med anledning av prop. 1990/91:11 Några delgivningsfrågor

Motion 1990/91:Ju7 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

I propositionen föreslås ett antal åtgärder för att
förbättra och förenkla delgivningsverksamheten.
Vi godtar flertalet av förslagen mot bakgrund av att
det finns ett stort behov av ett effektivare
delgivningssystem. Vi vänder oss emellertid mot
vissa förslag, på grund av att de kan utgöra ett hot
mot enskildas rättssäkerhet eller integritet.

Förenklad delgivning kan hota rättssäkerheten

Enligt propositionen skall kravet på särskild
bevisning för att delgivning skett -- till exempel i
form av mottagningsbevis -- slopas vid ordinär
delgivning i vissa fall. Under förutsättning att den
som söks är medveten om att målet är anhängigt vid
domstolen skall det vara tillräckligt att
myndigheten först skickar delgivningshandlingen
med posten till den sökte och därefter skickar ett
meddelande om att delgivningshandlingen har
skickats. Delgivningen skall i så fall ha skett två
veckor efter det att meddelandet skickades.
Förenklad delgivning skall generellt sett kunna
användas beträffande alla försändelser. Enda
undantagen gäller stämningsansökningar eller
andra handlingar, varigenom mål eller ärenden
anhängiggörs. Förenklad delgivning får i övrigt inte
användas om det är olämpligt med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet.

Vi kan inte godta att förenklad delgivning ges ett
så omfattande användningsområde som föreslås i
propositionen. Även om risken för att två separata
försändelser skall försvinna i posthanteringen är
liten är det inte uteslutet att så kan ske. I ett sådant
läge har den enskilde bevisbördan för att han inte
delgivits handlingarna. Men det torde vara nära
nog ogörligt för någon att bevisa att vederbörande
inte har erhållit vissa försändelser med
posten.

Det finns vidare en beaktansvärd risk för att
personer kan anses ha blivit delgivna trots att de
varit bortresta då försändelserna anlände och två
veckor därefter.

Den föreslagna delgivningsordningen kan leda
till allvarliga rättsförluster för enskilda. Det kan
vara fråga om att någon vid äventyr av tredskodom
har kallats till en förberedelse och då får en dom till
egen nackdel, utan att personen har haft reell
möjlighet att närvara. På motsvarande sätt kan det
vara fråga om en kallelse till förhandling vid vite.
Det kan vara fråga om ett föreläggande att slutföra
sin talan och inge eventuell kostnadsräkning innan
målet eller ärendet avgörs. Det kan också gälla
yrkande om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd
där yttrande skall inges med kort varsel. I nämnda
och många andra liknande situationer är
konsekvenserna för den enskilde -- om
delgivningen inte fungerar -- så allvarliga att det
föreslagna nya systemet inte bör komma till
användning.

Ett antal remissinstanser har framhållit detta
under remissbehandlingen och gjort gällande att
meddelanden som kan ha ingripande följder för
den sökte inte skall få delges genom så kallad
förenklad delgivning. Sådana synpunkter har
framförts bland annat av riksskatteverket,
kronofogdemyndigheten i Stockholms län,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt och Göteborgs tingsrätt. Riksdagens
ombudsmän anför bland annat att det kan
ifrågasättas om mer betydelsefulla försändelser bör
delges på detta sätt. Sveriges domareförbund har
förordat att förslaget blir föremål för nya
överväganden och att en avgränsning görs för de
fall där förenklad delgivning inte skall få användas.

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att
förenklad delgivning inte skall få ske beträffande
försändelser som kan ha ingripande betydelse för
den som söks. Även med en sådan begränsning
kommer den nya delgivningsformen att kunna
komma till stor användning i domstolar och
myndigheter. Det skall medges att den av oss
föreslagna begränsningen gör
delgivningsförfarandet mindre effektivt än vad som
skulle bli fallet med propositionens förslag. Det är
emellertid nödvändigt med sådana begränsningar
för att inte sätta enskildas rättssäkerhet i fara.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med nytt
förslag i denna del.

Tillgång till hemliga telefonnummer hotar
integriteten

I propositionen föreslås att uppgift om hemligt
telefonnummer till en enskild person skall få
lämnas ut till myndigheter utan hinder av sekretess,
om uppgiften behövs för delgivning. Detta skall
dock vara möjligt endast om det kan antas att den
sökte håller sig undan eller om det annars finns
synnerliga skäl.

För närvarande gäller att televerket skall lämna
ut uppgift om hemligt telefonnummer till enskilds
bostad bara om det är uppenbart att intresset av att
uppgiften lämnas har företräde framför det intresse
som sekretessen skall skydda. Så sent som i ett
lagstiftningsärende 1984--1985 anförde ansvarigt
statsråd bland annat följande:

Jag anser också att man måste respektera att det
finns enskilda som av integritetsskäl har skaffat sig
ett hemligt abonnemang för att själva kunna
bestämma vilka som bör ha tillgång till deras
telefonnummer och inte behöva riskera att i sin
bostad bli uppringda av okända personer. Starka
skäl talar därför emot att låta en myndighet utan
intresseprövning enligt generalklausulen få ta del
av en uppgift hos televerket om telefonnumret till
en abonnent som har hemligt abonnemang.

Vi delar detta synsätt. Ett flertal remissinstanser
har också reagerat emot förslaget.
Datainspektionen anför bland annat att behovet av
skydd för den enskilde gör sig särskilt starkt
gällande när det är fråga om myndighetsåtgärder
som riktar sig mot honom när han vistas i sin
bostad. Enligt inspektionen går det inte att hävda
att det finns ett så starkt samhällsintresse i varje
särskilt delgivningsärende att den enskildes rätt till
en fredad sektor skall stå tillbaka. Inspektionen har
inte funnit att sådana skäl har framförts att den
bedömning som gjordes av departementschefen i
lagstiftningsärendet 1984--85 skall frångås.

Justitiekanslern har inte funnit något avgörande
skäl till att låta varje myndighet utan
intresseprövning enligt generalklausulen i
sekretesslagen få ta del av en uppgift hos televerket
om hemligt telefonnummer till bostad.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle anför bland
annat:

Denna inställning är ett uttryck för brist på
respekt för den enskildes integritet. Förslaget ger i
denna del inte intryck av att vara genomtänkt. Det
kan enligt min uppfattning starkt ifrågasättas att
intresset att nå en person för delgivning skall anses
vara så väsentligt att den berättigade sekretessen
för telefonnummer skall åsidosättas.

Även televerket motsätter sig förslaget och
anför att det med säkerhet kommer att upplevas
som ingripande av många som valt att ha hemligt
telefonnummer. Verket framhåller vidare att det
med tanke på hur lätt det är att undvika delgivning
per telefon är rimligt att anta att tillgången till
hemliga telefonnummer inte nämnvärt kommer att
underlätta delgivning med svårdelgivna personer.

Även socialstyrelsen ifrågasätter behovet av den
föreslagna förändringen. Styrelsen framhåller att
det kan öka risken för att män som förföljer
kvinnor skall kunna få reda på deras nya adresser.

Mot bakgrund av det ovan anförda -- och det
faktum att alternativa delgivningsmetoder finns --
bör riksdagen avslå propositionen i denna del.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen -- med avslag på propositionens
förslag i motsvarande del -- hos regeringen begär
förslag i enlighet med vad i motionen anförts om
förenklad delgivning,

2. att riksdagen avslår propositionens förslag om
att hemliga telefonnummer skall göras tillgängliga
för delgivningsändamål.

Stockholm den 25 oktober 1990

Rolf Dahlberg (m)

Jerry Martinger (m)

Göthe Knutson (m)

Allan Ekström (m)

Ewy Möller (m)

Birgit Henriksson (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Göran Ericsson (m)

Filip Fridolfsson (m)

Inger Koch (m)

Eva Björne (m)

Carl G Nilsson (m)