Vissa frågor rörande föräldrabalken
Betänkande 2000/01:LU15
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 29 mars 2001
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Motioner om föräldrabalken (LU15)
Riksdagen avslog motioner från allmänna motionstiden 2000 om föräldrabalken. Motionerna behandlar bl.a. talerätt vid hävande av faderskap, homosexuellas rätt att adoptera och få assisterad befruktning, vårdnad, umgänge, myndighetsåldern samt gode män och förvaltare.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på motionerna
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 26
Motioner från ledamöterna
- Motion 2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, mp, c, fp, s) Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter
- Motion 2000/01:K397 av Lennart Daléus (c) Demokrati för alla
- Motion 2000/01:L402 av Kerstin Heinemann (fp) Mor- och farföräldrars umgängesrätt
- Motion 2000/01:L406 av Sten Tolgfors (m) Adoptionslagstiftningen
- Motion 2000/01:L413 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) Betalningsrutiner för gode män och förvaltare
- Motion 2000/01:L415 av Harald Bergström (kd) Arvodering av förvaltare och gode män
- Motion 2000/01:L416 av Marietta de Pourbaix-Lundin och Berit Adolfsson (m) Talerätt om hävande av faderskap
- Motion 2000/01:L417 av Anita Sidén och Berit Adolfsson (m) Redovisningstid för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare
- Motion 2000/01:L418 av Lars Hjertén (m) och Tuve Skånberg (kd) Gemensam vårdnad och barnens rätt
- Motion 2000/01:L419 av Ulf Nilsson (fp) Barnet behöver båda föräldrarna
- Motion 2000/01:L421 av Lars Elinderson (m) Mor- och farföräldrars umgängesrätt med barnbarn
- Motion 2000/01:L429 av Berit Adolfsson (m) Utsatta barn
- Motion 2000/01:L433 av Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (fp) Hävande av faderskap
- Motion 2000/01:L436 av Elver Jonsson och Runar Patriksson (fp) Barnperspektiv vid adoptioner
- Motion 2000/01:L439 av Maud Björnemalm m.fl. (s) Myndighetsålder
- Motion 2000/01:L443 av Tommy Waidelich och Cinnika Beiming (s) Homosexuellas rättigheter när det gäller adoption och insemination
- Motion 2000/01:L444 av Lars Lindblad (m) Likabehandling oavsett sexuell läggning
- Motion 2000/01:L446 av Lisbeth Staaf-Igelström och Ann-Kristine Johansson (s) Vårdnadsutredningar
- Motion 2000/01:L448 av Kia Andreasson (mp) Ekonomiskt utnyttjande av hjärnskadade
- Motion 2000/01:L449 av Anita Johansson m.fl. (s) Barn till homosexuella föräldrar
- Motion 2000/01:L453 av Viviann Gerdin och Agne Hansson (c) Talerätt
- Motion 2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) Sexuellt likaberättigande
- Motion 2000/01:Sf241 av Rigmor Stenmark (c) Översyn av lagstiftning vid adoption av utländska barn
- Motion 2000/01:Sf273 av Alf Svensson m.fl. (kd) Ekonomisk trygghet för familjer och barn
- Motion 2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) Ett samhälle för barnen
- Motion 2000/01:So458 av Thomas Julin m.fl. (mp) Omhändertagande av barn
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2001-01-25
Justering: 2001-03-08
Trycklov: 2001-03-19
Justering: 2001-03-08
Trycklov: 2001-03-19
Betänkande 2000/01:LU15
Alla beredningar i utskottet
2001-01-25
Motioner om föräldrabalken (LU15)
Lagutskottet föreslår att riksdagen avslår motioner från allmänna motionstiden 2000 om föräldrabalken. Motionerna behandlar bl.a. talerätt vid hävande av faderskap, homosexuellas rätt att adoptera och få assisterad befruktning, vårdnad, umgänge, myndighetsåldern samt gode män och förvaltare.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2001-03-28
Debatt om förslag 2000/01:LU15
Webb-tv: Vissa frågor rörande föräldrabalken
Dokument från debatten
- 2001-03-28Protokoll 2000/01:87
Protokoll från debatten
Anf. 108 BERIT ADOLFSSON (M)
Fru talman! Nej, jag har förvisso noterat att Kjell
Larsson inte har lovat någon ökad lodjursjakt. Jag
ställer frågan i förhållande till utredningens förslag.
Den utredningen hade en expertgrupp av breda intres-
sen i sammanhanget. Vi har noterat i debatten i kam-
maren i dag att regeringen har ändrat på punkt efter
punkt i Rovdjursutredningens förslag, förslag som
hade till syfte att öka förståelsen för nödvändigheten
av att ha en sammanhållen rovdjurspolitik. Utred-
ningen har på ett flertal punkter just pekat på nödvän-
digheten av acceptans, av att tillåta skyddsjakt för att
skydda sina djur och sin egendom. Men på varje
punkt har regeringen gått åt ett visst håll.
Tror miljöministern att det på det viset verkligen
blir lätt att få den acceptans som är nödvändig? Vad
tycker t.ex. landets 300 000 jägare, som jag är över-
tygad om också vill bidra till en levande rovdjurs-
stam? Men de får ständigt detta motstånd från rege-
ringen.
Anf. 109 KJELL ELDENSJÖ (Kd)
Fru talman! Fortfarande är det så att vi har ändrat
utredningens förslag på ett antal områden inför pro-
positionen, på samma sätt som i samband med nästan
alla propositionen där vi inte helt skriver av utred-
ningen när vi lägger fram dem. Det har vi gjort efter
ett ordentligt remissförfarande. Jag tycker också att
det är viktigt med acceptans. Jag använde en hel del
av mitt inledningsanförande till att diskutera den
frågan. Vad är det som krävs för att vi ska få accep-
tans och förståelse för rovdjursförvaltningen? Jag tror
att det krävs att vi har en ordentlig diskussion om
dessa frågor, att den diskussionen grundas på de kun-
skaper som vi tar fram genom en omfattande och
avancerad rovdjursforskning som vi kan bedriva i det
här landet, som vi kan bedriva just därför att vi nu har
stammar av de stora rovdjuren. Jag tycker att det är
viktigt att vi har bra ersättningssystem. Där innebär
propositionen viktiga steg framåt. Jag tycker att det är
viktigt att vi kan utveckla olika hjälpmedel både för
att skydda tamboskap och för den delen att skydda
jakthundar. Där finns det en hel del som vi kan göra,
och där finns det bra resonemang i propositionen.
Slutligen är det också viktigt att vi visar tydlighet
i vad som är samhällets ambitioner. Om man svävar
på målet, som jag upplever att en del har gjort i de-
batten som å ena sidan säger att vi ska ha rovdjurs-
stammr och å andra sidan försöker glida ut ur det,
skapar man ingen trovärdighet. Då riskerar man bara
att skapa förhoppningar om att vi trots allt kanske inte
behöver ha några vargar i Sverige. Därför har det
varit ett riktmärke för mig i debatten att försöka visa
en tydlighet i diskussionen, att inte backa undan för
den gemensamma ståndpunkt som vi alla i grunden
har, att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar i Sve-
rige.
Anf. 110 ANA MARIA NARTI (Fp)
Fru talman! Jag vill gärna instämma i miljömi-
nisterns resonemang om att vi ska ha en nykter debatt
om rovdjuren liksom en balanserad syn på våra rov-
djur. För att vi ska få det förutsätter det, som jag sade
i mitt huvudanförande, att människor har tilltro till
politiken, att det finns ett slags allmän acceptans för
de resonemang som kan föras på det här området. Vi
visste på förhand att det skulle bli lite olika tyckanden
och tänkanden i de här frågorna. För att reda ut, sorte-
ra begreppen tillsätter man som vanligt en utredning
som har att väga samman, att bedöma olika intressen
som måste vägas samman för att vi ska få en samsyn
och acceptans på frågan.
Då kvarstår min fråga, som jag ställde tidigare till
Michael Hagberg: Vilka är de bärande skälen för att
man ändrar på en utredning som har gjort sitt bästa
för att väga samman de olika tyckanden och tänkan-
den som finns kring denna fråga och som därtill har
gjort att vi inte längre har den acceptans som jag
faktiskt upplevde att vi hade den gång utredningen
presenterade sitt betänkande? Den acceptansen har
försvunnit i och med att regeringen - i och för sig står
det regeringen fritt - ändrat i alltför många småsaker i
det här sammanhanget.
Anf. 111 MARINA PETTERSSON (S)
Fru talman! Jag tycker att det är en något märklig
historieskrivning. Jag var miljöminister också när
utredningen avlämnades. Jag upplevde att det på den
tiden, det är inte så länge sedan, var precis samma
polariserad diskussion om rovdjursfrågan, samma oro
i vissa bygder och hos vissa människor, samma entu-
siasm över det nya innehållet i den svenska naturen
hos många andra. Inte har vi gått från ett tillstånd av
total enighet till ett tillstånd av uppslitande strider för
närvarande.
Jag kan inte svara generellt på frågan varför rege-
ringen har lämnat utredningens betänkande. Låt mig
ta två exempel.
Vi har avstått från att kalla målen för järv och
varg miniminivåer och kallar dem i stället för etapp-
mål. Det hänger ihop med att vi menar att minimini-
våer leder tanken till att detta skulle kunna vara till-
räckligt, vilket vi i dag inte kan säga att det är och
vilket det sannolikt inte är. En enig vetenskapskår
säger att det inte räcker för att skapa livskraftiga
större stammar. Då säger vi att vi går i riktning mot
etappmålet. När vi kommer dit är det läge för en
ordentlig diskussion om eventuellt nya förvaltnings-
former, eventuellt nya sätt att se på utbredningsbete-
endet hos dessa rovdjur, eventuellt nya inslag över
huvud taget i den här politiken. Det är det som är
argumentet.
När det gäller att vi inte vill skriva om 28 § häng-
er det ihop med det som jag var inne på tidigare. Det
finns en stark enhällig remisskritik mot det förslag
som lades fram som gjorde det näst intill omöjligt för
oss att acceptera det förslaget. Därför nöjer vi oss nu
med att behålla den gamla formuleringen i 28 § och
utvidgar den till att gälla även vargar.
Anf. 112 BERIT ADOLFSSON (M)
Fru talman! Frågan om våra rovdjur är nog en av
de frågor som de flesta verkar ha en åsikt om, och det
gäller kanske främst frågan om vargens vara eller
icke vara. Den rymmer allt från starka vargmotstån-
dare till de som vill att vi ska ha en mycket stor varg-
stam.
Personligen tror jag att debatten ofta bottnar i en
känsla av konflikt mellan landsbygd och stad, mellan
folk på landet och beslutsfattare. Det kan vara en
känsla hos en del att många frågor som berör lands-
bygden kan inte påverkas av den lokala befolkningen
utan de avgörs på en helt annan nivå. I denna debatt
kan det lätt bli övertoner åt både det ena och den
andra hållet.
Min åsikt i sakfrågan, vilken jag har redovisat i en
motion, är att inriktningen för rovdjurspolitiken ska
vara att vi ska ha livskraftiga stammar av allt vilt i
Sverige. Samtidigt ska ingen enskild drabbas av ska-
dor eller förluster på grund av nationella intressen.
Det vi i dag ser på många ställen är växande rov-
stammar av varg, björn och lo, vilket ibland har inne-
burit stora problem för befolkningen i områden där
fredade djur förekommer i stort antal.
Det blir också allt vanligare att björn, varg och lo
visar allt större oräddhet. De uppehåller sig runt går-
dar och bebyggelse, och ibland har de dödat tamdjur
av olika slag. Det är i detta fall viktigt att den enskil-
de har rätt att skydda sig och sin egendom och även
rätt att få en eventuell skadeersättning.
Jag vill betona två saker som är viktiga för att
man ska gå en framkomlig väg som borde accepteras
av alla läger.
Den första saken gäller den s.k. nödvärnsrätten.
Förslaget är att man ska ha rätt att skydda sin hund
eller sitt tamdjur om det är skadat eller dödat av ett
rovdjur och man befarar ett nytt angrepp. Detta ska
alltså även gälla vargen. Jag anser att denna nöd-
värnsrätt borde gälla redan när det första djuret an-
grips. Annars är det omöjligt för en enskild att skydda
sina djur. Som förslaget nu är kommer det inte att
vara någon som kan ingripa och skjuta under tiden
som man ser att en hund eller ett tamdjur angrips,
utan man ska vänta tills djuret är dödat och rovdjuret
eventuellt angriper ett nytt djur.
Den andra saken gäller en reglerad avskjutning av
varg. Som jag ser det bör det redan nu införas en
möjlighet till någon form av skyddsjakt eller reglerad
licensjakt på varg. Det är viktigt för att möta tillväx-
ten i de områden som redan har mycket varg. Vi bör
redan nu få ett snabbt och mer smidigt system för att
kunna skjuta vargar och även lo och björn som uppvi-
sar ett felaktigt beteende. Dessa beslut bör kunna
fattas av länsstyrelsen i varje län som har en god
kännedom om de lokala förutsättningarna.
Det är också viktigt att redan nu starta denna kon-
trollerade avskjutning för att möta och respektera den
starka opinion som finns i de delar av landet där rov-
djurstätheten är stor. Man måste ta folks oro på allvar
och tillåta viss jakt i de områden där den allmänna
opinionen är starkt negativ. Man kan i stället låta
rovdjursstammen öka i någon annan del av landet så
att resultatet för landet som helhet blir en ökning.
Genom att hantera utvecklingen på det här sättet blir
det totala resultatet bättre för alla inblandade parter.
Fru talman! Jag har inte något yrkande, utan jag
vill avsluta med att betona vikten av att vi respekterar
de människor som bor i de rovdjurstäta områdena.
Detta går att förena med en livskraftig viltstam, om
man redan nu fattar de rätta besluten. Om vi inte gör
det kommer den här frågan tillbaka till riksdagen om
något år - det är jag övertygad om - när viltstammen
av varg har ökat, och då måste vi återigen ta ställning
till någon form av reglerad jakt.
Anf. 113 MARINA PETTERSSON (S)
Fru talman! Per-Samuel Nisser tycker att man ska
tillåta reglerad licensjakt eller någon form av
skyddsjakt redan nu och i stället låta vargen föröka
sig någon annanstans. Jag vill fråga hur Per-Samuel
Nisser hade tänkt sig att det skulle gå till. Vem ska se
till att vargarna förökar sig någon annanstans?
Anf. 114 BERIT ADOLFSSON (M)
Fru talman! Jag vill i stället vända på det hela och
ställa en motfråga: Hur ska vi då få denna ökning i
Sverige, för jag tror att även Maggi Mikaelsson vill
att vargen ska sprida sig över hela landet? Som det är
nu sker det en ökning bara på ett ställe. Det är ett
problem. För att kunna få en acceptans måste vi nog
tillåta någon form av avskjutning.
Anf. 115 MARINA PETTERSSON (S)
Fru talman! Vargarna flyttar dit där det finns föda
och förökar sig där. Blir det för tätt på ett ställe spri-
der de sig naturligt. Så fungerar ju alla popula-
tionstillväxter. Men Per-Samuel Nisser säger i sitt
anförande att man ska låta vargstammen växa någon
annanstans genom att avskjuta där det är tätt med
vargar. Det måste någon avgöra och se till att det sker
på det sättet, eftersom det inte är det naturliga sättet
som en population sprider sig på. Därför tycker jag att
det vore befogat att få ett svar på frågan hur det ska
ske och vem som ska ta ansvar för det.
Anf. 116 TASSO STAFILIDIS (V)
Fru talman! Vi ser ju det problem som finns i dag.
Jag vet inte om Maggi Mikaelsson har varit i Värm-
land, i Årjängstrakterna, vid gränsen mot Norge eller
i områdena kring Hagfors på gränsen till Dalarna där
detta bedöms som ett väldigt stort problem för
många. Det måste vi ta på allvar och acceptera. Vi
måste försöka att hjälpa till på något sätt.
Det här med nödvärnsrätten är oerhört viktigt. Om
vi redan nu börjar med någon form av kontrollerad
jakt skulle vargen få en mycket större acceptans bland
dem som bor över landet. Även de som vill ha en stor
vargstam skulle kunna se detta som en möjlighet att
få kontroll på tillväxten.
Såvitt jag förstår av Michael Hagbergs anförande
bedömde han att tillväxten går mycket fortare än vad
vi tror. Kanske om redan ett eller två år är vi uppe i
denna nivå, och då kommer den här frågan hit igen.
Jag tror att det vore en riktig väg att gå att redan nu
fatta det här beslutet.
Anf. 117 KJELL ELDENSJÖ (Kd)
Fru talman! Riksdagskolleger! Den här debatten
rör väldigt många, kanske inte så många i storstads-
områdena men i övriga delar av vårt land. Det har
sagts väldigt många kloka saker, och det har sagts en
del annat också i den här debatten hittills. Jag kan inte
undgå att kommentera några påståenden.
Jag välkomnar miljöministerns inriktning mot en
mer nyanserad debatt, det tjänar vi alla på. Men att i
nästa andetag utgå ifrån att det rör sig om ett jaktbrott
så fort som ett radioförsett djur försvinner eller så fort
en radiosändare tystnar är rätt onyanserat, anser jag.
Michael Hagberg, som svarar för majoriteten, sä-
ger sig ha stor respekt och stor förståelse för alla dem
som berörs, men han står ändå bakom alla förslag.
Information från talarstolen ger ingen acceptans i
rovdjursområdena. Ni bedöms efter vad ni beslutar.
Så är verkligheten faktiskt.
Gudrun Lindvall är tyvärr inte här. Hon gjorde ett
påstående som måste tillrättaläggas. Hon sade att det
aldrig har varit så stora stammar av rådjur som vi har
i dag. Detta är fel. All viltinventering pekar på att
läget är det motsatta. Antalet är klart reducerat jäm-
fört med tidigare.
Fru talman! Det här betänkandet har som grund en
mycket omfattande utredning. Den bedömdes av alla
berörda parter som välbalanserad och man hade tagit
hänsyn till alla intresseområden. Betoningen på sam-
arbete med grannländerna när det gäller bl.a. forsk-
ning och inventering var en del. I utredningen var
man också överens om att det behövs förvaltningsåt-
gärder där jakt ska ingå som en naturlig del. Möjlig-
heterna till skyddsjakt skulle också förbättras. Slutli-
gen innehöll utredningen avvägda nivåer för antal och
utbredning av våra rovdjur.
Vad blev då resultatet? Detta har kommenterats
här tidigare av föregångare till mig. Jag vill påstå att
betänkandet är en frikopplad del från utredningen.
Det är faktiskt ett ganska okänsligt förslag med hän-
syn tagen till de människor som berörs, trots allt tal
om förståelse och ödmjukhet som vi har hört här.
När det gäller varg är förslaget faktiskt en för-
dubbling mot dagens situation. Uppgifter från andra
länder tyder på att reproduktionen i ett tidigt stadium
är mellan 25 och 30 % för att sedan öka kraftigt i takt
med fler vuxna hondjur i stammen. Om fem år kom-
mer vi att ha minst 500 vargar i det här landet, varav
säkert minst 100 inom renbetesområdet. Det tycker
jag är olyckligt. Rennäringen tål inte mera störningar.
Det sägs mycket lite i betänkandet om en utvär-
dering när vi nått etappmålen, särskilt för varg, och
om tidsutdräkten för den. Det har också nämnts av
Carl G Nilsson att om utvärderingen skulle ta lika
lång tid som det har tagit att få till stånd ett beslut i
dessa frågor, kanske vi har 1 000 vargar innan vi får
till en verklig förvaltning.
De frågor, fru talman, som jag tycker har fått den
minsta uppmärksamheten men som är oerhört ange-
lägna är förvaltningsfrågorna. Jag vill ha ett konkret
besked av majoritetens företrädare om vem som ska
ta ansvar för förvaltningen av rovdjursstammarna och
hur det praktiskt ska gå till. Ska det vara en statlig
uppgift som i Norge att svara för viltförvaltningen?
Där håller jag med Michael Hagberg, som ju kritise-
rade detta ur jaktetisk synpunkt. Ska inte jakten ingå
som en naturlig del i en förvaltning som sätts in i tid?
Det är den första punkten som jag vill ha ett klarläg-
gande på.
En annan punkt är, som här också har berörts,
oklarheterna kring betänkandets förslag om
skyddsjakt och juridiken kring dessa frågor. Jurister-
na är helt överens om att § 28 i jaktförordningen är
mycket svårtillämpad. Det är många moment som ska
uppfyllas. I realiteten ska man som djurägare först
konstatera ett angrepp och, som Maggi Mikaelsson
säger, om man är modig kan man gärna själv ingripa
och brottas med en björn t.ex. Men de flesta vill nog
använda ett skjutvapen mot rovdjuret i fråga. Man ska
också hinna göra en korrekt värdering av tamdjuret i
förhållande till rovdjuret och sedan ha möjlighet att
avliva detsamma.
Betänkandet innehåller en mycket värdefull del i
beskrivningen av dessa svårigheter, då särskilt kopp-
lat till brottsbalkens § 24. Det ska sägas som erkän-
nande att det är en viktig information. Nu är ju da-
gens verklighet att brottsbalken enligt juridiska ex-
perter är urholkad genom just de rättsfall som anges i
betänkandet. Denna nödventil, brottsbalken, som alla
- Naturvårdsverket, Rovdjursutredningen m.fl. -
trodde skulle finnas finns tyvärr inte.
Min fråga är då till majoritetens företrädare: Är ni
beredda att se över detta ur rättssynpunkt orimliga
läge? Lämna inte lokalbefolkningen och tamdjur-
sägarna i sticket. Vi måste få ett klarläggande på
denna punkt.
Beträffande en del i vår motion som handlar om
personskador konstaterar jag nöjt att ett tillkännagi-
vande finns i förslaget som är linje med vår motion.
Sverige är faktiskt det enda EU-land som inte ersätter
personskador orsakade av rovdjur. I den delen är det
bra. De handläggare som har kontaktats i dessa frågor
av drabbade personer - vi har ett par personer i mitt
hemlän Västerbotten - har gett beskedet att detta är
ett nationellt ansvar. Min tredje fråga till Michael
Hagberg är just denna: Varför kan inte vargen ingå i
detta nationella ansvar när det gäller ersättning för
personskador som orsakats av rovdjur? Finland har en
sådan ordning i dag.
Inventeringarna berörs i ett avsnitt i betänkandet,
och jag vill säga att det är ett mycket bra avsnitt.
Jaktvårdskretsarna, som är över 300 stycken över hela
landet, gör här ett jättejobb på ideell basis. Det är bra
att man här har ändrat på propositionens innehåll.
Beträffande samverkan med grannländerna - ja,
men bara ibland. Betänkandet innehåller en hel del
avsnitt där denna samverkan är utgångspunkt för
rovdjurspolitiken, medan man på de mest centrala
punkterna, nämligen rovdjurens antal och utbredning,
inte alls ska ha den skandinaviska dimensionen i
arbetet. Det är förvånande. Också viltforskarna är
mycket förundrade över detta.
Slutligen, fru talman, är anpassning till EU-regler
och -direktiv viktiga. Miljöministern har också sagt
att vi har att ta hänsyn till internationella konventio-
ner, och det respekterar jag. Sverige är väl föregång-
are på det området.
Rovdjurspolitiken lyder under EU:s habitatdirek-
tiv. Jag ska ta mig friheten att återge vad som står i
habitatdirektivet, där det övergripande målet är håll-
bar utveckling: Huvudsyftet är att främja att den bio-
logiska mångfalden bibehålls med beaktande av eko-
nomiska, sociala, kulturella och regionala behov. För
att bevara biologisk mångfald kan det vara nödvän-
digt att upprätthålla eller främja mänsklig verksam-
het.
Jag tycker att det här passar väldigt bra in på vår
debatt här. Var och en kan fundera över om detta
betänkande är i enlighet med habitatdirektivet. Jag är
något tveksam till att vi uppfyller alla punkter. Vi får
ställa oss frågan om betänkandet i tillräcklig grad
beaktar de sociala, ekonomiska, lokala och regionala
behoven.
Som en del aktiva viltforskare säger kan en alltför
stor rovdjursutbredning leda till att den biologiska
mångfalden motverkas, om det leder till färre betes-
djur exempelvis, både köttdjur och grupper av får.
Vad vi från den norra delen av Sverige vet alldeles
klart är att där vi får en kraftig ökning av lodjuren
handlar det om en utplåning av rovdjursstammarna -
det har jag mycket säkra belägg för - och ett kraftigt
minskat antal småvilt i övrigt.
Jag är alltså personligen mycket tveksam till att
detta förslag till rovdjurspolitik i tillräcklig mån tar
hänsyn till människors situation, deras livsmiljö,
livskvalitet och självbestämmande.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla reser-
vationer där Centerpartiet är med, men för tids vin-
nande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 19.
Anf. 118 TASSO STAFILIDIS (V)
Fru talman! Åke Sandström gör som hans företrä-
dare och moderaternas företrädare i den här debatten.
Han hyllar nämligen utredningen för att ha hittat den
perfekta balansen i de svåra avvägningar som man
måste göra.
Men det som ingen av er har nämnt är att i utred-
ningen var det inte enighet. Det är fem organisationer
som har avgett särskilda yttranden. Det är Natur-
vårdsverket, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfon-
den, Svenska Samernas Riksförbund och Sametinget.
Däremot har Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund
och Lantbrukarnas Riksförbund ställt sig bakom be-
tänkandet.
Min fråga måste då bli: Gör Åke Sandström be-
dömningen att olika, avvikande meningar har olika
värde, så att det är väl avvägt om det är de här organi-
sationerna som står bakom uppfattningarna, medan
uppfattningarna från dem som har reserverat sig inte
tillmäts samma värde?
Anf. 119 KJELL ELDENSJÖ (Kd)
Fru talman! Jag respekterar självklart alla åsikter i
debatten. Jag har ändå uppfattat att i huvuddragen och
i allt väsentligt var man rätt enig i Rovdjursutred-
ningen. Men jag har klart uppfattat att det fanns avvi-
kande meningar.
Anf. 120 TASSO STAFILIDIS (V)
Fru talman! En av de frågor där det fanns avvi-
kande meningar var just tolkningen av 28 § i jaktför-
ordningen. Där finns det väldigt olika uppfattningar.
Åke Sandström sade i sitt anförande att han tycker att
man ska ha rätt att skjuta om ett djur blir angripet av
ett rovdjur.
Jag känner Åke Sandström väl, och jag vet att han
är en erfaren jägare. Jag vet att han vet att det inte
alltid är så lätt att ens skjuta på en älg som ställs av en
älghund, trots att storleksskillnaden är markant i det
fallet.
Anser inte Åke Sandström som jägare att det kan
finnas uppenbara risker att skjuta på ett rovdjur som
anfaller antingen en hund eller ett tamdjur av mindre
storlek?
Anf. 121 VIVIANN GERDIN (C)
Fru talman! Vi ska väl inte gå in på svårigheter i
jaktliga moment. Men det är alldeles klart att Maggi
Mikaelsson med sin erfarenhet också har rätt i det
påståendet.
Vad jag efterlyste var att vi måste få besked i det
tomrum och den oklarhet som nu råder mellan brotts-
balkens 24 § och den nuvarande lydelsen i jaktför-
ordningens 28 §.
Det är inte enkelt. Det har också juristerna vittnat
om i sina omdömen om förslaget.
Anf. 122 TASSO STAFILIDIS (V)
Fru talman! Åke Sandström har ställt ett par frå-
gor till mig som jag nödgas svara på.
Det är ett tomrum mellan nuvarande 28 § och
brottsbalken. Det var därför som jag var väldigt noga
med att förtydliga de juridiska diskussionerna i be-
tänkandet i förhållande till propositionen.
Det är ett förtydligande där vi har gått in i de juri-
diska texterna för att på så sätt lyfta debatten och få
den informerad. I övrig debatt låter det väldigt enkelt.
Åke Sandström och övriga företrädare tycker att
vi med ett enkelt klubblag av Birgitta Dahl ska införa
den nya 28 §. Det är inte enkelt med tanke på svaren
från remissinstanser i den juridiska världen som talar
om vilka problem som det skulle kunna bli.
Det behövs en diskussion om detta. Jag upplever
att vi nu får tid till det. Vi går fram till ett tillfälle där
vi kan diskutera på vilket sätt vi ska förvalta varg-
stammen.
I övrigt tar Åke Sandström upp en väldigt viktig
fråga. Han resonerar kring hur vi förvaltar vårt vilt i
Sverige. Det är möjligt att Åke Sandströms kvalitet
ligger i den jaktliga situationen. Men när det gäller att
förvalta vårt vilt och de viltstammar vi har i Sverige
är vi unika i vårt land.
Jag sade i mitt anförande att vi har den starkaste
älgstammen i hela världen i förhållande till vår yta.
Det har att göra med att vi har förvaltat älgstammen
genom urskiljningsjakt. Precis på samma sätt bedriver
vi i dag urskiljningsjakt på björn och lo.
Vi måste naturligtvis använda de traditionerna när
vi kommer längre fram och får grundliga, fasta och
fina underlag för hur vi ska behandla och förvalta
våra viltslag. Det är naturligtvis målsättningen att
förvaltningen av alla viltslag ska ske på samma sätt,
precis som vi har gjort i flera hundra år i Sverige. Det
hoppas att även Åke Sandström tycker.
Anf. 123 VIVIANN GERDIN (C)
Fru talman! Jag uppfattar det som att Michael
Hagberg är beredd att ta initiativ till en översyn av
rättsläget beträffande oklarheterna mellan brottsbal-
ken och jaktförordningen i detta stycke. Min komp-
letterande fråga får då bli: Kan det ske skyndsamt? I
vilket tidsläge kan en sådan begäran komma?
Jag tror att jag har en del insikter i att förvalta
stammar. Beskedet från Michael Hagberg och majo-
riteten är att även för rovdjuren ska förvaltningen ske
med exempelvis traditionell avlysningsjakt när vi har
nått etappmålen.
Jag har också fått besked att det är jägarna och lo-
kalbefolkningen som har inflytande över den frågan.
Är det rätt uppfattat?
Anf. 124 TASSO STAFILIDIS (V)
Fru talman! I mitt inledningsanförande sade jag
att jag tar starkt avstånd från det sätt på vilket man
bedriver avskjutningsjakt i Norge. Det står jag för,
och det kommer jag alltid att stå för.
Om Åke Sandström läser riktigt noga ser han vad
som står i propositionen om de stammar som jag
tycker att vi har någorlunda grepp om. Det är björn,
och det är lo.
Regeringen föreslår i propositionen att vi ska
flytta ned besluten i förvaltningen av de två viltarter-
na till regional nivå där den lokala kunskapen ska
kunna lyftas upp och belysas.
Anf. 125 VIVIANN GERDIN (C)
Fru talman! Det är vad som gäller för de två vil-
tarterna. Kan jag då slutligen få ett besked om varg-
stammen? Ska den förvaltas?
Kan vi få jakt på vargstammen när vi har nått
etappmålet 200 djur, som jag läst det till? Kan vi få
jakt då eller inte?
Anf. 126 MARIANNE CARLSTRÖM (S)
Fru talman! När vi har utvärderat situationen ska
vi diskutera förvaltningsformer. Det sade jag också i
mitt inledningsanförande.
Förvaltningsformer kan ske genom urskiljnin-
gjakt, licensjakt eller genom traditionell jakt. Det får
tiden utvisa när vi ser hur situationen är.
När vi kommer fram till vårt etappmål ska vi dis-
kutera det grundligt med lokalbefolkning, myndighe-
ter och aktiva medborgare i sammanhanget.
Anf. 127 MARIANNE CARLSTRÖM (S)
Fru talman! Jag läste i ett nyhetstelegram i går:
"Den enda kvarvarande vargen i norska Hedmark har
nu sökt politisk asyl i Sverige för att undkomma för-
följelser från den norska regeringen. I måndags be-
rättade den världskände norske rallycrossföraren
Martin Schanke att han beslutat att adoptera vargen i
ett försök att få folk att reagera mot vargjakten i Nor-
ge. Hittills har nio och de tio vargarna i Österdalen
skjutits". Tyvärr finns den norska inställningen också
här i Sveriges riksdag.
I ett brev från november i fjol läser jag följande:
"Vi är två medelålders kvinnor som bor mitt i skogen
i glesbygd. Vi är också djurägare med bl.a. hundar
och hästar. Alltså borde vi, enligt de mest högljudda
rösterna, höra till dem som inte vill ha en livskraftig
rovdjursstam. Detta stämmer inte. Livskvalitet för oss
är bl.a. att leva med en natur i balans, och där ingår
också rovdjuren."
Fru talman! Rovdjurspolitiken handlar för mig
inte om ett exakt antal. Det kan ingen av oss ange.
Den är en ideologisk fråga. Det handlar om att män-
niskan är beroende av naturen och dess resurser. I
naturen finns och skapas förutsättningar för allt
mänskligt liv. Miljöhänsyn, naturskydd och en ekolo-
giskt hållbar samhällsutveckling är förutsättningar för
människans överlevnad och utveckling. En sociallibe-
ral politik skyddar människans livsmiljö och förvaltar
den för framtida generationer.
Det råder en stor enighet mellan partierna när det
gäller de fyra rovdjuren lo, järv, björn och kungsörn.
Det råder också hygglig samsyn om att stammarna
ska hållas livskraftiga. En av de stora tvistefrågorna
är vad som menas med livskraftig.
Vi har nyligen här från talarstolen hört Per-
Samuel Nisser. Han säger att det är viktigt att vi be-
varar livskraftiga stammar. Sedan går han över till en
argumentering som om vi följde den långt ifrån skulle
innebära att vi bevarar livskraftiga stammar.
På den norra delen av jordklotet delar miljontals
människor livsrum med de rovdjur som behandlas i
propositionen. Vi vet att det inträffar en mängd olika
möten mellan rovdjur och människor utan att det
leder till några allvarliga incidenter. Den grundläg-
gande inställningen hos många människor är att rov-
djuren är en central och viktig del i vår svenska fau-
na.
Intresset för våra stora rovdjursarter har också
ökat under den senaste tiden. Det märker vi inte minst
på det antal rovdjurscentrum som har etablerats i
Sverige på några platser där rovdjuren framför allt
lever.
Här måste också vargens och övriga rovdjurs bi-
ologiska betydelse lyftas fram. Genom att rovdjuren
skattar främst sjuka och svaga djur bibehålls bytes-
djursstammarna vitala. Älgsjuka, rävskabb och har-
pest skulle snabbare ha bemästrats om exempelvis
vargstammen varit större och mer spridd. Likaså
skulle överetableringen av vilda växtätare bättre ha
reglerats så att skogsföryngring inte skulle ha varit
omöjlig, vilket nu är fallet i stora delar av Småland,
Västergötland och Halland.
Men som också har sagts från talarstolen vid flera
tillfällen i dag förorsakar rovdjuren rädsla hos många
människor. Det är rädsla för den egna säkerheten och
för barnens säkerhet. Rovdjurens farlighet för männi-
skor har under de senaste åren debatterats flitigt. Det
gäller i första hand varg och björn. Oavsett vilken
inställning den enskilde individen har i den frågan
anser jag att det är självklart att rädslan måste bemö-
tas med respekt och att den måste tas på största allvar,
även om den skulle vara grundad på skrönor och
fabler.
För att i möjligaste mån bredda och fördjupa all-
mänhetens kunskaper om våra största rovdjur menar
jag att det är viktigt att man bygger ut rovdjurscent-
rum i landet. Som Lennart Kollmats tidigare föreslog
kan de förslagsvis finnas i Dalarna, Värmland och
Lappland, där varg för närvarande förekommer.
Med hänsyn till framför allt den biologiska mång-
falden och förvaltarskapstanken anser jag att minst
500 vargar bör vara etappmålet för rovdjurspolitiken.
Det är en uppfattning som stöds av majoriteten av
forskare på området.
En av de svåraste frågorna när det gäller vargen är
vilken typ av jakt som ska få bedrivas i syfte att före-
bygga skador av vilt. Det är det som vi kallar för
skyddsjakt. Skyddsjakt måste, liksom all annan jakt,
bedrivas på ett etiskt försvarbart sätt. Ett mycket
viktigt krav är att honor inte skjuts ifrån sina ungar.
Jag anser att skyddsjakt inte ska medges, och att
samma regler ska gälla i hela landet. När vargstam-
men däremot har nått ett antal av 200 individer kan
man enligt mitt sätt att se det tänka sig en något ut-
vidgad jakträtt i renskötselområdet, t.ex. genom ett
system där renägarna får betalt för att garantera att
det finns ett visst antal vargar i området. Jag anser
också att beslut om skyddsjakt ska fattas av Natur-
vårdsverket.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till
MJ25, yrkande 3 under punkt 6 och MJ25, yrkandena
4 och 5 under punkt 11.
Anf. 127 KJELL ELDENSJÖ (Kd)
Fru talman! Jag läste i ett nyhetstelegram i går:
"Den enda kvarvarande vargen i norska Hedmark har
nu sökt politisk asyl i Sverige för att undkomma för-
följelser från den norska regeringen. I måndags be-
rättade den världskände norske rallycrossföraren
Martin Schanke att han beslutat att adoptera vargen i
ett försök att få folk att reagera mot vargjakten i Nor-
ge. Hittills har nio och de tio vargarna i Österdalen
skjutits". Tyvärr finns den norska inställningen också
här i Sveriges riksdag.
I ett brev från november i fjol läser jag följande:
"Vi är två medelålders kvinnor som bor mitt i skogen
i glesbygd. Vi är också djurägare med bl.a. hundar
och hästar. Alltså borde vi, enligt de mest högljudda
rösterna, höra till dem som inte vill ha en livskraftig
rovdjursstam. Detta stämmer inte. Livskvalitet för oss
är bl.a. att leva med en natur i balans, och där ingår
också rovdjuren."
Fru talman! Rovdjurspolitiken handlar för mig
inte om ett exakt antal. Det kan ingen av oss ange.
Den är en ideologisk fråga. Det handlar om att män-
niskan är beroende av naturen och dess resurser. I
naturen finns och skapas förutsättningar för allt
mänskligt liv. Miljöhänsyn, naturskydd och en ekolo-
giskt hållbar samhällsutveckling är förutsättningar för
människans överlevnad och utveckling. En sociallibe-
ral politik skyddar människans livsmiljö och förvaltar
den för framtida generationer.
Det råder en stor enighet mellan partierna när det
gäller de fyra rovdjuren lo, järv, björn och kungsörn.
Det råder också hygglig samsyn om att stammarna
ska hållas livskraftiga. En av de stora tvistefrågorna
är vad som menas med livskraftig.
Vi har nyligen här från talarstolen hört Per-
Samuel Nisser. Han säger att det är viktigt att vi be-
varar livskraftiga stammar. Sedan går han över till en
argumentering som om vi följde den långt ifrån skulle
innebära att vi bevarar livskraftiga stammar.
På den norra delen av jordklotet delar miljontals
människor livsrum med de rovdjur som behandlas i
propositionen. Vi vet att det inträffar en mängd olika
möten mellan rovdjur och människor utan att det
leder till några allvarliga incidenter. Den grundläg-
gande inställningen hos många människor är att rov-
djuren är en central och viktig del i vår svenska fau-
na.
Intresset för våra stora rovdjursarter har också
ökat under den senaste tiden. Det märker vi inte minst
på det antal rovdjurscentrum som har etablerats i
Sverige på några platser där rovdjuren framför allt
lever.
Här måste också vargens och övriga rovdjurs bi-
ologiska betydelse lyftas fram. Genom att rovdjuren
skattar främst sjuka och svaga djur bibehålls bytes-
djursstammarna vitala. Älgsjuka, rävskabb och har-
pest skulle snabbare ha bemästrats om exempelvis
vargstammen varit större och mer spridd. Likaså
skulle överetableringen av vilda växtätare bättre ha
reglerats så att skogsföryngring inte skulle ha varit
omöjlig, vilket nu är fallet i stora delar av Småland,
Västergötland och Halland.
Men som också har sagts från talarstolen vid flera
tillfällen i dag förorsakar rovdjuren rädsla hos många
människor. Det är rädsla för den egna säkerheten och
för barnens säkerhet. Rovdjurens farlighet för männi-
skor har under de senaste åren debatterats flitigt. Det
gäller i första hand varg och björn. Oavsett vilken
inställning den enskilde individen har i den frågan
anser jag att det är självklart att rädslan måste bemö-
tas med respekt och att den måste tas på största allvar,
även om den skulle vara grundad på skrönor och
fabler.
För att i möjligaste mån bredda och fördjupa all-
mänhetens kunskaper om våra största rovdjur menar
jag att det är viktigt att man bygger ut rovdjurscent-
rum i landet. Som Lennart Kollmats tidigare föreslog
kan de förslagsvis finnas i Dalarna, Värmland och
Lappland, där varg för närvarande förekommer.
Med hänsyn till framför allt den biologiska mång-
falden och förvaltarskapstanken anser jag att minst
500 vargar bör vara etappmålet för rovdjurspolitiken.
Det är en uppfattning som stöds av majoriteten av
forskare på området.
En av de svåraste frågorna när det gäller vargen är
vilken typ av jakt som ska få bedrivas i syfte att före-
bygga skador av vilt. Det är det som vi kallar för
skyddsjakt. Skyddsjakt måste, liksom all annan jakt,
bedrivas på ett etiskt försvarbart sätt. Ett mycket
viktigt krav är att honor inte skjuts ifrån sina ungar.
Jag anser att skyddsjakt inte ska medges, och att
samma regler ska gälla i hela landet. När vargstam-
men däremot har nått ett antal av 200 individer kan
man enligt mitt sätt att se det tänka sig en något ut-
vidgad jakträtt i renskötselområdet, t.ex. genom ett
system där renägarna får betalt för att garantera att
det finns ett visst antal vargar i området. Jag anser
också att beslut om skyddsjakt ska fattas av Natur-
vårdsverket.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till
MJ25, yrkande 3 under punkt 6 och MJ25, yrkandena
4 och 5 under punkt 11.
Anf. 128 MARIANNE CARLSTRÖM (S)
Fru talman! Jag har två korta, klarläggande frågor.
Vad har Harald Nordlund för slutligt mål för an-
talet vargar? Etappmålet var 500, men vilket är det
slutliga målet? Det är den först frågan.
Den andra är: Vilken majoritet av forskare är det
som anser att det behövs 500 för att säkerställa den
genetiska basen? Var finns den majoriteten?
Anf. 129 KJELL ELDENSJÖ (Kd)
Fru talman! Jag kan inte ange vilka forskare det
är. Jag har läst precis det som jag sade i underlag för
det ställningstagande som vi ska göra här. En majo-
ritet av forskarna hävdar alltså att för att vi ska få en
livskraftig stam så måste vi uppnå talet 500.
Det som vi nu tar ställning till, och det som jag fö-
reslår, är att vi här i kammaren ska besluta om att
målet ska vara 500 därför att forskarna är överens om
det. Vi är politiskt överens om att vi ska ha livskrafti-
ga stammar. Och vad innebär det? Jag menar att vi
måste ta ställning för 500. Vad det sedan betyder i
förlängningen kan varken Åke Sandström eller jag
säga. Men det är viktigt att vi tar ställning till talet
500.
Anf. 130 MARIANNE CARLSTRÖM (S)
Fru talman! Jag skulle vilja göra några konstate-
randen. Jag konstaterar att med det resonemang som
Folkpartiets främste företrädare i miljö- och jord-
bruksutskottet för här bidrar han till att mycket på-
tagligt förstärka den regionala obalans som vi just nu
ser i Sverige. Det resonemang som Harald Nordlund
för riskerar att leda till att verksamhet av skilda slag
minskar i regioner som är starkt beroende av att få ny
och växande verksamhet för att de över huvud taget
ska leva vidare.
Detta leder i sin tur till att den biologiska mång-
falden minskar. De öppna markerna kommer att för-
svinna på bra många håll i landet med Harald Nord-
lunds resonemang.
Därtill måste jag konstatera att Harald Nordlund
vill centralisera beslut i Sverige. Han vill inte att folk
ska ha en möjlighet att komma till beslutsfattare, utan
att beslut ska fattas på makronivån. Jag vill decentra-
lisera besluten och föra ned dem till folket så att det
blir möjligt att påverka saker och ting. Tydligen vill
inte Harald Nordlund detta.
Låt mig bara slutligen konstatera att det Harald
Nordlund förespråkar inte har acceptans hos dem som
ska bära det som Harald Nordlund förespråkar.
Anf. 131 VIVIANN GERDIN (C)
Fru talman! Det finns ställningstaganden som är
av riksintresse. Frågan om rovdjuren är ett riksintres-
se. Eskil Erlandssons säger: Vi måste låta folk lokalt
fatta de här besluten. Lägg dem på den regionala
nivån!
Det sättet att resonera innebär alltså att man läns-
styrelsevis ska fatta de här besluten. Då skulle vi vara
nära folket. Jag tycker inte det. Det är inte nära folket.
De frågor som vi ska föra nära folk ska vi föra så nära
som möjligt.
Detta är dock ett riksintresse, och måste behandlas
på det sättet.
När det gäller den första frågan, om rädslan, så
sade jag ju att den är ett problem. Men det är viktigt
att vi fortsätter diskussionerna och att vi fortsätter att
sprida kunskap och information om rovdjuren. Jag
tror inte som Eskil Erlandsson att vår strävan att be-
vara den biologiska mångfalden är ett hot mot lands-
bygden, utan jag tror att det är en räddning för lands-
bygden.
Anf. 132 MARIANNE CARLSTRÖM (S)
Fru talman! Det kan möjligen kännas lite vansk-
ligt att som vald representant för Stockholms stad ha
bestämda uppfattningar om viltvård. Förutom rena
kuriositetsfrågor som när någon har mött en räv på
Djurgårdsbron eller när en älg har fastnat i en trafik-
rondell, är de mest aktuella viltfrågorna i Stockholms
stad frågorna om rådjuren och deras aptit på egna-
hemsägarnas tulpaner. Vid de diskussionerna får den
jaktintresserade ofta uppmaningen att omedelbart ta
ned hagelbössan och gå ut och skjuta skarpt. Rådju-
ren är inte något populärt vilt när de uppträder i stor-
stadsinvånarnas omedelbara omgivningar.
Det är en annan sak med de stora rovdjuren. De
hotar inte några tulpaner och finns vanligen långt
borta från storstadens brus, vilket måhända är en av
orsakerna till att diskussionen om rovdjuren kommit
att handla om vilket antal rovdjur av olika arter vi ska
ha i hela landet. Man behöver bara titta på en kartbild
av Sveriges stora, och faktiskt avlånga jurisdik-
tionsområde, för att inse att antalssiffror som norm
för förekomsten av vissa djurarter inte är så välbe-
tänkt.
Nog är vilda djur skickliga, och det gäller inte
minst rovdjuren, men de är inte medvetna om var
Sveriges nationsgränser går. Det är ännu mer tvek-
samt om de skulle respektera dessa gränser om så
vore. De vilda djuren låter sig i första hand styras av
tillgången på mat, och för rovdjuren är det levande
varelser som är maten.
En realistisk rovdjurspolitik måste ta hänsyn till
vissa fakta. Det gäller skydd för människor, tamdjur
och vissa andra viltsorter. Det gäller sättet att jaga
och begränsa rovdjursförekomsten. Det gäller förstå-
else för hur man identifierar de naturliga spridnings-
områdena för olika arter. Behovet av att skydda liv
och egendom från rovdjursangrepp kräver att man
tillåter användande av skjutvapen när det erfordras.
Jag behöver inte gå in på den saken vidare. Den har
tidigare berörts här i debatten.
Jag tycker rentav att jakten på rovdjur kommit att
handla alltför mycket om skyddsjakt och för lite om
traditionell jakt. Jakt på rovdjur får inte bli särskilt
omgärdat med murar av exklusiva regler och be-
stämmelser. Det finns i stället anledning att inlemma
jakten på rovdjur i den väl etablerade jaktkultur som
utvecklats i vårt land.
Den svenska älgstammens tillväxt det senaste
halvseklet är ett gott betyg åt de svenska jägarnas
förvaltning av viltet och naturen. Får de svenska
jägarna bestämma blir det aldrig någon helikopterjakt
på varg, inte ens i en situation då man helt har tappat
kontrollen över vargstammens tillväxt.
Med en fortsättning av de inarbetade rutinerna
skulle även en bättre anpassning av avskjutningen till
lokala förhållanden kunna åstadkommas. Genom
länsvis licensgivning kan vissa rovdjursarter ges fri
tillväxt där tillgången är låg samtidigt som jakten kan
intensifieras där tillgången utgör en belastning för
omgivningen. Viltförvaltning är en lokal fråga som
omfattar olika arealer för olika arter. Det är egentli-
gen aldrig frågan om att bestämma entydiga antals-
siffror för hela vårt avlånga land på en gång.
Uppenbarligen är rovdjurstrycket olika mot om-
givningen i Värmland och mot ganska näraliggande
län. Detta borde vara anledning till olika grad av
begränsning å ena sidan och uppmuntran å andra
sidan av rovdjurstillgången i de olika länen. Däri
ligger ju också en möjlighet att sprida rovdjuren jäm-
nare över landet utan att man i västra Värmland ska
behöva känna sig som ett stort avelscentrum för lan-
dets rovdjur.
Fru talman! Vi måste lära oss att leva med en stör-
re förekomst av de stora rovdjuren. Det kräver också
att vi på ett adekvat sätt lär oss att leva med jakten på
dessa viltarter. Vi måste lära oss hur vi ska begränsa
en för stark tillväxt om en sådan skulle uppstå.
En ytterligare god effekt av en begränsad men
kontinuerlig jakt är att de vilda djurens skygghet
bibehålls. Tamdjurstendenser hos stora rovdjur är
farligt och förödande för befolkningens acceptans av
rovdjuren. Det har vi hört här tidigare i dag från olika
håll.
Fru talman! Den accelererande avfolkningen och
utbredningen av våra glesbygder i vissa delar av lan-
det gör att vi faktiskt inte står inför någon utrotnings-
situation när vi talar om de stora rovdjuren. Vi har
tvärtom hört här i kammaren i dag att det är tillväxt-
hastigheten som föranlett oro, trots att vi är eniga om
att vi ska beständiga rovdjursstammar.
Det är fördelaktigt och viktigt för en god förvalt-
ning av vår fauna att vi lär oss använda både stimule-
rande och begränsande metoder för att styra och ut-
veckla rovdjurstillgången i vårt land.
Fru talman! Med detta vill jag instämma i de tidi-
gare gjorda moderata yrkandena.
Anf. 133 VIVIANN GERDIN (C)
Fru talman! Carl-Erik Skårman säger bl.a. att vi
måste lära oss att leva med rovdjuren. Innan dess
talade han i flera meningar om och för en fri jakt på
rovdjur. Med den politik som Carl-Erik Skårman
förordar behöver vi nog inte lära oss att leva med
dem. Det kommer inte att finnas några rovdjur att
leva med i Skårmans Sverige. En fri jakt måste väl
rimligen innebära och medföra att antalet rovdjur blir
väldigt litet. Är inte Skårman bekymrad över de kon-
sekvenser som det medför beträffande inavel och den
typen av problem? Det innebär ju också ett hot mot
arten på lång sikt.
Anf. 134 MARIANNE CARLSTRÖM (S)
Fru talman! Frågan bygger på ett missförstånd.
Jag har aldrig sagt att det ska vara en fri jakt på rov-
djur. Däremot har jag sagt att man ska ha en allmän
jakt med licensgivning av respektive länsstyrelse.
Harald Nordlund, som är ledamot av jordbruksut-
skottet, känner säkert till att t.ex. älgjakten i landet
bedrivs med hjälp av licensjakt inom vissa arealer och
med vissa givna antal. Det är ett sätt att styra utveck-
lingen av populationen av ett visst viltslag. Jag tycker
att man ska använda detta i det här sammanhanget för
att öka acceptansen hos befolkningen. Genom detta
uppstår inte sådana situationer som nu har uppstått i
Årjäng och på andra ställen. Där har vi fått ett bak-
slag och inte fått någon acceptans för rovdjur.
Anf. 135 VIVIANN GERDIN (C)
Fru talman! Jag tycker inte att man kan dra en pa-
rallell mellan älgjakt och rovdjursjakt. Vi bedriver en
jakt på älg bl.a. för att det är viktigt att hålla nere
stammen. Ett problem har ju uppträtt i det samman-
hanget, nämligen att vi har för få rovdjur som sköter
jakten tillsammans med människan. Människan har
inte förmågan att välja ut de sjuka och svaga älgarna,
vilket rovdjuren gör i första hand. Vi har en oroande
utveckling av älgstammen som bl.a. beror på alltför få
rovdjur. Den jakt som Skårman talar sig varm för
medför ytterligare problem för rovdjursarterna, och
också för älgen som art.
Anf. 136 BERIT ADOLFSSON (M)
Fru talman! Älgstammen har utvecklats på ett
mycket positivt sätt de senaste 50 åren. Detta har
huvudsakligen skett med hjälp av licensgivning. Vi
kan mycket väl se framför oss att situationen i Årjäng
sprids till andra ställen av Sverige. Då kommer det att
behövas olika sätt att begränsa vargstammen. Därför
är det rimligt att man lokalt hos länsstyrelserna, som
känner till de lokala förhållandena, ger licenser för
hur många djur som ska fällas respektive år.
Anf. 137 MARIANNE CARLSTRÖM (S)
Fru talman, ledamöter och åhörare! Jag vill börja
med att yrka bifall till Centerns reservation nr 6.
I debatten angående svensk rovdjurspolitik väljer
jag att inrikta mitt inlägg på vargfrågan. Det finns i
dag stora skillnader i synsätt angående vargens ut-
bredning i vårt land. Detta har blivit mycket påtagligt
efter det att regeringen presenterade sin rovdjurspoli-
tik. Människor som lever i områden med varg känner
oro och olust över vargens närvaro, medan föresprå-
karna för varg ser den som ett pittoreskt inslag i natu-
ren. Det vore önskvärt om vi kunde hitta en lösning
som bidrog till ökad förståelse mellan dem som är för
och dem som är emot varg.
Jag kommer från Värmland och har på nära håll
följt den snabba vargtillväxten i vår region. De se-
naste åren har vargstammen växt med 27-28 %. Det
är enligt forskarna en mycket hög tillväxt redan när
ökningen passerar 10 %. Det är klart att detta har
påverkat människor.
Varg kan i dag skådas på flera ställen i vårt län,
och det är fullt möjligt att åka på vargsafari. Jag rea-
gerade väldigt mycket mot Gudrun Lindvalls tidigare
inlägg där hon sade att vargar finns i skogen och där
bor inte människor. Jag tycker att det är häpnads-
väckande att en riksdagsledamot kan yttra något så-
dant i den här vargdebatten.
Det pågår också snöspårning av varg, och den
görs kontinuerligt i våra gränstrakter i samarbete
mellan Grimsö forskningsstation och högskolan i
Hedmark på den norska sidan.
Det finns en mycket stor kunskap om var och hur
vargen lever. Den senaste rapporten, som jag fick den
18 mars, visar att det finns tolv registrerade vargfa-
miljsgrupper. Till miljöminister Kjell Larsson och
Michael Hagberg vill jag säga att man har konstaterat
och fått bekräftat att det under den senaste tiden skett
nio föryngringar. Dessutom anses en vara sannolik;
en annan är man inte helt säker på.
Centerpartiets ståndpunkt i rovdjursfrågan har va-
rit att hitta en lösning som gör att vi kan ha livskrafti-
ga stammar av rovdjur samtidigt som människors
intressen tas till vara. Beslut beträffande varg vilka
saknar förankring i bygderna kommer aldrig att bli
verkningsfulla. Vi måste lära oss att lyssna och sätta
oss in i hur vargen påverkar människors vardag.
Skyddsjakt efter tillstånd från myndighet, i syfte
att förhindra att varg orsakar allvarliga skador måste
kunna användas i fall där vargen ständigt gör sig
påmind för ortsbefolkningen. Beslut avseende
skyddsjakt bör kunna flyttas ned från Naturvårdsver-
ket till länsstyrelserna. För oss i Centerpartiet är det
av stor betydelse att länsstyrelsen i samråd med
kommunerna har ett inflytande över utvecklingen i
länet.
Den svenska vargstammen måste också ses i ett
globalt perspektiv. Vargen är bevisligen inte ett utrot-
ningshotat djur. Det finns vargar i tusental runtom-
kring i världen, i övriga Europa, Asien och Nordame-
rika. Enligt professor Öje Danell, som är genetiker
vid Sveriges lantbruksuniversitet och forskar i gene-
tik, är det både inkonsekvent och överdrivet att fast-
ställa miniminivåer gällande varg inom landets grän-
ser. Dessa har nu ersatts med etappmål, men jag und-
rar ändå på vilka grunder regeringen lägger fram
förslaget om långsiktiga mål för vargens överlevnad.
Det är befogat att fråga sig om ambitionen är en
egen vargstam avskärmad från yttervärlden. Rege-
ringens förslag om att inte utvidga nödvärnsrätten
förrän man säkrat de 200 vargarna är svårt att förstå.
Rädslan för att vargstammen inte ska överleva anser
jag vara obefogad. 200 vargar i hela Skandinavien
anser forskare vara fullt tillräckligt för att vargstam-
men här ska vara säkrad. Dessutom rör sig vargen
över stora områden, och det finns varg i angränsande
länder.
Oavsett hur många rovdjur vi förespråkar måste vi
acceptera att människor får skydda sig och sina tam-
djur. Jag anser att nödvärnsrätten vid direkt angrepp
från ett rovdjur är en medborgerlig rättighet. 28 § i
jaktförordningen måste därför även omfatta vargen.
Fru talman! Vargens oskygga beteende har skapat
problem, och det påverkar människors levnadsför-
hållanden. Friluftslivet i skog och mark begränsas,
och småviltsjakt med lösa hundar inskränks. Inte alla
djurägare som drabbas av rovdjursskador har erhållit
ekonomisk kompensation. Viktiga inkomster från
uthyrning av jakträtter minskar i värde. I debatten
angående överlevnadsmöjligheter på landsbygden
finns nu vargfrågan med som en mycket viktig punkt,
som vi måste ta på allvar.
Ju fler vargar det blir, desto mer får vi även räkna
med rovdjursangrepp på tamdjur men också på rådjur
och älg i våra marker. Regering och riksdag bör ta
ansvar för den rovdjurspolitik det här beslutas om.
Att ge ersättning i mån av anslagna medel är inte
acceptabelt. Det är inte rimligt att djurägaren ska
drabbas av kostnader för att vi ska ha en livskraftig
vargstam. Jag tycker också att staten ska garantera
ersättning för höjda försäkringspremier på grund av
att varg finns inom ett område.
Med den nya rovdjurspolitiken anslås också mer
pengar till forskning och information om våra rov-
djur. Man ger länsstyrelserna i uppdrag att informera
allmänheten om hur man ska uppträda om man möter
ett rovdjur. Det påpekas i betänkandet att "vid sådana
tillfällen är det viktigt att veta att ex. vargen ska be-
handlas med största respekt". Det är också viktigt att
känna till att man inte ska springa, för då framkallar
man rovdjurets jaktinstinkt. Detta står att läsa i betän-
kandet Sammanhållen rovdjurspolitik, och jag tycker
att det visar att regeringen är medveten om att vargen
faktiskt i sämsta fall kan vara farlig även för männi-
skor.
Genom att använda både utvidgad nödvärnsrätt
och skyddsjakt som förvaltningsinstrument har vi
faktiskt möjligheter att få acceptans för en rovdjurs-
utbredning i vårt land. En stor och stark vargstam
spridd över landet kommer säkert att ge reaktioner
inte bara inom de län där den redan finns utan också
inom andra områden. Reaktionerna kommer säkert
också att bli både positiva och negativa.
Jag vill därför avsluta med att säga att jag tycker
att det är viktigt att både nu och i framtiden lyssna på
människor och väga samman de olika synpunkterna.
Sett till helheten anser jag att Centerpartiet har ett
mycket bra förslag, där det gjorts avvägningar mellan
olika intressen. Jag stöder därför samtliga Centerpar-
tiets reservationer.
Miljöminister Kjell Larsson är inte i kammaren,
men jag vill med anledning av det som han tidigare
sade framhålla att det är viktigt att vi tänker på män-
niskorna i glesbygd. Det är ju där som vargen oftast
finns. Men gör vi det när vi inte tillåter att de får
använda nödvärnsrätten? Det kan faktiskt starkt ifrå-
gasättas.
Anf. 138 BERIT ADOLFSSON (M)
Fru talman! Alla djur kan bli farliga om man be-
handlar dem fel och uppträder fel. Det kan gälla var-
gar och björnar, men det kan också gälla hundar, kor
och tjurar. Den diskussionen är ganska onödig att gå
in på.
Jag skulle vilja korrigera Viviann Gerdin när det
gäller diskussionen om nödvärnsrätt. Stadgandena om
nödvärnsrätten finns i brottsbalken, och den rätten har
man alltid. Det som jag tror att Viviann Gerdin syftar
på är skyddsjakt utan föregående beslut av Natur-
vårdsverket. I betänkandet har införts att detta ska
gälla även för varg. Möjligen tänkte Viviann Gerdin
på förslaget i den utredning som har föregått proposi-
tionen. Det var lite oklart och behöver korrigeras.
Sedan undrar jag om Viviann Gerdin i likhet med
hennes partikamrat Eskil Erlandsson anser att utflytt-
ningen från glesbygden beror på förekomsten av
vargar. Det var nämligen lite grann det som låg i hans
anförande. Jag skulle vilja höra om Viviann Gerdin
delar den uppfattningen.
Anf. 139 MARIANNE CARLSTRÖM (S)
Fru talman! Till Maggi Mikaelsson skulle jag vilja
säga att det i alla fall är absolut nödvändigt att man
får använda nödvärnsrätt eller det här med att skydda
sina tamboskap utan föregående myndighetsbeslut.
Med tanke på den skärpta strafflagstiftning som är i
dag kommer det att vara en tung bevisbörda för den
som nyttjar möjligheten att försvara sina hundar och
sin tamboskap.
Så till det här med landsbygd och utflyttning.
Bland oss som lever med mycket varg i området
debatteras det friskt. Man debatterar den påverkan
vargen har på människor som bor där. Det är helt fel
när man säger att varg bara finns i skogen där männi-
skor inte bor. Varg finns faktiskt på mindre orter, den
finns bland folket där de lever.
Även om ni tycker att människor inte ska vara
rädda för vargen är det ändå många som är det. Man
släpper inte gärna ut sina barn för att gå 1 ½ kilome-
ter från boningshuset till vägen för att åka till skolan.
Man skjutsar faktiskt barn i dag inom vissa områden.
Och vargen är i dag inte svår att se i Värmland.
Anf. 140 AGNE HANSSON (C)
Fru talman! Jag håller med Viviann Gerdin. Jag
tycker att det är oerhört viktigt att man respekterar
människors rädsla och oro. Det sade jag också i mitt
anförande. Jag vet var vargen finns. Jag vet att den
inte enbart håller till i skogen och att man möjligen
lättare kan se den i Värmland. Dock är den inte lätt att
få syn på där heller.
Diskussionen om vilken påverkan vargen har på
glesbygden blir lite haltande eftersom merparten av
den vargkoncentration vi har i Sverige finns i Värm-
land. Rimligen kan inte utflyttningen från glesbygden
i mina hemtrakter läggas det till last. Jag tycker att
det resonemanget haltar lite grann.
Jag har också en fundering. Om man nu skulle
tänka sig att man kan lyfta ned beslutet på länsnivå,
vilket jag vet att många tycker, skulle det för vargens
del innebära att Värmlands län hade det totala ansva-
ret för den svenska vargstammen. Merparten finns ju
i Värmlands län. Hur ska man då hantera det i för-
hållande till befolkningens motstånd, om det nu är så
stort motstånd just i Värmland?
Om man kommer väldigt nära så att vargstammen
börjar minska, hur förhåller sig då Centern till det?
Om man får beslutet på länsnivå, om länsstyrelsen då
ska lyssna på befolkningen och om merparten av
befolkningen vill ha färre vargar betyder ju det att
den svenska nationella stammen är hotad.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2001-03-29
Protokoll med beslut
- 2001-03-29Protokoll 2000/01:88