avLarsWernerm.fi.

Motion 1988/89:N249

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89 :N249

avLarsWernerm.fi.

Åtgärder för den svenska gruvnäringen

Bristen på långsiktig planering av gruv- och stålindustrin har orsakat stora
problem med råvaruförsörjningen. Svensk gruvnäring är inte inlemmad i
någon planerad svensk mineralpolitik, och en beskrivning av gruvnäringen
kan därför göras entydig. Järnmalmshanteringen, såväl den norrbottniska
som den i Bergslagen, har under flera år haft problem. Sulfidmalmsbrytningen
däremot, som till största delen är kontrollerad av Boliden, går med vinst.
Hot om nedläggning av sulfidmalmsgruvorna i Västerbotten och i Bergslagen
är en verklighet.

För järnmalmshanteringen i Bergslagen är användandet av ordet gruvdöd
ingen överdrift. Så sent som 1974 var fortfarande 14 järnmalmsgruvor i drift.
För närvarande bryts järnmalm bara vid två gruvor och efter 1991 kan det
vara totalt slut om inget görs.

Det är inte brist på malm som orsakar neddragningarna enligt mineralpolitiska
utredningen (SOU 1979:40). Nedläggningarna är i stället ett resultat av
krassa företagsekonomiska beräkningar, något som också präglat inställningen
vid LKAB. De privata intressenter som är kopplade till gruvhanteringen
har i stället valt att satsa resurserna på mer expansiva områden. En
annan bidragande orsak till järnmalmskrisen är uppbundenheten till EGländerna.
När stålverken i dessa länder drar ned kapaciteten får det svåra
återverkningar för de svenska järnmalmsgruvorna. Inte minst LKAB har fått
erfara detta.

Svensk storfinans har valt att satsa sina resurser i gruvmateriel- och
gruvkonsultbranschen. Syftet har varit att i övriga världen marknadsföra det
kunnande som under årtionden byggts upp i landet. Inte minst görs
satsningar i tredje världens länder. Resultatet av denna teknologiexport
innebär att nya gruvor öppnas runt om i världen. Gruvor som därigenom blir
ett direkt hot mot svensk gruvnäring, ett cyniskt spel som på ett träffande sätt
har uttryckts i boken ”Plundring eller planhushållning”: ”När bolagen talar
om att nedläggningar beror på situationen på världsmarknaden förtiger de
noga att de själva bidragit till att skapa denna marknad.” Sett mot den
beskrivna situationen för svensk gruvnäring framstår behovet av en för
landet planerad gruvverksamhet som något helt nödvändigt. Grundtanken i
en sådan planering måste vara att landets mineralförekomster ägs av
samhället.

Den borgerliga regeringen undergrävde på olika sätt sådana strävanden.
Uppdelningen av SGU var ett sådant exempel. Förslaget innebär att landets
mineraltillgångar i ännu högre grad än tidigare kom att kontrolleras av

privata intressen. På samma sätt kommer den internationalisering av SGU Mot. 1988/89

som eftersträvas att bli ett komplement till gruvmateriel- och gruvkonsultin- N249

dustrins internationalisering. Inte heller den socialdemokratiska regeringen

har gett några antydningar om att man vill ändra inriktningen för svensk

gruvnäring. Kanske borde man erinra sig vad Hjalmar Branting yttrade på

sin första riksdag 1897: ”Där gäller det egendom, om vilken ingen människa

kan säga, att den bör tillhöra en enskild person. Där gäller det vad som finns

nedlagt i våra berg, i det svenska folkets gemensamma jord, det gäller att på

alla sätt låta detta komma det allmänna till godo.”

Som ett första viktigt steg bör samhället utnyttja möjligheten till kronoandel
som finns reglerad i gruvlagens 5 kap. 1—4§§. Denna möjlighet har under
såväl tidigare socialdemokratiska regeringar som borgerliga inte utnyttjats.

Det svenska stålet biter inte längre, sägs det. Det är ett felaktigt påstående.

Den svenska järn- och stålindustrin och till den kopplade gruvindustrin har
alla möjligheter att också fortsättningsvis vara av utomordentligt stor
näringspolitisk betydelse för vårt land. Men skall detta vara möjligt krävs en
helt annan syn på verksamheten än den förödande planlöshet och låt-gå-anda
som råder.

Malmer säljs till utländska bolag, som också ges möjlighet att prospektera
efter nya malmer samtidigt som svenska gruvföretag drar ned på prospekteringsverksamheten.
Gruvföretag tillåts i profitivern att agera mycket kortsiktigt.
Statliga gruv- och stålföretag privatiseras och introduceras på börsen.

Tillräckliga initiativ tas inte för att bredda export.

Den nya vägen för svensk gruv-, järn- och stålindustri kräver visioner.

Visioner som innebär att kapital satsas på forsknings- och utvecklingsresurser,
att möjliga förädlingssteg tas tillvara, att det ensidiga handelsberoendet
bryts. Dessa visioner saknas hos berörda företagsledningar.

Men skall idéerna och visionerna ges möjlighet att förverkligas är det
nödvändigt att samhället skaffar sig det avgörande inflytandet över gruv-,
järn- och stålindustrin. Därför kräver vpk att de olika gruvbolagen samt ståloch
smältverken skall föras till ett ”Svenska Metallbolaget” som skall vara
statsägt. Endast då är det möjligt att genomföra den nödvändiga planmässiga
utvecklingen av dessa branscher - en utveckling som innebär att det svenska
stålet fortsätter att bita.

Under de senaste 25 åren har ”gruvdöden”, nedläggning av brytvärda
gruvor, drabbat Sverige hårt. Men samtidigt ökade importen av järn och stål
åren 1977—1981 med 31%. 1986 fylldes 60% av det svenska stålbehovet av
import. Och detta sker i ett land som har världens främsta tillgångar på
förstklassig järnmalm inom sina gränser. Den svenska stålindustrin har gjorts
allt mer beroende av skrotimport. Eftersom skrotpriserna hela tiden stigit
har många stålverk fått problem med sin råvaruförsörjning.

Prospekteringen efter nya malmer, både järn- och sulfidmalmer måste
intensifieras. Insatserna måste riktas mot redan kända malmområden, typ
Bergslagen, Västerbotten och Norrbotten, dels mot ”okända” områden.

Beslut om nedläggning av en gruva måste ske från ett samhällsekonomiskt
perspektiv. Detta gäller även när det är aktuellt med öppnandet av en ny
gruva. Ett förstatligande av Boliden, som ett första steg för att forma ett
”Svenska Metallbolaget”, är ett angeläget krav. Företagsledningens kortsik- 5

1* Riksdagen 1988/89.3 sami. NrN247-254

tiga synsätt på gruvnäringen i kontrast till den stora regionala betydelse
företagets gruvor har är ett av skälen till detta.

Men för att kunna ta tillvara svenska mineraltillgångar och minska
importen krävs en bättre kartläggning av förekomsterna. En total malmprospektering
inklusive djupprospektering skulle vara värdefull. En sådan
undersökning skulle, förutom att den ger arbete, också för första gången ge
en totalbild av vad som finns av malmer och metaller samt vad som är värt att
satsa vidare på. Det gäller både järnmalm och sulfidmalm. Det krävs också
teknisk utveckling vad gäller brytnings- och utvinningsmetoder. Även av
beredskapsskäl bör man utnyttja de svenska metallförekomsterna. Det gäller
främst legeringsmetallerna, som inte är så väl prospekterade och som hela
tiden har funnits att köpa utanför landet. Sverige är här sämre undersökt än
t.ex. Finland, trots att det finns stora möjligheter att hitta nya fyndigheter.

Utvecklingen inom prospekteringstekniken går i dag mot s.k. fullprospektering,
d.v.s. en total, förutsättningslös genomsökning av stora arealer i syfte
att finna varje tänkbart slag av mineralfyndighet. I huvudsak tillämpas
samma prospekteringsteknik oberoende av vilken mineral man letar efter.

Gruvindustrin i Sverige konkurrerar med utländska företag som kan
arbeta med rikare fyndigheter och gynnsammare kostnadsläge. För att
bevara den svenska konkurrenskraften är det viktigt att utveckla en mer
kostnadseffektiv processteknik. Om svensk gruvnäring skall överleva så är
det nödvändigt med en motstrategi som sätter stopp för fortsatt gruvdöd,
ökad privatisering och internationalisering.

Vpk kräver:

- Samhällsprövning av alla projekt.

- Inga nedläggningar innan en samhällsekonomisk bedömning är gjord.

- Ökad förädling av mineralråvaror.

Ökad prospektering under samhällets kontroll.

Forskning under demokratisk kontroll och insyn.

- Upprättande av statligt handels- och bytesbolag för gruv- och stålindustrin,
vilket bl.a. innebär satsning på nya handelspartner.

- Planerad teknologiöverföring till andra länder.

- Försörjningstrygghet av metaller som icke är tillgängliga i landet genom
upprättande av bilaterala avtal.

- Ett förstatligande av Boliden.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna att
utvecklingen av svensk gruvnäring bör grunda sig på de riktlinjer som i
motionen anförs,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag och åtgärder så att
svensk gruvnäring kan utvecklas i enlighet med vad i motionen
anförs,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att
inmutningssytemet avskaffas och ersätts med ett enhetligt koncessionssystem,
6

Mot. 1988/89
N249

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna att staten ej Mot. 1988/89
bör upplåta eller överlåta sin kronoandel, som regleras i 5 kap. N249
gruvlagen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i gruvlagen
och andra lagar som reglerar mineralfyndigheter så att nya fyndigheter
helt tillfaller samhället,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
privatägda mineralförekomster överförs i samhällets ägo.

Stockholm den 20 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Karl-Erik Persson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)
Paul Lestander (vpk)