med anledning av prop. 1999/2000:97 Vissa organisatoriska frågor inom Försvarsmakten, m.m.

Motion 1999/2000:Fö41 av Henrik Landerholm m.fl. (m)

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning

Det försvarsbeslut som nyligen fattades av riksdagen var långt ifrån kom-
plett. Nu förelägger regeringen riksdagen ytterligare en proposition med
syfte att till del täcka in de områden som var ofullständigt beredda i
propositionen Det nya försvaret (prop. 1999/2000:30).

Riksdagen har successivt fattat beslut om det framtida försvarets in-
riktning. Dessa beslut har startat i fel ordning; först beslöts om ekonomiska
förutsättningar, därefter om organisatoriskt innehåll med konsekvenser för
Försvarsmaktens operativa förmågor samt regionalpolitiskt styrda konse-
kvenser för försvarets grundorganisation med många kvarstående fråge-
ställningar som en följd av beslutad ekonomi. Regeringens planeringsprocess
är således långt ifrån invändningsfri.

Vi har i försvarsutskottets betänkande (1999/2000:FöU2) påtalat det
orimliga i att genom ekonomiska beslut framtvinga organisatoriska för-
ändringar utan att ansvaret för verksamheten i den förändrade organisationen
klarlagts.

Sverige är för närvarande indelad i tre militärområden. Det kan tyckas
enkelt att överföra den nu rådande gränsdragningen till motsvarande gräns-
dragning mellan de nya militärdistrikten. Riksdagens beslut innebär att i
stället för tre självständiga chefer så är det nu fyra självständiga chefer som
lyder under överbefälhavaren. Vi anser att ansvaret för dessa chefer först bör
klarläggas innan ett beslut fattas om militärdistriktens gränsdragning.

Försvarsmakten förvaltar icke oansenliga resurser såväl materiellt som
ekonomiskt. Formerna för och organisationen av denna förvaltning är av stor
betydelse för en kostnadseffektiv drift inom Försvarsmakten. Vi anser att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett samlat förslag om
ledning och lokalisering av den nya organisationsenheten.

Det kan ifrågasättas om det inte är ett ansvar för myndighetschefen att så
rationellt som möjligt bedriva utbildning, studier, utveckling och försök inom
Försvarsmakten. Enligt vår mening bör det därför ankomma på myndig-
hetens chef att själv besluta om förändringar av skolor och centrum samt
formerna för dessas verksamhetsledning.

Enhetligheten, en myndighet, en chef, en stab och ett enhetligt agerande
har negativt påverkat Försvarsmaktens ledning, vitalitet och inre liv.
Utvecklingen kan karaktäriseras som "federalism" med förhandlingsspel,
inlåsningar och oklara ansvarsförhållanden. De anställda förstår inte hur det
kan komma sig att man centralt i Högkvarteret (grundorganisations-
ledningen) kan allt och vet bäst hur man leder verksamheten lokalt. Lika lite
går det att förstå varför de taktiska kommandona inte är betrodda att verk-
samhetsleda den fackmässiga och taktiska utvecklingen av förbanden.

Propositionen beskriver verksamhetsledningen inom Försvarsmakten. Den
beskrivs som en enhetlig ledningsstruktur med direktiv och order från Hög-
kvarteret direkt till genomförandenivån. Denna beskrivning är sann om man
till beskrivningen fogar "en planekonomisk, centraliserad" enhetlig lednings-
struktur. Enligt vår mening har regeringen i propositionen förstärkt oklar-
heten vad avser ledningen såväl av som inom Försvarsmakten.

Försvarsutskottet ansåg i sitt betänkande (1999/2000:FöU2) liksom vi i vår
partimotion, att regeringsförslaget avseende ledningen (prop. 1999/2000:30)
innehåller oklarheter och några punkter kan ifrågasättas, i varje fall tills ett
samlat, genomarbetat och entydigt förslag föreligger samt att den nuvarande
gränsdragningen mellan regeringens och Försvarsmaktens ansvar borde
granskas. Det finns därvid skäl att pröva om den nu föreslagna lednings-
modellen med den operativa och taktiska ledningen skild från ledningen av
förbandsproduktion är ändamålsenlig. Vi avvisar således regeringens redo-
visning av Högkvarterets organisation m.m. och beskrivning av verksamhets-
ledningen inom Försvarsmakten och anser att regeringen snarast bör åter-
komma med ett samlat, genomarbetat och entydigt förslag till ledning såväl
av som inom Försvarsmakten.

Enligt vår mening bör riksdagen fatta beslut om självständiga organisa-
tionsenheter för ledning och förband. Övriga organisationsenheter bör be-
slutas av myndighetschefen. Detta bör vara det långsiktiga målet. I det korta
perspektivet bör därför riksdagen fatta beslut om de stora och viktigaste
organisationsenheterna.

2 Ärendet och dess beredning

Det försvarsbeslut som nyligen fattades av riksdagen var långt ifrån
komplett. Nu förelägger regeringen riksdagen ytterligare en proposition
med syfte att till del täcka in de områden som var ofullständigt beredda i
propositionen Det nya försvaret (prop. 1999/2000:30).

Riksdagen har successivt tagit beslut om det framtida försvarets inriktning.
Dessa beslut har startats i fel ordning; först beslöts om ekonomiska förut-
sättningar därefter om organisatoriskt innehåll med konsekvenser för
Försvarsmaktens operativa förmågor samt regionalpolitiskt styrda konse-
kvenser för försvarets grundorganisation med många kvarstående fråge-
ställningar som en följd av beslutad ekonomi. De förslag om Försvars-
maktens grundorganisation som riksdagen nu fattat beslut om är således
ofullständiga och innehåller ett stort antal områden som behöver utredas
ytterligare innan beslut kan fattas i dessa frågor.

Vi har i försvarsutskottets betänkande (1999/2000:FöU2) påtalat det
orimliga i att genom ekonomiska beslut framtvinga organisatoriska förän-
dringar samt att besluta om och genomföra dessa förändringar utan att
ansvaret för verksamheten i den förändrade organisationen klarlagts. Vi
anser också att regeringen i allt för många fall begär mandat av riksdagen att
själv besluta om förändringar som borde ankomma på riksdagen samtidigt
som regeringen förbehåller sig rätten att fatta beslut som borde ankomma på
myndighetschefen.

Försvarsutskottet ansåg att regeringsförslaget (prop. 1999/2000:30) inne-
håller oklarheter och några punkter kan ifrågasättas, i varje fall tills ett
samlat, genomarbetat och entydigt förlag föreligger. Försvarsutskottet ansåg
också att den nuvarande gränsdragningen mellan regeringens och
Försvarsmaktens ansvar borde granskas. Totalförsvaret står inför en genom-
gripande förändring till ett försvar som skall kunna lösa differentierade
uppgifter i fred, kris och krig. Ledningsfunktioner skall ingå som en del i
denna förändring. Totalförsvarets ledningsfunktioner måste således ses som
en helhet där de grundläggande utgångspunkterna skall vara samordnade så
att en effektiv ledning och samverkan kan säkerställas.

Försvarsutskottet har redan tidigare begärt ett sammanhållet förslag om
ledningssystemen i totalförsvaret. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med ett sådant samlat förslag.

3 Förändringar inom Försvarsmakten

3.1 Militärdistriktens gränser

Sverige är för närvarande indelat i tre militärområden. Det kan tyckas
enkelt att överföra den nu rådande gränsdragningen till motsvarande
gränsdragning mellan de nya militärdistrikten. Detta är fel. Chefen,
militärbefälhavaren, lyder direkt under överbefälhavaren. I ett av
militärområdena, Mellersta militärområdet, ingår Gotlands
militärkommando. Militärbefälhavarnas ansvar omfattar inte enbart
svenskt territorium, territorialhav och luftrum utan, i vissa avseenden,
även områdena därutanför. Militärkommandochefen är underställd och
rapporterar till militärbefälhavaren Mellersta militärområdet, och hans
ansvar utgör en del av militärbefälhavaren i ansvar.

Riksdagens beslut innebär att i stället för tre självständiga chefer så är det
nu fyra självständiga chefer som lyder under överbefälhavaren. Att nu
förbehållslöst besluta om gränsdragningen mellan militärdistrikten är inte
möjligt. Det bör först göras när ansvaret, under överbefälhavaren, mellan
cheferna för den operativa insatsledningen och militärdistrikten är klarlagt.
Ånyo föreslår regeringen en förändring som när den är genomförd kommer
att styra ansvarsfördelningen inom Försvarsmakten.

Vi anser att ansvaret för dessa chefer först bör klarläggas innan ett beslut
fattas om militärdistriktens gränsdragning.

3.2 Principiell utformning av Försvarsmaktens underhållstjänst
och stödverksamhet, .m.m.

Försvarsmakten förvaltar icke oansenliga resurser såväl materiellt som
ekonomiskt. Formerna för och organisationen av denna förvaltning är av
stor betydelse för en kostnadseffektiv drift inom Försvarsmakten. Den är
även av stor betydelse för den dagliga driften vid förbanden om
förändringen av Försvarsmakten från ett mobiliserande invasionsförsvar
till en insatsorganisation skall ges ett reellt innehåll. För att uppnå detta
innebär propositionens förslag att den dagliga verksamheten vid
förbanden blir beroende av ytterligare en centraliserad ledning -
grundorganisations-, insats- och underhållsledning - såvida inte det
förbandsanknutna underhållet har resurser att motverka och åtgärda
dagliga driftstörningar och smärre haverier.

Vi anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett samlat
förslag om ledning och lokalisering av den nya organisationsenheten.
Samtidigt vill vi påpeka att marinkommandonas nuvarande ansvar inte enbart
handlar om insatser med förband och bastjänster. Under militärbefälhavarna
har marinkommandocheferna även ett ansvar som i vissa avseenden sträcker
sig utanför svenskt sjöterritorium. Hur och av vem detta ansvar skall övertas
bör klarläggas.

3.3 Skolor och centrum

Det kan ifrågasättas om det inte är ett ansvar för myndighetschefen att så
rationellt som möjligt bedriva utbildning, studier, utveckling och försök
inom Försvarsmakten. Ett av regeringen påtvingat förslag till att
effektivisera samt anpassa Försvarsmaktens skolor och centrum är
snarare kontraproduktivt inte minst i den bemärkelsen att det inte gäller
att skapa en helt ny organisation. Det kan dessutom ifrågasättas om
verksamheten blir effektiv om den inordnas i en större organisation i
stället för att vara en självständig enhet. Risken finns att en liten men
prioriterad verksamhet "drunknar i" den större enhetens övriga
verksamheter.

Rekrytering och utbildning av officerare är långsiktig verksamhet vid
Försvarsmaktens skolor och centrum. Den spänner över officerens hela
yrkesverksamma tid. Den riktas mot alla typer av förband och successivt
över åren mot olika kompetenser. Skolor och centrum ansvarar också för
forskning och utveckling av militärt tänkande inom alla de områden (strategi,
taktik, stridsteknik, organisationsutveckling, ekonomi, ledning m.m.) som
erfordras för genomförandet av de uppdrag som statsmakterna ger till
Försvarsmakten.

Därmed är rekrytering och utbildning av officerare i vid bemärkelse en
gemensam verksamhet där officeren ges yrkes- och ämneskunskap som
sedan skall komma Försvarsmaktens olika verksamhetsdelar till gagn. Det är
då naturligt att denna verksamhet genomförs i självständiga organisationer
inom Försvarsmakten och att dessa indelas med hänsyn å ena sidan till
fackmässig, stridsteknisk och taktisk utbildning samt å andra sidan till
gemensam ledning och operativ utbildning. Dessa organisationer skall
tillföra övriga delar av Försvarsmakten förhandsmän, befäl, administratörer
och chefer på alla nivåer.

Det är således, enligt vår mening, inte ändamålsenligt att "undertrycka"
den fackmässiga kompetensen. Stridsskolorna leder dessutom den viktigaste
delen av officersutbildningen då de ger officeren den fackkunskap som utgör
en förutsättning för ett försvarsmaktsgemensamt utbyte av kunskap och
erfarenheter. De bör därför även fortsättningsvis vara självständiga enheter
inom Försvarsmakten på samma sätt som regeringen föreslår vad gäller
Markstridsskolan. Att då inordna exempelvis artilleriets stridsskola, sjöstrids-
skolan, amfibiestridsskolan och ledningscentrum i regementen eller annan
större organisation är enligt vår mening fel. En bibehållen självständighet
förhindrar emellertid inte att skolorna hänvisas till annan enhet avseende
administrativt stöd. Möjligen kan undantag från huvudregeln om själv-
ständighet göras i de fall då endast en enhet finns inom respektive funktion.

Utvecklingen av utbildningen till och av officer förändras ständigt och
därmed också former och organisation. Denna utveckling liksom nödvändig
hänvisning för stöd är i grunden ett ansvar för verksamhetsledningen inom
Försvarsmakten. Enligt vår mening bör det på längre sikt ankomma på
myndighetens chef att själv besluta om förändringar av skolor och centrum
samt formerna för dessas verksamhetsledning.

3.4 Högkvarterets organisation, m.m.

Enhetligheten, en myndighet, en chef, en stab och ett enhetligt agerande
har negativt påverkat Försvarsmaktens ledning, vitalitet och inre liv.
Utvecklingen kan karaktäriseras som "federalism" med förhandlingsspel,
inlåsningar och oklara ansvarsförhållanden. De anställda förstår inte hur
det kan komma sig att man centralt i Högkvarteret (grundorganisations-
ledningen) kan allt och vet bäst hur man leder verksamheten lokalt. Lika
lite går det att förstå varför de taktiska kommandona inte är betrodda att
verksamhetsleda den fackmässiga och taktiska utvecklingen av
förbanden. Att utveckla ett förband omfattar ju även utbildning av
personal och genomförande av vidmakthållande underhåll.

Det är faktiskt en avsevärd skillnad på att verksamhetsleda en mekaniserad
bataljon, en ytfartygsflottilj och en JAS 39-division under utbildning.
Generaliseringen av beteendet inom Försvarsmakten har passerat en gräns
som snabbt riskerar att leda till nedgång och fall.

Det bör särskilt understrykas att divisionschef, fartygsflottiljchef och flyg-
divisionschef utövar taktisk ledning. Denna förmåga måste bibehållas och
utvecklas. De blivande taktiska kommandona bör mot denna bakgrund
vidmakthålla (för markstridskrafter överta MB tidigare ansvar) det
nuvarande ledningsansvaret att operativt/taktiskt leda mark-, marin- och
flygstridskrafter. Vid ett taktiskt uppdrag skall de kontinuerligt skapa bästa
förutsättningar för uppdragets genomförande som bäst kan uttryckas med
begreppen (inom Marinen) företagsledning och företagskontroll.

Inrättandet av en operativ insatsledning med ansvar såväl för all
verksamhet kopplad till operativ ledning och förbandsproduktion (verk-
samhetsledning) är ett steg på vägen mot en förbättrad ledning. Att mot
denna bakgrund säkerställa taktisk kunskap på den operativa nivån är också
en riktig utveckling samtidigt som ansvaret för att utöva taktisk ledning
åvilar divisionschefer, fartygsflottiljchefer och flygdivisionschefer.

Det radikalt minskade antalet operativa insatsförband samt ökat krav på
insatsledning redan i fred är tillräckliga motiv för detta. Om man därtill
lägger att Överbefälhavaren har övergripande uppgifter i nära samarbete med
den politiska ledningen så är det naturligt att de direkta operativa och
taktiska besluten samt ledningen av förbandsutbildningen överförs till en
insatsledning direkt underställd Överbefälhavaren. Utnyttjandet av sam-
hällets totala resurser vid kriser i fred ställer krav på att de militära
förbanden
som är under utbildning kan medverka vid sådana insatser samtidigt som
övervakning, inte minst av miljöskäl, av vårt territorium och omgivning
kräver en ökad samverkan mellan militära och civila enheter. Att mot denna
bakgrund dela upp "grundorganisationsledning" och "insatsledning" i två
separata delar avspeglar vare sig dagens eller framtidens ledningsbehov. En
sådan uppdelning skulle dessutom i hög grad försvåra den nödvändiga
samverkan för att samhällets totala resurser skall kunna utnyttjas på ett
effektivt sätt.

Det är väsentligt att skilja mellan leda ("to guide and direct") och
genomföra ("management"). Detta innebär att de funktioner som är Över-
befälhavarens rådgivande och beredande organisationer också skall utgöra
Överbefälhavarens staber medan de som centralt genomför Överbefäl-
havarens uppdrag är självständiga chefer med entydigt genomföraransvar. I
dagens organisation utgör Överbefälhavarens stabsfunktioner bl.a. av
planeringsstaben, operationsledningen, militär underrättelse och säkerhets-
tjänsten samt personalstaben medan krigsförbandsledningen, grund-
organisationsledningen och milon utgör den centrala genomförarorganisa-
tionen.

Det finns enligt vår mening inte något behov av en särskild grund-
organisationsledning. Den kan utgå och dess huvudsakliga uppgifter övertas
av den operativa insatsledningen.

En regional nivå (militärområden eller militärdistrikt är en semantisk
fråga) bör leda den territoriella verksamheten. Genom att den operativa
insatsledningen övertar ledning av insatsorganisationen består uppgifterna
främst av samverkan med olika civila myndigheter, övervakning av
territoriet samt bevakning och skydd av viktigare samhällsobjekt, ledning av
s.k. nationella skyddsstyrkor och hemvärn, stöd till insatser med förband ur
insatsorganisationen samt stöd till frivilliga försvarsorganisationer samt
utbildning av hemvärn.

Slutligen måste ånyo den fackmässiga kompetensen i militär verksamhet
och konkurrensen lyftas tillbaka dit där den hör hemma. Generalinspektör-
erna och hemvärnschefen bör bli främsta företrädare inom sina respektive
fackområden och som sådana direkt underställda överbefälhavaren. De bör
ansvara för kontroll av förbandsutveckling och -utbildning samt personal-
utvecklingen inom respektive område. Detta ansvar bör antingen utövas
självständigt eller inom ramen för krigsförbandsledningens roll.

Försvarsutskottet ansåg i sitt betänkande (1999/2000:FöU2) att militära
operationer, dvs. integrerade mark-, sjö- och luftstridsinsatser, bör planeras
och ledas från en nivå, nämligen central nivå. Taktisk verksamhet bör ledas
av respektive förbandschef på olika nivåer. Utskottet ansåg, liksom vi i vår
partimotion, att regeringsförslaget innehåller oklarheter och på några punkter
kan ifrågasättas, i varje fall tills ett samlat, genomarbetat och entydigt
förslag
föreligger.

Enligt försvarsutskottets mening har även frågan om ansvarsgränserna
mellan regeringen och Försvarsmakten aktualiserats. En annorlunda upp-
giftsfördelning mellan regeringen och Försvarsmakten än för närvarande
skulle kunna övervägas i olika avseenden, t.ex. i fråga om ekonomisk
planering, beslut om verksamhetsinriktning och materielförsörjning.
Utskottet ansåg sålunda att den nuvarande gränsdragningen mellan
regeringens och Försvarsmaktens ansvar borde granskas.

Försvarsutskottet ansåg också att det inte går att se Försvarsmaktens
ledning isolerad från myndighetens hela struktur och arbetssätt eller från
totalförsvarets ledning i övrigt. Det finns därvid skäl att pröva om den nu
föreslagna ledningsmodellen med den operativa och taktiska ledningen skild
från ledningen av förbandsproduktion och, med förslagen i regeringens
proposition, även skild från underhållsledningen är ändamålsenlig.

Enligt vår mening har regeringen i propositionen 1999/2000:97 Vissa
organisatoriska frågor inom Försvarsmakten m.m. förstärkt oklarheten
vad avser ledningen såväl av som inom Försvarsmakten. Vi avvisar
således regeringens redovisning av Högkvarterets organisation m.m. och
anser att riksdagen skall uppmana regeringen att snarast återkomma med
ett samlat, genomarbetat och entydigt förslag.
3.5 Verksamhetsledning inom Försvarsmakten
Propositionen beskriver verksamhetsledningen inom Försvarsmakten.
Den beskrivs som en enhetlig ledningsstruktur med direktiv och order
från Högkvarteret direkt till genomförandenivån. Denna beskrivning är
sann om man till beskrivningen fogar "en planekonomisk, centraliserad"
enhetlig ledningsstruktur. Vad skillnaden är i förhållande till den
nuvarande ledningen är svår att se. Det skulle möjligtvis vara en
ytterligare skärpning av den centraliserade enhetligheten på bekostnad av
ett effektivt tillvaratagande av de särarter som för utvecklingen framåt.
Om morgondagens ledningsförmåga skall bli effektiv och trovärdig räcker
en god ledningsdoktrin inte långt utan hela ledningskedjan måste ständigt
utsättas för övning, prövning och utveckling. En nyckelfråga är vidare hur
förhållandet mellan den operativa insatsledningen och de taktiska
kommandona utformas. Härvid torde ett stort mått av självständighet för den
taktiska nivån liksom dess intima koppling till förbanden vara av största
betydelse.
Vi avvisar således regeringens beskrivning av verksamhetsledningen inom
Försvarsmakten och anser att riksdagen skall uppmana regeringen att snarast
återkomma med ett samlat, genomarbetat och entydigt förslag.
3.6 Namn- och traditionsfrågor
Namn och traditioner är av stor betydelse för de anställda, för Försvars-
makten, för regioner och för Sverige. Inte minst är den historiska
kopplingen av stort värde. Vi anser det angeläget att det är myndigheten
och de anställda som slutligen utformar ett förslag i nära samarbete med
den region där verksamheten bedrivs. Ytterst bör det vara myndighetens
chef som beslutar i denna fråga.
3.7 Grundorganisationens omfattning
Redovisningen i propositionen av de organisationsenheter som riksdagen
respektive regeringen beslutar uppvisar stora brister i logik. Detta är utan
tvekan en följd av att det saknas ett samlat förslag till ledningen av och
inom Försvarsmakten.
Enligt vår mening bör riksdagen fatta beslut om självständiga organi-
sationsenheter för ledning och förband inom Försvarsmaktens grund-
organisation. Regeringen bör efter förslag från myndighetens chef fastställa
de enheter som ingår i dessa självständiga organisationsenheter. Vidare bör
det ankomma på myndighetens chef att själv besluta om förändringar av
skolor och centrum samt formerna för dessas verksamhetsledning.
Denna principiella inriktning bör därför vara det långsiktiga målet. För att
lägga en grund för detta bör i det korta perspektivet de stora och viktiga
organisationsenheterna beslutas av riksdagen. Detta innebär, i förhållande till
regeringens proposition, att riksdagen jämväl bör fatta beslut om Sydkustens
marinbas, Ostkustens marinbas, Försvarsmaktens centrum för internationell
utbildningsverksamhet, Försvarsmaktens Halmstadskolor, Markstridsskolan,
Arméns tekniska skola samt Örlogsskolorna.
3.8 Vissa ekonomiska frågor
Det går inte att bedöma vilken organisatorisk volym som långsiktigt
ryms inom den ekonomiska ramen. Inte heller går det att ur underlaget
läsa ut vilken långsiktig organisation som behövs för att uppfylla
målsättningen för Försvarsmakten, än mindre att bedöma kostnaden för
denna. De grundläggande värderingarna som genomfördes för två år
sedan är bortglömda. Därmed kan regeringen inte presentera en
långsiktigt bärande organisation för Försvarsmakten, en organisation som
är i balans mellan uppgifter och ekonomiska resurser.
Vi delar således inte regeringens uppfattning att den föreslagna ut-
vecklingen kan genomföras utan ytterligare negativa konsekvenser för den
långsiktiga utvecklingen och möjligheterna att inom rimlig tid genomföra
den beslutade ominriktningen.
4

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs:
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1999/2000:97
punkterna 1-3 i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett genomarbetat förslag till
Försvarsmaktens underhållstjänst och stödverksamhet i enlighet med
vad i motionen anförts,
3. att riksdagen avslår regeringens proposition 1999/2000:97
punkterna 4 och 5,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beslut avseende organisationsenheter inom För-
svarsmaktens grundorganisation,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Högkvarterets ledning m.m. och verksamhets-
ledning inom Försvarsmakten,
6. att riksdagen hos regeringen begär en samlad redovisning av
ledningen av och inom Försvarsmakten.

Stockholm den 4 april 2000

Henrik Landerholm (m)

Olle Lindström (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Anna Lilliehöök (m)

Björn Leivik (m)

Lars Lindblad (m)

Gunnar Hökmark (m)

Liselotte Wågö (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Inga Berggren (m)

Ingvar Eriksson (m)