med anledning av prop. 1991/92:155 Skadestånd för arbetstagares deltagande i olovlig stridsåtgärd

Motion 1991/92:A15 av Lars Werner m.fl. (v)

Vänsterpartiet motsätter sig avskaffande av den s.k. 200-
kronorsregeln i 60

§ lagen om medbestämmande i arbetslivet.

Den motivering som lämnas i propositionen till att
skadeståndsnivån bör höjas väsentligt är att det skulle vara
nödvändigt för att upprätthålla respekten för ingångna avtal
och den lagstadgade fredsplikten. Argumentet håller
emellertid inte för en saklig granskning.

Antalet olovliga strejker har minskat som framgår av
material från Statens förlikningsmannaexpedition (se
bilaga, diagram 1--3).

Inte heller den Nicklassonska utredningen ger några
belägg för att högre skadestånd skulle ha en avhållande
effekt på olovliga strejker. Tvärtom sägs i utredningen (s.
121):

Erfarenheterna från framför allt Danmark talar emot att
skadestånd skulle ha en betydande preventiv effekt.
Antalet olovliga konflikter har också varit i stort sett
oförändrat i Sverige de senaste decennierna oberoende av
penningvärdets försämring och en tillfällig höjning av
skadestånden 1977--1984. Det är utredningens uppfattning
att förklaringen till antalet olovliga konflikter snarare beror
på den ekonomiska situationen i samhället. Kulturella och
historiska förklaringar finns också. Det finns möjligen en
konkret omständighet som har betydelse och det är styrkan
hos den lokala fackföreningen. Ju starkare ställning den har
ju mindre torde risken för avtalsstridiga konflikter vara.

I själva verket är det ökningen av antalet arbetsdagar
förlorade på grund av lockout som är problemet. Diagram
4 (se bilaga) visar att antalet lockoutdagar femdubblats på
80-talet jämfört med föregående årtionde. Samtidigt har
antalet dagar förlorade på grund av olovlig strejk minskat
med fem gånger. Om man bortser från storlockouten 1980
har antalet lockoutdagar ökat mer än två gånger.

Det är märkligt att regeringen inte nu diskuterar det
faktum att många arbetsgivare -- också statliga -- kalkylerar
med att det kan löna sig att ta ett skadestånd hellre än att
följa lagen. SAFs beställning av höjda strejkskadestånd
effektueras snabbt. Fackliga krav på en höjning av
arbetsgivarnas skadeståndsnivå för att få dem att följa lagar
och avtal ignoreras.

En så kraftig höjning av strejkskadestånden som föreslås
kommer att leda till att de juridiska ombuden kommer att
se sig tvingade att lägga ner betydligt mer energi på att i
arbetsdomstolen få fram omständigheter som grund för en
jämkning av skadeståndet för enskilda arbetstagare.
Processerna kommer att bli betydligt mer tidsödande och
medföra ett ökat produktionsbortfall för företagen.

De som inte kan betala hela skadeståndet på en gång
kommer att tvingas gå med på avbetalningsplaner och
medge löneavdrag under ett antal månader. Detta kommer
knappast att leda till ett gott och produktivitetsbefrämjande
klimat på arbetsplatsen.

Regeringen borde inse att många arbetsgivare inte håller
avtal och respekterar förhandlingsordningen. De förhalar
och fördröjer förhandlingar och uttalar sig kränkande om
facket. I sådana situationer kan olovliga strejker
förekomma. Nu går man ifrån grundtanken i MBL om hur
denna typ av konflikter bör hanteras som beskrivs på
följande sätt:

Strävan skall i första hand vara att med andra medel än
rättegång och skadestånd förmå olovligt strejkande att
återgå i arbete. Uppmärksamheten bör framför allt inriktas
mot de problem och motsättningar på arbetsplatserna som
kan orsaka en olovlig arbetsnedläggelse.

Vänsterpartiet håller fast vid det synsätt som de citerade
förarbetsuttalandena från MBL ger uttryck för och avvisar
förslagen i propositionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1991/92:155 om
skadestånd för deltagande i olovlig stridsåtgärd.

Stockholm den 18 mars 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Annika Åhnberg (v)

Rolf L Nilson (v)

Karl-Erik Persson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

A15
Bilaga

A15
Bilaga