med anledning av prop. 1989/90:2 om trafiknykterhetsbrotten m.m.

Motion 1989/90:Ju4 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju4

av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

med anledning av prop. 1989/90:2 om
trafiknykterhetsbrotten m.m.

I propositionen föreslås bl.a. att trafiknykterhetsbrotten delas in i två grader
som kallas rattfylleri och grovt rattfylleri samt att gränsen för straffbar alkoholpåverkan
i trafiken sänks från en blodalkoholhalt på 0,5 promille till 0,3
promille.

Sammanfattning

Regeringens förslag innebär att betydligt färre personer än i nuläget kommer
att dömas till fängelse trots att de fällts för grovt rattfylleri. Möjligheterna
för domstolarna att i framtiden utdöma fängelsestraff inskränks genom restriktioner
beträffande både brottet och brottslingen. Följden blir att endast
särskilt farliga körningar kommer att resultera i fängelsestraff. Vidare kommer
en stor andel av dem som döms för grovt rattfylleri att ådömas den mildare
påföljden skyddstillsyn i stället för fängelse.

Vi motsätter oss förslagen. De har stora likheter med förslag som framfördes
i proposition 1984/85:21, vilken regeringen tvingades återkalla efter kraftig
kritik. Det är anmärkningsvärt att regeringen nu lägger fram en proposition
som kan antas utmana en bred folkopinion.

Trafiknykterhetsbrotten ligger bakom många svåra olyckor årligen. Brottet
grovt rattfylleri anser vi bör ha ett högt straffvärde. Enligt propositionen
skall brottet kunna föranleda fängelse i högst ett år. Vi föreslår en straffskärpning
till fängelse i högst två år.

Mångå trafiknykterhetsbrott

Årligen kommer omkring 20 000 trafiknykterhetsbrott till myndigheternas
kännedom. Det verkliga antalet trafiknykterhetsbrott är inte känt. Det finns
beräkningar som tyder på att det verkliga antalet brott är mellan två miljoner
och tre miljoner fall per år. Under de senaste tio åren har det registrerats
drygt 20 000 trafikolyckor med personskada. Av dessa medförde ca 1 000
dödlig utgång. Trafikonykterhet ses som en viktig orsak till en del av dessa
olyckor. De alkoholrelaterade trafikolyckorna utgör 5-6 % av alla vägtrafikolyckor.
Andelen är dock mellan 8 och 9 % för olyckor med svåra skador
eller dödlig utgång.

Dessa uppgifter (hämtade ur Brottsutvecklingen, 1988:2 BRÅ Forskning)
visar att trafiknykterhetsbrotten ger upphov till många trafikolyckor, ibland

med dödlig utgång. Det borde råda bred enighet om det angelägna i att Mot. 1989/90

minska denna typ av brottslighet. En sådan enighet har tidigare funnits. I Ju4

propositionen konstateras bl.a.: ”Den påföljdspraxis som tillämpas vid rattfylleri
har lång hävd. Den förhållandevis regelmässiga användningen av
fängelsestraff har främst motiverats av intresset av att upprätthålla en hög
allmän laglydnad. Att praxis haft sin betydelse i det hänseendet kan knappast
heller betvivlas.”

Färre fängelsestraff med regeringens förslag

Om propositionens förslag godtas av riksdagen kommer användningen av
fängelsestraff att minska drastiskt. Flertalet av dem som i framtiden kommer
att dömas för s.k. grovt rattfylleri (vilket ungefär motsvarar vad som i dag
betecknas som rattfylleri) kommer att erhålla mildare påföljder. I propositionen
(s. 40) anförs: ”Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte
så högt att detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande
påföljd.”

Då det gäller att bestämma vilka rattfylleribrott som bör föranleda fängelse
hävdar departementschefen att ”en avgörande faktor i det hänseendet
måste vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit”. Fängelse
bör förutsätta att gärningsmannen visat en uppenbar likgiltighet för sina
medtrafikanters säkerhet, exempelvis genom sitt körsätt eller de trafikförhållanden
som rådde vid körningen. Har inte en sådan uppenbar likgiltighet
funnits bör, som departementschefen uttrycker det, ”normala principer för
påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som nu är
fallet” (s. 41).

Innebörden av propositionens resonemang är denna. Fängelsestraff kan
utdömas endast om den aktuella körningen varit så att säga konkret farlig
för omgivningen. Ett stort antal trafikonykterhetsbrott upptäcks emellertid
genom att föraren stoppas i en poliskontroll. I en sådan situation finns ingen
utredning som visar hur färden tidigare gått till. Om föraren har tillräckligt
hög alkoholhalt i kroppen kommer han i sinom tid att bli dömd för grovt
rattfylleri. Men då färden inte har kunnat bevisas ha varit farlig kommer inte
fängelse att utdömas. För att fängelsestraff skall bli aktuellt måste en farlig
färd ha bevittnats av exempelvis poliser eller kunna bevisas genom att en
olycka har inträffat.

Vi godtar inte propositionens förslag i denna del. Vi menar att en förare
med hög promillehalt typiskt sett är farlig för sin omgivning. Redan genom
att över huvud taget föra fordonet har han gjort sig skyldig till ett så allvarligt
brott att fängelsestraff bör följa. Vi ställer oss främmande till ett tänkande
som bygger på att en sådan förare på grund av beviskrav skall behöva förföljas
av polis eller orsaka en olycka innan vederbörande kan ådömas ett fängelsestraff.
Riksdagen bör ta avstånd från propositionens förslag att det skall
krävas att gärningsmannen visat uppenbar likgiltighet för omgivningen för
att han skall ådömas fängelsestraff.

9

Kriminella och alkoholmissbrukare får mildare påföljd

Av det anförda framgår att många av de personer som döms för grovt rattfylleri
likväl inte kommer att ådömas fängelsestraff, detta beroende på att den
gärning de gjort sig skyldiga till inte anses vara allvarlig nog. Men antalet
fängelsestraff kommer även att minska på grund av att andra påföljder skall
utnyttjas, med departementschefens ord, ”i väsentligt större utsträckning”.
Hänvisningen till normala principer för påföljdsval kommer att betyda att
det skapas stort utrymme jämfört med nuläget att ta hänsyn till vem som
gjort sig skyldig till brottet. Så som framgår av resonemanget i propositionen
s. 41 och 42 är det främst påföljden skyddstillsyn departementschefen förordar
för dem som gjort sig skyldiga till grovt rattfylleri.

Man kan då fråga sig vilka de kategorier är som skulle komma i åtnjutande
av denna mildare påföljd. Svaret ges i propositionen (s. 27). ”Ser vi till vad
som karaktäriserar den som döms för trafiknykterhetsbrott bestyrks detta
intryck. Det är inte fråga om ett genomsnitt av den svenska befolkningen.
Andelen som tidigare dömts för trafiknykterhetsbrott är ungefär 30 procent
och i kategorin med mer än 1,5 promille mer än 40 procent. En mycket stor
andel har också tidigare kriminell belastning av annat slag och minst 30 procent
av de dömda saknar körkort. Många har svåra alkoholproblem.”

Propositionens förslag innebär således att de som skall erhålla den milda
påföljden skyddstillsyn efter att ha dömts för grovt rattfylleri är tidigare kriminellt
belastade, alkoholmissbrukare och de som saknar körkort. Inte sällan
uppfyller en och samma person samtliga kriterier. De som skulle ådömas
fängelse för grovt rattfylleri är tidigare ostraffade personer som inte missbrukar
alkohol och de som innehar körkort. Vi ifrågasätter om en sådan ordning
överensstämmer med den allmänna rättskänslan.

Vi efterlyser också vilket stöd som finns för propositionens förslag att
skyddstillsyn skulle vara en lämpligare påföljd än fängelse för vissa kategorier
dömda. I propositionen finns visserligen svepande, optimistiska fraser
om skyddstillsynens överlägsenhet, men några undersökningar eller andra
fakta som bestyrker påståendena anförs inte. Vi vill erinra om att det så kallade
Sundsvallsprojektet, som genomfördes under 1970-talet, tvärtom visade
att trots kraftigt förstärkta resurser inom frivården återföll de dömda i
brott och fortsatte sitt alkoholmissbruk i oförändrad utsträckning. Personer
dömda till skyddstillsyn har en mycket hög återfallsfrekvens. Vi finner det
egendomligt att i propositionen finna förslag om att skyddstillsyn skall nyttjas
beträffande dömda med tidigare kriminell belastning. Det finns all anledning
att anta att berörda lagöverträdare mer än en gång tidigare erhållit just
skyddstillsyn som påföljd för annan brottslighet och sedan återfallit i brott.

Vi menar att riksdagen bör avvisa propositionens förslag att skyddstillsyn
skall användas i ökad utsträckning som påföljd för grovt rattfylleri. Riksdagen
bör tvärtom uttala att straffvärdet hos grova rattfylleribrott är så högt
att detta motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd. I
detta ligger att det endast bör finnas ett begränsat utrymme för att tillämpa
inte frihetsberövande påföljd i sådana mål. Vi vill i detta sammanhang erinra
om ett uttalande i regeringens proposition 1987/88:120 om straffmätning och

Mot. 1989/90
Ju4

10

påföljdsval m.m. Departementschefen anförde då (s. 37) följande: ”Att Mot. 1989/90

straffvärdet sätts i centrum för påföljdsbestämningen innebär att principer Ju4

som proportionalitet, ekvivalens och rättslig likabehandling betonas.”

Skärp straffet för grovt rattfylleri

Sorn inledningsvis redovisats registreras ett stort antal trafiknykterhetsbrott
varje år. Det verkliga antalet sådana brott är dock avsevärt större. En betydande
del av trafikolyckor med personskada eller dödlig utgång beror på trafiknykterhet.

Mot denna bakgrund menar vi att det finns goda skäl att överväga en höjning
av straffvärdet för grovt rattfylleri. Varje förare som förtärt så mycket
alkohol att han av den anledningen inte har kontroll över fordonet utsätter
sin omgivning för ett överhängande hot.

Enligt propositionens förslag skall påföljden för grovt rattfylleri vara fängelse
i högst ett år. Särskilt grovt rattfylleri är ett brott som ytterst, genom
fara för människors liv eller hälsa, riktar sig mot den personliga integriteten.

Det finns därför anledning att jämföra med straffskalan för exempelvis misshandel,
vilken föreskriver fängelse i högst två år. Nu kan givetvis invändas
att brottet misshandel är ett uppsåtligt brott medan skador som blir en följd
av att föraren är alkoholpåverkad inte är av samma natur. Vi menar att jämförelsen
ändå är av intresse i detta sammanhang. En jämförelse kan även ske
med brottet framkallande av fara för annan. Enligt 3 kap. 9§ brottsbalken
gäller följande: ”Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller
fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av
fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.” Vi menar att det är
relevant att i påföljdshänseende jämföra detta brott med grovt rattfylleri.

Sammantaget talar enligt vår mening starka skäl för att påföljden för grovt
rattfylleri bestäms till fängelse i högst två år.

En sådan skärpning skulle visa att lagstiftaren ser mycket allvarligt på
brottet grovt rattfylleri. Den allmänpreventiva effekten av staffstadgandet
skulle öka. Fler människor skulle avhålla sig från att köra bil berusade. Naturligtvis
skulle det vara ytterligt sällsynt att maximistraffet utdöms. Man bör
dock kunna räkna med att i sådana fall där domstolarna i nuläget utdömer
ett fängelsestraff om en månad skulle i stället straffet bestämmas till några
månader.

Så som anförts i propositionen (s. 42) är det angeläget att de som döms
för trafiknykterhetsbrott åläggs att genomgå särskilda kurser där alkoholens
medicinska, personliga och sociala skadeverkningar behandlas. Ingenting
hindrar att dessa kurser genomförs inom ramen för fängelse. Vidare bör de
som döms för rattfylleri ägnas avsevärt större uppmärksamhet från sociala
myndigheters sida. Föreligger svåra alkoholproblem måste vederbörande
person ges stöd och vård i syfte att alkoholberoendet skall brytas.

Enligt propositionens förslag (4 § andra stycket) skall även den som är lika
påverkad av något annat medel än alkohol kunna dömas för rattfylleri. Därigenom
kan - liksom i nuläget - även narkotikapåverkade förare åtalas och
dömas. Vi anser att det är angeläget att denna kategori av förare blir föremål
för ökade insatser från det allmännas sida. Det kan ske exempelvis genom

att polisen vid trafikkontroller i ökad utsträckning undersöker om föraren
kan antas vara narkotikapåverkad.

Såväl den sänkta gränsen för straffbar alkoholpåverkan som den av oss
föreslagna straffskärpningen kommer dock att vara meningslös om trafikövervakningen
är bristfällig. Tyvärr är det väl känt att polisens resurser att
övervaka trafiken kraftigt beskurits under en följd av år. Detta är resultatet
av en medveten politik från regeringens sida. Trots varningar från rikspolisstyrelsen
och motstånd från bl.a. moderat sida i riksdagen har intagningen
till polishögskolan hållits på en alltför låg nivå. Resultatet har blivit ett polisväsende
i kris. Det mesta talar dessvärre för att trafikövervakningen kommer
att vara otillfredsställande ytterligare några år.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att påföljden för grovt rattfylleri skall vara
fängelse i högst två år,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att uppenbar likgiltighet för medtrafikanters säkerhet
inte skall vara en avgörande faktor för utdömande av fängelsestraff,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utdömande av skyddstillsyn som påföljd för grovt
rattfylleri,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att straffvärdet
hos grova rattfylleribrott normalt bör vara så högt att detta i
sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd och vård beträffande personer som har dömts
för trafiknykterhetsbrott.

Stockholm den 18 oktober 1989

Mot. 1989/90
Ju4

Rolf Dahlberg (m)

Jerry Martinger (m)

Allan Ekström (m)

Göthe Knutson (m)

Ewy Möller (m)

Birgit Henriksson (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Göran Ericsson (m)

Filip Fridolfsson (m)

Inger Koch (m)

Eva Björne (m)

Carl G Nilsson (m)

12

gotab 99073, Stockholm 1989