Dagligvaruhandelns utveckling

Motion 1989/90:N348 av Kjell Ericsson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:N348

av Kjell Ericsson m.fl. (c)
Dagligvaruhandelns utveckling

Mot.

1989/90

N348-358

Tillgång till kommersiell service är för många en nödvändighet för att de
skall kunna bo kvar i sin bygd. Närhet till service sparar också både tid och
pengar. Därför är det i ett välfärdssamhälle väsentligt att slå vakt om en väl
utvecklad och decentraliserad kommersiell service.

Under de senaste decennierna har det dock skett en stor strukturförändring
inom dagligvaruhandeln. I takt med att befolkningsunderlaget minskat
i många bygder har också underlaget för butiken minskat. På många håll har
detta lett till en utslagning av butiker. Detta kan man också lätt utläsa av
tillgänglig statistik som visar, att omkring 1960 fanns det ca 30 000 dagligvarubutiker
i vårt land. Därefter har en snabb utslagning skett. I mitten av
1960-talet försvann t ex ca 1 500 enheter varje år. Nu är antalet butiker ca
8000. Olika undersökningar visar att även detta antal kommer att halveras
fram till sekelskiftet om ingenting görs för att förbättra utvecklingen på området.

Stormarknader och servicebutiker har ökat kraftigt under de senaste decennierna
medan övriga livsmedelsbutiker varit de stora förlorarna. Dagligvaruhandeln
har under denna tid stagnerat, vilket innebär risk för att utveckling
och förnyelse stannar av. Även under det sista året har det visat sig vara
detaljhandeln som varit vinnare och dagligvaruhandeln de som förlorat.

Under det senaste decenniet har handelns struktur förändrats till en uppdelning
i några större block, nämligen ICA, Konsum och Vivo-Favör m.fl.

Denna blockbildning har verkat hämmande på nya etableringar samtidigt
som den bidragit till rationaliseringen inom handeln.

För att rädda butiker med ett för litet kundunderlag i glesbygderna föreslog
konsumentverket 1987 vissa förändringar av stödet till kommersiell service
i glesbygd. Riksdagen beslutade också under 1988 att länsstyrelserna
skulle kunna bevilja servicebidrag (driftsstöd) för att trygga glesbygdsbefolkningens
serviceförsörjning. Detta ser vi som en riktig åtgärd.

Glesbygdsstödet tillkom under 1970-talet bl.a. i syfte att rädda nedläggningshotade
affärer. Detta stöd har varit föremål för vissa smärre förändringar
vid olika tillfällen. Det har under 1980-talet även bedrivits vissa kampanjer
t.ex. Bygden behöver butiken, som haft till syfte att väcka intresse
och förståelse för att bevara och utveckla butikerna på framförallt landsbygd
och i mindre tätorter. Kampanjen var ett positivt inslag i en offensiv regional
satsning. 1

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr N348-358

Fungerande kommersiell service handlar dock inte bara om landsbygden Mot. 1989/90

och mindre orter, utan alla sorts samhällen. Även i storstadsregioner finns N348
”glesbygder” trots att människorna bor tätt. Många dagligvarubutiker i storstädernas
ytterområden har också försvunnit under de senaste decennierna.

Det finns idag behov av förnyelse och utveckling inom dagligvaruhandel.

Särskilt intressant är att pröva olika former av service och tjänster direkt i
anslutning till butiken. Många handlare har också uttalat intresse av att
överta en del av hemtjänstens uppgifter när det gäller inköp till sjuka och
gamla.

Linder de senaste åren har vi här i vårt land bedrivit kampanjen Hela Sverige
skall leva. Tiotusentals människor har varit engagerade i kampanjen.

Under augusti månad 1988 samlades företrädare för Sveriges landsbygd och
småorter på Skansen i Stockholm, där budkavlar från olika delar av vårt land
överlämnades till dåvarande industriministern med krav på åtgärder för
landsbygdens utveckling. I många budkavlar krävdes åtgärder så att bygdebutikerna
skulle kunna leva kvar. Lanthandeln har en mycket stor funktion
att fylla, dels som en grundläggande servicefunktion, dels som en socialt
sammanhållande länk i bygden.

Landsbygdskampanjen avslutades med en landsbygdsriksdag i Umeå under
1989. Vid denna riksdag framfördes många olika för landsbygden positiva
förslag. Bl.a. framfördes kravet till Industridepartementet om att särskilt
stöd skall införas till butiker i utsatta glesbygder så att de kan klara servicen
av dagligvaror i kombination med att utföra tjänster som annars samhället
ska utföra.

För att bredda underlaget för lanthandel vore det värdefullt om man med
okonventionella lösningar kunde samla olika serviceverksamheter till lanthandeln.
Här finns plats för både post, bank, tele, apotek, försäkringskassa,
kommunal hemtjänst och även turistvärdsfunktion. Genom en sådan breddning
kunde butiken få en tillräckligt stabil grund att stå på samtidigt som bygdens
befolkning får en bra service.

Vid besvarande av en fråga i riksdagen under vintern 1989 förklarade industriminister
Ivar Nordberg sig villig att pröva ovan angivna förslag i positiv
anda.

När det gäller butiker i områden som inte är att anse som glesbygd har det
under senare år kunnat förmärkas en ökande frekvens av nedlagda närbutiker.
Detta är olyckligt eftersom närservice är viktigt även i tätorternas ytterområden.
Här måste kommunerna genom sin fysiska planering och upprättande
av varuförsörjningsplaner söka motverka denna negativa trend.

Bank i butik

Under 1960-talet och framåt i tiden har bankservice i dagligvarubutiker en
viss utbredning på landsbygden. Det är främst föreningsbanker och sparbanker
som på detta sätt tillhandahållit tjänster. P.g.a. olika faktorer, däribland
bankinspektionens krav på kassaorganisation och på inbrotts- och rånskydd,
har det skett en successiv indragning av denna verksamhet.

Sedan 1987 har man på några orter i landet bedrivit bank i butik på försök.

Genom bankinspektionens skärpta bestämmelser har dock denna verksam

het försvårats på ett högst påtagligt sätt. Denna skärpning har kommit till Mot. 1989/90

stånd utan någon utvärdering av verksamheten från bankinspektionens sida. N348

Bankinspektionen har således endast pekat på befarade risker och inte faktiskt
inträffade händelser. Däremot så har föreningen Landsbygdshandelns
Främjande vid en undersökning funnit att det ej finns någonting som tyder
på en ökad frekvens av oegentligheter i den bedrivna försöksverksamheten.

Med anledning av ovanstående anser vi att bankinspektionens bestämmelser
är alltför långtgående. Bank i butik är en viktig service som skall bibehållas.
Ett samarbete mellan banker och butiker bör få ske i den utsträckning
det är kommersiellt motiverat. Regler från statens sida som hämmar verksamheten
bör därför tas bort.

Betalningsvillkor

Vi vill i detta sammanhang dock peka på problemen för vissa småföretagare
som driver rörelse, t.ex. kioskägare. Det är självfallet av stor vikt för ett sådant
företag att de inte diskrimineras vad avser leveranser av varor. Vidare
att dessa företagare får rimliga betalningsvillkor. 10 dagars betalningstid
räcker inte. Normalt bör för mindre företag 30-dagarsregeln gälla för betalning
av fakturor. Enhetliga regler för ev. dröjsmålsränta bör också utformas.

För närvarande upplever ofta den enskilda företagaren med små administrativa
resurser sig vara i underläge mot leverantörer och utsatt för krav och hot
om repressalier som inte står i rimlig proportion till en med någon eller några
dagar försenad inbetalning samtidigt som beviljad kredittid är mycket kort.

Enligt vår mening skulle därför 30-dagarsregeln och enhetliga regler för uttagande
av dröjsmålsränta medverka till förbättrade villkor och därmed öka
möjligheterna för småföretagarna inom detaljhandeln att bedriva sin rörelse.

Utöver vad som tidigare angivits ger den kommersiella servicen även ett
icke föraktligt tillskott av arbetsplatser. Så även ur sysselsättningssynpunkt
har dagligvaruhandeln en stor betydelse.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning rörande
dels positiva åtgärder för att främja dagligvaruhandeln, dels kompletterande
uppgifter för handeln som ett led att förbättra människors allmänna service.

Detta bör utredas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts rörande
den framtida inriktningen av statens åtgärder för att främja förnyelse
och utveckling av dagligvaruhandel,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om enhetliga regler för dröjsmålsränta resp. regler för betalning
av fakturerade varor,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bank i butik.

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr N348-358

Stockholm den 24 januari 1990
Kjell Ericsson (c)

Börje Hörnlund (c)

Per-O la Eriksson (c)

Göran Engström (c)

Ivar Franzén (c)

Jan Hyttring (c)

Mot. 1989/90
N348

Kersti Johansson (c)

Roland Larsson (c)

Marianne Andersson (c)

Håkan Hansson (c)

11989/90:L910