med anledning av prop. 1988/89:47 om vissa

Motion 1988/89:Fi6 av Sonja Rembo m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Sonja Rembo m. fl. (m)

med anledning av prop. 1988/89:47 om vissa

ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Mot.

1988/89

Fi6-9

Det råder i dag ett i stort sett gott läge på den svenska arbetsmarknaden. Den
internationella högkonjunkturens effekter i Sverige har inneburit att arbetslösheten
sjunkit till en mycket låg nivå, t.o.m. något under nivån 1980-1982.
Den för några år sedan besvärande ungdomsarbetslösheten har dessutom i
stora delar av vårt land till följd av befolkningsutvecklingen bytts i stark
efterfrågan på ungdomar med yrkesutbildning. Regeringen säger i propositionen
att det nu är angeläget att inrikta den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten på utbudshöjande åtgärder. Det är en riktig ambition.

Det finns emellertid anledning att erinra om att det trots de goda
konjunkturerna finns grundläggande problem på den svenska arbetsmarknaden.
Den nuvarande internationella högkonjunkturen med den för tillfället
osedvanligt höga efterfrågan på arbetskraft och en besvärande bristsituation
inom viktiga sektorer ger tillfälle att angripa några av de strukturella
problemen på arbetsmarknaden.

En av anledningarna till att högkonjunkturen resulterat i brist på
arbetskraft är att produktivitetsförbättringen i den svenska ekonomin är
dålig. Delvis förklaras detta av den stora offentliga sektorn. Ett flertal
undersökningar visar en mycket dålig - i många fall t.o.m. negativ produktivitetsförändring
inom offentlig verksamhet. Även inom den privata
sektorn är produktivitetsförbättringen mindre än önskvärt. På sikt kommer
detta att leda till ökade konkurrensproblem för svenska företag.

Den demografiska utvecklingen innebär att antalet ungdomar som tillkommer
på arbetsmarknaden minskar. Av samma skäl kan vi inte i framtiden
räkna med samma tillflöde av kvinnor som under senare år.

Antalet personer som står utanför arbetsmarknaden stiger. Trots ändrade
regler kring de s.k. 58,3-pensioneringarna avförs fortfarande arbetsföra
äldre från arbetsmarknaden. Antalet förtidspensionerade av yrkesskadeskäl
ökar. Sjukfrånvaron ökar för närvarande. Det finns således flera faktorer
som bidrar till att skapa ett svagt utbud av arbetskraft.

Det finns också stora obalanser inom vissa sektorer. Medan det finns stor
efterfrågan på arbetskraft i stora delar av Sverige finns det områden, t.ex.
Norrlands inland och i viss mån Blekinge och Gotland, där det finns en
besvärande hög arbetslöshet. Likaså finns det skäl att anta att det finns en
avsevärd ofrivillig deltidsarbetslöshet inom framför allt de stora kvinnodominerade
vårdområdena i den offentliga sektorn. Det finns också anledning att
framhålla de stora grupper arbetshandikappade och invandrare, ofta med

1

1 Riksdagen 1988/89.3sami. NrFi6-9

god utbildning och yrkeserfarenhet, som inte lyckas komma in på arbets- Mot. 1988/89
marknaden. Fi6

Det är ett tecken på en dåligt fungerande ekonomi att de outnyttjade
resurserna i form av arbetskraft inte kan utnyttjas. Det är också ett tecken på
ett dåligt fungerande samhälle som inte ens i ett konjunkturläge som det
nuvarande förmår ge alla som vill arbeta ett arbete.

I partimotioner 1988/89:Fi4 om den ekonomiska politiken och 1988/

89:Skl9 om skattepolitiken presenteras förslag som på ett verksamt sätt kan
bidra till att den svenska ekonomin och därmed arbetsmarknaden fungerar
bättre.

Vi återkommer i januari med förslag som avser att förbättra den svenska
arbetsmarknadens funktion.

Nedan presenterar vi våra förslag med anledning av regeringens proposition.
Dessa skulle öka utbudet av arbetskraft. En lika viktig aspekt är att en
del av dessa åtgärder också skulle ge möjlighet för många som i dag står
utanför arbetsmarknaden att få arbete.

Åtgärder för flyktingar

I propositionen understryker regeringen flera gånger behovet av åtgärder för
att hjälpa så många flyktingar och invandrare som möjligt att aktivt
medverka på den svenska arbetsmarknaden. Vi har många gånger framhållit
hur viktigt det är att det svenska samhället kan ta del av den resurs som finns
bland de flyktingar och andra invandrare som i dag går utan arbete.

Förbättrad arbetsförmedling, arbetsträning och utbildning kan vara verksamma
instrument.

Regeringen har inte tagit fasta på de förslag vi lagt fram om arbetstillstånd
för flyktingar som under lång tid väntar på besked om uppehållstillstånd och
på möjligheterna att anordna t.ex. beredskapsarbete för sådana flyktingar.

Vår utgångspunkt är att väntetiderna måste dramatiskt nedbringas. När så
skett försvinner behovet av särlösningar för att bereda flyktingar möjligheter
till arbete i avvaktan på beslut om uppehållstillstånd.

Väntetiderna för asylsökande är emellertid i dag mycket långa och många
”väntare” i förläggningar och ute i kommunerna upplever i dag sin situation
som mycket pressande på grund av att de mer eller mindre tvingas till
passivitet. Vid kontakt med de asylsökande uppger de ofta att de intet hellre
önskar än att få ett arbete.

Arbetsmarknadssituationen är besvärlig på många håll, men inte ens den
asylsökande som ”hittar” ett arbete har i dag rätt att ta det. Många uppfattar
det som förnedrande att vilja och kunna arbeta men inte ha rätt till det.

Flertalet asylsökande får stanna i Sverige. Det vore naturligtvis bäst för
dessa att så snabbt som möjligt komma in i det svenska samhället genom att få
arbete och arbetsgemenskap med andra. Många svenskar förstår inte att det i
praktiken råder ”förbud” för en asylsökande att ha ett arbete och reagerar
negativt mot att flyktingarna under lång tid ”lever på det sociala”.

Vi anser att även de asylsökande som väntar på uppehållstillstånd skall ha
rätt att ta ett erbjudet arbete under väntetiden. Vi anser även att möjligheten

2

till beredskapsarbete eller någon form av ”pryo-platser” bör prövas. Vi vill Mot. 1988/89

också hänvisa till tidigare yrkanden om utökad rätt till provanställning. Fi6

Inte heller tycks regeringen vara beredd att genom snabba åtgärder göra
det möjligt att ta vara på den utbildning många flyktingar och invandrare har
med sig och som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden. Det är inte
acceptabelt att personer med akademisk utbildning, vårdutbildning, teknisk
utbildning osv. sysselsätts i många gånger okvalificerat arbete inom helt
andra yrkesområden utan att ges rimliga möjligheter att komma in i yrken
som de är utbildade för.

Åtgärder för arbetshandikappade

Det är också beklagligt att regeringen inte vidtar åtgärder för att låta företag
och myndigheter få del av den outnyttjade arbetskraftsreserv som finns bland
de arbetshandikappade. Under en högkonjunktur med arbetskraftsbrist
finns osedvanligt goda möjligheter för arbetshandikappde att accepteras på
vanliga arbetsplatser.

Sedan flera år har moderata samlingspartiet föreslagit att ett system med
flexibla lönebidrag inrättas för arbetshandikappade. AMS har sedan några år
anslutit sig till detta krav och inför innevarande budgetår accepterade även
regeringen denna princip, men dessvärre infördes de flexibla lönebidragen i
endast två län.

Ett flexibelt lönebidrag, som det redovisats i motion 1987/88:N225 avsnitt
10.1, bör kompensera arbetsgivaren för den handikappades nedsatta arbetsförmåga.
Det bör knytas till den enskilde handikappade och variera i den
mån arbetsförmågan förändras över tiden. Det skall kunna utgå så länge som
den handikappade är yrkesverksam. Regeringen bör snarast lägga fram
förslag om att ett system med flexibla lönebidrag skall tillämpas i hela vårt
land.

När denna typ av lönebidrag införs bör många av dem som nu arbetar inom
Samhall kunna slussas ut till vanliga arbetsplatser. Därmed kan Samhall
koncentrera sig på att bereda sysselsättning för personer med särskilt svåra
handikapp och dem som av olika skäl behöver arbeta i en särskilt skyddad
miljö.

Våra i annat sammanhang framförda förslag om utökad rätt till provanställning
skulle också ge arbetshandikappade bättre möjligheter att göra sig
gällande på arbetsmarknaden.

Antalet förtidspensionerade ökar på ett oroande sätt. Allt fler lämnar det
aktiva arbetslivet innan de nått normal pensionsålder. I många fall är
förtidspensionering den enda möjliga utvägen, medan det i andra fall, inte
minst med hänsyn till de drabbade, vore bättre om de kunde få fortsätta att
räknas till arbetskraften. Lönebidragsanställning är ett alternativ i de fall
arbetshandikapp föreligger. Vi har i år, liksom tidigare, framhållit att det
nuvarande systemet med s.k. 58,3-pensionering är olyckligt. Enligt vår
mening bör man i samband med den av oss i andra sammanhang begärda
översynen av arbetslöshetsförsäkringen även pröva om äldre arbetskraft som
drabbats av friställningar inte borde kunna stå kvar i arbetskraften även efter
60 års ålder. 3

1 * Riksdagen 1988189. 3 sami. Nr 776-9

Mot. 1988/89

Fi6

Ambulerande arbetsförmedling

Regeringen föreslår att speciella ambulerande arbetsförmedlingar införs för
att hjälpa flyktingar att så snabbt som möjligt komma ut på den svenska
arbetsmarknaden. Det är viktigt. Det är ett stort slöseri med mänsklig energi
att många flyktingar under lång tid går arbetslösa. Det ger dem ett skadligt
bidragsberoende och kan bryta ner deras självrespekt. Att många flyktingar
under flera års tid inte arbetar bidrar också till att underbygga fördomar och
en negativ inställning till flyktingar bland såväl svenskar som redan etablerade
invandrare.

Däremot är det märkligt att arbetsmarknadsverket inom ramen för sina
stora anslag inte skulle kunna finansiera denna verksamhet med ambulerande
förmedlingar för flyktingar. Eftersom arbetsmarknadsläget är betydligt
bättre än för bara ett par år sedan borde det finnas icke utnyttjade resurser
inom andra delar av verket. Det är ju i realiteten inte en ny arbetsuppgift som
åläggs arbetsmarknadsverket, endast en ny organisationsform.

För att verksamheten snabbt skall komma igång vill vi emellertid inte
motsätta oss det antal tjänster regeringen föreslår. Däremot förutsätter vi att
regeringen i budgetpropositionen vid tilldelningen av resurser till arbetsmarknadsverket
justerar det totala antalet tjänster så att det inte ökar med
anledning av detta tillskott.

Arbetsförmedlingsmonopolet

I dag har endast den av arbetsmarknadsverket (AMS) drivna arbetsförmedlingen
(Af) rätt att förmedla arbete. Det finns ingen anledning att detta skall
vara en uppgift som är förbehållen en statlig myndighet.

Att driva en arbetsförmedling innebär i korthet att man hjälper arbetssökande
och arbetsgivare att komma i kontakt med varandra. Dessa avgör
sedan fritt om avtal kan komma till stånd.

I en del fall begränsas de arbetssökandes möjligheter att förkasta ett
erbjudet arbete av arbetslöshetsförsäkringens villkor. I de flesta fall står det
dock den arbetssökande fullständigt fritt att acceptera eller förkasta ett
anställningserbjudande.

I dag förhindrar lagen från 1935 om vissa bestämmelser för arbetsförmedling
praktiskt taget alla former av arbetsförmedling som inte handhas av Af.
Trots att AMS under senare år har visat en beredvillighet att i vissa
avseenden anpassa sig till dagens förhållanden upprätthålls en rigid vakthållning
kring arbetsförmedlingsmonopolet. Inte bara oseriös arbetsförmedling
angrips - även fullständigt seriösa företag som tillhandahåller arbetskraft blir
åtalade.

Den svenska arbetsmarknaden skulle fungera effektivare om det jämte
den statliga arbetsförmedlingen fanns fristående förmedlingar. Det skulle ge
utökad service både åt arbetssökande och arbetsgivare. Därmed skulle också
den statliga arbetsförmedlingen kunna koncentrera sig på att bistå dem som
har svårt att finna arbete.

4

Arbetsmarknadsutbildning Mot. 1988/89

Fi6

Regeringen föreslår att ytterligare medel anvisas för arbetsmarknadsutbildning.
För många individer ger det nuvarande konjunkturläget särskilt goda
möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden eller att byta arbetsuppgifter.
Arbetsmarknadsutbildning är därför viktig, särskilt som den verksamt bidrar
till att minska bristen på utbildad arbetskraft. Det finns många fördelar med
den företagsförlagda utbildningen. Samtidigt är det viktigt att framhålla att
företagen själva måste ta ett betydande ansvar för utbildning, både av den
existerande personalen och av dem som nyrekryteras till företaget.

Systemet med s.k. motprestationer innebär att företagens pris för utbildningen
kommer att variera kraftigt. Deras möjligheter att ställa upp med en
motprestation varierar också. Det är därför nödvändigt att kravet på
motprestation i varje enskilt fall blir realistiskt.

Regeringen skriver i propositionen att den förutsätter att deltidstjänster
inom vården som motprestation omvandlas till heltidstjänster. Otvivelaktigt
finns vårdanställda som önskar öka sin arbetstid. Samtidigt finns det många
som föredrar deltidstjänstgöring. I många fall är det också av organisatoriska
skäl nödvändigt att vissa tjänster är deltidstjänster.

Även om det finns rekryteringsproblem och arbetskraftsbrist är det en
viktig princip att arbetsgivare och arbetstagare själva får komma fram till
arbetstider som passar båda parter. De enskilda individernas önskemål
måste i så stor utsträckning som möjligt beaktas. Det finns därför ingen
anledning att utfärda centrala direktiv med innebörden att halvtidstjänster
skall avskaffas. Däremot är det riktigt att arbetsmarknadsmyndigheterna i
dessa sammanhang medverkar till att en diskussion förs och att möjligheterna
att genom förändringar av arbetstidsscheman etc. åstadkomma en bättre
personalsituation tas tillvara.

Merkostnadsbidrag

Delar av regeringens arbetsmarknadspolitik kan inte beskrivas som annat än
vingliga. Merkostnadsbidraget är inte annat än ett nytt namn för starthjälp.

Denna har regeringen, trots våra och AMS protester, avskaffat i samband
med budgeten för 1987/88. Så sent som den 14 april i år avslog majoriteten ett
moderat förslag om att återinföra starthjälpen för dem som efter en tids
arbetssökande på den egna orten kunde få arbete på en annan ort. Det är
positivt att denna stödform sålunda återinförs, om än under ett nytt namn.

Starthjälpen/merkostnadsbidraget kan liksom tidigare bidra till att göra
den låsta arbetsmarknaden i Sverige något mera flexibel. Det är emellertid
fel att, som regeringen gör, utesluta vissa inflyttningsorter. Det skall enligt
förslaget inte vara möjligt att få merkostnadsbidrag om man flyttar till
Stockholms län eller till Göteborgs eller Malmö kommuner. Detta förefaller
inte särskilt väl övervägt. Norrtälje kommun i Stockholms län lider knappast
av den av regeringen så ofta omtalade överhettningen. Att hävda att
arbetsmarknaden i Lund eller Burlöv, som gränsar till Malmö, skulle vara
sämre, eller att bostadssituationen skulle vara bättre, än i Malmö väcker
knappast tilltro. Det torde också bli omöjligt att för en arbetssökande
förklara att denne kan få bidraget om han eller hon flyttar till Mölndal, men
inte om det sker till Göteborg.

Gränsdragningar av det slag som regeringen ägnar sig åt kommer knappast Mot. 1988/89
att lyckas. Merkostnadsbidraget bör därför, enligt vår mening, utgå oavsett Fi6
var i landet en person får arbete.

Medel för beredskapsarbeten

Regeringen föreslår att 50 milj. kr. av medel för beredskapsarbeten skall få
disponeras i enlighet med de regler som i dag gäller för insatser i östra
Norrbotten. Uppenbarligen anser regeringen att denna möjlighet för regeringen
att via AMS understödja praktiskt taget alla sorters projekt skall gälla
i hela landet.

Riksdagen har tidigare avvisat regeringsförslag innebärande in blancofullmakt
för regeringen att disponera regionalpolitiska medel för ospecificerade
ändamål. I detta fall rör det sig om arbetsmarknadspolitiska medel.

Reglerna för anslaget till östra Norrbotten innebär att medlen kan få
disponeras mycket fritt. Vi anser att länsmyndigheterna och arbetsmarknadsverket
skall få rätt att friare disponera beviljade medel inom fastställda
ramar. Det är dock nödvändigt att riksdagen får möjlighet att ta ställning till
vilka dessa ramar skall vara, däribland vilka geografiska områden som kan
komma i fråga för denna typ av särskilt stöd.

Det kommer dessutom inom kort med anledning av den regionalpolitiska
kommitténs arbete att redovisas en undersökning om hur effektiva de
särskilda insatserna i östra Norrbotten varit.

Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en mera specificerad
anslagsframställning när bättre underlag förefinns.

Kontant arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag

Det är anmärkningsvärt att regeringen i dagens gynnsamma arbetsmarknadssituation
inte förmår begränsa kostnaderna ens för kontant arbetsmarknadsstöd
och utbildningsbidrag. Även om utbildningsinsatserna ökar är 41,5 milj.
kr. ett i sammanhanget så blygsamt belopp att det borde kunna inrymmas i nu
gällande budget, framför allt som vi fortfarande befinner oss i början av
budgetåret och arbetsmarknadssituationen också under den tid som återstår
borde medföra låga utbetalningar av kontantstöd.

Anslagsfrågor

Regeringen har i propositionen angivit att, i den mån regeringens förslag till
utgiftsökningar vinner riksdagens gehör, huvuddelen av de tillkommande
utgifterna skall finansieras genom att regeringen senare beslutar att dra in
pengar från andra anslag. Detta visar att det föreligger ett budgetutrymme.

Även i det fall regeringens förslag till utgiftsökningar inte vinner riksdagens
bifall bör därför regeringen i enlighet med propositionen dra in medel från
anslagen för beredskapsarbete och inskolningsplatser.

6

Hemställan Mot. 1988/89

Fi6

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om läget på arbetsmarknaden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående införande av flexibelt lönebidrag i hela
landet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående möjlighet för asylsökande att erhålla
temporärt arbetstillstånd,

4. att riksdagen beslutar att ändra lagen (1935:113) om vissa
bestämmelser om arbetsförmedling så att enskilda arbetsförmedlingar
kan etableras i enlighet med vad som i motionen anförs,

5. att riksdagen beslutar att merkostnadsbidrag skall kunna utgå vid
inflyttning till samtliga orter i Sverige i enlighet med vad som i
motionen anförs,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag att utnyttja 50 milj. kr. av
redan anvisade medel för beredskapsarbeten i enlighet med reglerna
för östra Norrbotten,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Kontant arbetsmarknadsstöd
och utbildningsbidrag på tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1988/89 anvisa ett förslagsanslag av 41 500 000 kr.,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående indragning av medel från anslag inom
arbetsmarknadsdepartementets område.

Stockholm den 14 november 1988

Sonja Rembo (m)

Anders G Högmark (m) Ulf Melin (m)

Mona Saint Cyr (m) Charlotte Cederschiöld (m)

Erik Holmkvist (m) Lars Ahlström (m)

7