En humanare kriminalvård

Motion 1990/91:Ju510 av Kent Lundgren m.fl. (mp)

Efter en omsorgsfull och genomgripande utredning, som
varade från 1960-talets mitt och fram till 1970-talets början,
gällande målsättningen för svensk kriminalvård, så
skapades en kriminalvårdsreform som i klartext innebär att
samhället skall sträva efter att återanpassa brottslingar.

Jordmånen var tydligen inte den rätta under 70- och 80-
talen med oljekriser, stor inflation, vikande arbetsmarknad
och galopperande skuldräntor till utlandet, för att landa ett
kriminalvårdsprojekt som innebar en enorm viljeomdaning
och som krävde stora ekonomiska resurser i initialskedet.

Det fanns dessutom inga politiska poäng att hämta inom
ett område som kriminalvård och framför allt inte inom
tidsmåttet ''mandatperiod'' som politiker normalt använder
sig av.

De anläggningar som f.n. finns inom kriminalvården är
inte byggda för en rehabiliterings- och
återanpassningsverksamhet. Inte heller har personalen
alltid den utbildning som ett sådant arbete kräver.

De tillkommande resurser som behövs i form av
psykologer, psykoterapeuter och läkare, liksom personal
och anläggningar för skolutbildning, yrkesutbildning, social
träning etc, är inte budgeterade inom kriminalvården f.n.
Det finns inte heller utbildnings- och utbyggnadsprogram
för detta.

Arbetet med att förändra inriktningen på
kriminalvården måste påbörjas omgående. Det gäller även
utbildning och byggande av anläggningar. Skjuts detta upp
kommer vårdbehovet att öka så att alla ekonomiska ramar
för rättsvården framöver knäcks. Alternativet är att överge
de humanistiska målen och acceptera en återgång till
barbariska synsätt, vilket motionärerna aldrig kan
acceptera.

Den viktiga återanpassningsdelen har försummats, vad
gäller ekonomiska anslag samt forsknings- och
utvecklingsmässiga resurser. Detta utmynnar i en
tillväxtspiral av kostnader i samhället för kriminella
handlingar och en mycket stor överbelastning på polis-,
åklagare-, domstols- och kriminalvårdsväsendena för att
beivra dessa handlingar. Denna kostnadsspiral går inte att
stoppa, om inte kraftfulla åtgärder snabbt sätts in.

I budget 1991/92 föreslås nästan 3 mdr kr. för svensk
kriminalvård, vilket är en ökning med 513 miljoner eller
drygt 20%. Hela Justitiedepartementets område ökar med
totalt 1,3 mdr kr., eller drygt 22%, trots pågående
effektiviseringar av verksamheten.

Trots extrainsatser i budgeten till polisväsendet de
senaste åren och pågående effektivisering inom
verksamheten, så föreslås ändå ökning med drygt 14% i
regeringens senaste budgetförslag.

Vi befinner oss således i en destruktiv utveckling och om
inget drastiskt görs, så blir verkningarna
samhällsekonomiskt förödande på sikt. Det som behöver
göras är att börja verkställa intentionerna i 1973 års
kriminalvårdsreform.

Vi skall studera kriminalpolitikens olika delar, och
finner då fem huvudområden att bearbeta, nämligen:
förebyggande åtgärderskadereglerande åtgärder
reaktionsåtgärder vid brottrehabiliterings- och
återanpassningsåtgärderefterstödsservice

Förebyggande åtgärder

De förebyggande åtgärderna handlar mest om den
omtanke och människogemenskap som borde vara en
grundbult i all samhällsbyggnad. Det är svårt att nå
väsentliga framgångar inom den förebyggande
verksamheten, eftersom vi f.n. har en samhällsstruktur som
via konkurrens leder till utslagning.

Ett mänskligare samhälle måste skapas där synsättet är
att samhället är till för människan och inte tvärtom. Först då
kan man nå goda resultat. Detta samhälle beskrivs i andra
miljöpartistiska motioner och berörs därför inte vidare i
denna motion.

Skadereglerande åtgärder

Brottsoffrens ställning behöver förbättras i det svenska
samhället. Men eftersom vi här koncentrerar oss på
kriminalvårdssituationen och problemen kring denna, så
behandlas inte brottsoffrens många gånger svåra situation i
denna motion.

Dagens situation är att övriga tre punkter inom svensk
kriminalvård -- samhällets reaktionsåtgärder vid brott,
rehabiliterings- och återanpassningsbehandling samt stödet
efter avslutad vård -- måste betraktas som
otillfredsställande. Brottsligheten ökar överallt i världen,
trots att man skärper straffen. I vissa av USA:s stater låter
man numera t.o.m. avrätta 16-åringar och sinnessjuka
personer som begått brott.

Inga tecken tyder på att strängare straff stoppar eller
minskar brottsligheten. Det är således hög tid för
systemskifte inom rättsvården.

Reaktionsåtgärderna vid brott är i regel så omständliga,
att en individ hinner begå ytterligare brott innan en dom
faller. Detta är olyckligt vad gäller förstagångsförbrytare
och unga lagöverträdare och leder ofta till ''en förhärdning''
innan samhället reagerar.

Justitieutskottet har i flera sammanhang de senaste åren
diskuterat frågan om hur en snabbare rättsprocess skall
åstadkommas, utan att rättssäkerheten åsidosätts, när det
gäller unga lagöverträdare. En del resultat har uppnåtts,
men mycket återstår ännu att göra.

Människor i åldern 15--20 år överlämnas ofta av
domstolen till de sociala myndigheterna för återanpassning.
När det gäller personer under 15 år har rättsmaskineriet inte
ens rätt att utreda brottet, utan har endast att lämna över
den unge till de sociala myndigheterna. Misslyckas dessa
med att ordna en placering på lämpligt behandlingshem,
eller om den unge straffar ut sig från ett §12-hem, så händer
det att man släpper ut honom/henne till sin gamla miljö
igen, vilket är katastrofalt.

Rimligen borde de sociala myndigheterna söka hjälp hos
rättsvården när man misslyckas med en placering, för att få
till stånd en sådan via kriminalvården i stället, men så sker
i regel inte. Detta är beklagligt med tanke på att
kriminalvården inte bara har tillgång till anstalter av
fängelsetyp, utan även andra behandlingshem.

Någon instans måste ta huvudansvar och helhetsgrepp,
så att ''den unges bästa'' verkligen alltid verkställs. Ingen
människa får ramla mellan stolarna på detta sätt i vårt
samhälle, vare sig av resursbrist, eller av brist på samverkan
mellan olika myndighetsnivåer eller huvudmannaskap.

Samverkan måste till, som ett led i kampen mot
etablering i brottslighet och social misär!

Kriminalvården

Dagens verksamhet kan inte betraktas som ''vård'', utan
det handlar oftast om en ren ''förvaring'' av internerna.

Man tar emot drygt 16 000 interner varje år i
kriminalvårdens 80 anstalter och ständigt sitter 3 500--4 000
människor i svenskt fängelse. Ett förvaringsdygn på svensk
anstalt kostar ungefär lika mycket som ett dygn på ett
svenskt storsjukhus.

De få stickprovsundersökningar som
Kriminalvårdsstyrelsen har gjort (1983 och 1986) visade att
ca 70% av dem som fick villkorlig frigivning under denna tid
redan tidigare hade suttit på anstalt. Ungefär 40% av dessa
hade dessutom lyckats få fyra, eller flera, fängelsedomar på
sig under de senaste fem åren.

I en krönika om kriminalvård skrev en av Göteborgs-
Postens journalister i mitten av förra året bl.a.: ''Att med
berått mod utsätta människor för en 'vård' som leder till att
de 'vårdade', efter att ha berövats år av sina liv på
'vårdinrättningar', begår nya brott så snart de återvunnit
friheten, det är dumt, det är dyrt och det är destruktivt för
såväl den enskilde som för samhället.''

Journalisten fortsatte sedan längre ner i artikeln: ''Vi bör
alltså bestämma oss. Antingen kallar vi straffet för straff,
låser in folk och kastar bort nyckeln. Eller också försöker vi
ge begreppet 'kriminalvård' ett innehåll.''

Den svenska kriminalvårdslagen säger att brottslingar
skall återanpassas till samhället. Frågan är: Vad har
egentligen gjorts för att förverkliga denna lag?

Ny kriminalvårdsinriktning

Nedan presenteras en beskrivningsmodell, vars syfte är
att försöka ge en bild av den medmänsklighetssyn och de
intentioner förslagsställarna har, vad gäller det synsätt och
den behandlingsform som svensk kriminalvård bör inriktas
på.

Beskrivningsmodellen riktar dock endast in sig på den
kategori av brottslingar som med nuvarande regler döms till
fängelsestraff på 6 månader eller mera. Kortare tider kan
knappast ge utrymme för en verkningsfull rehabilitering och
att skynda igenom en så känslig process kan ställa till mer
skada än nytta.

Förslaget gör inte anspråk på att vara färdigt att ta beslut
på i sin detaljutformning -- de resurserna har inte enskilda
riksdagsledamöter till sitt förfogande -- men de intentioner
som presenteras bör kunna ge inspiration och bränsle till
den utredning som motionen begär.

Grundförutsättningar

Alla människor har lika värde och ingen får
diskrimineras p.g.a. sitt kön, sin ras, sin religion, sina
tidigare gärningar, eller sina ev. fysiska eller psykiska
handikapp, vare sig i rättssammanhang eller annorstädes.

I ett utvecklat samhälle som vårt borde vi sluta tala om
straff och istället införa ordet vård i brottsbalken, eftersom
tillgängliga fakta pekar på att straff i sin nuvarande form
leder till destruktivitet och återfall.

Många som begår brott har allvarliga sociala och/eller
psykiska problem och är i stort behov av hjälp och vård.
Brottets art, eller antalet brott, kan ge en indikation på hur
stort detta behov är, varför dagens straffskalor -- som är
baserade just på brottens antal och/eller karaktär -- under
en övergångsperiod mycket väl kan ligga till grund för en
vård-dom (i stället för straff), till dess att erfarenheter och
ökad kunskap visar oss att villkoren kan ändras utan att
individen drabbas negativt till sin psykiska hälsa.

Behandling i sluten enhet bör sättas in, om detta av
domstolen bedöms vara bästa behandlingsformen för den
enskildes rehabilitering.

Det krävs en ny uppläggning av nuvarande kriminalvård
och en kompletterande utbildning av personal som arbetar
med dessa ting samt sist men inte minst en ny och positiv syn
på de människor som fastnat i kriminalitet.

Individen måste emellertid själv förmås att ta ansvar för
sin egen utveckling och måste därför aktivt ta del i såväl
uppläggning som målsättningskrav för behandlingen inom
kriminalvårdens behandlingsenheter. Annars kan den inte
lyckas.

Helhetssyn och innehåll

För att man inom kriminalvården skall kunna växla över
från strafftänkande till vårdtänkande, så måste en totalsyn
på begreppet kriminalvård utvecklas, som omfattar
momenten:RehabiliteringSamhällsträning
Personlig utvecklingÅteranpassningEfterstöd och
eftervård

Allmänna grundregler

Redan i samband med en vård-dom bör individen göras
uppmärksam på att samhället är redo att ge hjälp, men att
huvudansvaret för att göra någonting åt den egna
livssituationen är hans/hennes eget. Egen medverkan krävs
för att denna svåra rehabiliterings- och
återanpassningsprocess skall lyckas.

Individens egen uppställning och motivation är en
förutsättning för att på kortare tid komma igenom
behandlingskedjan och nå ett ordnat och förhoppningsvis
rikt liv i samhället.

Behandlingsmetodik

Kriminalvården bör grundas på en omsorgsfull
beteendevetenskaplig analys av förhållandet mellan orsak
och verkan. Den innebär en motivering till att ta ett eget
och personligt ansvar, för att med hjälp av psykologiska,
psykoterapeutiska och alternativa bearbetningsmetoder ta
sig ut ur den uppkomna situationen. Ofta handlar det om
att lära sig att finna former för att utveckla sin kreativitet.

Den som vill bör kunna använda ''alternativa metoder'',
som t.ex. meditationsteknik (som lär ha gett bra utfall vid
test i USA), annorlunda terapier och behandlingar. Den
som önskar få inblick i olika religioner, eller hjälp och råd i
eget esoteriskt sökande, skall naturligtvis få den
möjligheten. Många missbrukare har ju rest sig ur sin
förnedring med hjälp av det stöd och den gemenskap som
en religion oftast innebär för den enskilde.

Däremot får inte psykofarmaka, elchockbehandlingar,
lobotomioperationer, eller andra personlighetsförändrande
metoder med mer eller mindre permanent verkan,
användas i kriminalvårdens behandling.

En viktig ingrediens i behandlingen är också den positiva
helhetssynen om livets möjligheter, livets mening och livets
värden, som kan ge förståelse av den egna situationen och
insikten om att ett laglydigt och socialt anpassat liv faktiskt
har sitt värde och sina positiva poänger.

Individuell behandlingsplan

En behandlingsplan läggs upp av psykologisk expertis
och av berörd personal -- på den kriminalvårdsanstalt som
skall ha hand om rehabiliteringen -- tillsammans med den
behandlade själv, dennes juridiska ombud samt av denne
ev. anlitad medicinsk expertis. Detta görs efter det att den
första bakgrundsgenomgången är gjord.

Behandlingsplanen är en obligatorisk och viktig
handling, som följer den dömde genom hela
behandlingskedjan. Den skall innehålla en grov skattning
av förväntad utveckling samt de behandlingsmetoder som
kan tänkas ge tillfredsställande resultat i det enskilda fallet.
Planen bör följas upp kontinuerligt. Förändrad
behandlingsinriktning -- med motiveringar -- bör föras in i
en journal, liksom uppföljning av resultaten av olika
behandlingar och metoder.

Huruvida domstolen skall få tillgång till
behandlingsplanen och journalen för att snabbare kunna ta
ställning till ansökan om förkortning av behandlingen, bör
utredningen ta en funderare över. Dessa handlingar bör i så
fall omfattas av sekretessreglerna för medicinsk handling,
och bör överlämnas till den som fått behandlingen, eller
förstöras av domstolen, senast 5 år efter sista domens
verkställighet och avslutande.

Journaler bör emellertid kunna kopieras för att
forskning skall kunna verkställas och för att gamla metoder
skall kunna förbättras och nya utvecklas. Men alla
persondata och andra uppgifter -- som t.ex.
brottsbeskrivning o.dyl -- som kan medverka till
identifikation av den dömde, skall raderas i journalen före
utlämnandet till forskningsändamål.

Den tidsmässiga aspekten

Domstolen utdömer en ''längsta vårdtid'', vilket är
möjligt redan med nuvarande straffskalor. Denna tid skall
vara möjlig att avkorta och övergå i öppnare former om
behandlingen går bra på grund av individens uppställning
och motivation.

Kontrollorgan

En kontrollinstans som har möjlighet att utöva
helhetssyn över de verkställande behandlingsenheternas
arbete bör inrättas. Denna instans bör kontrollera att
samhället ställer upp med de överenskomna resurserna och
att behandling ges som motsvarar domstolens intentioner,
antingen verkställigheten sker via kriminalvården, eller
sociala myndigheterna.

Det viktiga är att människor inte ramlar mellan stolarna
på det sätt som i dag sker och att man får en adekvat
behandling mot ett positivt mål.

Förtroenderåden vid anstalterna måste få en annan
ställning än de har i dag, om den nya kriminalvården skall
fungera. Deras nya roll bör närmast jämställas med fack-
och/eller skyddsombud. Därför bör råden vara
obligatoriska. Rådet skall vara internens första instans för
klagomål och skall beivra mobbning, orättvis eller felaktig
behandling, etc. Rådet är också den instans, som hjälper till
att överklaga efter samråd i anstaltsrådet enligt nedan.

En från kriminalvården fristående person -- ex. en
nämndeman -- bör utses att ingå i ett anstaltsråd (se nedan)
för varje anstalt. Denne bör betalas av det allmänna enligt
fastställd taxa och antal arbetade timmar vid anstalten.

En Länk-organisation för f.d. kriminella bör samhället
uppmuntra, så snart en sådan rörelse uppstår. De
nuvarande Länkrörelserna gör ett oerhört fint arbete inom
alkohol- och drogmissbrukarkretsar och det finns ingenting
som säger att det inte skulle gå lika bra bland
återfallsbrottslingar. F.d. kriminella förstår problemen. De
har förmågan att bruka samma språk som en
hjälpbehövande. Den gemenskap som en organisation som
denna kan erbjuda, skulle kunna göra den till en ovärderlig
kraft i arbetet att hjälpa olyckskamrater och detta måste
kriminalvården ta väl vara på.

Anstaltsrådet är ett organ som bör finnas vid varje
anstalt i landet. Detta råd bör ha som uppgift att kontrollera
att samhället gör det samhället skall på anstalten. Att den
utrustning och personal finns, som behövs. Att personalen
får den utbildning den skall ha, osv, så att inte individen
kläms i systemet. Rådet bör bildas av en representant från
Förtroenderådet, nämndemannen eller annat alternativ (se
ovan), samt om möjligt en representant från Länkrörelsen.
Personalföreträdare bör också ingå och träffarna bör hållas
inne på den berörda anstalten.

Klagomål som inte Förtroenderådet får gehör för hos
ledningen, kan föras vidare till anstaltsrådet. Finner
anstaltsrådet att dessa är befogade och rättelse inte kan
erhållas, så bör det vara rådet som driver dessa till
kontrollinstans enligt ovan. Samma sak gäller klagomål från
enskild intern, som denne eller Förtroenderådet inte får
gehör för.

Kriminalvården bör givetvis ha full frihet att köpa
externa tjänster även på de slutna anstalterna. Flexibilitet
ökar avsevärt om psykoterapeutiska och andra
specialisttjänster kan köpas externt, och man slipper att i
alla lägen anställa eget folk.

Då rehabiliteringen av en person har avslutats på en
sluten anstalt, bör kriminalvården ha rätt att också köpa
behandlingstjänster av friare karaktär av socialvården,
privata behandlingshem, eller andra vårdenheter.
Kriminalvården skall dock ha kvar det övergripande
ansvaret för att de köpta vårdtjänsterna har rätt kvalitet och
innehåll, till den behandlades bästa.

BRÅ bör få ordentliga anslag för att kunna följa upp hur
kriminalvården, socialvården och olika behandlingshem
och terapitekniker samverkar, och framför allt vilken
framgång de olika organen och metoderna har med sina
behandlingar, för att kunna dra lärdom ur erfarenheterna.

Kriminalvårdens praktiska verkställighet

En grov bedömning av vilken typ av vård den enskilde
behöver bör göras snarast efter dom. Fall som bedöms
kräva likartad behandling kan därigenom sammanföras till
därför specialiserade enheter. Gruppterapier och likartade
psykologiska metoder kan lättare verkställas och utövas
mot en sammanhållen grupp klienter och genom detta
utnyttjas personalens förmåga effektivare, som t.ex. delvis
sker i dag vid KVA Skogome.

Kriminalvårdens nuvarande slutna anstalter kan fungera
för den första delen av individens rehabilitering. Efter
denna fas bör -- utöver fortsatt rehabilitering -- även
återanpassning i form av utbildning, samhällsträning, social
träning och personlig utveckling införas och då är inte
längre den slutna anstalten en miljö som kan fungera på ett
rimligt sätt.

Inte heller de nuvarande öppna anstalterna duger,
eftersom rehabiliteringen inte är avslutad. Den öppna
anstalten kan inte åstadkomma den samhällsträning och
sociala träning som är nödvändig för en total
återanpassning. De bör ersättas av en helt ny anstaltstyp,
som kan spela det öppna samhällets roll ! Denna nya
anstaltstyp skall kunna fungera som både sluten och öppen
anstalt, dvs graden av rörelsefrihet för individen styrs av
förtroendet mellan denne och behandlingslaget. Detta
förtroende byggs upp genom individens vilja till brytning
med det kriminella mönstret, framsteg som gjorts på vägen
mot återanpassning samt den personliga harmoni som
denne bedöms ha nått.

Denna anstaltsmodell skall således inom sitt område
kunna rymma rehabiliteringslokaler av såväl stor som liten
typ, lokaler för grundskola, gymnasieskola och högskola.
Dessutom yrkesskola, arbetsplatser -- t.ex. SAMHALL
och/eller privata företag -- bostäder för internerna och med
plats för deras familjer vid besök, bibliotek, kultur,
idrottsanläggningar och annat som hör ett samhälle till.

De olika grader av frihet och öppenhet som individen
successivt jobbar sig fram emot, bygger hela tiden på en
förtroendebalans mellan öppenheten och säkerheten. Det
är uppenbart att de krav anstalten ställer på säkerheten vid
varje ny passage i öppningsprogrammet skall förankras och
diskuteras med personen själv och Förtroenderådet.

Den allt öppnare vården vid dessa anstaltsenheter skall
så småningom leda till arbete utanför anstalten och
successivt också till ett boende utanför densamma -- kanske
med anmälningsplikt en tid -- och då har en naturlig
övergång till frivården etablerats. Frivården fortsätter där
anstalten slutade och etablerar ev. kontraktsvårdsformer
om så behövs och anses lämpligt. Programmet går sedan
successivt över mot efterstödsservice, som syftar till att
förstärka individens förmåga till ett normaliserat och fritt
samhällsdeltagande på alla nivåer.

De slutna anstalternas funktion och regelverk

Knarktester bör vara obligatoriska på slutna anstalter,
eftersom ingen skall behöva utsättas för trycket av knark på
en anstalt. Om någon har drogproblem och positiva tester
visat att dessa problem kvarstår, eller man har funnit knark
inne på anstalten vid ex. knarkhundsundersökning, så skall
besöken vara bevakade, eller ske i slutna enheter, och
kontroll av besökaren skall då göras före mötet. Det är
personalens och internernas gemensamma ansvar att
anstalten är knarkfri, därför de stränga besöksreglerna och
permissionsreglerna enligt nedan.

Permissioner bör vara beledsagade på de slutna
anstalterna.

Besök skall däremot en generös inställning finnas till.
Detta skall även gälla vid -- den av undertecknarna
ifrågasatta -- bunkerplacering, som troligen även
fortsättningsvis tyvärr kommer att behöva tillgripas vid
svårare fall av ex. mobbning och vid fritagningsrisker.

Rehabiliteringen är den process som startas på de slutna
anstalterna och den börjar med en grundlig orsaksanalys
och kartläggning av vad som tidigare gått snett för
individen. I behandlingsfasen ingår också att psykologiskt
bearbeta de irrelevanta komplex, destruktiva ideal,
beteendemönster etc. som kan finnas, liksom att väcka
intresse för andra människors tankar och känslor.

Arbete skall utföras på den slutna anstalten ungefär som
i dag och efter vars och ens förmåga och förutsättningar.
Men arbetet reduceras i den slutna vården till ett stöd för
rehabiliteringen, som skall vara prioriterad och
huvudmålsättningen med verksamheten.

Full lön skall utgå för detta arbete på samma sätt som
redan nu sker på ett par av landets anstalter (ex. på KVA
Skogome). Av den lön som intjänas bör en viss del gå till
''hyra och mat'', medan resten -- med undantag för
fickpengar -- används till ev. underhåll samt skuldsanering
och ekonomisk trygghet för individens framtid. Anstalten
hjälper individen med denna del och verkställer densamma
i samförstånd med denne.

Den nya öppna vårdens funktion och regelverk

I god tid före övergången från sluten anstalt bör kontakt
ha etablerats mellan internen och det nya
behandlingsteamet genom ett antal besök. Vid besöken bör
kompletterande kartläggning och tester utföras, för att
behandlingsteamet och den behandlade skall lära känna
varandra. Dessutom bör man tillsammans kunna utveckla
behandlingsplanen med de nya momenten utbildning, social
träning och personlig utveckling. Rehabiliteringen skall
givetvis fortsätta men kompletteras nu med den nya
ingrediensen samhällsträning (se nedan).

I denna fas tillkommer en större lönearbetsinsats än vad
som varit fallet på den slutna anstalten, eftersom det i
samhällsträningen ingår att den intagne skall sträva efter att
kunna klara sig och vilja sanera och hantera sin egen
ekonomi inför det slutliga frigivandet. En önskan att spara,
eller bygga upp pensionsförsäkringar o.dyl., för senare
trygghet eller för att gardera sig inför ålderns höst, bör
därför på alla sätt uppmuntras och stödjas.

Permissioner av beledsagad typ ökas successivt i antal
och så småningom införs även enskilda permissioner, som
ett resultat av att framsteg görs inom rehabilitering,
samhällsträning och personlig utveckling.

Säkerhetsaspekten

Varje anstalt har sin egen frihet att utforma den lokala
säkerheten vid anstalten. De variationer som kan finnas
baseras på de lokala förhållandena och på de
överenskommelser som träffats mellan Förtroenderådet
och ledningen på anstalten.

En individ som är klar att gå över till öppnare vård får
själv vara med och välja ut en anstalt som kan erbjuda det
av honom/henne eftertraktade behandlingsprogrammet,
vad gäller utbildning och arbete. Men han/hon har också att
ta ställning till regler, rutiner och säkerhetsaspekter,
boendestandard och övriga förhållanden på anstalten och
sedan avgöra om det känns rätt för den egna personligheten
att acceptera denna helhet.

Säkerhetens efterlevnad vid vistelsen på anstalten,
liksom vid egna permissioner, baseras på de
överenskommelser som träffas mellan individen,
vårdteamet, förtroenderådet och anstaltsledningen.
Genom att Förtroenderådet finns med i bilden, så skapas
hela tiden ett kamrat- och grupptryck mellan individerna att
sköta permissionerna.

Den stegvisa utvecklingen

Ett allt större förtroende ges att med eget omdöme
hantera en allt större valfrihet i utvecklingen. Andelen
''sluten tvångsvård'' minskar successivt till förmån för
''öppen frivilligvård'', som så småningom leder till total
frihet. Vårdteamet bör också uppmuntra individen att själv
bygga upp sina relationer med assistent inom frivården och
också med andra myndigheter och föreningar, såsom ett led
i den sociala träningen och för att förbereda sitt framtida
egna liv i frihet.

Samhällsträningen innebär bl.a. att:anlags- och
intresseområdestester görsgrundläggande skolutbildning
ges om sådan saknasteoretisk vidareutbildning ges om
sådan anses lämpligyrkesutbildning och -träning ges
ocksåden egna ekonomiska självförsörjningen startas
upp via de arbetsenheter som finns tillgängliga.

Personlig utveckling innebär bl.a. att:social träning
ges, dvs att ex. lära sig umgås på naturligt sätt med det
motsatta könet, inse vad jämlikhet är, lära sig dansa,
utveckla kulturintresset, lära sig hantera instrument,
körsång, idka föreningsliv, etc, och detta är en oerhört
viktig del att utveckla för individens balans och harmoni.
skaffa sig ''tvärvetenskaplig helhetssyn''bli stolt över sig
själv (bygga upp självförtroende)utveckla hobbies och
fritidsintressen

Återanpassningen innebär bl.a. att:ta kontakt och
bygga upp relationer med öppenvården, dvs
Frivårdsenhetens och ev. även med Socialförvaltningens
personalmedverka till att åstadkomma skuldsanering
med hjälp av inkomsterna från arbetet i anstaltens
arbetsalternativ.bygga upp en ekonomisk grund inför
frigivningenskaffa jobb på utsidanskaffa bostad
etablera sig i föreningslivet på utsidanbygga upp socialt
nätverk och umgänge

På samtliga dessa punkter skulle en länkorganisation
vara till en ovärderlig hjälp. Hela arbetet med
samhällsträningen går ut på att successivt förbereda
övergången till frivård och att lägga grunderna till ett rikt
och meningsfullt samhällsliv för individen.

Frivården

Denna enhet skall fungera ungefär som i dag, men den
måste få bättre resurser och ta bättre hand om den egna
personalen och dess arbetssituation. -- Inte minst p.gr.a. att
man i den föreslagna kriminalvårdsmodellen får fler
arbetsuppgifter och ökat ansvar.

Frivårdens roll i den nya kriminalvården -- utöver
nuvarande verksamheter med kontraktsvård,
samhällstjänst, övervakning etc -- skall vara att:ge
fortsatt träning och uppföljning i återanpassningen till ett
''normaliserat liv''skapa kontakt med
Länkorganisationen, om en sådan finns på orten och
individen så önskar, eller till andra föreningarge
möjlighet till att ''alltid ha en kompis att snacka med'' inom
frivården, ex övervakaren eller en länkansluten resurs
värva folk bland ''säkra länkare'' till hjälp med eftervård och
att ge stöttning.

I princip skall inga tidsgränser finnas vad gäller
frivårdens stöd till en f.d. intern, utan denne skall alltid
kunna vända sig med förtroende till någon av de två
kontaktpersoner (ordinarie och suppleant) som jobbat med
honom/henne.

Det ligger därför i frivårdens eget intresse att skapa
andra kontaktytor för individen. Men stöd, liksom
förmedling av psykologisk hjälp bör alltid kunna förmedlas
av frivården, när det krisar till sig. Lämpligt vore att
frivårdens personal -- alt. ''fast läkare'' kopplad till
frivården -- har möjlighet att skriva ut remisser för sådan
hjälp, utan att behöva gå över fristående läkare. Frivårdens
resurser måste således förstärkas avsevärt.

Övergångsregler

En övergång från straff- till vårdtänkande kräver
omfattande utrednings-, planerings-, ombyggnads- och
utbildningsarbete. Självklart får en sådan process ta en viss
tid, eftersom rätt satsningar måste göras inför
vårdbehandling av medmänniskor. I takt med att man
vinner nya erfarenheter, måste de nuvarande
straffskalornas användning som riktmärke för ''vårdtid'' ses
över. Här måste successiva justeringar göras med ganska
snabb verkställighet i lagapparaten.

Kvinnornas speciella situation

I dagens kriminalvård har kvinnorna det särskilt svårt.
Deras stora problem är att så få av dem beträtt den
kriminella banan, vilket i och för sig är positivt -- men
därmed drabbas denna grupp av mycket specifika problem.
Det är nämligen mycket lätt att kvinnor blir utnyttjade --
inte minst sexuellt -- när de interneras tillsammans med
män. Därför har man försökt separera könen på skilda sätt,
genom att hålla kvinnorna på separata avdelningar och i
vissa fall separata anstalter.

När det gäller långtidsdömda kvinnor finns endast
Hinseberg att ta till och där samlas därför alla typer av
karaktärer. Där förvaras missbrukare tillsammans med
icke-brukare, sexförbrytare tillsammans med mördare och
knarklangare, etc. Denna mix skapar mobbning,
stridigheter och psykisk förnedring på anstalten, även om
det på ytan och i statistiken kan se bra ut.

Separat motion är inlämnad om dagens situation för
långtidsdömda kvinnor.

Utredningen bör ta sig en extra funderare på kvinnornas
situation och inte minst diskutera med de kvinnliga
internerna själva på denna punkt, så att de får redovisa sitt
synsätt.

Sammanfattning

Denna motion skall, som tidigare sagts, ses som ''en
praktiskt möjlig modell'' för en utredning att utgå ifrån i sitt
arbete. De enskilda motionsförslagen bör därvid kunna
nyttjas som idé-bränsle i denna utredning, som bör tillsättas
snarast.

Det är dock viktigt att riksdagen, så som motionen
begär, fastställer att nuvarande lag faktiskt föreskriver att
kriminalvården skall eftersträva att återanpassa individerna
till samhället och ger regeringen detta tillkänna. Därmed
ger riksdagen också stöd för motionens krav, att
inriktningen i svensk kriminalvård skall vara ''vård i stället
för straff''.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de bestämmelser i nuvarande
lag som föreskriver återanpassning av interner i
kriminalvården till samhället skall tillämpas,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts för att ta fram förslag till ny inriktning av
kriminalvården i enlighet med den anda och de intentioner
som motionen redovisar.

Stockholm den 25 januari 1991

Kent Lundgren (mp)

Elisabet Franzén (mp)

Paul Ciszuk (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Anita Stenberg (mp)