Klimat, miljö och energipolitik

Fru talman! I Halland möts man av två berättelser som båda handlar om vad som händer när miljölagstiftningen tillåts sakna en bortre gräns.

Låt mig börja i norr med den numera ökända Onsalavägen. Det är ett vägprojekt som har diskuterats i 77 år och som fortfarande inte är färdigbyggt. Vägen berör upp till 12 800 fordonspassager per dygn och är olycksdrabbad. Barnfamiljer, pendlare och räddningstjänst använder den varje dag.

Behovet av den nya vägen har länge varit känt, men projektet har försenats på grund av olika utredningar, överklaganden och juridiska processer. Regeringen gav klartecken 2018, men därefter följde nya prövningar kring artskydd. Först 2025 var den sista artskyddsdispensen godkänd, inklusive mindre hackspett och gröngöling, och byggstart blev möjlig. Nu, 2026, möter projektet nya överklaganden. Denna gång är de kopplade till biotopskyddade stenmurar.

Fru talman! Jag vågar inte ens gissa vad detta hittills har kostat svenska skattebetalare för planering, utredningar och juridiska processer. Men jag vågar påstå att problemet inte är att människor har rätt att överklaga ett myndighetsbeslut. Den rätten är en viktig del av vår rättsstat. Problemet är att en och samma sakfråga kan prövas om och om igen, i instans efter instans och i decennier, utan att det någonsin finns en bortre gräns. Det är inte rättssäkerhet. Det är rättsotrygghet för alla dem som väntar på sin väg.

Därför undrar jag: Är det rimligt att en och samma sakfråga ska kunna överklagas i flera instanser, om och om igen, utan att det finns en tidsmässig bortre gräns för prövningen?

Fru talman! Mitt andra exempel finns lite längre söderut, vid stranden i Skummeslöv och södra Mellbystrand. Där har bilar använts på stranden i över hundra år, och stranden har länge fungerat som både besöksmål och väg.

Kommunen har uppgett att man inte har sett någon tydlig miljöpåverkan av trafiken. Frågan prövades flera gånger under 2010-talet, men det var först 2019 som Mark- och miljööverdomstolen slog fast att verksamheten var miljöfarlig enligt miljöbalken.

Enligt uppgift har antalet gästnätter i Laholm minskat med mer än 30 procent jämfört med 2025. Beslutet påverkar både lokala företag och kommunen i stort. Och enligt SVT kostade Laholms kommuns kamp för bilstranden minst 200 000 kronor för bara vandaliserade bommar plus ytterligare miljonbelopp för juridiska processer.

Är det rimligt att miljölagstiftningen får så stora lokala konsekvenser utan att alternativa lösningar eller konsekvensanalyser väger tyngre i beslutsprocessen?

Fru talman! Slutligen: Både Onsalavägen och stranden vid Skummeslöv och södra Mellbystrand visar samma mönster; det finns goda intentioner i lagstiftningen, som i praktiken saknar en bortre gräns, en tidsram eller ett krav på att väga den lokala verkligheten mot naturvårdens intressen. Problemet är inte miljöskyddet i sig utan avsaknaden av balans och förutsägbarhet i hur det tillämpas.

Jag hoppas att dessa exempel tas på allvar i det fortsatta arbetet med att reformera tillståndsprocesserna och att hallänningar i både norr och söder kan lita på att beslut som rör deras vardag fattas inom rimlig tid och med rimlig hänsyn till dem som faktiskt bor och verkar där.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).

Fru talman! Miljöåtgärder ska stå i proportion till de problem de är avsedda att utgöra lösningen på, och man ska vara vaksam vad gäller konsekvenserna.

Under den förrförra mandatperioden ledde den rödgröna politiken till att vi hade dieselpriser i Europas absoluta toppskikt. Periodvis lär vi ha haft Europas allra högsta dieselpriser. I tunnelbaneland kan man inbilla sig att det inte spelar någon roll. Men utanför storstäderna får detta konsekvenser.

Höga dieselpriser är ett problem för dem som inte bor i stadskärnorna. Pendlare och många företag, exempelvis jordbrukare, får direkta kostnadshöjningar. Det får alltså betydelse för vår konkurrenskraft. I stort sett hela handeln, inklusive livsmedelsbutiker, drabbas också av högre kostnader, vilket indirekt läggs på konsumenterna.

Fru talman! Dessbättre fick vi för ganska exakt fyra år sedan en Tidöregering på plats, och vi fick en bränslepolitik som tog hänsyn till vanliga familjer som inte kan åka kollektivt i sin vardag och som av olika skäl inte kan köpa en elbil. Det var en politik som dessutom tog hänsyn till näringslivet, som behöver tunga transporter på riktigt.

Skatten spelar viss roll här. I stället för att höja och höja skatten på bensin och diesel, vilket var de rödgrönas politik, fick vi en regering som höll nere skatterna.

Reduktionsplikten på diesel, alltså kravet på inblandning av biokomponenter, spelade dock en stor roll här. Vid nyårsnatten 2023/24 sjönk priset på diesel med 4,60. Om man isolerar effekten av den då sänkta reduktionsplikten lär det ha blivit uppemot 5 kronor per liter.

Fru talman! Detta är anmärkningsvärt. Här fördes under flera år en politik som drev upp priserna på diesel med flera kronor per liter. Vad fick vi för pengarna? Parallellt pågick nämligen en process i EU som begränsade användningen av jordbruksprodukter för bränsleändamål. Resultatet blev en ganska omfattande import av animaliska fetter. Och den fortgår, men i mindre skala.

Här blir det lite konstigt. Vi stimulerar då storskalig djurhållning över hela världen. Det leder till indirekta utsläpp av växthusgaser och andra miljöeffekter. Det borde vara en konsumentupplysning för veganer att bussen eller bilen går på animalisk energi. Om man inte vill ha skor från djurkomponenter vill man kanske inte heller åka buss som drivs med uppeldade djur.

Fru talman! Jag har vridit och vänt på detta under många år. Miljöeffekterna av att gå över från fossila bränslen till biobränslen brukar hamna någonstans mitt emellan marginellt positiva och direkt negativa på skalan. I förekommande fall har så kallade miljöåtgärder lett till väldigt negativa konsekvenser, såsom avverkning av regnskog och ökade utsläpp av växthusgaser.

Det blir intressant att se vilken politik en tillträdande regering kommer att föra här. Miljöpartiet har utlovat högre bränslepriser. Övriga rödgröna partier har hållit lite låg profil under de senaste åren.

Jag förstår att det blir en förhandling, oavsett hur nästa regering är sammansatt, men vi har kanske ledamöter ibland oss som vill förklara hur de och deras partier ser på denna fråga.

(Applåder)

Fru talman! Jag hälsar Tomas Brandberg välkommen till Sveriges riksdag och tackar för anförandet.

Vi hade en debatt här tidigare som handlade om näringspolitik, industripolitik och regional utveckling. I mitt anförande lyfte jag fram alla de neddragningar som Tidömajoriteten genomförde. De stoppade projekt och bromsade investeringar, mycket kopplat till biodrivmedel och kemiprodukter från skogsindustrin.

Från talarstolen lyfte Tomas Brandberg fram att vi hade kunnat ha ett dieselpris på si och så mycket. År 2021 hade vi ett dieselpris på ungefär 14 kronor, under en Sledd regering. Efter Putins invasion av Ukraina steg dieselpriset till ungefär 22 kronor, och vi ser nu vad som händer med dieselpriset när Trump bombar Iran och mullorna stänger sjöfartsvägarna. Det måste stå ganska klart för alla vad det är som påverkar dieselpriserna.

Fru talman! Tack för repliken, herr ledamot Isak From!

Jag är elit när det gäller att räkna på dieselpriser, så prata gärna med mig om det! Det finns fyra faktorer: oljepriser, kronkurser, reduktionsplikten och skatten. Uppenbarligen påverkar vi inte geopolitiken direkt här i denna kammare, men däremot påverkar vi skatt och reduktionsplikt. Precis som jag sa i mitt anförande leder sänkt skatt och sänkt reduktionsplikt till lägre bränslepriser.

Jag känner mig mycket trygg i den här diskussionen, fru talman. Vi i Sverigedemokraterna lovade att dieseln skulle bli 10 kronor billigare per liter. Man kan räkna på olika sätt. Säg gärna att det blev 7,50 – det är okej. Billigare diesel fick vi.

Fru talman! År 2021 hade vi högre inblandning av biodrivmedel, med ett lägre pris, och vi hade en annan politik för omställning. Vi hade kunnat gå vidare med elektrifieringen och genomföra fler investeringar i HVO eller Emetanol för att kunna köra på fler förnybara bränslen, för vi behöver göra både och, fru talman.

Fru talman! Tack för slutrepliken, herr ledamot!

Ni hade decennier på er att åstadkomma produktion av biodrivmedel i Sverige, men det blev en tummetott efter dessa decennier av investeringar och olika stimulanser. Ni levererade väldigt lite under hela den tiden.

Det ni fick var precis det som jag redogjorde för i mitt anförande, nämligen en storskalig import av animaliska fetter från världens alla hörn – mycket från Europa men även från Australien, Kina, Sydamerika och så vidare. Det var ingen lyckad politik.

(Applåder)

Fru talman! Naturvårdsverket publicerade häromveckan den fördjupade utvärdering av de svenska miljömålen som genomförs vart fjärde år. Det är dyster läsning.

Utvärderingen visar att bara 1 av de 16 målen kommer att nås till 2030. De största problemen gäller klimat, biologisk mångfald och föroreningar. Inget av de tre målen Begränsad klimatpåverkan, Ett rikt växt- och djurliv och Giftfri miljö kommer att kunna nås, och för klimatet och den biologiska mångfalden är trenden dessutom negativ. Samma tre områden lyfts också fram på global nivå av FN, som pekar på att vi befinner oss i en planetär trippelkris: klimatkris, naturkris och föroreningskris.

Det här är den verklighet som pågår omkring oss, men den verkligheten gjorde inget avtryck i Tidöregeringens arbete. Under deras tid vid makten drev de en politik som drastiskt ökade Sveriges utsläpp. De gjorde också brutala nedskärningar i naturvården. Resurser till skydd och skötsel av värdefull natur kapades, och pengar till miljöövervakning drogs in.

Fru talman! Nu står det klart att världens mål att begränsa den globala upphettningen till 1,5 grader inte kommer att nås. Det är ett stort misslyckande som kommer att innebära mer extremt väder och allvarliga skador på människors hälsa, livsmedelsförsörjning och tillgång till vatten. Nu krävs att utsläppen minskar drastiskt de närmaste åren samtidigt som naturens förmåga att fånga upp och lagra kol stärks.

Klimatkrisen är en av de frågor som oroar svenska folket mest. När politiker abdikerar från ledarskap lägger de samtidigt hela tyngden av klimatkrisen på enskilda medborgares axlar. Människor vill kunna leva utan klimatpåverkan, men för att det ska bli verklighet behöver vi en regering som klarar av att styra oss dit och som vågar göra de investeringar och införa de regleringar som krävs.

Fru talman! Forskare har konstaterat att förlusten av arter och ekosystem är ett lika stort hot som klimatkrisen. Av jordens cirka åtta miljoner växt- och djurarter riskerar nästan en miljon att utrotas. Vi är nu inne i det sjätte massutdöendet.

Att inget av de nationella miljömålen med direkt koppling till den biologiska mångfalden nås är ett underbetyg för ett rikt välfärdsland som Sverige. Det är tyvärr också ett kvitto på att miljöhänsyn fortsatt underställs kortsiktiga vinstintressen. För att bryta trenden krävs nya styrmedel och ett förbättrat regelverk så att jord- och skogsbruk, fiske och andra verksamheter kan bedrivas hållbart inom naturens gränser. Det krävs också att vi skyddar områden med höga naturvärden.

Att skydda och återställa natur handlar inte bara om att rädda gulliga djur och storslagna vildmarkslandskap. Det handlar i allra högsta grad om att skydda människors liv och hälsa. Den brittiska underrättelsetjänsten har slagit larm om att flera viktiga ekosystem riskerar att kollapsa redan under 2030-talet, alltså om bara några få år. Eftersom vi är beroende av dessa ekosystem för vår tillgång till mat och vatten är det ett akut säkerhetshot.

Ju mer mångfalden i naturen minskar, desto mer ökar sårbarheten inom jordbruk och skogsbruk för torka, översvämningar och stormar. Ju fler arter som dör ut, desto mer minskar möjligheten att i naturen hitta botemedel mot sjukdomar och tekniska lösningar på framtidens utmaningar.

De länder som kommer att klara sig bäst är, enligt den brittiska larmrapporten, de som investerar i skydd och restaurering av ekosystem. Allting talar alltså för att göra kraftfulla insatser här och nu för att undvika katastrofala konsekvenser.

Artutrotningen tillsammans med den globala upphettningen och de föroreningar mänskligheten släpper ut samverkar i en planetär trippelkris. Ingen kommer att lämnas oberörd av dess konsekvenser. För att ta oss ur den här situationen krävs politiskt ledarskap. Vi ska fortsätta att bruka jord, skog och hav, men vi måste göra det på ett hållbart sätt. Ytterst är det naturens bärkraft som måste sätta gränserna för vad vi kan göra.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tala om något som är avgörande för allt liv – något som vi ofta tar för givet men som ingen människa, inget djur och ingen växt kan klara sig utan, nämligen vatten.

Vatten är vårt viktigaste livsmedel. Alla levande organismer är beroende av tillgången till rent vatten, men förutsättningarna förändras snabbt. Klimatförändringarna leder till högre temperaturer, regnet har förändrats och på många ställen är det längre perioder av torka. Flera stora europeiska floder har rekordlåga vattennivåer, vilket påverkar växt- och djurliv och begränsar sjöfarten och energiproduktionen.

Under sommaren drabbades Europa också av omfattande och förödande skogsbränder. Bristen på nederbörd och den extrema hettan gjorde att elden fick fäste och spred sig över stora områden. Människor tvingades lämna sina hem, och naturvärden gick förlorade.

Även i Sverige märks vattenbristen. Under våren var grundvattennivåerna på flera håll ovanligt låga tidigt på säsongen. I markerna syns konsekvenserna tydligt, särskilt i södra Sverige, på Gotland och hemma i Skåne. Diken och vattendrag har torkat ut. Åar har förvandlats till små stillastående pölar, där fisk och annat vattenlevande liv får allt svårare att överleva. Och det är fortfarande torrt, trots att höstens lågtryck nu har börjat dra in.

Skogen påverkas också. Plantor som sattes under hösten har på många håll haft svårt att etablera sig. Torka försvagar träden och gör dem mer sårbara för insektsangrepp. När tillgången på växtlighet minskar påverkas också viltet. Brist på föda kan bidra till att älgstammen minskar och att kalvar inte överlever.

För lantbruket är situationen särskilt allvarlig. Det krävs stora mängder vatten för att producera livsmedel och för att hålla djur. Vi kan inte längre utgå från att regnet kommer vid rätt tidpunkt och i rätt mängd. Bevattningsdammar, vattenmagasin och bättre hushållning med vatten blir därför allt viktigare. Nyheterna i morse handlade om att Kiviks musteri på Österlen funderar på att avsalta havsvatten för att säkra sin produktion.

Vattenbristen påverkar också hushållen. Kommunerna får arbeta hårt för att säkerställa att det finns vatten i kranarna. Invånarna på flera håll i landet har uppmanats att spara och minska förbrukningen. Det har gjort skillnad exempelvis hemma i Skåne, där människor verkligen tog sitt ansvar och lyckades begränsa konsumtionen av vatten.

För att komma till rätta med problemen måste vi också se över infrastrukturen. En betydande andel av det vatten som pumpas ut i ledningsnäten läcker ut innan det når kranen. Uppskattningar pekar på att omkring 19 procent, alltså en femtedel, kan försvinna genom läckage. Det är både ett slöseri med en värdefull resurs och ett tecken på att många kommuner behöver investera mer i sina va-nät.

Fru talman! Vad kan vi då göra? Centerpartiet har många förslag och bra politik på området.

För det första måste vi minska utsläppen. Klimatförändringarna är den grundläggande orsaken till att torka, skyfall, värmeböljor och andra extrema väderhändelser blir vanligare och allt allvarligare. Sverige måste fortsätta ställa om från fossila bränslen och samtidigt driva på för högre ambitioner inom EU och globalt.

För det andra måste vi klimatanpassa samhället. Vi behöver hålla kvar mer vatten i landskapet genom våtmarker och återvätning av torvmarker. Vi behöver också fler bevattningsdammar och bättre möjligheter att lagra vatten under perioder med mycket nederbörd så att det kan användas när torkan kommer.

För det tredje måste vi stärka lantbrukets förmåga att hantera ett förändrat klimat. Centerpartiet vill förbättra möjligheterna att investera i bevattning, dränering och tekniker som använder vatten mer effektivt. Vi behöver också främja grödor och odlingsmetoder som är bättre anpassade till ett varmare och torrare klimat. Det handlar om Sveriges livsmedelsförsörjning och beredskap.

Vi behöver också modernisera den svenska va-infrastrukturen. Kommunerna måste få bättre långsiktiga ekonomiska förutsättningar att underhålla och bygga ut ledningsnäten. Vi behöver minska vattenförbrukningen hos hushållen och stoppa läckaget.

Avslutningsvis, fru talman: Vi kan inte behandla vattenpolitiken i stuprör. Vi måste ha en helhetssyn.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Heie (C).

Fru talman! När jag i valrörelsen 2018 blev tillfrågad om vilken som var min viktigaste valfråga svarade jag äganderätten. År 2022 gav jag precis samma svar. När jag nu i valrörelsen 2026 fick frågan igen svarade jag äganderätten.

Varför denna envishet, och varför nämner jag detta i en debatt om miljö och klimat? undrar kanske talmannen. Jo, jag är övertygad om att skillnaden mellan mitt, ditt och vårt har tjänat det här landet väldigt väl – inte bara ekonomiskt i termer av välstånd och välfärd utan också i fråga om privat mångfald, i kontrast till överstatlig enfald.

Fastän många socialister inte sällan gör anspråk på att själva vara upphovsmakarna till skattemedel är det enligt min mening i stället lönsamhet och konkurrenskraft som gjort Sverige till en välfärdsstat.

Men åter till mångfalden, fru talman! Man kan nämligen inte bortse från det väl belagda faktumet att staten inte är någon garant för höga naturvärden. Tvärtom! Miljömålsberedningen slår fast att tusentals naturreservat i decennier saknat aktuella skötselplaner. Biotopskydd efter biotopskydd saknar skötsel, och grannar till dessa tvingas att uthärda barkborreangrepp efter barkborreangrepp på grund av statens vanskötsel. Statliga friluftsområden och parker har mer död ved än levande ved och är på grund av brist på skötsel inte tillgängliga, fastän syftet är just tillgänglighet och rekreation.

Man kan inte bortse från den kortsiktighet som överstatligheten genom Naturvårdsverkets, länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens försorg innebär genom att man inte verkar längre än en mandatperiod, fyra år, i motsats till det generationsövergripande perspektiv som Sveriges 320 000 skogsägare representerar och verkar för varje dag.

I stället för att lita på dem som skapat naturvärdena kräver Vänstern och Miljöpartiet ännu mer tvång och kontroll.

Man vill förstatliga 30 procent av den produktiva skogsmarksarealen – en areal motsvarande hela Danmark.

Man vill införa avverkningsskatt och avverkningsfinansiering av anmälningar och tyngre myndighetskontroller.

Man vill återgå till kommandoskogsbruk, hyggesfritt och förlängda omloppstider.

Man vill ha starkare artskydd, trots att en enskild talltita i dag kan stoppa avverkning. Avverkningarna har burit Sveriges välfärd.

Miljöpartiet vill kort sagt ha lägre avverkning, mindre lönsamhet, sämre tillväxt och i stället mer missväxt. I stället för att vara stolt över det skogsbruk som har lagt grunden för Sveriges välstånd, som betyder så mycket för vår välfärd och som därtill burit Sverige in i koldioxidneutralitet smutskastar man det aktiva skogsbruket som något negativt.

Jag hade kunnat fråga Centerpartiet om deras framtida kompromisser med Miljöpartiet, men jag gör inte det. I stället vänder jag mig till deras nya samarbetspartner. Var går egentligen Miljöpartiets röda linje mot Centerpartiet i fråga om huruvida äganderätten ska stärkas och det privata skogsbruket är hållbart och vilka inskränkningar små markägare kan förvänta sig med er i regering?

Fru talman! Jag brukar säga att delat ansvar är ingens ansvar. På samma sätt är miljöpartistiskt miljöansvar ingens ansvar.

Kristdemokraterna står i stället upp för skillnaden mellan mitt, ditt och vårt. Vi litar på Sveriges naturbrukare.

Jag skulle ha kunnat sträcka mig så långt att jag hade ropat ut: Ho ho! Var är Miljöpartiet i den här salen i dag? Men jag gör inte det, för det finns risk att det blir en våt filt även över den här kammaren.

(Applåder)

Fru talman! Jag bor i Koppom i västra Värmland, en liten ort som inte särskilt många känner till men som jag önskar att fler fick uppleva. Där lever vi omgivna av djupa skogar och glittrande sjöar. Det är platsen där jag växte upp och som jag senare valde att flytta tillbaka till för att själv bilda familj.

Kanske är det just alla barndomsminnen som gör att min hemort betyder så mycket för mig. När jag tänker tillbaka på somrarna som barn är det framför allt fisketurerna som jag minns. Jag minns de där varma sommarkvällarna när man satt och väntade på att flötet skulle åka under vattenytan, glädjen när det äntligen nappade och spänningen över att se vad som fanns på kroken, för att inte tala om hur gott det var med nystekt abborre till lördagsfrukosten. Det här är minnen för livet som säkert många andra känner igen sig i.

Men, fru talman, tyvärr är det inte självklart att kommande generationer kommer att få uppleva det här, för under ytan i våra vatten finns det ett hot som de flesta av oss aldrig ser: försurningen. Det är en av de allvarligaste miljöskadorna som har drabbat Sverige i modern tid, och Värmland är ett av de län som har drabbats allra hårdast.

Under årtionden föll stora mängder surt regn över våra skogar och sjöar. Fiskbestånd slogs ut, kräftor försvann och vatten som tidigare varit fulla av liv blev nästintill döda. Men genom ett omfattande kalkningsarbete har vi lyckats vända utvecklingen. Sedan 1980-talet har staten, kommunerna och länsstyrelserna tillsammans arbetat för att återställa våra vatten. Resultaten har varit fantastiska. Öring, harr och flodkräfta har kunnat återvända. Den hotade flodpärlmusslan har fått bättre förutsättningar att överleva. Det är ett klockrent exempel på långsiktig miljöpolitik som faktiskt fungerar.

Fru talman! Förra veckan följde jag och min riksdagskollega Peter Söderström med Värmlands läns kalkningsförbund ut på ett kalkningsuppdrag i Filipstad. Det vi fick höra då var minst sagt oroväckande.

I år skulle man behöva sprida ungefär 23 000 ton kalk i Värmland för att möta behoven, men pengarna räckte till omkring 13 000 ton. Anledningen är att statsbidraget till kalkningen inte har räknats upp sedan 2019, och samtidigt har kostnaderna för kalk ökat med omkring 50 procent.

Vi ser konsekvenserna redan nu: Vattenprover visar sjunkande pHvärden. Våra sjöar och vattendrag börjar helt enkelt bli surare igen. Fortsätter den här utvecklingen riskerar vi att förlora mycket av det som vi har lyckats åstadkomma med kalkningen.

Fru talman! Det här handlar naturligtvis om biologisk mångfald och om vårt ansvar för naturen, men det handlar också om sportfisket, besöksnäringen och de arbetstillfällen som naturen skapar på den svenska landsbygden.

Försurningen är en nationell miljöskuld som staten måste ta ansvar för. Vi kan inte tillåta att kostnaderna för kalkningen vältras över på kommuner som redan har en väldigt hårt pressad ekonomisk situation. Därför måste vi säkerställa en långsiktig finansiering av kalkningsverksamheten.

Fru talman! Jag vill att min dotter och hennes vänner precis som jag ska få växa upp med levande sjöar och vattendrag, men det kommer inte att ske av sig självt. Det kräver att vi fortsätter att kalka och inte låter det som har byggts upp under så många år gå förlorat. Det är vi skyldiga både naturen och kommande generationer.

(Applåder)

Fru talman! Marknadsekonomin är en fantastisk sak. Den har tagit miljoner människor ur fattigdom, svält och sjukdom, men det har blivit dags att uppdatera den.

Människan har funnits i snart 300 000 år, och för 10 000 år sedan blev vi bofasta. Vi var samlare som blev bönder, och för ungefär 250 år sedan kom industrialiseringen. Då var vi omkring 800 miljoner människor, och i dag är vi 8 miljarder.

I Sverige producerar och konsumerar vi varje år som om vi hade fyra jordklot, och i april varje år är vår budget för resursuttag spräckt.

I veckan släppte Världsnaturfonden sin årliga Living planet report. Den fastslår att världens bestånd av ryggradsdjur har minskat med 70 procent sedan 70-talet. Även om vi i Sverige kanske inte har de allra största utmaningarna med sinande artrikedom, och trots att vårt klimatavtryck bara utgör 0,1 procent av det globala, är jorden som bekant rund.

Tänk om vi hade en marknadsekonomi som var helt lagom och som fortsatte att skapa välstånd utan att äventyra de planetära gränserna eller företagarnas årliga resultat och finansiella säkerhet. Tänk om det helt enkelt bara gick att uppdatera marknadens spelregler så att de bättre styrde mot målet att hushålla med naturresurser snarare än att hushålla med antalet arbetade timmar i en värdekedja. Tänk om marknadsekonomin viktades om så att skatten på arbete minskades och skatten på jordens resursuttag ökades.

Stefan Krook, grundare av och vd för Kivra, Glocalnet och God el, har utvecklat dessa tankar i en modell och en bok som heter The laghum economy. Han föreslår – likt ett byte av en dators operativsystem – en uppdatering för den globala marknadsekonomin.

I Sverige består i dag 40 procent av bnp av skattemedel, och mer än 50 procent av dessa medel är knutna till skatt på arbete. I dag avgörs alltså en varas pris i stor utsträckning av just antalet arbetade timmar.

Tänk dig i stället att varje vara hade en informationsbärare – en EAN-kod – som kunde tala om exempelvis möbelns material, dess produktionsmetod, hur långt möbeln fraktats samt eventuella miljögifter i den och att detta i stället utgjorde grunden för priset. Tack vare en sådan EAN-kod skulle man successivt kunna flytta skattebasen från arbete till resursuttag.

Det skulle på så sätt också bli lätt att göra rätt för både kund och företag – och vilken växtkraft som skulle frigöras! Fler arbetstillfällen skulle bli möjliga, och fler innovativa materialflöden skulle uppstå.

Frågan är stor, men mänskligheten har tagit sig till månen, och förra veckan delades Nobelpris ut för något som gjort det möjligt för oss att läsa hjärnans signaler med hjälp av ljus.

Bransch för bransch och bit för bit är detta fullt möjligt. Det är dock ingen quickfix, och det sker inte över en natt. Det sker inte heller utan ytterligare problematisering och följdfrågor, men det är fullt möjligt att gå från tanke till verklighet och från nationell nivå vidare till Norden och Europa och till sist – eftersom det skapar en konkurrensfördel – till en helt ny marknadsekonomi på global nivå.

Fru talman! Som en liten människa och som ett litet första steg föreslår jag här i dag ett stort första steg för mänskligheten: en statlig offentlig utredning med syfte att reda i begreppen och arbeta vidare med Stefan Krooks ekonomiska modell the laghum economy. Vi är nämligen skyldiga nästa generation det, vi är skyldiga varandra det och vi är skyldiga företagen det. De behöver sjysta förutsättningar att göra kloka val utifrån.

En lagom ekonomi – eller laghum ekonomi – är viktigt på riktigt.

(Applåder)

Fru talman! Sverige har världens bästa djurskydd, brukar vi säga. Men stämmer det verkligen, när vi ser vad som händer med de djur som ingen annan vill ta ansvar för?

Runt om i landet finns ideella djurskyddsföreningar och katthem som rycker in när samhället sviker. Länsstyrelsen kan besluta om att djur ska omhändertas, men när besluten väl är fattade hamnar ansvaret ofta hos ideella föreningar. Om ingen förening har plats eller råd blir resultatet ofta att djuret avlivas.

Samtidigt finns det tusentals hemlösa katter som aldrig kommer i kontakt med någon myndighet. De fryser, svälter, blir sjuka och skadas – och vem tar ansvar? Jo, människor som arbetar ideellt på kvällar och helger, öppnar sina hem som jourhem och betalar veterinärvård, kastrering och rehabilitering med pengar som samlats in genom gåvor och loppmarknader.

Det offentliga har i praktiken gjort sig beroende av deras godhet, men deras godhet har ett pris. Veterinärkostnaderna är höga, och föreningar lägger hundratusentals kronor – ibland miljonbelopp – på att rädda djur. Ändå förväntas de fortsätta utan någon självklar finansiering.

Fru talman! Samtidigt förvaltar Allmänna arvsfonden mycket stora tillgångar på över 17 miljarder och delar årligen ut mer än en miljard kronor till projekt inom civilsamhället. Vi måste våga fråga: Vilka verksamheter väljer vi att stödja och vilka lämnar vi utanför?

Dagens lagstiftning innebär att djurskydd inte är ett självständigt stödberättigat ändamål för Arvsfonden. Följden är att organisationer som räddar djur och förebygger lidande stängs ute från möjligheten att söka stöd enbart för sitt djurskyddsarbete. Detta är ett regelverk som behöver förändras.

Fru talman! Jag menar inte att staten ska ta över det ideella djurskyddet, men om samhället förlitar sig på dessa organisationer måste vi också ge dem rimliga förutsättningar att utföra sitt arbete. Därför vill jag att vi ändrar lagen om Allmänna arvsfonden.

Mitt konkreta förslag är att djurskydd förs in som ett uttryckligt stödberättigat ändamål i lagens första kapitel så att ideella djurskyddsorganisationer kan söka projektstöd för att utveckla sin verksamhet, rädda utsatta djur och förebygga lidande. Det handlar inte om att finansiera alla föreningars löpande kostnader utan om att öppna möjligheten till stöd för konkreta utvecklingsprojekt inom djurskyddet.

Vi måste sluta förutsätta att ideella krafter ska lösa samhällets problem helt på egen hand. Om vi menar allvar med djurvälfärden måste vi också ge dem som räddar djuren bättre förutsättningar att lyckas. Det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill vara – ett samhälle där vi blundar och hoppas att någon annan tar hand om problemen eller ett samhälle där vi står bakom dem som varje dag gör jobbet? Jag vet vilket samhälle jag vill ha.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag delar bilden av att det är positivt att Sverige har ett starkt djurskydd och att det är någonting som vi ska värna.

Ledamoten nämnde att det är ett problem att många katter lever utan ägare ute i det fria och inte blir chippade och registrerade i Jordbruksverkets kattregister. Jag är väldigt stolt över att vi i tidigare regeringsställning såg till att den registreringen blev ett krav. Tidigare fanns det bara för hund, men nu gäller det även för katt. Min fråga är, om ledamoten anser att det här är ett problem, vad Tidöregeringen har gjort för att fler katter ska registreras.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Som sverigedemokrat är jag extra stolt över att berätta att förslaget att katter ska chippas och registreras bygger på en motion som min partikollega Markus Wiechel lade fram för över tio år sedan. Även enskilda motioner kan alltså göra skillnad i slutändan.

Hemlösa katter är ett problem, och det är ofta just finansieringen som behöver förstärkas så att arbetet med dem kan fortsätta. Ett förslag är att använda en del av de medel som finns i Allmänna arvsfonden.

Fru talman! En stor anledning till att det finns många hemlösa katter i Sverige är att katters status inte är lika hög som till exempel hundars. Man värderar dem helt enkelt inte lika högt. Kravet på att katter ska chipmärkas och registreras var ett väldigt viktigt steg.

Min fråga kvarstår: Vad har Tidöregeringen och ledamotens eget parti, Sverigedemokraterna, gjort för att fler kattägare faktiskt ska följa lagstiftningen?

Fru talman! Vi inom partiet har haft kontakt med flera kattorganisationer och försökt hjälpa dem att nå ut med information till kattägare. De ideella kattföreningarna kommer genom att de tar hand om hemlösa katter i kontakt med många av de bönder som har okastrerade katter.

Fru talman! Jag står här på Centerpartiets mandat från Västerbotten. Jag vill ta tillfället i akt att berätta vad jag ser hemma i mitt län. I Västerbotten och i norra Sverige skapas enorma ekonomiska värden från skogen, gruvorna och vattenkraften. Här finns människor som har en enorm drivkraft och som skapar värde för Sverige varje dag. Men jag ser också någonting annat.

Jag ser hur samhällsservice, infrastruktur och välfärd halkar efter i jämförelse med övriga landet. Det blir allt längre till vården, inte minst till akut förlossningsvård. Tillgången till livsviktig samhällsservice, skola och äldreomsorg är helt annorlunda jämfört med i andra delar av landet. Det är en utveckling som måste vända. Mer av pengarna som skapas lokalt måste stanna kvar, så att människor kan fortsätta att verka och leva i hela landet.

Fru talman! Jag vill tala mer om något som skaver alldeles särskilt och som det talas om vid köksborden. Det är att samtidigt som samhällsservicen inte är vad den borde vara hotas en viktig basnäring för landsbygden och norra Sverige. Frågan om skogsbrukets roll i framtiden polariserar och skapar osäkerhet.

Vi har brukat skogen i hundratals år i Sverige. Skogsbruket har byggt vår välfärd, och vår unika struktur med över 300 000 privata skogsägare gör att vi skiljer oss från andra. Här produceras skogsråvara på ett mycket föredömligt vis.

Förutom att skogsbruket genererar skattepengar, står för 10 procent av svensk export och ger tiotusentals arbetstillfällen är det ekonomiska värdet av stående skog viktig. Den gör skogen belåningsbar, och därmed skapas möjlighet till alla möjliga slags investeringar på landsbygden som annars aldrig hade blivit av. Det är avgörande inte minst för norrländskt lantbruk eftersom skogen och livsmedelsproduktionen går hand i hand. Här finns inga möjligheter att belåna jordbruksmark eller stora marginaler att investera utan avverkning.

Möjligheten att bruka skogen är avgörande för att stärka svensk livsmedelsberedskap i hela landet. När artskydd, fågeldirektiv eller annan illa anpassad politik inskränker äganderätten blir konsekvenserna stora. Den lägger en våt filt över framtida investeringar när den i stället hade kunnat skapa tillväxt och framtidstro.

Fru talman! Jag vill också belysa skogens viktiga roll i klimatomställningen vi har framför oss. Det tål att upprepas att skogen kan och måste kunna användas och inte bara ska stå orörd.

För att ersätta den svarta kolatomen krävs alternativ. Skogsråvaran erbjuder det – utan att vi för den skull ökar vårt uttag. Genom skogen kan vi stärka vår beredskap och vårt klimatarbete, och potentialen ska inte förringas.

Fru talman! Sveriges gröna näringar måste värnas och vårdas. De är nycklar till ett levande Sverige och en hållbar framtid där vi klarar klimatmålen och får tillväxt i hela landet. Det är också avgörande att vi hittar former för att värdena från dessa näringar får stanna lokalt i större utsträckning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Stina Larsson (C).

Fru talman! Ett lands välstånd har direkt samband med tillgången till energi, och Sverige befinner sig i ett politiskt avgörande läge. I en orolig omvärld är oberoende och robusthet i hög grad en säkerhetsfråga. Det handlar också om fossilfri produktion för att klara våra klimatmål. Det handlar om vad hushållen och företagen kan förvänta sig av ett energisystem och vad det får kosta. Det handlar om jobben och tryggheten.

Halland och min hemkommun Varberg står inför nästa kapitel med möjligheter till helt nya reaktorer på Väröhalvön.

Sverige behöver investeringar, innovationer och nya arbetstillfällen. Vi behöver inte fler företag som avstår från att expandera eller rent av flyttar sin verksamhet på grund av brist på kapacitet i elnätet eller höga elpriser.

Industrin, transportsektorn och samhället behöver elektrifieras. De fossilfria energislag som går att bygga ut i stor skala är kärnkraft, solenergi och vindkraft. Sverige hade ett energisystem som i praktiken var fossilfritt och stabilt, tack vare vattenkraften i norr och kärnkraften i söder.

Produktion, överföringskapacitet och förbrukning måste vara i balans. Vi behöver mer av allt. Vi behöver en energimix. Men viktigast är ett stabilt och planerbart kraftsystem.

När den moderatledda regeringen tillträdde var ny kärnkraft i praktiken en omöjlighet, men tack vare samsynen inom de fyra samarbetspartierna på problembeskrivningen och lösningarna försvann de politiska hindren. Det blågula laget har öppnat för kärnkraft på fler platser och gjort tillståndsprocesser enklare, och det finns också en finansierings- och riskdelningsmodell.

Fru talman! Nu äventyras utvecklingen, för med en eventuellt ny vänsterregering vet jag faktiskt inte vad det är för energipolitik vi får. Kärnkraft är en investering som sträcker sig över många decennier. Och vem bygger om spelreglerna hela tiden ändras?

För Halland handlar det om jobb nu och i generationer framåt, och för Sverige handlar det om el till konkurrenskraftiga priser för hushållen och för företagen.

En trygg och stabil energiförsörjning är en del av samhällskontraktet, och det är vårt ansvar att se till att kontraktet håller.

(Applåder)

Fru talman! Det finns en bild som politiker i Sverige och i resten av Europa i många år har byggt sina regler runt, nämligen att det enda som spelar roll är vilket bränsle bilen drivs med. Det handlar om bonus för elbilar, förbud mot nya bensin- och dieselbilar från 2035 och miljözoner där bara drivmedlet räknas. Vidare handlar det om att el är bra och att bränsle som bensin och diesel är dåligt. Men verkligheten är inte så enkel.

Här i Stockholm har man velat stänga ute alla bensin- och dieselbilar från delar av city. En tung elsuv på två och ett halvt ton hade fått köra in, men en liten bensinbil, hälften så tung som elsuven, hade inte fått det. Länsstyrelsen har tack och lov stoppat förslaget, men tanken finns kvar.

Utsläppen kommer inte enbart från avgasröret. Däcken slits. Vägarna slits. Bromsarna slits. Och ju tyngre bilen är, desto mer partiklar. Det spelar då ingen roll vad bilen drivs med.

Mycket av vägdammet i Stockholm kommer från dubbdäck vintertid. Därför har många städer förbjudit dubbdäck på flera gator, och fler är på väg. Men där dubbdäcken är borta är vikten kvar. Och den finns där året runt.

Hemma hos mig i Munkedal, och i stora delar av landet, ser det annorlunda ut än på Kungsgatan. Där är bilen inte ett val. Det är så man tar sig till jobbet och till affären, och det är så man tar sig iväg för att hämta barnen. Det är långa avstånd, och många kör en begagnad bil som de har råd med. De får höra år ut och år in att de är en del av problemet. Det är inte rättvist, och det är inte heller sant.

En ny elbil kostar flera hundra tusen kronor. Även med en premie, som betalas av andra skattebetalare, är det inte många som har de beloppen liggande. Den som kör en tio år gammal dieselbil gör det sällan för att man vill förstöra miljön, utan man gör det därför att det är den bil som passar eller den bil man har råd med. En bil som sköts och körs länge kan vara ett bättre val än en tung elbil som köps bara för att den har rätt etikett. Det är den samlade bilden som räknas: vikt, slitage, återbruk, hur bilen tillverkas, hur länge den används och vad som händer sedan.

Även EU har börjat förstå detta. Med Euro 7-förordningen ska partiklar från bromsar och däck för första gången regleras för alla bilar – även elbilar. Och det slutar inte där. EU-kommissionen har föreslagit att man ska backa från att bara elbilar ska få säljas från 2035. De stora biltillverkarna har gjort samma resa. Till och med Volvo har släppt målet med att bara sälja elbilar. Det är inte för att de har slutat bry sig om miljön, utan det är för att verkligheten är mer komplicerad.

Detta handlar inte om att vara emot elbilar. Den som vill ha en elbil ska få skaffa en, men den som bor i stan eller på landet och kör en dieselbil ska inte behöva skämmas för det.

(Applåder)

Fru talman! Jag växte upp på ett litet skogslantbruk i Södra Unnaryd, på gränsen mellan Småland och Halland. Förutom att hjälpa till på gården ägnade jag somrarna åt att fiska och bada i sjön Bolmen som låg några kilometer bort. Redan då bedrevs det yrkesfiske i Bolmen av familjen Ekwall på Tiraholms fisk. Den verksamheten har sedan kompletterats med fiskförädling, gårdsbutik, fiskbil, restaurang, konferensverksamhet och hotell. Platsen är även centrum för en forskningsstation som drivs av Sydvatten.

Varför pratar jag då om Tiraholms fisk? Jo, därför att det är ett utmärkt exempel på ett modernt och hyllat landsbygdsföretag som bidrar till den svenska livsmedelsförsörjningen och samtidigt kompletterar sin kärnverksamhet med ytterligare ben att stå på. Man har skapat ett besöksmål för hela södra Sverige.

Precis på samma sätt har många lantbruksföretag runt om i Halland valt att komplettera sina verksamheter med förädling, gårdsbutiker eller kaféverksamhet. Totalt finns faktiskt 2 500 lantbruksföretag som brukar 100 000 hektar mark och håller 85 000 nötkreatur i Halland. Detta är bra både för Halland och för Sverige, men det räcker inte.

Sveriges självförsörjningsgrad på livsmedel är i dag bara 50 procent räknat på värde. Tittar man på konsumtionen importerar vi 20 procent av grisköttet, 25 procent av kycklingen, 50 procent av nötköttet och 75 procent av fårköttet. På fisksidan kommer bara 25 procent från det svenska fisket. Detta är naturligtvis inte rimligt – särskilt inte i dessa tider av oro i omvärlden. Därför behöver vi skarpa åtgärder för att stärka den svenska primärproduktionen.

För det första behövs det tydliga och siffersatta produktionsmål, vilket den avgångna regeringen valde att inte ta med i den nya livsmedelsstrategin. Centerpartiet vill se både ett övergripande mål om 80 procent och siffersatta mål inom respektive segment. Bland annat har vi lyft behovet av en halv miljon fler betande djur. Halland är redan ett av våra djurtätaste län, men trots det har vi plats för fler kor och får som kan bidra till att hålla landskapet öppet.

För det andra behövs det också tydliga förutsättningar kring lönsamheten inom svenskt lantbruk. Därför vill Centerpartiet halvera byråkratin och införa ett jordbruksavdrag som sänker skatten och minskar krånglet. Till skillnad från den avgångna regeringen vill vi slå vakt om att svenskt lantbruk går skadefritt när EU antar sin nya långtidsbudget.

För det tredje behöver vi investera i en stärkt motståndskraft genom beredskapslager av foder, utsäde, drivmedel och gödsel. Men vi behöver även se till att bygga ut den svenska produktionen av biodrivmedel för att minska vårt beroende av omvärlden. Det handlar också om fungerande grundförutsättningar. När den avgångna regeringen lät lägga ned Distriktsveterinärerna i södra Halland för ett år sedan slog det direkt mot förutsättningarna för djurhållningen.

Det som såväl Hallands lantbrukare som yrkesfiskare behöver känna är att Sveriges nytillträdda riksdag ser värdet i deras verksamheter. Verksamheterna bidrar till vår livsmedelsförsörjning, till att hålla landskapet öppet och till att utveckla nya besöksmål. Därför behövs det också en politik som stärker både ekonomi och produktion, så att vi i slutändan även kan stärka vår självförsörjningsgrad.

(Applåder)

I detta anförande instämde Julia Algotsson och Stina Larsson (båda C).

Fru talman! I Sverige finns cirka 300 000 enskilda skogsägare. I många fall har de vårdat och brukat skogen i generationer. Skogsbruk är ett långsiktigt ansvarstagande. De investeringar och åtgärder som görs i dag kommer kommande generation att se konsekvenserna av. Pålitliga, stabila och långsiktiga förutsättningar är nödvändiga för skogsnäringen.

I dag är möjligheterna med råvaran som skogsbruket förser oss med större än någonsin. Det är också en strategisk tillgång för Sverige. Det är inte längre bara en ekonomiskt viktig näring. Det är också en viktig förnybar resurs som förser oss med en råvara som gör oss mindre fossilberoende och mindre beroende av import. I en orolig tid kan man inte överskatta vikten av tillgång till en råvara som produceras inom landets gränser. Därför är skogsbrukspolitiken också en beredskapsfråga.

Den växande skogen tar upp och binder koldioxid. Därför är skoglig tillväxt och effektivt skogsbruk en viktig klimatåtgärd. Bioekonomi kräver kunskaper för att få ett så produktivt skogsbruk som möjligt. Men i dag är det lika viktigt att forskningen ger vägledning i de klimatutmaningar som skogsbruket står inför. Hur möter vi det allt varmare klimatet så att vi i bland annat plantval och skötsel tar hänsyn till ökade risker för bland annat stormar, torka, väta och skadeinsekter?

Klimatet är dock inte det enda hotet mot den svenska skogsnäringen. Det finns politiska krafter som vill se kraftiga begränsningar och regleringar av det svenska skogsbruket. Det skulle omkullkasta skogsnäringens förutsättningar och också dess möjligheter. Men även om det finns allvarliga politiska hot vet jag att det här i kammaren finns många som delar min oro för skogsbruket. Därför sträcker jag ut en hand: Låt oss se till att värna det viktiga svenska skogsbruket.

Fru talman! Gång på gång målas svenska markägare upp som ett hot mot miljö och klimat. Men sanningen är att det är de som varje dag vårdar, brukar och tar hand om våra skogar och marker – och deras arbete gör skillnad. Genom aktivt och ansvarfullt skogsbruk är skogarna i dag större och mer välmående. Svenskt skogsbruk är ett föredöme och visar att det går att kombinera effektivitet och naturhänsyn.

Om skogsägare ska motiveras till fortsatt ansvar genom arbete och investeringar måste de vara trygga med förutsättningarna. Framför allt måste de kunna lita på att det som är deras i dag också är det imorgon. Äganderätten är en grundbult i en rättsstat och i samhällskontraktet, och en stark äganderätt är en investering i företagsamhet och tillväxt i hela landet.

Fru talman! En ansvarsfull skogspolitik är i dag mer strategiskt viktig än någonsin. Den har inte bara påverkan på Sveriges ekonomi, enskilda skogsägare, arbetstagare och företag. Det handlar också om beredskap, självförsörjning och klimat. Därför får ogenomtänkta politiska nycker inte få genomslag i svensk skogspolitik. Besluten vi fattar i dag är inte bara viktiga här och nu utan kommer också att påverka framtiden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).

Fru talman! Sverige har omkring 300 000 jägare. De bidrar till viltförvaltningen, trafiksäkerheten, naturvården och livsmedelsförsörjningen. De tar ansvar för våra viltstammar och för landsbygden. Men alltför många upplever i dag att politiken och myndigheterna försvårar deras arbete i stället för att underlätta det. Därför behövs en ny modern, rättssäker och kunskapsbaserad jaktpolitik.

Fru talman! Jag vill lyfta fram sex områden.

För det första måste vi få en fungerande rovdjursförvaltning. Riksdagens beslut om rovdjurspolitiken måste få genomslag i praktiken. Beslut om licensjakt ska kunna överklagas, men processerna måste vara skyndsamma så att lagliga beslut också kan verkställas. Dessutom behöver 28 § tydliggöras. Den som behöver skydda sin jakthund eller sina tamdjur vid ett rovdjursangrepp ska veta vilka regler som gäller.

För det andra måste älgförvaltningen göras om. På många håll minskar älgstammen samtidigt som skogsskador, fodertillgång och rovdjurstryck påverkar utvecklingen. Förvaltningen måste bygga på lokala förutsättningar och lokalt ansvar. Markägare och jägare ska tillsammans ha ett starkt inflytande över besluten, och staten ska ta ansvar för finansieringen. Jägarnas fällavgifter ska inte gå till myndighetsadministration utan till viltvård och skjutbanor.

För det tredje måste vi låta biologin styra jakttiderna. Jakttider ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. När en art har en stark och livskraftig stam ska utgångspunkten vara att jakten kan bedrivas under generösa och ändamålsenliga tider. Fakta ska väga tyngre än ideologi och känslor.

För det fjärde ska tillgången till jakt på statens mark säkras. Statens mark är hela folkets mark. Jakten på statlig mark, inte minst fjälljakten, ska vara tillgänglig på rättvisa och långsiktigt hållbara villkor. Givetvis ska hänsyn till rennäringen tas, men allmänhetens tillgång till jakt får inte successivt begränsas.

För det femte ser fiskare runt våra kuster och sjöar varje dag konsekvenserna av växande bestånd av säl och skarv, så skyddsjakten måste bli enklare. Detta är nödvändigt för både yrkesfisket och fritidsfisket. Förvaltningen måste bli mer effektiv, och vi måste kunna avyttra sälprodukter.

För det sjätte ska lagarna träffa brottslingarna. Laglydiga jägare och sportskyttar ska mötas av tydliga regler och rättssäkra beslut. Polisens resurser ska riktas mot kriminella och mot illegal vapenhantering, inte mot människor som följer lagen och använder sina vapen på ett ansvarsfullt sätt.

Fru talman! Sveriges jägare är en tillgång för vårt land. De förvaltar viltet, bidrar till naturvården och stärker landsbygden. De förtjänar en politik som bygger på kunskap, förtroende och respekt.

Vi vill se en fungerande rovdjursförvaltning, en lokalt förankrad älgförvaltning, biologiskt motiverade jakttider, rättvis tillgång till jakt på statens mark, en effektiv förvaltning av säl och skarv samt lagstiftning som riktas mot brottslingar i stället för laglydiga medborgare.

Det är dags för en ny svensk jaktpolitik.

(Applåder)

Fru talman! När jag i mitt yrke som växtodlingsrådgivare pratar med lantbrukare återkommer ett problem gång på gång: vildsvinen. När jag pratar med lantbrukare är frågan aldrig om det har skett några skador utan hur omfattande skadorna är. Vildsvinsfrågan handlar inte bara om enskilda förstörda åkrar. Den handlar om lantbrukets lönsamhet, trafiksäkerheten och Sveriges livsmedelsberedskap. När vilttrycket blir så stort att lantbrukare avstår från att odla vissa grödor påverkas hela livsmedelskedjan.

I mitt eget hemlän Jönköping ser vi hur lantbrukare väljer att avstå från vissa grödor, till exempel ärter och åkerbönor – grödor som bidrar till det svenska växtbaserade proteinet och minskar importen av foder. När sådan odling försvåras eller görs omöjlig ökar vår sårbarhet.

Sverige behöver stärka sin livsmedelsproduktion. Vi i Centerpartiet vill att minst 80 procent av den mat som vi konsumerar och som vi har goda förutsättningar att odla här i Sverige också ska odlas här. Då måste lantbrukarna kunna bruka sin mark utan att återkommande skador gör produktionen olönsam.

Fru talman! Dagens situation kräver mer än att vi konstaterar att problemet finns. År 1987 beslutade riksdagen att vildsvin skulle finnas i den svenska faunan. Då var populationen några hundra individer. I dag närmar vi oss 600 000 individer. Enligt prognosen kommer vi till 2030 att nå över 1 miljon. Vi ser hur vildsvinen tar sig längre norrut, till habitat som de är helt främmande i, vilket påverkar det befintliga djur- och växtlivet negativt.

Förvaltningen av vildsvinen måste utgå från de skador och olyckor dessa djur orsakar. Beslut behöver fattas närmare de människor som berörs, och verktygen måste fungera i praktiken. Centerpartiet vill se en modern och mer handlingskraftig viltförvaltning, där jägare, markägare och lokalsamhällen får större inflytande.

Därför vill vi i Centerpartiet för det första minska vildsvinsstammen till hållbara nivåer och sätta tydliga mål för att minska skadorna på jordbruksmark och viltolyckorna. Jag kommer personligen att driva frågan om ett mål för populationsstorleken. För det andra vill vi modernisera jaktlagen och göra minskade viltskador och färre viltolyckor till ett tydligt mål. För det tredje vill vi införa ett nationellt system med skottpengar som kan användas under begränsad tid och inom begränsade områden, exempelvis där skadorna är särskilt stora eller där akuta situationer uppstår.

Om lantbrukare inte kan odla den mat och det foder Sverige behöver försvagas både landsbygden och vår beredskap. Sverige behöver en livsmedelsproduktion som står stark.

Fru talman! Vi kan inte låta vildsvinen äta upp vår beredskap.

(Applåder)

I detta anförande instämde Julia Algotsson och Stina Larsson (båda C).