Ersättning för kostnader i skattemål

Motion 1989/90:Sk815 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sk815

av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp)
Ersättning för kostnader i skattemål

Nyligen har lagen (1988:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål
om skatt m.m. trätt i kraft. Förutsättningarna för ersättning är att den skattskyldige
haft kostnader för ombud eller biträde, utredning eller annat som
”skäligen behövts för att ta till vara hans rätt” och att ”det är oskäligt att
kostnaden bärs av den skattskyldige”. I alla de fall där processkostnader skäligen
behövts för att tillvarata den enskildes rätt, men där det inte är oskäligt
att denne själv står för kostnaderna, skall ersättning således inte utgå. Avsikten
är att huvudregeln även i fortsättningen skall vara att enskilda själva svarar
för sina kostnader i skatteärenden och skattemål (bet 1988/89:SkU31 s
6).

Skälen till denna ordning är att taxeringsförfarandet inte skall bli för dyrt,
dels att myndigheterna och förvaltningsdomstolarna har skyldighet att
hjälpa de skattskyldiga, dels att det genom den skriftliga processen skapas
goda förutsättningar för den enskilde att tillvarata sin rätt utan större kostnader
(bet 1988/89:SkU31 s 7 f). Skatteförenklingskommittén anförde också
att den enskildes skyldighet att stå för kostnaden för sin självdeklaration var
ett ”tillräckligt motiv” för att han också står för kostnaden i ärenden och mål
om beskattning med denna deklaration (Ds Fi 1986:20 s 65 f).

Inte något av argumenten stödjer emellertid slutsatsen. För det första är
argumentet att den enskilde själv står för kostnaden för upprättandet av sin
självdeklaration endast relevant för det fall att den skattskyldige underlåtit
att deklarera eller deklarerat felaktigt. När denne däremot har deklarerat
riktigt, men deklarationen ändå ifrågasätts och det slutar med att den enskilde
vinner processen talar argumentet mer för en ersättningsrätt än mot,
eftersom kostnaderna då orsakas av att skattemyndigheterna framkallat en
onödig process.

För det andra är argumentet att man vill begränsa kostnaden för taxeringsförfarandet
irrelevant, eftersom kostnaderna redan har uppkommit till följd
av den onödiga processen och frågan endast är om det är den skattskyldige
eller det allmänna som skall stå för den. Vidare är argumentet att myndigheter
och förvaltningsdomstolar är skyldiga att hjälpa den enskilde vilseledande.
Den skattskyldige kan knappast påräkna något stöd från skattemyndighetens
sida i en process där myndigheten är motpart, eftersom det då aldrig
borde ha blivit en process. När processen väl inletts står den skattskyldige
mot skattemyndigheten på samma sätt som den tilltalade står emot åklaga

ren i brottmål. När man från skattemyndighetens sida väl fattat sitt beslut
att bestrida den enskildes besvär eller att väcka talan emot denne lär man
knappast ändra ståndpunkt.

När det gäller förvaltningsdomstolarna gjordes på skatteförenklingskommitténs
uppdrag en undersökning om officialprincipens tillämpning. Det visade
sig att de undersökta länsrätterna företog undersökningar ex officio i
0,2 procent av fallen (DV Rapport 1984:8, tabell 15 b, bilaga 3 s 13; jfr även
Ds Fi 1986:20 s 65). Bevisligen har skatteprocessen således övergått till att
vara en s.k. kontradiktorisk process, dvs. att domstolen dömer på det material
som parterna tillfört målet, med viss möjlighet till officialåtgärder. Argumentet
att officialprincipen medför minskat behov av ombud eller biträde är
därför inte hållbart.

Slutligen skall något sägas om argumentet att den skriftliga processen skapar
förutsättningar för den enskilde att ta till vara sin rätt. För det första är
det för de flesta människor svårare att framföra sina synpunkter i skrift än i
tal. För det andra medför inte det skriftliga förfarandet att de skattskyldiga
får större insikt i de materiella skattereglerna i processreglerna, i det omfattande
rättsfallsmaterialet eller i doktrinen. För detta fordras juridisk sakkunskap
och den får man antingen köpa eller förvärva genom juridikstudier.
Även detta argument brister således i hållbarhet.

Den skattskyldige avlämnar sin deklaration på heder och samvete, under
straffansvar och under ett strikt ansvar för skattetillägg (subjektiva sidan är
betydelselös). Om skattemyndigheten avviker från denna deklaration eller
senare beslutar att väcka talan om eftertaxering måste den enskilde inte sällan
anlita jurist för att kunna tillvarata sin rätt. Skattemyndigheten förfogar
över skattejurister och den skattskyldige behöver också anlita en skattekunnig
jurist om han skall bli jämbördig med myndigheten i processen. För det
fall att den skattskyldige vinner målet och ombuds- eller biträdeskostnaden
skäligen behövts för att tillvarata dennes rätt, saknas skäl att vägra ersättning
för denna kostnad. Några hållbara skäl har heller inte redovisats i motiven
till lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. Stadgandet
i 4 §, att det därutöver skall vara ”oskäligt att kostnaden bärs av den
skattskyldige” och motivuttalandet att huvudregeln även fortsättningsvis
skall vara att den skattskyldige bekostar processen själv, även när han vinner
och det inte beror på försummelse från hans sida, är en anmärkningsvärd
regel.

Det borde räcka med att den skattskyldige vunnit målet helt eller delvis,
att ombuds- eller biträdeskostnaderna skäligen behövts för att tillvarata den
enskildes rätt och att det inte beror på den skattskyldige att processen uppkommit
eller blivit mer omfattande än nödvändigt. Vidare är det skäligt att
ersätta den skattskyldige när rättsfrågan i målet är mycket komplicerad. Ett
sådant fall är när målet drivits i prejudikatsyfte av skattemyndigheterna. För
att kunna medge ersättning i vissa andra skäliga fall kan man komplettera
regleringen med en bestämmelse om ersättning då det framstår som skäligt
med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

Skillnaden mot den nuvarande regleringen blir då att den skattskyldige får
en ovillkorlig rätt till ersättning om han vinner och det inte kan visas att han
orsakat kostnaderna. Den skattskyldige får då ej någon ersättning för att

Mot. 1989/90

Sk815

7

fullgöra sin deklarationsskyldighet, men ersätts då denna deklaration föranleder
en process på grund av skattemyndigheternas handlande utan att godtagbara
skäl därtill förelegat samt då det i övrigt är skäligt att den skattskyldige
tillerkänns ersättning.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förändringar i 4 § lagen
(1988:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt
m.m. i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm i januari 1990

Rune Backlund (c)

Gudrun Norberg (fp) Siw Persson (fp)

Britta Bjelle (fp) Göthe Knutson (m)

Ingvar Eriksson (m) Ylva Annerstedt (fp)

Bengt Rosén (fp)

Mot. 1989/90

Sk815

8