Stat-kyrka

Motion 1994/95:K628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1. Inledning

Den linje som folkpartiet sedan många år drivit i stat--
kyrka-frågan är att kyrkan bör skiljas från staten i former
som är betryggande för kyrkans arbetsmöjligheter över hela
landet. Den linjen har haft ett starkt stöd bland aktiva lekmän
inom svenska kyrkan, bland prästerna, bland biskoparna,
bland frikyrkornas folk och bland företrädare för andra
religioner.

Vi vidhåller i denna motion den linjen.

Det är hög tid att lösa frågan om relationerna stat--kyrka.
Kraven på en långsiktigt hållbar lösning har den senaste tiden
framförts med ny styrka. Såväl grupper inom svenska kyrkan
som företrädare för de fria samfunden och för andra
religioner förväntar sig nu att frågan löses snarast, så att en
fri kyrka kan starta sin verksamhet senast vid sekelskiftet, på
nyårsdagen år 2000.

2. Utredningar och ett par steg framåt

Frågan har utretts nästan oavbrutet sedan 1960-talet. Gång
på gång har den opinion som krävt att kyrkan skall stå fri
från staten, och att likställdhet skall eftersträvas i statens
relationer till olika religiösa riktningar, med besvikelse fått
konstatera att statskyrkosystemet överlevt varje försök till
lösning.

Det senaste försöket att finna en lösning har gjorts av en
ny statlig utredning, Kyrkoberedningen (SOU 1994:42).
Även om statskyrkosystemet förblivit intakt har en viss
utveckling i frågan ändå ägt rum.

En viktig händelse det senaste året är att kyrkomötet fattat
ett beslut i medlemskapsfrågan, som underlättar en
långsiktig lösning.

En annan är att Svenska kyrkans centralstyrelse i ett
remissvar över en tidigare utredning (ERK-utredningen,
SOU 1992:9) gått den opinion som kräver en
relationsförändring till mötes. Detta tillmötesgående innebär
att kyrkan, enligt centralstyrelsen, skulle avstå från
kommunstatus och beskattningsrätt men att kyrkans
ställning skulle formuleras i lag och skyddas i grundlag.

Folkpartiet har bedömt både kyrkomötets och
centralstyrelsens beslut som viktiga steg i rätt riktning. De
innebär onekligen att de kyrkliga organen visat en lyhördhet
för önskemål från såväl aktiva medlemmar i kyrkan som från
samhället utanför kyrkan.

Kyrkoberedningens majoritetsförslag motsvarar i viktiga
avseenden centralstyrelsens synpunkter. Folkpartiets
ledamot i Kyrkoberedningen, förre kyrkoministern Bertil
Hansson, reserverade sig på några punkter mot utredningens
förslag.

Folkpartiet har också, bl a genom ett beslut på 1993 års
landsmöte, markerat att de nämnda
positionsförflyttningarna, om än positiva, inte är tillräckliga
för att i oförändrat skick kunna utgöra en slutgiltig lösning
av frågan.

3. Frågans fortsatta behandling

Kyrkoberedningens förslag kan alltså inte i oförändrat
skick läggas till grund för en slutlig lösning av stat--kyrka-
frågan.

Det principbeslut som riksdagen enligt planerna skall fatta
i år måste i högre grad tillgodose kraven på religionsfrihet
och likabehandling av trossamfund. Folkpartiet är inte
främmande för kompromisser, för att äntligen föra denna
fråga till en lösning, men även kompromisserna måste vara
principiellt försvarbara. Svenska kyrkan har givetvis rätt att
uppfatta statsmakternas utfästelser vid relationsförändringen
som ett bindande avtal. Om vi anser vissa av dessa utfästelser
principiellt oacceptabla måste vi kunna arbeta för att ändra
dem. Att i grundlag garantera svenska kyrkans särställning
också i framtiden är ett av de inslag i kyrkoberedningens
förslag som är oacceptabelt från liberala utgångspunkter.

De invändningar som framkommit under
remissbehandlingen från bl a
frikyrkosamfunden, företrädare för katoliker, judar och
muslimer samt från Svea hovrätt, understryker de
principiella svagheterna i beredningens förslag.

Ett huvudkrav bör enligt vår mening vara, att det efter
reformen står klart att svenska kyrkan i framtiden inte är ett
offentligrättsligt subjekt.

De partier som delar denna principiella utgångspunkt --
och enligt vår uppfattning gäller det de flesta partier -- bör
under våren enas om innehållet i principbeslutet.
Överläggningarna bör givetvis bedrivas i kontakt med
företrädare för såväl svenska kyrkan som andra
trosriktningar i Sverige.

Lösningen bör innebära att kyrkan frigörs från staten men
att staten dels medverkar till att kyrkan ges arbetsmöjligheter
över hela landet, dels lagreglerar ömsesidiga skyldigheter i
fråga om indrivning av medlemsavgifter,
begravningsväsende, kyrkans roll vid vigslar, ansvaret för
kulturhistoriskt värdefulla byggnader m m.

Kyrkomötets
beslut om ändrat medlemsbegrepp är ett
viktigt steg framåt och bör godkännas av riksdagen. I övrigt
bör inga inomkyrkliga reformer genomföras innan
huvudfrågan är löst.

4. Grunddrag i en reform

Svenska kyrkan och staten har varit nära förbundna
åtminstone sedan reformationen på 1500-talet. Att vår tids
syn på demokrati och pluralism gör denna konstruktion -- att
en religion och ett samfund ges en särställning i grundlag och
lag -- omöjlig, hindrar naturligtvis inte att upplösningen av
banden sker i former som tar hänsyn till den historiska
realiteten och svenska kyrkans unika ställning i det svenska
folket. Å andra sidan finns de djupt kända kraven från
människor av andra livsåskådningar, som på goda grunder
kräver att den svenska staten fullt ut skall leva upp till
religionsfrihetens principer.

Utgångspunkten för det beslut som skall fattas i år måste
vara att staten inte tar ställning för någon religion eller något
samfund. Svenska kyrkan kan inte betraktas som en del av
statsmakten utan måste få ställning som en fri kyrka.

En annan utgångspunkt bör vara att staten i största möjliga
utsträckning behandlar religiösa riktningar lika. Från både
kyrkligt och frikyrkligt håll har framhållits att en sådan
likabehandling är positivt för de ekumeniska strävandena.

Om det kan underlätta en lösning är vi -- om än med
tvekan -- beredda att acceptera en särskild lagstiftning som
reglerar trossamfundens ställning. I den lagen kan det finnas
anledning att reglera vissa förhållanden som -- av historiska
skäl -- endast berör svenska kyrkan. Vi har noterat att även
frikyrkorna förordar en sådan lösning. Vi har genom åren
varit avvisande till att i högre grad rättsligt reglera ideella
organisationers liv, därför att man därmed bryter igenom en
barriär som kan vara viktig att upprätthålla. Fria folkrörelser
är en förutsättning för och ett bålverk till skydd för
demokratin. Det är en förskräckande tanke att statsmakterna
i en framtid skulle lagstifta om förhållanden i fria
folkrörelser, som trossamfund och kyrkor, och mot deras
vilja föreskriva regler för verksamheten. Mot denna
bakgrund anser vi att yttersta omsorg måste ägnas frågan hur
denna lagstiftning utformas och att regleringen inskränks till
det som är absolut nödvändigt.

Det enda som behöver regleras i grundlag -- utöver de
principer om religionsfrihet som redan finns i
regeringsformen -- är att statsmakterna har rätt att åta sig
indrivning av medlemsavgifter från samfund, och eventuella
andra avvikelser från vad som i övrigt gäller för statens
relationer till de fria folkrörelserna.

Beslutsrätten i inomkyrkliga frågor övergår givetvis helt
till de inomkyrkliga organen samtidigt som begreppet
kyrkolag avskaffas. Dock finns givetvis samband mellan
vilka beslut de inomkyrkliga organen fattar och hur den
framtida relationen mellan staten och kyrkan utvecklas.
Exempelvis skulle det enligt vår mening vara omöjligt för
staten att inkassera medlemsavgifterna till svenska kyrkan
om medlemsbegreppet inte ändrats. Från principiella
utgångspunkter vore det att föredra att alla som nu är
medlemmar, av vilka det överväldigande flertalet blivit det
genom födseln, i samband med relationsförändringen ges
tillfälle att ange om de önskar kvarstå i eller utträda ur
svenska kyrkan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en snabb, långsiktig och
principiellt hållbar lösning av stat--kyrka-frågan.

Stockholm den 25 januari 1995

Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Eva Eriksson (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)