En humanare kriminalvård
Motion 1990/91:Ju510 av Kent Lundgren m.fl. (mp)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Tilldelat
- Justitieutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1991-01-25
- Bordläggning
- 1991-02-05
- Hänvisning
- 1991-02-06
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Efter en omsorgsfull och genomgripande utredning, som varade från 1960-talets mitt och fram till 1970-talets början, gällande målsättningen för svensk kriminalvård, så skapades en kriminalvårdsreform som i klartext innebär att samhället skall sträva efter att återanpassa brottslingar.
Jordmånen var tydligen inte den rätta under 70- och 80- talen med oljekriser, stor inflation, vikande arbetsmarknad och galopperande skuldräntor till utlandet, för att landa ett kriminalvårdsprojekt som innebar en enorm viljeomdaning och som krävde stora ekonomiska resurser i initialskedet.
Det fanns dessutom inga politiska poäng att hämta inom ett område som kriminalvård och framför allt inte inom tidsmåttet ''mandatperiod'' som politiker normalt använder sig av.
De anläggningar som f.n. finns inom kriminalvården är inte byggda för en rehabiliterings- och återanpassningsverksamhet. Inte heller har personalen alltid den utbildning som ett sådant arbete kräver.
De tillkommande resurser som behövs i form av psykologer, psykoterapeuter och läkare, liksom personal och anläggningar för skolutbildning, yrkesutbildning, social träning etc, är inte budgeterade inom kriminalvården f.n. Det finns inte heller utbildnings- och utbyggnadsprogram för detta.
Arbetet med att förändra inriktningen på kriminalvården måste påbörjas omgående. Det gäller även utbildning och byggande av anläggningar. Skjuts detta upp kommer vårdbehovet att öka så att alla ekonomiska ramar för rättsvården framöver knäcks. Alternativet är att överge de humanistiska målen och acceptera en återgång till barbariska synsätt, vilket motionärerna aldrig kan acceptera.
Den viktiga återanpassningsdelen har försummats, vad gäller ekonomiska anslag samt forsknings- och utvecklingsmässiga resurser. Detta utmynnar i en tillväxtspiral av kostnader i samhället för kriminella handlingar och en mycket stor överbelastning på polis-, åklagare-, domstols- och kriminalvårdsväsendena för att beivra dessa handlingar. Denna kostnadsspiral går inte att stoppa, om inte kraftfulla åtgärder snabbt sätts in.
I budget 1991/92 föreslås nästan 3 mdr kr. för svensk kriminalvård, vilket är en ökning med 513 miljoner eller drygt 20%. Hela Justitiedepartementets område ökar med totalt 1,3 mdr kr., eller drygt 22%, trots pågående effektiviseringar av verksamheten.
Trots extrainsatser i budgeten till polisväsendet de senaste åren och pågående effektivisering inom verksamheten, så föreslås ändå ökning med drygt 14% i regeringens senaste budgetförslag.
Vi befinner oss således i en destruktiv utveckling och om inget drastiskt görs, så blir verkningarna samhällsekonomiskt förödande på sikt. Det som behöver göras är att börja verkställa intentionerna i 1973 års kriminalvårdsreform.
Vi skall studera kriminalpolitikens olika delar, och finner då fem huvudområden att bearbeta, nämligen: förebyggande åtgärderskadereglerande åtgärder reaktionsåtgärder vid brottrehabiliterings- och återanpassningsåtgärderefterstödsservice
Förebyggande åtgärder
De förebyggande åtgärderna handlar mest om den omtanke och människogemenskap som borde vara en grundbult i all samhällsbyggnad. Det är svårt att nå väsentliga framgångar inom den förebyggande verksamheten, eftersom vi f.n. har en samhällsstruktur som via konkurrens leder till utslagning.
Ett mänskligare samhälle måste skapas där synsättet är att samhället är till för människan och inte tvärtom. Först då kan man nå goda resultat. Detta samhälle beskrivs i andra miljöpartistiska motioner och berörs därför inte vidare i denna motion.
Skadereglerande åtgärder
Brottsoffrens ställning behöver förbättras i det svenska samhället. Men eftersom vi här koncentrerar oss på kriminalvårdssituationen och problemen kring denna, så behandlas inte brottsoffrens många gånger svåra situation i denna motion.
Dagens situation är att övriga tre punkter inom svensk kriminalvård -- samhällets reaktionsåtgärder vid brott, rehabiliterings- och återanpassningsbehandling samt stödet efter avslutad vård -- måste betraktas som otillfredsställande. Brottsligheten ökar överallt i världen, trots att man skärper straffen. I vissa av USA:s stater låter man numera t.o.m. avrätta 16-åringar och sinnessjuka personer som begått brott.
Inga tecken tyder på att strängare straff stoppar eller minskar brottsligheten. Det är således hög tid för systemskifte inom rättsvården.
Reaktionsåtgärderna vid brott är i regel så omständliga, att en individ hinner begå ytterligare brott innan en dom faller. Detta är olyckligt vad gäller förstagångsförbrytare och unga lagöverträdare och leder ofta till ''en förhärdning'' innan samhället reagerar.
Justitieutskottet har i flera sammanhang de senaste åren diskuterat frågan om hur en snabbare rättsprocess skall åstadkommas, utan att rättssäkerheten åsidosätts, när det gäller unga lagöverträdare. En del resultat har uppnåtts, men mycket återstår ännu att göra.
Människor i åldern 15--20 år överlämnas ofta av domstolen till de sociala myndigheterna för återanpassning. När det gäller personer under 15 år har rättsmaskineriet inte ens rätt att utreda brottet, utan har endast att lämna över den unge till de sociala myndigheterna. Misslyckas dessa med att ordna en placering på lämpligt behandlingshem, eller om den unge straffar ut sig från ett §12-hem, så händer det att man släpper ut honom/henne till sin gamla miljö igen, vilket är katastrofalt.
Rimligen borde de sociala myndigheterna söka hjälp hos rättsvården när man misslyckas med en placering, för att få till stånd en sådan via kriminalvården i stället, men så sker i regel inte. Detta är beklagligt med tanke på att kriminalvården inte bara har tillgång till anstalter av fängelsetyp, utan även andra behandlingshem.
Någon instans måste ta huvudansvar och helhetsgrepp, så att ''den unges bästa'' verkligen alltid verkställs. Ingen människa får ramla mellan stolarna på detta sätt i vårt samhälle, vare sig av resursbrist, eller av brist på samverkan mellan olika myndighetsnivåer eller huvudmannaskap.
Samverkan måste till, som ett led i kampen mot etablering i brottslighet och social misär!
Kriminalvården
Dagens verksamhet kan inte betraktas som ''vård'', utan det handlar oftast om en ren ''förvaring'' av internerna.
Man tar emot drygt 16 000 interner varje år i kriminalvårdens 80 anstalter och ständigt sitter 3 500--4 000 människor i svenskt fängelse. Ett förvaringsdygn på svensk anstalt kostar ungefär lika mycket som ett dygn på ett svenskt storsjukhus.
De få stickprovsundersökningar som Kriminalvårdsstyrelsen har gjort (1983 och 1986) visade att ca 70% av dem som fick villkorlig frigivning under denna tid redan tidigare hade suttit på anstalt. Ungefär 40% av dessa hade dessutom lyckats få fyra, eller flera, fängelsedomar på sig under de senaste fem åren.
I en krönika om kriminalvård skrev en av Göteborgs- Postens journalister i mitten av förra året bl.a.: ''Att med berått mod utsätta människor för en 'vård' som leder till att de 'vårdade', efter att ha berövats år av sina liv på 'vårdinrättningar', begår nya brott så snart de återvunnit friheten, det är dumt, det är dyrt och det är destruktivt för såväl den enskilde som för samhället.''
Journalisten fortsatte sedan längre ner i artikeln: ''Vi bör alltså bestämma oss. Antingen kallar vi straffet för straff, låser in folk och kastar bort nyckeln. Eller också försöker vi ge begreppet 'kriminalvård' ett innehåll.''
Den svenska kriminalvårdslagen säger att brottslingar skall återanpassas till samhället. Frågan är: Vad har egentligen gjorts för att förverkliga denna lag?
Ny kriminalvårdsinriktning
Nedan presenteras en beskrivningsmodell, vars syfte är att försöka ge en bild av den medmänsklighetssyn och de intentioner förslagsställarna har, vad gäller det synsätt och den behandlingsform som svensk kriminalvård bör inriktas på.
Beskrivningsmodellen riktar dock endast in sig på den kategori av brottslingar som med nuvarande regler döms till fängelsestraff på 6 månader eller mera. Kortare tider kan knappast ge utrymme för en verkningsfull rehabilitering och att skynda igenom en så känslig process kan ställa till mer skada än nytta.
Förslaget gör inte anspråk på att vara färdigt att ta beslut på i sin detaljutformning -- de resurserna har inte enskilda riksdagsledamöter till sitt förfogande -- men de intentioner som presenteras bör kunna ge inspiration och bränsle till den utredning som motionen begär.
Grundförutsättningar
Alla människor har lika värde och ingen får diskrimineras p.g.a. sitt kön, sin ras, sin religion, sina tidigare gärningar, eller sina ev. fysiska eller psykiska handikapp, vare sig i rättssammanhang eller annorstädes.
I ett utvecklat samhälle som vårt borde vi sluta tala om straff och istället införa ordet vård i brottsbalken, eftersom tillgängliga fakta pekar på att straff i sin nuvarande form leder till destruktivitet och återfall.
Många som begår brott har allvarliga sociala och/eller psykiska problem och är i stort behov av hjälp och vård. Brottets art, eller antalet brott, kan ge en indikation på hur stort detta behov är, varför dagens straffskalor -- som är baserade just på brottens antal och/eller karaktär -- under en övergångsperiod mycket väl kan ligga till grund för en vård-dom (i stället för straff), till dess att erfarenheter och ökad kunskap visar oss att villkoren kan ändras utan att individen drabbas negativt till sin psykiska hälsa.
Behandling i sluten enhet bör sättas in, om detta av domstolen bedöms vara bästa behandlingsformen för den enskildes rehabilitering.
Det krävs en ny uppläggning av nuvarande kriminalvård och en kompletterande utbildning av personal som arbetar med dessa ting samt sist men inte minst en ny och positiv syn på de människor som fastnat i kriminalitet.
Individen måste emellertid själv förmås att ta ansvar för sin egen utveckling och måste därför aktivt ta del i såväl uppläggning som målsättningskrav för behandlingen inom kriminalvårdens behandlingsenheter. Annars kan den inte lyckas.
Helhetssyn och innehåll
För att man inom kriminalvården skall kunna växla över från strafftänkande till vårdtänkande, så måste en totalsyn på begreppet kriminalvård utvecklas, som omfattar momenten:RehabiliteringSamhällsträning Personlig utvecklingÅteranpassningEfterstöd och eftervård
Allmänna grundregler
Redan i samband med en vård-dom bör individen göras uppmärksam på att samhället är redo att ge hjälp, men att huvudansvaret för att göra någonting åt den egna livssituationen är hans/hennes eget. Egen medverkan krävs för att denna svåra rehabiliterings- och återanpassningsprocess skall lyckas.
Individens egen uppställning och motivation är en förutsättning för att på kortare tid komma igenom behandlingskedjan och nå ett ordnat och förhoppningsvis rikt liv i samhället.
Behandlingsmetodik
Kriminalvården bör grundas på en omsorgsfull beteendevetenskaplig analys av förhållandet mellan orsak och verkan. Den innebär en motivering till att ta ett eget och personligt ansvar, för att med hjälp av psykologiska, psykoterapeutiska och alternativa bearbetningsmetoder ta sig ut ur den uppkomna situationen. Ofta handlar det om att lära sig att finna former för att utveckla sin kreativitet.
Den som vill bör kunna använda ''alternativa metoder'', som t.ex. meditationsteknik (som lär ha gett bra utfall vid test i USA), annorlunda terapier och behandlingar. Den som önskar få inblick i olika religioner, eller hjälp och råd i eget esoteriskt sökande, skall naturligtvis få den möjligheten. Många missbrukare har ju rest sig ur sin förnedring med hjälp av det stöd och den gemenskap som en religion oftast innebär för den enskilde.
Däremot får inte psykofarmaka, elchockbehandlingar, lobotomioperationer, eller andra personlighetsförändrande metoder med mer eller mindre permanent verkan, användas i kriminalvårdens behandling.
En viktig ingrediens i behandlingen är också den positiva helhetssynen om livets möjligheter, livets mening och livets värden, som kan ge förståelse av den egna situationen och insikten om att ett laglydigt och socialt anpassat liv faktiskt har sitt värde och sina positiva poänger.
Individuell behandlingsplan
En behandlingsplan läggs upp av psykologisk expertis och av berörd personal -- på den kriminalvårdsanstalt som skall ha hand om rehabiliteringen -- tillsammans med den behandlade själv, dennes juridiska ombud samt av denne ev. anlitad medicinsk expertis. Detta görs efter det att den första bakgrundsgenomgången är gjord.
Behandlingsplanen är en obligatorisk och viktig handling, som följer den dömde genom hela behandlingskedjan. Den skall innehålla en grov skattning av förväntad utveckling samt de behandlingsmetoder som kan tänkas ge tillfredsställande resultat i det enskilda fallet. Planen bör följas upp kontinuerligt. Förändrad behandlingsinriktning -- med motiveringar -- bör föras in i en journal, liksom uppföljning av resultaten av olika behandlingar och metoder.
Huruvida domstolen skall få tillgång till behandlingsplanen och journalen för att snabbare kunna ta ställning till ansökan om förkortning av behandlingen, bör utredningen ta en funderare över. Dessa handlingar bör i så fall omfattas av sekretessreglerna för medicinsk handling, och bör överlämnas till den som fått behandlingen, eller förstöras av domstolen, senast 5 år efter sista domens verkställighet och avslutande.
Journaler bör emellertid kunna kopieras för att forskning skall kunna verkställas och för att gamla metoder skall kunna förbättras och nya utvecklas. Men alla persondata och andra uppgifter -- som t.ex. brottsbeskrivning o.dyl -- som kan medverka till identifikation av den dömde, skall raderas i journalen före utlämnandet till forskningsändamål.
Den tidsmässiga aspekten
Domstolen utdömer en ''längsta vårdtid'', vilket är möjligt redan med nuvarande straffskalor. Denna tid skall vara möjlig att avkorta och övergå i öppnare former om behandlingen går bra på grund av individens uppställning och motivation.
Kontrollorgan
En kontrollinstans som har möjlighet att utöva helhetssyn över de verkställande behandlingsenheternas arbete bör inrättas. Denna instans bör kontrollera att samhället ställer upp med de överenskomna resurserna och att behandling ges som motsvarar domstolens intentioner, antingen verkställigheten sker via kriminalvården, eller sociala myndigheterna.
Det viktiga är att människor inte ramlar mellan stolarna på det sätt som i dag sker och att man får en adekvat behandling mot ett positivt mål.
Förtroenderåden vid anstalterna måste få en annan ställning än de har i dag, om den nya kriminalvården skall fungera. Deras nya roll bör närmast jämställas med fack- och/eller skyddsombud. Därför bör råden vara obligatoriska. Rådet skall vara internens första instans för klagomål och skall beivra mobbning, orättvis eller felaktig behandling, etc. Rådet är också den instans, som hjälper till att överklaga efter samråd i anstaltsrådet enligt nedan.
En från kriminalvården fristående person -- ex. en nämndeman -- bör utses att ingå i ett anstaltsråd (se nedan) för varje anstalt. Denne bör betalas av det allmänna enligt fastställd taxa och antal arbetade timmar vid anstalten.
En Länk-organisation för f.d. kriminella bör samhället uppmuntra, så snart en sådan rörelse uppstår. De nuvarande Länkrörelserna gör ett oerhört fint arbete inom alkohol- och drogmissbrukarkretsar och det finns ingenting som säger att det inte skulle gå lika bra bland återfallsbrottslingar. F.d. kriminella förstår problemen. De har förmågan att bruka samma språk som en hjälpbehövande. Den gemenskap som en organisation som denna kan erbjuda, skulle kunna göra den till en ovärderlig kraft i arbetet att hjälpa olyckskamrater och detta måste kriminalvården ta väl vara på.
Anstaltsrådet är ett organ som bör finnas vid varje anstalt i landet. Detta råd bör ha som uppgift att kontrollera att samhället gör det samhället skall på anstalten. Att den utrustning och personal finns, som behövs. Att personalen får den utbildning den skall ha, osv, så att inte individen kläms i systemet. Rådet bör bildas av en representant från Förtroenderådet, nämndemannen eller annat alternativ (se ovan), samt om möjligt en representant från Länkrörelsen. Personalföreträdare bör också ingå och träffarna bör hållas inne på den berörda anstalten.
Klagomål som inte Förtroenderådet får gehör för hos ledningen, kan föras vidare till anstaltsrådet. Finner anstaltsrådet att dessa är befogade och rättelse inte kan erhållas, så bör det vara rådet som driver dessa till kontrollinstans enligt ovan. Samma sak gäller klagomål från enskild intern, som denne eller Förtroenderådet inte får gehör för.
Kriminalvården bör givetvis ha full frihet att köpa externa tjänster även på de slutna anstalterna. Flexibilitet ökar avsevärt om psykoterapeutiska och andra specialisttjänster kan köpas externt, och man slipper att i alla lägen anställa eget folk.
Då rehabiliteringen av en person har avslutats på en sluten anstalt, bör kriminalvården ha rätt att också köpa behandlingstjänster av friare karaktär av socialvården, privata behandlingshem, eller andra vårdenheter. Kriminalvården skall dock ha kvar det övergripande ansvaret för att de köpta vårdtjänsterna har rätt kvalitet och innehåll, till den behandlades bästa.
BRÅ bör få ordentliga anslag för att kunna följa upp hur kriminalvården, socialvården och olika behandlingshem och terapitekniker samverkar, och framför allt vilken framgång de olika organen och metoderna har med sina behandlingar, för att kunna dra lärdom ur erfarenheterna.
Kriminalvårdens praktiska verkställighet
En grov bedömning av vilken typ av vård den enskilde behöver bör göras snarast efter dom. Fall som bedöms kräva likartad behandling kan därigenom sammanföras till därför specialiserade enheter. Gruppterapier och likartade psykologiska metoder kan lättare verkställas och utövas mot en sammanhållen grupp klienter och genom detta utnyttjas personalens förmåga effektivare, som t.ex. delvis sker i dag vid KVA Skogome.
Kriminalvårdens nuvarande slutna anstalter kan fungera för den första delen av individens rehabilitering. Efter denna fas bör -- utöver fortsatt rehabilitering -- även återanpassning i form av utbildning, samhällsträning, social träning och personlig utveckling införas och då är inte längre den slutna anstalten en miljö som kan fungera på ett rimligt sätt.
Inte heller de nuvarande öppna anstalterna duger, eftersom rehabiliteringen inte är avslutad. Den öppna anstalten kan inte åstadkomma den samhällsträning och sociala träning som är nödvändig för en total återanpassning. De bör ersättas av en helt ny anstaltstyp, som kan spela det öppna samhällets roll ! Denna nya anstaltstyp skall kunna fungera som både sluten och öppen anstalt, dvs graden av rörelsefrihet för individen styrs av förtroendet mellan denne och behandlingslaget. Detta förtroende byggs upp genom individens vilja till brytning med det kriminella mönstret, framsteg som gjorts på vägen mot återanpassning samt den personliga harmoni som denne bedöms ha nått.
Denna anstaltsmodell skall således inom sitt område kunna rymma rehabiliteringslokaler av såväl stor som liten typ, lokaler för grundskola, gymnasieskola och högskola. Dessutom yrkesskola, arbetsplatser -- t.ex. SAMHALL och/eller privata företag -- bostäder för internerna och med plats för deras familjer vid besök, bibliotek, kultur, idrottsanläggningar och annat som hör ett samhälle till.
De olika grader av frihet och öppenhet som individen successivt jobbar sig fram emot, bygger hela tiden på en förtroendebalans mellan öppenheten och säkerheten. Det är uppenbart att de krav anstalten ställer på säkerheten vid varje ny passage i öppningsprogrammet skall förankras och diskuteras med personen själv och Förtroenderådet.
Den allt öppnare vården vid dessa anstaltsenheter skall så småningom leda till arbete utanför anstalten och successivt också till ett boende utanför densamma -- kanske med anmälningsplikt en tid -- och då har en naturlig övergång till frivården etablerats. Frivården fortsätter där anstalten slutade och etablerar ev. kontraktsvårdsformer om så behövs och anses lämpligt. Programmet går sedan successivt över mot efterstödsservice, som syftar till att förstärka individens förmåga till ett normaliserat och fritt samhällsdeltagande på alla nivåer.
De slutna anstalternas funktion och regelverk
Knarktester bör vara obligatoriska på slutna anstalter, eftersom ingen skall behöva utsättas för trycket av knark på en anstalt. Om någon har drogproblem och positiva tester visat att dessa problem kvarstår, eller man har funnit knark inne på anstalten vid ex. knarkhundsundersökning, så skall besöken vara bevakade, eller ske i slutna enheter, och kontroll av besökaren skall då göras före mötet. Det är personalens och internernas gemensamma ansvar att anstalten är knarkfri, därför de stränga besöksreglerna och permissionsreglerna enligt nedan.
Permissioner bör vara beledsagade på de slutna anstalterna.
Besök skall däremot en generös inställning finnas till. Detta skall även gälla vid -- den av undertecknarna ifrågasatta -- bunkerplacering, som troligen även fortsättningsvis tyvärr kommer att behöva tillgripas vid svårare fall av ex. mobbning och vid fritagningsrisker.
Rehabiliteringen är den process som startas på de slutna anstalterna och den börjar med en grundlig orsaksanalys och kartläggning av vad som tidigare gått snett för individen. I behandlingsfasen ingår också att psykologiskt bearbeta de irrelevanta komplex, destruktiva ideal, beteendemönster etc. som kan finnas, liksom att väcka intresse för andra människors tankar och känslor.
Arbete skall utföras på den slutna anstalten ungefär som i dag och efter vars och ens förmåga och förutsättningar. Men arbetet reduceras i den slutna vården till ett stöd för rehabiliteringen, som skall vara prioriterad och huvudmålsättningen med verksamheten.
Full lön skall utgå för detta arbete på samma sätt som redan nu sker på ett par av landets anstalter (ex. på KVA Skogome). Av den lön som intjänas bör en viss del gå till ''hyra och mat'', medan resten -- med undantag för fickpengar -- används till ev. underhåll samt skuldsanering och ekonomisk trygghet för individens framtid. Anstalten hjälper individen med denna del och verkställer densamma i samförstånd med denne.
Den nya öppna vårdens funktion och regelverk
I god tid före övergången från sluten anstalt bör kontakt ha etablerats mellan internen och det nya behandlingsteamet genom ett antal besök. Vid besöken bör kompletterande kartläggning och tester utföras, för att behandlingsteamet och den behandlade skall lära känna varandra. Dessutom bör man tillsammans kunna utveckla behandlingsplanen med de nya momenten utbildning, social träning och personlig utveckling. Rehabiliteringen skall givetvis fortsätta men kompletteras nu med den nya ingrediensen samhällsträning (se nedan).
I denna fas tillkommer en större lönearbetsinsats än vad som varit fallet på den slutna anstalten, eftersom det i samhällsträningen ingår att den intagne skall sträva efter att kunna klara sig och vilja sanera och hantera sin egen ekonomi inför det slutliga frigivandet. En önskan att spara, eller bygga upp pensionsförsäkringar o.dyl., för senare trygghet eller för att gardera sig inför ålderns höst, bör därför på alla sätt uppmuntras och stödjas.
Permissioner av beledsagad typ ökas successivt i antal och så småningom införs även enskilda permissioner, som ett resultat av att framsteg görs inom rehabilitering, samhällsträning och personlig utveckling.
Säkerhetsaspekten
Varje anstalt har sin egen frihet att utforma den lokala säkerheten vid anstalten. De variationer som kan finnas baseras på de lokala förhållandena och på de överenskommelser som träffats mellan Förtroenderådet och ledningen på anstalten.
En individ som är klar att gå över till öppnare vård får själv vara med och välja ut en anstalt som kan erbjuda det av honom/henne eftertraktade behandlingsprogrammet, vad gäller utbildning och arbete. Men han/hon har också att ta ställning till regler, rutiner och säkerhetsaspekter, boendestandard och övriga förhållanden på anstalten och sedan avgöra om det känns rätt för den egna personligheten att acceptera denna helhet.
Säkerhetens efterlevnad vid vistelsen på anstalten, liksom vid egna permissioner, baseras på de överenskommelser som träffas mellan individen, vårdteamet, förtroenderådet och anstaltsledningen. Genom att Förtroenderådet finns med i bilden, så skapas hela tiden ett kamrat- och grupptryck mellan individerna att sköta permissionerna.
Den stegvisa utvecklingen
Ett allt större förtroende ges att med eget omdöme hantera en allt större valfrihet i utvecklingen. Andelen ''sluten tvångsvård'' minskar successivt till förmån för ''öppen frivilligvård'', som så småningom leder till total frihet. Vårdteamet bör också uppmuntra individen att själv bygga upp sina relationer med assistent inom frivården och också med andra myndigheter och föreningar, såsom ett led i den sociala träningen och för att förbereda sitt framtida egna liv i frihet.
Samhällsträningen innebär bl.a. att:anlags- och intresseområdestester görsgrundläggande skolutbildning ges om sådan saknasteoretisk vidareutbildning ges om sådan anses lämpligyrkesutbildning och -träning ges ocksåden egna ekonomiska självförsörjningen startas upp via de arbetsenheter som finns tillgängliga.
Personlig utveckling innebär bl.a. att:social träning ges, dvs att ex. lära sig umgås på naturligt sätt med det motsatta könet, inse vad jämlikhet är, lära sig dansa, utveckla kulturintresset, lära sig hantera instrument, körsång, idka föreningsliv, etc, och detta är en oerhört viktig del att utveckla för individens balans och harmoni. skaffa sig ''tvärvetenskaplig helhetssyn''bli stolt över sig själv (bygga upp självförtroende)utveckla hobbies och fritidsintressen
Återanpassningen innebär bl.a. att:ta kontakt och bygga upp relationer med öppenvården, dvs Frivårdsenhetens och ev. även med Socialförvaltningens personalmedverka till att åstadkomma skuldsanering med hjälp av inkomsterna från arbetet i anstaltens arbetsalternativ.bygga upp en ekonomisk grund inför frigivningenskaffa jobb på utsidanskaffa bostad etablera sig i föreningslivet på utsidanbygga upp socialt nätverk och umgänge
På samtliga dessa punkter skulle en länkorganisation vara till en ovärderlig hjälp. Hela arbetet med samhällsträningen går ut på att successivt förbereda övergången till frivård och att lägga grunderna till ett rikt och meningsfullt samhällsliv för individen.
Frivården
Denna enhet skall fungera ungefär som i dag, men den måste få bättre resurser och ta bättre hand om den egna personalen och dess arbetssituation. -- Inte minst p.gr.a. att man i den föreslagna kriminalvårdsmodellen får fler arbetsuppgifter och ökat ansvar.
Frivårdens roll i den nya kriminalvården -- utöver nuvarande verksamheter med kontraktsvård, samhällstjänst, övervakning etc -- skall vara att:ge fortsatt träning och uppföljning i återanpassningen till ett ''normaliserat liv''skapa kontakt med Länkorganisationen, om en sådan finns på orten och individen så önskar, eller till andra föreningarge möjlighet till att ''alltid ha en kompis att snacka med'' inom frivården, ex övervakaren eller en länkansluten resurs värva folk bland ''säkra länkare'' till hjälp med eftervård och att ge stöttning.
I princip skall inga tidsgränser finnas vad gäller frivårdens stöd till en f.d. intern, utan denne skall alltid kunna vända sig med förtroende till någon av de två kontaktpersoner (ordinarie och suppleant) som jobbat med honom/henne.
Det ligger därför i frivårdens eget intresse att skapa andra kontaktytor för individen. Men stöd, liksom förmedling av psykologisk hjälp bör alltid kunna förmedlas av frivården, när det krisar till sig. Lämpligt vore att frivårdens personal -- alt. ''fast läkare'' kopplad till frivården -- har möjlighet att skriva ut remisser för sådan hjälp, utan att behöva gå över fristående läkare. Frivårdens resurser måste således förstärkas avsevärt.
Övergångsregler
En övergång från straff- till vårdtänkande kräver omfattande utrednings-, planerings-, ombyggnads- och utbildningsarbete. Självklart får en sådan process ta en viss tid, eftersom rätt satsningar måste göras inför vårdbehandling av medmänniskor. I takt med att man vinner nya erfarenheter, måste de nuvarande straffskalornas användning som riktmärke för ''vårdtid'' ses över. Här måste successiva justeringar göras med ganska snabb verkställighet i lagapparaten.
Kvinnornas speciella situation
I dagens kriminalvård har kvinnorna det särskilt svårt. Deras stora problem är att så få av dem beträtt den kriminella banan, vilket i och för sig är positivt -- men därmed drabbas denna grupp av mycket specifika problem. Det är nämligen mycket lätt att kvinnor blir utnyttjade -- inte minst sexuellt -- när de interneras tillsammans med män. Därför har man försökt separera könen på skilda sätt, genom att hålla kvinnorna på separata avdelningar och i vissa fall separata anstalter.
När det gäller långtidsdömda kvinnor finns endast Hinseberg att ta till och där samlas därför alla typer av karaktärer. Där förvaras missbrukare tillsammans med icke-brukare, sexförbrytare tillsammans med mördare och knarklangare, etc. Denna mix skapar mobbning, stridigheter och psykisk förnedring på anstalten, även om det på ytan och i statistiken kan se bra ut.
Separat motion är inlämnad om dagens situation för långtidsdömda kvinnor.
Utredningen bör ta sig en extra funderare på kvinnornas situation och inte minst diskutera med de kvinnliga internerna själva på denna punkt, så att de får redovisa sitt synsätt.
Sammanfattning
Denna motion skall, som tidigare sagts, ses som ''en praktiskt möjlig modell'' för en utredning att utgå ifrån i sitt arbete. De enskilda motionsförslagen bör därvid kunna nyttjas som idé-bränsle i denna utredning, som bör tillsättas snarast.
Det är dock viktigt att riksdagen, så som motionen begär, fastställer att nuvarande lag faktiskt föreskriver att kriminalvården skall eftersträva att återanpassa individerna till samhället och ger regeringen detta tillkänna. Därmed ger riksdagen också stöd för motionens krav, att inriktningen i svensk kriminalvård skall vara ''vård i stället för straff''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de bestämmelser i nuvarande lag som föreskriver återanpassning av interner i kriminalvården till samhället skall tillämpas,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att ta fram förslag till ny inriktning av kriminalvården i enlighet med den anda och de intentioner som motionen redovisar.
Stockholm den 25 januari 1991 Kent Lundgren (mp) Elisabet Franzén (mp) Paul Ciszuk (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Anita Stenberg (mp)
Yrkanden (4)
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de bestämmelser i nuvarande lag som föreskriver återanpassning av interner i kriminalvården till samhället skall tillämpas
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de bestämmelser i nuvarande lag som föreskriver återanpassning av interner i kriminalvården till samhället skall tillämpas
- Behandlas i
- 2att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att ta fram förslag till ny inriktning av kriminalvården i enlighet med den anda och de intentioner som motionen redovisar.
- Behandlas i
- 2att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att ta fram förslag till ny inriktning av kriminalvården i enlighet med den anda och de intentioner som motionen redovisar.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.