Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Anf. 1 Beatrice Ask (M)

Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 4, men vi moderater står givetvis också bakom övriga moderata reservationer och våra särskilda yttranden. I lördags kväll besökte jag Närpolisområde Syd i Jämtlands län. Två poliser var då satta att bevaka Härjedalens och Bergs kommuner mellan 17.00 och 03.00. Det är ett enormt område och en uppgift som inte är helt enkel att hantera. Det handlar om ett par tätorter, många byar, flera stora och välbesökta turistområden, långa och halkiga vägar, gränsövergång till Norge och mycket annat. Det handlar om inbrott, slagsmål, narkotika, trafikbrott och familjevåld - där, precis som i alla andra delar av landet. Och det var två poliser. Jag säger inte detta i första hand för att kritisera just förhållandet då och där, utan för att ställa en bild av verkligheten mot de stora orden i regeringens budgetproposition och i utskottstexterna. Kanske är det hög tid för oss att samlas kring ett erkännande av att vårt rättsväsende är tunt och skört. Ja, jag tycker att det är dags att tala om vad som måste göras för att det ska bli starkare och bättre, i stället för att måla orealistiska bilder av verkligheten. Regeringens, och därmed även Vänsterpartiets och Miljöpartiets, budgetförslag för nästa år är i sak tämligen innehållslöst och uppgivet. Några anslagsökningar finns - visst - men synar man dem finner man att de mest handlar om att lappa och laga. De långsiktiga bristerna och problemen orkar ni inte ta tag i. En framgångsrik kriminalpolitik kan bara drivas inom ramen för en allmän välfärdspolitik som innefattar mål om social trygghet, rättvis fördelning och stärkt solidaritet mellan människor, skriver majoriteten om kriminalpolitikens inriktning. Ja, men hur ser det ut i verkligheten efter många års socialdemokratiskt styre? Den allmänna välfärdspolitiken krackelerar, vårdköerna växer. Inte minst missbrukarvården och omhändertagandet av de psykiskt sjuka skapar stora bekymmer. Vad har hänt med den rättvisa fördelningen? Segregationen ökar i Sverige i takt med att tillväxten avtar. Arbetslösheten växer. Detta har tillsammans med samhällsutvecklingen i övrigt lett till större och svårare uppgifter för de rättsvårdande myndigheterna. I brist på resurser och riktiga politiska beslut har vi fått en snabb och vildvuxen privatisering av ordningsbevakningen i Sverige. Det blir allt högre tolerans, både när det gäller att inte anmäla brott och när det gäller att avskriva brott. Handläggningstiderna för utredningar är på många håll långa. Det är kö för dem som ska avtjäna fängelsestraff. Det är mot denna bakgrund budgetförslaget för nästa år ska granskas. De ramar som majoriteten redan har beslutat om innebär att polisorganisationen tillförs ytterligare 225 miljoner kronor. Det sammantagna anslaget till polisväsendet ska användas till att öka antalet poliser och höja kvaliteten i brottsutredningarna. Vidare ska insatserna mot människohandel stärkas, och de extra pengarna ska också användas till att betala Västra Götaland för de merkostnader toppmötet i Göteborg för två år sedan ledde till. Det blir inte många kronor över för de långsiktiga problemen med ett sådant budgetförslag. Rikspolisstyrelsens ledning har konstaterat att "det råder en differens mellan statsmaktens mål för polisverksamheten och myndigheternas reella möjligheter att bedriva polisverksamhet enligt dessa intentioner och mål". Med det anslag majoriteten föreslår och målsättningen att antalet poliser ska öka finns åtskilliga kostnader som inte ryms i budgeten. 80 % av kostnaderna för polismyndigheterna är löner, och med kravet på fler anställda är det helt enkelt en ekvation som inte går ihop, än mindre ger utrymme för nya, omfattande åtaganden. Vi moderater förordade i vårt alternativ en förstärkning om 700 miljoner kronor. Det ger förutsättningar för att anställa fler poliser och klara en del helt nödvändiga utgifter. Det pågår naturligtvis ett förändringsarbete också inom polisen i syfte att effektivisera och modernisera arbetet, vilket behövs. Det kan ge bättre brottsbekämpning, snabbare handläggning av ärenden och en rad kvalitativa förbättringar. Med bättre samarbete över myndighetsgränser och nationsgränser kan polisen nå bättre resultat. Däremot anser jag att de som talar om effektivisering för att möta det underskott som polisen i ett flerårsperspektiv skjuter framför sig enbart lurar sig själva eller väljarna. När det gäller Säkerhetspolisen är majoritetens uppfattning att verksamheten ska dras ned med 30 miljoner kronor, vilket för mig är helt obegripligt. Behovet av ökat personskydd, de internationella kraven på effektiv terroristbekämpning och ökad aktivitet bland extremgrupper gör att majoritetens mycket märkliga slutsats kräver en ordentlig förklaring. Vad är det Säkerhetspolisen ska dra ned på? Antalet åklagare har också minskat de senaste åren. Organisationen är, vilket uppföljningen visar, ansträngd. Att man har lyckats förkorta genomströmningstiden är ett positivt tecken, men samtidigt finns det många orosmoln. Särskilt illa är att 44 % av våldsbrottsärendena avskrivs på grund av bevissvårigheter. Det behövs insatser för att tidigt höja kvaliteten på utredningarna, vilket ställer krav på åklagare och polis och på samverkan dem emellan. För att bringa ned ärendebalanserna och bibehålla hög kvalitet i arbetet behövs resursförstärkningar som vi moderater har varit beredda att anslå. När det gäller domstolsväsendet kan man konstatera att nästan inga domstolar når de mål för verksamheten som de själva har satt upp. Variationen mellan olika domstolar är stor. Det är viktigt att domstolarna är effektiva och att verksamheten håller hög kvalitet. Jag har uppfattat att en hel del av det förändringsarbete som pågår syftar till att åstadkomma och utveckla det. Förändringar av såväl den yttre som den inre organisationen innebär att man måste göra avvägningar mellan olika intressen. Om resurserna är alltför snäva motverkas och försvåras nödvändigt förnyelsearbete. Det är till men för den rekrytering av nya medarbetare som verksamheten behöver, eftersom medelåldern är hög. Det är ännu inte ett stort problem att domstolarna i allt högre grad förordnar pensionerade domare för att delta i handläggningen av ärenden eller för att tjänstgöra vid domstol. Tvärtom kan det finnas fördelar att ibland kunna använda erfaren och gedigen kompetens i svåra ärenden. Men om den utveckling som vi kan se fortsätter därför att organisationen inte lyckas rekrytera eller inte vågar anställa fast personal riskeras grunderna för rättstryggheten. Vi moderater skulle vilja se ett mer självständigt domstolsväsende, och vi menar att ökad kraft behövs i hela rättskedjan. Därför förordar vi en förstärkning också av domstolarnas anslag. Herr talman! Jag har försökt att hålla mig till de anslagsförbättringar som vi moderater vill se när det gäller rättsväsendet. Betänkandet behandlar också en rad frågor och motioner som rör verksamheternas organisation, arbete och sådant som borde prioriteras när resurserna fördelas. Andra moderater kommer att beröra bland annat frågor om polisens utbildning och inre arbete samt kriminalvården. Låt mig därför avsluta med att konstatera att det finns en avgörande skillnad mellan oss moderater och Socialdemokraterna när det gäller rättsväsendet. För oss moderater är rättsväsendet en grund för det öppna och fria samhället. Rättsskipningen måste fungera om medborgarna ska ha den frihet och den trygghet som vi anser angelägen. Vi är beredda att göra stora insatser för att klara det. Lag och rätt ska aldrig hanteras som en budgetpost bland andra. Rättsvårdande myndigheter måste ges de förutsättningar som behövs för en väl fungerande verksamhet. Så är det inte i dag. Utmaningarna ökar. Resurserna och möjligheterna att effektivisera hänger inte med. Kostnaderna för rättsväsendets tillkortakommanden både i pengar och i lidande är mycket stora. När polisen inte kan komma, när brottsutredningar avskrivs, när ärenden blir liggande i åratal och när den hotade kvinnan inte vågar gå ut därför att den dömde ännu inte har fått plats i fängelset, då ligger ansvaret hos regeringen och hos riksdagsmajoriteten. Ni gör helt enkelt inte tillräckligt för att förebygga, ingripa och beivra brott.

Anf. 2 Torkild Strandberg (Fp)

Herr talman! Diskussionen om rättsväsendet kommer ofta att handla om siffror. Jag tycker att vi alltid måste ha i minnet att det bakom dessa siffror finns människor av kött och blod. Det finns barn och gamla, det finns föräldrar, det finns anställda och företagare bakom rättsväsendets dystra siffror, människor vilkas liv i grunden förändrats av att de utsatts för brott, människor som har kränkts, fått egendom skadad eller stulen eller kanske värst av allt blivit skadade eller hotade själva. Brottsligheten är inget abstrakt som finns någon annanstans. Brottsligheten finns överallt och skördar överallt sina offer, stora och små. Under förra året polisanmäldes 212 misshandelsfall i Eslöv i Skåne. 1 097 cyklar stals i Kalmar. 3 238 brott mot narkotikastrafflagen anmäldes i Göteborg. I Kiruna fick 54 familjer inbrott i sina bostadshus eller i sina fritidshus. I Malmö anmäldes 88 våldtäkter. 5 019 olaga hot rapporterades i Stockholm. I Linköping blev 42 personer rånade. Sammanlagt anmäldes i fjol 1,2 miljoner brott i Sverige. Det är den högsta siffran någonsin. Bakom dessa cykelstölder, inbrott, rån och våldtäkter döljer sig människor som fått förtroendet för samhället rubbat. Brottsoffer måste i hela rättsväsendet bemötas med respekt, förståelse och erkännande. Brottsoffret ska inte behöva känna sig kränkt två gånger - först av brottslingen och sedan av ett oförstående och oengagerat samhälle. Grunden för att detta ska fungera är att offret känner sig övertygad om att det finns en rimlig chans att förövaren faktiskt åker fast och att brottet som hon eller han har utsatts för klaras upp. Det finns skäl att starkt ifrågasätta om så är fallet i dag. Situationen inom det svenska rättsväsendet är pressad. Poliserna är för få, och de saknar en hel rad viktiga redskap för att komma åt den grövsta kriminaliteten. Åklagarna dignar under ärenden att behandla. Domstolarna är hårt ekonomiskt pressade. Och enligt Domstolsverkets generaldirektör är varannan tingsrätt i Sverige hotad av nedläggning. Situationen inom kriminalvården är akut. Överbeläggning, brist på rehabilitering och drogmissbruk är bara några av de problem som pockar på vår uppmärksamhet i den här kammaren. Herr talman! Sverige behöver fler poliser, och polisen behöver få tillgång till nya arbetsmetoder för att kunna klara upp den grövsta kriminaliteten. Det råder ingen tvekan om att poliserna är för få i vårt land. Om man ringer till polisstationen på helger eller kvällar riskerar man att här och var mötas av en telefonsvarare. De geografiska områdena som ett fåtal poliser ska bevaka blir allt större. Ett välkänt exempel är det från Gällivare/Jokkmokks polisdistrikt som till ytan är lite större än Belgien. Under helgkvällar förväntas detta område bevakas av två poliser. Detta skapar en känsla av otillräcklighet hos poliserna, som vet att de aldrig kan fullgöra de uppgifter som de är ålagda. Det skapar en känsla av otrygghet bland befolkningen när man vet att närmaste polis kanske finns på 20 mils avstånd. Det är ungefär samma förhållande som om Norrköpingspolisen skulle utgå från Stockholm. En av orsakerna till denna otrygghet är naturligtvis bristen på poliser. Mellan åren 1997 och 2002 har antalet poliser i Sverige minskat med 634. Nu har det vänt, och nu ökar antalet poliser, säger ofta representanter för majoriteten i den här kammaren. Det är sant, men siffrorna är inte fullt så heroiska som uttalandena från majoriteten. Under förra året tillkom 29 nya poliser netto i Sverige. Det är ett ganska magert resultat. Det slår tillbaka på en lång rad områden. Människor tar i större utsträckning lagen i egna händer. De tappar tilltron till rättsväsendets förmåga att skydda mot brott, och enorma summor läggs på bevakning, larm och försäkringar. Denna utveckling, där rättstryggheten har blivit en handelsvara och de resursstarka i samhället kan köpa sig egna lösningar och inte behöver lita till det gemensamma, till polisen och till rättsväsendet, är djupt oroande. På grund av polisbristen blir också polisens förmåga att klara upp brott lidande. Statistiken för uppklaring av brott är en skrämmande läsning. Av samtliga brott klaras 15 % upp. Bättre uttryckt kan man säga att 85 % av den anmälda brottsligheten inte klaras upp. 85 % av brottsoffren får inte någon upprättelse. I 85 % av fallen kommer en gärningsman inte ens i kontakt med rättsväsendet och ytterst kriminalvården. Av dem som får sin cykel stulen i Kalmar kan bara 1 % räkna med att brottet klaras upp. Av dem som får inbrott i sin bostad eller i sitt fritidshus i Kiruna kan 96 % kallt räkna med att brottet inte klaras upp. Av misshandelsfallen i Eslöv klaras bara vart femte fall upp. Detta utgör troligen en av de största utmaningarna för rättsväsendet. Risken att åka fast när man begår ett brott måste öka markant. Att 96 av 100 bostadsinbrott inte klaras upp är inte acceptabelt. Att endast 12 % av våldtäkterna klaras upp är än mer skrämmande. För att klara detta krävs det fler närvarande poliser och fler civilanställda inom polisväsendet så att poliserna får tid att arbeta med just polisuppgifter. Men det krävs också nya arbetsmetoder mot både vardagsbrottsligheten och mot den organiserade brottsligheten. Det kan handla om en ökad användning av DNA-teknik i brottsbekämpningen, och det kan handla om rätten till hemlig rumsavlyssning för att komma åt den grövsta kriminaliteten. Men inte heller detta är nog. Ett bra exempel på det här är narkotikabrottsligheten. Tullen spelar en avgörande roll i arbetet med att stoppa knarket vid gränsen. Att då föreslå neddragningar på tullen med uppemot 400-500 anställda och lämna kuststräckan mellan Stockholm och Karlshamn, som är 160 mil lång, utan tullnärvaro är ett bra exempel på att den ena handen inte vet vad den andra gör. Att satsa på polisens narkotikabekämpning blir nästan meningslöst när man rustar ned tullen och möjligheterna att stoppa knarket vid gränsen. Ett litet men bra exempel på hur situationen för våra åklagare är gäller miljöbrotten. För två år sedan tillsattes landets specialutbildade miljöåklagare. Uppgiften var att bekämpa miljöbrotten. Vid utgången av oktober väntade över 4 000 ärenden på att behandlas av landets miljöåklagare. Detta innebär att varje miljöåklagare i dag har ungefär 200 ärenden på sitt bord. Det är uppenbart att miljöåklagarna tillhör en grupp som behöver förstärkning för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Att miljöbrotten inte utreds eller att de utreds med stor fördröjning innebär att förtroendet och respekten för vår miljölagstiftning fullständigt urholkas. Situationen inom kriminalvården är på många sätt ansträngd. Narkotikasituationen är på många håll allvarlig, och överbeläggning är regel snarare än undantag. Överbeläggningen ger ett hårdare klimat, och det är svårt att flytta en fånge som missköter sig. Under år 2003 har en anställd inom kriminalvården för första gången förflyttats eftersom klimatet på anstalten gjorde att den anställde inte kunde fortsätta trots att han, enligt uppgift, skött sina arbetsuppgifter på ett fullt korrekt sätt. Att flytta kriminalvårdens personal, inte de intagna, måste betraktas som en både farlig och ovanlig åtgärd och signal. Problemet med att svensk kriminalvård fungerar dåligt har sin förklaring i både ekonomi och politik. Regeringen skjuter i årets budget till pengar men långt ifrån vad som behövs. Regeringen skjuter till 150 miljoner, men kriminalvården måste spara 200 miljoner under år 2004 och på sikt ännu större belopp. När regeringen säger sig satsa på kriminalvården innebär det i praktiken att en hårdbantad organisation tvingas spara, men något mindre än man annars hade behövt. Att kalla det här för en satsning tror jag är något som det blir oerhört svårt att vinna förståelse för både bland de intagna och bland de anställda inom kriminalvården. Det behövs också en ny politik inom kriminalvården. Det krävs att man vågar ställa krav på fångarna och vågar tro att de klarar att svara på både belöningar och straff. I dag finns det knappast några möjligheter till respons på fångarnas beteende. Detta gör att fångarna har mycket få incitament till skötsamhet och framsteg. Att lägga till tio dagar på straffet, som man gör i dag om man funnit narkotika hos en intagen, är i stort sett meningslöst och ökar bara det problem vi ser med överbeläggningen. Ett felaktigt beteende måste direkt kunna följas av konsekvens, liksom ett riktigt beteende ska kunna premieras. Herr talman! Jag står bakom samtliga våra reservationer och vårt särskilda yttrande men yrkar bifall endast till reservation 3 under punkt 5.

Anf. 3 Ragnwi Marcelind (Kd)

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 1 under punkt 1. I övrigt står vi kristdemokrater bakom alla våra reservationer och särskilda yttranden. Förra veckan var jag i Finland och samtalade då med en vänsterpartistisk riksdagsledamot. Hon berättade om den maratondebatt som hade varit i den finska riksdagen i samband med att man röstade om medlemskapet i EU. Hon berättade om debatten och sade att den varade i flera dagar, dygnet runt. Hon sade att det till och med var en talare som i ett svep talade i sex och en halv timmar. Jag utbrast spontant: Det måste ha varit en vänsterpartist. Nej, sade Outi, det var en kristdemokrat. Jag blev något förvånad. Jag lovar, herr talman, att jag inte ska hålla på i sex timmar här i dag men det skulle vara mycket lätt att tala väldigt länge, mer än den begränsade tid som vi fått oss tilldelade i debatten här i dag. Det är ju ett så engagerande ämne som vi behandlar när vi ska försöka nämna något om polisens situation i Sverige och om kriminalvården, domstolarna och allt annat som rör rättsväsendet. Tilltron till rättssamhället bygger på att medborgarna kan förlita sig på en effektiv brottsbekämpning och på en fri och oberoende rättskipning som ger trygghet för personlig integritet och egendom. Staten ska skapa rättsregler och tillhandahålla sådana resurser att detta garanteras. Förutsättningarna för detta är att rättsväsendet har tillräckliga resurser. Det är också, som vi redan upptäckt, vad den här debatten kommer att handla om. Vi kristdemokrater förordar i vårt budgetalternativ en annan inriktning av den ekonomiska politiken än vad regeringen gör. Vi har avsatt 500 miljoner mer än regeringen och dess stödpartier till rättsväsendet. Men för att lyckas med rättspolitiken krävs det inte enbart mer resurser utan också en fungerande organisation och ett bra ledarskap. Dessutom krävs det tydligare målsättningar. Därför vill Kristdemokraterna att regeringen konkretiserar sina målsättningar för rättsväsendet så att de blir mätbara och kan utvärderas. Det krävs alltså mer konkreta mål för att förbättra brottsbekämpningen. Genom tydliga mål ökar kraven på myndigheterna att bedriva en resultatinriktad verksamhet. Vi vill också, som vi säger i en av våra reservationer, att regeringen ska återkomma med förslag till en konkret aktionsplan för hur de anförda målsättningarna ska uppfyllas. I dag är regeringens mål alltför diffusa. Det är omöjligt att mäta resultaten. Därför krävs det att det här blir mycket mer konkret för att vi ska kunna komma till rätta med den ökande brottsligheten. Utskottet säger i sitt svar att man vill framhålla att regeringen under senare år har gjort ansträngningar för att göra verksamhetsmålen mer kvantitativa och mätbara. Uppenbarligen har man inte lyckats. En av de viktigaste åtgärderna för att komma till rätta med de problem vi har i rättssamhället är att påverka människors inställning till vad som är rätt och fel. Det är därför angeläget att mycket tidigt komma in i en människas liv och påverka dennas värderingar. Bästa sättet att bekämpa brottslighet är, anser vi, förebyggande insatser där framför allt vuxnas ansvar gentemot barn och ungdomar är avgörande. Vuxenvärldens insatser betyder mycket för att få barn och unga att avstå från att begå brott. Oavsett hur det brottsförebyggande arbetet ser ut eller om vi har tydliga målsättningar är det av stor betydelse att rättsapparaten fungerar genom hela kedjan. Därför vill jag säga några ord om polisen. Vi är väldigt oroade över den låga uppklaringsprocenten. I enbart 15 % av fallen binds gärningsmannen till brottet - detta samtidigt som 75 % av alla polisanmälningar avskrivs. Att ett ärende avskrivs innebär inte att någon fälls till ansvar. Olika avskrivningsbeslut som polis eller åklagare fattar medför att berörda gärningar i statistiken redovisas som uppklarade, trots att ingen har dömts för brott. Ärenden avskrivs bland annat för att man ska kunna redovisa låga balanser, även när det finns misstänkta gärningsmän. Detta urholkar naturligtvis allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Därför vill jag gärna att majoriteten i dag redogör för vilka åtgärder man är beredd att vidta för att komma till rätta med detta. Förra veckan hörde vi justitieministern i TV säga att uppklaringen av vardagsbrottsligheten ska öka. Jag skulle gärna vilja veta med hur mycket uppklaringen ska öka, om det finns ett mål för det och vilken strategi majoriteten har till exempel för att följa upp Riksdagens revisorers rapport om avskrivningarna inom polisen. Också när det gäller nedläggningen av tingsrätterna i vårt land skulle jag vilja ha svar här i dag. Har majoriteten kommit fram till någon konkret slutsats? Är det Domstolsverkets rapport, PM, som gick till regeringen i samband med budgeten som gäller? Jag skulle också gärna vilja ha ett svar på frågan om det ska bli så att vi bara ska ha ungefär en tingsrätt i varje län. Jag hävdar att de samhällsekonomiska konsekvenserna av den här centraliseringen över huvud taget inte har dragits. Tillgängligheten är också en säkerhetsfråga som vi menar kräver närmare överväganden. Vi motsätter oss nedläggningarna och har i samband med denna budget en reservation där vi kräver att Domstolsverkets ställning och funktion ska utvärderas. Vi anser att regeringen i dag har ett alldeles för starkt grepp om domstolsorganisationen. Herr talman! Kriminalvården är en avgörande länk i rättskedjan. Om kriminalvården inte fungerar får vi vad vi har i dag, nämligen en återfallsfrekvens på uppemot 40 % bland dem som dömts till fängelse. Det är omöjligt att vara nöjd med att nästan hälften av våra interner återfaller i brott. Dessutom återfaller 60 % i brott av dem som har dömts till fängelse i upp till två år. Hade tiden tillvaratagits på rätt sätt hade vi kanske inte behövt ha tillbaka dessa människor i kriminalvården. Ju fler gånger de återfaller i brott, desto mindre är chansen att rehabilitera. Vi kan bara konstatera att kriminalvården är i kris. Med för lite resurser, överfyllda häkten och fängelser där intagna till och med får bo i förråd och i andra utrymmen är våra anstalter inga effektiva behandlingsenheter. Fängelser där knark och andra droger är mer vanliga än bristen på desamma ger ingen rehabilitering för att återintegrera människor i samhället. Under flera år har jag i den här årliga budgetdebatten lyft upp frågan om det verkligen är rimligt att kriminalvården ska behöva bedriva sin verksamhet på kredit. Man planerar en verksamhet med ett långsiktigt hållbart innehåll och vet att för att kunna genomföra den verksamheten måste man låna pengar genom anslagskredit. Man kan till och med hamna i den situationen att man går för långt och utnyttjar krediten för långt, något som kriminalvården har fått göra år efter år. Nu har man ett underskott på 250 miljoner. Man har alltså inga möjligheter att planera en verksamhet som har det innehåll som krävs för att ge människor den vård och rehabilitering som de behöver för att kunna komma ut i samhället som hederliga samhällsmedborgare, eller åtminstone göra ett försök att komma in i ett hederligt liv. I vår reservation 26 under punkt 28 belyser vi den katastrofala situation som råder på våra häkten. Det är också en fråga som vi har lyft upp om och om igen både i kammaren och i utskottet. Under 2002 var antalet verkställighetsfall 350 i medeltal i våra häkten. Antalet dömda som väntar på fängelseplats har fördubblats under de senaste två åren. Trots allt fint resonemang, trots alla yrkanden och krav från oppositionen och trots alla löften från majoriteten är situationen sämre än någonsin. Vad avser majoriteten att vidta för åtgärder för att komma till rätta med den här situationen? Regeringen måste i handling visa att den vill att brotts- och våldsutvecklingen ska stoppas. Den nedmontering som hittills pågått inom rättsväsendet måste vända i en aktiv satsning på fungerande domstolar, polisstationer i hela landet, poliser på gator och torg, fängelser som rehabiliterar de intagna. En mobilisering av motkrafter mot våldet måste ske aktivt på alla nivåer. Att alltfler ungdomar och andra samhällsmedborgare beväpnar sig måste förhindras. Rättsväsendet måste utvecklas så att det kan möta morgondagens behov och påfrestningar och garantera våra samhällsmedborgare rättstrygghet.

Anf. 4 Alice Åström (V)

Herr talman! När vi i dag debatterar utgiftsområde 4 Rättsväsendet, och budgeten för rättsväsendet under kommande år, är det ganska viktigt att poängtera att det här är ett stort område inom budgeten. Anslaget är 26,5 miljarder nästa år. Av dessa får polisen 14 665 miljoner. Jag tycker att det är viktigt att poängtera det här, för det kan i debatten låta som att det här är ett område som ständigt avrustas och som får väldigt lite resurser. Men så är inte fallet. Under de senaste åren har rättsväsendet ständigt fått ökade resurser. Vi kan mycket väl diskutera: Räcker resurserna? Borde det vara mer? Det finns väl inget område inom budgeten där en majoritet säger: Nej, vi kan minska budgeten på det här området. Vi behöver inte mer pengar. Vi klarar oss jättebra. Självklart är det alltid en balansgång mellan hur man ska satsa resurserna. När det gäller rättsväsendet är den balansgången oerhört viktig. Det är oerhört viktigt att rättsväsendet får resurser för att kunna möta de problem som man ställs inför. Men det är också oerhört viktigt att man inte minskar resurserna till kommunerna när man ska fördela pengarna i budgeten. Vi vet att det är i kommunerna som det brottsförebyggande arbetet är som allra störst. Vi vet att det är i skolorna och inom barnomsorgen som vi faktiskt kan börja lägga grunden för att minska brottsligheten. Vi vet att det är i kommunerna som man framför allt tar ansvaret för missbruksvård. Men vi har tyvärr under de senaste åren sett en våg över hela landet där missbruksvården har minskat. Man satsar inte resurser på missbrukarna. Vi vet att missbrukarna begår brott för att finansiera sitt missbruk. Frågan är: Hur ska vi möta de problem som vi står inför i samhället - ökad kriminalitet, ökat missbruk? Ska vi satsa alla resurser på rättsväsendet för att polisen ska bekämpa brottsligheten och på kriminalvården för att kunna låsa in de kriminella? Eller måste man ha en helhetsbild så att man faktiskt kan se att det inte går att dra in resurser från det brottsförebyggande arbetet? Herr talman! När vi diskuterar våldsbrottsligheten och brottsökningarna i samhället och Moderaterna så väldigt tydligt pratar om brott och straff och bekämpning av brottslighet kanske man också ska se att Moderaterna faktiskt är det enda genuint alkoholliberala partiet i Sveriges riksdag. Om Moderaterna fick bestämma skulle vi slopa alla verkningsfulla restriktioner inom alkoholpolitiken. Om alkoholen släpps fri, som Moderaterna önskar, vet vi att skadorna av brottsligheten och våldsbrottsligheten ökar dramatiskt. Det finns mycket klar och tydlig forskning som visar på sambandet mellan brottslighet, framför allt våldsbrottslighet, och alkoholintag. Man måste ha en helhetsbild i politiken. Det går inte att bara titta på ett område. Herr talman! När vi tittar på polisens verksamhet tycker vi i Vänsterpartiet att det är oerhört viktigt att börja sätta fokus på effektiviteten. Det pågår en mängd projekt inom polisen i dag för att bygga upp en nationell polis där man genom samordning kan nå effektivitetsvinster. Men det räcker inte, herr talman. När polisen själv genomför projekt för att öka sin effektivitet och utlyser en tävling för att se vem som kan upptäcka flest brott ökar effektiviteten dramatiskt. Jag tror att vi måste sätta fokus på effektivitet i organisationen. Vi måste sätta fokus på ledarskap. Vi måste sätta fokus på samordning och vi måste också sätta fokus på antalet poliser. Där är vi helt överens. När jag reser runt på olika närpolisområden i Sverige möts jag ständigt av uttalanden som: Ja, för ett par år sedan var vi 14 poliser här; nu är vi 3. Vid nästa närpolisstation får jag höra: Ja, för ett par år sedan var vi 22; nu är vi nere i 8. När jag börjar räkna ihop hur många poliser som har försvunnit från verksamheten i närpolisområdena och hur många poliser som det finns hos den polismyndigheten kan jag med vanlig enkel matematik konstatera att ett stort antal polistjänster uppenbarligen har försvunnit. Vi måste se över organisationen så att organisationen, administrationen och allt annat arbete inte slukar resurser utan att vi får poliser att arbeta där de behövs allra mest. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi nu när vi trots allt satsar på polisen också sätter fokus på effektiviteten. Herr talman! Ett område som också har varit uppe tidigare i debatten är kriminalvården - den oerhört pressade situation som kriminalvården har. I dag har vi det högsta antalet fångar i Sverige någonsin. Det finns inte anstaltsplatser så att det räcker, utan det har uppstått en överbeläggningsproblematik. Häktena är överfulla. Det finns verkställighetsfall som sitter i häktena, och det är oerhört allvarligt. I den situationen måste man ställa sig frågan: Om polisen inte kan klara upp brott, om man är ineffektiv och om allting går bakåt, hur kan det då komma sig att det blir fler och fler dömda och som är intagna på anstalter? Antalet fångar ökar. Uppenbarligen lyckas polisen, åklagarväsendet och domstolsväsendet åstadkomma någonting. För oss i Vänsterpartiet är det ganska tydligt att detta är en situation som man ska ta på stort allvar. Men det är självklart att det inte bara handlar om att bygga nya anstaltsplatser, utan man måste se hur fångpopulationen kan minskas. Vi vet alla att ju längre straffen är, desto svårare är det att återanpassa människor. Livstidsstraffen behöver förändras. Situationen för de långtidsdömda behöver förändras så att de kan ha elektronisk fotboja längre i slutet av strafftiden. Man skulle behöva införa halvtidsfrigivning för förstagångsdömda - detta för att minska skaderiskerna och för att underlätta en återanpassning. Den elektroniska fotbojan bör kunna användas under längre tid, upp till sex månader. Det är Vänsterpartiets lösning på överbeläggningsproblematiken inom kriminalvården. Vi tror inte att lösningen är att låsa in flera och under längre tid, utan man måste möta denna problematik på ett annat sätt. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i budgetbetänkandet.

Anf. 5 Ragnwi Marcelind (Kd)

Herr talman! Jag har upptäckt att det finns en viss kluvenhet hos Alice Åström när hon försvarar den här budgeten. Å ena sidan säger hon att detta är ett område som verkligen har fått mycket resurser under de senaste åren. Å andra sidan säger hon att det finns ett antal behov. Jag har med intresse läst Alice Åströms uttalande i Stockholms universitets granskning av kriminalvården där hon säger: Vänsterpartiets inställning är att de ekonomiska anslagen i dag är för snålt tilltagna. Då vill jag bara fråga hur det känns att stå i talarstolen och försvara regeringens budget samtidigt som Alice Åström och kanske även partiet uppenbarligen har en annan inställning till behoven inom kriminalvården. Sedan säger Alice Åström att man ska sätta fokus på effektiviteten hos polisen, och det låter ju väldigt bra. Men jag skulle vilja att Alice Åström utvecklade vad det är för slags effektivitet som hon efterlyser. Vilken strategi har hon för att detta ska kunna genomföras? Jag har inte sett någonting av detta i Alice Åströms motioner. Det finns inte så mycket att läsa därvidlag eftersom hon agerar tillsammans med majoriteten. Detta med kommunerna är också väldigt intressant. Flertalet av de borgerliga partierna avsätter mer resurser till kommunerna just därför att vi ser att under den senaste tiden har deras åtaganden via statens pålagor blivit alltför stora. Det är de svaga som får betala. Hur kan Alice Åström försvara den här politiken samtidigt som hon själv uppenbarligen har en helt annan uppfattning?

Anf. 6 Alice Åström (V)

Herr talman! Nej, jag har inte en helt annan uppfattning själv. Det är helt klart att resurserna till kriminalvården i dag utifrån den lagstiftning som gäller och det tryck som finns där är helt otillräckliga. Nu pågår det en del förändringsarbete, men vi i Vänsterpartiet tror inte att det räcker. Därför lägger vi också fram förslag som kommer att tas upp i andra sammanhang än i samband med budgeten. Vi föreslår halvtidsfrigivning för förstagångsdömda, längre tid för elektronisk fotboja i slutdelen av straffet, avskaffande av livstidsstraffet och användande av fotboja i sex månader. Det skulle förändra situationen inom kriminalvården. Med de resurser och det regelverk som finns i dag är det oerhört problematiskt inom kriminalvården. Det står Vänsterpartiet för. Men vi har andra lösningar än att skjuta till mer resurser och inrätta fler anstaltsplatser. Det finns en mängd olika åtgärder som kan vidtas inom polisen. Man behöver jobba vidare med arbetstidsförläggningen. Fler poliser behöver vara i tjänst där de flesta brotten begås. Man behöver sätta större fokus på förstahandsåtgärder vid brottsplatsutredningar. Det behövs en effektivare IT-användning. På många håll finns det oerhört stora brister inom polisen. Det är en mängd sådana åtgärder som måste vidtas för att det ska bli bättre. Det hjälper inte med enbart mer resurser.

Anf. 7 Ragnwi Marcelind (Kd)

Herr talman! Jag börjar med det som Alice Åström avslutade med, nämligen polisens brottsplatsundersökningar. Problemet är att på många platser i vårt land rycker inte ens polisen ut eftersom det är för långa avstånd. Man anser att det inte är meningsfullt att åka i en och en halv timme för ett brott som sannolikt kommer att avskrivas. Så det var inte något bra exempel. Alice Åström sade några andra intressanta saker i den utfrågning som alla partier genomgick. När det gäller detta med anstaltsstorlek propagerar regeringen för att det ska finnas en stor anstalt medan Kristdemokraterna tycker att det är fel tillvägagångssätt, inte minst utifrån närhetsprincipen. Jag skulle vilja att Vänsterpartiet satte ned foten och talade om vad det handlar om när det sägs i det här svaret att Vänsterpartiet är kluvet i fråga om anstalterna. Till sist vill jag kommentera detta med brottsförebyggande arbete. Både Alice Åström och jag vet att om vi ska komma till rätta med problematiken i vårt samhälle måste vi arbeta med människors värderingar, människors syn på vad som är rätt och fel, och det arbetet måste börja väldigt tidigt. Där har Kristdemokraterna gång på gång motionerat om kampanjer där dessa uppgifter och roller synliggörs, alltså den viktiga roll som vuxna har som föräldrar, lärare, barnomsorgspersonal och så vidare. Mig veterligen har Alice aldrig över huvud taget yrkat bifall till vårt yrkande. Det är svårt att få detta att gå ihop. Det är en sak att formulera vackra fraser om vad man vill, men det gäller också att i handling visa att man står för det man säger.

Anf. 8 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag ska inleda med att kommentera det som Ragnwi Marcelind säger om att polisen inte ens tycker att det är meningsfullt att rycka ut. Det är ett stort problem som har med effektiviteten att göra, att avgöra vad som är meningsfullt, om ärendet kommer att bli avskrivet eller om det inte är någon idé att rycka ut. Det är en av de saker som vi måste ta tag i när det gäller polisen. Man måste komma till rätta med den attityden. Det ska inte avgöras på förhand vad som kommer att gå till domstol eller inte. Det finns en mängd sådana saker som behöver lyftas fram. Vi kommer säkert att få tillfälle att diskutera detta flera gånger. Ragnwi Marcelind sade att vi i Vänsterpartiet har en kluven inställning till anstalter. Man skulle kunna få ett effektivare resursutnyttjande med större anstalter, men större anstalter innebär också att människor placeras längre från sina hemorter, vilket försvårar utslussningen och återanpassningen. Där finns det en klar och tydlig problematik. Vi i Vänsterpartiet har inte satt ned foten ordentligt. Jag tycker att det är en viktig diskussion som vi ska fortsätta att föra. När det gäller det brottsförebyggande arbetet och vuxenvärldens värderingar instämmer jag delvis i Kristdemokraternas uppfattning att vuxenvärlden måste reagera på ett helt annat sätt och ta ett större ansvar. Däremot tror jag inte att en landsomfattande kampanj kan förändra attityderna. Men om fler vuxna inte köpte smuggelsprit, om fler vuxna inte köpte smuggelcigaretter, om fler vuxna inte köpte stöldgods, skulle vi kunna överföra andra värderingar. Det skulle också kunna påverka brottsligheten och kriminaliteten. Så det är ett stort ansvar för vuxenvärlden vad det är för värderingar vi överför. Den debatten behöver vi ta.

Anf. 9 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag förstod av Alice Åströms inledning här att vi skulle vara nöjda med att polisen och rättsväsendet får så mycket pengar som de ändå får. Min konkreta fråga till Alice är naturligtvis: Är Alice Åström och Vänsterpartiet nöjda med den budgetfördelning som har gjorts? Det måste vi få svar på här i dag, därför att ni kommer ju inte att sätta ned foten men däremot att trycka på ja-knappen. När det gäller exemplet från i lördags, då jag besökte ett närpolisområde med två poliser, undrar jag: Vad är det de ska effektivisera? Vi ser av RPS redovisning att den budget som ni tänker rösta ja till inte räcker för att fylla på med de tjänster som man skulle behöva, för att täcka scheman för helger och kvällar, för att kunna prioritera ungdomsbrottslighet, för att kunna prioritera narkotikabevakning. Vad ska de här två poliserna i Härjedalen göra? Ska de springa fortare? Vad är det för effektivisering som Vänsterpartiet ser framför sig? Sedan blir man ju mörkrädd när man hör att det nu diskuteras effektivisering också i kriminalvården för att få den att fungera bättre. Ett exempel är halvtidsfrigivning av förstagångsdömda, som det heter. Alice Åström borde väl veta vid det här laget att den som döms till fängelse för första gången inte är ny i branschen. De som döms till fängelse för grova brott har en lång brottskarriär bakom sig. Det handlar naturligtvis om att polis och andra på ett betydligt tidigare stadium borde göra vettiga och fungerande insatser. Att, som Vänsterpartiet är ute efter, lösa kriminalvårdens problem genom att släppa ut de grövsta brottslingarna verkar med förlov sagt rätt korkat.

Anf. 10 Alice Åström (V)

Herr talman! När det gäller att effektivisera inom polisen handlar det mycket om arbetstidens förläggning och om hur man planerar den. Självklart kan inte de två poliserna i det här distriktet springa fortare. Däremot kan man faktiskt effektivisera när det gäller planeringen, när det gäller antalet poliser man har i tjänst nattetid och hur många man har i tjänst dagtid. Den senaste undersökningen som jag sett - nu är den ett par år gammal - visar att vi har allra flest poliser i tjänst i Sverige en onsdagsförmiddag. Här tror jag att det finns mycket som är möjligt att göra. Jag håller med Beatrice Ask om att glesbygdsproblematiken blir större och större. Det handlar också om att fler av de poliser som kommer ut från polisutbildningen blir uppslukade av storstadsområdena och att de söker tjänster där. Det är för få som vill ut och jobba på landsbygden. Det är en problematik som vi kommer att behöva göra något åt de närmaste åren, för de poliser som kommer ut kommer att vara så pass efterfrågade att risken är att de inte kommer ut till glesbygd. När det gäller att lösa kriminalvårdens problem med att släppa ut folk tidigare vill jag säga att om Beatrice Ask hade varit lite mer noggrann hade hon vetat att Vänsterpartiet, redan när frågan kom upp om att man skulle avskaffa halvtidsfrigivningen och förlänga straffen, ansåg att det kriminalpolitiskt var en ineffektiv metod. Vänsterpartiet tror inte på att längre straff löser brottsligheten. Vi tror inte att längre fängelsestraff ger människor större möjligheter till återanpassning. Att i stället säga, som Moderaterna, att ju längre tid vi låser in dem desto längre tid kan vi behandla dem, tycker vi är ganska cyniskt. Det vore bättre att se till att resurserna kommer innan människor hamnar i kriminalvården.

Anf. 11 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Effektiviseringen ska då gå till så att man ska titta på arbetstidens förläggning. Det är ju väldigt svårt att göra det i stora delar av landet, där man inte ens täcker det grundläggande schemat därför att det inte finns personal tillgänglig och inga pengar till att anställa personal för att fylla ut det hela. Och det handlar inte bara om glesbygden. Jag var i Falun häromsistens, och det var samma bekymmer där. Man kunde inte täcka schemat när man skulle behöva. Det handlade inte om att de sitter där på onsdagsförmiddagarna fullt ut, utan det handlar om att antalet poliser inte räcker till för att fylla schemat. Dessutom har man en hög medelålder som problematiserar det hela ytterligare. Frågan är i alla fall: Räcker den budget för polisen som majoriteten lägger fram eller gör den det inte? Har Rikspolisstyrelsen rätt eller fel? Sedan tror inte heller jag att längre straff löser alla problem. Men Vänsterpartiet är ju totalt fixerat vid de dömda. Det är faktiskt en lisa för många brottsoffer att veta att den som har gjort sig skyldig till ett mycket grovt brott och blivit dömd för det åtminstone under den tid som de blivit dömda till inte är ute i samhället. Att lösa kriminalvårdens problem genom att släppa ut de dömda skapar problem på andra håll i samhället som jag tycker att Vänsterpartiet borde beakta.

Anf. 12 Alice Åström (V)

Herr talman! När det gäller att effektivisera och när det gäller att anställa personal är Beatrice Ask mycket väl medveten om att två nya polishögskolor har öppnats, att vi utbildar fler poliser i Sverige i dag än vad vi någonsin har gjort. Beatrice Ask vet också att möjligheten att öka antalet poliser handlar om att kunna utbilda fler poliser. Det är ju inte så att det dräller runt poliser som väntar på att få en anställning och att man ute i polisdistrikten inte har råd att anställa dem. Det här är en problematik som kom av att man stängde polishögskolan. Men nu har det faktiskt öppnats ytterligare två, och det utbildas för fullt. Den här problematiken har ju majoriteten varit medveten om och har vidtagit åtgärder och fortsätter att vidta åtgärder för att komma åt. När det gäller kriminalvården återigen och att Vänsterpartiet bara skulle se till de dömda tycker jag att det är en ganska billig retorik av Beatrice Ask, eftersom Beatrice Ask mycket väl vet att vi i motioner på flera områden lägger fram förslag som handlar om brottsoffren. Men att göra som Moderaterna och koppla ihop brottsoffrets upprättelse med inlåsning av människor är ett mycket förenklat sätt att se på problematiken. Det blir inte lättare om vi får fler och fler farliga människor som har varit inspärrade längre och får sämre möjlighet att komma tillbaka och återanpassas till samhället. De människor som råkar ut för dessa farliga människor i nästa omgång är också brottsoffer, något som man behöver betänka. Vi tror att man både kan satsa på brottsoffer och också våga diskutera återrehabilitering av dem som begår brott.

Anf. 13 Johan Linander (C)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag står bakom samtliga Centerpartiets 24 reservationer och 7 särskilda yttranden, men jag tror att talmannen och mina riksdagskolleger är tacksamma för att jag väljer att yrka bifall enbart till reservation 7 under punkt 10 angående ökad antagning till polisutbildningarna och till reservation 16 under punkt 20 angående sjöpolisen. Samhället är vi, alla vi som bor här i Sverige tillsammans. Vi har kommit överens om att vi inte klarar av att sköta allting själva, och därför måste vi samarbeta. Vi har kommit överens om att samarbeta på lokal, regional och nationell nivå. På den nationella nivån ligger uppgifter såsom försvaret av hela landet, ekonomisk hjälp vid sjukdom, regler för hur vi får bete oss mot varandra och mycket mycket mer. Medborgarna har kommit överens om att dessa uppgifter ska skötas av oss gemensamt. Medborgarna ställer också krav på att uppgifterna ska skötas på ett bra sätt. Vi är förtroendevalda för att se till att uppgifterna blir skötta på ett så bra sätt som möjligt. De människor som jag pratar med runtom i landet tycker att olika samhällsuppgifter är olika viktiga, och nästan alltid får jag höra att rättsväsendet i stort är en av de allra viktigaste, om inte den viktigaste, uppgiften för samhället att klara av. Hela samhället är beroende av att människor kan känna sig trygga, att brottslighet förebyggs på ett effektivt sätt och att de som begår brott grips, åtalas, döms och får avtjäna sitt straff. Tyvärr är det mycket sällan som de människor jag möter är nöjda med hur rättsväsendet sköts. Varför kom inte polisen när vi ringde angående en pågående misshandel? Hur kan män gå fria för att de inte visste vad de gjorde med en kvinna? Varför får jag ett lägre belopp i brottsskadeersättning än vad domstolen dömde ut? Jag skulle kunna fortsätta länge med frågor som jag försökt besvara. När jag har försökt svara de här människorna har jag varje gång sagt: Det har varit en socialdemokratisk regering i snart tio år. Först när svenska folket röstat bort s-regeringen och vi fått en borgerlig regering i landet kan jag lova ordentliga satsningar på rättsväsendet. Med anledning av detta kommer Centerpartiet efter nyår att bjuda in de andra tre borgerliga partierna till en gemensam arbetsgrupp för ett bättre svenskt rättsväsende. Det är positivt att Moderaterna tidigare tillsatt en intern arbetsgrupp om brottsbekämpning. Vi i Centerpartiet tycker att det nu är hög tid för en gemensam borgerlig arbetsgrupp för att vända den negativa utvecklingen med polisbrist, ökad brottslighet och sämre kriminalvård. Vi ska ha en ännu starkare blåslampa på justitieministern. Herr talman! Sverige behöver fler poliser. Detta tror jag att även regeringen håller med om. Men jag skulle gärna se en högre ökningstakt än under år 2002. Då ökade antalet poliser med 29 stycken. Visserligen har majoriteten föreslagit en anslagsökning för polisen. Men det räcker inte, långt därifrån. Det behövs mer resurser, fler behöver antas till polisutbildningarna och en fjärde polishögskola behöver startas upp snarast. Ska vi som samhällets förtroendevalda klara av människors berättigade krav på trygghet, uppklarade brott och lagföring så krävs det fler poliser. Med de kommande stora pensionsavgångarna måste polishögskolorna examinera ännu fler poliser för att vi totalt sett ska få en ökning. Det handlar inte bara om fler poliser utan även om att poliserna gör rätt saker. Centerpartiet ser fram emot en renodling av polisens verksamhet. Det behövs dessutom fler civilanställda så att poliserna verkligen kan ägna sig mer åt polisiär verksamhet. Polisen måste också tillåtas att arbeta på ett mer flexibelt sätt. Det gäller inte minst polisen i landets mer glesbefolkade delar, dessa områden som den socialdemokratiska regeringen praktiskt tagit redan befriat från poliser. Det krävs nya bestämmelser för jour och beredskap i hemmet, och modern teknik skulle kunna användas effektivare. Glesbygdens speciella problem och förhållanden måste också vara en faktor när fördelningen mellan de olika länspolismyndigheterna görs. Nästa del av landet som den socialdemokratiska regeringen verkar vilja polisbefria är skärgårdarna utanför Stockholms- och Västra Götalandsregionerna. Sjöpolisen är skärgårdens närpolis. Det krävs bättre samarbete mellan sjöpolisen, Kustbevakningen och tullen, men sjöpolisen behövs. Herr Talman! Rättsväsendet är som en kedja från polisen via åklagarna och domstolarna till kriminalvården. Hela denna kedja måste fungera. Riksåklagaren har i princip fått en uppgift: att öka lagföringen i fråga om de prioriterade brotten. Detta är alldeles rätt. Lagföringen måste öka. I dag är den till exempel endast 36 % för våld mot kvinnor. För hatbrotten är den 27 %. Men hur ska åklagarna kunna öka lagföringen om de inte tillförs resurser? Organisationen har bantats. Av kanslipersonalen har till exempel 50 % sagts upp sedan 1996. Centerpartiet föreslår ytterligare 50 miljoner kronor i anslag till åklagarna under år 2004. Om det är en ren tillfällighet vet jag inte, men Riksåklagaren kommer att begära ett tillskott på just 50 miljoner kronor för år 2005 för att klara sin verksamhet. Herr talman! För närvarande pågår en centralisering av tingsrättsorganisationen av sällan skådat slag. Domstolsverket åker runt i landet och berättar att hälften av landets alla tingsrätter ska läggas ned. Arbetsmiljön blir allt sämre, frustrationen ute i de berörda kommunerna är stor, och regeringen sitter bara tyst. Vi har debatterat detta många gånger förut, och jag ska inte använda så stor del av min tid till det den här gången. Men Centerpartiet står fast vid att vi ska ha en decentraliserad tingsrättsorganisation. I de län där de senaste årens nedläggningsiver redan dragit fram behövs ett omedelbart besked om att ytterligare nedläggningar inte är aktuella. En annan viktig fråga som jag debatterade med justitieministern för några veckor sedan är de psykiskt störda brottslingarna. Det är inte bara inom rättspsykiatrin som det behövs resurser till psykiatrisk vård utan även inom kriminalvården. Därför har Centerpartiet föreslagit att 20 miljoner kronor av de 75 miljoner kronor som vi vill öka kriminalvårdens anslag med ska reserveras för att stärka den psykiatriska vården inom kriminalvården. Kriminalvårdens förslag, som har kommit nu i helgen, om att låsa in de intagna under en större del av dygnet anser inte vi i Centerpartiet är acceptabelt. Passivisering och ännu sämre återanpassning kommer att bli resultatet. Jag skulle gärna vilja ha ett svar om detta från justitieministern när han är här i kammaren. Ställer justitieministern upp på detta förslag? Det är inte bara psykiatrin som behöver mer resurser. Centerpartiet vill också att frivården, organisationen KRIS, får ett ökat stöd. Vi vill också att det satsas mer på narkotikabekämpningen inom fängelserna. Det finns oerhört mycket mer, förskräckligt mycket mer, som man skulle kunna ta upp under dagens budgetdebatt, men minuterna går snabbt. Jag ser redan i dag fram emot nästa års budgetdebatt. Då hoppas jag att vi har en budget att debattera med kraftiga anslagsökningar till rättsväsendet. Men framför allt ser jag fram emot 2006 års val och en borgerlig regering, en regering som har vilja, handlingskraft och kapacitet att förbättra det svenska rättsväsendet.

Anf. 14 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Under de senaste åren har den socialdemokratiska regeringen satsat mycket pengar på hela rättsväsendet. Den största satsningen har vi gjort på polisen. I årets budgetproposition får rättsväsendet sammanlagt drygt 26,4 miljarder kronor. Det är 1,1 miljarder mer än förra året. Polisen får 825 miljoner kronor mer. Domstolsverket får 50 miljoner kronor. Brottsoffermyndigheten får 3 miljoner kronor mer. Brottsförebyggande rådet får 12 miljoner kronor i tillskott för fortsatt satsning på medlingsverksamhet. Dessutom höjs anslaget för rättshjälp och offentliga försvarare med 100 miljoner kronor. Polisen har sedan 1997 fått anslagen höjda med 4 miljarder kronor. Polisens budget för år 2004 är på drygt 14,6 miljarder kronor. Trots denna jättesatsning är debatten densamma som förut. Det är som om pengarna inte fanns. Vad som hörs är att polisen inte kan göra någonting på grund av att de är för få och att de saknar resurser. Man diskuterar hela tiden den miljard man inte har i stället för att tala om vad man kan göra med alla de miljarder man har till sitt förfogande. Gustav Möller sade någon gång i samband med en budgetdebatt att varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från medborgarna. Jag tycker att det är tänkvärda ord. Använder vi pengarna rätt? Hur mycket mer pengar ska vi skjuta till? Var ligger gränsen för dem som nu tycker att det är alldeles för lite? Det är dags att diskutera hur polispengarna ska användas och hur polisverksamheten ska utvecklas i stället för att fortsätta prata ned allt som har med polisen att göra. De har fått stora resurstillskott. Vi kommer under mandatperioden att utbilda 4 000 nya poliser. Antalet nya poliser ökar för tredje året i rad. Men det räcker inte enbart med mer pengar och fler poliser. Det behövs också en utveckling av polisens arbete. Det handlar om att utveckla arbetsmetoderna och renodla arbetsuppgifterna. Det handlar om vidareutbildning. Det handlar om att bygga upp ett bra samarbete med andra sektorer i samhället. Varje poliskrona vi anslår ska användas där den gör mest nytta. Det är med andra ord hög tid att prata om vad polisen ska leverera och hur. Jag tror att det är mycket viktigt att vi nu äntligen får i gång positiva utvecklingsspiraler. Vi behöver lyfta fram och synliggöra det positiva utvecklingsarbete som pågår ute i landet. Vi behöver, och vill, se exempel på hur polisens arbetsmetoder förbättras. Sådant får spridningseffekter. Vi har en bra poliskår i det här landet. Men den måste bli ännu bättre. Vi får nu fler yngre, välutbildade poliser som kommer att arbeta tillsammans med äldre, erfarna poliser. Herr talman! Budgeten innehåller mer än en polissatsning. Inom domstolsväsendet pågår sedan några år ett omfattande reformarbete. Det syftar till att säkerställa att mål och ärenden även i framtiden ska kunna avgöras på ett rättssäkert och effektivt sätt. Arbetet omfattar domstolsväsendets yttre och inre organisation, renodling av verksamheten och förbättringar av det processuella regelverket. En viktig del av det pågående reformarbetet är att skapa en ny tingsrättsorganisation. I dagens organisation finns ett antal små domstolar med endast ett fåtal domare. Ska man uppnå målsättningen är det nödvändigt att lägga samman vissa små tingsrätter. I årets budgetproposition berörs tingsrättsorganisationen i Värmlands, Kalmar och delar av Västra Götalands län samt Helsingborgs tingsrätt. När det gäller åklagarorganisationen pågår ett förändringsarbete. Syftet är att ytterligare förstärka den operativa åklagarverksamheten. Brottsutredningar ska genomföras snabbt, effektivt och med hög kvalitet. För att åstadkomma kortare handläggningstider och högre lagföring i brottsutredningar ska åklagarna och polisen fortsätta att utveckla sitt samarbete. Tanken är också att åklagarna ska få en mer framträdande och aktiv roll som förundersökningsledare i kvalificerade brottsutredningar. Det finns redan många särskilt utbildade specialiståklagare för bekämpning av kvalificerad brottslighet, som till exempel grov och gränsöverskridande brottslighet. Detta är mycket värdefullt för en vidareutveckling av åklagarverksamheten. Ekobrottsmyndigheten fortsätter att utveckla och förstärka sin verksamhet. Brottsutredningsarbetet genomförs i gemensamma utredningsgrupper med åklagare, poliser, ekonomer och andra specialister för att säkerställa hög kompetens. Men det krävs att revirtänkande och prestige mellan olika yrkeskategorier minskar. En samlad kunskap och erfarenhet är av stor betydelse i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Ekobrottsmyndigheten arbetar med att skapa en "ekobank", där information ska samlas och lagras för att kunna användas i den operativa verksamheten. Det är planerat att systemet ska kunna tas i bruk inom hela myndigheten under 2004. Tanken är att även andra ekobrottsbekämpande myndigheter ska kunna utnyttja systemet. Budgeten innehåller också en satsning på brottsoffer. Brottsoffermyndigheten, som svarar för att främja brottsoffrens ställning, får 3 miljoner kronor mer i anslag från och med 2004. Herr talman! Oppositionens beskrivning av läget i rättsväsendet är likadan som förra årets: Elände och katastrof! Och ingenting gör regeringen! Med oppositionens budgetramar skulle minsann läget vara ett helt annat. Vi skulle ha fler och effektivare poliser. Vi skulle ha en bättre kriminalvård, bättre brottsofferverksamhet, effektivare domstolar med mera. Hur är det egentligen? På vilket sätt skulle allt vara så mycket bättre med era förslag? Hur många fler poliser skulle vi få med den moderata satsningen? Hur många fler platser skulle vi ha i fängelserna om ni fick bestämma? På vilket sätt skulle domstolarna bli effektivare? Sanningen är att den satsning som vi socialdemokrater gjort tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet på hela rättsväsendet de senaste åren är mycket större än vad ni tidigare har föreslagit. Men det låtsas ni inte om. Ni fortsätter er tradition att föreslå mer pengar än vad regeringen gör. Jag kan inte göra mig fri från tanken att ni är besvärade över vårt engagemang i de här frågorna. Ni tycker att rättsväsendefrågorna är era profilfrågor och kan inte acceptera att vi tar initiativ. Men egentligen borde ni välkomna de satsningar som gjorts och som görs. Herr talman! För att vara framgångsrika i det brottsbekämpande arbetet måste vi bekämpa både brottsligheten och brottslighetens orsaker. Vi socialdemokrater har visat att vi menar allvar med detta genom de stora satsningar som vi gjort på rättsväsendet de senaste åren. Vi vet att utanförskap är grogrund för kriminalitet. Det bästa sättet att långsiktigt bekämpa brott är därför att arbeta för ett samhälle där de sociala klyftorna är små - ett samhälle där alla behövs. Arbetet med att stärka välfärden måste därför ständigt pågå, och i det arbetet behövs alla. Vi ska fortsätta att utveckla och förstärka hela rättsväsendet. Det brottsförebyggande arbetet i dess vidaste mening måste förbättras. Och då tänker jag inte bara på det konkreta brottsförebyggande arbete som görs i alla lokala råd som har bildats över landet. Jag tänker också på vad vi alla kan göra som medmänniskor, grannar och vänner eller som medlemmar i föreningar. Alla brott måste bekämpas. Varje brott är ett brott för mycket. Brotten innebär tragedier för dem som utsätts, och brotten trasar sönder solidariteten mellan människor i ett samhälle. Det är inte acceptabelt att unga kvinnor inte vågar gå hem när det är mörkt, av rädsla för att utsättas för brott. Det är inte acceptabelt att unga män med mörk hudfärg inte vågar åka buss sent på kvällen, av risk för att bli nedslagna. Även om de inte utsätts för brott så har rädslan beskurit en stor del av deras frihet. Vi har mycket kvar att göra i kampen mot brott. Vi måste på alla sätt främja samarbete mellan olika aktörer i samhället. Polisen ska utveckla samarbetet med andra delar av rättsväsendet, men den ska också utveckla samarbetet med skolor, socialtjänst och föreningsliv. Brottslighet ska bekämpas överallt i samhället. Herr talman! Den socialdemokratiska politiken bygger på värderingar om frihet, rättvisa och jämlikhet. Brottslighet kränker dessa värden. Av detta följer att all brottslighet måste förebyggas och bekämpas med kraft. Reformarbetet som pågår inom alla delar av rättsväsendet är aktivt och levande. Målet är att skapa trygghet för medborgarna. Vi har alla ett gemensamt ansvar för denna trygghet, vilken bara kan byggas i samverkan och gemenskap. Vi är beredda att ta detta ansvar. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 15 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag är förvånad över att Susanne Eberstein har samma talskrivare som Alice Åström. Men ändock: Ingen från oppositionen har väl från talarstolen sagt att ingenting görs. Vår kritik har varit att den budget som regeringen lägger fram och som ni är beredda att rösta för inte räcker för att uppfylla de krav som samma regering och statsmakt ställer på rättsväsendet. För att hålla oss till polisen är det precis den redovisning som Rikspolisstyrelsen lämnar. Min fråga är då fortfarande hur Susanne Eberstein ser på detta förhållande. Jag är också helt övertygad om att det moderata alternativet är bättre. Det är mer realistiskt. Jag har aldrig sagt från talarstolen att det skulle göra slut på alla bekymmer, vilket talskrivaren trodde att jag skulle säga när Susannes anförande skrevs. Jag är också väldigt glad över att det tas initiativ. Det tog bara ett par år för er socialdemokrater att bestämma er för hur man skulle betala för polisinsatsen i Göteborg vid EU-toppmötet. Om några veckor ska vi ha ytterligare ett toppmöte, som vad gäller insatsen beräknas komma att kosta 40-50 miljoner kronor. Varifrån ska de pengarna tas? När får vi besked om hur kostnaderna ska tas i den frågan? Och varför vägrar man att lyssna på polisen när det gäller förläggning och annat för att pressa kostnaderna - för man har valt ett av de dyraste alternativen när det gäller förläggning. Detta är den typ av handlingskraft som man tyvärr måste kritisera också här i riksdagen.

Anf. 16 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Först vill jag rätta Beatrice Ask: Jag skriver inte Alice Åströms tal. Jag tycker att vi väldigt noggrant ska titta på detta och kanske begära att få en rapport över det inslag som man hade från polisen där man talade om effektiviteten. Jag är säker på att det var vinklat på ett väldigt tråkigt och elakt sätt, men jag tror att det finns mycket att göra inom polisorganisationerna för att få ett effektivare arbete utfört. Vi har utökat polisens ramar med 4 miljarder sedan 1997, och jag frågar fortfarande: När kommer den att tycka att det är tillräckligt? Jag tycker att man ska säga: Nu har ni fått så mycket pengar, och nu är det dags för lite leverans. Jag kan också trösta Beatrice Ask med den intressanta uppgiften att Jämtlands läns invånare faktiskt är tryggast i hela Sverige, trots bilden av att det där egentligen inte finns några poliser alls. Jag vet inte vad det står för, men det är faktiskt på det sättet. Det är ju faktiskt ett glesbygdslän, precis som Västernorrland, där vi är näst tryggast i landet. Vi lyssnar mycket noga på polisen, men vi lyder inte alltid vad de säger. Vi tycker kanske att de också skulle lyssna på de signaler som folk ute i samhället ger om att man tycker att polisen mest talar om de pengar som inte finns och inte om hur de använder de pengar de har.

Anf. 17 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Susanne Eberstein säger att hon tror att det finns mycket att göra för att effektivisera polisorganisationen. Kan man inte kräva att de som makten haver vet att det finns mycket att effektivisera om man lägger en budget som är snävare än vad Rikspolisstyrelsen anser nödvändigt för att klara verksamheten? Då kan man inte bara tro, utan man måste veta att man kan vidta åtgärder som gör att budgeten ändå går ihop i slutändan. Ja, i Jämtlands län är medborgarna ganska trygga tycker man i medborgarundersökningar. Det är väldigt bra. Det är också så med Närpolisområde Syd, som jag refererade till. Man har en väldigt hög uppklaringsprocent. Man är duktig på utredningar och på att få fast dem som gör sig skyldiga till brott. Likväl är det väldigt allvarligt att det inte finns någon polis i tjänst, exempelvis som förra helgen, då vi hade en bussolycka med över 20 människor i en buss ett par mil söder om Sveg. Då fanns det ingen i tjänst, utan man fick ta in lediga poliser som dessbättre lyckades ta sig ned - olyckan var heller inte så allvarlig. Det är en tunn organisation. Det är inte så att den räcker till för att ge människor den trygghet och säkerhet de har rätt att kräva. Det är också viktigt. Det är inte bara känsla det handlar om, utan det ska också i realiteten vara så att rättsmaskineriet och polisen kan komma när de behövs.

Anf. 18 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Det intressanta när man hör på debatten i riksdagen över huvud taget är följande: Om vi skulle ge myndigheterna vad de tycker ligger inom anständighetens gräns - det gäller ju inte bara inom rättsväsendets område - skulle vi nog behöva väldigt mycket högre skatter i Sverige. Jag tror att man kanske vid olika myndigheter har vant sig vid att anslagen ska stiga år från år, och det är där jag anser att man ska fundera på ett annat sätt. När det gäller polisområdena i Sverige är det så här: Det ska inte på varje närpolisstation vara bemannat dygnet runt. Det är faktiskt så att på helger och nätter ska man ha en gemensam larmorganisation som fungerar. Det skulle behövas ohyggligt mycket folk för att bemanna två tjänster om någon skulle jobba jämt och dygnet runt. Det räcker ju inte med två då, utan det blir väldigt många fler som då ska sitta där och vänta på att till exempel en bussolycka inträffar. Det är ju så att när man på helger eller på nätter ska ha tag i polisen så ringer man 112. Det är väl ändå ingen i den här kammaren som påstår att man inte svarar på det numret. Man har en organisation på nätter och helger som är centraliserad, framför allt till exempel uppe i Norrland, som Beatrice Ask och jag kommer från. Det är alldeles självklart att vi inte kan ha full bemanning i Bräcke dygnet runt, utan polisen kommer kanske från Ånge, Sundsvall eller Östersund, även om det är lång väg att köra. Det skulle krävas enorma resurser, och jag tror faktiskt att det skulle vara helt i onödan.

Anf. 19 Johan Linander (C)

Herr talman! Susanne Eberstein talar här om jättesatsningar på polisen, men resurstillskott är ju inte samma sak som att resurstillskotten är tillräckliga. Tycker Susanne Eberstein att polisen har resurser nog? Betyder det alltså att polisen inte ska se fram emot en endaste krona i tillskott under 2005 eller 2006? Det är ju så det låter när ni säger att det är dags att leverera. Jag är förvånad, måste jag säga. Socialdemokraternas representant och jag själv måste ha besökt helt olika polisstationer och pratat med helt olika poliser, för vi har uppenbarligen inte fått samma besked av dem som finns ute på fältet och inte här i riksdagens trygga säkra borg. Är det rimligt? Det låter som om Susanne Eberstein tycker att det är rimligt att två poliser tjänstgör natt och har ansvar för en yta som är större än Belgien. Jag skulle vilja ha svar på frågan: Är det rimligt? Till slut: Från Centerpartiets sida välkomnar vi initiativ, även när de kommer från Socialdemokraterna. Ett sådant initiativ ska vi debattera senare i dag. Problemet är ju att initiativen kommer för sällan och att det inte finns en tydlig strategi i budgeten för hur rättsväsendet ska utvecklas för att vi ska kunna ta tag i de problem som vi ändå verkar vara överens om finns.

Anf. 20 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Jag har verkligen inte sagt att polisen inte behöver mera pengar. Det är just därför vi tillför polisen 825 miljoner kronor. Det är skillnaden mellan 2003 och 2004: 825 miljoner kronor. Jag kan inte förstå hur Johan Linander kan anse att det inte är några pengar. Jag är själv ordförande i polisstyrelsen hemma. Vi har både en större stad och glesbygd i vårt område. Jag ser där att det handlar väldigt mycket om organisation. När det gäller våra närpolisområden är det faktiskt så att varenda polisstation är icke-bemannad på nätterna. Det är inte menat så, utan det är centralorten som har bemanningen. Och jag tror att det faktiskt är det som poliserna själva vill, så att man inte behöver sitta långt ute alldeles ensam på helger och nätter när man kanske egentligen inte behövs. Då centraliserar man till närmaste tätort, och därifrån rycker man ut om och när det behövs. Men som sagt: Vi tillför 825 miljoner kronor mer för 2004, och jag kan inte förstå hur man kan tolka det som att vi inte tycker att polisen behöver mera pengar. Men det gäller också att de måste börja se till att pengarna används på absolut bästa sätt.

Anf. 21 Johan Linander (C)

Herr talman! Hade Susanne Eberstein lyssnat på vad jag sade så hade hon hört att min fråga gällde om polisen skulle se fram emot ytterligare resurser 2005 och 2006. Vad det blir 2004 vet vi, även om vi inte beslutar om det förrän i morgon eftermiddag. Ni säger att effektivisering krävs, och till viss del kan jag hålla med. Men frågan är hur det ska göras. Socialdemokraterna har haft ansvaret för rättsväsendet och polisen i snart tio år. Alltså är det också ni som har ansvar för hur polisen arbetar och vilken effektivitet det finns inom poliskåren. Om ni inte har klarat det på tio år, vad är det då som talar för att ni kommer att klara av det under de kommande två år som ni har kvar av den här mandatperioden? Vi hoppas ju att det inte blir längre än två år.

Anf. 22 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Det är självklart att polisen ska tillföras nya resurser. Vi har lovat 4 000 nyutbildade poliser under den här mandatperioden, och de ska faktiskt anställas, vilket kostar pengar. Så det är alldeles självklart att vi kommer att se till att det finns pengar till dem. Jag är övertygad om att det krävs ett mycket tydligare chefskap än vad vi har i dag inom polisen. Vi måste allteftersom skärpa våra krav på effektivitet. Jag menar att det inte är här i kammaren som vi ska se till att polisen blir effektiv, utan det är faktiskt polisen som ska effektivisera sitt arbete genom att vi säger: Nu får ni göra det här! Nu blir det inte mer än 825 miljoner det här året, och nu får ni se till att de pengarna räcker och används på absolut bästa sätt. Jag tycker inte att det är särskilt svårt att sätta sig in i den problematiken.

Anf. 23 Torkild Strandberg (Fp)

Herr talman! Min fråga rör också anslagens storlek. Jag tror att det råder stor diskrepans mellan majoritetens företrädares retorik och den verklighet som många av oss möter ute i landet när det gäller resurstilldelningen. Jag måste säga att jag inte personligen har stött på någon irritation ute i landet över att vi från de borgerliga partierna talar om ökade anslag till rättsväsendet eller åsikten att vi skulle uttrycka lite tacksamhet mot den socialdemokratiska regeringen som satsar så storslaget. Min fråga rör anslagen. Man kan prata om satsningar, men man glömmer väldigt ofta att tala om de besparingar som görs. Ett exempel är att man satsar 150 nya miljoner på kriminalvården nästa år, men man har samtidigt ett besparingsprogram som innehåller 200 miljoner. Man satsar 50 nya miljoner på domstolsväsendet, men Domstolsverket är ålagt besparingar på 125 miljoner nästa år. Nytillskotten och det ni kallar satsningar täcker alltså inte ens de underskott eller besparingar man ska göra inför nästa år. Jag skulle gärna vilja höra Susanne Ebersteins kommentar till detta.

Anf. 24 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Kriminalvården är ju tyvärr en tillväxtbransch. Det är väldigt tråkigt att det är på det sättet. Samtidigt måste man inse att både domstolar, åklagare och polis faktiskt måste ha blivit effektivare eftersom vi får alltfler dömda. Självklart måste kriminalvården titta över sin organisation. Jag besöker också tillsammans med mina kamrater fängelser. Vi var senast i Haparanda. Jag har också varit i mina hemtrakter och besökt fängelserna. Jag är helt övertygad om att det går att effektivisera så att vi inte längre behöver ha den absolut högsta kostnaden per intern i Europa, som vi i princip har, utan att man behöver bryta mot mänskliga rättigheter och det fortfarande finns en acceptabel kvalitet. Samtidigt som man gasar och bygger fler anstalter och får fler platser måste man också effektivisera organisationen. Man måste fundera mycket noga över om vi ska bygga så att vi får lite större anstalter. Vi vet att styckekostnaden för till exempel mat sjunker då. Jag tror att det finns mycket att göra. Kriminalvården har kommit med en handlingsplan för hur man ska effektivisera sin organisation. Nu ska man förhandla om den, och vi kommer att se vad det innebär under den närmaste tiden. Jag är övertygad om att mycket kan göras där.

Anf. 25 Torkild Strandberg (Fp)

Herr talman! Det här är intressant. I sitt första inlägg uttrycker Susanne Eberstein närmast en irritation över att inte tacksamheten ute i rättsväsendet är större över de miljarder som den socialdemokratiska regeringen har levererat. Hon säger att det är dags att leverera nu. Jag känner en viss oro för att man, om man har den inställningen, år efter år fortsätter att betala ut nya och större belopp, som Susanne Eberstein säger, om man inte samtidigt har kraven på leveranser. Du pratar om effektiviseringar som ska göras i rättsväsendet, Susanne Eberstein. Vad är det för effektiviseringar vi ska se inom polisen och kriminalvården konkret, så att man under nästa år ska kunna banta bort 200 miljoner och ytterligare ett antal hundra miljoner under kommande år? Vilka effektivitetsvinster är det?

Anf. 26 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Som exempel kan man ta effektivare anstaltsutnyttjande, mer ekonomiskt platsbyggande, effektivare personalutnyttjande och centraliserad upphandling. Jag tror att man kommer långt med bara de fyra olika delarna. När det gäller domstolsväsendets kostnader ska vi titta över advokatkostnaderna, som har stigit enormt. Där kanske finns en del att fundera över. I stället för att jobba på övertid med alldeles för höga ersättningar kanske polisen i mycket större utsträckning ska ha periodplanerad arbetstid. Jag, som inte är operativ chef inom vare sig kriminalvården eller polisen, kan se områden där vi snabbt ska se till att det händer någonting.

Anf. 27 Ragnwi Marcelind (Kd)

Herr talman! Eberstein säger att hon är väldigt nöjd med att rättsväsendet har tillräckligt med resurser. Jag måste få säga att jag känner en mycket större ödmjukhet inför den här frågan och vågar inte säga någonting sådant. Jag är inte ens nöjd med det budgetanslag som mitt parti har föreslagit. Jag skulle önska att vi hade haft möjlighet att ge mycket mer pengar. Men om Susanne Eberstein tycker att det är tillräckligt med resurser och att det snarare handlar om hur pengarna ska användas, som hon sade, skulle jag vilja veta om Susanne Eberstein är nöjd med att vi endast i 15 % av de fall som anmäls till polisen kan binda gärningsmannen till brottet. Kan Eberstein vara nöjd med att hälften av dem som sitter på våra anstalter återfaller i brott? Kan hon vara nöjd med att antalet personer som väntar på verkställighet i våra häkten har fördubblats de sista två åren? Det är i dag ungefär 350 personer. Är Susanne Eberstein nöjd med att 40 % av Sveriges kvinnor och 10 % av männen inte vågar gå ut på gator och torg på grund av den osäkerhet som råder, enligt en undersökning av Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier som publicerades i augusti 2003? Listan skulle kunna göras lång. Jag känner både en oro och en stor ödmjukhet inför framtiden, inför hur vi ska hantera vårt samhälle. Jag skulle inte våga säga att det är bra som det är. Kan Susanne Eberstein med styrka vidhålla det hon inledningsvis sade i sitt anförande? Måste inte Susanne Eberstein också erkänna att vi lever i en mycket orolig värld och att det krävs att resurser kan avsättas och användas effektivt för att vi ska kunna skapa trygghet i vårt samhälle?

Anf. 28 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Jag tycker att det är intressant med Kristdemokraterna. Det är faktiskt det parti som mest glider på sanningen. Det är mycket märkligt, och jag har alltid varit förvånad över det. Jag har aldrig sagt att vi har tillräckligt med resurser, men jag har sagt att det är oerhört viktigt att de resurser som tillförs används på allra bästa sätt. Självklart är jag inte nöjd med hur samhället ser ut. Det framkom till exempel i kvällspressen häromdagen att 100 miljarder försnillas, kan man säga, från statskassan på olika sätt genom något slags vardagsbrottslighet. Det ansåg den här kvällstidningen. Det sker genom att man inte betalar TV-licens, är sjukskriven när man egentligen arbetar och så vidare. Tänk hur mycket bättre det skulle vara om människor inte utnyttjade olika system på fel sätt och vi hade de 100 miljarderna. Nej, självklart är jag inte nöjd. Men jag är inte så vansinnigt missnöjd. Jag tycker faktiskt att 14,7 miljarder till polisen borde kunna räcka till att göra väldigt mycket bra saker.

Anf. 29 Ragnwi Marcelind (Kd)

Herr talman! Det är väldigt allvarligt att Susanne Eberstein, vice ordförande i justitieutskottet, anklagar mig och Kristdemokraterna för att vara lögnare. Det skulle jag gärna vilja ha en ursäkt för. Susanne Eberstein sade vidare i sitt anförande att man var tvungen att genomföra nedläggningarna när det gäller domstolsorganisationen därför att man skulle upprätta rättssäkerhet på ett effektivt sätt. Det finns faktiskt inga undersökningar i denna värld som kan visa att de mindre tingsrätterna är mindre effektiva än de större. Tvärtom kan vi se att Hälsinglands tingsrätter var de enda små tingsrätter i Sverige som uppfyllde de av regeringen uppställda kraven fullt ut. Jag undrar om Susanne Eberstein kan vidhålla det argumentet för att försöka förstärka Domstolsverkets slakt på de mindre tingsrätterna. Jag tycker att det är ett ohållbart skäl. Jag skulle också vilja återkomma till den fråga som jag ställde i mitt anförande som jag inte har fått något svar på. Vilka åtgärder har majoriteten för avsikt att vidta när det gäller rapporten om polisens avskrivningar? Det är en dramatisk skildring av hur det ser ut i verkligheten i dag. Finns det en strategi? Finns det ett intresse från regeringens sida för att ta rapporten på allvar och försöka komma till rätta med den problemsituation vi har i stället för att skönmåla verkligheten? Vi vet ju alla att verkligheten är allvarlig och att det behövs insatser på flera nivåer. Bland annat måste regeringens målsättningar bli mycket tydligare, precis som vi har yrkat i vårt yrkande med anledning av budgeten. Majoriteten medger i skrivningarna att det är luddiga målsättningar. Är Susanne Eberstein beredd att verka för att vi ska få tydligare målsättningar för verksamheten inom rättsväsendet?

Anf. 30 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Nu hamnar vi i samma situation igen: Man glider lite på sanningen och säger att jag beskyller kd för att ljuga. Det gjorde jag inte. Jag sade att ni glider på sanningen. Läs inledningen till mitt tal! Jag har aldrig sagt att det var tillräckligt med resurser, men jag har sagt att vi måste få ett bättre utnyttjande av resurserna. Domstolarna är i dag väldigt olika effektiva. Vissa små domstolar fungerar mycket bra, men de är sårbara. De har svårt att få nya sökande när tjänster blir lediga. De har det svårt när domarna är barnlediga eller sjukskrivna. Det är en sårbar organisation. Jag kan se av egen yrkeserfarenhet att det är bra att man skapar effektivare och mer stimulerande arbetsplatser. Jag kan inte tro att det är så med de riktigt små domstolarna eftersom en del inte får några domare som söker tjänsterna. Här behövs det faktiskt förändringar. När det gäller avskrivningar och uppklaringsprocent är det viktigt att det blir mycket tydligare statistiskt. Det arbetar man nu hårt för inom Brottsförebyggande rådet, att tillsammans med polismyndigheten få tydlig statistik på vad som är avskrivet och varför samt vad som är uppklarat, så att alla kan läsa sig till hur det står till i den delen. Men, som sagt, nöjda är vi knappast med någonting när vi står här i plenisalen.

Anf. 31 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Beatrice Ask nämnde talskrivare. Miljöpartiet har haft sådana, men vi har lånat ut dem till andra partier och får därför klara oss själva. Jag har verkligen lyssnat på debatten och kommer alltså inte med någon färdigskriven kommentar. Det finns i debatten lite olika infallsvinklar och attityder, vilket jag tycker känns spännande. Jag tycker till exempel att Torkild Strandbergs och Johan Linanders slutsats att vi ska ha poliser per kvadratkilometer, oavsett befolkningsmängd, är ganska intressant. Det är ju viss skillnad på folktätheten mellan Belgien och övre Norrland. När det gäller situationen för rättsväsendet i Sverige i dag lämnar det givetvis en hel del övrigt att önska. Självklart är det så. Det gör det antagligen oavsett hur mycket pengar man skjuter till. Jag har visserligen varit med och samverkat till budgeten, men som miljöpartist tycker jag naturligtvis att vi borde ha satsat pengarna på ett annat sätt. Samtidigt kan vi konstatera att det här faktiskt är ett av de få områden som i årets budget fått mer pengar. Jag vill i det sammanhanget påminna om den irländske prästen som sade att det samhälle som inte behöver vare sig advokater eller poliser är det bästa samhället. Dit har vi dock långt kvar, och därför måste vi se på verkligheten som den är. Det finns många punkter som vi från Miljöpartiet vill peka på. Vi tycker till exempel att det är bra att det sker en utbyggnad av polisen eftersom det finns ett klart behov av fler poliser. Det har varit en minskning av rekryteringen under tidigare år, som nu måste kompenseras. Likaså är åldersstrukturen bland polisen sådan att behovet är stort. Denna satsning är alltså en viktig del i att vi upprätthåller, och något ökar, antalet poliser. Då ska vi naturligtvis sätta in de största insatserna där problemen är störst. Jag får säga att det glädjande nog inte är i glesbygden, utan problemen är störst i storstäderna. Likafullt har vi synpunkter från Miljöpartiets sida. När det till exempel gäller miljöåklagarnas arbete ser vi med viss ängslan att balanserna hos miljöåklagarna ökat. Här är det viktigt att sätta in nya krafter för att på så sätt effektivisera det hela. Utskottet skriver också att det utgår från att åtgärder vidtas för att vi ska få en effektivare miljöbrottshandläggning. Så långt har vi kommit, och jag tycker att de insatser som gjorts pekar åt rätt håll även om det ännu är lite för tidigt att säga ifall de är tillfyllest. Jag tror att det var Beatrice Ask som talade om nedskärningen på 30 miljoner kronor vad gäller säkerhetspolisen, Säpo. Hon undrade varifrån vi tänker ta pengarna? Säpo har fyra uppgifter: säkerhetsskydd, författningsskydd, kontraspionage och terroristbekämpning. När det gäller personskyddet är vi från Miljöpartiets sida beredda att föreslå att man flyttar över fler uppgifter till den öppna polisen och att säkerhetspolisens uppgift mer ska vara av skrivbordskaraktär i stället för en operativ verksamhet ute på fältet. Naturligtvis finns där vissa delar som inte kan tas bort. Här menar vi att de 30 miljonerna kan hämtas. När det gäller domstolarna och tingsrätterna har det ju blivit en viss turbulens kring dem. Mycket av den argumentation som jag möter handlar dock egentligen om att kommunerna är rädda för att förlora skatteunderlag om advokaterna försvinner från orten. Nu tror jag inte att det är någon större risk för den saken. Vi har tyvärr behov av advokater i det här samhället även i framtiden, och de måste vara verksamma på de orter där de finns. Att man centraliserar själva tingsrättsförhandlingarna förstår jag kan bli besvärligt för dem som ofta behöver inställa sig i tingsrätten. Jag råkade titta på en statistik för Värmlands län, och det visar sig att en värmlänning normalt har kontakt med tingsrätten endast en gång under sin livstid. Nu har man också tagit bort bouppteckningarna och en del av inskrivningsärendena från tingsrätterna, vilket innebär att deras arbetsuppgifter minskat. Ett annat argument som brukar framföras är att det är synd på de vackra lokalerna. Numera är det dock inte vi som äger de vackra lokalerna, utan de är till stor del försålda. Till exempel i min hemstad ägs de av ett franskt fastighetsbolag. Jag tycker därför inte att det är något större skäl. För övrigt har vi ju en kulturlagstiftning som kan skydda dessa byggnader. Advokaternas klagomål över långa restider tar jag faktiskt inte speciellt hårt på. Om man har 1 110 kr per timme för att med bil ta sig till en tingsförhandling kan man gott kosta på sig att köra. Det är värre för dem som själva måste betala resan, men det behöver ju dessbättre inte ske särskilt ofta. När det gäller kriminalvården och för många fångar kan man fråga sig om polisen är för effektiv. Är det så att lagarna är för hårda och vi därmed får för många fångar? Jag tror inte att det är riktigt så - tyvärr. Men det handlar onekligen om att hanteringen inom kriminalvården är för otymplig. Frivårdens del är för liten. Den behöver ökas. Det behövs fler insatser som gör att vi inte behöver hålla människor inspärrade. Och vår allra viktigaste uppgift är att se till att människor inte återfaller i brott. Det är naturligtvis lätt att stå i talarstolen och säga detta, men det är betydligt svårare att åtgärda. Jag tror emellertid att det finns skäl att se närmare på vilka åtgärder vi kan vidta för att förhindra återfall. Det gäller speciellt förstagångsbrottslingarna. Där är det mycket viktigt att vi sätter in tillräckligt stora resurser som verkligen betonar ordet "vård" i kriminalvården. Beatrice Ask klagade också över den vildvuxna sektorn med bevakningsbolag och andra insatser som man tar till för att känna sig trygg. Den trygghet vi har i vårt samhälle, och den rädsla och det hot vi känner, måste nog bemötas på något annat sätt än genom att ha en polis i varje gathörn. Jag tror att det behövs andra civila insatser för att människor ska känna trygghet, nämligen ett större socialt umgänge. Här finns stora brister. Det är trots allt samhället och samhällets struktur som skapar både rädslan och brottslingarna.

Anf. 32 Johan Linander (C)

Herr talman! Det är trevligt att Leif Björnlod och Miljöpartiet nu säger sig börja se på verkligheten som den är. Det är en bra start när man ska bedriva en politik som leder till ett bättre samhälle. Susanne Eberstein var tidigare upprörd över att Kristdemokraterna gled på sanningen - åtminstone hävdade hon det. Det hon i stället borde vara upprörd över är Leif Björnlods inlägg. Själv blev jag inte så upprörd, men jag vill ändå rätta till en sak genom att påpeka att Centerpartiet givetvis inte vill fördela polisresurserna per kvadratkilometer utan hänsyn till befolkningsmängd. Däremot måste resursfördelningen ta hänsyn till glesbygdens speciella förhållanden. Leif Björnlod beklagade sig över att miljöåklagarna inte var tillräckligt många och därför inte klarade av sina uppgifter. Det finns partier som lägger fram förslag om ökade anslag till åklagarna, som då också skulle kunna gå till miljöåklagarna. Det är bara att instämma i våra yrkanden så kan även miljöåklagarna få lite mer resurser.

Anf. 33 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Min oro när det gäller miljöåklagarna beror helt enkelt på följande. Miljöåklagarna är något vi har kämpat väldigt starkt för från Miljöpartiet. De har flera problem. Ett av de problemen är att det är en ganska ny form. Man har äntligen upptäckt att det är allvarliga brott att fördärva i miljön. Tidigare har man inte uppfattat det. Man har varit totalt omedveten om det. Vi har äntligen fått miljöbalken. Det har föranlett att vi har fått möjligheter att åtala brott mot miljön. Vi behöver stärka bevisupptagningen rent tekniskt. Den är fortfarande i sin linda. Man har sagt från myndigheterna att man vill koncentrera sig på den biten. Vi behöver göra ett par andra saker också. Antalet balanser hos miljöåklagarna ökar, och det är inte bra. Vi skulle behöva förlänga preskriptionstiderna av den enkla anledningen att när en del brott är färdigutredda har preskriptionstiden redan löpt ut, och det är inte lyckligt. Det är två saker som vi först vill göra när det gäller miljöbrotten: förlänga preskriptionstiderna och teknisk kompetenshöjning.

Anf. 34 Johan Linander (C)

Herr talman! Det är lysande att Leif Björnlod och Miljöpartiet vill förbättra för miljöåklagarna. Men ni ställer er faktiskt bakom den budget och det förslag som vi debatterar här i dag. Ni ställer er bakom de resurser till åklagarna som finns. Det hade varit bättre om ni tidigare framfört de önskemålen till regeringen under de förhandlingar som jag antar att ni har haft innan budgeten lades fram.

Anf. 35 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Vi har givetvis tagit upp de önskemålen. Vi har till och med skrivit motion om preskriptionstiderna. Det är naturligtvis den strävan vi har. Jag kan nämna en sak till för dig, Johan. Jag har till exempel inte lyckats få gehör för den satsning som jag gärna skulle vilja se på sjöpolisen. Där finns det också vissa brister. Vi får rätta oss efter verkligheten som den är. Vi sitter inte helt i opposition och kan blåsa såpbubblor hur stora som helst.

Anf. 36 Torkild Strandberg (Fp)

Herr talman! Det talades om fördelning av poliser per kvadratkilometer. Riktigt så enkelt är det väl inte, Leif Björnlod. Jag tycker att det är ett problem när man från närpolisstationen i Jokkmokk har 20 mil till närpolisområdets gräns. I Gällivare har man 19 mil, i Strömsund 15 mil, i Arjeplog 14 mil och i Härjedalen 14 mil. I alla de närpolisområdena bemannas polisstationen med två närpoliser på helgkvällar. Jag tycker att det är ett problem. I Arvidsjaur-Arjeplogs polisområde finns det 10 600 invånare. Det är ganska många. I Berg-Härjedalen finns det 19 000 invånare. De har två poliser per helgkväll som bemannar dessa jättelika polisområden. Tycker inte Leif Björnlod att det är ett problem?

Anf. 37 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Det beror alldeles på hur pass laglydiga, duktiga och trevliga dessa 10 000 människor är. Det är antalet brott och typen av brott som måste avgöra det hela och vilken typ av brottsbekämpning som är det viktigaste. Jag säger inte att det finns för många poliser i glesbygden. Jag bor själv i glesbygden. Jag fick vid ett tillfälle vänta i två och en halv timme på en polisbil som skulle dyka upp för att avhysa en person som var synnerligen störande, och det var mycket besvärligt. Det tyckte jag i det läget var ytterligt besvärande. Men jag fick förstå det eftersom de var tvungna att åka från Sunne ned till Arvika, vilket är cirka tio mil. Jag säger inte att det är för många poliser. Men av de resurser vi har ska vi lägga de tyngsta resurserna där behovet är som störst.

Anf. 38 Torkild Strandberg (Fp)

Herr talman! Det flesta av oss ringer polisen när det är allvarligt och obehagligt och inte när man vill dricka kaffe med någon på lördagskvällen, Leif Björnlod. Och det är väl tur det. Med utgångspunkt från det borde det på något sätt vara rimligt att åtminstone inte raljera över att det finns två poliser i ett stort antal närpolisområden i framför allt norra Sverige på helgkvällarna. Jag tycker att det vore en gemensam uppgift för oss när nu Leif Björnlod så tydligt till och med har berättat om sina egna erfarenheter av problematiken.

Anf. 39 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Jag skulle gärna se att vi hade fler poliser. Det kommer vi att få. Delar av dessa problem kommer förmodligen att lösas. Sedan är det onekligen så att vi kanske måste få ett samhälle med en annan utformning av det begrepp vi kallar civilkurage. Vi måste också ha en teknisk kontaktväg till polisen som blir väldigt effektiv. Det är sådana vägar vi måste se. Jag säger inte emot dig. Visst behöver vi mer poliser i glesbygden. Men vi har begränsade resurser, och vi får lägga resurserna där problemen är störst.

Anf. 40 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag är i det närmaste chockad efter att ha lyssnat på Leif Björnlod. Jag fick svaret att den besparing på 30 miljoner kronor som regeringen tillsammans med Miljöpartiet ska göra på Säpo till stor del ska klaras genom att livvaktsskyddet ska övertas av polisen. Man undrar: Är kvällstidningarna underrättade? 30 miljoner kronor är en mycket stor del av vad personskyddet får kosta enligt Säpos budget i dag. Om detta ska skrotas till förmån för någon verksamhet som den öppna polisen ska klara är det en otroligt stor reformering som ska ske. Man får då närmast kräva att justitieministern redovisar den omläggningen. Det gäller i synnerhet som vi har ägnat hösten åt att diskutera att det skydd som vi har för statsledning och statsråd redan i dag kanske är otillräckligt och att man snarast borde utvidga verksamheten. Är det verkligen korrekt att 30 miljoner kronor ska sparas på Säpo genom förändringar av personskyddet? Då är jag faktiskt chockad.

Anf. 41 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Jag ska dämpa chocken lite grann, Beatrice Ask. Miljöpartiet krävde bland annat att vissa delar av personskyddet ska tas över av den öppna polisen. Det är inte precis vi som beslutar var besparingarna kommer att ske. Men det är en av våra intentioner. Vi är som sagt ett litet parti. Men vi har i varje fall lagt fram den synpunkten. Flera av de mycket allvarliga brott som vi har sett har begåtts av människor som egentligen inte ryms inom Säpos område. Det handlar inte om organiserade terroristorganisationer som har gett sig ut för att likvidera viktiga personer i samhället. Dessvärre tycks det vara så att det handlar om enstaka människor som närmast faller inom den rättspsykiatriska sfären.

Anf. 42 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag kan nöja mig med att konstatera att jag inte tycker att det verkar som att Miljöpartiet vet vad det talar om när det talar om personskydd. Det var ett ovanligt knepigt förslag. Vad som sades inledningsvis var att detta var ett av underlagen för den bedömning av majoritetens budget som görs. Där har man slagit fast att 30 miljoner kronor ska sparas. Det är det enda besked vi har fått, eftersom Socialdemokraterna i tidigare replikskiften inte har haft någon som helst idé om hur 30 miljoner kronor ska sparas på Säkerhetspolisen. Nu har Miljöpartiet ett förslag som verkar mycket märkligt, om jag får uttrycka mig så. Jag är fortfarande chockad och förvånad över att vi i kammaren ska behöva höra sådana förslag. Vi behöver snarast fundera över hur personskydd och annat ska fungera bättre både för de mest utsatta personerna och för en något vidare krets. Jag tycker att man slarvar mycket. Även om vissa uppgifter skulle läggas över på den öppna polisen försvinner inte kostnaderna. Det är inte enklare och billigare för den öppna polisen att svara för skyddet. Det är kanske snarare tvärtom. Annars blir det fråga om försämringar av det skydd som erbjuds. Är det verkligen den politik som vi ska ha framöver i ett klimat där man redan i dag tycker att Sverige ibland är lite för naivt i det internationella perspektivet? Jag tycker att vi ska ha öppenheten. Men jag tycker också att vi ska ha trygghet för människor. Då krävs ett fungerande personskydd för vissa kategorier.

Anf. 43 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Nej, Beatrice Ask, jag säger inte att vi ska försämra personskyddet. Vi ska flytta över delar av personskyddet till den öppna polisen. Det är i varje fall Miljöpartiets önskemål. Det är vad jag säger.

Anf. 44 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är roligt att höra debatten. Den blir dock på något sätt lite begränsad; den handlar bara om fördelningen till olika delar av Sverige. Jag vill understryka att vi har haft en lågkonjunktur i världen i några år nu. Det är en ekonomisk lågkonjunktur som har spridit sig över Asien, USA och - som vi har kunnat konstatera - stora delar av Europa. Vi ska nog i en viss ödmjukhet konstatera att vi i Sverige inte kan påverka den särskilt mycket, oavsett om vi har en socialdemokratisk eller en borgerlig regering. Däremot kan vi påverka hur vi i Sverige ska sköta vår ekonomi när vi är i en lågkonjunktur respektive en högkonjunktur. Om man inte tror att man måste anpassa sig eller inte tror att man är en del av det här så är man farligt ute. Detta har många kommuner och landsting fått konstatera - kanske lite för sent. Där kämpar man nu med olika besparingar. De allra flesta myndigheter har fått känna på det, och det har också staten kunnat konstatera i sina olika finansiella och ekonomiska beräkningar tillsammans med många, många andra. Men det finns ett undantag, som faktiskt har fått överskott under hela lågkonjunkturen. Det är rättsväsendet. Även under denna tid, även när det har varit som allra svårast ekonomiskt, även när i stort sett alla andra har fått spara så har rättsväsendet fått ökade anslag år efter år efter år. Vi har kunnat konstatera att anslaget bara under de senaste tre åren har ökat med 2 miljarder kronor. För nästa år kommer det att öka med 1,1 miljard, varav polisen får 825 miljoner. Det faktum att vi gör de här satsningarna innebär inte att vi inte ska ställa krav på denna del av offentlig sektor och att vi inte ska begära att också de här myndigheterna ska handskas med ekonomin på bästa sätt. Det gör de, men det är självklart att också dessa myndigheter - polis, åklagare och domstolar - måste anpassa sig till en ekonomisk verklighet trots att de får stora tillskott. De måste självfallet också försöka arbeta för en effektivisering. Alla som har ett minimum av kunskap om rättsväsendet vet att det finns möjligheter till det, till exempel inom kriminalvården. Nu menar jag inte bara olika medieutspel, utan de som känner personer som arbetar där vet att det är så. Där, liksom på alla andra håll, finns det med den utveckling som vi har i samhället naturligtvis möjligheter att också se över sin ekonomi och göra olika förändringar i verksamheten. Det går inte att driva verksamheter på precis samma sätt som tidigare. Det går inte att driva polisväsende, åklagarväsende och domstolsväsende som vi gjorde för 30 år sedan med den utveckling som vi har. Det går inte att säga att vi ska göra som vi alltid har gjort förut, utan vi måste anpassa oss. Vi måste utvecklas. Det är på det sättet som vi också förbättrar oss. Vi ska fortsätta med den här satsningen. Det är självklart att det kommer att behövas ytterligare tillskott med den satsning som vi gör; exakt hur mycket kan ingen svara på. Men vi kommer liksom tidigare att se till att följa upp det hela och ge de tillskott som behövs. Vi för ju den sedvanliga budgetdebatten vid den här tiden på året. Vi förde den förra året, och vi gjorde det året innan dess. Då har vi fått höra att vi ger alldeles för lite pengar till polisen. Vi har fått höra skräckvisioner om att det inte går att driva en bra polisverksamhet, att det fattas pengar och att det inte går att göra någonting. Vi har fått höra att det inte går att anställa de poliser som utbildas. Det är flera av er här i salen som har sagt på det sättet. Men var finns de arbetslösa poliser som ni talar om? Var finns de som ni säger att man inte har råd att anställa? Hur kommer det sig att man har den privilegierade ställningen att just poliser som utbildas faktiskt får jobb? Så är det ju inte på alla andra områden. Sådant kan inte lärare garanteras och sådant kan inte journalister garanteras. Det är få yrken där man garanteras jobb och får det. Hur är det med budgeten? Vi vet alla att det är svårt att beräkna exakt på tiondelen eller på procenten när man har en budget som är på runt 14 miljarder kronor. Det är nästan omöjligt! Det är ingen som kan säga exakt hur det kan bli. Det har sagts under de tidigare åren att detta inte kommer att räcka till och att det är alldeles för lite pengar till polisen. Nu har vi svaret på hur det har varit under 2001 och 2002 och vid utgången av de åren. Därför hoppas jag att ni också svarar på de frågor som ni får när det diskuteras huruvida vi tillskjuter medel till polisen så att det räcker. Om ni inte känner till det - det verkar lite så på inläggen här - kan jag informera er om att det var ett överskott på 39 miljoner kronor vid utgången av 2001. Vid utgången av 2002 var det ett överskott på 150 miljoner kronor. Jag är fullt medveten om att detta i och för sig skulle kunna gå åt andra hållet eftersom det bara handlar om en procent. Jag är också fullt medveten om vilket problem man har med SPÅ-avgifterna ute i landet. Det är någonting som måste rättas till. Men förvräng inte fakta! Fakta är att de medel som vi har skjutit till har till och med gett ett överskott. Ni har talat om Säpo och ett anslagssparande på 30 miljoner kronor. Vi försöker beräkna det också så att det ska bli den verksamhet som behövs. Vi gör det därför att det har varit ett överskott fem år i rad. Men vi säger också precis som vi säger på andra områden. Det gäller särskilt personskyddet, för det har inte på något sätt någon ekonomisk relevans utan det är helt andra principer. Också här säger vi att om det skulle behövas ökade anslag kommer vi naturligtvis att skjuta till det. Vi kommer alltså att fortsätta satsningen, och ni kommer att kunna konstatera att de poliser som vi har sagt att vi ska utbilda också kommer att få arbete. Men vi kommer också att fortsätta att ställa krav på våra myndigheter i den dialog som finns. Jag är glad att också myndigheterna ställer krav på oss i regering och riksdag. Det är så man utvecklar en dialog. Man ska inte lägga sig platt - vare sig myndigheter, regering eller riksdag. Vi ska fortsätta att arbeta. Nu när vi är uppe i en takt av 1 000 poliser per år ska vi också se till att det kan fortsätta. Under den här mandatperioden ska vi då i snitt kunna påbörja utbildningen av 1 000 poliser om året. Även här ska man kanske vara försiktig med att säga exakt hur många poliser det kommer att bli. Men vi har sagt tidigare att vi tror och hoppas - det är målsättningen - att vid examinationen vid årsskiftet 2004/05 ska det kunna bli 17 000 poliser. Då har det gått från 16 000 till 17 000 på några få år. Den bedömningen från RPS står sig i dag. Detta är betydligt bättre än det var under den borgerliga tiden. Det är betydligt fler poliser. Om nu detta är dåligt - hur uruselt är då inte resultatet från den borgerliga tiden? Det kan man fråga sig. Det sägs ibland att polisen får göra civilanställdas jobb. De måste sitta inne på stationerna nu i stället för att vara ute på gator och torg, säger man. Hur ser den verkligheten ut? Har det blivit färre civilanställda? Nej, det har det verkligen inte blivit. De har ökat med 1 200 sedan 1999. Är det en minskning? Det är svårt att få det till det. Vi kommer att fortsätta med det här, men vi kommer också att fortsätta att se till att vi får en mer effektiv polis. Det gör vi tillsammans med polisen. Det ligger i allas intresse, och det är självklart att detta kan utvecklas mycket mer. Brottsligheten utvecklas, och polisens arbete måste utvecklas. Lagstiftningen måste förändras i takt med att brottsligheten förändras. Vi måste fortsätta det arbete som just nu pågår för fullt med arbetsuppgifterna och med målsättningen att polisen i princip bara ska behöva ägna sig åt förebyggande arbete och brottsutredande verksamhet. Sedan kommer det säkert att finnas en del verksamhet som inte är möjlig att föra över. Äldre poliser kanske behöver någon form av annan verksamhet om de inte klarar det här. Det måste vi ta hänsyn till. Vi måste fortsätta att utveckla polisens arbetsmetoder. Det ligger ett stort ansvar på oss också för att det ska vara klara och skarpa gränser och reglerade arbetsmetoder. Det är det inte i dag, men detta pågår för fullt. Men också polisen måste fortsätta det arbete man gör. Man kan inte bara falla in i en talkör som säger att det är för få poliser i Sverige. Jag vill säga att detta hörs från allt färre poliser, men det går alltid att leta fram några i ett eller annat inslag. Men när man träffar dem ute i landet är det inte det här som dominerar. Man måste fortsätta att också här uppmuntra de initiativ som tas och inte bara falla in i talkören. Då når vi inga resultat. I stället ska vi uppmuntra Örebro län, där man kraftigt har höjt uppklaringsprocenten. Varför inte sprida detta vidare och visa att det går att bli mer effektiv? Det går att höja uppklaringsprocenten för alla möjliga brott. Det kommer vi att fortsätta att göra. Vi kommer också att fortsätta att, i dialog med polisen, arbeta fram förslag till de regeländringar som behövs för att man ska kunna arbeta bättre. Det har vi gjort genom Polisdatautredningen. Där fick vi inte svar när det gäller DNA, vilket vi kanske hade hoppats. Vad gör vi då? Jo, då får vi fortsätta det arbetet nu, vilket vi gör, för att till exempel sänka gränsen för när personer ska vara DNA-registrerade. Det arbetet pågår nu. Det kommer förslag i vår. Det är ett exempel på sådant arbete där vi måste ta vårt ansvar för att polisen ska kunna uppnå bättre resultat, och polisen gör också sitt i sin verksamhet. Åklagarmyndigheten har också vidtagit flera åtgärder. Det gäller bland annat handläggningstiden, där det i dag inte längre är möjligt att ställa krav på att åklagarna ska ha kortare handläggningstider i sina arbeten. Det går däremot att fortsätta att ställa sådana krav på polisen, även om det arbetet också faktiskt har lett till resultat med kortare handläggningstider. Vi ska naturligtvis också ställa krav på domstolarna. Här måste vi också göra förändringar i takt med tiden. Vi arbetar nu med att det ska finnas större möjligheter till videoöverföring från olika domstolar. Vi måste hela tiden anpassa domstolarnas verksamhet till den utveckling som sker. Detta gäller naturligtvis också kriminalvården. Här vill jag säga helt ärligt att vi är fullt medvetna om att det är ett underskott. Vi har tillskjutit mycket pengar, men kostnaderna har också skjutit i höjden. Här måste vi få ned budgetunderskottet. Det är ett stort problem. Det görs också saker nu inom kriminalvården. Här finns det absolut möjligheter till effektiviseringar. Jag tror att vi har den näst personaltätaste kriminalvården i världen. Vi är väl ändå inte i den situationen i Sverige att det skulle finnas så särskilt farliga människor här jämfört med i många andra länder, i varje fall inte så att vi ska ligga i absolut världstopp när det gäller personaltäthet. Visst finns det saker som man kan göra här. Till exempel kan många personer som sitter i fängelse göra mer för sin egen situation, allt från att städa till att laga mat. Det är alldeles för få som gör det i dag. Det ligger väl ändå i linje med den återanpassning som vi vill att personer som sitter i fängelse ska genomgå. I dag arbetar vi med mera individualisering för att ta fasta på de personer som verkligen visar sig motiverade och har en möjlighet att anpassa sig till ett laglydigt liv efter fängelsevistelsen. Jag vill inte på något sätt skönmåla detta och måla upp en bild där allting är perfekt, absolut inte. Jag skulle inte heller känna mig motiverad till det här arbetet om jag tyckte att allt var så bra. Det behövs förbättringar på alla områden. Det kommer nog aldrig att bli färdigt eftersom samhället utvecklas. Det kommer alltid att behövas nya åtgärder. Det finns definitivt saker som kan bli mycket bättre. Vi fortsätter det här arbetet. Framför allt inom polisen och kriminalvården är det stora förändringar på gång. Vi kan också konstatera att detta med säkerhet kommer att leda till resultat. Vi kommer också att fortsätta den kraftiga satsning som vi nu gör och som ni visar en allt större irritation mot. Om man år efter år säger att det är minskningar, och fakta trots allt talar för att det är ökningar, kan jag ha viss förståelse för att man känner på det sättet. Men om man ser helheten måste man nog säga att det är det bästa för Sverige. Jag vill tacka för detta och önska ledamöter, talmannen och personalen en god jul.

Anf. 45 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Jag är väldigt glad över de insatser som regeringen gör. Vi fick ju 29 nya poliser förra året. Det är jättebra. 29 poliser kan göra otroligt stor nytta. Det är så. Men problemet är att vi under lång tid hade en utveckling som gör att det ändå går för sakta. Vi räknar med netto 422 personer nästa år som tillförsel till polisväsendet. Den här ökningen är naturligtvis mycket välkommen, men det är tyvärr ändå så att de myndigheter som hanterar detta konstaterar att budgeten inte räcker för den verksamhet som finns i dag. Då är mina frågor till ministern: Ligger det någonting i den här synpunkten? Stämmer detta? Kan det vara riktigt, som Rikspolisstyrelsen säger, att de visserligen inte får något underskott innevarande år men att man framöver inte ser möjligheter att klara verksamheten utan ytterligare tillskott? Det är ingen som säger att det inte har kommit tillskott, men tyvärr är den redovisning som ges att budgeten är för snäv. Jag vill också fråga hur regeringen ser på detta med människors oro. Jag träffade en socialdemokratisk kollega till ministern från Värmland häromsistens. Hon var väldigt förvånad över att folk inte var glada över alla de satsningar som ni anser att ni gör på rättsväsendet. Folk klagade ju överallt och tyckte att det var så bekymmersamt. I Stockholm är över 30 % av invånarna oroliga för att åka tunnelbana på kvällar och helger. Ännu fler är oroliga i Malmö. Regeringen har uppenbarligen dragit slutsatsen att statsråden inte längre ska åka kollektivt av säkerhetsskäl. Vad ska andra medborgare göra? I Malmö diskuterar man nu övervakningskameror. Är alternativet som erbjuds vanligt folk fler övervakningskameror och privata initiativ? Är det privata vakter som ska skydda handeln, som förra året hade 805 rån med eller utan skjutvapen bara i detaljhandeln? Är det övervakningskameror och privata insatser som ska klara det hela? Eller ska vi erkänna att staten måste ta ett större ansvar än i dag?

Anf. 46 Thomas Bodström (S)

Fru talman! När det gäller budgeten och RPS har man sagt att man framför allt behöver mer pengar 2005 och 2006. Det tror jag också. Det är svårt att säga exakt hur mycket, men det behövs sannerligen ett större tillskott om vi ska kunna utbilda 1 000 poliser per år. RPS har själv sagt att 1 000 poliser per år är det antal man kan utbilda utan att sänka kvaliteten. Det kan de fundera över som säger att vi ska anställa fler och fler poliser. De som verkligen vet talar om att standarden i så fall skulle sjunka på poliserna. Det är ganska naturligt att om man tar in alltför många blir det också personer som annars inte skulle klara kraven. Vi ska fortsätta detta arbete. Det är rätt att det kommer att behövas ytterligare tillskott. Inför nästa år, när det tillskjuts 825 miljoner, kan man inte veta exakt om det behövs 925 eller 725 miljoner. Vi ska ha i tanken att det rör sig om en budget på 14 ½ miljard. Det blev ett överskott förra året, men det kunde lika gärna ha blivit ett underskott på 1 %, och det kan bli likadant i år. Det viktigaste är att vi hela tiden ser till att det skjuts till pengar för att de här personerna ska kunna påbörja sin utbildning och därefter anställas. Det finns flera olika undersökningar om detta med trygghet. Vi var på Stockholms universitet förra veckan. Då fick vi höra att när man har gått igenom detta har man kunnat notera att det egentligen inte är så stor skillnad mot hur det var för 20-30 år sedan. Men framför allt handlar det väldigt mycket om hur man ställer frågor. I de brottsofferundersökningar som görs i de europeiska staterna och i USA ligger Sverige väldigt högt, om inte allra högst. Men det handlar naturligtvis om att fortsätta att försöka öka tryggheten. Det är självfallet djupt beklagligt - jag delar den uppfattningen - när en människa inte vågar gå ut. Man ska inte behöva känna sig rädd. Jag får återkomma till övervakning i nästa inlägg eftersom min talartid är slut nu.

Anf. 47 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Det är bra att vi får beskedet att det finns en insikt om svårigheterna när det gäller budgeten, åtminstone i ett flerårsperspektiv. Ett bekymmer som inte nämns här, men som jag ändå tycker att man ska säga, är naturligtvis SPÅ-avgifterna, som har en konstruktion som slår med hundra miljoner lite hit eller dit. Det är svårt att beräkna var de landar. Där ser man över systemet, och det är bra. Vi moderater lägger fram en starkare budget därför att vi känner att det nog i rimlighetens namn behövs för att man ska kunna anställa de poliser som redan utbildats. Det är ingen som tror att vi kommer att kunna utbilda våldsamt många fler, och det tar tid att få fram de färdigutbildade poliserna. Det är möjligt att man kan diskutera och jämföra människors oro 10-20 år tillbaka. Vi har tyvärr en situation där våldsbrotten ökar. Det är ett tufft klimat på många håll. Det finns anledning att vara bekymrad. Jag vill därför att statsrådet återkommer i svaret och säger något om detta. Är det kameraövervakning och ännu mer av privat skyddsverksamhet vi ska se framöver? Eller kan man räkna med att vi kan effektivisera och tagga upp den grundläggande trygghet som det offentliga står för? Jag tror att det är avgörande för att alla människor, och inte bara några, ska kunna känna sig säkra på gator och torg och i sina hem.

Anf. 48 Thomas Bodström (S)

Fru talman! När det gäller övervakningskamerorna har man kunnat se resultat, även om man ska vara försiktig i fråga om resultatet, eftersom det är ganska preliminärt. Brottsligheten har minskat. Det har också visat sig i de här undersökningarna att det finns ett väldigt starkt stöd för detta hos allmänheten. Det som man hela tiden måste vara medveten om när det gäller detta är att den personliga integriteten inte får kränkas. Det handlar också lite om hur tekniken utvecklas. Det här är inte bilder som på något sätt får sparas eller användas i andra sammanhang. Detta är en helt annan diskussion, som vi skulle kunna ha en hel riksdagsdebatt om. Men vi är positiva till att man ska kunna fortsätta med övervakningskameror på de platser som är särskilt brottsbelastade just för att kunna öka tryggheten för medborgarna. Det handlar inte om att det ska bli färre poliser, utan om att polisen inte kan vara närvarande på alla de platser där det kan begås brott. Detsamma gäller bevakningsföretag. Vi ser den trenden i hela Västeuropa. Väktare ska inte ersätta poliser, men poliser ska inte heller ersätta väktare. Poliser, som har en helt annan utbildning, ska inte ha rena, enkla bevakningsuppdrag, utan det ska andra ha. Sedan är det en sak att det kan utvecklas ett samarbete mellan till exempel vakter på en restaurang och polisen, och där kan det göras mycket bättre. Men det är två skilda yrkeskategorier, och de ska inte blandas samman. Men det blir inte bättre för polisen om vi plötsligt som enda land i Västeuropa skulle förbjuda bevakningsuppdrag. Sedan är det en sak man ska ha i minne. När det här nu ökar, som det gör i Sverige och i andra länder, är det självklart att man hela tiden måste följa utvecklingen när det gäller utbildning, kompetens, tillstånd och allting. Det är vi fullt medvetna om, och det är självklart att vi också måste göra sådana saker och inte bara sitta och se på när vi ser en sådan här utveckling.

Anf. 49 Johan Linander (C)

Fru talman! Justitieministern menar att vi som tillhör de partier som föreslår resurstillskott inte riktigt har förstått att Sverige har befunnit sig i en lågkonjunktur. Huruvida Sverige är i en lågkonjunktur eller högkonjunktur tycker jag inte att vi behöver debattera just i dag, men jag vill påminna ministern om att Centerpartiet har en budget med bättre budgetmarginaler och vill öka anslagen till rättsväsendet. Om det hade varit så väl att det bara är vi från oppositionspartierna här i kammaren som framför klagomål skulle jag inte vara speciellt orolig, men problemet för justitieministern är att våra klagomål bara är ett eko av de klagomål som vi hör från anställda och framför allt från allmänheten. Jag vill faktiskt instämma i att det är bra om de intagna i kriminalvården kan ha mer självhushållning, så att de kan städa och laga mat inne på anstalterna. Men tycker justitieministern verkligen att det är bra att de intagna ska låsas in under fler timmar i sina celler? Jag tror för min del att detta kommer att öka passiviteten, och återanpassningsförmågan kommer inte att bli bättre av detta. Jag vill höra vad justitieministern har för synpunkt i den här frågan.

Anf. 50 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Johan Linander! Du är ute och träffar många människor. Jag hoppas verkligen att du då berättar för dem att polisens budget i stort faktiskt är i balans. Jag hoppas och tror, om människor nu känner en oro, att du verkligen berättar det. Och du kanske säger: Vi har visserligen påstått att det här inte ska gå ihop, men det var fel, för det gör det. Det handlar kanske lite om hur också andra agerar och inte bara vi. Hur kriminalvården fattar sina konkreta beslut är ingenting som vi i detalj ska lägga oss i. Det är klart att vi hela tiden vill arbeta för att det ska bli färre personer som återfaller i brott, och det är klart att det inte går att ha personer inlåsta hur länge som helst. Exakt hur lång tid det ska vara, om det är en timme eller två timmar mer, är dock ett beslut som ska fattas av kriminalvården. Vi kan inte bara tillskjuta hundratals miljoner gång på gång utan att det vidtas åtgärder, men vi kan heller inte recensera alla de olika förslag på besparingar som kommer när vi säger att det inte går att bara skjuta till mera pengar.

Anf. 51 Johan Linander (C)

Fru talman! De människor som jag träffar är inte lika intresserade av just budgetar som justitieministern är. De här människorna är intresserade av att kunna känna sig trygga i samhället, av att kunna få hjälp av polisen när det har hänt någonting. Det kan vara första gången i deras liv som de behöver få kontakt med en polis. Det kan ha varit inbrott i deras hem, och det är ingen som kommer. Det är dessa människor som jag träffar. Jag vet inte vilka människor som justitieministern träffar. Jag vill också säga att det finns flera polisstyrelser som redan har beslutat om underbalanserade budgetar för sina polismyndigheter under 2004. Det gäller till exempel i mitt eget hemlän Skåne, där polisstyrelsen har en socialdemokratisk majoritet. Dina partikamrater i Skåne anser inte att de kan uppfylla de krav som finns på polisen med de medel som har tilldelats. Alltså måste de lägga en underbalanserad budget. Är detta verkligen acceptabelt? Innebär detta kanske att vi i oppositionen har rätt i att det behöver tillföras mer resurser? Det verkar nästan som att partikamraterna i Skåne tycker det.

Anf. 52 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Johan Linander! Att jag talar om budget kan ju ha ett samband med att vi har en budgetdebatt. Och att det finns påståenden om att det inte räcker till är inte något nytt, utan det diskuteras. Då tycker jag att det är viktigt att också riksdagens ledamöter säger som det är, nämligen att det har räckt till hittills men att det kommer att behövas ökade tillskott. Det är också det som jag säger. Det är klart att det kommer att behövas tillskott om det hela tiden ska bli fler poliser. Det är precis på samma sätt som det har varit tidigare. Vi har 21 län, och även om budgeten skulle vara exakt i balans, på noll, så är det självklart att några av de här, låt oss säga ungefär hälften, kan ligga lite över eller lite under. Det är klart att man då retoriskt skulle kunna gå ut och säga, även när budgeten är i balans: Hälften av Sveriges polislän går med underskott. Är det inte en katastrof? Det är en retorisk vinkling som man naturligtvis kan ägna sig åt om man nu vill det. Men, som sagt, det ser olika ut. Som Johan Linander också känner till ska varken riksdag eller regering lägga sig i hur fördelningen till de olika länen går till, men vi ska se till att budgeten i stort går ihop. Det är RPS och länsmyndigheterna som ska bedöma och komma fram till hur fördelningen ska gå till.

Anf. 53 Ragnwi Marcelind (Kd)

Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är lite trist när Thomas Bodström kommer hit och säger att det här är en mycket begränsad debatt. Jag vet vilket arbete som har föregått den här debatten från både oppositionens och majoritetens sida, och jag tycker faktiskt att det är lite grann av ett lågvattenmärke att göra så. Sedan påstår Bodström att vi förvränger fakta, och så talar han om budget i balans. Det är uppenbarligen Bodströms enda mål att ha en budget i balans, men då tycker jag att han glömmer balansen mellan att det har funnits ett överskott på 39 miljoner det ena året och 150 det andra året och att vi de senaste åren varje sommar har fått stänga 50 polisstationer över hela Sverige. Vi har alltför långa utryckningstider. I endast 15 % av alla anmälningar binds gärningsmannen vid brottet. 75 % av alla polisanmälningar avskrivs. 16 % är den procentsats som lämnas till åklagare. Vardagsbrottsligheten ökar. Bodström erkände själv i TV i förra veckan att det är ett bekymmer att vi inte kan komma åt vardagsbrottsligheten. Vi har överfyllda häkten, överfyllda fängelser och nedläggningshotade tingsrätter. Är det rätt ledarskap av justitieministern att skapa en budget i balans när han är medveten om att vi har en bristande rättssäkerhet ute i landet när det gäller alla de här olika sakerna som jag har räknat upp? Jag skulle kunna göra listan ännu längre. Och så säger justitieministern som en förklaring till att det just nu har gått lite trögt med pengar till rättsväsendet att det beror på den lågkonjunktur som vi befinner oss i. I nästa sekund drämmer han till med att säga: Det är i alla fall bättre än vad det var på borgarnas tid. Men han nämner inte den lågkonjunktur som drog över vårt land och över hela världen under de åren. Jag tycker att det är lite dålig retorik, Thomas Bodström. Jag skulle önska att Thomas Bodström här i dag kunde säga att han är bekymrad som justitieminister över att vi har ett rättsläge i Sverige där pengarna inte räcker till i stället för att stå och skryta om en budget i balans.

Anf. 54 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Det är märkligt att man får kritik för att man talar om budget i en budgetdebatt - det är andra gången i rad. Jag kommer nog att fortsätta att tala om budget i budgetdebatten. Man ska också se detta i ett större sammanhang, det vill säga se Sveriges ekonomi i förhållande till andra länders ekonomi. Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta att göra det. Annars får vi stora problem. Vi brukar ha en sommardebatt i juni varje år om att poliser trots allt vill ha semester. Jag ber att få återkomma till den någon gång i juni. Då har vi den, liksom andra år. Jag kommer även då att säga att även poliser behöver ha semester och att de också har rätt att ha det. Därmed är det inte sagt att man ska dra ned på den verksamhet som behövs när det gäller akuta utryckningar och sådant. Det är ju inte en nyhet för polisen inför varje år att det blir sommar och att man behöver semester. När det gäller uppklaringsprocenten sade jag helt riktigt att det är delar som behöver bli bättre. Vissa delar är bra. Mord till exempel har en väldigt hög uppklaringsprocent. Där klarar man upp de allra flesta brotten. Jag tror att det ligger runt 85 %. När det gäller andra delar, som till exempel cykelstölder, kommer vi nog inte att få några fantastiska siffror. Men det finns andra brott där man, som i Örebro län som jag nämnde, har förbättrat uppklaringsprocenten väldigt mycket. Det gäller husinbrott, bilinbrott och mycket annat. Det är polisen som måste vidta åtgärder. Men också vi måste se till att vi genomför de regeländringar som gör det här möjligt. Jag var mycket noga med att säga i mitt inledningsanförande att allting inte är bra. Tvärtom sade jag att det är mycket som behöver göras inom alla de här olika områdena. Man säger att rättsväsendet är på reträtt, att det inte fungerar och att det är så långa handläggningstider. För att få balans kan jag säga att jag inte kan komma på något land som kan hantera de här sakerna på ett bättre sätt än Sverige när det gäller handläggningstider. Det är i alla fall vad jag har fått höra av EU-kommissionären, som undrade hur det kommer sig att Sverige kan klara upp sina brott så snabbt när det ute i Europa tar så oerhört lång tid. Jag är inte nöjd med det. Det kan gå fortare, men vi ska ändå sätta in det i ett perspektiv som ger en rättvisare bild av rättsväsendet i Sverige.

Anf. 55 Ragnwi Marcelind (Kd)

Fru talman! Jag tycker nog att det vore rimligare att vi jämförde oss med Norden när det gäller sådana här siffror. Om budgeten är tillräcklig, om det är bra med ett budgetöverskott på de här futtiga miljonerna som Thomas Bodström ständigt drar upp, är Thomas Bodström då samtidigt nöjd med balansen mellan överskottet och att vi ser att det finns ett stort antal brister inom polisväsendet, åklagarväsendet och kriminalvården? Är Thomas Bodström nöjd med det? Då vet vi det. Då kan vi lägga oss till ro och säga att vi har en minister som inte är intresserad av att förbättra situationen. Vi har ju också våldsbrott där gärningsmannen är känd men som ändå avskrivs. Det kan man läsa väldigt tydligt om i utredningen som Riksdagens revisorer har tagit fram. Bodström säger i sitt inlägg att om man bara har ett minimum av kännedom så vet man att det finns möjligheter att göra besparingar inom kriminalvården. Jag skulle vilja fråga Thomas Bodström: Innebär de besparingarna att man ska ha mindre motivationsprogram, mer tid till inlåsning, programverksamheten ska minskas - den har ju halverats sedan 1998 - den outnyttjade tiden då den intagne är hänvisad till sin ensamhet ska öka och sysselsättningsgraden ska minska som den har gjort kontinuerligt de senaste åren? Vi vet också att avvikelserna ökat med 72 % sedan 2002. Är det en sådan form av effektivisering som Thomas Bodström vill se inom kriminalvården, eller vill han rehabilitera för att återintegrera människor som hederliga medborgare i samhället?

Anf. 56 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Nej, Ragnwi Marcelind. Det är just för att jag inte är nöjd med de brister som finns som jag anser att man ska ställa krav på myndigheterna och inte falla in i talkören och tro att detta bara handlar om att det ska blir fler poliser till exempel. Man ska också ställa krav. Jag vänder mig emot dem som tror att det bara handlar om att det ska bli fler poliser. Då ställer man inga krav. Vi ska kräva att man gör förbättringar, och vi ska kräva av oss själva att vi gör de förbättringar som behövs. Det är det arbetet som nu pågår. Jag ser ingen motsättning i det här. Jag vill också säga att det inte handlar om besparingar och att det blir mindre pengar till kriminalvården. Tvärtom har det ökat kraftigt. Det kommer också att bli ökade kostnader inom kriminalvården framöver. Men man måste se över sin ekonomi inom kriminalvården. Det är det man gör. Man har fått en mycket bra ledning nu. Jag ska av konstitutionella skäl inte gå in och recensera de olika delarna i ett förslag från myndigheterna. Men vi har ställt krav. Det går inte att bara tro att vi ska kunna tillskjuta hundratals miljoner i tilläggsbudget gång efter annan. Vi har sagt att det inte går att bara se till att utgifterna skenar i väg. Nu måste man också göra besparingar. På så sätt fungerar ändå dialogen. Att gå in i varje liten detalj vore absolut felaktigt av mig. Vi måste naturligtvis fortsätta det arbete som pågår med utbyggnad av fler platser. Det är också så att antalet fångar ökar. Det kan vi även se i andra länder. Om det är domstolar som dömer hårdare eller, som det också sägs, är fler personer som grips - det är uppgifter som vi får runtom i Sverige i dag att polisen gör alltmer arbete - eller om det är en kombination har vi inget statistiskt underlag för. Det finns mycket som talar för att det är dessa två omständigheter som gör att vi måste fortsätta att se till att det blir fler platser i Sverige.

Anf. 57 Torkild Strandberg (Fp)

Fru talman! Jag ska börja med att fråga om en sak i budgetpropositionen. På s. 45 under "Vissa brottstyper - Resultat" står det: "De flesta myndigheterna" - vi talar alltså om polisen - "prioriterar narkotikaområdet och strategier mot narkotikabrottsligheten har utarbetats. Ungdomar ägnas särskild uppmärksamhet och flera myndigheter uppger att insatser mot narkotikabrottsligheten är bland de fem viktigaste." Min fråga rör orden flesta och flera. Ska man tolka det som det står, att det finns polismyndigheter i landet som inte har prioriterat insatserna mot narkotikabrottsligheten bland ungdomar som de fem viktigaste? Finns det polismyndigheter i landet som inte prioriterar narkotikaområdet? Så står det i budgetpropositionen. Jag skulle också kort vilja fråga vad som ligger till grund för regeringens och justitieministerns bedömning att man i det säkerhetspolitiska läge som råder i världen kan göra ganska omfattande nedskärningar på Säkerhetspolisen. Budgeten är anledningen till att vi är här i dag. Justitieministern är stolt över att budgeten går ihop. Det ska man väl vara. Men man kan fråga om budgeten när den lades fram och togs av riksdagen var tillräckligt stor. Fanns det tillräckligt mycket pengar i den för att verksamheten skulle bli den som vi eftersträvade? Att budgeten i sig siffermässigt har räckt till är ju inte så mycket att yvas över.

Anf. 58 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Jag kan inte göra någon länsfördelning nu. Men polisen kan liksom alla andra myndigheter göra ännu mer för att bekämpa narkotikan i vårt land. Vi ska fortsätta att behålla den starka enhet som vi har. Vi har kunnat konstatera att det har givit bra resultat internationellt. Jag kan inte nog understryka de insatser som behöver göras. När det gäller anslagen till Säpo är det som jag sade tidigare. Det har varit ett överskott fem år i rad. - Jag tror att det är fem år. Jag kan inte säga exakt. Det är i alla fall några år i rad. - Även här försöker man att få det att räcka till verksamheten. Men jag vill betona, som också framgår, att om det behövs ytterligare tillskott så kommer det att tillskjutas så att verksamheten inte blir lidande. När det gäller budget i balans vore det väl märkligt om jag tyckte att det var dystert att polisens budget är i balans. Det handlar naturligtvis om att man ska ha en budget i balans samtidigt som de mål som man har satt upp ska hålla, att det ska påbörjas utbildning för 1 000 poliser per år. Annars är det ingen mening med det. När vi kan konstatera att de målsättningarna håller måste jag trots allt få möjlighet att känna mig inte alltför nöjd men i alla fall inte alltför ledsen över det.

Anf. 59 Torkild Strandberg (Fp)

Fru talman! Jag tror att det skiljer i hur man brukar språket. När vanligt folk och jag pratar om satsningar och att man prioriterar någonting får man bilden av att det kanske blir mindre överbeläggning i fängelserna, att platserna blir fler, att programverksamheten blir utbyggd, att narkotikamissbruket minskar. Det är en satsning för min del. Men man ser på siffrorna att regeringen ger Kriminalvårdsstyrelsen ett tillskott på 150 miljoner samtidigt som Kriminalvårdsstyrelsen sjösätter ett bantningsprogram på 200 miljoner kronor under nästa år. Det blir ett minus på 50 miljoner. I normalt språkbruk tror jag inte att det innebär en satsning. Jag skulle vilja uppmana justitieministern att titta lite extra på s. 45 i propositionen när han kommer hem till departementet. Om orden flesta och flera betyder det som de ger uttryck för i propositionstexten och inte bara är ett uttryck för en felskrivning tycker jag att det är oroande. Det är oroande om inte alla polismyndigheter i det här landet har prioriterat insatserna mot ungdomars narkotikamissbruk som en av de fem viktigaste. Det oroar mig. Det oroar mig om det finns myndigheter i landet som inte har prioriterat insatserna mot narkotikabrottsligheten i allmänhet.

Anf. 60 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Jag tycker att Torkild Strandberg är en vanlig person, inte att det är vanliga personer och Torkild Strandberg. Det är i alla fall min uppfattning. Det är självklart att det finns människor som är oroliga och att deras oro ska tas på allvar. Jag tycker att det bästa sättet är att försöka tala om hur det ligger till men också framför allt, som vi har kunnat se, att fortsätta att satsa på det brottsförebyggande arbetet, som ger väldigt gott resultat just när det gäller tryggheten. Det ska vi göra. De 150 miljonerna är ett av de tillskott som har getts till kriminalvården. Slutligen är det så att även polisen och olika delar av polisen kan göra ännu mer när det gäller narkotikasatsningen. Vi ska fortsätta med att också där ställa krav på polisen, liksom på andra myndigheter. Sammanfattningsvis har det gjorts mycket. Det kommer att göras mycket. Det kommer att behöva göras mycket. Men det här är ett av regeringens och samarbetspartiernas viktigaste områden. Vi ska fortsätta att ha en offensiv politik när det gäller detta. Men vi ska inte glömma bort att också kriminalpolitiken är en del av hela den sammanlagda politiken. Man kan inte bryta ut en del av den. Tryggheten handlar också om vilket samhälle vi vill bygga upp. Det handlar om vilken skola vi vill ha. Det handlar om vilken inkomstfördelning som sker i samhället. Det handlar om hur människor har det i största allmänhet i samhället. Vi ska satsa på att förebygga brott. Vi ska satsa på att hårt bestraffa dem som begår allvarliga brott. Vi ska fortsätta att se till att alltfler personer återanpassas i samhället. Och vi ska hela tiden se helheten i det här arbetet. Tack ska ni ha, och återigen trevlig helg!

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 61 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Det var en fantastisk beskrivning vi hörde justitieministern göra nyss, att det inte sägs upp några civilanställda och att budgetar är i balans och så vidare. Jag måste ha haft fel på öronen när jag talade med dem som sitter i polisstyrelsen i Blekinge. Man är på väg mot ett underskott som handlar om mellan 40 och 60 miljoner på en budget på 180 miljoner. Man har nu varslat 23 civilanställda. Det kanske inte låter mycket på departementet, men i Blekinge är det oerhört mycket. "Jag upplever att kriminalvården på senare år hamnat i en allt svårare situation, dels på grund av att vi har en av Västeuropas snabbaste ökningar av antalet intagna, dels att differensen mellan statsmakternas mål för vår verksamhet och våra reella möjligheter att uppfylla dem blir alltmer dramatisk." Fru talman! Jag citerade inledningen av kriminalvårdens budgetunderlag för år 2004. Den är underskriven av generaldirektören, tre sossar, en vänsterpartist, en kristdemokrat och undertecknad. Jag vill fortsätta att citera ytterligare ett par stycken: "De ambitiösa satsningarna som planeras genom utveckling av nya program och utbildning av personal får endast begränsade effekter, då personalens resurser används alltmer i säkerhetsarbetet i stället för som avsett för påverkans- och programarbete." Lite längre fram citerar jag igen: "Utan mycket påtagliga resurstillskott, avsedda att i allt väsentligt hantera volymökningarna, eller alternativt en rad lagstiftningsåtgärder för att minska klientantalet, kommer kriminalvårdens budgetunderskott att innebära att vi år 2006 har en skuld på drygt 1,9 miljarder kr." Fru talman! Smaka på detta - 1,9 miljarder kronor! Kriminalvården är förmodligen, i konkurrens med många andra branscher naturligtvis, den största krisbransch som den här regeringen hanterar - låt vara i skarp konkurrens med polisen, som jag sade. Sjukskrivningar ska vi kanske inte nämna. Men det underskott som kriminalvården är på väg att få ska jämföras med att budgeten ligger på 5 miljarder. Om ingenting görs handlar det alltså om att vi kommer att ha en ryggsäck på 40 % av en årsbudget. Under mer än två mandatperioder har regeringen beskrivit vad som ska göras och vad som ska satsas inom kriminalvården i mycket vackra och inlindade ordalag. Men regeringens och utskottsmajoritetens mål och de medel som man har varit beredd att satsa har inte varit i samma härad någon enda gång. Och man kan inte åstadkomma bra kriminalvård om man inte är beredd att satsa pengar på de vackra, fina mål och visioner som både oppositionen och, förmodar jag, utskottsmajoriteten har. Men det budskap som justitieministern, som precis har gått hem, haft till oss i oppositionen och till kriminalvården har varit: Bedriv kriminalvård på kredit! Jag sitter själv i styrelsen så jag vet att i alla fall fram till nu har det varit så. Kriminalvården kämpar med att få sin budget i balans med anslaget. Det är möjligt att ökningen kan hejdas. Det är möjligt att man kan komma närmare anslaget. Det tror jag. Och nu presenteras också tuffa förslag. Men det går aldrig att hämta in skuldbördan med de här besparingarna och effektiviseringarna. Därför vore det önskvärd att ni som sitter i majoritet kunde ge kriminalvården lite tips eller att ni kunde säga ja eller nej till de förslag som presenterades i fredags. Samtidigt som ni står på gator och torg och talar om den humana kriminalvården ska ni kanske nu säga ja till att minska den tid som man ska vara i arbete. Man ska sitta inlåst mer. Personalen ska få mindre utbildning och så vidare. Fru talman! I betänkandet står också följande: "Utskottet kan konstatera att beläggningssituationen på anstalter och häkten förvärrats ytterligare under år 2002." Det är ett faktum vi inte kan komma ifrån. Och det har inte blivit så mycket bättre under 2003. I den allra senaste statistiken som kom, för oktober, står när det gäller anstalter att det var över hundra procent beläggning under oktober. Senast nu i veckan införde man besöksförbud på ett fängelse. Det är inte sådana besöksförbud som vi ska ge till män som trakasserar kvinnor, utan det var helt enkelt så att det låg folk i alla rum på fängelset - alltså kunde man inte ta emot besök. När det gäller häktena kan jag hitta följande: Platsutnyttjandet i förhållande till tillgängliga platser var i genomsnitt 99 %. Se! En liten lucka; 1 % kvar i alla fall. Antalet verkställighetsfall, alltså sådana som inte ska sitta på häktet, som är klara med sin dom, var den 1 november 370. Men det är klart: vi har gått över till frivård. Frivård är ju bra, och det ska vi ha för dem som inte behöver sitta i fängelse - som om de hade det så mycket bättre. Fru talman! Medelantalet frivårdsklienter under oktober var 13 508. Det är den högsta noterade siffran på senare år. På årsbasis pekar det på att medelantalet frivårdsklienter i år kommer att öka med runt 150 jämfört med förra året och drygt 1 600 jämfört med år 2000, alltså 1 600 fler än vid millennieskiftet. Ska de få en bra och effektiv frivård kostar de också pengar, även om de är billigare än de som sitter i fängelse. Målet med vårt påföljdssystem måste ju vara - i alla fall tycker vi det - att försöka påverka de dömda att bryta sin kriminella livsstil och sin läggning. Staten har monopol, och ska så ha, på att frihetsberöva människor som begår brott mot de lagar som samhället har ställt upp. Det innebär ett stort ansvar och kräver faktiskt en kriminalvård med bra innehåll. Vi brukar säga att när man låser dörren om den dömde är det egentligen inte slutet på rättsprocessen för statens del, utan det är faktiskt början på en mycket lång process för väldigt många. Det är kanske den allra svåraste delen, att få tillbaka människor till ett värdigt liv utan kriminalitet och droger. Jag brukar roa mig med att läsa lite grann i utskottsbetänkandet. Det gör ni väl alla, gissar jag. Jag vet inte om ni blir roade. Det blir jag ibland. Utskottet konstaterar bland annat följande i betänkandet, och det är snusförnuftigt att konstatera detta, att beläggningssituationen är den sämsta någonsin, och långt från målsättningen på 90 %, visst, att programverksamheten minskat, ja, att sysselsättningsgraden fortsatt att minska - den kanske blir i harmoni med de nya sparförslagen så småningom, och att missbrukssituationen på anstalterna inte blivit bättre. Trots att missbrukssituationen på anstalterna inte har blivit bättre har ni inga förslag till lösningar, varken ekonomiskt eller praktiskt, utan ni bara kör på som vanligt. Ni säger att i likhet med förra året utgår ni från att regeringen noga följer situationen. Ja, det är vackert så! Kom med förslag, och gör något. Fru talman! Utskottsmajoriteten har tappat greppet när det gäller kriminalvården och hela rättsväsendet. Ni är inte beredda att satsa vad som behövs. Ni sätter upp vackra mål, men ni ger inte möjlighet att uppfylla dem. I vår reservation föreslår vi bland annat ökat stöd till KRIS, Kriminellas revansch i samhället. Inte heller här kan utskottsmajoriteten tänka sig ett ökat stöd. Ni anser att kriminalvårdens anslag ska räcka även till detta. Jag vet inte om ni har försökt, men jag har och kriminalvården har: Det går inte att koka soppa på en spik. Resurser kommer inte av sig själv. Ni måste ge brottslingarna hjälp att finna ett alternativ. Det är kriminalvårdens uppgift. Staten har ett mycket tungt ansvar för att ge kriminalvården de resurser, den flexibilitet och de metoder som krävs för att uppfylla detta. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden, men jag yrkar, liksom Beatrice Ask, bifall bara till den första reservationen, nr 4.

Anf. 62 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag måste återigen anmärka på detta. Jeppe Johnsson säger att vi har den snabbaste ökningen av fångpopulationen i Västeuropa, och frivården har den högsta siffran någonsin. Det är tydliga siffror som talar om att de satsningar som har gjorts inom rättsväsendet uppenbarligen har haft en effekt, även om Moderaterna inte vill erkänna det. Jeppe Johnsson pratar så fint om de satsningar som behövs inom kriminalvården och att det inte går att koka soppa på en spik. Moderaterna lägger fram förslag om ytterligare 150 miljoner. Sparpaketet för kriminalvården är på 200 miljoner. Dessutom räknar vi med att man ska finansiera den politik man föreslår. Moderaterna vill ha livstidsstraff för grova narkotikabrott, maximistraff när någon döms för tredje gången, fler urinprov och mer kontrollinsatser när det gäller narkotika. Moderaterna vill ha mer resurser till frivården och ökade resurser till KRIS, och Moderaterna vill bygga en ny storanstalt. Sedan vill Moderaterna ha mer resurser till motivations- och behandlingsinsatserna. Detta ska Moderaterna klara med de plus 150 miljonerna och de besparingskrav som finns. Uppenbarligen är Moderaterna bättre på att koka soppa på en spik än vad majoriteten är.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 63 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Jag tycker inte att 150 miljoner är en spik. Det är faktiskt lite innehåll i det. Dessutom har vi föreslagit betydligt större satsningar för de kommande åren, men man får börja någonstans. Alice Åström talar om att anledningen till att det är så trångt i fängelser och frivård är att det har blivit så effektivt. I så fall får man ta hänsyn till det. Men fortfarande resulterar färre än 15 % av alla brott i någon form av påföljd. Alice Åström ska tala om om hon är nöjd med detta. Men jag skulle gärna se att ännu fler dömdes och hamnade i fängelse. Då beivras brottsligheten, och bakom varje brott finns faktiskt ett brottsoffer. Det är viktigt både för att hålla tillbaka ökad brottslighet, för brottsoffren och för ordningen i samhället att brotten beivras. Jag tror inte att det skulle göra så mycket skillnad på antalet intagna om vi hade livstidsstraff för riktigt grova narkotikabrott eller om de som återfaller gång på gång i grova brott döms något hårdare. Det kostar oerhört mycket för samhället att ha högaktiva brottslingar ute - om inte annat så i antalet brottsoffer och människor som mår illa. Det gäller inte bara de grova brotten, utan än mer påtagligt för den vanliga människan är de så kallade vardagsbrotten, inbrott i hemmet och bilen, stöld av cykeln med mera.

Anf. 64 Alice Åström (V)

Fru talman! Det hjälper inte att Jeppe Johnsson försöker hålla en kriminalpolitisk debatt och prata om brottsoffer och drabbade människor. Vi är helt överens om att brottsoffrens situation är oerhört problematisk. Men i en budgetdebatt kan man kräva av det största oppositionspartiet att partiet lägger fram realistiska budgetförslag som ligger i linje med de förslag partiet driver. Jag undrar fortfarande hur Jeppe Johnsson menar när det finns ett besparingskrav på 200 miljoner inom kriminalvården, och Moderaterna skjuter till 150 miljoner, att underskottet på 50 miljoner ska mötas. Dessutom vill han ha livstidsstraff för grova narkotikabrott, maximistraff vid dom för tredje gången, fler urinprov, mer kontrollinsatser, mer resurser till frivården och ökade resurser till KRIS. Han vill också bygga en ny storanstalt och ha mer resurser till motivation och behandlingsinsatser. Jag fick inte svar på en enda av frågorna om hur det här ska finansieras med de plus 150 miljonerna. Man ska granska sina egna budgetförslag innan man slår till med storsläggan och kritiserar andra. Det här är en soppa utan spik!

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 65 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Det vore bättre om regeringsstödjarna lade fram en budget i balans till kriminalvården. Vi lägger trots allt fram ett förslag om 150 miljoner mer. Därmed är det inte sagt att man kan köra som vanligt utan att spara på någonting. Det ska bli intressant att se hur Alice Åström ställer sig till förslaget att utvisningsdömda ska betala sina egna hemresor. Det har vi föreslagit i snart åtta år och ständigt fått nej. Det blir säkert ingen jättestor besparing, men vi får se hur Alice Åström ställer sig till det. Det finns mycket man kan spara på inom anstalterna, men kanske inte 200 miljoner. Det är kanske 50 miljoner som är mer realistiskt. Det är inte någon besparing att ha den överbeläggning vi har i dag. Det behövs en ny stor anstalt så att vi kan få ned beläggningen. Vid dubbelbeläggning krävs det betydligt mer personal, Alice Åström, och personal kostar pengar. Det är säkert inte höjden av effektivitet att ha det så trångt som i dag. Vi lägger fram förslag om 150 miljoner i år, upp mot 200 nästa år och 470 år tre. Vi är beredda att ta de ökade kostnaderna när vi bygger ut antalet platser och effektiviserar så att de som har begått brott hamnar där de ska vara.

Hillevi Engström (M)

Anf. 66 Hillevi Engström (M)

Fru talman! Utan spaning-ingen aning är ett begrepp som man brukar använda inom polisen. Det betyder förstås att för att få reda på vad som händer och sker måste man vara ute i verksamheten och hålla sig ajour. Men det tycks mig som om regeringen har satt på sig skygglappar både för ögon och öron när det gäller rättsväsendets problem i allmänhet och polisens prekära situation i synnerhet. Den socialdemokratiska regeringen har med stöd av Vänstern och Miljöpartiet fört en nedrustningspolitik av rättsväsendet som underminerar möjligheten för en nödvändig och bra verksamhet. När regeringen säger sig ha gjort den största satsningen inom rättsväsendet har det resulterat i netto 29 nya poliser för förra året. Regeringens ambition inom detta område uttrycks i realiteten av hur mycket pengar som anslås. Några år kan man missa, men inte kontinuerligt. Rikspolisstyrelsen har varit tydlig och är det även i årets budgetunderlag för tiden fram till 2007: "De lokala polismyndigheterna har svårt att tillfredsställa de krav som ställs från t.ex. åklagare, kommunala beslutsfattare och enskilda medborgare som har utsatts för brott." Regeringen tycks inte ta myndigheternas varningar och vädjanden på allvar. Varför? Överdriver Rikspolisstyrelsen, är man missvisande eller har man direkt fel? Jag tror inte det. Det är märkligt att regeringen fortfarande inte visar vilja och förmåga att göra något kraftfullt åt saken. Låt mig ta några exempel på vad som väntar framöver. Nästa år utökas EU med tio nya medlemsstater. Det finns en konkret hotbild att den fria rörligheten och gränspassagen kommer att innebära att fler människor tar sig hit till Sverige med avsikt att begå brott. Införseln av narkotika ökar. Det finns stor tillgång på billig alkohol från de här länderna som fortfarande har betydligt lägre kostnader och lägre skatter. Inom polisen har efterfrågan på DNA-test ökat med 25-50 %, vilket kostar stora summor pengar. Tekniken behöver förbättras. Inom polisen behöver till exempel ungefär 700 fordon bytas ut varje år för att en godtagbar standard ska kunna hållas. Det finns många exempel, och jag ska inte dra upp dem alla. Det som ligger närmast för dörren är Stockholmskonferensen i januari, som beräknas kosta polisen runt 50 miljoner kronor. Under 2006 kommer man att ha VM i friidrott i Göteborg, vilket beräknas kosta 75 miljoner kronor för polisen. Vem eller vilka, fru talman, ska betala det kalaset? Blir det, som vid toppmötet i Göteborg 2001, medborgarna i Västra Götaland som ytterst får betala genom att polisen drar ned på andra aktiviteter och verksamheter? Jag kan konstatera att uppklaringsprocenten för det som regeringen kallar vardagsbrotten, det vill säga stölder och skadegörelse, har minskat från 17 % till 10 %. I de 10 % som är uppklarade ligger även de så kallade tekniska uppklaringarna, det vill säga att man skriver av brotten utan någon utredning alls. Men, fru talman, när rättsväsendet inte ges de resurser som krävs är det alltid någon eller några som får stå för kostnaderna, och det är de sämst ställda i samhället, de som inte har råd att köpa sig en egen känsla av trygghet i form av larm, galler, lås och så vidare. Är det en sådan politik som regeringen kallar solidarisk? Nej, jag skulle faktiskt önska att regeringen tog sig tid att fundera över vad nedmonteringen av rättsväsendet innebär för vanligt folk. Vad innebär det för företagare, flyktingar, barn och unga, kvinnor, unga män - som faktiskt är de mest brottsutsatta - rika och fattiga, nynazister, Hells Angels, narkomaner, hälare med flera? Vem vinner och vem förlorar när rättsväsendet inte klarar av sina grundläggande uppgifter? Våldsbrotten fortsätter att öka. Anmälningarna av våldsbrott har dubblerats från 80-talet fram till i dag. Våldsbrotten, det vill säga brott mot liv och hälsa samt våldtäkter och rån, var år 2002 fler än 76 000. År 1980 var de drygt 30 000. Brotten ökar, men det som faktiskt är mest skrämmande, fru talman, är det antal människor som får sina liv förstörda och sin framtidstro och frihet spolierad. Det rör sig alltså om mer än 76 000 personer, det vill säga en medelstor svensk stad, som årligen blir offer för våldsbrott i vårt samhälle. Justitieministern pratar om att budgeten är i balans, men det kan inte vara detta som är målsättningen för Sveriges skattebetalare. Det är i alla fall någonting som vi moderater aldrig kan acceptera. För många av dessa brottsoffer blir livet aldrig mer sig likt efter en sådan händelse. Denna oroväckande tendens måste både stoppas och vändas. Med begränsade resurser både personellt och reellt blir det än viktigare att kompetensen hålls på en tillräckligt hög nivå. Det sker inte alls i dag. Fortfarande saknas en vidareutbildning inom polisväsendet. Det sade jag också vid denna tid förra året, och det har inte hänt någonting sedan dess. Trots de mycket höga krav som vi med rätta ställer på landets poliskår ges denna inte möjligheten att hålla en hög kunskapsnivå. Utvecklingen i samhället har medfört nya brott, till exempel de antifascistiska och vänsterideologiska brotten och brotten mot djurhållningen, och här finns det ingen kunskap inom polisen, vågar jag påstå. Dessa brott har under förra året ökat med 45 % till knappt 900. Den polis som fick sin utbildning för 20-30 år sedan har dock ingen kunskap alls om vad som driver dessa människor till aktiviteter av det här slaget. Samma sak kan förstås sägas om de brott som har rasistiska, homofobiska, främlingsfientliga eller antisemitiska inslag. Där måste man satsa på utbildning och kompetens om man tar de brotten på allvar. Kanske är det nödvändigt att vår statsminister tar initiativ i de här frågorna även på hemmaplan och inte bara i internationella sammanhang. Kunskap och kompetens behöver byggas upp och även kvalitetssäkras. Vi moderater är inte nöjda förrän det finns en jämn kunskapsnivå över hela landet. Vi tycker exempelvis att en specialistutredare i brott om övergrepp mot barn ska ha en kvalitetssäkrad utbildning som är likvärdig oavsett om polisen i fråga arbetar på en familjevåldsenhet i Malmö eller i söderort här i Stockholm eller har att utreda dessa brott någon annanstans i landet. Så är det inte i dag. Med en högre kompetens ökar lagföringen och uppklaringsprocenten från den otroligt låga nivå som gäller i dag. Specialisering behövs, men även utrycknings- och närpolisernas utbildningsbehov måste tillgodoses. Utbildning ska ses som en investering i framtiden och inte bara räknas som en kostnad. Men det som också fordras är en ordentlig kontroll över vad som faktiskt görs inom polisen. Det finns uppgifter om att man inom polisen genomför fältförsök i stor omfattning med distraktionsgranater. Det talas om att sådana använts vid 200 tillfällen under senare tid. Stämmer det, Susanne Eberstein, att polisen driver ett projektet med att utbilda hundratalet prickskyttar? Stämmer det att man utvecklar metoder för att fler poliser ska kunna använda sprängmedel för att forcera dörrar? Jag tycker att det låter märkligt i dagens budgetsituation. Jag och Moderaterna anser att spetskompetens och handhavande av dessa farliga och dyrbara metoder och kompetenser bör förbehållas den särskilda nationella insatsstyrka som finns. Denna grupp har mig veterligt tack och lov aldrig behövt använda sina prickskyttar. Då är det märkligt om det pågår försök i övriga delar av landet med att utöka den kompetensen när det inte ens finns poliser som kommer när allmänheten ringer. Jag vill fråga Socialdemokraterna om detta är någonting som man tycker är riktigt, i det fall det stämmer. Fru talman! Polisens nationella insatsstyrka har under senare år fått en möjlighet att operativt hjälpa och stötta landets myndigheter. Det har visat sig vara mycket värdefullt. Den är en väldigt bra resurs. Styrkans personal har använts i flera skarpa insatser. Men denna personalresurs är för liten i förhållande till huvuduppgiften. I dag trafikeras Sverige av andra och större flygplanstyper än när denna styrka bildades, och då krävs det en större resurs för att klara av kapningssituationer med gisslantagning än vad som var fallet tidigare. Terrorhoten i världen har ökat, visar både attentat och underrättelseverksamheter. Efter den 11 september har flertalet länders regeringar sett över och utökat sin beredskap mot angrepp och terrorism. Norge, som anses ha en lägre hotbild än Sverige, har utökat sin antiterrorstyrka till 75 man. Det bör Sverige också göra. Utöver denna ökning av antalet personer måste regeringen se till att man långsiktigt löser styrkans transportbehov genom en bättre samverkan med försvaret.

Anf. 67 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag känner i och för sig att debatten kanske börjar gå rundgång, men jag kan inte låta bli att reagera när Hillevi Engström använder ord som nedrustningspolitik och nedmontering av rättsväsendet trots att hon i nästa andetag säger att det förra året blev ett tillskott på 29 nya poliser. Man kan säkert diskutera om det är tillräckligt eller inte, men någon nedrustning är det inte. Till och med er talesman Beatrice Ask tillstod ju att det skett och sker ett tillskott i rättsväsendet. Sedan kan man diskutera om det är nog, men jag tycker att det är ganska viktigt att man försöker att använda rätt ord. Vi är inte överens om det är tillräckligt eller inte, men det har inte varit någon nedrustningspolitik eller nedmontering. Det hade inneburit att vi hade gjort stora besparingar. Sedan vill jag ta upp frågan om de stora arrangemangen och hur de ska bekostas, något som ständigt diskuteras. Vi från Vänsterpartiet har varit tveksamma till om man inte borde ha haft en budget hos Rikspolisstyrelsen att kunna fördela. Länspolismästarna är dock helt överens sinsemellan om att man inte vill ha det på det sättet. Man vill ha ut alla budgetmedel, och sedan får man lösa den problematik som uppstår i efterhand. Då får man vara beredd att ta på sig de extra kostnaderna. Jag undrar hur Moderaterna ser på detta. Länspolismästarna har ändå själva sagt att man vill ha det på det här sättet.

Hillevi Engström (M)

Anf. 68 Hillevi Engström (M)

Fru talman! När det gäller de stora arrangemangen visade det sig efter toppmötet i Göteborg att myndigheten inte fick kompensation för sina kostnader förrän kanske nu nästa år. Det har inneburit att myndigheten fått dra ned på verksamhet. Det är det som jag och Moderaterna ser som det stora problemet, att det drabbar allmänheten i Västra Götaland. Polisens resurser har använts till någonting som de inte har kunnat planera eller styra över. Det är skillnad med de arrangemang där myndigheterna är med och kan förutse det hela. Vi pratar om 2006 och VM i friidrott i Västra Götaland. Om det tenderar att kosta 75 miljoner kronor, som ska stå för den myndigheten, måste de få extra anslag. Oavsett om det fördelas från Rikspolisstyrelsen i det skedet eller på något annat sätt måste de få ut pengarna i förväg så att allmänheten inte blir lidande. Det är väldigt viktigt att poängtera. När det gäller nedrustning och nedmontering kan man ha olika uppfattningar om det, men så länge som brotten har ökat - våldsbrotten har ökat till 76 000, och brotten som anmäls är i dag mer än 1,2 miljoner - tycker jag inte att rättsväsendet har klarat av sin uppgift. Målet för polisen är att minska brotten och öka tryggheten. Det målet är inte uppnått. Det har man missat gång efter annan. Jag menar att det inte duger. Allmänheten uppfattar att det är en nedmontering av rättsväsendet när det inte finns poliser som kommer när man ringer. Då menar jag inte att man ringer om bagatellartade händelser.