med anledning av skrivelse 1989/90:53 med bedömning av den ekonomiska utvecklingen under 1989, 1990 och 1991

Motion 1989/90:Fi13 av Sonja Rembo m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Sonja Rembo m.fl. (m)

med anledning av skrivelse 1989/90:53 med
bedömning av den ekonomiska utvecklingen
under 1989, 1990 och 1991

Mot.
1989/90
Fil 3-15

Regeringen tecknar i skrivelsen till riksdagen en ljus bild av situationen på
arbetsmarknaden. Arbetslösheten är låg och det anses inte finnas några
tecken på en mer markant försvagning av läget på arbetsmarknaden.

Den mycket kraftiga obalans som sedan lång tid, oberoende av konjunkturerna,
råder på svensk arbetsmarknad tycks inte oroa regeringen. Detta
är anmärkningsvärt med hänsyn till den svaga ekonomiska utveckling som
regeringen förutser.

I vår motion i januari, 1988/89:A285, varnade vi för att ta det rådande
goda sysselsättningsläget till intäkt för att problemen på den svenska arbetsmarknaden
tillhör det förflutna. Vi redovisade då att den svaga ekonomiska
utvecklingen på sikt utgör ett hot mot sysselsättningen, samtidigt som obalanserna
på arbetsmarknaden medverkar till att försvaga den ekonomiska
utvecklingen.

Situationen på arbetsmarknaden har under året fortsatt att påverka ekonomin
i negativ riktning. Bristen på arbetskraft har hämmat Sveriges internationella
konkurrensförmåga. Lönekostnads- och prisläget har pressats
uppåt långt utöver vad ekonomin kan bära. Produktivitetstillväxten är låg.
Inflationstakten är högre än i vår omvärld. Näringslivets investeringar söker
sig i ökande omfattning utomlands.

Det är anmärkningsvärt att utfallet av arbetstimmar i stort sett inte är
högre än i början av 1970-talet trots att fler människor än någonsin tidigare
kan räknas in i arbetskraften. Den marginella ökning som skett de senaste
åren torde till större delen bero på att många deltidsarbetande ökat sin arbetstid.

Frånvaron är hög. Det goda sysselsättningsläget beror i alarmerande hög
grad på nödvändigheten att ersätta frånvarande personal.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr FH3-15

1

Tabell 1 Genomsnittlig sjukfrånvaro, dagar/person

År Sjuktalet

Mot. 1989/90
Fil3

1975	22,0
1976	22,9
1977	22,8
1978	22,8
1979	22,2
1980	21,2
1981	19,6
1982	18,5
1983	18,4
1984	18,8
1985	20,9
1986	21,5
1987	23,1
1988	24,5

Källa: Riksförsäkringsverket

Flera undersökningar har under den senaste tiden bekräftat att det förekommer
ett mer utbrett fusk med sjukförsäkringen än någon tidigare velat
medge.

En undersökning i Orsa av åldersgruppen under 32 år visade att 23,5 procent
av de sjukskrivna under längre eller kortare tid hade uppburit ersättning
från försäkringskassan när de i själva verket arbetade. I ett tiotal fall rörde
det sig om ett konsekvent återkommande missbruk. Undersökningar från
andra delar av landet visar likartade resultat.

Det finns också belägg för att de nya reglerna för utbetalning av sjukpenning
är komplicerade och svåradministrerade. Felprocenten är mycket hög.
Varken de sjukskrivna eller försäkringskassans personal behärskar regelsystemet.
Systemet skapar såväl ”vinnare” som ”förlorare”.

Ett allmänt, obligatoriskt sjukförsäkringssystem som inbjuder till manipulation
och rent bedrägeri är självfallet demoraliserande och negativt för arbetsviljan.
Framför allt upplevs det som ytterligt orättvist av alla dem som
sköter sitt arbete och utnyttjar försäkringen för det den är avsedd.

Den allmänna sjukpenningförsäkringen bör vara så utformad att den vid
sjukdom ger en förutsebar och rimlig ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Därutöver är det nödvändigt att införa någon form av självrisk. Moderata
samlingspartiets förslag framgår av motion 1988/89: Sf353.

Trots upprepade krav från moderat håll om åtgärder i anledning av den
ökade sjukskrivningsfrekvensen har regeringen blundat för problemen. Det
är nu hög tid att handla. Regeringen bör skyndsamt förelägga riksdagen förslag
till en reformering av den allmänna sjukförsäkringen.

Utslagningen ur arbetslivet är omfattande. I år beräknas mer än 50000
personer gå i förtidspension. Totalt uppgår antalet förtidspensionärer till ca
350000.

I vår motion 1988/89:Sf353 har vi lagt fram förslag till en bättre fungerande
rehabiliteringsverksamhet.

Antalet arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder är Mot. 1989/90

högt. Den trendmässiga uppgången av personer i arbetsmarknadspolitiska Fil3

åtgärder som vi tidigare fäst uppmärksamheten på fortsätter.

Diagram 1 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder

ftital

200000

150000

—arbetslo®

ROJ

—Hndikjpp
Åtgärder

100000

Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken uppgår till ca 20 miljarder kronor.
Därtill kommer ersättningar ur arbetslöshetskassorna på ca 7 miljarder kronor.
De arbetsmarknadspolitiska utgifterna är av samma storleksordning
som i många andra länder med betydligt högre arbetslöshetstal.

Diagram 2

Utgifter lör arbetflMrinadspolitik
i nAgra linder irna OECD
1907. ftotel ev BhP

procent

NDR OU FIN K SFR EL RL

UBR V-TY SBR Fffi HDI IM

Und
Olla: OECD

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr FH3-15

Kostnaderna för att via socialförsäkringssystemen och arbetsmarknadspoliti- Mot. 1989/90
ken ersätta människor som inte kan försörja sig genom eget arbete uppgår pjj 3
enligt beräkningar utförda av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen till 60 miljarder
kronor.

Därtill kan läggas de mänskliga kostnaderna för alla dem som vill arbeta
men som inte kan få ett arbete.

Regeringen har under året inte lagt fram några förslag ägnade att bryta
denna utveckling.

I vår ovannämnda motion 1988/89:A285 har vi lagt fram en rad förslag i
syfte att komma tillrätta med de långvariga obalanserna på arbetsmarknaden.

Regeringen bör snarast för riksdagen redovisa en analys av den verkliga
situationen på arbetsmarknaden och dess orsaker samt lämna förslag till åtgärder.
Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om läget på arbetsmarknaden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder.

Stockholm den 27 november 1989

Sonja Rembo (m)

Anders G Högmark (m) Mona Saint Cyr (m)

Erik Holmkvist (m) Ulf Melin (m)

Charlotte Cederschiöld (m) Lars Ahlström (m)

4