Tredje världen

Motion 1989/90:U202 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:U202

av Margaretha af Ugglas m.fl. (m)
Tredje världen

Innehållsförteckning

Inledning 4

Tredje världen 4

Bekymmersamt utgångsläge 5

Utvecklingens hinder 6

Hög årlig tillväxt 7

Lägg om den svenska biståndspolitiken 9

Stöd tillväxt istället för fattigdom 10

Skadlig biståndsdebatt 10

Ompröva nu 10

Inget statsstöd till enpartistater 11

Stöd demokratier 12

Strategi för demokratisk utveckling och marknadsekonomi 13

Ett fristående institut för främjande av mänskliga rättigheter .... 14

Sambandet demokrati - fri ekonomi 14

Demokrati också i FN-biståndet 15

Hemställan 15

Inledning Mot. 1989/90

U202

Sverige har, som övriga västerländska stater, ett ansvar för att stimulera och
hjälpa utvecklingen i u-länderna.

Skall u-länderna kunna ta sig ur sin fattigdom krävs det, liksom för Östeuropa,
en utveckling mot både demokrati och marknadsekonomi. Rättsstatens
principer, yttrande- och tryckfrihet, samt demokratiska val är inte en
lyx för redan utvecklade länder. Tvärtom visar all erfarenhet att frihet och
demokrati har mycket stor betydelse för utvecklingsförmågan. Möjligheterna
för korrupta regeringar att förtrycka sitt folk och vanstyra sitt land försvinner,
om frihet och demokrati råder.

Erfarenheterna visar också att en marknadsekonomi är den enda möjligheten
att uppnå välstånd för en hel befolkning. Enda undantaget från denna
regel är de länder som har mycket råvaror, främst olja, och en mycket liten
befolkning.

Hittills har alltför mycket av utvecklingsländernas inriktning gått mot
planekonomi och statsägande. Följden av detta har blivit stagnation och korruption.
Det socialistiskt inspirerade utvecklingsarbetet har havererat.

Orsaken är enkel. Socialismen, liksom de feodala strukturerna, bygger på
en hierarkiskt ordnad kommandoekonomi. Enskilda initiativ och enskild
företagsamhet försvåras eller undertrycks helt.

Krisen i Östeuropa och fattigdomen i tredje världen har betydande likheter.
Den auktoritära statsmakten i enpartistatens skepnad är utvecklingens
värsta fiende, oavsett vilken världsdel landet ligger i.

Sverige måste understödja en utveckling mot demokrati och marknadsekonomi.
De utvecklade länderna måste tillämpa frihandel så att u-länderna
har möjlighet att få avsättning för sina produkter. U-länderna måste också
själva tillämpa frihandel så att deras ekonomier utsätts för internationell
konkurrens. Annars kommer de inte att kunna utvecklas på ett riktigt och
rimligt sätt. Frihandel är helt enkelt en förutsättning för att u-länder snabbt
ska kunna utvecklas så att deras befolkning får en rimlig levnadsstandard.

Det utvecklingsbistånd Sverige ger får inte innebära stöd för diktaturer
eller för planhushållning. Alltför mycket av biståndspengarna har bidragit
till att ett felaktigt styre i mottagarländerna har kunnat fortsätta. Nödvändiga
reformer av ekonomin har inte kommit till stånd, utan i stället har regeringars
maktambitioner och strävan efter kontroll gynnats.

Den snabba utveckling som skett i vissa länder, framför allt i Sydostasien,
inger hopp. U-länderna är inte alls dömda att för all framtid framleva i fattigdom
och armod. Genomförs rätt politik kan utvecklingen ske mycket
snabbt. Flera tidigare u-länder närmar sig nu snabbt de utvecklade industriländernas
nivå. De har alla byggt sin framgång på avreglering, privatisering
och frihandel.

Tredje världen

Det finns skäl för optimism om u-ländernas framtida utveckling. Erfarenheten
visar att u-länder som startar på en mycket låg nivå genom snabb tillväxt
kan uppnå ett begynnande välstånd. Demokratin är på frammarsch, främst
i Latinamerika men också i Västra Stillahavsområdet. Genom den socialis

tiska planhushållningens begynnande avveckling försvinner en av de mest Mot. 1989/90
utvecklingsfientliga krafterna. Stormaktsrivaliteten i tredje världen minskar U202
eller kanske tom upphör, i takt med att kommunistblocket vittrar.

Bekymmersamt utgångsläge

Optimismen gäller möjligheterna. Tyvärr är det aktuella läget mer bekymmersamt.
Fattigdomen och förtrycket är omfattande. Miljöförstöringen har
tagit alarmerande proportioner på många håll. Skuldbördan är stor och förkväver
tillväxten på många håll. Tillväxten per capita har varit låg eller negativ
i de flesta länder. Uppräkningen av negativa faktorer kan göras lång.

Problemen är störst i Afrika söder om Sahara. Den genomsnittliga afrikanen
är nu fattigare än för tio år sedan. Etiopien står inför en ny svältkatastrof.
Demokratin har inte gjort några egentliga framsteg. Utvecklingen i
Södra Afrika inger dock en strimma av hopp. Namibia har blivit självständigt
i fria val. Delar av apartheid-lagstiftningen har avvecklats.

I Mellanöstern och i Nordafrika innebar oljeprishöjningarna en kraftig ökning
av den ekonomiska standarden. När oljeboomen har ebbat ut har flera
länder börjat få ekonomiska problem. Befolkningstrycket är stort. Gulfkriget,
efterkrigstidens blodigaste krig, har slutat.

I Sydasien börjar en försiktig optimism att sprida sig. Influerade av utvecklingen
längre österut har tillväxttakten markant ökat. Fortfarande lever
dock hundratals miljoner i absolut fattigdom. I Afghanistan kan utvecklingen
gå mot fred medan det synes svårare att se något slut på inbördeskriget
på Sri Lanka.

I Kina påbörjades en löftesrik utveckling i slutet på 1970-talet. Privatiseringen
av det kinesiska jordbruket medförde en snabb standardhöjning på
landsbyggden. Det fanns stora förhoppningar att det också skulle åtföljas av
en liberalisering av den övriga ekonomin och av en begynnande demokratisering.
Tyvärr har det blivit bakslag. En fjärdedel av mänskligheten utsätts
nu för ökat förtryck och den ekonomiska utvecklingen har avmattats påtagligt.
Planhushållningen verkar snarare vara på frammarsch. I det övriga socialistiska
Asien står utvecklingen stilla. Burma och Nordkorea är särskilt
framträdande härvidlag. Vietnam verkar följa en kinesisk linje med viss liberalisering
av ekonomin utan någon politisk frigörelse.

I Västra Stillahavsområdet sker en fantastisk utveckling. Välståndsutvecklingen
är snabbare än någon annanstans. Den är inte längre begränsad till
ett fåtal länder utan påverkar hela regionen. Demokratin har också gjort betydande
framsteg. En del av länderna är snabbt på väg att lämna u-ländernas
krets.

I Latinamerika har demokratin vuxit sig starkare sedan mitten av 1980talet.
Det är nu bara Cuba och ett par länder till som inte har demokratiska
regeringar. Tillväxten är dock fortfarande alltför låg. En omläggning av politiken
i riktning mot högre tillväxt kan dock förmärkas i många viktiga länder.

Inbördeskrigen i Centralamerika kan förhoppningsvis gå mot sitt slut. Dock
växer oroligheterna i Peru och Colombia.

Östeuropa har traditionellt inte räknats in i den tredje världen. Det blir
dock alltmer uppenbart att de flesta, ja kanske alla, av dessa länder i fråga

om BNP per capita snarast hör hemma i u-ländernas krets. Östtyskland är Mot. 1989/90
t ex sannolikt ett av världens mest biståndsberoende land. Stagnationen, fat- U202
tigdomen och de sociala problemen är i flera fall mer likartat u-landsproblem
än i-landsproblem. Området har också världens allvarligaste miljöförstöring.
Samtidigt är skillnaderna också stora. Utbildningsnivån är t.ex. genomgående
hög i Östeuropa. Avvecklingen av det hårda förtrycket och en begynnande
demokratisk utveckling inger också stort hopp.

Utvecklingens hinder

Underutveckling orsakas främst av hinder för utvecklingen. Erfarenheten
visar tydligt att människor som ges frihet och möjlighet till initiativ och skapande
också utnyttjar denna. Föreställningen om efterblivna människor som
måste ledas av upplysta regeringar har inte mycket stöd. Ges människor
chansen skapas också utveckling.

Friheten att skapa, att satsa på sina idéer, att starta företag, att äga sin jord
är fundamentala villkor för att ett land ska häva sig ur underutveckling. Det
är i grunden samma erfarenhet som de utvecklade industriländerna har
gjort. Västvärldens snabba utveckling började när regleringsekonomin avvecklades.

Det största hindret för utvecklingen är den korrupta statsmakten. Den inriktas
på att reglera, förhindra och förbjuda människors initiativ. Huvuddelen
av energin ägnas åt att bevara privilegier och maktinnehavet.

Ideologier som bygger på statsmaktens centrala roll har bidragit till att
skapa dessa hinder. Det gäller framför allt socialismen, med dess centrala
föreställningar om planhushållning och statsägande. Det gäller också andra
statscentrerade ideologier som feodalism och oligarki. Gemensamt för dem
alla är tilltron till att staten med tvångsmedel måste förhindra människors
fria initiativ. Den fria företagsamheten och det privata ägandet motarbetas
eller förbjuds helt. Prisregleringar slår ut jordbruk och företag.

Enpartistaten förkväver tankefrihet och blir därmed ett av de största hindren
för utveckling. Genom enpartistaten förhindras också möjligheten att
avsätta en regering som vanstyr sitt land.

Det finns nu solid erfarenhet av hur socialistisk ekonomi fungerar i praktiken.
70 år i Sovjetunionen, 40 år i Östeuropa och Kina och 25 år eller mer i
många utvecklingsländer. All erfarenhet pekar i samma riktning. Den socialistiska
kommandoekonomin och statsägandet har förödande effekter på utvecklingen.

Skuldbördan hänger som en kvarnsten om halsen på många u-länder. Orsaken
är inte själva det faktum att det skedde en stor upplåning. Tvärtom
visar erfarenheterna att en stor upplåning kan vara försvarbar under förutsättning
att den används till kloka investeringar. Problemet med skuldländerna
är normalt att statsmakten lånat upp stora belopp som sedan inte investerats
på ett klokt sätt. Vad värre är har betydande delar av upplåningen
försvunnit i korruption inte minst som flyktkapital. Uppskattningsvis beräknas
mer än hälften av Mexicos utlandsskuld ha förts ut ur landet av regeringspartiets
tjänstemän.

Att enbart avskriva skulderna vore olyckligt, eftersom korruption och ka

pitalflykt därigenom kan stimuleras. Det viktigaste nu är att föra en sådan Mot. 1989/90

ekonomisk politik att kapital attraheras. Med tanke på att tillväxten naturli- U202

gen bör vara väsentligt högre i u-länder än i i-länder är en sådan politik realistisk.

Avgörande för avkastningen på investeringen är kvaliteten på de investeringsbeslut
som tas. Även här har statsmakten visat sig vara en mycket
olämplig beslutsfattare. Felinvesteringar eller snarare slöseri, har lett till att
värdefulla resurser förbrukats utan att komma befolkningen till godo. I
världsbankens krisrapport om Afrika betonas särskilt problemet med felinvesteringarna
i det svarta Afrika.

Handelsrelationerna mellan i-land och u-land brukar ibland framföras
som ett hinder för u-ländernas utveckling. Det har t ex varit en dominerande
tanke i idén om en ny ekonomisk världsordning. Även detta förefaller vara
felaktigt. Terms of trade för Afrika söder om Sahara har under många år
varit positiva. Trots detta har utvecklingen varit negativ.

Hög årlig tillväxt

Ska det vara möjligt att få en uthållig utveckling måste u-länderna växa
snabbt. 10 % per år vore önskvärt. Klaras inte minst 5 % kommer inte per
capitainkomsten att öka utan fattigdomen förbli i stort sett lika omfattande
eller kommer t o m att öka.

Ekonomisk tillväxt är också en nödvändig förutsättning för att få ned befolkningstillväxten
till mer rimliga proportioner. All erfarenhet pekar på att
familjeplanering i kombination med snabb ekonomisk tillväxt är den effektivaste
metoden.

Skall det stora trycket på u-ländernas naturmiljö kunna lättas kräver det
också en snabb ekonomisk tillväxt. Det är just bristen på tillväxt som leder
till den stora förslitningen av naturen vare sig det gäller ökenspridningen,
nedhuggningen av djungler, den allmänna avskogningen och utrotandet av
vilda djur och växter.

En snabb ekonomisk tillväxt är också nödvändig för att få en bra social
utveckling. Fattigdomen och stagnationen är inte en bra grund för att skapa
bättre förhållanden för barn, kvinnor och arbetslösa.

Ofta odlas myten att utvecklingen i sig skulle vara negativ för de sociala
relationerna eller för miljön. Det är en föreställning som framför allt är
spridd bland utvecklingsnegativister i de utvecklade industriländerna. Tyvärr
har den inställningen på ett olyckligt sätt också kommit att återspeglas
i attityden gentemot u-länderna.

För att åstadkomma en uthållig snabb tillväxt fordras en betoning på de
fundamentala utvecklingsfaktorerna.

1. Rättsstaten skall skapa rättvisa, där övergrepp beivras och där spelreglerna
är lika för såväl den enskilde lantarbetaren som den mäktige partibyråkraten.
Demokrati och marknadsekonomi kan bara fungera inom
ramen för rättsstaten. Fungerar inte rättsstaten blir följden ofta en utbredd
korruption Det statsbärande partiet och gangsterligor av olika
slag får ett starkt inflytande. I länder med olika religiösa eller etniska
grupper är rättsstaten central också för att hålla en social harmoni. Be

ivras inte mord och våldsamhet kan följden lätt bli våldsamma etniska
konflikter, som t ex på Sri Lanka.

Regeringens viktigaste uppgift är att bygga upp en effektiv rättsstat.
Därför ska statens engagemang på många andra områden avvecklas till
förmån för detta. Alltför ofta leder engagemanget inom t ex näringsliv
just till den korruption i regeringspartiet som undergräver all tilltro till
statsmakten.

Jordbruket har en nyckelroll. Skall det kunna klara sin uppgift att försörja
befolkningen med livsmedel måste det bygga på den självägande
bonden. Skall jordbruket fungera krävs att regleringarna som håller
nere jordbrukspriset slopas och att staten inte är monopoluppköpare.
Erfarenheten visar tydligt att bönderna i u-länderna snabbt tar tillvara
nya idéer om de får incitament att göra detta. Avveckling av kollektivjordbruk
medför en snabb produktivitetsökning.

Ägandet är centralt för en framgångsrik jordbrukspolitik. Ägandet ger
incitament till ett långsiktigt och ett uthålligt förvaltande av jorden.
Den som äger mark vill inte se denna tillgång förvandlad till öken eller
till improduktiv mark. Problemen med markförstöring är framför allt
koncentrerade till områden som ingen äger eller där ägandet är helt
anonymt. Det personliga ägandet är en central del av utvecklingen.
Småföretagsamheten är en annan nyckelfaktor. I takt med att jordbruket
effektiviseras kommer allt fler människor att vara verksamma i städernas
småföretagsamhet. Det har traditionellt motarbetats av statsmakterna,
som hellre satsat på större företag. Det är dock en orealistisk
politik. De mycket små företagen och ensamföretagen kommer att
svara för den alldeles övervägande delen av u-ländernas yrkesverksamma
befolkning. Årligen måste minst 55 miljoner nya arbeten skapas
i u-länderna. De måste i allt väsentligt ske i småföretagen. Ska det vara
möjligt att få ett livskraftigt småföretagande måste dock statsmaktens
hinder av olika slag kraftigt reduceras. I en undersökning i Lima, Peru,
visades att det var praktiskt taget omöjligt för en fattig invånare att
starta ett företag eller att äga sin mark. Statsmaktens lagar, regler och
mutor omintetgör möjligheter att på legal väg driva företagsamhet. Undertryckandet
av småföretagsamheten har också gjort många u-länder
överdrivet beroende av gruv- eller oljeintäkter eller av andra primära
råvaror. Småföretagsamheten är också nödvändig för att det skall växa
fram en mer modern företagssektor. Samspelet mellan moderna företag
och småföretag i en s.k. ”dual economy” är centralt, inte bara i u-länderna.
Småföretagsamheten ska också vara verksam inom de sociala
områdena. Offentliga monopol får inte skapas.

Frihandeln är en nödvändig förutsättning för all utveckling. Det möjliggör
för u-länderna att utnyttja den internationella ekonomins fördelar.
Inte ens ett mycket stort u-land som Kina med nästan en fjärdedel av
jordens befolkning kan utvecklas utan en omfattande utrikeshandel.
Frihandeln är också nödvändig för att det ska växa fram en modern företagssektor.
Inte ens länder med mycket hög industriell tradition, som
t ex Tjeckoslovakien, kan undgå att förfalla och föråldras om den fria
handeln avskärs. Det är särskilt viktigt att effektiviteten sätts i högsätet

Mot.

U202

i länder med mycket knappa resurser. Det starka konkurrenstrycket i Mot. 1989/90
den internationella handeln är den viktigaste korrigeringen mot fram- U202
växten av lokala monopol. Oligarkierna i Latinamerika kan endast fortleva
i skydd av omfattande handelshinder. Frihandel ska inte endast
vara internationell utan också nationell. En förutsättning för frihandel
är att priserna inte förvrids och att valutan har en realistisk värdering.

Övervärderade valutor, ofta resultat av en regerings prestigetänkande,
är ett betydande hinder mot ekonomisk utveckling.

6. Den sociala utvecklingen går i allt väsentligt hand i hand med den ekonomiska.
Visserligen framkallar snabb utveckling ofta sociala spänningar.
Det bör dock kommas ihåg att dessa spänningar är bättre än
misärens stagnation, som leder till den absoluta fattigdomen. I takt med
att ekonomin utvecklas kommer intresset för sjukvård, utbildning och
andra sociala insatser att fokuseras. De mest snabbväxande u-länderna
har typiskt nog en stark betoning på det självständiga jordbruket, vilket
har lett till en god social utveckling på landsbygden och på utbildning.

Det första och i särklass viktigaste steget är att skapa en primär utbildning
för alla. Det får absolut inte utformas som ett offentligt monopol,
utan alla goda krafter måste tas tillvara. Av tradition har t ex missionen
gjort stora insatser här liksom inom för hälsovården.

Ambitionen att utbilda en hel befolkning, inte minst kvinnor, är nära
förknippad med tillväxten. Ambitiösa sociala satsningar som inte är baserade
på snabb ekonomisk tillväxt leder däremot till förfall. I många
u-länder är misslyckandets väg kantad av ambitiösa sociala satsningar
som inte motsvaras av en tillräckligt snabb ekonomisk utveckling.

Lägg om den svenska biståndspolitiken

Sverige får inte längre okritiskt stödja enpartistater och regimer som inte tar
minsta steg i riktning mot demokrati. Sverige har gjort sig känt för att tillsammans
med östblocket stödja kommunistiska och socialistiska diktaturer.

När Östeuropa nu gör sig fritt och kan förväntas avveckla sitt politiskt
styrda bistånd får inte Sverige ensamt fortsätta att stödja Etiopiens, Angolas,
Vietnams och Nicaraguas regeringar.

Politiken gentemot biståndsländerna måste radikalt förändras när det gäller
synen på mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Utvecklingen på
dessa områden bör noggrant studeras och rapporter finnas som underlag inför
riksdagens beslut om bistånd. Vi kan inte begära att u-länder omedelbart
skall utveckla en fullfjädrad demokrati. Däremot kan vi kräva att utvecklingen
nu skall gå i en demokratisk riktning.

Något bistånd till statsmakten bör inte utgå där regimer förtrycker sitt folk
och som för en politik som inskränker de mänskliga fri- och rättigheterna.

Utvecklingen i Östeuropa har avslöjat djupet av den skada som enpartistaten
och planhushållningen tillfogat landet. Det vore direkt oförsvarligt av
Sverige att i ett läge där enpartistater avvecklas fortsätta att understödja sådana.

9

Stöd tillväxt i stället för fattigdom

Särskilt i Afrika har det förts en fattigdomsskapande politik. Den genomsnittlige
afrikanen söder om Sahara (med undantag av det oljerika Nigeria
och Sydafrika) är i dag fattigare än vid mitten av 1960-talet. Orsaken är framför
allt ett vanstyre beroende på en socialistiskt inspirerad utvecklingsstrategi.

I sin nyligen publicerade krisrapport över ”Sub-Saharan Africa” konstaterar
Världsbanken att i-länderna och utländska rådgivare har ett betydande
medansvar i den fattigdomsskapande politiken. Det finns därför anledning
att ställa frågan om det svenska biståndet, som i stor utsträckning varit koncentrerat
till Afrika, har varit fattigdomsskapande istället för välståndsskapande.
När det gäller Tanzania är det uppenbart att Sveriges biståndspolitik
har bidragit till att möjliggöra en politik som varit negativ för landets utveckling.
En snabb utvärdering av Sveriges bistånd till Tanzania bör ske.

Huvudansvaret ligger på länderna själva. Men ett betydande medansvar
ligger i den politik som regeringarna har inspirerats till.

Biståndet måste svängas ifrån att understödja statsmaktens ofta korrupta
strukturer. Följden har blivit en byråkratisering och en utarmning av jordbruket
och landsbygden med förödande konsekvenser inte bara för levnadsstandarden
utan också för miljön.

Felaktig biståndsdebatt

Debatten om u-länderna har ofta koncentrerats på storleken av det offentliga
biståndet. Den debatten har inte bara varit ensidig utan också direkt
skadlig. Den har nämligen ingett föreställningen om att mer bistånd i alla
lägen är bättre.

All erfarenhet visar att utvecklingsbistånd är något mycket svårt. Det
krävs betydande kunskap och erfarenhet för att ge bistånd som inte hämmar
utvecklingen och på så sätt gör folk fattigare.

Det är uppenbart att ett utvecklingsbistånd till en regim som för en felaktig
politik är direkt skadligt. Det möjliggör att den felaktiga politiken kan föras
längre och att felen förstoras.

I länder som erhåller mycket bistånd utvecklas också lätt ett biståndsberoende.
Regimen blir mer beroende av att hålla sig väl med utländska givarmyndigheter
än att ta hänsyn till sitt eget folk. En stor del av u-ländernas
nyckelpersoner engageras också i den omfattande ”biståndsbyråkratin”, dvs
den nationella och internationella byråkrati, som i viss utsträckning kommit
att leva ett eget liv.

Ompröva nu

Omprövningen av biståndspolitiken brådskar. Det går inte att utreda frågan
samtidigt som den negativa utvecklingen fortsätter.

Världsbanken konstaterar i sin krisrapport att ”såväl regeringar som givare
måste vara beredda att ändra sitt tänkande fundamentalt för att återuppliva
Afrikas framgång”. Det ankommer också på Sverige att göra denna
fundamentala omprövning.

Mot. 1989/90
U202

Inget statsstöd till enpartistater

Huvuddelen av Sveriges landramsbistånd går till enpartistater. Innevarande
budgetår beräknas 77 % av detta bistånd gå till dessa länder. Det kan inte
vara rimligt att Sverige år efter år ger ett betydande bistånd till regimer som
inte visar någon tendens att utvecklas i demokratisk riktning. Sverige skall
därför klart uttala att vi inte avser att ge något bistånd till statsmakten i enpartiländer.
Redan nu bör en avvecklingstid på 5 år aviseras till dessa regimer.
Därmed ges de klart besked om Sveriges fasta beslutsamhet att stimulera
till en demokratisk utveckling. Sverige måste helt enkelt stå på medborgarnas
sida och inte på regimens sida i enpartistaterna.

Det är också väsentligt att bedöma situationen för de mänskliga rättigheterna
i mottagarländerna. Därför måste rapporter om mänskliga rättighetssituationer
vägas in i varje beslut om bistånd. Även här är det viktigt att inte
understödja de strukturer som gör sig skyldiga till övergreppen eller som understödjer
dem. Stöd till fria och frivilliga organisationer och andra krafter
som bekämpar brott mot mänskliga rättigheter bör vara ett prioriterat område.
Det gäller i första hand i mottagarländerna för svenskt bistånd.

Den nuvarande regimen i Etiopien har under lång tid bedrivit hårt förtryck
och en utvecklingsfientlig politik. Det har lett till ett omfattande missnöje
med regimen, som har kunnat slås ned endast med brutala metoder.
Sverige bör därför avsluta det utvecklingsbistånd som går genom den etiopiska
staten. Ett sådant bistånd kan bara bidraga till att förlänga förtrycket.
Endast om regeringens militära operationer inställs bör biståndet kunna
fortsätta. Det möjliggör omedelbara förhandlingar med alla motståndsgrupperingar
om övergång till demokrati.

Katastrofbistånd och bistånd som inte går till regimen bör naturligtvis
komma ifråga. Stora ökningar blir snarast nödvändiga eftersom Mengisturegimen
genom sin politik orsakat en omfattande hungersnöd som hotar att
få samma eller till och med större proportioner än svältkatastrofen 1985.

Vietnam har nu dragit tillbaka huvuddelen av sina trupper från Kambodja.
De efterlämnar en regering som tillsatts av vietnameserna och som
inte har valts av Kambodjas folk.

Den plan för en fredlig övergång till en folkvald regering i Kambodja som
framlagts av Australien bör stödjas av Sverige. Australiens förslag ger FN
en liknande roll som organisationen haft i Namibia.

Det är angeläget att utvecklingsbiståndet till Vietnam inriktas på att stödja
en utveckling mot demokrati och marknadsekonomi. Mycket tyder nu på att
Vietnams regering avser att slå in på en mer kinesisk väg. Vissa steg tas i
riktning mot ekonomisk liberalisering, ”da moi”. Någon politisk liberalisering
har ännu inte skett. Biståndet till Vietnam måste ges en klar demokratiprofil
och inriktas på att stödja ansatserna till en friare ekonomi. Biståndet
till Bai Bang måste avslutas.

Zimbabwe blev självständigt genom en överenskommelse som skulle garantera
landet en demokratisk utveckling. Detta innebar en god start för ett
av Afrikas rikaste länder. Tio år efter självständigheten har dock landets regering
genomfört det tragiska beslutet om enpartistat. Det land som i särskilt
hög grad skulle kunna tjäna som en inspiration och föredöme för de för

tryckta i Sydafrika har i stället själv gått ifrån demokratin. Det svenska stö- Mot. 1989/90
det till regimen i Zimbabwe bör därför trappas ned och avvecklas, eftersom U202
utvecklingen går i fel riktning. Det är Sveriges ansvar att stå på medborgarnas
sida för att så långt som möjligt försöka hindra denna tragiska utveckling.

Sverige har under lång tid givit ett omfattande utvecklingsbistånd till Angola.
Det har i praktiken kommit att uppfattas som ett stöd för MPLA-regimen
i Luanda, som i hög grad är en förtryckarregim. Några tendenser till
demokratisk utveckling kan inte iakttas. Tvärtom försvaras enpartistaten
med all kraft.

Under lång tid har ett omfattande inbördeskrig pågått. Antalet döda och
lemlästade på båda sidor är stort. Det är därför angeläget att fredssamtal
snarast kommer till stånd mellan de två parterna i syfte att nå en nationell
försoning. Sverige måste med all kraft påverka MPLA-regimen att tillsammans
med UNITA få Angola att gå mot en demokrati. Utvecklingen i det
närbelägna Namibia visar att demokrati på intet sätt är orimligt också i ett
afrikanskt land.

Sveriges bistånd till Angola skall villkoras med att försoningsprocessen inleds
och att en utveckling mot demokrati därmed kan påbörjas.

Stöd demokratier

Knappt 1/4 av det landprogrammerade biståndet går till länder med demokratiska
regeringar. Den andelen måste öka. Därför skall Sverige i allt högre
grad orientera biståndsinsatser till demokratiska länder. Detta har också en
effektivitetsaspekt. Om inte landets utvecklingspolitik har en folklig förankring
är risken stor att den misslyckas och att den i själva verket får en för
befolkningen negativ effekt.

Det är positivt att kunna konstatera att Sverige via projektbistånd stöder
sådana nya demokratier som Filippinerna, Pakistan, Chile och Bolivia. En
utveckling av projektbiståndet i den riktningen bör ske genom att man undersöker
förutsättningar för biståndsprojekt också i andra länder i Latinamerika
och Asien som nyligen har demokratiserats eller som befinner sig i
en sådan process.

Det är en riktig princip att inte söka etablera nya programländer. Biståndet
bör i stället vara projektinriktat. I bedömningen av projekten måste
självfallet vägas in också projektets påverkan på den allmänna samhällsutvecklingen
och om möjligheten att projektet direkt eller indirekt understödjer
en korrupt eller förtryckande regim.

Det utvecklingsbistånd som nu går till det nu självständiga och demokratiska
Namibia bör ske i projektformer istället för i form av en landram. Det
är mycket angeläget att Sverige hjälper och stöder framväxten av denna en
av de ytterst få demokratierna i Afrika. Stödet måste utformas så att den
demokratiska utvecklingen kan fortsätta. Varje tendens i riktning mot enpartistaten,
som i Zimbabwe, bör omedelbart föranleda starka svenska reaktioner.
Det finns också en risk för att alltför stort biståndsflöde utifrån kan
främja korruption.

Utvecklingen mot demokrati i Södra Afrika bidrar också till demokratiut

vecklingen i Sydafrika. Varje enpartistat i Afrika används av den sydafri- Mot. 1989/90
kanska regeringen som ett argument för apartheid. U202

Biståndet till regionala samarbetsprojekt kan vara en mycket bra metod
att bidraga till ett öppnare samarbetsklimat och till frihandel mellan olika
länder. Det gäller i hög grad i Centralamerika och i Södra Afrika.

Strategi för demokratisk utveckling och marknadsekonomi

Sverige bör utforma en strategi för demokratisk utveckling i den tredje världen.
Viktiga komponenter i denna strategi är att Sverige på ett klart och entydigt
sätt markerar avståndstagande från totalitära och auktoritära tendenser,
var de än förekommer. Sverige bör moraliskt, politiskt och ekonomiskt
stödja en demokratisk utveckling i u-länderna. Detta skall bl a ske genom
att vårt u-landsbistånd ges en uttalad demokratiprofil. I dialogen med mottagarländerna
måste Sverige verka för en utveckling i demokratisk riktning.

Demokrati är ett vitt begrepp. I sin vida mening kan det sägas innehålla tre
delar, som alla är nödvändiga för att ett land skall kunna kallas demokratiskt:

- rättssäkerhet

- fri opinionsbildning

- fria val

Idén att överheten kunde förlora mot den enskilde innebar ett oerhört steg
framåt i den västerländska civilisationen. Denna grundläggande princip är
fortfarande inte accepterad i en majoritet av jordens länder.

En demokratisk utveckling måste baseras på att rättssäkerheten förstärks.

En fri opinionsbildning är en nödvändig förutsättning för demokrati. Det
är den fria opinionsbildningen som tillåter en kritisk granskning och kontroll
av de styrande samtidigt som den medger ett fritt flöde av idéer och tankar
som är nödvändigt för ekonomisk och politisk utveckling. Den enkla tanken
att varje människa har en oförytterlig rättighet att utforma sin åsikt och förkunna
den i olika former har i alla tider varit förhatlig för odemokratiska
regeringar.

Fria massmedia är en förutsättning för en fri opinionsbildning. I många
u-länder når tryckta massmedia endast begränsade delar av befolkningen.

Främst radio men även TV har däremot en betydligt större spridning. Därför
är en fri radio och TV en minst lika viktig förutsättning för demokratin som
en fri press. Censur och statsmonopol kan inte accepteras.

Fria val innebär att en regering skall kunna avsättas av sitt folk. Det innebär
att en misslyckad politik inte kan fortsätta år efter år i skydd av enhetspartiers
skyddande retorik. I samhällen med fria val tillåts aldrig de styrande
frigöra politiken från verkligheten, till förmån för egna intressen. Den verkliga
mätaren på hur fria valen är, är den reella möjligheten för en kritisk opposition
att ta makten. I en del länder tolereras viss opposition så länge den
inte utgör något egentligt hot mot maktinnehavet. Ibland försöker regeringar
skapa fiktionen av en politisk opposition genom att tillåta kontrollerade
oppositionspartier. Dessa har till uppgift att ge intryck av en demokratisk
process utan att egentligen ifrågasätta det styrande partiets ställning.

13

Ett fristående institut för främjande av mänskliga rättigheter

Av regeringarna oberoende kommissioner för bevakning av mänskliga rättigheter
kan betyda mycket för att uppmärksamma förtryck och rättsövergrepp.
Sverige bör stimulera att sådana kommissioner bildas och stödja deras
verksamhet.

11.ex. Danmark, Norge och Nederländerna finns särskilda fristående institut
vars uppgift är att följa utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter
och rapportera sina iakttagelser.

En sådan institutionaliserad form för bevakning av internationella konventioner
rörande grundläggande mänskliga fri- och rättigheter kan vara
mycket verkningsfull.

För att öka tillgången på kompetens inom den del av folkrätten som avser
mänskliga fri- och rättigheter är det angeläget att stimulera till forskning som
studerar framväxt och förutsättningar för demokrati i tredje världen.

Vi föreslår att det inrättas ett fristående institut som utan styrande direktiv
får mandat att studera utvecklingen av de mänskliga fri- och rättigheterna i
våra samarbetsländer. Institutet skall redovisa sina iakttagelser i årliga rapporter.
Denna rapportering kan ge underlag för diskussion och debatt om till
vilka länder och i vilken form bistånd bör ges.

Även i våra samarbetsländer kan kännedom om sådana årliga studier ha
viss effekt även om betydelsen av Sveriges roll i detta sammanhang måste
ses ur ett internationellt perspektiv.

En sådan rapportering måste också vara av speciellt intresse för våra biståndsmyndigheter.
Den är i sig även ett slags utvärdering av biståndsinsatserna.
Den utvärdering som sker i dag är enligt vår uppfattning otillräcklig.
En utvärdering bör vara av två slag. Den bör dels avse en löpande uppföljning
av verksamheten, dels se till hur de övergripande målen för biståndet
infrias och ge underlag för en kritisk debatt och eventuell omprövning av
inriktningen.

Det är enligt vår mening inte lämpligt att den myndighet som ansvarar för
verksamhetens bedrivande också svarar för den övergripande utvärderingen.

De av institutet genomförda utvärderingarna blir en god resursbas för enskilda
personer och organisationer som är intresserade av att följa hur de
mänskliga fri- och rättigheterna respekteras i olika länder.

Sambandet demokrati - fri ekonomi

Kombinationen av en alltmer integrerad världsekonomi med behovet av frihandel
och fria flöden av information och kontakter synes tillsammans med
demokratins överlägsenhet som idé vara en obeveklig kraft i alla de länder
där det ekonomiska systemet bygger på och tillåter privat ägande, enskilt
företagande samt frihandel. Det moderna informationssamhället gör den totalitära
diktaturen omöjlig. Omvänt är det öppna samhället - med det fria
användandet och utvecklandet av informationsteknologier och med den fria
handeln - svårt att acceptera för den totalitära regimen. Därför ser vi hur
välfärdstillväxten följer demokratins och de mänskliga fri- och rättigheternas
utveckling medan ett totalitärt system även leder till ekonomisk stagnation.

Mot bakgrund av de erfarenheter som nu finns av Sveriges insatser på bi- Mot. 1989/90
ståndsområdet anser vi att en parlamentarisk kommitté bör tillsättas med U202
uppgift att se över det svenska biståndets inriktning. Kommittén bör också
kunna lägga förslag om förändringar rörande biståndets organisation och arbetsformer.

Demokrati också i FN-biståndet

FN skall i april 1990 anordna en extra generalförsamling för att diskutera
utvecklingsstrategin inför 90-talet gentemot tredje världen. Det är angeläget
att Sverige i detta sammanhang verkar för mänskliga rättigheter, demokrati
och marknadsekonomi.

FN måste självfallet uttala att respekt för den deklaration om mänskliga
rättigheter som FN gjort är en grundläggande förutsättning för utveckling.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att svenskt bistånd skall stödja en utveckling i riktning
mot demokrati och marknadsekonomi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en strategi
skall utarbetas för hur biståndet skall främja en demokratisk utveckling,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statligt
bistånd till odemokratiska regimer bör avvecklas under en tid av fem

år,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att rapporter om situationen vad gäller mänskliga
rättigheter i biståndsländerna måste vägas in i varje förslag och beslut
om bistånd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till frivilliga organisationer som kämpar mot
brott mot mänskliga rättigheter i mottagarländerna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att ett fristående institut för främjande av demokrati
och mänskliga rättigheter bör inrättas,

7. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av biståndet
till Tanzania,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet till Zimbabwe,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet till Angola,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet till Vietnam,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett avslutande av biståndet till Etiopien,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet till demokratiska utvecklingsländer, 15

Mot. 1989/90
U202

ekonomi betonas i FN:s utvecklingsstrategi för 90-talet.
Stockholm den 16 januari 1990
Margaretha af Ugglas (m)

Alf Wennerfors (m) Inger Koch (m)

Eva Björne (m) Gunnar Hökmark (m)

Bertil Persson (m) Nic Grönvall (m)

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att biståndet bör vara projektinriktat,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att biståndet till Namibia skall utgå i projektform,

15. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk
kommitté med uppgift att se över inriktning, organisation och
former för det svenska biståndsarbetet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN skall verka för att respekten för
mänskliga rättigheter och utveckling mot demokrati och marknads

gotab 99450. Stockholm 1990

16