Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Sexualbrotten

Betänkande 2004/05:JUU16

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
2 mars 2005

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

PDF
Sexualbrotten(pdf, 4 MB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2004/05:16 Sexualbrotten

Beslut

Fler gärningar bedöms som våldtäkt (JuU16)

Fler gärningar kommer att bedömas som våldtäkt. Det är ett av förslagen i regeringens proposition om ny sexualbrottslagstiftning som riksdagen sade ja till. Den nya lagen ska ännu mer än tidigare förstärka varje människas rätt till absolut personlig och sexuell integritet. Den tydliggör också ännu mer kvinnor och mäns rätt till sexuellt självbestämmande. Bestämmelserna om våldtäkt ändras vilket innebär att fler gärningar kommer att bli klassade som våldtäkt. Kravet på att våld eller hot ska ha förekommit i samband med övergreppet sätts lägre i den nya lagen. Tillämpningen ska även gälla om en person befinner sig i ett så kallat hjälplöst tillstånd till exempel vid sjukdom, berusning eller sömn. De allvarligaste fallen av de som i dag räknas som sexuellt utnyttjande kommer i fortsättningen att bedömas som våldtäkt. Straffen skärps på flera områden genom den nya lagstiftningen. Det införs särskilda straffbestämmelser för våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn och ungdomar. Kravet på att tvång ska ha förekommit vid övergreppet mot barnet tas bort i den nya lagtexten. Den nya sexualbrottslagstiftningen träder i kraft den 1 april 2005.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 44
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2004-12-14
Justering: 2005-02-15
Trycklov till Gotab och webb: 2005-02-23
Trycklov: 2005-02-23
Reservationer: 23
Betänkande 2004/05:JUU16

Alla beredningar i utskottet

2004-12-14

Fler gärningar bedöms som våldtäkt (JuU16)

Fler gärningar kommer att bedömas som våldtäkt. Det är ett av förslagen i regeringens proposition om ny sexualbrottslagstiftning som justitieutskottet föreslår att riksdagen ska säga ja till. Den nya lagen ska ännu mer än tidigare förstärka varje människas rätt till absolut personlig och sexuell integritet. Den tydliggör också ännu mer kvinnor och mäns rätt till sexuellt självbestämmande. Bestämmelserna om våldtäkt ändras vilket innebär att fler gärningar kommer att bli klassade som våldtäkt. Kravet på att våld eller hot ska ha förekommit i samband med övergreppet sätts lägre i den nya lagen. Tillämpningen ska även gälla om en person befinner sig i ett så kallat hjälplöst tillstånd till exempel vid sjukdom, berusning eller sömn. De allvarligaste fallen av de som i dag räknas som sexuellt utnyttjande kommer i fortsättningen att bedömas som våldtäkt. Straffen skärps på flera områden genom den nya lagstiftningen. Det införs särskilda straffbestämmelser för våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn och ungdomar. Kravet på att tvång ska ha förekommit vid övergreppet mot barnet tas bort i den nya lagtexten. Den nya sexualbrottslagstiftningen träder i kraft den 1 april 2005.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2005-03-02
Stillbild från Debatt om förslag 2004/05:JUU16, Sexualbrotten

Debatt om förslag 2004/05:JUU16

Webb-tv: Sexualbrotten

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Britta Lejon (S)
Anf. 1 Britta Lejon (S)
Herr talman! Riksdagen ska i dag besluta och framför allt debattera om en ny lagstiftning om sexualbrott. Förändringarna syftar till att öka skyddet mot sexuella kränkningar och att förstärka skyddet av den enskildes integritet och självbestämmande. Regeringen och samarbetspartierna föreslår genomgripande förändringar av bestämmelserna om sexualbrott. Det införs ett nytt 6 kap. i brottsbalken. Bestämmelserna om våldtäkt utvidgas. Fler gärningar kommer i framtiden att bedömas som våldtäkt. Kraven på tvång sätts lägre. De allvarligaste fallen av sexuellt utnyttjande arbetas in i den nya våldtäktsbestämmelsen. För att förstärka skyddet av barn införs särskilda straffbestämmelser om våldtäkt mot barn och sexuella övergrepp mot barn. Tillämpningsområdet för vad som ska bedömas som sådana brott utvidgas genom att kravet på tvång tas bort. Förbudet mot köp av sexuella handlingar av barn skärps, och det införs en särskild straffbestämmelse med avseende på utnyttjande av barn för sexuell posering. Sexköpslagen arbetas in i 6 kap. i brottsbalken och tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta även den som utnyttjar en sexuell tjänst som någon annan betalar för. Därutöver höjs straffmaximum för brotten grovt sexuellt tvång, köp av sexuell handling av barn, grovt koppleri och grovt barnpornografibrott. Dessutom föreslås att preskriptionstiden för vissa sexualbrott mot barn förlängs genom att preskriptionstiden börjar löpa först från den dag då barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april i år. 23 reservationer och 3 särskilda yttranden har fogats till betänkandet. Herr talman! Härmed överlämnar jag ärendet till partiernas representanter.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 2 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Vi har i dag att debattera sexualbrotten och det nya 6 kap. i brottsbalken. Det handlar inte minst om våldtäkter, ett av de vidrigaste brotten. Det rör sig om groteska övergrepp av personer med ofta klart fysiskt övertag. Vi talar om brott som skadar kvinnor och barn fysiskt och psykiskt för kanske resten av deras liv. Det är mindre än 1 % av de uppskattningsvis 20 000 våldtäkterna i Sverige varje år som leder till en fällande dom i domstol. Massmedier, rapporter, böcker och utredningar har under mycket lång tid pekat på att kvinnors ställning som brottsoffer när det gäller sexualbrott i praktiken är ofattbart svag. Rättslös är ett ord som inte sällan används för att beskriva den känsla och den upplevelse en kvinna har när hon har blivit utsatt för våldtäkt och möter rättssystemet när hon vill få rättvisa. Många människor undrar varför det är så här. Hur tänker vi som stiftar lagar? Och hur tänkte de som stiftade lagarna före oss? Det gäller att komma ihåg att vi i Sverige har väldigt höga krav på rättssäkerhet. Vi vill vara en rättsstat. Därför ställer vi höga rättssäkerhetskrav på domstolarna. Vi har och ska också ha höga beviskrav. En visserligen klandervärd person kan inte straffas för sin påstått vidriga handling så länge det inte är bevisat bortom allt rimligt tvivel. Så har det varit i Sverige och så måste det rimligen förbli. Kom ihåg att flera av oss är engagerade i att det ska vara färre och inte fler oskyldiga som ska dömas av domstolar och sitta i svenska fängelser. Denna rättssäkerhet leder till att många kvinnor i dag upplever en omfattande rättsotrygghet. De kan inte få sin egen rätt prövad i domstol och få en gärningsman fälld. Detta är en debatt som vi ska hantera i dag. Till och från känner jag dock en viss olust inför den klappjakt som förs i massmedierna - och det finns också personer i riksdagen som deltar i den jakten - på domare som är utvalda att följa de lagar som vi har stiftat här. De får klä skott för vår ofullkomlighet. Domarna tillämpar de lagar som vi har stiftat. Det får vi aldrig glömma bort. Det är klart att det kan finnas en och annan domare som är väl konservativ till sin läggning och gärna tittar mer i lagboken i stället för att se hur det ser ut i landet och hur verkligheten har förändrats. Men generellt är det en ganska hemsk jakt på domare i känsliga mål. Man kan vara upprörd över domsluten, men det beror ju på att vi i Sverige har en lagstiftning som vi här - ingen annan - ansvarar för. Det har gått så långt att det finns företrädare i den här kammaren som gärna skulle se att vi skulle tillämpa den nya lagstiftningen från kl. 16.00 i dag. Detta är en straffrättsfråga. Det här häpnadsväckande att man har ett sådant regeringsunderlag. Dessutom finns det företrädare för Miljöpartiet som i skrifter till justitieutskottet beklagar att man inte kan tillämpa lagstiftningen retroaktivt. Som sagt, man kan lätt känna olust inför den här debatten. Med en högre prioritering hade Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna kunnat ha en ny lagstiftning på plats för ganska länge sedan. Vi har ansvar för att de lagar vi stiftar ska vara både effektiva och rättssäkra, och det är en mycket svår uppgift. Jag vill understryka att man inte ska överdriva betydelsen av hur vi formulerar dessa lagar. Det spelar lika stora roll hur våra rättsvårdande myndigheter fungerar, vilka möjligheter man har att göra en anmälan hos en polis som är kunnig och har bra förhörsteknik, en polis som har tid att utreda. Bemötandefrågorna är avgörande, inte minst vid sexualbrott mot kvinnor och barn. Vi vet att vikten av samverkan mellan polis och åklagare är central. Det är därför som man kommer att höra flera krav från Folkpartiet och andra partier på att det ska finnas familjevåldsenheter på fler platser i Sverige. Vi vet att det är effektivt. Vi kommer att prata om rättsintygen, intyg som håller i en domstol och som utgör de bevis som man ändå har vid en våldtäkt. Låt mig återkomma till detta senare. Efter avvaktan, fundering och en viss obeslutsamhet har vi i alla fall ett förslag till ny lagstiftning på vårt bord. Jag tycker att det i många stycken är bra. Jag blir dock lite oroad när Elisebeht Markström och hennes partikollega justitieminister Thomas Bodström - jag noterar att han inte är här i dag - skrev i Södermanlands Nyheter i går: "Nu stärker vi lagen mot sexuella övergrepp". Det stämmer till viss del, men det är stora ord att säga att man verkligen stärker skyddet för den som utsätts för sexualbrott. Ni har rätt och vi i Folkpartiet liberalerna stöder er vad gäller att fler brott ska rubriceras som våldtäkt. Vi stöder er också vad gäller de sexuella övergreppen på barn. Folkpartiet tycker också att förslaget i huvudsak är bra vad det gäller grovt sexuellt tvång, grovt koppleri, grovt barnporrbrott och så vidare. Vi ställer oss bakom detta. Men det är allvarligt att ge sken av att fler kommer att kunna dömas för våldtäkt. Fler kommer att åtalas för våldtäkt. Jag är orolig för att det ska komma en backlash här, att vi från och med den 1 april kommer att se att människor faktiskt inte fälls. Många har fått intrycket att fler kommer att fällas, men så är det inte. Det är väldigt få sakkunniga som faktiskt tror detta. Vi i Folkpartiet har en reservation där vi menar att man ska se över detta med hjälplöst tillstånd. Det avgörande tror vi är att se till att fler situationer som kan vara särskilt utsatta kan vara grund för att vara i ett hjälplöst tillstånd. I några extrema fall ska man därmed kunna göra klart att det är en situation där ofta män måste vara mycket försiktiga, annars är risken större än i dag att dömas för våldtäkt. Det lyfter vi fram i reservationen. Det tror vi från Folkpartiet är viktigare än att fokusera på samtycke, för frånvaron av samtycke är ju en men ganska avgörande del för att man i dag ska kunna dömas för våldtäkt. Jag är lite förvånad över att så många fäster fokus på frågan om samtyckesreglering, för det är ändå åtta av tio våldtäkter av de 20 000 som jag nämnde förut som sker inom en relation. När de brotten prövas kommer det att finnas en mycket svag bevisning, i alla fall oftast. Frågan om samtycke är ju en fråga om bevisning. Någon säger att det var samtycke och någon säger att det inte var samtycke. Det leder bara till en väldig fokus, som jag tror och precis som regeringen tror, på en diskussion om någonting annat, inte minst om kvinnans liv och leverne före den aktuella brottssituationen. Jag tycker att Folkpartiet har den självklara inställningen, vilken kommer till uttryck i ett särskilt yttrande i detta betänkande, att regeringen hela tiden ska följa upp utvecklingen i de länder där man har fokuserat mer på samtycke. Storbritannien är inte det enda exemplet i Sexualbrottskommittén. Men det viktiga är att se till att komma till rätta med frågan om särskilt utsatt situation, för annars innebär det, tror vi, att fler människor kommer att bli ganska besvikna. Det är ju inte bättre att någon blir åtalad för grov våldtäkt och sedan blir friad. Det är egentligen ett ännu värre hån. Vad vi säger är att man ska fokusera lagstiftningsmässigt på särskilt utsatt situation tillsammans med att se till att våra rättsvårdande myndigheter har möjligheter att fungera. Den som deltog i det årliga seminariet på brottsofferdagen, som Brottsoffermyndigheten ordnar här i Stockholm, fick återigen lära sig att det finns stora brister i polisens förmåga att förhöra och intervjua både gärningsmän och brottsoffer. Det delades ut en och annan känga till den svenska polisens ledning, inte minst från poliser själva, för att man har strypt den centrala vidareutbildningen i dessa frågor, och detta har skett med regeringens goda minne. Utan poliser i alla län som är kunniga och specialister på att bemöta människor som utsatts för dessa brott blir det ju ingen riktig kvalitet i utredningarna så att de kan leda till fällande domar. Vi hävdar att utbildningsfrågan är central inom svensk polis, men vi ser att utbildningen i dag riskerar att skäras ned beroende på bristande anslag. Vi saknar, som jag sade, familjevåldsenheter i alla län. Vi vill att hela rättskedjan ska fungera. Det hjälper ju inte om polisen fungerar om sedan åklagarna är för stressade och pressade och domstolarna har eviga köer. Dessutom har domstolarna en kvalitet som här och där brister, hävdar vissa lagmän själva. Det är klart att bristande kvalitet i domstolarna gör att man blir missnöjd med flera domslut. Vi har förslag i Folkpartiet om ett långsiktigt arbete för att återupprätta rättsstaten. Det kommer att hjälpa alla människor som utsätts för brott, inte minst de kvinnor som utsätts för sexualbrott och andra brott. Det är det som debatten här i dag ska handla om, och jag ser fram emot debatten för den är viktig. Jag vill slutligen understryka att vi i Folkpartiet är glada att vi känner att regeringen på flera ställen klart tar steg framåt, även om vi inte är helt nöjda. Herr talman! Vi i Folkpartiet står som vanligt bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 4 i betänkandet.
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 3 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! En effektiv lagstiftning när det gäller sexualbrott är ett oerhört viktigt verktyg för att offren ska våga anmäla det som hänt och för att rättsväsendet ska kunna lagföra och straffa dem som begått brotten. Denna lagstiftning är efterlängtad, och regeringen har haft lång tid på sig att komma fram med förslagen. Det är en viktig fråga. Vi har stora förväntningar på oss som lagstiftare i dag att få till stånd en lagstiftning som bättre följer den allmänna rättsuppfattningen. Det är därför förvånande, tycker jag, att landets justitieminister väljer att inte delta i debatten om en så viktig fråga. Jag beklagar verkligen detta. Nog för att jag vet att Elisebeht Markström är en duktig företrädare för Socialdemokraterna, men jag tror att frågans tyngd skulle understrykas om justitieministern hade varit här och debatterat denna viktiga fråga i dag. Vi moderater skulle gärna ha velat se en överskådlig lagstiftning som vanligt folk kan förstå och läsa in sig på, men som framför allt jurister kan använda i sitt dagliga viktiga arbete. Tyvärr är det förslag som ligger väldigt komplicerat. Det är svårt att läsa in vad som egentligen menas, och utformningen har inte blivit bra. Det kan ställa till med mycket stora problem i den praktiska tillämpningen. Det finns en rad frågetecken som skulle ha behövt klaras ut innan man lade fram förslaget. Låt mig börja med samtyckesproblematiken, som jag tycker att regeringen tar lite lätt på. Det tog också Johan Pehrson upp i sitt inledningsanförande. Det är lite förvånande att vi inte kan gå till botten med denna viktiga fråga. Dagens ordning är sådan, och så blir det även med den nya lagstiftningen, att om en kvinna säger nej till samlag och mannen förstår vad hon säger men ändå genomför ett samlag kan han göra detta straffritt, förutsatt att misshandel eller hot inte har förekommit. Det rimmar väldigt illa med den allmänna rättsuppfattningen, för den är ju att ett nej är ett nej och ska så vara. Vi tycker tillsammans med Kristdemokraterna och Centern att vi bör gå till botten med den här frågeställningen. Som Johan Pehrson nämnde finns det andra länder som har en samtyckesreglering. Vi tycker att man skulle titta närmare på det och på konsekvenserna av en sådan, lägga ned ordentligt med tid och titta på för- och nackdelar. Den här lagstiftningen behöver detta. Ett av de argument som ofta används mot en samtyckesreglering är att man ännu mer kommer att koncentrera sig på kvinnans göranden och låtanden eller offrets, men det är ju oftast en kvinna. Så är det ju redan i dag. Det finns avhandlingar som belägger att redan i dagens rättsväsende och med dagens lagstiftning koncentrerar man sig på offrets göranden och låtanden, inte gärningsmannens. Jag kan bland annat rekommendera en avhandling som heter His word or hers , som Ulrika Andersson vid Lunds universitet har gjort. Det här är en väldigt central fråga, och vi ser gärna att vi kan gå till botten med den parallellt med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Det leder mig till, herr talman, att yrka bifall till reservation 1 under punkt 1. En annan fråga som är lite konstig ur moderat synvinkel är detta med sexualbrott mot barn. Det är ju minst lika viktigt och allvarligt som sexualbrott mot vuxna. Jag tror inte att regeringen har en annan uppfattning. Men så som man skriver i lagstiftningen får vi ju det intrycket. Man använder i våldtäktsparagrafen andra uttryck när det gäller brott mot barn än när det gäller brott mot vuxna. Det här är en inkonsekvens, och man borde ha tagit intryck av att även Lagrådet faktiskt har påpekat detta. Regeringen och samarbetspartierna har valt att lämna det därhän. Vi har också barnpornografi, som tyvärr inte har fått den lagreglering som vi hade önskat. Med de tekniker som i dag finns sprids ju barnpornografi över hela världen. Vi tycker att det är anmärkningsvärt att inte regeringen har tagit fram ett underlag till den här lagstiftningen för att förlänga preskriptionstiden för barnpornografibrott. Barn som har blivit utsatta för övergrepp som har fotograferats riskerar ju att leva med bilder av sig själva som barn genom hela livet. Om vi hade kunnat få ett förslag om att förlänga preskriptionstiden så att den skulle gälla från det att barnen är 18 år hade vi haft bättre möjligheter för rättsväsendet att få fast de brottslingar som ursprungligen spridit barnpornografin. Min fråga till Elisebeht Markström och majoritetens företrädare är: När tänker man komma fram med ett sådant förslag? Jag har tagit upp några frågor. Det finns många fler. Vi har yrkanden kring detta. Men jag nöjer mig med reservation 1 under punkt 1. Som jag tidigare sade har ju allmänheten väldigt höga förväntningar på den här lagstiftningen. Att göra som Elisebeht Markström och Thomas Bodström gjorde i går när de gick ut och förespeglade människor att allting kommer att bli mycket bättre bara för att vi skapar en lagstiftning är inte särskilt renhårigt. Det är oerhört viktigt att vi utvärderar den här lagstiftningen. Vi som lagstiftar har ett stort ansvar att nära följa utvecklingen. Därför har vi föreslagit att man redan nu, när man antar lagstiftningen, också sätter upp en utvärderingsplan. Regeringen och majoriteten säger att det är klart att den ska utvärderas. Men vi tycker att det är angeläget att vi redan nu ser hur och när utvärderingen ska ske. De här brotten har ju en oerhört stor omfattning. Johan Pehrson tog i sitt anförande upp helheten för landet. Jag skulle vilja ge ett exempel från min egen hemtrakt, Västra Götaland. Där begås det drygt en våldtäkt per dag. Tillämpningen av den här nya lagstiftningen, som träder i kraft den 1 april, kommer att vara prövad, man kommer att ha prövat lagstiftningen, om ett till två år på många olika sätt. Därför är detta väldigt angeläget. Vi från moderat sida kommer att följa den här frågan och också återkomma till regeringen och majoriteten i fråga om hur viktigt det är att följa upp den här lagstiftningen. Vi vet att frekvensen av anmälda våldtäkter är en del. Men vi vet också att det är många våldtäkter som begås som aldrig blir anmälda. Det är det som är så viktigt. Jag ska inte upprepa det som Johan Pehrson sade tidigare. Det räcker inte med lagstiftningen. Det måste ju sättas in fler åtgärder. Det måste finnas bättre möjligheter för polis, åklagare och domstolar att verka inom det här området. Man måste bli bättre på bemötandefrågor. I dag är det ju bara en tiondel av de anmälda våldtäkterna som går vidare till åtal, och ännu färre går till dom och till återupprättelse för våldsoffret. Ska vi kunna komma till rätta med det här är det viktigt med en lagstiftning som är effektiv. Vi har inte kommit dit. Vi hade önskat mycket mer av regeringen. Vi får inte glömma frågorna om bemötandet och rättsväsendets möjlighet att agera inom det här området!
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 4 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag delar i mycket Cecilia Magnussons syn på vikten av att vi får en fungerande rättsstat, alltså att myndigheterna är så professionella som vi vill härifrån så att inte vår önskan ersätts av ett stort retorikgap till en verklighet där det är väldigt svårt för polisen att jobba professionellt för att de inte har tid till utbildning eller för att åklagarna inte har tid att vidta de nödvändiga åtgärderna. Det kan till exempel handla om att kunna häkta personer, vilket ibland kräver ganska omfattande arbete för att fastställa att häktningsgrunderna finns. Det finns tendenser till att det här inte fungerar helt bra runtom i Rätts-Sverige i dag hos våra myndigheter. Det varnar vi ju gemensamt för. Men min fråga till Cecilia Magnusson gäller faktiskt framför allt det här med att förebygga. Någonstans finns det ju ett strukturellt problem, att det finns en massa män, i huvudsak, som på grund av sin fysiska överlägsenhet anser sig ha rätt att ge sig på kvinnor eller barn och tvinga till sig sexuella handlingar. Någonstans har ju värderingskartan blivit helt skadad hos väldigt många människor när detta förekommer. Det finns dessutom en tendens till att det ökar. Folkpartiet liberalerna har en rad olika förslag på detta område för att förebygga. Vi vill inte bara se till att människor hamnar i fängelse och att de som har begått de här brotten ska straffas - för det ska de verkligen göra. Vi vill också se till att antalet våldtäkter minskar. Då pekar vi på tidiga åtgärder mot unga lagöverträdare. Vi pekar på ännu bättre jämställdhetsplaner i förskolorna för att se till att killar och tjejer får respekt för varandra, framför allt killar för tjejer i det här fallet. Hur ser Cecilia Magnusson på det, tidiga insatser för att se till att vi får mer jämställdhet?
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 5 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Jo, det är ett väldigt viktigt problem som Johan Pehrson tar upp. Jag tycker inte att det finns några åsiktsskillnader mellan oss här. Det jag kan tycka är att de bästa brottsförebyggande åtgärder man kan vidta faktiskt är att lagföra och straffa dem som begår handlingarna. Att man kan komma undan med en våldtäkt ger ju en väldigt dålig signal. Så kan vi få ett effektivt rättsväsende dit offren vågar vända sig när de har blivit utsatta och att vi har ett rättsväsende som klarar av sin uppgift ger det en oerhört viktig signal ut till samhället. Beträffande de förebyggande åtgärderna i övrigt är det självklart att människor är lika oavsett om man är kvinna eller man eller flicka eller pojke. Självklart handlar det om värderingsfrågorna, etik och moral. Det är ju frågor som alla vi, man till man, kvinna till kvinna och kvinna och man emellan, måste diskutera. Föräldrar måste överföra detta till sina barn. Då kommer vi ju in på frågor om familjepolitik. Det är väldigt viktiga frågor. Där någonstans tror jag att man måste börja, med föräldrarnas tid att överföra etik och moral till sina barn. Men där har vi en gemensam fiende, så Johan Pehrson och jag behöver inte ta den diskussionen.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 6 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Nej, det är sant. Jag ser inte heller så mycket fiender härinne. Jag ser däremot många människor som jag tycker har felaktiga åsikter. Men alla i utskottet vill i regel ganska gott, det vill jag understryka. Det är viktigt att det blir tydligt att handlingar leder till en konsekvens och att det framgår att man inte kommer undan med sådana här brott. Sett till de spektakulära fallen i medierna och till vad vi kan ta del av som läser om en del forskning och som läser litteratur på området - de rätt sjuka situationer där unga män hamnar i läget att de förgriper sig på unga kvinnor - har det diskuterats om det är våldtäkt eller sexuellt utnyttjande. Någon döms. Man ville se det som våldtäkt, vilket jag kan förstå. Men det avgörande är ändå att det, gissar jag, inte är första gången som de här unga männen beter sig på ett väldigt sjukt sätt gentemot en kvinna eller ett barn. Det här är i stället något som försiggått under en lång tid. Därför tror jag att det är ett måste att fokusera på att inte tillåta man ska inte säga små olyckor men väl det asociala och allvarliga beteende som visas gentemot kvinnor - brist på respekt eller uttryckssätt som är oacceptabla. Man får inte låta de olyckorna växa till så stora katastrofer som det ju blir när det sedan leder till sexuella övergrepp - detta därför att ingen har satt stopp i tid. Det förlorar både den unge man på som är på väg helt åt pipan och, framför allt, alla brottsoffren i den unge mannens väg. Man får alltså aldrig glömma det brottsförebyggande arbetet, tycker jag.
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 7 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Jag instämmer helt i det som Johan Pehrson säger om att det brottsförebyggande arbetet är viktigt. Jag upprepar att den bästa brottsförebyggande åtgärden som kan vidtas är att lagföra och straffa för sådana brott som vi här talar om. Dessutom handlar det om att offren vågar anmäla och ha en tilltro till rättsväsendet. Där har vi som lagstiftare en stor insats att göra. I mitt anförande tog jag upp frågan om lagstiftningen. Det är väldigt viktigt att vi får en lagstiftning som människor kan förstå. För dem som har som yrke att lagföra och döma för sådana här brott är det väldigt viktigt att ha ett effektivt verktyg. Dit har vi ju inte kommit med den lagstiftning som vi diskuterar här i dag. Därför tycker vi moderater att det är mycket viktigt att gå till botten med de utestående frågorna, till exempel frågan om samtycke. Jag vet att Folkpartiet inte vill låta utreda det här och sätta press på majoriteten bakom detta. Då kan man ju komma vidare i frågan om hur vi kan få en ännu effektivare lagstiftning än den som vi ska fatta beslut om här i dag. Men den debatten får vi återkomma till.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 8 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag är ledsen att behöva säga att jag nog kommer att dra över talartiden lite grann. Jag saknar justitieministern i dag här i kammaren. Inte heller när vi hade remissdebatt om ärendet var justitieministern här - detta trots att dagens lagförslag haft sex års väg hit och detta trots att justitieministern i debattartiklar, i nyhetsprogram och i tv-soffor har sagt att det här är en mycket viktig lagändring som kommer att förändra möjligheterna till fällande dom mot många av våra gärningsmän som med nuvarande lagstiftning frias när de har begått kränkande våldshandlingar mot kvinnor. Jag beklagar djupt att inte bara justitieministern utan även andra ministrar då och då föredrar tv-sofforna framför den tidpunkt och det tillfälle då frågan ska debatteras och avgöras i de folkvaldas organ, i Sveriges riksdag. Det finns en uppenbar nonchalans i det här. Det finns en systematik i att vilja förflytta fokus och auktoritet från riksdagen till Regeringskansliets pressrum. Jag beklagar den utvecklingen och menar att det faktiskt är ett missbruk mot demokratin. Det hade också varit välgörande inte bara för ledamöterna i riksdagen utan också för svenska folket att få en belysning av sakinnehållet i justitieministerns påstående, som jag inte till fullo håller med om. Det är precis det syftet riksdagen ska tjäna. Framför allt här ska den offentliga debatten föras, men justitieministern gör riksdagen genom sin frånvaro till en B-kammare. Detta är beklagligt. Herr talman! Den kristdemokratiska ideologin sätter människan i centrum. Det är det synsättet som ligger till grund för hur vi också vill bygga rättssamhället. De värderingar som råder i ett samhälle ska avspeglas i samhällets rättssystem. Utgångspunkten är att varje människa har ett okränkbart värde, ett unikt och ett i förhållande till andra människor likställt värde. Brott av sexuell karaktär är alltid ett grovt intrång på en annan människas person och intima sfär. Förövaren begår ett brott mot rättvisan men också mot värdigheten. Han kränker rätten till respekt och till frihet. Offren får ofta allvarliga och livslånga psykiska och fysiska skador. Det vet vi så väl. Det tog regeringen sex år att presentera ett förslag till ny sexualbrottslagstiftning. En 13-årig flicka, ett barn, från Motala föll offer för regeringens senfärdighet när Högsta domstolen beslutade att inte pröva den omstridda domen från Göta hovrätt när fyra män friades från våldtäkt på en mycket ung flicka, ett barn. Den ilska som folk känner är förståelig. Människor har all rätt att vara upprörda, men det är viktigt att ilskan riktas åt rätt håll - mot den senfärdighet som regeringen visat i frågan. Det lagförslag som nu presenteras innebär att våldtäktsbestämmelsen utvidgas genom att kravet på tvång sätts lägre. Det är högst sannolikt att de här männen hade fällts med den nya lagstiftningen. Men nu får den 13-åriga flickan lida för Bodströms senfärdighet. Herr talman! Kristdemokraterna har varit särskilt angelägna om tillskapandet av en ny sexualbrottslag. 8 av 20 motioner som väcktes under den allmänna motionstiden år 2003 stod Kristdemokraterna bakom. Vi hade därför höga förväntningar när Bodström till slut presenterade sitt förslag till ny sexualbrottslagstiftning. Förhoppningarna om ett förstärkt skydd mot sexuella övergrepp och kränkningar gick lite om intet. Det är faktiskt med bestörtning som jag kan konstatera att lagförslaget inte skyddar kvinnor i den utsträckning som utlovats. Regeringen väljer att köra över Lagrådet, som förordar en uppmjukning av begreppet "hjälplöst tillstånd" och att inte låta straffbestämmelsen omfatta när en person har befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Det är självklart så att ett sexuellt övergrepp utgör ett brott mot en annan människas oinskränkta rätt till personlig integritet och självbestämmande. Vi kristdemokrater välkomnar regeringens förslag att utvidga våldtäktsbestämmelsen till att omfatta de så kallade utnyttjandefallen. Men av propositionen framgår att kriminaliseringens räckvidd avses vara densamma som tidigare. Det innebär att den praxis som utvecklats när det gäller innebörden av hjälplöst tillstånd även fortsättningsvis kommer att vara vägledande när domstolar hanterar fallen. Regeringens påstådda strävan mot att alltfler gärningsmän ska kunna fällas till ansvar för sexualbrott tycks alltså gå förlorad. I klartext betyder det här att lagförslaget innebär att straffen skärps för vissa handlingar, bland annat sådana som begås mot någon som är redlöst berusad, medvetslös eller sovande - det är hjälplöst tillstånd. Men det som hittills har varit det verkliga problemet och som har gjort det svårt att få till stånd såväl åtal som fällande domar gäller fall där brottsoffret har varit helt utslaget. Det problemet kvarstår. För att en sexualhandling som begåtts utan våld eller hot ska vara våldtäkt krävs det att kvinnan har varit redlöst berusad, men bara i särskilt utsatta situationer. Om kvinnan, som i Södertäljefallet, förs utanför stan nattetid av en grupp män kan det betecknas som hjälplöst tillstånd även utan nämnda berusning. Men för att domstolen ska kunna döma för våldtäkt när männen nekar och säger att kvinnan inte alls har varit så berusad måste kvinnan kunna berätta vad som hänt; annars gäller bara männens berättelse. Så resonerade Högsta domstolen i Tumbafallet. Det har nu blivit prejudicerande. Så får lagen inte vara. Har man varit helt utslagen förmår man inga berättelser, och i de flesta fallen finns det inga vittnen. Blodprov som tas dagen därpå, när kvinnan tog sig till en läkare, dög inte heller som bevis. Domstolen menade att hon kunde ha druckit på morgonen. Den nya lagen kommer inte att förändra utfallet i de fall som redan hittills varit där människors rättsmedvetande inte stämt överens med lagen. Vad hjälper det att straffen skärps om det ändå inte blir möjligt att fälla? Den nya lagen gäller inte heller om den flicka som utsätts för en kränkning ligger tyst och vettskrämd utan förmåga till motstånd och protest. Våld eller hot har inte använts, flickan har inte varit berusad - i det fallet får inte ens åtal väckas. Man kan på god grund fråga sig om inte regeringens förslag strider mot våra åtaganden som följer av Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna. Lagrådet har efterfrågat en närmare analys av Bulgariendomens tolkning av Europakonventionen. Det är en uppmaning som Bodström inte hörsammat. Ingen förändring skedde efter det att Lagrådet hade tittat på ärendet. Bodström väljer att tro att Lagrådet bara vill ha en bättre redovisning. Han har inte tagit fasta på den möjlighet som Lagrådet pekade på, nämligen att ta bort kravet på våld eller hot om offret kan sägas ha varit i en särskilt utsatt situation. Europadomstolens uppgift är ju att pröva om rättssystemen och rättstillämpningen i Europarådets medlemsstater är förenliga med de åtaganden som staterna har gjort. Detta kan man inte bortse från som justitieminister. Det verkar som om Socialdemokraterna med samarbetspartier tror att Bulgariendomen inte uttrycker mer än ett förbud mot att kräva att offret gjort motstånd. Men det är inte det man kräver, utan man kräver att alla sexualhandlingar där inget samtycke sker måste täckas av straffansvaret, även om inget som helst våld eller något hot har förekommit. Kan det vara så att det finns en tyst uppfattning i departementet, hos regeringsbärande partier, att det inte kan förekomma en sexuell handling som utförs med en kvinna mot hennes vilja utan att det måste till våld eller hot, eller att hon är i något av de tillstånd som inbegrips i ordet hjälplös enligt lag? Varje människa har ett okränkbart, unikt och i förhållande till andra människor likställt värde. Bodströms undermåliga lagförslag kan inte anses leva upp till sådana värden. Den nya lagen duger inte, särskilt inte som skydd för de flickor som tysta och rädda utsätts för en kränkande handling. Vi får en ny lagstiftning som inte stämmer överens med vanligt folks rättsmedvetande. Det är allvarligt, och det är sorgligt. Herr talman! Varje sexualhandling som sker utan att människan i fråga givit sitt medgivande är ett maktövergrepp. De små människorna, barnen, är ofta mer utlämnade och mer rädda och utan reträttmöjlighet om en närstående begår övergreppen. Det enda sättet att överleva kan vara att förtränga det som pågår, också lång tid efter det att det har hänt. Det är inte ovanligt att man först i vuxen ålder kan bejaka det som har hänt. Därför bör inte sexuella övergrepp mot barn preskriberas över huvud taget. Kristdemokraterna har aktivt medverkat till att vi i Sverige sedan den 1 januari 1999 har ett förbud mot innehav av barnpornografi. Lagen kom till, och det minns ni säkert, efter en lång och hätsk debatt, där vi som förespråkade lagen anklagades för att inte inse konsekvenserna för tryckfrihetslagen. Jag är glad att kunna säga att i dag är det få som ifrågasätter värdet av den lagen. Men lagen är fortfarande inte heltäckande. Att enbart titta på barnpornografiskt material, det vill säga att se på bilder eller filmsekvenser där barn utsätts för sexuella övergrepp, är fortfarande fullt tillåtet. Bodström flaggar nu för en översyn av barnpornografibrottet. Han vill undersöka om det framöver också ska bli straffbart att titta på barnporr över Internet. Det är något som är lagligt så länge bilderna inte sparas på datorn. Vidare ska utredningen få i uppdrag att utvärdera preskriptionstiden för barnporr och undersöka drabbade barns möjligheter till skadestånd. Det är positivt. Vi har länge försökt få justitieministern att förstå att lagen om barnpornografi inte är heltäckande och att översynen är nödvändig. Ingenting borde ha högre prioritet för oss alla än att vi med alla tänkbara möjligheter försöker skydda de allra mest utsatta och att se till att de kryphål som finns i lagstiftningen i dag försvinner. Jag hoppas att det denna gång inte ska dröja sex år innan det är färdigutrett. Herr talman! Ingen vet med säkerhet hur mycket barnpornografi som finns ute på nätet, men utan tvivel finns det stora mängder. Med hänsyn till brottets karaktär och de identifikationssvårigheter när det gäller brottsoffer som finns är det inte ovanligt att brottet uppdagas långt senare, kanske när barnet har nått vuxen ålder. För att säkerställa möjligheterna till upprättelse för barnet måste preskriptionstiderna också här förlängas och börja löpa först när barnet har fyllt 18 år. Herr talman! Jag står självfallet bakom alla våra reservationer men vill för tids vinnande yrka bifall bara till reservation 2.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 9 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag tackar Maria Larsson för hennes starka engagemang i dessa frågor, ett engagemang som vi från Folkpartiet liberalerna givetvis delar. Vår ideologi mer än någon annan, vill jag påstå, har den enskilda individen, varje människa, som utgångspunkt också för hur vi ser på politiken och samhällsbygget. Maria Larsson nämner barnporrbrotten. Det var väldigt kontroversiellt. Bland annat var Lagrådet väldigt tveksamt. Det var någonting som Kristdemokraterna då valde att inte bry sig så särskilt mycket om, vill jag understryka. Man ska komma ihåg det när man nu drar överväxlar av vad Lagrådet har sagt om bland annat Bulgariendomen. Jag tycker att man drar på där, och jag blir förvånad när ett antal professorer har grävt ned sig så mycket i detta. När man talar med de människor som arbetar inom domstolen i Europarådet blir det ganska tydligt att den här domen inte har någon som helst prejudicerande effekt på Sverige. Däremot är det väldigt viktigt att ta del av den och se om vi kan lära någonting. Men den har inga direkta avgörande effekter på den svenska lagstiftningen, vill jag understryka. Jag tycker att Maria Larsson också på ett föredömligt sätt talar om hur många människor i vårt samhälle uppfattar dagens lagstiftning. Det blir väldigt konstigt så som det återspeglas utanför riksdagen och inte minst utanför domstolarna. Men jag vill varna lite när att man beskriver att vi med någon lagstiftningsteknik ska kunna trolla eller komma bort från - med samtycke eller med det som vi i Folkpartiet fokuserar på, att förstärka betydelsen av en särskilt utsatt situation - de beviskrav som vi har. Vi är en rättsstat. Då måste vi också säga det obehagliga att hellre fria än fälla oavsett om gärningsmannen är en som förtjänar allt klander och med stor sannolikhet har begått en mycket vidrig gärning. Man kan inte döma någon till ansvar om det inte är klarlagt i domstol bevismässigt.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 10 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det var en lång utläggning, och jag vet inte riktigt vad det var fråga om. Jag svarar väl på det jag tror att du frågar om. När det gäller Lagrådets roll är det, tycker jag, alltid värt att fästa uppmärksamhet vid vad Lagrådet säger. Man gör alltså en lagklok bedömning, och den ska vi ta på allvar. Ibland finns det skäl att argumentera mot, om man ser någonting enbart ur en juridisk synvinkel och det finns andra skäl som kan väga för. Så var det till exempel när det gällde behovet av en lag om barnpornografi. Det fanns andra saker. En lagstiftning kan ibland ha väldigt mycket av en attitydpåverkan, vara en signalgivare i samhället att detta inte är acceptabelt. Här hade vi ingen lagstiftning alls. Då var det viktigt med den signalgivaren, och vi hittade också en framkomlig väg för en lagstiftning som fungerar, inte heltäckande, men tillfredsställande i dag. Jag tror att Johan Pehrson är glad för den kamp vi då förde, och jag hoppas att vi ska kunna förenas i kampen framåt. Självklart ska alltid beviskraven vara starka. Men jag tycker att det är allvarligt att så få fall av våldtäkt och övergrepp mot kvinnor av män går till åtal. Jag hoppas att Johan Pehrson också tycker det. Jag tycker att det är allvarligt att så få fall leder till fällande dom. Jag tror inte att det kan vara med sanningen överensstämmande att en kränkande handling, ett övergrepp, begåtts bara i så få fall. Det verkar helt orimligt. Det är därför som jag är angelägen om att få till stånd en lagstiftning som kan vara mer adekvat när det gäller att se vem som ska frias och vem som ska fällas. Det är därför jag är lite bekymrad över att den här lagstiftningen inte kommer att räcka till i det fallet.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 11 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag vill understryka att Folkpartiet liberalerna till slut också stöder förslaget att man ska kriminalisera innehav av barnporr, men det var en fråga där Lagrådet hade starka invändningar. Jag tycker att man måste vara försiktig när man åberopar Lagrådet som auktoritet. Man ska noga lyssna på dem, men man kan inte alltid säga att det de säger om en viss dom i Europarådet har rätt betoning. Det är min och Folkpartiets åsikt i det här fallet. Det är allvarligt att så få personer som sannolikt har begått sexualbrott eller våldtäkter faktiskt kan fällas. I mitt anförande pekade jag på - och det är Folkpartiets politik - att man också måste prioritera de rättsvårdande myndigheterna. Lagstiftningen går att skärpa ytterligare. Det har vi reservationer om. Jag tror att vi har en någorlunda gemensam syn på att det går att göra saker där. Men man får aldrig glömma bort att vardagen i dag, i morgon och i framtiden avgörs av att det finns kunniga poliser som är tillgängliga lokalt för att ta upp vittnesmål, genomföra förhör och säkra bevis, att det finns en åklagare som har tid och kraft, gärna i samarbete med polisen, att driva de här målen på ett sådant sätt att de sedan håller vid en domstolsprövning och vi har en domstol som kan ta hand om de här målen i rimlig tid. Hela rättskedjan måste finnas. I dag kan vi i riksdagen bara ta ansvar för att vi stiftar en lag, och jag tycker faktiskt att den tar klara steg framåt även om jag också saknar en liten bit. Det andra är så otroligt viktigt om inte minst kvinnor ska känna att de får en starkare trygghet för sin person och slippa utsättas för brott. Jag hoppas att Kristdemokraterna har med det i sitt fortsatta arbete och när man pratar om de här frågorna. Man kan inte separera lagstiftningen från hur de rättsvårdande myndigheterna jobbar med densamma.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 12 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! För oss har det varit en självklarhet att kräva till exempel en bättre polisutbildning i den här delen. Det hänger ihop. Det finns ett samband. Vi måste förstärka på alla plan. Precis som Johan Pehrson säger skapar en lagstiftning i sig ingen förändring om den inte också förstärks ute i de olika myndigheter som har att hantera ärendet. Det är vi fullständigt överens om. Dessutom tror jag att det är viktigt att vi får en lagstiftning där ett nej faktiskt gäller för ett nej och att det kan vara utgångspunkt i lagstiftningen och i de rättsvårdande myndigheterna. Det finns en stor problematik i det samhälle vi lever i i dag som är väldigt översexualiserat. Väldigt mycket av det sexuella budskapet riktas till väldigt unga människor. Johan Pehrson var inne på detta i sitt tidigare replikskifte med Cecilia Magnusson. Vi behöver bygga respekten för andra människor från mycket tidiga barnaår. Det handlar om respekten mellan man och kvinna, men det handlar egentligen genuint om respekten människor emellan, oavsett kön, skulle jag vilja säga. Där finns det oerhört mycket mer som vi måste göra. Där måste föräldrarna och skolan kunna vara signalgivare. Jag tror att vi måste ha ett annat synsätt. Barn måste få vara barn. Då är jag lite bekymrad över att Folkpartiet vill kunna döma barn för brott redan från 14 års ålder. Enligt mitt synsätt är de faktiskt fortfarande barn. Det gäller också i det avseendet.
Rolf Olsson (V)
Anf. 13 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Vänsterpartiet anser att med denna proposition och med detta betänkande kan sexualbrottslagstiftningen ta tydliga och stadiga steg framåt för att förstärka alla människors rätt till personlig och sexuell integritet och till självbestämmande. Vi kan också förstärka skyddet för barn och ungdomar mot att utsättas för sexuella kränkningar. Det är några av de viktigaste målsättningarna med denna reformering av sexualbrottslagstiftningen. Det finns stor anledning att inskärpa de här grunderna när lagstiftningen ses över. Kränkningen är den gemensamma nämnaren för alla sexualbrott, och kränkningen har alltmer kommit att stå i förgrunden under senare års lagstiftningsarbete. Det nu aktuella lagförslaget innebär i högsta grad en ytterligare fokusering på bekämpande av just kränkningar. Det kommer till uttryck på flera sätt, och, enligt min mening, främst och tydligast genom utvidgningen och skärpningen av våldtäktsbrottet samt genom det särskilda våldtäktsbrottet mot barn. En mycket viktig avsikt med en skärpt lagstiftning är också att påverka människors värderingar och det allmänna rättsmedvetandet och att ifrågasätta strukturella föreställningar. Vänsterpartiet hävdar att det finns en grundläggande patriarkal könsmaktsordning som genomsyrar hela samhället, inklusive rättsväsendet, och som måste bekämpas. Det sexualiserade våldet ska ses i detta sammanhang. Det ska vi tala högt om. Vi i Vänsterpartiet menar att det i sanning är brottsförebyggande verksamhet. Vi ska höja medvetenheten om dessa förhållanden och den vägen förebygga kränkande gärningar. Vi måste se förändringarna och lagstiftningen i perspektivet att bryta den förhärskande könsmaktsstrukturen. Herr talman! Det är utomordentligt centralt att det hos de rättsvårdande myndigheterna, inte minst polisen och domstolarna, finns en god kompetens om vilka känslor och upplevelser offren för sexualbrottens traumatiska och förnedrande händelser bär på. Förhör och rättegångar får inte bli ytterligare kränkningar. Därför är bemötandefrågorna i sexualbrottsmålen helt centrala och avgörande. I ett uttalande från Brottsofferjourernas riksorganisation säger de bland annat om de våldtäktsoffer de möter: Risken att bli kränkt under förhör och under rättsprocessen är överhängande hur mycket stöd vi än ger. Risken att känna sig våldtagen på nytt i rättssalen är en verklighet vi måste informera våra brottsoffer om. Det finns all anledning att erinra om att det redan i den proposition som ledde till 1984 års sexualbrottslagstiftning fastslogs att man under rättsprocessen inte ska komma in på frågor som inte har med saken att göra. Det kan handla om kvinnans klädsel, hennes livsföring, hennes sexuella erfarenheter och så vidare. Det är tyvärr i allra högsta grad aktuellt att påminna om att rättegångar med dessa frågor i fokus fortfarande förekommer. Brister i förståelsen för målsägandens utsatta position är tyvärr fortfarande alltför vanliga. Det är alldeles nödvändigt att säkerställa ett bättre bemötande av de utsatta kvinnorna, barnen och offren för olika former av sexualbrott. Det pågår förvisso ett arbete med de här frågorna ute hos myndigheterna. Betänkandet betonar nödvändigheten av ytterligare intensifiering av utbildningsinsatser och kompetenshöjning. Jag understryker detta med tjocka streck. Här måste tydliga förbättringar ske. Vänsterpartiet kommer att följa utvecklingen på det här området mycket noga. Herr talman! Vänsterpartiet har aktivt deltagit i beredningen av propositionen. Ett mycket viktigt krav för oss har varit att de förändringar och skärpningar som nu föreslås måste bli föremål för utvärdering och uppföljning. Som tydligt framgår av proposition och betänkande ska en utvärdering ske. Det ligger dock i sakens natur att de nya bestämmelserna ska ha varit i kraft under en sådan tid att det finns ett rejält underlag för att kunna bedöma och utvärdera utfallet av regleringen. Det uttalas att regleringen bör kunna utvärderas inom ett par år. Det är på många sätt mycket viktigt att allsidigt utvärdera lagstiftningen. Det handlar ju om att bedöma effekterna av den gjorda regleringen och också om att vara öppen för samhällsutvecklingen och se vilka ytterligare krav på nya åtgärder som växer fram. Det är givet för oss i Vänsterpartiet att inte se utvecklingen på det här området som statisk. Det kommer med all säkerhet att behöva vidtas ytterligare åtgärder längre fram. Sexualbrottslagstiftningen måste alltid vara föremål för en aktiv debatt, och utvärderingar ger oss nödvändigt underlag. Herr talman! Den inledande paragrafen i brottsbalkens 6 kap. är våldtäktsparagrafen. Det är ingen tvekan om att våldtäktsbrottet genom nya skrivningar och andra förändringar både utvidgas och skärps. Kraven på våld eller hot sänks och betydligt fler handlingar kommer att kallas vid sitt rätta namn, nämligen våldtäkt. Begreppet vanmakt utmönstras, det i dagens lagstiftning subsidiära brottet sexuellt utnyttjande avskaffas och många av de brott som fallit under denna bestämmelse flyttas in under våldtäktsbestämmelserna. När det gäller grov våldtäkt sker också en utvidgning av möjligheterna att bedöma en våldtäktsgärning som grov genom att kraven på våld eller hot sänks, och genom att fler gärningar kan komma i fråga. Således ska det särskilt beaktas och kunna dömas för grov våldtäkt om fler än en förgripit sig på offret eller deltagit i övergreppet. Det finns endast två brottsrubriceringar i våldtäktsparagrafen, nämligen våldtäkt och grov våldtäkt. Men liksom i nu gällande lagstiftning finns i det nya förslaget en bestämmelse om möjlighet att i enstaka fall, när omständigheterna talar för detta, döma för våldtäkt enligt en mindre sträng straffskala. Begreppet "mindre allvarligt" föreslås bytas till "mindre grovt". Det är ganska rimligt att det ska finnas möjlighet att i enstaka fall tillämpa en lägre straffskala än i normalfallen. Det måste också ses mot bakgrund av att betydligt fler gärningar nu lyfts in under våldtäktsparagrafen. För oss i Vänsterpartiet har det varit viktigt att det uttrycks mycket tydligt i såväl proposition som betänkande att bestämmelsen ska tillämpas med tydlig restriktivitet. Det är också avgörande för oss att det är just våldtäktsbrottet som ska stå i fokus i det kommande utvärderingsarbetet så att tillämpningen av inte minst denna bestämmelse blir föremål för en rejäl och kritisk belysning. Herr talman! Vänsterpartiet har under en längre tid hävdat att sexköpslagen bör ingå i brottsbalkens sexualbrottslagstiftning, och så sker nu i 11 §. Det är följdriktigt, och det sker därutöver en del viktiga förtydliganden och skärpningar. I det andra stycket finns således inlagt bestämmelser som träffar dem som utnyttjar en sexuell tjänst som någon annan betalar. Det är en positiv förändring. Herr talman! Som framgår av det särskilda yttrande som vi i Vänsterpartiet lämnat och som också Folkpartiet anslutit sig till tar vi diskussionerna om en samtyckesreglering på djupaste allvar. I propositionen och betänkandet slås fast att våldtäktsbrottet inte ska konstrueras med bristande samtycke som enda grund. Det var också något som en enig kommitté kom fram till. De resonerade kring att en sådan bestämmelse också skulle omfatta fall av påstått tyst samtycke från offret och där fokus skulle riktas mot offrets beteende, klädsel och så vidare. Man riskerade alltså en koncentration på offret i stället för gärningsmannen. Denna risk har också Lagrådet nu lyft fram. Men tanke på att det redan i dag finns anledning att vara vaksam och kritisera fall av fokusering på offer i stället för gärningsmän är det naturligtvis viktigt att inte ytterligare öka riskerna för en sådan utveckling. Det är också viktigt att betona att samtycke eller brist på samtycke redan i dag ska spela en avgörande roll vid bedömningarna i dessa mål. Högsta domstolen har slagit fast att bristen på samtycke är det grundläggande kriteriet när frågan om våldtäkt eller sexuellt tvång prövas. Herr talman! Med detta sagt finns det ändå anledning att fortsätta diskussionerna. Vi förutsätter även här att den aviserade utvärderingen studerar frågor kring samtyckesaspekter i rättstillämpningen och också redovisar utvecklingen i omvärlden när det gäller sexualbrott och samtyckesreglering. Herr talman! Utöver propositionen och följdmotioner som väckts med anledning av denna behandlas i betänkandet ett antal motioner som väckts under allmänna motionstiden. Vänsterpartiet har i en motion uppmärksammat att det är ett stort problem att det inom ramen för EU görs alltför lite när det gäller att vidta åtgärder mot sexköparna. I vissa länder, som Tyskland och Holland, går utvecklingen tvärtom i riktning mot att de prostituerade kan ansluta sig till socialförsäkringssystemet och prostitution likställs på många sätt med vilket annat arbete som helst. Detta är naturligtvis en fullkomligt oacceptabel utveckling, anser vi i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har i reservation 13 yrkat på att regeringen bör arbeta betydligt mer målmedvetet för att bryta denna utveckling och verka för en prostitutionsfri union. Då krävs att också övriga medlemsstater förbjuder sexköp. Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 13.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 14 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Ingen människa föds till våldtäktsman. Trots denna insikt och förståelse för att det krävs en hel del förebyggande arbete är jag och Rolf Olsson överens om att det också krävs att man ytterligare kriminaliserar sexuella handlingar och skärper straffen. Det är helt nödvändigt för att visa allvaret i detta. Ingen föds, som sagt, till våldtäktsman. Det är någonting som går snett, från det att en ung människa föds och sedan under sin uppväxt uppenbart inte får lära sig tillräckligt av sina föräldrar, inte får det stöd man förtjänar därför att föräldrarna kanske inte orkar eller har förmåga att stötta sitt barn med sunda värderingar. Det kan vara en skola som inte förmår att rå på, ett samhälle där den unge glider in i utanförskap och en socialtjänst som inte heller klarar av detta. Folkpartiet har sagt att det är väldigt viktigt med tidiga ingripanden. I stället för att vänta, i stället för att den unge får hålla på och trakassera andra människor - kanske unga tjejer - med ett beteende som är mycket farligt för den unge själv, men också för de tjejer som kan komma i den personens väg, vill vi att man ska möjliggöra tidigare ingrepp. Man ska se till att det finns en reglering så att polisen ska vara tvungen att utreda dessa brott redan när det gäller den som är 14 år. Det kallar en del för att det ska leda till fängelse och straff. Det har säkert också någon från Vänsterpartiet sagt. Jag ser det som en möjlighet att se till att den unge får en påföljd som är mycket socialt inriktad och slutar med det beteendet. Det börjar så tidigt. Är Rolf Olsson beredd att fundera på hur vi ska förstärka de förebyggande insatserna så att vi kan ingripa tidigt, så att små olyckor - om man får använda det uttrycket - inte blir stora katastrofer?
Rolf Olsson (V)
Anf. 15 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Jag är definitivt beredd att diskutera och vill aktivt delta och föra fram Vänsterpartiets ståndpunkter när det gäller olika aspekter på förebyggande arbete. Däremot sätter jag definitivt en gräns vid att börja diskutera en 14-årsgräns, som jag uppfattar att Folkpartiet har föreslagit när det gäller att se över straffmyndighetsåldern och sänka den. Det är vi definitivt inte inne på. Ett område i det förebyggande arbetet är den allmänna samhällsdebatten. Det är medvetenheten om den könsmaktsordning och den könsmaktsstruktur som präglar samhället och som åtminstone jag och Vänsterpartiet menar har en stor betydelse i de här frågorna. Hur attackerar vi på ett bättre sätt mäns våld mot kvinnor, det sexualiserade våldet? Det finns redovisat i betänkandet en del av det arbete som pågår med uppbyggnaden av kompetensen på Rikskvinnocentrum, som är en spindel i nätet - om vi kan använda det uttrycket - i det förebyggande arbetet och den kunskapsuppbyggnad som pågår. Det finns också handlingsplaner som utarbetas hos regeringen. Den allmänna samhällsdebatten är utomordentligt viktig som förebyggande arbete. Sedan är det naturligtvis viktigt med utbildningsinsatser inom de myndigheter som är direkt berörda men också, som Johan Pehrson är inne på, ute i skolor, inom socialtjänst och så vidare. Jag är helt inne på att vi mycket tidigt och med större allvar ska arbeta för att komma till rätta med tidiga tecken på sexualiserat våld.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 16 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag beklagar att Vänsterpartiet inte ser vikten av att vi garanterar betydligt tidigare ingripanden mot de unga som är på väg in i sitt eget elände. De kommer att skörda andra människors liv och leverne och framtidschanser på sin väg. Vi måste gripa in tidigare. Vi måste se allvarligare på detta om vi i framtiden vill se färre människor i fängelserna. Jag är förvånad över att man i dag inte inser problematiken utan pratar om största välvilja från socialtjänst och så vidare. Vi har hållit på i tio år och velat att socialtjänsten ska vidta dessa åtgärder, men det går inte eftersom den möjligheten inte finns. Herr talman! Rolf Olsson var också inne på frågan om verkligheten. Han berättade om brottsofferjourerna och hur de får rapporteringar om hur människor på nytt kränks i rättsprocessen, från polisen till domstolarna. Jag tror att det till viss del kan stämma, men det beror oftast på en ganska omfattande resursbrist. Vi vet hur det ser ut. Polisstationerna stängs, den lokala förankringen minskar och kunskapen om hur det ser ut i en liten bygd blir sämre. Vi vet också att utbildningsinsatserna ska minska. Detta finns just nu, i denna minut, på alla polischefers bord. De ska minska, och mina vänner, Rolf Olsson är tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet de som ansvarar för att utbildningsinsatserna i dag minskar. De kör polisen på svältpott, och nu ska till och med utbildningen minskas eftersom vi tydligen inte har råd att anställa poliserna. Det leder till att tryggheten minskar. Vi kan även se hur det är i domstolarna - och nu talar jag om domstolarna och inte om Glesbygdsverket. Där växer balanserna och genomströmningstiderna blir allt längre, vilket leder till en sämre rättstrygghet för de människor som utsätts för dessa brott. Jag vädjar, Rolf Olsson, på mina bara knän: Kom till undsättning i vårbudgeten. Se till att svenskt rättsväsende får resurstillskott, inte minst av respekt för brottsoffren.
Rolf Olsson (V)
Anf. 17 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Johan Pehrson och jag har haft den här diskussionen tidigare, och jag har påpekat att rättsområdet är det enskilda område inom budgeten som fått de största tillskotten under senare år. Den utvecklingen fortsätter, Johan Pehrson. Det går att studera vad vi redan beslutat om för de kommande åren, och självklart kommer vi under de stundande förhandlingarna och i samband med de beslut vi sedan ska fatta att ha diskussioner kring rättsområdet och eventuella förstärkningar där. Det kan vara högaktuellt att diskutera sådana, och jag vill därför inte på något sätt säga att frågan är slutförd. Den eländesbeskrivning som Johan Pehrson upprepade gånger tar fram måste emellertid ställas mot det faktum att vi ser en ökad lagföring, polisen arbetar effektivare och i hela rättskedjan kommer det in fler människor som döms till fängelse. De blir alltså alltfler. I går hörde vi kriminalvårdsdirektören berätta att man behöver 1 800 nya platser, vilket ju beror på att polisen arbetar effektivare. Naturligtvis är det också ett resultat av att de fått större resurser. För att återvända till det nu aktuella ämnet måste också utbildningsinsatserna prioriteras. Vi har ett gemensamt ansvar att hålla fast vid att utbildningsinsatserna också i fortsättningen måste stå i fokus. De behövs för att öka kunskapen om bland annat det sexualiserade våldet och om bemötandefrågorna, vilka är utomordentligt viktiga.
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 18 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Rolf Olsson talar väl om bland annat utbildningsinsatser. Jag kan inte låta bli att fundera över några frågeställningar med anledning av inlägget om utbildningsinsatser. Rolf Olsson säger sig stå bakom specialutbildade poliser och andra tjänstemän inom rättsväsendet. Varför, Rolf Olsson, har Vänsterpartiet då inte ställt upp på det moderata kravet att inrätta familjevåldsenheter? Under många år har vi drivit frågan om att förstärka brottsoffrens rättssäkerhet. Det som Rolf Olsson nu talar så vackert om har inte vid något enda tillfälle inneburit ett rejält stöd för kravet att faktiskt inrätta specialenheter för den typen av brottslighet. Är det dags nu, eller är det bara prat? Det skulle vara jätteskönt om Rolf Olsson kunde tala om att de kommer att driva frågan stenhårt. Det finns ett antal familjevåldsenheter där man kan ta hand om våldtäktsfallen - inom några myndigheter - men det gäller långt ifrån alla, inte ens hälften, trots att alla borde ha det. Det skulle ha kunnat införas för länge sedan. Rolf Olsson var också inne på lagstiftningen, och jag måste be honom utveckla Vänsterpartiets inställning till samtycke och utredning om samtyckesparagrafen samt det som gäller mindre grov eller mindre allvarlig våldtäkt. Genom det förslag som Vänsterpartiet står bakom, och med de skrivningar ni valt, kan man förledas att tro att våldtäkt mot barn är mindre allvarligt än mot vuxna.
Rolf Olsson (V)
Anf. 19 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Det var många och naturligtvis oerhört viktiga punkter som Cecilia Magnusson berörde. Jag ska se hur mycket jag hinner svara på under den korta tiden. Jag har tidigare från talarstolen sagt att man självklart måste ha en öppen och allmänt positiv attityd till familjevåldsenheter. Erfarenheterna är goda på många håll där dessa enheter verkat och byggts upp. Men någon exakt tidtabell för hur utökningen, som jag naturligtvis tycker att det finns anledning att verka för, ska se ut vill jag inte här ange. Vi måste, som sagt, ha en allmänt positiv bild, och sedan får vi följa utvecklingen och vara positiva till att de fortsätter att byggas ut på fler ställen. När det gäller samtyckesregleringen vill jag gå tillbaka till replikväxlingen mellan Cecilia Magnusson och Johan Pehrson och understryka en del av det som Johan sade. Vi är ganska överens på den punkten. Det är viktigt, som jag var inne på tidigare, att i samtyckesregleringen titta på riskerna med fokus på offer, och det som kommittén sade i dessa frågor är fortfarande någonting att ta fasta på. Det gäller alltså den eniga kommitté som övervägde detta. Det är dock viktigt med en öppenhet inför framtiden. Den utvärdering som ska ske, och som inte minst vårt parti varit med och drivit fram, innebär att vi kommer att titta på frågan om samtycke och hur den hanteras i domarna framöver.
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 20 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Det var ju skönt att höra att Vänsterpartiet drivit igenom att man ska gå till botten med samtyckesproblematiken. Jag uppfattade Rolf Olssons svar så att den ska ingå i utvärderingen. Vi kommer att noga följa hur det hela utvecklar sig. Det skulle dock ha varit intressant att höra Rolf Olssons inställning till frågan om samtycke, för redan i dag koncentrerar man sig inom rättsväsendet på offrets göranden och låtanden och inte på gärningsmannens handlande under tiden, det som ni befarar skulle inträffa med ett samtycke. Men det är ju bara tro, inget vetande, och det är det vi reservanter vill ha klarhet i. Kan man få en större trygghet för offren genom att införa samtyckesreglering eller inte? Det är alltså vetande vi vill ha. När det gäller den andra delen räcker det inte, Rolf Olsson, med en öppen och positiv attityd till specialutbildade poliser eller andra tjänstemän inom rättsväsendet. Det gäller att göra saker. Jag tillhör oppositionen, men Rolf Olsson ingår i majoriteten. Om nu Rolf Olsson tycker att det är viktigt att brottsoffren får ett bra bemötande tycker jag att man kan kräva lite mer än en positiv och öppen attityd. Det behövs handling och att man ställer krav på regeringen. Det krävs inte bara en lagstiftning utan att rättsväsendet kan verka i den andan och bemöta brottsoffren på ett människovärdigt sätt.
Rolf Olsson (V)
Anf. 21 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Frågorna om bemötande och utbildning som på olika sätt höjer kunskaperna hos alla de myndigheter som möter brottsoffren är utomordentligt centrala. Jag menar att familjevåldsenheter inte är trollspöet som löser alla problem. Det kan vara ett viktigt redskap. Men det finns många andra sätt att förbättra bemötandet och tillgodose behov av ett bättre bemötande ute bland de rättsvårdande myndigheterna. Det arbetar vi för. Det ingår också i de regleringsbrev som finns för de olika myndigheterna, domstolarna, åklagarna och polisen. Vi ska fortsätta att arbeta för det bra bemötandet. Jag tror att vi är hyggligt överens bland partierna att vi ska bevaka de frågorna framöver. Familjevåldsenheter är ett bra sätt, men det är inte det enda. När det återigen gäller frågan om samtycke uttalar vi väldigt tydligt att det måste ingå i utvärderingen av lagförslaget framöver. Det bör kunna presenteras inom några år. Därmed tycker jag att syftet bakom det man skriver i reservation 1 är ganska hyggligt tillgodosett. Cecilia Magnusson använde orden tro och inte vetande. Det kan man applicera på det som står i reservationen. Där uttrycks förhoppningar om att en samtyckesreglering ska leda till fler anmälningar och fler fällande domar. Men faktum är att man från engelsk rätt, där detta används, inte har några sådana erfarenheter som ger stöd åt den fromma förhoppningen.
Johan Linander (C)
Anf. 22 Johan Linander (C)
Herr talman! Det har tagit lång tid, alldeles för lång tid. Men i dag ska vi äntligen besluta om en ny sexualbrottslagstiftning. Alltför många kvinnor, men också män, har under de sju år det tagit för regeringen att få fram ett lagförslag tvingats uppleva en rättegång där den våldtäkt som de blivit utsatta för inte bedömts som en våldtäkt. En 13-årig flicka i Motala blir förhoppningsvis den sista som tvingats uppleva denna kränkning. Utan tvekan är den nya sexualbrottslagstiftningen ett steg i rätt riktning. Även om vi från Centerpartiets sida står bakom ett stort antal reservationer kommer vi inte på något sätt att vilja skjuta upp besluten och de förbättringar som trots allt sker med den nya lagstiftningen. Den kanske största förändringen, och som gäller den fråga som också togs upp i det så kallade Södertäljemålet, som föranledde Sexualbrottskommittén, är att sexuellt utnyttjande av en berusad, sovande eller på annat sätt hjälplös person ska bedömas som våldtäkt. Tyvärr finns det fortfarande oklarheter vad gäller begreppet hjälplös, och det återkommer jag till. Andra bra förslag, som Centerpartiet också tidigare lyft upp, är till exempel att våldtäkt mot barn särregleras och att det inte krävs tvång eller våld från den vuxnes sida, att sexköp ska vara kriminaliserat även om det är någon annan som betalar, höjt straffminimum vad gäller vissa sexualbrott och att preskriptionstiden ska börja löpa först den dag då barnet fyllt 18 år. Så långt ska regeringen ha ett erkännande för att propositionen är en förbättring av befintlig lagstiftning. Men tyvärr finns det en hel del som saknas. Dagens debatt är mycket viktig. Det är minst sagt förvånande och beklagligt att justitieministern inte prioriterar att vara här och delta i debatten. Herr talman! Innan jag går vidare i mitt anförande vill jag säga att jag för enkelhetens skull kommer att använda "kvinnan" som synonymt för offret och "mannen" om den som begått brottet, det vill säga gärningsmannen. Jag är fullt medveten om att det finns kvinnor som är förövare och män som blivit och blir utsatta för sexualbrott. Men vi kan inte förneka att i en mycket stor majoritet av de sexualbrott som sker är det mannen som är förövare och kvinnan som är utsatt. Min förenkling i anförandet ska absolut inte ses som att det på något sätt är mindre allvarligt med sexualbrott mot män. Regeringen har valt att inte ta upp en samtyckesreglering i sitt lagförslag. Argumentet är att det kan bli ett hårt tryck på kvinnan som anmält det sexuella övergreppet. Det kan vara troligt, men den principiella frågan är långt mycket viktigare som jag ser det. Även med den nya sexualbrottslagstiftningen kommer kvinnan fortfarande att ha det juridiska ansvaret att se till att mannen förstår att hon inte vill ha sexuellt umgänge. Mannen själv har inget eget ansvar att ta reda på huruvida kvinnan vill ha det sexuella umgänget eller inte. Detta är fullkomligt fel enligt mitt sätt att se det. Självklart borde lagstiftningen utgå från att ett samtycke till en handling ska inhämtas innan handlingen utförs. Jag ska göra en kanske något vårdslös jämförelse. Det är givetvis inte en jämförelse på något annat sätt än vad gäller just samtycket. Det är enligt svensk lagstiftning olagligt att låna grannens bil utan att först få ett samtycke. Inte ens om grannen lämnat reservnycklarna hemma hos dig eller har nycklarna i bilen är det okej att ta bilen utan samtycke. Visst kan det finnas bevisproblem, men det är väl ingen som skulle komma på tanken att ha en lagstiftning som utgår från att det är okej att låna bilen så länge inte grannen har sagt någonting annat. I den så kallade Bulgariendomen i december 2003 fastslog Europadomstolen ett krav på att alla sexuella handlingar som inte bygger på samtycke ska vara straffbelagda. Vi har diskuterat det tidigare. Bland EU:s medlemmar är det inte bara Storbritannien utan även Irland och Belgien som redan har en sådan lagstiftning. Det borde även Sverige ha. Det är snarast en skandal att Sverige kommer att ha Europas senast stiftade sexualbrottslag, men ändå är det tveksamt om vi uppfyller Europadomstolens krav. I dag fattar vi här i Sveriges riksdag beslut om en ny sexualbrottslag. Det hade varit angeläget att redan nu få en lag som bygger på samtyckeskrav, men jag förstår givetvis att det inte kommer att bli så. Därför finns det en reservation om en utredning av en samtyckesreglering. Ni riksdagsledamöter som sitter här i kammaren och ni andra som sitter på era kontor och tittar på tv:n: Tänk efter. Är det rimligt att år 2005 fortfarande ha en sexualbrottslag som utgår från att kvinnan är sexuellt tillgänglig så länge som hon inte säger någonting annat? Herr talman! Jag vill nu fortsätta med att ta upp hur samtyckesinvändningar bedöms. Situationen är inte ovanlig i sexualbrottsrättegångar. En eller flera män är åtalade för våldtäkt, kvinnan har av läkare dokumenterade skador i underlivet, men männen hävdar att hon samtyckte till de sexuella handlingarna inklusive dem som kan ha lett till skadorna. Då är frågan hur domstolen bedömer samtyckesinvändningen. Jag tycker att det är fullt relevant att jämföra med en vanlig misshandel. Skillnaden är att det uppkommit skador i underlivet i stället för till exempel en bruten näsa. När det gäller misshandel är det nästan otänkbart att en invändning om att den skadade samtyckt till skadan skulle leda till en friande dom. Det är nästan helt otänkbart. Men när det gäller våldtäkten är det alltför vanligt att domstolen kommer fram till att det inte kan uteslutas att kvinnan frivilligt varit med på de sexuella handlingar som ledde till skadorna, och därför kan männen inte dömas utan ska försättas på fri fot. Varför är det så? Varför är det troligare att en kvinna skulle ha samtyckt till skador i underlivet än att en man skulle ha samtyckt till en bruten näsa? Jag menar att den lagstiftning vi har egentligen skulle kunna räcka till, men eftersom samtyckesinvändningar vad gäller sexualbrott bedöms så olika jämfört med till exempel när det gäller våldsbrott måste vi som lagstiftare göra en förändring. Herr talman! Jag är rädd för att vi även med den nya sexualbrottslagen kommer att få uppmärksammade rättegångar där människor kommer att bli upprörda över domsluten. Oftast handlar det om bevisfrågor, och jag ska vara tydlig när det gäller att beviskraven inte ska sänkas. Men jag tror också att det kommer att finnas mål där gärningsmännen inte fälls för våldtäkt på grund av att lagstiftningen är otillräcklig. Jag tänker då närmast på begreppet "hjälplöst tillstånd". Som Maria Larsson tidigare har varit inne på kommer det att finnas fall där offret inte har vågat eller kunnat säga nej trots att hon inte har befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd enligt lagens mening. En sådan situation kan ändå vara klart straffvärd enligt mitt sätt att se det, men eftersom det inte är hjälplöst tillstånd kan mannen inte heller dömas för våldtäkt. Detta skulle vi kunna lösa genom att lägga till begreppet "särskilt utsatt situation". Såväl Sexualbrottskommittén som Lagrådet har föreslagit att man ska mjuka upp rekvisitet "hjälplöst tillstånd". Det skulle kunna göras genom att man lägger till "särskilt utsatt situation". Det skulle också kunna vara ett sätt att komma närmare Europadomstolens krav på att alla sexuella handlingar utan samtycke ska vara straffbelagda. I samma paragraf i den nya lagen finns rubriceringen "mindre grov våldtäkt". Det är en rubricering som ger sken av att en våldtäkt kan vara mindre allvarlig. Sexualbrottskommittén föreslog att denna rubricering skulle tas bort, men regeringen har ändå valt att behålla den. Vi i Centerpartiet menar att ingen våldtäkt kan vara mindre grov. Det är snarast ett hån mot en kvinna som utsatts för våldtäkt att säga till henne: Du har blivit utsatt för en mindre grov våldtäkt. Jag kan försäkra att för den kvinnan var det inte en mindre grov våldtäkt. Centerpartiet har yrkat på att denna rubricering ska strykas och att det därmed blir ett höjt minimistraff för våldtäkt till två års fängelse från i teorin två veckor, som det är i dag. Utskottsmajoriteten pekar på att det kan finnas så lindriga fall av våldtäkter att det är berättigat med mycket korta straff. Jag menar att inga fall av våldtäkter är lindriga, och skulle de vara lindriga ska de inte falla in under begreppet våldtäkt. Våldtäkt är i min begreppsvärld ett fruktansvärt brott. Ett sådant ska inte kunna bedömas som mindre grovt och ge ett fängelsestraff på ned till två veckor. Herr talman! Jag vet att min talartid börjar lida mot sitt slut, men jag har en liten bit kvar. Till slut vill jag ta upp och yrka bifall till reservation 11 under punkt 12 angående smygfilmning. Det har funnits ett fall nyligen där en hyresvärd gått in i en kvinnas lägenhet och installerat en kamera i badrummets ventilation. Enligt vår nuvarande lagstiftning kunde denna hyresvärd bara dömas för hemfridsbrott - för att han hade gått in i lägenheten, men inte för att han hade satt upp kameran i ventilationen för att filma kvinnan när hon var naken. För mig är detta mycket märkligt. Givetvis borde lagen ändras så att han kunde dömas för sexuellt ofredande. Tydligen håller inte socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister med om detta eftersom de har yrkat avslag på min motion. Majoriteten säger som vanligt att utredning pågår och inte ska föregripas. Varför kan ni inte hålla med om att det borde vara olagligt att sätta upp en kamera för att i hemlighet filma någon när hon är naken och ovetande om kameran? Jag tycker inte att det skulle vara så hemskt om Sveriges riksdag sade till regeringen att det här fallet är helt felaktigt och att det måste vara olagligt att begå en sådan här handling. Centerpartiet har ytterligare 13 reservationer. Även dessa rör viktiga frågor, och vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer. Men jag väljer i dag att yrka bifall enbart till reservation 11.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 23 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Det är förkylningstider, och jag hoppas att min röst kommer att hålla. Det är en jätteviktig debatt som vi för i dag. Det är många som lyssnar och över huvud taget intresserar sig för de frågor som rör de sexuella övergreppen eller det sexualiserade våldet mot kvinnor och barn. Mycket har sagts här ifrån talarstolen, och jag kan naturligtvis inte gå in på allt vad ni tidigare har sagt. Ni får återkomma i repliker till det som jag inte hinner ta upp. Men jag kan konstatera att Johan Pehrson har lämnat debatten och befinner sig i någon budgetdebatt. Förvisso sitter han här, men han har lämnat debatten likväl. Han talar mer om resurser till polisen, om ungdomsbrottsligheten och så vidare. Jag förstår det, för Johan Pehrson ska ju snart ha en presskonferens och presentera ett politiskt förslag, har jag förstått. Jag förstår att huvudet därför är fullt av någonting annat. Men när det gäller Maria Larsson funderar jag lite grann på om hon har läst propositionen ordentligt. Och har hon läst betänkandet? Hon talar som om ingenting skulle ha hänt i förslaget jämfört med tidigare. Men vi får väl anledning att återkomma till det. Faktum är att här finns inga avslagsyrkanden. Det skulle man kunna tro av den debatt som har förts här. Vi är överens om de förändringar som ska göras. Sedan finns det åsikter om samtyckesreglering, om man ska ha uttrycket "särskilt utsatt situation" och så vidare. Men det finns alltså inga avslagsyrkanden, utan vi är överens. Och det, utskottskolleger, tycker jag är en mycket viktigare signal till allmänheten, till domstolsväsendet, till polisen och till alla andra runtomkring. Vi är överens om den lagstiftning som vi nu ska sätta i sjön från och med den 1 april. Det är mycket viktigare än att tala om kommatecken i texterna. Jag återkommer till de reservationer som jag hinner med. Herr talman! Precis som andra har sagt här är det fortfarande så att kvinnor får uppleva att rättsväsendet behandlar dem på ett sätt som är ovärdigt en rättsstat. Den kvinna som har utsatts för brott borde kunna lita på att samhället träder in, tar brottet på allvar och gör vad som går för att finna gärningsmannen. Samhället ska lagföra, ge brottsoffret upprättelse, se till att skadestånd betalas och erbjuda stöd och hjälp för både brottsoffer och gärningsmän, inte minst för att minska återfallsrisken. Men så ser det inte ut i Sverige i dag. Inte sällan möter kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp ett rättsväsende som agerar på ett diskriminerande och negligerande sätt. Vi ser dagligen bevis på det i medierna. Det finns uppgifter från kvinnojourerna, från Hopp, som är en organisation som arbetar med sexuellt utsatta, från brottsofferjourerna, från anhörigföreningar och från många andra som intresserar sig för frågan som vittnar om att det är just på det här sättet. En och annan studie kommer också fram som visar hur illa det är ställt. Jag hinner inte fördjupa mig i alla orsaker till detta, men jag konstaterar att det bevisligen får till konsekvens att kvinnor misstror rättssystemet och samhällets förmåga att garantera kvinnor men också utsatta barn deras grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter. De allra flesta av de här mycket grova brotten anmäls över huvud taget inte, och av dem som ändå anmäls är det bara en bråkdel som leder till åtal och fällande dom trots att man inte sällan har en utpekad gärningsman. Man har en tidpunkt och plats för brottet - det är känt och bekant, liksom var den tekniska bevisningen ska sökas. Trots det är alltså antalet fällande domar ytterst litet. Herr talman! Jag skulle vilja vända mig just till talmannen och till alla andra män som lyssnar till och deltar i den här debatten. Bakom de nedlagda utredningarna kan man spåra en viss förståelse och finna förklaringar i den gamla synen som utmålar mäns närmast okontrollerbara drift som orsak till att män tappar både huvud, förnuft och förmåga att ta ansvar. Sexuella övergrepp förklaras i efterhand med att kvinnan borde ha tänkt sig för innan hon lekte med mannen - eller med elden - innan hon klädde sig så lätt, innan hon dansade utmanande, innan hon följde med på en nattlig kopp te eller tog det där sista glaset vin. Hon får skylla sig själv. Hon borde förstå att mannen i det läget kanske inte förmår att respektera ett nej. Det är verkligen dags för er män att reagera och föra ett herrans liv av minst två skäl. Det ena är att ni utmålas på ett förklenande sätt. Det andra är att kvinnors rättigheter kränks. Jag företräder ju utskottet och majoriteten i den här stunden. Det är ju på sitt sätt alldeles rätt och riktigt. Som kvinna företräder jag samtidigt det underordnade könet. Den fråga vi diskuterar i dag kan inte kopplas bort från en könsmaktsanalys som förklarar mäns överordning och kvinnors underordning på de flesta av livets mest väsentliga områden. Jag konstaterar att det knappast kommer att vara det underordnade könet som på egen hand åstadkommer de förändrade värderingar och attityder som krävs för att kvinnor och män ska uppnå en verklig jämställdhet. Frågan om samhällets otillräckliga bemötande av kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp är ett av flera tillkortakommanden som vi kvinnor tvingas leva med. Min poäng är att vi kan skriva om lagen gång på gång. Det kommer inte att ha någon betydelse om det inte blir en ändring av den könsmaktsordning som jag menar skapar de attityder som gör det möjligt att fortfarande 2005 låta bli att ta kvinnor som utsatts för sexuellt våld på allvar. Det är där som det riktigt stora förändringsarbetet måste ske. Det är där jag uppmanar män att på allvar engagera sig i vardagen, i sitt föräldraskap, på arbetet, som politiker. Strävan efter jämställdhet måste genomsyra allt ni gör, inte bara när det känns politiskt korrekt att stå på kvinnors sida och vara feminist och tala om jämställdhet. Vi kan också tala om resurser, mer poliser, bättre utbildning, fler åklagare som har specialistkompetens och så vidare. Inte heller det kommer att ha någon betydelse om inte attityder och värderingar till kvinnors underordning ändras. Det gemensamma för alla sexualbrott, herr talman, är kränkningen. Det är det som är den riktigt stora frågan. Det är inte den sexuella handlingen i sig, utan kränkningen av brottsoffret. Vad innebär då den nya lagen? Vi har hört en del räknas upp. Cecilia Magnusson talade om att det är svåröverskådlig materia. Jag tycker också att det är det. Det blir väl så när man ändrar i lagstiftning som redan finns och där man ska göra förändringar samtidigt som man gör omstruktureringar, och där inte hela brottsbalken följer med. Jag tycker också att det är svårt. Det har varit mycket arbete med att förstå vad förslagen innebär och vad det är vi tar ställning till. Sådant är livet som politiker. Vi får oftast inte helheten, utan vi får små bitar här och där som vi tar ställning till och reformerar. Den nya lagen gör skillnad på vuxna och barn. Det tycker jag kanske är den mest väsentliga förändringen. Barn är man i Sverige upp till 18 år. Samtidigt har vi en sexuell bestämmanderätt från 15 år. Att sexuellt beröra barn under 15 år kommer att vara straffbart oavsett hur det har gått till, oavsett om våld eller hot har använts, om barnet har försökt freda sig eller till synes varit med på det. Det spelar ingen som helst roll. Det är väsentliga förändringar för att stärka barns ställning. Det innebär i sig att betydligt fler gärningar kommer att dömas som våldtäkt och inte som sexuellt utnyttjande, som tidigare. Kravet på tvång är satt lägre också för gärningar som riktas mot en vuxen. När det gäller barn finns det över huvud taget inga krav på tvång eller hot. När det gäller vuxna finns det fortfarande ett krav på hot om brottslig gärning. Det är naturligtvis en lägre skala av hot än vad som gällt fram till nu när det har handlat om tvång, hot eller våld i betydligt högre skala. Det gör i sig att fler kommer att kunna dömas för våldtäkt, på det sätt som vi, precis som allmänheten, önskar. Det är mycket allvarliga övergrepp det är fråga om. Förbudet mot köp av sexuella handlingar av barn som sker under andra förhållanden än ren prostitution skärps. Det är bra tycker jag. Det har visat sig att det finns en verksamhet som riktar sig till barn och unga där det inte är tal om ren prostitution, men där man ändå utnyttjar barn sexuellt genom att tillhandahålla gåvor och andra förmåner. Det blir en särskild straffbestämmelse för utnyttjande av barn för sexuell posering. Sexköpslagen bakas äntligen in i brottsbalken. Det är bra och tydligt. Där skulle den ha varit från början, tycker jag. Av olika skäl har vi haft den i en annan lagstiftning. Vi avslår också motioner om att vi borde kriminalisera den prostituerade. Vi håller fast vid linjen att det är den starkare parten, det vill säga köparen, som är ansvarig för handlingarna. Debatten, herr talman, har många gånger handlat om begreppet vanmakt och hjälplöst tillstånd. Begreppet vanmakt försvinner, precis som Rolf Olsson tidigare sagt. Det utmönstras helt enkelt. Vad det är att befinna sig i ett hjälplöst tillstånd preciseras tydligare. Hädanefter gäller att om någon utnyttjar en person som är medvetslös, sover, är berusad eller på annat sätt drogpåverkad, som genom sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd anses en våldtäkt ha begåtts. Det är förvånansvärt, tycker jag, att ni inte riktigt sätter tillit till den kraft som lagstiftningen direkt i lagtexten kommer att innebära när vi berättar för domstol och andra som har att hantera frågan vad ett hjälplöst tillstånd kan vara. Ni har oroat er över att det likväl fortfarande kommer att vara samma praxis som tidigare som kommer att utmejslas i domstol. Det stämmer inte. Vi skriver ju om lagen. Domstolarna kommer naturligtvis att använda såväl förarbete som kommentarer, författningskommentarer, propositionstext, betänkandetext och lagtext när man ska använda den nya lagstiftningen. Jag är lite förvånad över att ni har bristande tilltro till att riksdagens beslut har genomslag. Även om det rent språkligt bär emot är det i praktiken rimligt att en straffskala som sträcker sig från två år, vägen över sex år, till tio år när det gäller våldtäkt ska ha ett trappsteg som ligger under två år. Det gäller gärningar som fortfarande ska dömas som våldtäkt eftersom kränkningen är av sådant slag, men som genom omständigheterna i övrigt ändå inte ska bedömas fullt ut lika hårt. I de fall där det är tänkt att användas - de är oerhört få - har det inte förevarit vare sig hot eller våld. Det är en restriktiv hållning när det gäller användningen av den här paragrafen. Den finns redan, men med en annan benämning. Det kommer inte att röra den som hotat med brottslig gärning. Det kan ändå vara en kränkande handling och ska bedömas som våldtäkt. Den ordningen har vi som sagt redan i dag. Det är inget nytt under solen, utan vi har valt att uttrycka det på ett annat sätt. Tidigare sade vi "mindre allvarlig" våldtäkt. Det är klart att man reagerar på ett sådant sätt att uttrycka sig. Nu använder vi "mindre grov" våldtäkt. Språkligt sett håller jag med om att det här är svårt. Det är inte bra att uttrycka det på det sättet. Straffskalorna är till för att användas i domstol. Det är inte gemene man som har att hantera detta. Domen kommer likväl att vara våldtäkt, ingenting annat. Det kommer inte att stå att man har dömts för en mindre grov våldtäkt, utan man döms för våldtäkt, dock i lägre skala. Det har kritiserats att kvinnor i rättssalen upplevt att de utsätts för nya övergrepp under domstolsförhandlingarna. Redan för 20 år sedan framhöll justitieutskottet att det är domstolens ordförande som har ansvaret att se till att frågor som inte är relevanta för att bedöma de gärningar som mannen är åtalad för heller inte ska tillåtas i domstolen. Kommer sådana frågor ändå från försvarets sida ska ordföranden se till att så inte sker och helt enkelt stoppa det. I utskottets betänkande upprepas nu detta för att klargöra att ingen lagändring behövs utan att samma ordning gäller nu som började gälla 1984. Det finns dock all anledning att fästa uppmärksamhet, både från politiskt håll och från andra håll, på hur domstolarna, det vill säga domarna, använder detta. När det nu ändå är så att kvinnor upplever sig kränkta på nytt, med rätta, har Claes Borgström fått regeringens uppdrag att undersöka hur den som utsatts för ett sexuellt övergrepp upplever brottsutredningen och den fortsatta rättsprocessen samt komma med förslag om vad som behövs för att förbättra förtroendet från kvinnor. Det ska bli jättespännande att se vad han kommer fram till. Framför allt ska det bli spännande att se hur den rättsapparat vi har tar emot de förslagen. Här finns som sagt inga avslagsyrkanden, men det finns ändå ett tjugotal reservationer. De flesta innehåller ingen avvikande uppfattning i förhållande till utskottet, men de finns där ändå. De flesta, skulle jag vilja säga, är besvarade på ett bra sätt. Det rör ofta sådant som att frågan är uppmärksammad sedan tidigare, att arbete pågår eller att utskottet uttalar sig positivt om kommande åtgärder. Ett sådant exempel är barnpornografibrotten. Där förutsätter utskottet att regeringen så fort som möjligt kommer med förslag som täpper till de luckor som ni i motioner och utredningen kring kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn pekar på. Det arbetet är alltså redan i gång, och det gäller också samlag med avkomling, smygfilmning, arbetet inom EU, utvärdering av den nya lagen, utbildningsfrågorna - ja, faktiskt är det mesta av vad reservationerna tar upp på ett eller annat sätt bra besvarat i betänkandet. Därför är det lite förvånansvärt att det ändå finns 23 reservationer. Jag tror att jag stannar där, herr talman. Jag antar att någon kommer att ta upp frågan om samtycke i en replik. Jag har redan nu dragit över tiden men sparar alltså tid genom att hoppas få besvara detta i en replik. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla reservationer.
Johan Linander (C)
Anf. 24 Johan Linander (C)
Herr talman! Det allra mesta i Elisebeht Markströms anförande kan jag hålla med om. Det är uppenbart att Elisebeht Markström undvek de svåraste frågorna, och därför tänker jag såklart ta upp dem här i repliken. Jag gjorde två jämförelser i mitt anförande. Den första gällde krav på samtycke. Vi kan inte tänka oss en lagstiftning som utgår från att det är okej att låna grannens bil så länge inte grannen har sagt någonting annat. Men varför kan vi här tänka oss en lagstiftning som utgår från att det är okej så länge inte kvinnan har sagt någonting annat? Den andra jämförelse jag gjorde handlade om samtyckesinvändningar. Man kan se en stor skillnad i hur skador bedöms vad gäller samtycke om det är misshandelsfall eller om det är sexualbrott. När det gäller sexualbrott är det inte ovanligt att domstolen kommer fram till att det inte är omöjligt att tänka sig att kvinnan varit med på de sexuella handlingar som lett till de här skadorna. Men vi ser inte att domstolen kommer fram till att det inte är omöjligt att mannen faktiskt samtyckte till att få det här slaget i ansiktet så att han bröt näsbenet. Varför är det så stor skillnad på de här två situationerna? Varför skulle det vara mer troligt att en kvinna vill vara med om sexuella handlingar som leder till svåra skador?
Elisebeht Markström (S)
Anf. 25 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Jämförelsen mellan att låna någons bil och att låna någons kropp är minst sagt stötande. Det är också en oerhörd förenkling. När det gäller samtycke har ju Centerpartiet förfäktat att vi bör ha en utredning om en samtyckesordning. Vi avfärdar detta med att den utredningen är ju redan gjord. Vi har redan den. Detta finns redogjort för i Sexualbrottskommitténs betänkande. Remissinstanserna, ett sextiotal, har inte alls tänt på tanken att ha en samtyckesordning utan avslagit det. Det var en som tyckte att det var intressant. Lagrådet har inte heller klivit i den tanken och förordat en samtyckesreglering. Regeringen gör det inte, och majoriteten i utskottet gör det inte heller. Det finns många skäl till det. Vi har redogjort för dem i betänkandet. Det främsta skälet, Johan Linander, om man ska uttrycka sig lite populistiskt, är att detta är brottsofferfientligt. En samtyckesordning där mannen i domstol har att visa att han, enligt hans sätt att se med rätta, uppfattat att han hade ett ja, ett samtycke, kommer onekligen att innebära att fokus i rättssalen hamnar på brottsoffret och inte på gärningsmannen. Det är precis den ordningen vi vill komma ifrån. Vi vill att fokus ska vara på gärningsmannen och de handlingar som åklagaren har lagt honom till last, inte på vad brottsoffret gjort och sagt tidigare, hur hon varit klädd eller något annat som beskriver henne. Det är egentligen det starkaste skälet.
Johan Linander (C)
Anf. 26 Johan Linander (C)
Herr talman! Det är så tråkigt: Jag visste att Elisebeht Markström skulle försöka undvika frågan genom att säga att man inte kan göra den jämförelsen. Men kan du se den principiella frågan bakom vad gäller samtycket? Strunta i om det gäller bilar! Varför finns den här skillnaden i hur man ser på ett samtycke? Kom inte med att man inte kan jämföra de två sakerna! Du kan väl se den principiella frågan vad gäller ett samtycke. Sedan svarade du inte på frågan om samtyckesinvändning heller. Vad gäller utredningen har det hänt ganska mycket sedan Sexualbrottskommittén gjorde sin utredning. Tunga jurister i vårt land har ställt sig bakom att samtycke måste in i lagstiftningen. Europadomstolens utslag har kommit sedan dess. I sitt anförande betonar Elisebeht Markström hur viktigt det är att män är med i debatten. Jag är man, och jag är här. Din egen partikamrat, mannen och justitieministern Thomas Bodström, är inte här. Han har valt att inte vara här. Det kanske du kan framföra. Menar vi allvar med att alla kvinnor ska ha rätt till sin egen kropp kan vi inte ha en lagstiftning som utgår från att det är okej med sexuella handlingar så länge hon inte har sagt någonting annat. Det självklara borde vara att lagstiftningen utgick från varje människas rätt till sin egen kropp, och då är det inte okej med sexuella handlingar förrän det finns ett samtycke. Jag förväntar mig inte att Socialdemokraterna ska ändra sig på plats här, men ni kan åtminstone betänka den principiella frågan. Vad säger det till dem som drabbas om vi säger att har du inte sagt nej utgår vi som lagstiftare från att du faktiskt ville?
Elisebeht Markström (S)
Anf. 27 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Vi har olika uppfattning i den här frågan. Vi tycker att de skäl som vi har angivit - tillsammans med de 60 remissinstanserna, tillsammans med Lagrådet, tillsammans med Sexualbrottskommittén - egentligen är tillräckligt bärande. Det är klart att man alltid ska fundera på utveckling och se sig om i världen. Vi har dock inte haft anledning att imponeras av den ordning man har i till exempel Storbritannien. Den har inte alls lett till den utveckling som här har utmålats. Här finns all anledning att vara oerhört noggrann och inte ge sig in i något som så att säga glider över i en helt annan rättsordning. Den ordning vi har i dag ska ju visa vad den tilltalade har gjort sig skyldig till. I svensk domstol är det inte den tilltalade som har att bevisa sin oskuld. Med en samtyckesordning, som Johan Linander förfäktar tillsammans med några få debattörer i Sverige skulle jag vilja understryka, är glidningen mot en annan rättsordning uppenbar. Vi har inget intresse av att införa en sådan ordning och kommer heller inte att göra det. Den så kallade Bulgariendomen i EU-domstolen har inte på något sätt bäring på svensk lagstiftning. Där sägs ingenting om att det i Sverige ska införas en särskild ordning med samtycke eller samtycke som enda grund för att kunna döma någon för våldtäkt. Det är en alldeles felaktig tolkning av vad Europadomstolen egentligen har sagt. Man har beskrivit ett ärende i Bulgarien. Det har ingenting med svenska förhållanden att göra.
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 28 Cecilia Magnusson (M)
Fru talman! Det Elisebeht Markström nu säger är lite förvånande eftersom Rolf Olsson, en samarbetspartner i den här lagstiftningen, förut sade att samtycke faktiskt skulle bli föremål för översyn när man utvärderade lagstiftningen. Det skulle vara bra att få höra ett klargörande eftersom Elisebeht Markström nu säger: Nej, det kommer vi över huvud taget inte att ta upp. Vi vill inte borra djupare i den här frågan eller titta närmare på fördelar och nackdelar. Det tycker jag är tråkigt. När jag hör Elisebeht Markström i sitt anförande tala om rättsväsendets förfall och hur brottsoffren behandlas och bemöts låter det som om Elisebeht Markström tillhör oppositionen. Men det är faktiskt så att Elisebeht Markström företräder majoriteten och regeringspartiet. Hon är den som har möjlighet att rätta till de här bristerna, att föreslå åtgärder för att komma till rätta med alla de brister som hon räknar upp. Varför gör inte Elisebeht Markström och Socialdemokraterna detta? Ni har ju möjligheten. Jag skulle också vilja ha en beskrivning av vad som gäller för utvärderingen. Vi har en fråga angående sexköpslagen, som nu har varit i kraft i sex år. Den är fortfarande inte utvärderad, och majoriteten vill inte heller utvärdera den. Man säger "kan" komma att utvärderas men inte "ska". Varför kan vi inte ha en tidsplan för detta utvärderingsarbete i en sådan viktig fråga som vi har att diskutera här i dag, sexualbrotten?
Elisebeht Markström (S)
Anf. 29 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Att i dag fatta beslut om att på nytt utreda det som den utredning tittat på som ligger till grund för dagens beslut verkar lite kortsiktigt. Det jag sade var att skulle det i översynen framöver visa sig att det finns en utveckling kring samtyckesordningen som vi inte har kunnat förutspå skulle skaffa oss en bättre ordning är vi naturligtvis öppna för det. Men i dagsläget finns det ingenting som imponerar på oss på sådant sätt att vi tycker att det är dags att sätta i gång en ny utredning kring den saken. Det som är lite slående tycker jag är det som står i den reservation som Cecilia Magnusson står bakom. Där räknar man upp och framhåller att trots att man vill ha en utredning får de grundläggande rättssäkerhetskraven inte äventyras. Jag håller med helt och fullt. Brottsoffrets beteende riskerar att hamna i fokus, står det mycket insiktsfullt i reservationen. Det är ju ett av våra starkaste skäl till att inte i dagsläget slå in på den linjen. Trots detta skriver moderaterna och Cecilia Magnusson att det nu är dags att utreda och se om vi ändå inte ska införa en samtyckesordning. För mig är det helt obegripligt. Jag förstår inte riktigt vad skälet skulle kunna vara. Ni tror att det i slutändan skulle kunna innebära att fler brottsoffer skulle gå till polisen och göra en anmälan. Det är precis tvärtom. Brottsoffret kommer ju att hanteras på ett ännu tuffare sätt i domstolen än vad som sker i dag. Sedan förde jag ett resonemang om att jag förvisso tillhör majoriteten men att jag är i opposition på det sättet att jag tillhör det underordnade könet, precis som Cecilia Magnusson gör. Utifrån det resonemanget talade jag om att kvinnor fortfarande tvingas att stå ut med en mängd tillkortakommanden här i samhället. Jag hoppas att Cecilia Magnusson ansluter sig till den teorin och inte tror att det endast är partierna som påverkar utvecklingen. Könsmaktsordningen är långt mycket starkare.
Cecilia Magnusson (M)
Anf. 30 Cecilia Magnusson (M)
Fru talman! Det får stå för Elisebeht Markström. Jag anser mig inte tillhöra något underordnat kön. Men det får vi ta i en annan debatt. Däremot anser vi moderater att man bör borra igenom frågan om samtycke och inte vifta bort den. Vi säger inte att vi har tagit ställning för eller emot. Men det är en mycket viktig fråga i det här sammanhanget som man faktiskt kunde borra igenom en gång till med tanke på vad som har hänt i världen sedan Sexualbrottskommittén kom med sitt betänkande. Världen förändras, och vi måste se till att vi är uppdaterade på rätt sätt. Vi har valt att ta några exempel på vad en samtyckesreglering skulle kunna innebära. Men vi vet inte i dag. Det säger vi också. Det är därför vi vill ha mer vetskap och konsekvensbeskrivningar för eller emot. Men kommer utvärderingen av den här lagstiftningen - Elisebeht Markström valde att inte svara på det - att dröja minst sex år, precis som sexköpslagen ännu inte är utvärderad? Kommer det att dröja så länge med de brister som vi ser? Det är därför reservationerna finns, för att vi ser bristerna. Och jag måste säga att vi har ett ansvar som lagstiftare att när vi skapar nya lagar se till att göra dem så överskådliga som möjligt. Det har inte regeringen mäktat med i den här lagstiftningen. Det är därför det finns synpunkter. Vi kan säga att vi är överens i många stycken, men i många stycken borde regeringen ha gjort sin hemläxa mycket bättre eftersom man har haft väldigt många år på sig innan man kom till förslag.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 31 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Jag kan inte säga hur lång tid det tar innan utvärderingen av den lag som vi nu ska fatta beslut om kommer. Men med det tryck som är i den här frågan tror jag att medier, debattörer, kvinnoorganisationer och partier kommer att se till att följa vad som sker. Regeringen kommer säkerligen att vara intresserad av att hela tiden också följa tillämpningen av den nya lagstiftningen och vad den får för positiva konsekvenser framöver. Däremot tror jag, precis som någon annan sade här, att sista punkten inte är satt i den här lagstiftningen. Lagstiftningsarbetet får pågå hela tiden därför att det händer saker som vi i dag antagligen inte täcker in med den lag som vi nu kommer att anta. Om ett par år sitter vi på ruta 1 igen och säger: Hur kunde vi missa detta? Tänk att vi inte har täckt in den här företeelsen! Hur lång tid det kommer att ta vet jag inte. Sexköpslagen är den allra mest uppmärksammade lagstiftning vi har i landet. Den har dessutom ett oerhört starkt stöd hos svenska folket. Den är utvärderad flera gånger av Socialstyrelsen, där man har försökt följa, inte minst i storstäderna, vad som hänt i bakvattnet av den nya sexköpslagstiftningen som då var oerhört omdiskuterad och kontroversiell på många sätt. Det är synd, tycker jag, att inte Cecilia Magnusson känner sig tillhöra det underordnade könet. Det är nämligen en förutsättning för att förstå vad man behöver göra. Kvinnor i Sverige lever underordnat jämfört med hur män lever. Det betyder inte att vi i förhållande till kvinnor ute i resten av världen lever på ett sämre sätt. Men det är trist att Cecilia Magnusson inte har uppfattat att kvinnor lever underordnat, att den könsmaktsordning vi har spelar roll.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 32 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Jag tillhör det överordnade könet, gissar jag. (ELISEBEHT MARKSTRÖM (s): Yes .) Jag håller med om att det är så. Folkpartiet liberalerna är därför aktivt i tanken på att försöka skapa ett mer jämställt samhälle. Men jag tycker att Elisebeht Markström går ganska hårt åt många av oss män. Vi är inget kollektiv. Vi är individer. Det vore uppfriskande om en socialdemokrat till och från faktiskt kunde se människan. Här sitter Johan Linander från Centerpartiet, en mycket duktig person som försöker kämpa för mer jämställdhet, respekt för kvinnor i rättsordningen och så vidare. Vi har tidigare hört Rolf Olsson. Det är en fantastiskt duktig man som också har den här insikten. Vi är tillsammans - med ibland olika utgångspunkter - medvetna om detta och försöker skapa en mer rättvis rättsordning och ett mer jämställt samhälle. Då blir det lite besvärande när jag får den kollektiva skulden. Vi har alla ett ansvar för att rätta till detta. Gå hårt åt dem som förtjänar det. Visa lite mer respekt för de män som faktiskt har en god insikt och vill förändra. Vi behöver jobba tillsammans och inte mot varandra. Nu är Elisebeht Markström förkyld, och det var kanske därför hon började prata om någon presskonferens och budgetdebatt. Det hänger ihop. Vi kan stifta en lag, men om det inte finns några myndigheter som kan använda den, finns det inga myndigheter som kan genomföra bra förhör, då blir det en tandlös lagstiftning. Det måste hänga ihop, det vill säga bra lagstiftning och myndigheter som kan verka. Det är helt avgörande. Jag blir förvånad. Jag vill att Elisebeht Markström ger en kommentar om hon inte kan se att det faktiskt finns män också i den här kammaren som gör insatser för att rätta till den bristande könsmaktsordningen och den strukturella underordningen. Bunta inte ihop alla. Ge oss inte kollektiv skuld. Vi har ett gemensamt ansvar.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 33 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Det är alldeles riktigt att män som grupp lever överordnat oss kvinnor som grupp. Det betyder inte att varje manlig individ är överordnad alla kvinnor. Det betyder inte att alla kvinnor som individer är underordnade, men som grupp är vi kvinnor definitivt underordnade. Det kan vi se på en mängd områden, för att inte säga livets alla väsentliga områden. Min mening är inte att bunta ihop alla män i en grupp. Men det är oerhört viktigt, Johan Pehrson, att män som vill förändra världen i en mer jämställd riktning inser att det är så det ser ut. Vet man inte hur det ser ut är det också svårt att veta vart man vill gå. Om man som man går runt och tror att vi lever i ett jämställt samhälle har man missat något väsentligt. Mitt hopp satte jag i mitt inledningsanförande till de män som inser att könsmaktsordningen styr och ställer på många områden, också när det gäller hur rättsväsendet bemöter kvinnor som kommer som brottsoffer till polisstationen och domstolen, hur försvaret uppträder mot ett kvinnligt brottsoffer. Känn dig inte alls på något sätt utpekad. Tvärtom, Johan Pehrson, är jag glad att du, Folkpartiet och de andra männen som sitter här är engagerade i frågorna. Det jag ber er om är att vara lika medvetna feminister utanför kammaren som ni är i era anföranden här, så att de kommer att spegla en verklighet så att min dotter och hennes barn när de är vuxna kommer att möta ett mer jämställt samhälle än i dag.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 34 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Om detta är vi överens. En stor del av den tid som upptagit mina tankar för mina barn gäller att de ska gå en tillvaro som är mindre förutsägbar till mötes, där mina döttrar inte ska behöva underordna sig beroende på att de just är tjejer eller kvinnor. Det brinner jag för, Elisebeht Markström, här och utanför . Det vill jag försäkra. Talet om det förebyggande och strukturella får inte ta bort fokus från det faktum att det finns ett ansvar för lagstiftaren Elisebeht Markström och den regering som hon ansvarar för. Vi som är kritiska har en reservation, nr 4. Vi pekar där på vikten av att förstärka situationerna och skyddet, att man objektivt kan befinna sig i någon form av särskilt utsatt situation. Då säger Elisebeht Markström att vi ska lita på praxis, att det här är en förändring. Men det står i regeringens egen proposition att kriminaliseringens räckvidd i stora drag är avsedd att vara densamma som enligt gällande rätt. Detta innebär att den praxis som hittills utvecklats när det gäller innebörden av rekvisitet hjälplöst tillstånd kommer att vara vägledande även i fortsättningen. Det står här att praxis inte ska ändras i den delen. Detta innebär att en mängd människor kommer att bli besvikna trots att Elisebeht Markström lever på hoppet. Elisebeht Markström skriver tillsammans med justitieministern - som inte är här, en man som inte är här - i tidningen att lagen nu stärks. Det kommer att innebära att fler människor kommer att åtalas för våldtäkt, grov våldtäkt, men de kommer inte att fällas eftersom ni inte vill ändra den del som vi fokuserar på. Det är avgörande. Det är ett ansvar som inte går att skylla på könsmaktsordningen och det underordnade. Det är ett ansvar som man har när man sitter i regering och ska ta fram lagstiftning. Det har dessutom tagit sex år. Kl. 16 i dag ska vi votera. Då är det Elisebeht Markström, inte könsmaktsordningen, som kommer att rösta nej till Folkpartiet och som kommer att se till att detta fortsätter. Det är ditt ansvar, ingen könsmaktsordning.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 35 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Det är härligt när Johan Pehrson blir engagerad. Det är riktigt att jag har ett ansvar som lagstiftare. Jag företräder Socialdemokraterna i kammaren. Den socialdemokratiska regeringen har lagt fram ett utomordentligt bra lagförslag på riksdagens bord som vi kommer att fatta beslut om kl. 16 i dag. Det är alldeles riktigt. Jag tar mitt ansvar. Jag kommer så till reservation nr 4. Johan Pehrson upprörs av att majoriteten inte har köpt resonemanget om att vi borde, utöver hjälplöst tillstånd, lägga till uttrycket särskilt utsatt situation. Man skriver i sin reservation att nuvarande praxis kommer att fortsätta att gälla. Det är helt fel. Domstolarna kommer att använda den nya lagstiftningen, inte den gamla lagstiftningen. Då är det naturligtvis inte oväsentligt att vi i lagtexten räknar upp ett antal tillstånd som ska innebära att den som utnyttjar en situation gör sig skyldig till våldtäkt respektive grov våldtäkt. Om man läser helheten, inte bara några stycken och paragrafer, framgår det tydligt i propositionen, s. 51, att begreppet hjälplöst tillstånd ger utrymme för ytterligare förtydliganden och tolkning i praxis. Det skriver regeringen. Hur Folkpartiet, och för övrigt andra partier, kan komma fram till att praxis kommer att ligga still förstår inte jag. Jag har större tillit till att domstolarna läser inte bara självaste lagtexten utan också kommentarerna, förarbetena, betänkandetexten och propositionen - kanhända även reservationerna, vad vet jag.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 36 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Apropå män skulle Peter Althin gärna ha velat vara här, men han befinner sig lite för långt bort. Han skulle med nöje, lust och glädje ha deltagit i den här debatten. Det är jag övertygad om. Jag känner däremot inte igen Elisebeht Markströms verklighetsbeskrivning när hon säger att vi är överens om ett betänkande där det finns 23 reservationer och tre särskilda yttranden. Det är ett våldsamt påstående. Jag har en fråga till Elisebeht Markström. Den kommer här nu. Kan Elisebeht Markström tänka sig att en man kan utföra en sexuellt kränkande handling mot en kvinna utan att behöva använda sig av någon form av våld eller hot men det är helt mot kvinnans vilja?
Elisebeht Markström (S)
Anf. 37 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Att gå in på särskilda fall eller särskilda händelser är, om man ska ta fullt ansvar, svårt i riksdagens talarstol. Men med lagstiftningen och praxisen är detta fullt möjligt, såvitt jag har kunnat läsa mig till. Betvingande av någons kropp eller att utsätta någon på det sättet att man hotar med en brottslig gärning, det vill säga inte begår en brottslig gärning med hot, tvång eller våld, och på det sättet tilltvingar sig samlag eller gör ett övergrepp på en kvinna ska bedömas som våldtäkt med den nya lagstiftningen. Det är mitt svar. Sedan kan vi måla upp olika scenarier och stå här och dividera, men jag tror inte att det är så intressant. Såvitt jag förstår är svaret på Maria Larssons fråga ja.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 38 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Det var lite duckande i början, men det blev ett ja till slut. Det är precis den här problematiken som domstolarna står inför. Det är precis den här problematiken som gör att jag anser att den lagstiftning som vi har att fatta beslut om i eftermiddag inte kommer att räcka till för det här fallet. Detta kommer inte att betraktas som ett brott, eftersom hot, våld eller något annat av de tillstånd som föreskrivs inte kommer att föreligga. Då uppstår den här problematiken. Regeringen har alltså valt att inte närmare utreda möjligheterna att förstärka lagstiftningen för kvinnans rätt. Det handlar om att förändra strukturerna, som Elisebeht Markström har varit inne så mycket på. När man då säger att vi avstår från det här utredandet beroende på att vi inte vill att brottsoffret ska komma i fokus, handlar det om att man gör ett val där man säger att det är mer viktigt att inte ytterligare fokus riktas mot brottsoffret. Det är redan i dag ett jättefokus på brottsoffret, vilket både Elisebeht Markström och jag beklagar. Men att göra det lite ytterligare kontra att få till stånd fler fällande domar är det val man har att göra. Jag vet inte hur långt samtycket skulle kunna leda, om man hade en juridiskt säkerställd process utifrån ett samtyckesrekvisit. Men jag tycker att det är att avfärda det i ett för tidigt skede att säga att vi bryr oss inte alls om att över huvud taget titta närmare på det här för det blir för mycket fokus på brottsoffret. Kvinnan som står i domstolen är mer intresserad av att få en fällande dom än att få något lite mer eller något lite mindre uppmärksamhet för sin egen person.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 39 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Jag vet inte vad Kristdemokraterna har för kristallkula att titta i när man kan hävda att den ändring som vi nu gör, när vi trappar ned kravet på våld och hot till att någon har begått en gärning som motsvaras av att man hotar med att begå den brottsliga handlingen, inte kommer att ha någon som helst betydelse vare sig i praxis eller någon annanstans. Det resonemanget förstår jag inte. Jag tror att det närmast handlar om att Maria Larsson så innerligt gärna vill att det ska finnas någonting att kritisera, och då hittar hon denna punkt. Jag har nu svarat och klargjort för Maria Larsson att det finns en sådan möjlighet redan i dag. Man behöver inte ha betvingat en person rent kroppsligen, utan det räcker att hota med att begå en brottslig gärning. När det sedan gäller samtycket har vi varit inne på det. Det är inte så att vi säger nej till att utreda det. Det jag säger är att vi har utrett det. Vi gjorde det i slutet på 1990-talet och i början på 2000-talet. Den utredningens, Sexualbrottskommitténs, betänkande ligger till grund för det material som vi har att ta ställning till i dag. Utredningen och remissinstanserna - ett sextiotal, med kvinnoorganisationerna i spetsen, brottsofferjourerna och andra, som var mycket intresserade - har synat detta. De har avslagit detta. Att påstå att vi inte vill utreda är inte med sanningen överensstämmande. Jag säger att vi redan har utrett det här. Vi ser i dag ingen anledning att utreda det på nytt. Men vi är naturligtvis öppna för en diskussion, om det skulle visa sig att en sådan här ordning är oerhört mycket bättre och mer skyddande för brottsoffer än vad vi tror att den är. Vi håller alla dörrar öppna. Säg inte att vi inte vill utreda, för det har vi gjort.
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 40 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Arbetet med den här lagstiftningen har pågått under lång tid. Det har påpekats från talarstolen tidigare. Jag har inte varit med om arbetet på den mer än den tid som jag har suttit i riksdagen. Det här är en mycket viktig, kanske den viktigaste, lagstiftning som vi har haft på mycket länge. Det är även en lagstiftning som har fått stor uppmärksamhet hos allmänheten, dessvärre på grund av en del aktuella fall som har hamnat utanför. Den här lagstiftningen ger ett ökat skydd emot den kränkning som sexuella övergrepp innebär. Här vill jag passa på att tacka Elisebeht Markström för hennes anförande. Jag tyckte att hon berörde någonting synnerligen väsentligt, nämligen orsakerna och skälen till att de här kränkande maktövergreppen mot andra människor över huvud taget sker. Johan Linander nämnde också att det inte enbart handlar om könsmakt, utan snarare handlar om makt i en annan bemärkelse, nämligen att vissa individer tycker sig ha makt att kunna kränka andra människor oavsett kön, till och med djur. Jag måste säga att det finns förunderliga mekanismer som fungerar hos människan. Vi försöker reglera detta med lagstiftning. Vi försöker få det hela att hamna innanför samhällets reglerade normer. Jag tycker att vi har tagit ett steg framåt just genom att vi ger ett ökat skydd till barnen, som jag ser som en mycket svag och utsatt grupp när det gäller de här handlingarna. När det gäller den här lagstiftningens praktiska delar har vi från Miljöpartiets sida hävdat att det är ett steg framåt. Det finns punkter som vi vill fortsätta att arbeta med. Precis som Elisebeht Markström säger är lagstiftningen någonting som är pågående, och det här kommer också att fortsätta. Vi har i flera år hävdat kravet på ett bättre bemötande av de brottsoffer som ställs inför myndigheter, poliser och domstolar, för att de inte ska behöva uppleva kränkningen igen. Här hoppas och tror jag att genom att vi har satt fokus på den här frågan och gång efter annan lyft upp den kommer praxis att utvecklas bättre. Utbildningar har skett och kommer förhoppningsvis att ske även i framtiden så att brottsoffren får ett bättre bemötande. Vi har från Miljöpartiets sida ingen reservation, men vi har två särskilda yttranden. Ett av de särskilda yttrandena handlar om ikraftträdandet. Johan Pehrson talade om att miljöpartisterna ville ha retroaktiv lagstiftning, men vi har bara gått med på det vid ett enda tillfälle, och det var i samband med tsunamikatastrofen. Det handlar inte om retroaktiv tillämpning av den här lagen. Men vad vi säger är att det vore väldigt bra om den här sexualbrottslagstiftningen kunde träda i kraft så tidigt som möjligt. Cecilia Magnusson berättade att det inom Västra Götalandsområdet sker en våldtäkt per dag. Från kl. 16 i dag är det 28 dagar, som innehåller bland annat påskhelgen, innan lagen träder i kraft. Jag tycker att det känns lite olyckligt. Jag har inte gjort något annat yrkande, men vi har pekat på att det känns olyckligt att det under de här 28 dagarna, som gäller fram till lagens ikraftträdande, kan hända saker - och med största sannolikhet händer det saker - där den nya lagen ännu inte kan tillämpas trots att den är beslutad här och finns. Allmänhet och press har naturligtvis observerat den här lagen, så man kan ju inte på något sätt hävda att de är ovetande om det som vi har arbetat med i sex år. Därför har vi ett särskilt yttrande där vi önskar att man kan få lagens ikraftträdande närmare beslutet än vad som nu är fallet. Trots det ska jag medge att 28 dagar inte är någon lång tid, men vi hade gärna velat slippa dem. Vi har ytterligare ett särskilt yttrande som handlar om översynen av sexköpsförbudet. Vi har fått stor uppmärksamhet för den lagstiftning som vi genomförde här i Sverige, och det känns värdefullt att den har diskuterats så mycket och att den fortsätter att diskuteras. Därför ser vi fram emot den dag då vi får, så att säga, ett mer officiellt facit på vad det här har inneburit. Det har nämligen skett vissa förändringar i beteendet genom att den här lagen kom till. En del sexköp och prostitution har flyttats från gatan till andra forum där man nu har samma verksamhet. Fru talman! Jag har valt att inte upprepa allt det som andra har sagt, utan jag har framfört de punkter som vi från Miljöpartiet tycker är synnerligen viktiga. Vi står givetvis bakom den proposition som är framlagd och tycker att vi har tagit ett steg framåt, och vi är övertygade om att vi måste ta flera.
Johan Linander (C)
Anf. 41 Johan Linander (C)
Fru talman! Det är intressant att Miljöpartiet som har ansvar för vilken regering vi har i Sverige och som själva har tjänstemän på departementet nu efter sju år - det har alltså gått sju år sedan Sexualbrottskommittén tillsattes 1998 - får bråttom och vill skynda på lagen med några dagar. Ni kunde, liksom vi i Centerpartiet har gjort, ha kommit på lite tidigare att det faktiskt har varit bråttom med att få en ny modern sexualbrottslagstiftning, men det är kanske bättre sent än aldrig. I mitt tidigare replikskifte med Elisebeht Markström försökte jag föra upp frågan kring samtycke till en principiell nivå. Oavsett om Storbritannien med sin samtyckeslagstiftning inte har fått fler fällande domar och trots att det kan bli så att fokus sätts på bevisningen kring samtycket tycker jag att det är så principiellt viktigt att vi i Sverige har en lagstiftning som utgår från varje människas rätt till sin egen kropp. Menar vi allvar med att vi tycker att varje människa ska ha rätt till sin egen kropp kan vi inte ha en lagstiftning som utgår från att kvinnan är sexuellt tillgänglig tills hon har sagt någonting annat. Då borde det självklara vara att ha en lagstiftning som utgår från varje människas rätt till sin kropp tills hon har sagt att det är okej. Kan inte Leif Björnlod hålla med mig om detta?
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 42 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Johan! När du tog upp det här exemplet med bilen tänkte jag i mitt stilla sinne att det måste vara lite konstigt. Det är ju faktiskt en ganska stor skillnad på handlingarna - att köra bil eller låna bil utan tillstånd. Men du ska få svar på din fråga. Det är ganska enkelt. Det här handlar om väldigt subtila känslor. Jag tror att 99 % av alla sådana här sexuella verksamheter sker med samtycken, tysta samtycken, samtycken genom kroppsspråk, genom åtgärder som kan vara väldigt svåra att tolka. Därför är det ännu mer svårt att i domstol behöva gå in och bevisa och diskutera den saken. Och det här tror jag att både nämndemän och domare är medvetna om. Jag har fullt förtroende för domstolen, att de ser och bevisar att det finns en människa som har använt övergrepp på något sätt, även psykologiska övergrepp, och att de då kan hävda att den människan har tvingat sig på den andra personen mot den personens vilja. Jag är övertygad om att de har förmågan att se skillnaden. Jag kan inte teknifiera den här frågeställningen. Den är alldeles för subtil för detta. Och jag vill inte, som jag sade, att en människa, ett offer för en sådan här handling, ska behöva upprepa sig och återigen känna en kränkning genom att det fokuseras precis på den personen i stället för att man bevisar vem som är brottsling.
Johan Linander (C)
Anf. 43 Johan Linander (C)
Fru talman! Redan i dag finns det ett stort fokus på brottsoffret, och det måste vi göra någonting åt. Sedan trodde jag att Leif Björnlod, som är en klok man, skulle kunna höja sig till en principiell nivå och diskutera. Om vi nu pratar om samtycke vad det gäller saker eller samtycke vad det gäller en mänsklig kropp borde det vara ännu viktigare att ha ett samtyckeskrav i lagstiftningen när det gäller en mänsklig kropp än när det gäller saker. Ändå har vi valt att göra precis tvärtom i vår lagstiftning, och det tycker åtminstone jag är mycket märkligt. Jag gjorde en jämförelse till i mitt tidigare anförande, som jag är säker på att Leif Björnlod lyssnade noga på, vad gäller samtyckesinvändningar. Det kan ifrågasättas om en kvinna som har skador i underlivet efter ett sexualbrott faktiskt inte har samtyckt till det sexuella umgänget som ledde till skadorna. Det är inte sällsynt att domstolar friar männen med motiveringen att det inte kan uteslutas att samtycke fanns till handlingarna. Ställ detta mot ett våldsbrott, en misshandel! Visst skulle en domstol aldrig komma på tanken att säga: Ja, vi kan inte utesluta att mannen med den brutna näsan faktiskt samtyckte till slaget, och därför ska vi fria den som är åtalad för misshandel. Varför är det så stor skillnad? Varför är det så stor skillnad i samtyckesinvändningar vad gäller sexualbrott och våldsbrott? Jag vill göra någonting åt det, och jag hoppas att Miljöpartiet och Leif Björnlod också vill göra någonting åt det.
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 44 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Jag tror inte att någon kvinna, om hon blir tillfrågad i förväg, skulle acceptera att bli misshandlad i underlivet, som du säger. Men jag tror att det kan finnas människor som har accepterat att vara med på samlag eller liknande till en viss punkt. Långt innan det här finns det då en acceptans för samlaget, som sedan kanske utvecklar sig på ett sätt som inte alls var meningen eller avsikten. Då blir det så att säga inte våldtäkt i det första momentet, men i det andra momentet kan det ju tänkas bli något sådant. Då är det alltså en person som inte har accepterat ett nej, för förmodligen har den andra personen sagt ifrån: Nej, du får inte skada mig. Jag tycker, återigen, att det här måste vara en sak för tingsrätten och domstolen att avgöra och att man inte ska föra in det här med samtycke i lagtexten nu. Vi vet inte riktigt hur lagarna i framtiden kommer att utvecklas. Finns det skäl till att få in detta? Det här är så subtila saker. Jag tycker att jurister har lite svårt att hantera detta med ord och bokstäver. Vi har ju sett flera exempel på hur orden inte riktigt räcker till för att täcka begreppen. I princip, Johan, håller jag fullkomligt med dig. Inga människor ska behöva utsättas för någonting som de inte vill acceptera. Men hur ska man då kunna bevisa detta? Det måste ju då framkomma att man tittar på precis den punkten. Och i det här fallet pratar vi om sexualövergrepp och om våldtäkt. Samlag kan spåra ur, även om det är ett normalt samlag, så att säga. Då är det den frågeställningen som vi ska ha. Vad säger vi om en människa har accepterat något som blir något som den människan inte vill acceptera? Det här är svåra saker.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 45 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Jag ska inte ge mig in i Leif Björnlods attack på Sveriges jurister som har svårt med orden och betydelsen, men det säger väl en del om hur man från regeringsunderlaget ser på lagstiftning och betydelsen av att man gör saker i sin rätta ordning. Leif Björnlod vill gärna se att vi från och med kl. 16 i dag har en ny lagstiftning. Det är ett uttryck för hur man ser på de här frågorna. Då skulle man spara 28 dagar. Jag hävdar att om Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna hade använt mer kraft i de här frågorna så hade vi haft en ny lagstiftning för 28 månader sedan. Ansvaret ligger ju på Miljöpartiet att det inte har hänt något tidigare. Vi har stått här i åratal och krävt en ny lagstiftning om sexualbrott. Så ska man nu stifta lag utan att den finns tryckt i lagstiftning och finns på advokatbyråer och domstolar. Det ska bara stiftas en lag utan att den är tryckt. Det är häpnadsväckande att regeringsunderlaget fungerar så när det gäller rättssäkerhet. Det är mycket viktigt med bemötandefrågorna. Jag har kritiserat och lyft fram i nästan alla mina repliker att det också handlar om hur man tillämpar lagen. Vilken möjlighet finns det för våra myndigheter? Här hoppas, önskar och vill så det värker Leif Björnlod och andra att verkligheten ska se annorlunda ut. För bara en vecka sedan var det Internationella brottsofferdagen, en stor konferens med Brottsoffermyndigheten. På seminarier kunde man lyssna på poliser som berättade hur det ser ut i verkligheten nu. För alla förhör som görs i dag hos någon polismyndighet skulle det vara intressant att räkna ut exakt hur många av dem som görs av en person som har utbildning i intervju- och förhörsteknik. Det är inte så bra bevänt med det. Poliser som medverkar och pratar om det här, bland annat på konferensen om brottsoffer och bemötande, menar att det är väldigt illa ställt. Det beror ju på någonting. Det är inte för att polisen inte vill detta. Det finns inga resurser till den utbildningen i dag. Det hänger ihop. Ansvaret för den lagstiftning man har hänger ihop med de medel man anslår för att kunna verkställa lagstiftningen. Man kan inte bara önska.
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 46 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Vi är helt överens. Bemötandet måste förbättras. Vi behöver bättre utbildningar, och det handlar kanske inte alltid om hur mycket pengar vi tillskjuter utan om hur man använder de pengar man har. Man kan sätta mer fokus på det. Det var inte det intressanta. Vi är egentligen överens om att det måste bli bättre. Det som var intressant var att Johan Pehrson tycker att jag anklagar juristerna för att det svenska språket inte räcker till. Det gör jag inte. Språket har faktiskt en alldeles egen utvecklingsform. Det är vi människor som måste finna konstruktioner för att klara det. Om vi pratar om mindre allvarlig våldtäkt eller grov våldtäkt är bägge begreppen olyckliga och inte tillräckligt täckande. Det har vi bara inte andra ord för. När det gäller ikraftträdandet av den här lagen kan vi tänka oss att någon på påskafton begår ett sådant brott som vi har pratat om här och som omfattas av den del som skärps i straffskalan. Jag tror inte att den personen kommer att stå inför skranket förrän ett halvår senare eller ännu längre fram. Då kommer den gamla lagen att gälla, för brottet har begåtts just innan lagen har trätt i kraft. Det är det som känns som det sorgliga. Det är inget slarv från min sida på något sätt eller något anklagande mot juristerna. Då har de haft en del månader på sig att läsa in den nya lagen och veta att den skulle ha gällt från och med i dag.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 47 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Jag måste bemöta det sista. Här har vi företrädare för regeringsunderlaget som tycker att vi ska stifta lagar nu kl. 16 som ska börja gälla direkt. De ska inte komma ut från trycket, och det beror på att man ska tjäna tid. Att det ska vara ett argument är bland det värsta av förenkling och mest konstiga jag har hört i den här kammaren någonsin. Vi kunde ha sparat 28 månader om Miljöpartiet hade bidragit till att sätta in lite kraft för att vi skulle få den här lagstiftningen på bordet. Det har dragit ut på tiden hur långt som helst, och nu ska man tillämpa lagen utan att den ska finnas i tryck för någon att kunna läsa. Vi pratar om straffrätt. Vi pratar om en rättsstat. Politiker i riksdagen verkar vara beredda att göra vilka abrovinker som helst och attackerar domstolarna för deras sätt att döma. Det är väldigt onyanserat. Det här tycker jag är väldigt allvarligt. Det är ett tecken på hur bräckligt det här regeringsunderlaget är och vilka överväganden som onekligen görs i samband med att man försöker stifta lag och styra det här landet. Det är bara att beklaga, fru talman.
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 48 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Det här visar väl snarare på hur stelbent det juridiska tänkandet är. Försök förklara det för de 28 människor som inom Cecilia Magnussons område statistiskt sett kommer att drabbas av övergrepp! Det tycker jag är mycket allvarligare. Det här är inget slarv. Vi har flera gånger stiftat lagar som har gått i verkställighet alldeles omedelbart efter våra beslut här. Förklara det i stället för de människor som har blivit drabbade! Jag skulle ha önskat att den här lagen hade funnits före både Motalafallet och andra fall. Nu fanns den inte. Det är en väldig skillnad på vad vi kunde ha gjort och vad vi kan göra. För min del handlar det om vad vi kan göra. Vi kan göra något. Jag har inte ställt den reservationen och inte gjort det yrkandet heller, men det är inte fråga om stelbenthet. Det handlar om att skydda de människor som kan drabbas under den kommande påskhelgen och annars.
Karin Granbom (Fp)
Anf. 49 Karin Granbom (Fp)
Fru talman! Jag kommer från Östergötland och har därmed kunnat följa vad som har hänt i Motala i de lokala medierna. Ett barn i Motala har nyligen blivit utsatt för de allra grymmaste övergrepp. Linköpings tingsrätt dömde alla fyra männen för grov våldtäkt och för medhjälp till grov våldtäkt. Men i hovrätten friades två, och de andra fick mildrade straff som i allmänhetens ögon är alldeles för låga. Några dagar efter domen skriker löpsedlarna ut statistik om att enbart 1 % av alla våldtäkter leder till fällande dom. Det är inte konstigt att många är oroade och rädda för att inte ha något skydd mot sexuella övergrepp. Förtroendet för svensk sexualbrottslagstiftning är oerhört lågt liksom tilltron till polisens möjligheter att bekämpa brotten. Många vågar inte genomgå en rättegång i fasa för att där bli kränkta ytterligare en gång. För att få förslag till en förbättrad sexualbrottslagstiftning tillsattes 1998 en utredning. Under fyra långa år har den utredningen fått ligga och essa sig på Regeringskansliet. Nu när den nya lagstiftningen äntligen har kommit hoppas jag innerligt att den snabbt visar sig verksam så att människor kan börja känna att de är skyddade av lagen. Det föreslås en del bra förändringar i lagstiftningen. Det vill jag tillstå. Barn ska få ett större skydd, och våldtäkter som liknar den som Motalaflickan var utsatt för ska i framtiden också av domstolen kallas för våldtäkt, inte för sexuellt utnyttjande. Det är också bra att ett antal sexualbrott mot barn får förlängd preskriptionstid, men tyvärr finns det kvar ett antal luckor i lagen. Vi i Folkpartiet har skrivit reservationer för att täppa till några av de luckorna. På många håll i betänkandet svarar majoriteten att förslagen ska utredas och beredas på Regeringskansliet. En del av de frågor och problem som vi tar upp har också tagits upp i utredningen Sexuell exploatering av barn i Sverige som överlämnades till regeringen i juni förra året. Elisebeht Markström sade att regeringen kommer att återkomma så fort som möjligt med svar om de här luckorna. Elisebeht Markström och andra här i riksdagen har möjlighet att ställa krav på när regeringen ska ha tänkt färdigt och komma med någonting. Vi har inte tid att vänta så länge. Vi fick vänta i sju år efter att det tillsattes en utredning förra gången innan det nu kom förslag. Hur länge ska riksdagen och befolkningen få vänta? Hur länge tänker majoriteten låta oss vänta på ett agerande från regeringen när det gäller att komma till rätta med luckor i skyddet av dem som kränks av pedofilers produktion och spridning av pornografi eller till exempel smygfilmning i dusch på offentlig plats? Fru talman! Folkpartiet skulle vilja att preskriptionstiden för barnpornografibrott av normalgraden också omfattades av förlängd preskriptionstid. Jag hoppas att detta hörsammas snarast eftersom barnpornografibrott av normalgraden är ett allvarligt brott. Barnpronografi är en dokumentation av en svår kränkning, och bilderna multipliceras och kommer att cirkulera i pedofilsammanhang för mycket lång tid framöver. Jag tycker att barn är så skyddsvärda att alla sexualbrott med fängelse i straffskalan borde ha samma preskriptionstid som nu ska gälla för de grövre brotten. Att barn utsätts för sådant som kan leda till fängelse och att de redan efter fem år inte har rätt att få detta prövat i domstol känns inte bra. I den folkpartistiska motionen i anslutning till propositionen skriver vi att vi är bekymrade över att lagen är otydlig för domstolarna när det gäller om porrbilder är barnpornografi om flickan eller pojken nått puberteten men inte fyllt vare sig 15 eller 18 år. Nu har Högsta domstolen gjort en bedömning. Trots att en person vet att han framställer pornografi av en minderårig, men barnet har en fullbordad pubertetsutveckling, ska personen inte dömas för barnpornografibrott. Nu finns det alltså prejudikat på att ålder inte spelar någon roll. Det är helt oacceptabelt. Det måste snarast tas fram en lagstiftning som säger att den som framställer pornografi och vet att den som medverkar är under 18 år ska dömas för barnpornografibrott. Utöver en mer fullständig lagstiftning måste rättsväsendet bli bättre och effektivare på att ta hand om anmälningar om sexualbrott, både för offrets och för den misstänktes skull. Att processen måste vara snabb och respektfull för offret förstår ju alla, men det är också viktigt att en person som är misstänkt för sexualbrott snabbt blir fälld eller friad. I maj förra året gjorde polisen en mycket framgångsrik razzia för att gripa pedofiler. Den gick under namnet Sleipner. 118 personer greps misstänkta för barnpornografibrott. Vad har hänt i dessa fall? Enligt Göteborgs-Posten från i förrgår är nio dömda eller har tilldelats strafförelägganden, i elva fall har förundersökningen lagts ned, två personer har tagit livet av sig och hela 96 fall väntar på vidare handläggning. Jag är bekymrad över att så många personer misstänkta för barnpornografibrott kan fortsätta sitt sjuka beteende utan vidare ingripande, inte minst mot bakgrund av att man vet att många personer som innehar och sprider barnpornografi också i viss utsträckning är benägna att begå andra sexuella övergrepp. Jag kommer inte att yrka bifall till någon reservation, utan jag nöjer mig med den som min kollega Johan Pehrson yrkade bifall till. Detta är en väldigt viktig reservation. Det krävs en utvidgning av rekvisitet hjälplöst tillstånd. Annars kommer nuvarande praxis att gälla. Så står det i författningskommentarerna, och det är dessa som domstolarna läser. Man nämner olika fall såsom medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning. Trots att dessa tillägg har gjorts står det i författningskommentaren: Kriminaliseringens räckvidd är i stora drag avsedd att vara densamma som i dagens gällande rätt. Det är detta som domstolarna kommer att läsa. Därför bör riksdagen göra en tydlig markering om att nuvarande praxis inte är acceptabel. Det är detta som reservation nr 4 innebär. Jag vill också uppmana någon från majoriteten att svara på frågan hur länge man ska tillåta regeringen att fundera över sexualbrottsrelaterade problem utan att komma med några åtgärder. Man ska ha i åtanke att för varje lucka i lagen finns det ett offer som inte får upprättelse.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 50 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Det är bra att Karin Granbom är otålig. Det är vi många som är. Men lagstiftningsarbete blir aldrig färdigt. När man arbetar med lagar och regler upptäcker man företeelser som från början inte fanns omnämnda och som inte heller omfattas av den eventuella utredning som tillsätts. Det kommer vi att få leva med, Karin Granbom. När du eventuellt står här om åtta-tio år kommer du att säga likadant: Ja, men det fattade vi beslut om för några år sedan, men nu har verkligheten förändrats och därför måste lagstiftningsarbetet hela tiden fortgå. Det är likadant i det här fallet. Jag räknade i mitt anförande upp ett antal motioner och reservationer som utskottet behandlar. Man skriver att arbete pågår och nämner saker som ska tas upp. Det låter lite tjatigt. Men det är ändå inte oväsentligt att utskottet skriver att vi förväntar oss att regeringen skyndsamt återkommer med förslag när det gäller barnpornografibrotten, Karin Granbom. Det är det som vi nu kan göra. Det är bra med otålighet. Jag ska göra vad jag kan för att skynda på allt, men det arbetet har alltså redan påbörjats. När det gäller åldersrekvisitet är jag minst lika upprörd som Karin Granbom över den dom som Högsta domstolen levererade häromdagen där man totalt bortsåg ifrån åldern på de barn som hade utnyttjats för pornografiska bilder.
Karin Granbom (Fp)
Anf. 51 Karin Granbom (Fp)
Fru talman! Elisebeht Markström säger att jag eventuellt står här om åtta-tio år och har sett förslag och åtgärder kring de problem som vi ser i dag. Åtta-tio år är väldigt lång tid, och det är en mycket lång tid för dem som drabbas av de problem som jag har nämnt och som vi har tagit upp i våra reservationer. Att ha som målsättning att inom åtta-tio år ha kommit med förslag tycker jag är en alldeles för låg ambitionsnivå. Jag efterlyser därför ett mycket kortare tidsperspektiv. Någon på Regeringskansliet borde verkligen tänka över det här och komma med förslag snarast. Jag är glad över att Elisebeht Markström vill vara med och skynda på så att vi snabbt kan se en lagstiftning. Då är vi fler som är med och utövar påtryckningar för att det ska hända någonting. Jag är otålig, och jag är glad över att höra att en företrädare för majoriteten också är det. Då kanske det händer någonting lite snabbare än om åtta-tio år.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 52 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Nu innebar ju inte mitt exempel att jag förordade att det skulle ta åtta-tio år. Det gick ut på att Karin Granbom eller en kollega till henne kanske står här om åtta-tio år och erfar att de frågor som vi då diskuterar har diskuterats tidigare. Det får vi alla med ålderns rätt vara med om. Det var alltså inte fråga om någon ambition eller någon målsättning att det ska ta åtta-tio år. Sexualbrottskommitténs arbete var grannlaga. Dessvärre föll det inte i så god jord. En hel del av de förslag som Sexualbrottskommittén kom med har ju inte förverkligats. Man har arbetat om dem så att det har blivit en mer sammanhållen lagstiftning. Det är anledningen till att det har tagit så lång tid med den här propositionen. Men jag är minst lika otålig som Karin Granbom är, även om jag inte är fullt lika ung. Jag skulle vilja återkomma lite grann till Folkpartiets reservation, där ni tycker att man bör lägga till uttrycket särskilt utsatt situation därför att begreppet hjälplöst tillstånd inte täcker alla de eventuella situationer som kan uppstå. Ni tittar i propositionen, hittar där en liten mening och talar om att praxis inte alls på något sätt ska förändras. Man får läsa hela propositionen. Om man läser all text ser man att det står att begreppet hjälplöst tillstånd ger utrymme för ytterligare förtydligande och tolkning av praxis. Det kan inte Karin Granbom bara tänka bort, utan det står där. Vi hoppas förstås att domstolarna också läser den meningen, så att vi inte står här om några år och funderar: Hur i jösse namn blev det nu då? Nu har inte praxis förändrats. Jag har full respekt för ert förslag, men vi har inte sett det som nödvändigt för att täcka in det som vi nu vill täcka in, nämligen en uppräkning av vad hjälplöst tillstånd kan komma att vara och sedan den lilla bakdörren tillstånd som i övrigt kan uppstå. Om Karin Granbom läser hela texten tror jag att hon ska känna sig nöjd också med detta.
Karin Granbom (Fp)
Anf. 53 Karin Granbom (Fp)
Fru talman! Det är bra att målsättningen inte är åtta-tio år. Jag är glad för att få det svaret. Men det var inte så långsökt att tro att det faktiskt skulle kunna ta åtta-tio år eftersom det har tagit sju år från det att det tillsattes en utredning tills vi har sett ett förslag i dag om andra problem vad det gäller sexualbrottslagstiftningen. När det gäller det jag tog upp, att vi från riksdagens sida skulle behöva uttrycka att vi utvidgar begreppet hjälplöst tillstånd, är det inte så att jag har hittat en liten mening. Jag har läst författningskommentarerna, och de utgör underlag för hur domstolarna ska döma. Om det nu är så att Elisebeht Markström egentligen tycker som jag, att begreppet hjälplöst tillstånd bör utvidgas, tycker jag att vi mycket tydligt från riksdagens sida ska markera detta, därför att det får inte finnas motsättningar i lagstiftningsunderlaget så att domstolarna inte vet vad det är som gäller. Vi är många, allmänhet och medborgare, som har blivit väldigt illa berörda av ett antal domslut, till exempel i Tumbamålet. Är det denna praxis som ska föreligga också för framtiden? Enligt den mening och den kommentar som jag har hittat är det faktiskt Tumbamålet som ska vara vägledande för framtiden. Är vi överens om att det inte ska vara så, tycker jag att riksdagen tydligt ska markera detta.
Johan Linander (C)
Anf. 54 Johan Linander (C)
Fru talman! Jag har en mycket kort replik. Jag, liksom Karin Granbom och Elisebeht Markström, har upprörts över Högsta domstolens domslut som innebär att den pubertala utvecklingen sätter åldersgränsen åt sidan. Karin Granbom sade att det borde vara en strikt åldersgräns och att inte den pubertala utvecklingen ska vara avgörande. Från Centerpartiets sida har vi föreslagit att det ska bli ett strikt ansvar, alltså att den som är ansvarig ska ha en skyldighet att faktiskt ta reda på åldern och inte kunna skylla på att han inte visste att hon bara var 17 år. Är detta något som Karin Granbom och Folkpartiet kan tänka sig att ställa upp på?
Karin Granbom (Fp)
Anf. 55 Karin Granbom (Fp)
Fru talman! Ja, detta är någonting som vi ska tänka över till dess att frågan kommer upp på riksdagens bord igen. Men det kan låta rimligt. Jag tycker inte att det går att utesluta. Barn ska skyddas i allra största utsträckning. Ja, visst borde det kunna vara så att den som bestämmer sig för att framställa pornografi tar ansvar för att ta reda på hur gamla barnen är.
Johan Linander (C)
Anf. 56 Johan Linander (C)
Fru talman! Bra! Jag är övertygad om att vi kommer att komma överens inom alliansen. Efter nästa val, när vi har en ny regering, ska vi nog kunna göra vissa förändringar.
Karin Granbom (Fp)
Anf. 57 Karin Granbom (Fp)
Fru talman! Jag kan bara instämma.
Ulla Hoffmann (V)
Anf. 58 Ulla Hoffmann (V)
Fru talman! Mäns utnyttjande av kvinnors kroppar är det yttersta uttrycket för kontroll, underordning och inskränkt handlingsutrymme. Och det är kvinnors handlingsutrymme som inskränks, kontrolleras och underordnas. Det är kvinnor som får rådet att stanna hemma. Det är kvinnor som upplyses om hur de ska vara klädda för att inte riskera att utsättas för sexuella övergrepp. Det är kvinnor som får upplysningen om vilka gator som är våldtäktssäkra och vilka som inte är det. Det är kvinnors handlingsutrymme som begränsas, både den enskildas rörelsefrihet och rörelsefriheten för kvinnor som grupp. Varje sexuellt övergrepp som en kvinna utsätts för ger en signal till varenda kvinna att om de inte beter sig som samhällets normer bestämt vad gäller klädsel och sexliv riskerar de att utsättas för samma sak. Så kontrolleras kvinnors sexualitet. Jag representerade Vänsterpartiet i 1998 års sexualbrottsutredning. Det förslag till ny lagstiftning som kommittén lade fram blev i stort sett mycket bra. Förslaget var så bra att Katarina Wennstam, författare till böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman , inte trodde att förslaget skulle gå igenom eftersom det stod för mycket på kvinnornas sida. I viss utsträckning hade hon rätt. Regeringen förmår till exempel inte utmönstra begreppet mindre grov våldtäkt, och jag återkommer till det senare. I andra delar är regeringens förslag bättre än Sexualbrottskommitténs. Till exempel vidgas våldtäktsbegreppet till att omfatta inte bara de fall som Sexualbrottskommittén föreslog utan också funktionshindrade och psykiskt störda och sjuka. Det blev så därför att direktiven fokuserade på de fall som handlade om vem som berusat vem. Regeringen följer Sexualbrottskommittén genom att vissa begrepp byts ut, till exempel "sexuellt umgänge" mot "sexuell handling", och att vanmaktsbegreppet försvinner. Det är bra att sexköpslagen skärps och att det införs en barnparagraf. Det finns med andra ord många bra förslag i den proposition vi debatterar i dag. Sexualbrottskommittén skulle också ta ställning till frågan om sexualbrottslagstiftningen skulle vila på samtycke eller inte. Kommittén beslutade sig för att föreslå att den svenska lagstiftningen även fortsättningsvis skulle bygga på visst tvång, det vill säga inte på samtycke. Jag ställde mig bakom Sexualbrottskommitténs förslag. I dag har jag ändrat uppfattning. I dag menar jag att våldtäktsparagrafen måste bygga på att kvinnan gett sitt samtycke. Orsakerna är flera. En av dem är den så kallade Bulgariendomen och att annan lagstiftning på området mer än den engelska kommit mig till del. Det finns med andra ord ett annat synsätt på kvinnors rätt till sin kropp än det som finns i det förslag som nu ligger på bordet. Det är ett synsätt som ger kvinnor självbestämmande över sin kropp och sin sexualitet. Ett av skälen till att regeringen anser att det måste finnas ett visst mått av våld eller tvång när våldtäkt prövas är att våldet, hotet eller tvånget tjänar som bevis för att samlaget inte varit frivilligt. Det nya förslaget kommer, som det gamla, att bygga på ett omvänt samtycke, att alla kvinnor vill ha sex, alltid, med alla män och att det är endast om det förekommit våld som kvinnan anses inte ha samtyckt. Om en kvinna anmäler en man för ett sexuellt övergrepp är det hon som måste bevisa att hon inte ville. Mannen kan ju alltid hävda att han tolkade hennes beteende eller klädsel som att hon ville, och domstolarna är i många fall villiga att ställa sig bakom detta synsätt. För någon vecka sedan framträdde en modig ung flicka i Kalla fakta och berättade om det sexuella övergrepp hon utsatts för. En 33-årig man förgrep sig på henne när hon låg och sov. Mannen dömdes för sexuellt utnyttjande till tio månaders fängelse eftersom flickan sov. Kan någon berätta för mig, om det är någon som förstår det själv, vad som rör sig i en 33-årig mans huvud när han våldför sig på en sovande flicka? Vad tänker han på? Och vad har han för inställning till hennes kropp? Om samtycke hade gällt hade den 33-årige mannen varit tvungen att visa att flickan hade samtyckt till att ha samlag med honom - vilket torde ha blivit svårt eftersom hon sov. Om samtycke hade gällt hade han varit tvungen att styrka på vilket sätt han försäkrat sig om hennes samtycke. Varje sexuell handling där det inte föreligger samtycke måste vara straffbelagd och bli föremål för en effektiv lagföring. Den lagföringen måste grunda sig på varje kvinnas rätt till sin egen kropp och sexualitet. Fru talman! Ett annat argument som regeringen anför för att inte införa en sexualbrottslagstiftning som bygger på bristande samtycke som ansvarsgrund är att en sådan kan leda till att offrets handlande och beteende kommer i fokus för utredningen. Men det verkliga problemet är snarare att rättstillämpningen aldrig frångått ordningen att intresset riktas mot kvinnans relation till förövaren, hennes uppträdande, klädsel och levnadssätt. Detta har förstärkts av att det i nuvarande lagstiftning finns en särskild bestämmelse om straffansvar för mindre allvarlig våldtäkt. För en mindre allvarlig våldtäkt kan gärningsmannen dömas till lägst två veckors fängelse. Regeringen säger att det skulle föra för långt att ta bort möjligheten att döma för ett mindre grovt brott där det lägsta straffet för brottsrubriceringen våldtäkt, som sagt, kan bli två veckor. Trots den lagändring som genomfördes 1984 används argumentet att parterna har haft en relation som förmildrande omständighet vid straffmätningen. Fokus har lagts på kvinnans beteende, sexuella erfarenhet och klädsel före våldtäkten, på hur mycket våld som användes, på hur berusad hon var och på om hon kände gärningsmannen, det vill säga på omständigheterna. Vetskapen om att det kan bli en rättsfråga huruvida "omständigheter" som ska göra brottet mindre grovt föreligger kommer inte att öka anmälningsfrekvensen från redan utsatta brottsoffer. Om bestämmelsen om ett mindre grovt brott finns kvar kommer kränkningarna av våldtäktsoffer i rättssalarna att fortsätta, eftersom fokus på hur kvinnan betett sig eller om hon känt gärningsmannen och på om hon haft gruppsex tidigare då kommer att fortsätta. Det är den typen av omständigheter som genom tillämpning och praxis ligger till grund för bedömningen av offrets trovärdighet. Därför skulle det göra stor skillnad om den nya lagstiftningen inte ger domstolarna möjlighet eller utrymme att pröva om omständigheterna varit mindre allvarliga eller mindre grova. Den särskilda bestämmelsen om straffansvar för mindre grov våldtäkt bör därför tas bort, menar jag. Fru talman! Det behövs en nollvision vad gäller sexuella övergrepp i samhället. För det krävs att varenda kvinna och man i det här landet erkänner varje kvinnas rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet. Det krävs inte bara att myndigheter och rättsväsende förstår det strukturella våld som kvinnor utsätts för. Det krävs att varje pojke, varje man, förstår att alla sexuella handlingar som genomförs utan kvinnans samtycke är ett brott - ett brott och en kriminell handling som kränker kvinnans kropp och sexuella integritet. Fru talman! Jag har tillsammans med Siv Holma skrivit en motion med anledning av förslaget till ny sexbrottslagstiftning. Vi vill ha en utredning om hur man ska kunna införa samtycke i lagstiftningen, och vi vill att möjligheten att döma till ansvar för mindre grov våldtäkt tas bort. Eftersom det finns reservationer med den innebörden kommer jag inte att lyfta fram vår motion utan i stället rösta för reservationerna 1 och 6. I detta anförande instämde Siv Holma (v) och Johan Linander (c).
Viviann Gerdin (C)
Anf. 59 Viviann Gerdin (C)
Fru talman! Jag vill också delta i den här debatten angående den nya sexualbrottslagen. Vi lever i ett mycket sexfixerat samhälle. Kvinnor och barn exploateras som objekt i alla möjliga sammanhang. De sexuella övergreppen mot kvinnor och barn ökar. Handeln med kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande - dagens slavhandel - ökar lavinartat över hela världen. I spåren av detta ser vi också att fler kvinnor utsätts för sexuella trakasserier och genomförda våldtäkter. I dagens debatt har vi att ta ställning till den nya sexualbrottslagen, som tar flera steg i rätt riktning. Men förslagen är försiktiga och i många fall otillräckliga. Från Centerpartiets sida har vi protesterat mot regeringens förslag att en våldtäkt ska kunna bedömas vara mindre grov. Vi anser att en våldtäkt är en mycket allvarlig kränkning. Därför ska det inte finnas utrymme för någon gradering. Jag vill därför yrka bifall till reservation 6. Vi i Centerpartiet kräver också att det görs en översyn av gärningsmannabegreppet. Dagens lagstiftning rörande gärningsmännens ansvar vid en gruppvåldtäkt är oacceptabel. Den måste verkligen ses över, och syftet ska också vara att skärpa kraven på de medhjälpande gärningsmännen. Alla som bidragit till gruppvåldtäkten har ett ansvar, och det ansvaret ska vi också utkräva av dem. Det är Centerpartiets bestämda uppfattning att samtliga personer som är medhjälpare, som deltar, i ett övergrepp också ska kunna dömas till våldtäkt. Jag vill också yrka bifall till reservation 7. Utvecklingen i dagens samhälle har medfört att många kvinnor är mycket rädda. Denna rädsla begränsar kvinnors rörelsefrihet. På många områden kan man säga att vi inte omfattas av medmänskliga rättigheter trots att vi lever i ett så kallat välfärdssamhälle. Att skärpa lagstiftningen är en mycket viktig åtgärd, men jag vill också särskilt lyfta fram att det framför allt handlar om vilka attityder vi har och vilket förhållningssätt vi har till varandra. Alla vuxna har ett ansvar för vilka förebilder vi är och vilka bilder vi förmedlar till alla i samhället. Jag vill också uppmana fler män att delta aktivt i kampen mot kvinnovåldet. Inom Centerpartiet har det här diskuterats under flera år, men vi centerkvinnor har inte varit nöjda med det. Det har växt fram en proteströrelse bland män inom centerrörelsen, där fler och fler protesterar och också agerar utåt, offentligt. Vi är faktiskt väldigt glada över att också fler män kliver fram på arenan. I många år har det varit kvinnor som fått kämpa för det här. Det är inte en kvinnofråga. Det är också fråga om att fler män bör kliva fram i rampljuset och kraftfullt agera. Jag vill därför ge en eloge till alla centermän och andra män som verkligen utåt också protesterar mot våldet mot kvinnorna. För övrigt vill jag också säga att jag instämmer i min kollega Johan Linanders inlägg och i övriga reservationer från Centerpartiet.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 60 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Det finns en risk att debatten blir lång. Det är så mycket intressanta inlägg här att man vill gå upp och tala hela tiden. Jag tyckte att Ulla Hoffmann gjorde ett fantastiskt inlägg alldeles nyss. Viviann Gerdin är nu också inne och pratar om det bakomliggande förhållandet att det faktiskt, som vi har berört tidigare i dag, finns en könsmaktsordning som detta med våld mot kvinnor, sexualiserat våld mot kvinnor, ytterst är ett uttryck för. Vi är helt överens om detta. Det måste vi jobba mycket aktivt med. Folkpartiet liberalernas förslag är jämställdhetsplaner på förskolorna och att hela tiden se till att man gör mycket för att förändra detta och prata om jämställdhet. Det är ett förebyggande arbete. Ett annat förebyggande arbete är att komma med tidiga reaktioner. Vi måste få ett system där vi tar hänsyn till de många människor som är på väg in i kriminalitet, på väg in i oacceptabla beteenden när det gäller hur man behandlar tjejer och vad man kallar tjejer samt hur man förhåller sig till våld. Ingen föds ju till våldtäktsman, utan det är något man lär sig. När föräldraansvaret har brustit, skolansvaret inte har fungerat så bra som vi önskar och socialen inte har tagit tag i detta är det viktigt att vi får tidiga ingripanden. Vi måste då konstatera att en viktig sak är att brottslighet faktiskt utreds. Folkpartiet säger att straffåldern kanske ska sänkas till 14 år just för att få fler unga män att stoppa i tid. Det som börjar som små eländiga olyckor ska inte bli stora katastrofer, som jag har talat om förut här i dag. Hur ser Centerpartiet på detta? Är man där beredd, och är Viviann Gerdin beredd, att göra något så att vi får tidigare ingripanden? Det viktigaste är det förebyggande. Vi ska inte ha situationer där människor begår gängvåldtäkter och massvåldtäkter för att sedan spärras in i fängelse, utan sådant ska avbrytas i tid. Det handlar om påverkan tidigt för att minska lidandet för brottsoffer. Dessutom kommer de här unga människorna nästan garanterat att gå en för tidig död till mötes, så också för deras skull ska vi stoppa dem.
Viviann Gerdin (C)
Anf. 61 Viviann Gerdin (C)
Fru talman! Jag glömde tidigare att säga att jag instämmer i det som Ulla Hoffmann framförde. Det var ett mycket bra anförande. Jag instämmer också i mycket av vad du, Johan Pehrson, säger. Jag delar din uppfattning om väldigt mycket. Men jag delar inte din uppfattning när det gäller att sänka straffåldern från 15 år till 14 år. Det förebyggande arbetet är jätteviktigt, men jag tror att det finns andra vägar som är mycket effektivare än sänkt straffålder. Jag hoppas att alla de förebyggande åtgärder på många olika plan som vi har föreslagit - det gäller då inte bara i justitieutskottet utan även i andra utskotts arbete - leder till att vi inte behöver tillgripa en så drastisk åtgärd som att sänka straffrättsåldern. Det finns så mycket annat som är bra och som vi kan göra. Framför allt tycker jag att också föräldraansvaret måste tydliggöras. Men när föräldraansvaret inte räcker till måste också andra som ser och som befarar att barn far illa ges resurser. Skolan har en väldigt stor betydelse redan i förskolan men även i hela grund- och gymnasieskolan. Det handlar om att man reagerar och att det finns resurser att sätta in. Många gånger är det ju så att många ser och märker att saker och ting bör göras. Men man förmår inte alltid göra något på grund av att personalen inte räcker till. Allesammans har vi uppgiften att underlätta det förebyggande arbetet.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 62 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Ja, vi är alla överens om att det krävs tidiga och tydliga insatser, och de ska vara socialt präglade. Det här med straffmyndighetsålder låter väldigt hemskt. Men den enda poängen blir att polisen blir skyldig att utreda brottet. Det ska stå klart för den unge att utförd handling har fått en väldigt allvarlig konsekvens, och sedan blir det påföljd. Men för den skull vill jag inte ha fler ungdomar i fängelse, utan jag vill fortfarande se en tidig reaktion. Jag oroas av vad vi i dag ser. Sällan har vi haft så många barn i fängelse som vi har i dag. Jag ser en politik där Sverige glider isär. Jag ser att vi har ungdomar i tvångsvård på obestämd tid - många av dem inlåsta - och barn upp till 18 år i ungdomsfängelse. Det är hundratals barn årligen som vi talar om. Jag tycker att det är förfärligt. Allt detta, hävdar jag, beror på att man så länge låter utvecklingen skena i väg. De små olyckorna börjar kanske när den unge är 13 år. Då har man socialtjänsten. Vid 14 år fortsätter det med socialtjänsten, men ingenting händer. Påföljden blir vård inom socialtjänsten. Kom till farbror socialarbetare kl. 14 en torsdag! Det är kanske inte alltid sådant hjälper. En tidig insats kan vara mycket bra om det finns en sorts påföljd, men den ska vara socialt inriktad. Barn hör inte hemma i fängelse. Därför vill jag att man reagerar tidigare. I dag finns väldigt många barn i fängelse, en utveckling som måste brytas. I det här fallet kan det också gälla sexualbrott. Det finns ju ett antal sådana tragiska fall som vi kunnat ta del av. Hade man stoppat den unge tidigare och reagerat tidigare hade man gjort en väldigt stor insats för alla rent mänskligt.
Viviann Gerdin (C)
Anf. 63 Viviann Gerdin (C)
Fru talman! Att man ska sätta in tidiga åtgärder är vi fullständigt överens om. Men sedan kan det handla om lite olika saker vad gäller de tidiga åtgärderna. Jag tycker ändå inte att straffrättsåldern ska sänkas till 14 år. Däremot behöver man väl i stället titta närmare på hur socialtjänsten arbetar. Är det så att den i dag inte är effektiv och man inte förmår att korrigera och att stötta de barn för vilka det behövs tycker jag att vi bör inrikta oss på det jobbet och se till att socialtjänsten kanske anpassas lite bättre till dagens förhållanden. Det skulle vara mycket bättre att sätta in det förebyggande arbetet inom socialtjänsten än att sänka straffrättsåldern, för det gemensamma målet är väl ändå att ungdomar ska förhindras att komma in i straffpåföljd. Vistelse på en ungdomsanstalt kan vara positivt för en del, men det kan också bli en inskolning när man träffar andra med ett utökat brottsregister. Därför pläderar jag nog för tidiga insatser i kommunerna och att socialtjänsten ses över ifall man kan göra mer.
Margareta Israelsson (S)
Anf. 64 Margareta Israelsson (S)
Fru talman! Förlåt mitt sena inhopp i denna debatt. Men jag hörde att det blev en diskussion om Högsta domstolens dom förra veckan i det så kallade Grandmålet. Eftersom jag hade förmånen att både sitta med i Barnpornografiutredningen och utreda frågan om sexuellt exploaterade barn i Sverige fann jag skäl att säga något i frågan här i kammaren i dag. Vi hade ju en lagstiftning om barnpornografi innebärande att man när det gällde att bestämma huruvida det offer som avbildades var ett barn helt gick på fastställandet av pubertetsutvecklingen. Barnpornografiutredningen föreslog då, i enlighet med FN:s barnkonvention, fastställandet av en åldersgräns. Det var mycket diskussioner i utredningen och mycket tyckande, men förslaget blev i alla fall ett fastställande av 18-årsgränsen. Om det inte blev en bestämd 18-årsgräns skulle man gå på pubertetsutvecklingen - alltså om man inte kunde veta vem som var på bilden. Det här kom sedan att förändras. Via ett arbete i Justitiedepartementet fick vi så småningom på riksdagens bord en proposition som vände på kuttingen så att det i stället var pubertetsutvecklingen som var avgörande. Vidare skulle det framgå av konvolutet, namnet på filmen eller bilden, eller på annat sätt att det var en person som inte fyllt 18 år för att säga att det var en minderårig. Innan jag rusade hit till kammaren granskade jag hur det var med beslutet här i kammaren. Efter yttranden från olika utskott finns det bara två rader om det i betänkandet. Det fanns ingen avvikande mening och inga reservationer. Beslutet antogs av alla i kammaren. Jag tror att skälet till det var att det fanns en oro för att en fast åldersgräns skulle försvåra när det gäller möjligheterna att söka identiteten. Det var ju ett av de argument som framfördes. Men i de förarbeten som finns har man fått anledning att granska väldigt ordentligt. Grandmålet handlar om att en man via en Internetsajt fick tag i tre 16-åriga tjejer som han fick att komma till en svit på Grand Hotel där han förledde dem in i pornografiska filmtagningar. Senare frikändes den här mannen - dock inte avseende de sexuella brotten, vill jag säga, men avseende barnpornografibrottet. Stockholms tingsrätt skrev i den dom som då kom: Det viktiga med lagstiftningen är inte att skydda endast dem som ser ut att vara yngre än 18 år utan även dem som faktiskt är under 18 år. Utseendet bör inte spela någon roll i sammanhanget. Jag håller med Stockholms tingsrätt och tycker egentligen inte att de har gjort någonting som det är värt att klandra. Men man blir väldigt upprörd. Det tror jag att vi alla blir, och så har jag också lyssnat av debatten. Stockholms tingsrätt har gjort det som vi som lagstiftare har fattat beslut om att de skulle göra. De har gått på de frågorna, och det hela har gått vidare till hovrätten och sedan till Högsta domstolen. Nu är det fastställt. Jag tycker att detta med all önskvärd tydlighet visar att vi måste ändra lagstiftningen, som inte håller. Det är nu visat hela vägen upp. Jag är alltså den första att stryka under att lagstiftningen bör förändras. Vi bör få en snar översyn av detta. Johan Linander tog här upp en sak som jag berört i min utredning om sexuellt exploaterade barn i Sverige. Om jag vill göra en pornografisk film ska de som deltar i filmen vara fyllda 18 år. Dessutom kan jag inte ha ett utskänkningstillstånd om jag låter minderåriga servera sprit. Då blir jag av med mitt utskänkningstillstånd. Det är ytterst märkligt att man i det här landet kan göra en film med barn, och den kallas inte pornografisk, utan en sådan film är nu helt laglig. Tack, fru talman, för tålamodet!

Beslut, Genomförd

Beslut: 2005-03-02
Förslagspunkter: 25, Acklamationer: 18, Voteringar: 7

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Utredning om en samtyckesreglering

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju22 yrkande 1, 2004/05:Ju23 yrkande 1, 2004/05:Ju24 yrkande 1, 2004/05:Ju26 yrkande 3 och 2004/05:Ju271 yrkandena 1 och 2.
    • Reservation 1 (m, c, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m, c, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1260018
    m04708
    fp39009
    kd02805
    v21305
    c01804
    mp13004
    -0100
    Totalt19997053
    Ledamöternas röster
  2. Hjälplöst tillstånd

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 6 kap. 1 § andra stycket.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:45 i denna del och avslår motionerna 2004/05:Ju24 yrkande 2 och 2004/05:Ju26 yrkande 4.
    • Reservation 2 (kd)
    • Reservation 3 (c)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1260018
    m47008
    fp39009
    kd02706
    v24005
    c10174
    mp13004
    -1000
    Totalt251271754
    Ledamöternas röster
  3. Utvidgning av begreppet hjälplöst tillstånd

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju25 yrkande 1.
    • Reservation 4 (fp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (fp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1260018
    m47008
    fp03909
    kd28005
    v24005
    c18004
    mp13004
    -1000
    Totalt25739053
    Ledamöternas röster
  4. Mindre grov våldtäkt

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 6 kap. 1 § tredje stycket.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:45 i denna del och avslår motionerna 2004/05:Ju22 yrkande 2, 2004/05:Ju23 yrkande 2 och 2004/05:Ju26 yrkande 1.
    • Reservation 5 (m, kd)
    • Reservation 6 (c)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 6 (c)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1260018
    m00478
    fp380010
    kd00285
    v21305
    c01804
    mp12014
    -1000
    Totalt198217654
    Ledamöternas röster
  5. Ansvarsfrihetsregel

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 6 kap. 14 §, dock med den ändringen att bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.
    Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2004/05:45 i denna del.
  6. Lagförslagen i övrigt

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    a) lag om ändring i brottsbalken i den mån det inte omfattas av beslutet i det föregående, och
    b) lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627).

    Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:45 i denna del.
  7. Gärningsmannaskapet vid våldtäkt

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju26 yrkande 2.
    • Reservation 7 (c)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 7 (c)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1260018
    m47008
    fp39009
    kd28005
    v24005
    c01804
    mp13004
    -1000
    Totalt27818053
    Ledamöternas röster
  8. Sexuell handling med tvångsprostituerad

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju26 yrkande 7.
    • Reservation 8 (c)
  9. Olaga tvång i 6 kap. 1 och 2 §§

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju23 yrkande 3.
    • Reservation 9 (m)
  10. Lärare och elev

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju511.
  11. Samlag med avkomling

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju24 yrkande 4.
    • Reservation 10 (m, fp, kd)
  12. Smygfilmning m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju26 yrkandena 5 och 6.
    • Reservation 11 (m, c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 11 (m, c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1260018
    m04708
    fp03909
    kd02805
    v24005
    c01804
    mp12104
    -1000
    Totalt163133053
    Ledamöternas röster
  13. Översyn av sexköpsförbudet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:A321 yrkande 7.
    • Reservation 12 (m, c, fp, kd)
  14. Förbud mot sexköp inom EU m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju368 och 2004/05:U306 yrkandena 2 och 8.
    • Reservation 13 (v)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 13 (v)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1250019
    m47008
    fp38109
    kd26016
    v02405
    c18004
    mp10304
    -0100
    Totalt26429155
    Ledamöternas röster
  15. Barnpornografibrottets rekvisit

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K333 yrkande 2, 2003/04:Ju366, 2004/05:Ju25 yrkande 3, 2004/05:Ju362, 2004/05:Ju374 yrkande 2, 2004/05:Ju438 och 2004/05:Ju464.
    • Reservation 14 (m, c, fp)
    • Reservation 15 (kd)
  16. Straffmätning och skadestånd vid barnpornografibrott m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju276, 2004/05:Ju330 yrkande 11 och 2004/05:Ju374 yrkande 7.
  17. Avskaffad preskriptionstid för sexualbrott mot barn

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju451 yrkande 6.
    • Reservation 16 (kd)
  18. Preskriptionstiden för barnpornografibrott

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju23 yrkande 4, 2004/05:Ju24 yrkande 3 och 2004/05:Ju25 yrkande 2.
    • Reservation 17 (m, c, fp, kd)
  19. Utvärdering av den nya sexualbrottslagstiftningen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju23 yrkande 5.
    • Reservation 18 (m)
  20. Kontaktförsök med barn på Internet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju25 yrkande 4.
    • Reservation 19 (c, fp, kd)
  21. Översyn av rättegångsbalken

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju26 yrkande 8.
    • Reservation 20 (c)
  22. Utbildning inom rättsväsendet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju25 yrkande 5.
    • Reservation 21 (c, fp)
  23. Förebyggande arbete

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju26 yrkande 9.
    • Reservation 22 (c)
  24. Statistik om sexuella övergrepp mot barn

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju444 yrkande 13 och 2003/04:So504 yrkande 8.
    • Reservation 23 (c, fp)
  25. Övriga motioner angående sexualbrott m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju236 yrkandena 1 och 2, 2003/04:Ju261 yrkande 1, 2003/04:Ju297, 2003/04:Ju313 yrkandena 1-4, 2003/04:Ju314 yrkande 1, 2003/04:Ju318 yrkandena 1 och 2, 2003/04:Ju332 yrkandena 1-4, 2003/04:Ju348 yrkande 4, 2003/04:Ju350, 2003/04:Ju365, 2003/04:Ju444 yrkandena 11 och 14, 2003/04:Ju452 yrkande 1, 2003/04:Ju453 yrkandena 7 och 8, 2003/04:Ju474 yrkande 1, 2003/04:Ju479 yrkande 20, 2003/04:So419 yrkande 5, 2003/04:So504 yrkande 9, 2004/05:Ju229 yrkandena 1 och 2, 2004/05:Ju232 yrkandena 1 och 2, 2004/05:Ju309, 2004/05:Ju330 yrkandena 8, 9 och 12, 2004/05:Ju374 yrkandena 1 och 3-6, 2004/05:Ju393, 2004/05:Ju445 yrkande 1, 2004/05:Ju484 yrkandena 1-4 och 6, 2004/05:Ju502 och 2004/05:Sf319 yrkande 7.