Studerandehälsovården

Motion 1990/91:Sf507 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Studerandehälsovårdens nuvarande organisation kan
kritiseras på mycket goda grunder. Huvudman är
studentkåren. Men det finns ingen garanti för att det finns
en studenthälsa på en högskoleort. Det är studentkårens
sak att avgöra om den vill vara huvudman och ansvarig för
verksamheten. Vill den det får den statsbidraget. Vill den
det inte upphör verksamheten.

Stockholms studenters centralorganisation har aviserat
att den vill lämna huvudmannaskapet. På så lösa grunder
får inte studerandehälsovården vila. Ansvaret måste åligga
någon. Det finns inte heller någon egentlig garanti för att
studentkåren lämnar bidrag. Utbildningsministern
förutsatte visserligen 1983 i den proposition som ligger till
grund för den nuvarande organisationen, att sådant bidrag
skulle lämnas men de varierar i storlek, räknat per student
från ort till annan och det finns exempel på att de satts till
noll.

För att verksamheten skall kunna fungera måste
personalen känna trygghet. Så har inte alltid varit fallet
inom studerandehälsovården.

På en ny organisation för studerandehälsovården måste
följande krav kunna ställas:Det måste finnas garantier
för verksamhetens bestånd.Det måste finnas en annan
huvudman än den obligatoriska
studerandesammanslutningen.Organisationen skall
kunna anpassas till lokala förhållanden.Personalen måste
kunna känna trygghet i sitt arbete.Den studerandes
integritet måste kunna tryggas.

Oavsett kårobligatoriet i framtiden kommer att bestå
eller om det -- så som folkpartiet liberalerna i princip ställt
sig bakom -- kommer att avskaffas, måste
studerandehälsovården få en fastare form och en mer stabil
finansiering. Tänkbara huvudmän i framtiden är:
landstingenstatshälsanhögskolornacentrala
studiestödsnämnden.

I likhet med 1989 års obligatorieutredning anser vi dock
att den lämpligaste formen är att stiftelser bildas som skall
vara huvudmän för studenthälsan. Den lokala anpassningen
kräver att utformningen skall kunna variera. Om det finns
mer än en högskola på orten skall dessa självfallet alla
kunna medverka i stiftelsen. Likaså bör landstinget,
statshälsan och centrala studiestödsnämnden vara
företrädda.

Ett betydande studerandeinflytande i stiftelsen är
angeläget och självklart. Så länge obligatoriet är kvar kan
studeranderepresentanterna utses av studentkåren eller -
kårerna. När obligatoriet avskaffas måste de utses på
samma sätt som studeranderepresentanterna i
högskolestyrelsen, dvs. genom allmänna val i högskolans
regi.

Studenthälsan är en företagshälsovård. Det finns
emellertid inga andra grupper i samhället som i anställning
eller utbildning har en så oförmånlig situation i fråga om
företagshälsovård som studenterna vid statliga högskolor
och universitet.

Statsbidraget uppgår f.n. till ca 60 kr. per student och år.
De totala resurserna per student är i genomsnitt det dubbla,
dvs. 120 kr. per år. Statshälsan disponerar för varje
högskoleanställd ca 1 000 kr., varav 258 kr. utgör ett direkt
grundbidrag från staten och resten betalas av arbetsgivaren,
dvs. staten genom högskolan. Studerandehälsovården i hela
landet har f.n. en budget på sammanlagt 20 milj.kr.

Enligt vår mening bör studerandehälsovården
omorganiseras efter de riktlinjer som här angivits. Statens
bidrag till studenthälsan bör förstärkas med 5 milj.kr.
fr.o.m. budgetåret 1991/92.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om organisationen av
studerandehälsovården,

2. att riksdagen till Bidrag till vissa studiesociala ändamål
(F 6) för studerandehälsovården för budgetåret 1991/92
anvisar 5 milj.kr. utöver nu utgående bidrag.

Stockholm den 23 januari 1991

Lars Leijonborg (fp)

Carl-Johan Wilson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Sigge Godin (fp)

Barbro Sandberg (fp)

Maria Leissner (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)