Herr talman! De flesta frågor vi diskuterar i den här kammaren är sådana som påverkar oss under vår livstid. Det gäller dock inte alla frågor. Dagens ämne handlar faktiskt om sådant som kommer att påverka oss efter vår död. Betänkandet heter nämligen Vissa begravningsfrågor.
Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 2.
Under lång tid har Sverige och svenskarna varit duktiga på att källsortera och återvinna. Att hävda att man vill vara miljövänlig är nog det minst kontroversiella en svensk kan göra i dag, och naturligtvis håller de flesta med om att det är viktigt att vi politiker diskuterar miljöfrågor.
Frågan är då om miljöpolitiken kan gå för långt? Kan vår iver att vara miljövänliga gå för långt? Kan vi källsortera och återvinna för mycket? Fram till för en tid sedan skulle jag nog själv spontant ha svarat nej. Men när regeringen för en tid sedan presenterade det lagförslag vi i dag ska diskutera och debattera höll jag faktiskt på att sätta kaffet i halsen.
Vad handlar då det här lagförslaget om? I stora delar handlar det om precis det som titeln säger, nämligen vissa begravningsfrågor. Flera delar av förslaget är egentligen helt okontroversiella och oproblematiska. Men sedan kommer vi till de stycken som Löfven sannolikt under en stressig dag på jobbet överlät åt någon klämkäck miljöpartist att skriva. För att förklara detta ytterligare tänker jag läsa några rader ur vårt betänkande.
"Av miljökvalitetsmålen har målet Giftfri miljö tydligast kopplingar till frågan om återvinning av metaller efter kremering. I propositionen anges att metall är en ändlig naturresurs som det är viktigt att hushålla med och att återvinning av metaller bidrar till att nå målet om en giftfri miljö.
Regeringen skriver att en annan aspekt är att metalldelar som inte förbränns vid kremeringen och som grävs ned i marken betraktas som" - hör och häpna, herr talman - "avfall enligt miljöbalken och avfallsförordningen . För hantering av avfall gäller enligt Europaparlamentets och rådets direktiv . om avfall och om upphävande av vissa direktiv (Avfallsdirektivet) den s.k. avfallshierarkin som lyfts fram som prioriteringsordning för lagstiftning och politik. Avfallshierarkin innebär att återvinning som huvudregel ska väljas före bortskaffande."
För att sammanfatta detta kort, herr talman: Regeringen vill alltså att det i dag beslutas att metaller som vi har i våra kroppar, exempelvis tandguld och annat, helst ska skickas på återvinning i stället för att läggas i urnan. Man menar seriöst att detta är ett stort problem, vilket framstår som lika seriöst som då man i den tidigare miljödebatten, som ni kanske minns, på allvar hävdade att hela vår framtid avgörs av hur mycket kor fiser. Vi ska inte längre nöja oss med att återvinna och källsortera under vår livstid, utan ska även återvinnas och källsorteras efter vår död, om den klämkäcka Gustav och Stefan får som de vill.
Enligt propositionen bör ädelmetaller av mer personlig karaktär tillsammans med andra metaller vid samma maskinella förfarande skiljas från askan. Vidare framgår att avsikten är att inte heller sådana ädelmetaller ska betraktas som en del av askan då de sorterats bort och att de därmed ska kunna återvinnas.
Vi anser av etiska skäl att detta inte är acceptabelt, åtminstone inte vad gäller rester av metallföremål av mer personlig karaktär. I största möjliga utsträckning bör sådana metallrester tillföras askurnan. Så bör även ske om det krävs en viss manuell hantering. Det menar vi är mer etiskt försvarbart.
Enligt den nuvarande lagstiftningen gäller att alla delar av stoftet som inte förbränts ska tillföras askurnan. Undantag från detta får endast göras om tillförande till askurnan inte kan ske, exempelvis beroende på att föremålet är för stort. Vi menar att dagens bestämmelser om detta är en bättre ordning, framför allt ur ett etiskt perspektiv.
Herr talman! Jag nämnde tidigare mina misstankar om att detta lagförslag sannolikt är en miljöpartistisk produkt, och jag får nog erkänna att mina tankar om detta parti inte är så höga. Personligen hade jag hoppats på att slippa miljöpartistisk miljöpolitik, åtminstone efter min död.
