa möten faktiskt är. Där tas aktuella frågor upp. De kan gälla brott mot gemensamma åtaganden, exekutiva strukturer, autonoma institutioner, fältmissioner och så vidare.

Utöver dessa möten genomförs inom ramen för de tre olika dimensionerna årliga översynsmöten där man tar upp frågor som rör varje enskild dimension. Här finns också en möjlighet för varje enskild stat att ta upp frågor som ska ses över och kontrolleras. Här finns också HDIM, som bjuder in civilsamhället för att belysa brister hos deltagarstater. Vi har också system för ekonomisk styrning som leds av generalsekreterarens kontor och som följer arbetet i det permanenta rådet. Här finns omfattande existerande mekanismer för uppföljning och kontroll.

Om vi ser på de svårigheter som OSSE har för att nå konsensus tror jag att det skulle vara svårt att få en acceptans för inrättandet av ännu fler kontrollmekanismer och mötesformat. Jag tror att ordförandeskapets ansträngningar gör större nytta inom andra områden.

Sedan är det en helt annan sak att vi naturligtvis ska utvärdera vårt eget ordförandeskap. Men jag tror att det är bättre att arbeta mer effektivt med de mekanismer och mötesformat som redan finns för kontroll och uppföljning.

Fru talman! Mina kollegor Johan, Margareta, Yasmine med flera har förtjänstfullt berättat om vad vi gör inom OSSE-delegationen. Jag tänkte upprätthålla mig vid något annat, nämligen något som utrikesministern har berättat utförligt om men från ett lite annorlunda perspektiv. Det gäller betydelsen av att Sverige är ordförandeland i OSSE.

Det är inte varje år Sverige är ordförandeland i OSSE. Senast det begav sig var 1993. Det var just det år jag kom till Sverige som flykting från Bosnien och Hercegovina, från ett konfliktområde som flera av kollegorna har talat om, från kriget.

Kriget har definitivt påverkat inte bara mitt liv utan även min mors, mormors, farmors och systers liv. Hela min generations liv förändrades i grunden. Alla vi som då var unga fick gå ifrån drömmar om framtiden till frontlinjen. Vi fick gå ifrån att vara grannar och vänner till att bli krigets fiender utan att vi hade möjlighet att påverka.

Ofta finns i dessa stridigheter, som den i Jugoslavien, djupgående konflikter i bakgrunden. De har inte uppstått som en blixt från en klar himmel, utan de har funnits i Jugoslavien sedan 1389. Det är konflikter som faktiskt är svåra att beskriva. Jag brukar beskriva att min mormor bodde i tre länder men alltid i ett och samma hus. Min farmor upplevde tre krig under sitt liv.

Ju längre en konflikt pågår, desto fler civila tappar hoppet om framtiden. Hoppet om att det internationella samfundet kommer att åstadkomma något gott. Det är alla involverade medvetna om - de som är i konflikten, stridande och civila, och vi här.

Mitt hopp då, 93, försvann när min mor tvingades tillbringa 10 av sina sista 14 dagar i livet i ett flyktingtält mellan två stridande sidor, bara för att de internationella samfunden inte var starkare än de stridande.

För varje dag ett krig pågår minskar kvinnors, barns och äldres människovärde. Därför är det viktigt att länder som Sverige, länder som har en demokratisk tradition, är med och för dialog och sätter dagordningen. Det är viktigt för kampen för fred. Det är viktigt för säkerheten för civila. Det är viktigt för de mänskliga rättigheterna.

Att lyfta fram och belysa kvinnors situation och rättigheter i en konflikt, att driva rätten till utbildning för barnen som befinner sig i konflikten och att göra så att ungdomar får sina röster hörda - det jag och min generation inte fick då - allt detta kommer inte att stoppa något krig. Det vet vi allihop som sitter här. Men det kommer att väcka ett hopp hos människor som befinner sig mitt i konflikten, och det goda kommer att få kraft att växa.

Därför tycker jag att det är viktigt, fru talman, med Sverige och med Sveriges ordförandeskap i OSSE i dag. De frågor vi inte kommer att ha kraft att driva nu under detta år hoppas jag att vi kommer att ha kraft att komma tillbaka och driva nästa år och året därpå, för de mödrar som finns i konflikterna nu och för de systrar som finns i konflikterna nu, runt om i OSSE:s stora område - för deras skull och för deras framtid. För dessa ungdomar som finns i konflikterna och som håller på att tappa hoppet. Därför ska vi fortsätta denna kamp.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte lätt att komma efter Jasenko. Tack för ett väldigt kraftfullt anförande!

OSSE är ingen perfekt organisation, vill jag börja med att säga, men den är kanske det bästa vi har. Därför är den väldigt viktig.

Centerpartiet tycker att OSSE har en väldigt viktig roll framöver. Vi vet alla om de problem vi har med den beslutsordning som finns. Det är liksom bara att hantera. Men man får alltid fråga sig vad som är alternativet.

Jag tror verkligen på OSSE som en samtalsorganisation som fungerar. De veckovisa mötena, som ministern har lyft fram, är ett pågående samtal och sätter press på deltagarna. Man ska kunna se varandra i ögonen också veckan efter. Samtal är alltid bättre än krig, och precis som min kollega Jasenko så väl beskrev är det ett sätt att ge hopp till kommande generationer.

OSSE har alltså en väldigt viktig roll. Och jag tycker faktiskt att man kan säga att 2020 blev ett rätt bra OSSE-år, konstigt nog, trots pandemin. Det är nämligen så att OSSE har varit väldigt aktiv under pandemin som en av få valobservationsorganisationer som kunnat fullfölja sin roll. Vi har klarat pandemin hyfsat väl, kan jag säga.

Inte minst den insats vi gjorde när vi observerade presidentvalet i USA gav ett stort genombrott för organisationen som sådan. Vi var där som nästan ensam organisation att bevaka valet på plats och fick ett väldigt stort medialt genomslag, inte minst i Sverige. När vi mätte mediegenomslaget såg vi att vi hade uppemot 1 000 genomslag för oss fyra som var iväg. Det har nog inte hänt på väldigt lång tid i OSSE:s historia.

Jag sitter i delegationen och har alltid känt, varenda gång vi är iväg, det väldigt meningsfulla med valobservation. Det gör nytta. Vi märks, vi syns, och vi får bra respons. Senast var jag i Albanien med bland andra Margareta, och vi kände påtagligt vilken nytta vi gör för demokratin.

Jag tycker alltså att man kan säga att det här var ett bra OSSE-år.

Det är också spännande att se att delegationen i Sverige, den svenska delegationen i sig, fungerar alldeles utmärkt. Vi har ett gott samarbete över partigränserna. Ordföranden fungerar bra, vice ordföranden fungerar utmärkt och alla är engagerade och drar framåt.

Vi vet att pandemin har varit en utmaning för OSSE även organisatoriskt. Det har inte funnits stadgar riktigt på plats. Man har inte lyckats göra val. Man har inte tillsatt ledande funktioner. Men man har faktiskt hanterat det och är nu i mål med de bitarna, så jag tycker att OSSE har klarat också pandemins organisatoriska utmaningar rätt väl.

Ordförandeåret - det är givetvis fantastiskt spännande att vara med precis när det inträffar, men det ska erkännas att det är en utmaning. Det är en rejäl utmaning.

Jag vill tacka för det goda samarbetet mellan utrikesministern, utrikesutskottet och delegationen, som verkligen försöker dra åt samma håll.

Men det är klart att det är påtagligt att det var så många stora konflikter som blossade upp precis när det blev vår tur igen - Nagorno-Karabach, givetvis. Ukraina, ständigt pågående men med en kraftig eskalering och kraftdemonstration från Ryssland. Belarus har många av oss pratat om tidigare. En smygande konflikt mellan Grekland och Turkiet som inte har blossat upp men som ändå ligger där.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

Bakom allt detta ligger det stora geopolitiska spelet med Rysslands agerande. Vi känner alla till Rysslands tankar om en egen intressesfär där man inte skyr några medel.

Trots det här tycker jag faktiskt att OSSE spelar en viktig roll framöver för att motverka trenden att dela upp världen mellan stormakter och för att vi ska gå ifrån den världsordning som sattes efter andra världskriget.

Till sist tycker jag att det är roligt att se att Sverige tar för sig. Nu har vi en av två starka kandidater till att bli ordförande för hela OSSE. Jag, Margareta Cederfelt och Johan Büser kandiderar också till en tung post. Det lovar gott för Sveriges engagemang i OSSE, och jag tror att OSSE kommer att ha en central roll framöver.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)

Strategisk export-kontroll 2020 - krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden