Beskattningen av pensionssparandet

Motion 1988/89:Sk409 av Margit Gennser m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: Sk409

av Margit Gennser m.fl. (m)
Beskattningen av pensionssparandet

Det är synd att politikerna misstror väljarna ännu mer än vad väljarna
misstror politikerna. I dag vore det politiskt relevant att diskutera hur det
sociala försäkringssystemet ska finansieras på 1990-talet och hur tilläggspensionen,
ATP, ska kunna garanteras in på 2000-talet. Men detta är minerade
områden, och alldeles för känsliga för regeringen och oppositionen. Regeringen
är rädd för den interna oppositionen och oppositionen vill inte
anklagas av regeringen för att angripa den sociala tryggheten.

Detta skriver DN:s kommentator Sven Svensson när han behandlar årets
budgetproposition (DN 1989-01-10).

De sociala försäkringssystemen och ATP:s framtid måste komma upp på
den politiska dagordningen. Väljarna får inte "misstros"! En genomlysning
av både de dagsaktuella problemen och de som kan förutses för vår
socialförsäkringssektor för framtiden bör göras så snart som möjligt, inte
minst därför att socialföräkringssystemen och ATP är utomordentligt
väsentliga för människors ekonomiska trygghet vid ålderdomen och när de
utsätts för sjukdom eller arbetsskada. Det är således inte förenligt med det
ansvar som medborgarnahar gett politikerna att rädas svåra och långsiktiga
problem och kanske impopulära avslöjanden.

I en moderat motion angående reformering av arbetsskadeförsäkringen
och en om reformering av sjukförsäkringen behandlas två av de viktiga frågor
som förtigs i regeringens budgetproposition. Föreliggande motion ägnas åt
ATP-systemet. Vi är medvetna om att arbete f.n. pågår i den av regeringen
tillsatta pensionsberedningen. Dess uppdrag är dock alltför begränsat.

Dessvärre har under de senaste decennierna seriösa förslag och krav om
utredningar inom socialförsäkringssektorn bemötts av socialdemokraterna
och den socialdemokratiska regeringen med att förslagen syftar till att rasera
den sociala tryggheten. Mycket av den agitation som då bedrivits har byggt på
myter och en förvanskad historieskrivning om systemens tillkomst. Av denna
anledning vill vi erinra om ett antal - säkert av de flesta - bortglömda fakta
när ATP-systemet infördes.

Den historiska bakgrunden

I och med att den allmänna pensionsberedningen avgav sitt betänkande
(SOU 1957:7) tog den politiska diskussionen om det framtida pensionssystemet
på allvar fart. Som bekant underställdes tre förslag om tilläggspensioneringen
folkomröstning den 18 oktober 1957.

En obligatorielinje - socialdemokraternas förslag - ställdes mot två olika

omfattande system som byggde på frivilliglinjen. Riksdagsmajoriteten - (s),
(vpk) och (c) - bestämde frågornas formulering. För en sentida betraktare
tycks det som om detta inte underlättade för väljarna att förstå skiljelinjerna
och deras effekter i de olika alternativen. Resultatet av folkomröstningen
blev dock att obligatorielinjen endast fick 45,8 %. De två förslag som ville få
en lösning efter frivilliga linjer erhöll 50,3 % av rösterna. 3,9 % av väljarna
röstade blankt.

I pensionsvalet den 1 juli 1958 till andra kammaren erhöll de borgerliga
partierna, som valt frivilliglinjen 50,4 % av rösterna, medan socialdemokrater
och kommunister, som stödde obligatoriet erhöll 49,6 %. Trots detta fick
de socialistiska partierna en rösts övervikt i andra kammaren och den rösten
hänförde sig till ett mandat i Örebro län, som socialdemokraterna erövrat
med endast 23 rösters övervikt. Pensionslagen beslutades därefter vid 1959
års riksdag. Riksdagens sammansättning tydde på att pensionsbelutet skulle
avgöras genom lottning. Så blev som bekant inte fallet utan frågan avgjordes
genom en nedlagd folkpartistisk röst.

Man kan tycka att en historik över ATP-systemets tillblivelse är onödig i en
motion som skall behandla krav på utredning om möjliga och nödvändiga
förändringar av ATP-systemet. Men historiken är nödvändig. Mycket av
orsakerna till att ATP-systemet inte tidigare utsatts för en mera saklig kritik
hänger samman med myten om hela svenska folkets uppslutning kring
ATP-systemet och dess plats som hörnstenen i den svenska välfärdsstaten.
Det är därför viktigt att inte minst de yngre i vårt land påminns om att
ATP-systemet genomfördes i en nation som hade en klar majoritet för ett
frivilligt tilläggspensionssystem, och inte ett obligatorium.

Kritiken mot obligatoriet

Alla partier i Sverige var eniga om att ålderstryggheten skulle ordnas i form
av en allmän medborgerlig grundpension, folkpensionen. Grundskyddet
skulle också omfatta familjetrygghet och förtidspension.

Kritikerna avvisade ett obligatoriskt enhetssystem med följande motiveringar:

- Människors villkor och prioriteringar är så vitt skilda att ett enhetligt
system inte på ett rimligt sätt kan tillfredställa individens behov av
individuella avvägningar. Kritikerna framhöll att faktorer som livslönens
fördelning i tiden, en temporärt betungande försörjningsbörda, sparande
av annat slag, t.ex. i egen rörelse etc inte skulle gå att beakta. De regler
som utformades skulle med nödvändighet skapa orättvisor mellan
betalade avgifter och erhållen pension.

Så blev också fallet. ATP-systemets maximala intjänandetid och poängberäkning
för utgående pensionsförmåner har genom invecklade schabloniseringar
fått fördelningseffekter som är ytterligt svåra att klarlägga.

- Ett politiskt administrerat pensionssystem, byggt på fördelningsprincipen,
skulle också lätt utsättas för politiska ingrepp. Pensionskontrakt är
mycket långsiktiga kontrakt. Därför måste de vara oantastbara och just
skyddas från kortsiktiga politiska åtgärder.

Mot. 1988/89

Sk409

7

I SOU 1955:32 besvarades tidigare remisskritik i detta hänseende på
följande sätt:

Självfallet finnes inget hinder för statsmakterna att besluta ändring av de
lagbestämmelser som reglerar detta område. Lika klart bör emellertid vara,
att den försäkrade icke skall kunna fråntagas en rätt som han enligt äldre lag
förvärvat. Av betydelse är att medborgaren bibringas insikt om vikten av att
avtal skall hållas vare sig det gäller pensionsförsäkringsavtal av traditionell
typ uppbyggda på premiereservens grund eller - i sådana fall som här anordningar
av det slag en pensionering på fördelningsgrund innebär ....

Det senaste decenniets erfarenhet har visat att det politiska beslutsfattandets
behov av kortsiktiga åtgärder tar överhanden framför den gamla hävdvunna
regeln att avtal skall hållas. ATP-systemet är inte ett oantastbart system.
Detta innebär att medborgarnas möjligheter att göra egna rationella
överväganden omöjliggörs. För sådana krävs att medborgarna har klara,
tydliga och fasta regler för vad pensionerna kommer att ge, och att de med
betydande säkerhet kan anta att utställda löften verkligen kommer att
infrias.

- Pensionssystem får inte utsättas för politisk prövning vart femte år, vilket
reglerna om utgiftsuttaget förutsatte. Detta skulle äventyra systemets
fasthet. Tiden har visat att varningarna var befogade. Avgifterna skulle
dessutom växa betydligt snabbare än vad som förutsågs. Maximalt
avgiftsuttag skulle enligt den dåvarande regeringen stanna vid 10 procent
av lönerna mellan 1 och 7,5 basbelopp. I riksförsäkringsverkets förslag
1977 för avgiftsuttagets storlek för 1980-84 föreslogs att uttaget för
sistnämnda år skulle uppgå till 14 % enligt de ursprungliga reglerna för
beräkning av avgifter eller en felmarginal på 40 %.

1982 ändrades emellertid reglerna för avgiftsuttaget. Tidigare hade basen
för ATP-avgifterna varit förvärvsinkomster mellan 1 och 7,5 basbelopp.
Förändringen innebar att alla förvärvsinkomster skulle räknas in i avgiftsbasen.
Detta innebar att avgift utgick oavsett förmåner skulle utgå eller inte.
Detta innebar att avgiften huvudsakligen förvandlades till en skatt.

1982 års genomgripande systemändring som byggde på en utredning från
1975, gjorde systemet än mer ogenomträngligt. De lägsta inkomsttagarna
"drabbades" i princip av en dubbelbeskattning genom att folkpensions- och
ATP-avgift utgick på samma inkomst, fastän inga ATP-poäng erhölls för den
erlagda avgiften. Alla inkomster över ATP-taket, 7,5 basbelopp, beskattades
således med ATP-avgiften, som numera uppgår till 11 procent av det nya
beräkningsunderlaget.

- Fördelningskonstruktionen och metoden som valdes för värdesäkring
föutspåddes skapa framtida ekonomiska störningar, som undgås med ett
pre mie reservsystem.

Nu efter trettio år är det belagt att dessa farhågor var riktiga.

1 ett premiereservsystem bestäms pensionernas realskydd av de insatta
premiernas avkastning. Detta innebär att från premiereservsystemet kan
lämnas fortlöpande, adekvata signaler om de förväntningar som man kan
ställa på dagens och framtidens pensioner. ATP-systemet däremot bygger på
att utgående pensioner hela tiden skall betalas med inkommande avgifter det
är innebörden av vad man brukar kalla "fördelningssystem” - och man
utgår där från historiska reallöner.

Mot. 1988/89

Sk409

8

ATP-systemet lämnar bristfällig och snedvriden information om systemets
styrka och stabilitet. Samtidigt kan politikerna genom olika åtgärder skapa
förväntningar som inte kan hållas. De prognosinstrument som riksförsäkringsverket
byggt upp och som utgör underlag för återkommande riksdagsbeslut
om ATP-avgiftens storlek ger på intet sätt en fullständig kunskap om
framtida åtaganden. Inte heller finns rutiner hos försäkringsmyndigheterna
som på ett acceptabelt sätt ger den som intjänat pensionsrätt fortlöpande
upplysningar om denna.

Bristande information skapar rättsosäkerhet och lämnar stort manöverutrymme
för kortsiktiga politiska åtgärder av oftast mindre väl underbyggt
slag.

Samtidigt utsätts ett fördelningssystem som ATP för återkommande
cykliska störningar som har sitt ursprung i två typer av förhållanden,
nämligen växlingen mellan stora och små generationer samt den mellan hög
och låg ekonomisk tillväxt. Kontraktet mellan generationerna kan därför
utsättas för stora påfrestningar, och i detta sammanhang bör noteras att
pensionsrättigheter i pensionssystem utformade som fördelningssystem inte
är baserade på fonderade medel utan på underförstådda sociala kontrakt
mellan generationerna.

Kritikerna påpekade att löften om ett maximalt utgiftsuttag på 10 procent
inte skulle kunna hålla. Av följande avsnitt framgår att de som varnade för de
inneboende svagheterna i det valda tilläggpensionssystemet har fått rätt,
kanske t.o.m. mer rätt än de fruktade.

Krissymptom i det svenska pensionssystemet

Rubriken ovan är tagen ur inledningen till SOU 1988:57 Pensionssystemets
stabilitet.

Här heter det:

Det finns tydliga tecken på att det svenska allmänna pensionssystemet
kommer att utsättas för en mycket stark press inom en tämligen snar framtid.
Med nuvarande utformning av reglerna kommer avgiften/skatten för att
finansiera pensionsutbetalningarna att behöva höjas kraftigt, eventuellt
mycket kraftigt för att underskott inte skall uppnås.

Mot. 1988/89

Sk409

9

Följande tabell används för att belysa det nu refererade påståendet:
Folkpensionsutgiflerf*) och ATP-utgifter som andel av lönesumman

Real årlig tillväxt

	0 %	1 %	2 7,
1995	26,3	23.6	22.4
därav ATP	17,4	15.7	14.9
2015	43,8	33.7	26.4
därav ATP	33,8	26,5	21.0
2035	50,1	36.5	22.5
därav ATP	39,5	30.0	18.2

(*) Endast folkpensionsutgifter finansierade genom arbetsgivaravgifter, dvs. ca 80 %,
är medtagna, siffrorna underskattar därmed utgifterna för folkpensionerna. Anm.
I årets budgetpropsition har siffran 80 % justerats upp till 87 %.

Källa: SOU 1988:57 och proposition 1988/89: HK)

Kraven på utgiftsuttag för vårt allmänna pensionssystem (folkpension och
ATP) visar att den trygghet pensionssystemet skall garantera är i fara särskilt
om tillväxten i ekonomin är låg. Den svenska tillväxttakten i ekonomin är
låg. Sverige ligger i OECD:s bottenskikt när det gäller tillväxttakt. Ett
ytterligt allvarligt memento är att den svenska ekonomin vid en tillväxt på
1,7 % har fått allvarliga flaskhalsproblem samt att denna låga tillväxtsiffra
redovisas under högkonjunktur. Ett realistiskt antagande är att den ekonomiska
tillväxten i Sverige kommer att närma sig nolltillväxt under lågkonjunktur.

Tabellen ovan kombinerad med under senare år redovisade tillväxtsiffror
borde i hög grad oroa framtida pensionärsgenerationer. Vad kommer de
pensionsutfästelser de är lovade att egentligen vara värda?

Blir tillväxten svag kommer knappast arbetsgivaravgifterna kunna höjas i
den takt som enligt tabellen ovan fordras.

Även vid snabb tillväxt skapar ATP-systemet problem. Är tillväxten snabb
blir pensionssystemet betydligt billigare än vi räknar med i dag, men
samtidigt kommer förmånerna att ge en för låg standard i förhållande till de
förvärvsarbetandes inkomster. Vid en god ekonomisk tillväxt blir således
den standard man får vid pensioneringstillfället snabbt historia. Äldre
pensionärsgenerationer blir fort fattiga. Detta är en sida av ATP-systeniets
stora inbyggda problem.

Den andra sidan visar sig vid en för hög inflation. De pensioner de
förvärvsarbetande arbetar ihop är reglerade i fast penningvärde. De ökar i
takt med penningvärdets fall. Vid hög inflation får pensionärerna ett biittre
utfall än de yrkesverksammma. Vid snabb ekonomisk tillväxt växer däremot
avgiftsunderlaget snabbare än utgående pensioner och värdet av de pensionsfordringar
som samlats ihop. Pensionerna blir då relativt lägre i förhållande
till de inkomster de förvärvsarbetande uppbär, d.v.s. pensionsnivån motsvainte
stipulerade 60 %.

Mot. 1988/89

Sk409

10

Som redan nämnts innebär indexeringen med hjälp av prisindexet att det
successivt byggs upp en standardskillnad mellan olika gamla grupper av
ATP-pensionärer, d.v.s. pensionen kommer att motsvara 60 % av slutlönen
vid den tidpunkt pension först utgick, men blir allt mindre värd när de
förvärvsarbetandes reallöner stiger.

Pensionssystemets utformning får ytterligare en effekt vid ekonomisk
tillväxt. Konstruktionen med ett tak för ATP kommer att göra att allt fler
kommer att ha inkomster som ligger över 7,5 basbelopp. Detta innebär att
ATP-systemet konvergerar mot ett folkpensionssystem. ATP kommer då att
allt mer övergå till att bli en enhetsfolkpension med mycket litet kvar av det
värde som en gång utlovats.

Vad blir då innebörden av en sådan utveckling? Avtalspensionerna på
tjänstemannasidan måste få större vikt i pensionssystemen och bära en
tyngre börda samtidigt som ojämn lön över den yrkesaktiva tiden kommer att
medföra helt andra typer av krav på avgiftsuttag än om livslönen är jämnt
fördelad över åren. Detta kan skapa betydande problem för samexistensen
mellan den obligatoriska ATP-försäkringen och avtalsförsäkringar. En god
gissning är dessutom att i ett framtida "informationssamhälle” kommer
livslönen att variera betydligt mer. Stelheten i ATP-systemet kommer
således att medföra växande nackdelar.

Mindre känslighet?

Sorn påpekades i föregående avsnitt är det svenska pensionssystemet känsligt
både för inflation och tillväxt. Finns det då enkla vägar för att minska
känsligheten?

Finland har valt att inte ha något pensionstak i lagen om pension för
arbetstagare (APL). Detta innebär att arbetspensionen (motsvarande vår
tilläggspension) beror på den försäkrades tjänstetid och förvärvsinkomster.
Systemet tycks fungera bra i Finland. Av detta kan dock inte dras slutsatsen
att ett borttagande av taket i det svenska systemet skulle lösa problemen. Ett
av dessa är alltför snabbt stigande avgifter. De skulle stiga ännu mer i ett
system utan tak.

Å andra sidan har det ibland hävdats att det svenska pensionssystemet med
ett tak för utgående pensioner innebär att problemen i pensionssystemet
löser sig av sig själva, när de flesta människor finns ovanför ATP-taket. Detta
är en illusion. Bristerna med en sådan utveckling är betydande samtidigt som
frestelserna för politiska "avtalsbrott” i form av samordning med avtalspensionerna
skulle uppstå. Redan nu har "försöksballonger” släppts upp. LO:s
maktutredning har i rapporten Välfärdsstaten och sparandet föreslagit att
ATP skall samordnas med de avtalsbundna försäkringarna. Utredningen
menar att en höjning av ATP-taket till betydande del kan finansieras genom
de avsättningar som har gjorts för de privatanställda tjänstemännens
avtalsenliga pensioner.

Påtvingade "avtalsbrott" som träffar människors planering inför ålderdomen
utgör ett av de mera kränkande avtalsbrotten. När ATP infördes fick
statspensionärerna vidkännas den här typen av negativ behandling och
bitterheten bland statspensionärerna är fortfarande stor. Det nu behandlade

Mot. 1988/89

Sk409

11

problemet ställer ett ännu större problem i fokus, nämligen att den politiska
marknaden - som kännetecknas av kortsiktighet och undfallenhet mot starka
organiserade intressen - är sällsynt olämplig för att hantera på lång sikt
uppbyggda pensionssystem.

En annan väg att göra det nuvarande systemet robustare är att byta
nuvarande indexering, som bygger på ett prisindex, mot ett index som följer
löneutvecklingen eller mot ett blandat index som Finland tillämpar. (APLindexet
fastställs årligen av social- och hälsovårdsministeriet på grundval av
den genomsnittliga förändringen i löne- och prisnivån. Utgående pensioner
är knutna till APL-index och omräknas årligen med hänsyn till förändringarna
i detta.) En sådan förändring kan i många hänseenden tyckas attraktiv den
yrkesverksamma befolkningens och pensionärernas standardförbättringar/försämringar
skulle bättre följas åt. Det underförstådda pensionskontraktet
mellan generationerna skulle öka i hållfasthet.

En ändring av indexeringen skulle dock få vissa svårmätbara effekter.
Sannolikt skulle LO-grupperna gynnas i förhållande till löntagare med
karriärlöner. ATP-systemet skulle genom en sådan förändring av indexregleringen
vridas mot mer försäkringsmässiga principer. En sådan lösning är
dock en halvmesyr. Försäkringsmässiga principer fordrar ett premiereservsystem.

Ett pensionssystem av fördelningskaraktär är känsligt för förändringar av
demografisk natur. Cykliska spänningar uppkommer i systemet, när stora
årskullar följs av små. Den ökade livslängden skapar givetvis också ökad
belastning på systemet. Den ökade genomsnittliga livslängden utgör givetvis
ett uttryck för att människors åldrande genomsnittligen går långsammare.
Till detta har den höjda levnadsstandarden och bättre hälso- och sjukvård
bidragit. En logisk slutsats av detta borde vara att pensionsåldern borde
kunna förskjutas uppåt. Belastningen på pensionssystemet skulle då i
motsvarande mån minska. Nu bör naturligtvis i detta sammanhang observeras
att åldrandet är mycket individuellt. Detta måste beaktas och synpunkter
härpå utvecklas längre fram.

Den bristande kunskapen om pensionssystemet

Inte minst förändringen vid 1988 års riksmöte av de tidigare efterlevandeförmånerna
i vårt pensionssystem har avslöjat svenska folkets bristande
kunskap och förståelse för hur systemet fungerar.

Det är en rad faktorer som bidragit till den bristande informationen:

1. Avgifterna ”betalas” av arbetsgivarna men - och det kan inte ofta nog
betonas - de påverkar de yrkesverksammas löner. Nackdelen med detta
dolda avgifts/skatteuttag är att den enskilde lätt förhåller sig okunnig om
kostnaderna för pensionssystemet och ställer då inte krav på systemets
funktionsduglighet.

2. Avgifterna som ursprungligen endast utgick för löner som är pensionsgrundande
har efter en förändring 1982 i princip frikopplats från
pensionsförmånerna. Detta innebär att avgifterna har förvandlas till en
skatt med skärpta totala marginalskatteeffekter som följd. Samtidigt
växer frestelserna att utan uttryckliga belut överge ATP-systemets
avsedda inkomststandardförsäkringsprincip för en "behovsprincip".

Mot. 1988/89

Sk409

12

3. Det ursprungliga pensionsbeslutet byggde på att folkpensionen skulle Mot. 1988/89

ge bastrygghet för alla. Tilläggspensioneringen skulle garantera en Sk409

någorlunda oförändrad standard mellan pensionärsåren och den yrkesverksamma
tiden. Genom att under en lång tid lägga näst intill alla
standardförbättringar på folkpensionens pensionstillskott och KBT har
pensionssystemet blivit ännu mera ogenomträngligt både för gemene

man och politiker. Att en pensionärsinkomst bestående av folkpensionen
med pensionstillskott och KBT tillsammans som regel är obeskattad
gör ATP än mindre värd och systemet än mer obegripligt.

4. Fördelningssystemet som sådant, med långt gående schabloniseringar
och bristande civilrättsligt skydd för den enskilde, där risken för att
politiskt godtycke kan kullkasta "avtalets” förutsättningar, leder till att
de som berörs blir osäkra - för att inte säga misstänksamma beträffande
systemets innebörd och får stora svårigheter att överblicka
vilka pensionsförmåner som utfaller när pensioneringstiden väl är inne.

Pensionssystemet och arbetsutbudet

Det svenska pensionssystemet är f.n. utformat så att det uppmuntrar
människor att begränsa sin yrkesverksamma tid. Den rörlighet som finns i
systemet skapar endast rörlighet "nedåt”, d.v.s. den genomsnittliga pensionsåldern
har sänkts.

De regler som samverkat till denna utveckling är

1. 15- och 30-årsreglerna (som kom till för att tillgodose grupper med
relativt få verksamma år i arbetslivet, t.ex. arbetstagare med lång
utbildning och karriärlöner och gifta kvinnor).

2. Reglerna för delpensionering som ersätter inkomstbortfallet vid minskad
arbetstid mellan 60 och 64 år med 65 %.

3. Reglerna för förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl som innebär
att förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl kan beviljas utan någon
som helst prövning av de medicinska skälen mellan 60 och 64 år.

Delpensionen och förtidspensionsen av arbetsmarknadsskäl ger en subvention
till dem som vill minska sitt arbetsutbud eller gå i pension före
ordinarie pensionsålder. Delpensionen har i huvudsak utnyttjats av tjänstemannagrupper.
Tar man dessutom hänsyn till skatteeffekter finner man att
kompensationsgraden efter skatt vid delpension inte sällan är 86 % av
inkomstbortfallet och för förtidspension 88 %.

Den demografiska utvecklingen de närmaste decennierna visar att det är
önskvärt att människor utvidgar sin yrkesverksamma tid, inte minskar den.

De effekter som en senareläggning av pensionsuttaget medför med nu
gällande regler både inom pensions- och skattesystemet är förhållandevis
negativa. Regeringens proposition 1988/89:46 innehöll en väsentlig markering
i denna riktning. Här föreslogs att det kommunala bostadstillägget till
folkpensionärer inte skulle trappas ned till följd av inkomst av tjänst. Syftet
med förslaget var att underlätta och uppmuntra pensionärer att fortsätta att
arbeta efter uppnådd pensionsålder. Förslaget hade dock betydande skönhetsfläckar.
Det skulle inte gälla egenföretagare och trots förbättringen
kommer pensionärer fortfarande att drabbas av marginaleffekter på 60

65 %. Stimulanserna för att öka arbetsutbudet måste vara större. Detta mål
uppnås om det extra avdraget inte avtrappas för inkomst av förvärvsarbete.
Moderata samlingspartiet begärde i motion 1988/89:46 att regeringen snarast
borde lägga fram ett förslag i denna riktning. Givetvis återfanns också kravet
att de nya ”avtrappningsreglerna” inte endast skulle gälla löntagare utan alla
förvärvsarbetande.

För att underlätta för pensionärer som önskar förvärvsarbeta efter 65 års
ålder krävs också ändringar i lagen om anställningsskydd (LAS).

Sparandet

Sorn tidigare påpekats kritiserades fördelningssystemet för dess inverkan på
sparandet. AP-fonderna som egentligen var ett främmande element i
systemet inrättades för att ersätta bortfallande sparande hos hushållen med
ett kollektivt sparande.

Det är väsentligt att stödja hushållens och företagens sparande. Socialdemokraterna
prioriterar däremot ett kollektivt sparande. Detta leder till en
osund förening av politisk och ekonomisk makt.

En satsning på hushållens och företagens sparande leder till en överlägsen
riskspridning och decentraliserat beslutsfattande. Ett land som i övervägande
grad prioriterar kollektivt sparande undergräver också det marknadsekonomiska
systemet och i förlängningen demokratin.

Det pensionssystem som väljs har stor inverkan på ett lands sparstruktur.
Att hushållens sparkvot i Sverige t.o.m. blivit negativ under 1980-talet
hänger samman med statens inriktning på kollektivt sparande genom extremt
högt skatte- och avgiftsuttag.

För att hushållen skall satsa på sparande krävs att de kan råda över sitt
sparkapital och känna att pengarna är "säkrade” även för framtiden.

Långsiktiga sparformer, t.ex. olika typer av pensionssparande är angelägna.
ATP-systemet är dock i ringa utsträckning ett sådant sparsystem,
eftersom de försäkrade inte har någon personlig rätt till de insatta medlen.
De äger inte sina sparmedel och har heller inte rätt till avkastningen på
samma sätt som vid ett egentligt pensionssparande.

En reform av tilläggspensioneringen kan bygga på premiereservteknik.
Folkpensionen kvarstår då oförändrad medan ATP-delen, som förblir
obligatorisk, kan bygga på att varje "försäkrad” får ett konto till vilket
avgifterna förs. Premierna betalas under hela arbetslivet men de första årens
premier avsätts för förtids- och efterlevandepensioner. Även andra modeller
kan väljas. En stor skillnad mot i dag skulle vara att pensionen skulle få ett
civilrättsligt skydd. Den enskilde skulle äga sin andel och sin avkastning och
hela tiden kunna avläsa hur stor avkastningen är och hur kapitalet växer.
Kontots storlek den dag det är dags för pensionering avgör pensionens
storlek för första året. Det resterande kapitalet förräntas därefter vidare
varför pensionsutbetalningarna kommer att stiga år från år. Någon form av
försäkringsmässig utjämning mellan olika konton torde bli nödvändig för att
undvika att personer med kort premiebetalningstid i vissa fall blir "nödlidande”.
Kapitalavkastningen i stället för prisutvecklingen blir en avgörande
faktor för pensionens storlek och dess uveckling under pensionärstiden,
vilket är ägnat att öka stabiliteten i systemet.

Mot. 1988/89

Sk409

14

Det bör finnas möjlighet att valfritt få ansluta sig till konkurrerande
fonder. Även detta skärper intresset för pensionskapitalets utveckling och
den enskilde blir bättre informerad om sina framtida villkor.

Skatteregler skall vidare gynna frivilliga premieinbetalningar för pensionsändamål.
Ingen diskriminering skall ske mellan olika sparformer. Se den
moderata motionen om hushållssparande!.

De försäkrade bör givetvis även få variera pensionssparandet över tiden.
Det bör dessutom vara tillåtet att betala pensionspremier för make/maka
eller barn. Den som satsar några år på familjen skall inte bli lottlös inför
ålderdomen.

Fördelen med informerade pensionssparare är att de i ökande utsträckning
intresserar sig för vårt lands och vårt näringslivs långsiktiga utveckling.
Beslutsfattandet inom politiken skulle därför också kunna styras mot mera
långsiktiga beslut och rationaliteten i beslutsfattandet skulle förhoppningsvis
öka.

SOU 1988:57 har - som redan nämnts - konstaterat att ATP-systemet
kommer att möta betydande problem i framtiden. En förändring av systemet
innebär också betydande påfrestningar särskilt om de kommande åren
kännetecknas av låg eller t.o.m. fallande ekonomisk tillväxt. Vad som nu
påtalas innebär att tillväxtbefrämjande åtgärder måste ges hög prioritet.
Lägre skattetryck och en avreglerad och marknadsinriktad politik utgör de
främsta medlen. Att använda löntagar- och ATP-fonderna som buffertar vid
omläggningen av pensionssystemet är en möjlighet att mildra övergångssvårigheterna
särskilt som den privata sektorns sparande främjas.

Förändringarna

Som framgick av inledningen till denna motion omfattades obligatorielinjen
endast av en minoritet av svenska folket. Representationsreglerna för
riksdagen och andra faktorer ledde dock till att det obligatoriska ATPsystemet
genomfördes trots att folkmajoriteten förespråkade något annat.
När vi nu efter 30 år finner att systemet är vacklande, måste förändringar ske
med största varsamhet, så att de generationer som tvingades in i systemet inte
drabbas av påtagliga rättsförluster.

En förändring av ATP-systemet måste således bygga på att

1. rättsförluster för intjänade rättigheter undviks,

2. systemet får en stabilare utformning, bl.a. måste standardförändringar
- positiva som negativa - gynna/bäras någorlunda lika av de yrkesverksamma
respektive pensionärerna,

3. folkpensionen skall utgöra en bastrygghet,

4. tilläggspensionssystem skall vara fredade från mer eller mindre genomgripande
fördelningspolitiska åtgärder. ”Premierna” motiverade av
s.k. ”fripassagerare” motiverade av sociala skäl skall inte belasta
ATP-systemet utan, om så anses lämpligt, betalas över statsbudgeten,

5. pensionssystemet skall inte motverka den äldre befolkningens arbetsutbud.
En rörlig pensionsålder med regler som motiverar människor att
stanna kvar i arbetskraften så länge de vill och kan är av betydelse för
Sverige med en alltmer åldrande befolkning.

Mot. 1988/89

Sk409

15

6. förslag om lösningar som i och för sig vidmakthåller krav på tilläggspensioner
bör bygga på premiereservprincipen,

7. förslag som förbättrar möjligheterna till frivilligt pensionssparande
genom liberalare avdragsregler vid beskattningen samt återinför rätten
för make/maka att svara för pensionspremier bör läggas fram. Denna
senare förändring bör - på grund av de redan gjorda ändringarna i
efterlevandepensioneringen - dock genomföras omedelbart. Givetvis
kan en sådan politik inte kombineras med en beskattning av livbolagens
pensionssparande. En permanentning av ”engångsskatten” måste således
avvisas.

Omedelbara åtgärder

Sorn påpekats under punkt fem ovan är det angeläget att snarast påverka
pensionärernas möjligheter att fortsätta förvärvsarbeta om de så önskar efter
inträdd pensionsålder.

Lagen om anställningsskydd (LAS) bör därför ändras snarast möjligt.
Samma gäller avtrappningsreglerna vid KBT, där dessa regler inte endast bör
gälla löntagare utan också egenföretagare. Vidare måste marginaleffekter
för förvärvsarbetande pensionärer minskas ytterligare. Detta kan - som
redan påpekats - ske genom att extra avdraget inte avtrappas för inkomst av
förvärvsarbete. I de nu angivna fallen krävs snabb lagstiftning.

Följande förändringar i lagstiftningen under senare år har medfört att
kvinnor numera har större behov än tidigare av att bygga upp ett eget
pensionsskydd:

- avskaffandet av rätten för make att dra av premier för pensionsförsäkring
för andre maken,

- försämringen av familjeskyddet i äktenskapsbalken bl.a. genom att
privata pensionsförsäkringar där görs till enskild egendom från att
tidigare ha varit giftorättsgods,

- förändrade regler för änkepensioneringen som skapar svagare skydd för
äldre änkor.

Vid en förändring av pensionssystemet måste möjligheter öppnas, så att
pensionstrygghet ges bägge parterna i ett äktenskap. De lösningar som bör
sökas, skall kunna anpassas till familjernas egna förhållanden. Att uppfylla
detta krav torde inte skapa större problem vid ett premiereservsystem.
Huvudregeln bör vara att makar har giftorätt i alla former av pensionstillgångar.
Dock kan regeln vara dispositiv, dvs. makar skall ha rätt att reglera
förhållandena på annat sätt.

För att framför allt kvinnornas pensionsvillkor inte skall urholkas på ett
oacceptabelt sätt, är det nödvändigt att de nuvarande 15- och 30-årsreglerna
inte förändras, förrän de kan anpassas till ett nytt regelsystem.

Beslut om utredning av giftorätt i makes ATP-poäng intjänade under
äktenskapet har redan tagits av riksdagen.

Mot. 1988/89

Sk409

16

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

[att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny parlamentarisk
utredning med uppgift att ge ett samlat, heltäckande förslag till en
revision av ATP-systemet i enlighet med de i motionen anförda
riktlinjerna,1]

1. att riksdagen beslutar att inga försämringar i beskattningshänseende
får genomföras vad gäller pensionssparande under den tid den
nödvändiga reformeringen av pensionssystemet utreds,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om 15- och 30-årsreglerna,1]

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya regler för
avdragsrätt vad gäller premier för pensionsförsäkringar i enlighet med
vad som anförts i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående KBT, pensionärer samt LAS,1]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om det extra avdraget för pensionärer.

Stockholm den 23 januari 1989
Margit Gennser (m)

Anders Andersson (m)
Karin Falkmer (m)
Sonja Rembo (m)

Charlotte Cederschiöld (m)
Bertil Persson (m)
Per Stenmarck (m)

Mot. 1988/89

Sk409

11988/89:Sf338

17