Brott och straff

Motion 2004/05:Ju330 av Johan Linander m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Brottsligheten har inom flera kategorier ökat, vilket ställer vårt demokratiska samhälle inför stora utmaningar. Det formella regelverket är en del; uppföljningen och beivrandet av brott en annan. Denna motion behandlar det förstnämnda.

Utgångspunkten i kriminalpolitiken är att människan måste kunna hållas ansvarig för sina handlingar. Därmed visar samhället att alla människor är jämlika. Förebyggande åtgärder och resolut bestraffning är inget nollsummespel - det ena utesluter inte det andra.

Motionen inleds med tvåövergripande avsnitt om det mänskliga ansvaret och straffets syfte. Därefter följer två kapitel om vålds- och sexualbrott, vilka är de mest utförliga kapitlen i motionen. Förändring av straffrätten är nämligen särskilt angelägen inom dessa grova brottskategorier. Ändringar inom områdena alkohol och trafik, narkotikabrott, behandling av unga lagöverträdare och rymning från fängelser har också ansetts som behövliga, och förslagen återfinns också i nämnd ordning.

2 Innehållsförteckning

1Sammanfattning293

2Innehållsförteckning294

3Förslag till riksdagsbeslut295

4Om ansvar och nolltolerans297

5Om straffets syfte298

6Särskilt om vissa våldsbrott298

6.1Våldsbrott mot barn298

6.2Våldsbrott i hemmet299

6.3Grova våldsbrott begångna utomlands299

7Särskilt om vissa sexualbrott300

7.1Våldtäkter300

7.2Övergrepp mot barn301

7.3Bildspridning via Internet302

8Trafik och alkohol302

9Narkotikabrott303

10Straff för unga lagöverträdare304

11Rymning304

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att straffrätten bör utgå från alla människors ansvar för sina handlingar och skyldighet att följa lagen i vårt demokratiska samhälle.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att penningböter bör avskaffas och ersättas av det befintliga dagsbotssystemet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att våldsbrott förövade mot minderåriga bör särregleras i brottsbalken.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som tvingas leva med våld inom familjen även i lagens mening skall anses utsättas för psykisk misshandel.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skärpning av lagen om besöksförbud.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Riksåklagaren i lag bör ges rätten att förordna om åtal för misstänkta brott begångna utomlands, med möjlighet att höra regeringen i särskilda fall.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omhändertagandet av våldtäktsoffer ytterligare måste förbättras.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlåtenhet att inhämta samtycke vid sexuellt umgänge bör räcka som rekvisit för våldtäkt.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuella övergrepp på minderåriga bör särregleras i brottsbalken.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets särskilda företrädare bör ges i uppdrag att vid utdömt skadestånd för barnets räkning utkräva skadeståndet från dömd vårdnadshavare.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elektronisk spridning av barnpornografi tydligare än i dag bör utgöra en försvårande omständighet vid straffmätningen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elektronisk spridning av bilder eller filmer av känslig art utan den avbildades medgivande i lagens mening bör kunna betraktas som ofredande eller sexuellt ofredande.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att berusad förare som berövar annan livet i fall av grovt rattfylleri bör kunna dömas för dråp.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förares intag av alkohol eller narkotiska preparat omedelbart efter en trafikolycka bör vara straffbart.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hårdast möjliga straff för ringa narkotikabrott bör höjas till fängelse i ett år.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att narkotikastrafflagen bör ses över i syfte att kunna svara mot den snabba uppkomsten av nya narkotiska preparat.1

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att påföljdssystemet för ungdomar bör reformeras i syfte att möjliggöra strängare påföljder som rycker upp den dömde ur kriminella miljöer.

1 Yrkande 16 hänvisat till SoU.

4 Om ansvar och nolltolerans

Varje människa har att stå till svars för sina handlingar. Faktorer som social otrygghet och knappa ekonomiska tillgångar ökar förvisso sannolikheten för att en viss individ skall begå ett brott, och en hel vetenskap - kriminologin - har uppstått till följd av studier av dylika samband. Kriminologins insikter är värdefulla i det brottsförebyggande arbetet, men icke desto mindre åligger det var och en att göra det rätta. Det är ett uttryck för likvärdighet mellan människor att alla kan hållas ansvariga och tvingas ta konsekvenser av sina handlingar. Alla som lever med svåra omständigheter börjar inte begå brott; tvärtom är lagöverträdarna i minoritet.

Att följa lagen är varje medborgares skyldighet i ett demokratiskt samhälle. Hypotetiska fall av lagar som uppenbart och fullkomligt strider mot rättsordningen och de värden som denna grundar sig på kan alltid anföras, varvid lagbrott istället vore en plikt. Sådana fall är inte otänkbara. Vissa personer hävdar dock sin rätt att idag i Sverige begå lagbrott av politiska skäl, såsom motstånd mot viss djuruppfödning eller begränsningar av rätten att demonstrera. Personer som tar sig friheter av detta slag understöder en upplösning av det samfund som har stött dem genom åren och givit dem möjligheter att påverka genom laglig politisk handling. Ett öppet samhälle med begränsade befogenheter att övervaka sina medborgare bygger på att folk i gemen är laglydiga och lojala mot samhällsgemenskapens värden. I vardagen finns det mängder av tillfällen att begå brott oupptäckt för egen vinnings skull, och ändå väljer det stora flertalet att avstå från sådana handlingar. Man brukar då tala om förekomsten av en hög samhällsmoral, något som Sverige historiskt sett har kunnat uppvisa. När lojaliteten mot samhället i dess helhet är stor brukar frekvensen av vissa typer av brott, såsom oplanerade tillgreppsbrott, skattebrott, bedrägeri mot samhällsinstitutioner och bestickning, vara särskilt låg. Till listan skulle även kunna läggas brott med politiska motiv.

När vilka demokratiskt stiftade lagar som helst bedöms som så rättsvidriga att lagbrott är motiverat kan det demokratiska samhällets värden utgöras av allt och ingenting. Sammanhållningen medborgare emellan, och därmed demokratin, bryts ned om Sveriges rikes lag får en ställning som restaurangmeny.

För att stärka medborgarnas förtroende och vilja att efterleva lagarna måste Sverige i ord och handling visa att brott inte accepteras, oavsett brottets art. Det är hög tid att begreppet nolltolerans får styra den repressiva delen av kriminalpolitiken. Att brottsligheten också måste förebyggas med andra faktorer hindrar inte att samhället snabbt och resolut slår ned på utförda brott och skipar rättvisa. Det bör ges regeringen till känna att straffrätten bör utgå från alla människors ansvar för sina handlingar och skyldighet att följa lagen i vårt demokratiska samhälle.

5 Om straffets syfte

Med utgångspunkten att människan måste stå till svars för sina handlingar får straffet, såsom antyds i själva begreppet, ett vedergällande syfte. Samhället visar lagöverträdaren och allmänheten på en och samma gång att brott inte godtas. I modernt språkbruk är begreppet "påföljd" betydligt vanligare, eftersom det finns en ovilja att använda det värdeladdade och med vedergällning förknippade uttrycket "straff". Oavsett vikten av vård och återanpassning av gärningsmän lurar man sig själv om man tror att dagens påföljder inte till stor del utgör ren bestraffning. Straffmomentet bör finnas med i ett påföljdssystem som ställer folk till svars för vad de har gjort. Därmed inte sagt att återanpassning och vård skall stryka på foten - i själva verket måste inte bestraffning och hjälp till avhållsamhet från brott stå i motsättning till varandra.

Det finns en omfattande uppsättning påföljder uppräknade i brottsbalken. Vanligast är böter av olika slag. Böter är ett exempel på påföljd som enbart innehåller avskräckning som metod - någon vård kan man ju knappast tala om. Penningböter förekommer mestadels vid brott där polisen omedelbart på brottsplatsen kan utfärda strafföreläggande. Som exempel kan nämnas brister i fordonsunderhåll och hastighetsöverträdelse. Bötesstraffet måste dock anpassas efter gärningsmannens inkomst för att uppnå en avskräckande effekt för alla, vilket ju är syftet. Det bör ges regeringen till känna att penningböter bör avskaffas och ersättas av det befintliga dagsbotssystemet.

6 Särskilt om vissa våldsbrott

6.1 Våldsbrott mot barn

Brott mot liv och hälsa är den mest förkastliga typen av brottslighet, vilket måste synas i samhällets åtgärder och prioriteringar inom kriminalpolitiken. Barn och kvinnor är grupper som har särskilt svårt att värja sig mot fysiskt våld, varför våldsbrott med barn eller kvinnor som brottsoffer tas upp särskilt i detta avsnitt.

Om offret vid en misshandel är barn måste detta bedömas som en särskilt försvårande omständighet, vilket också skall sätta avtryck i brottsrubriceringen och i straffet. En sådan ordning gäller redan idag, men domstolspraxis har inte varit entydig och konsekvent. I vissa fall har gärningsmannen med tanke på brottets art fått ett mycket lindrigt straff i strid med lagstiftarens avsikter och de flesta människors rättsmedvetande. En möjlighet som lagstiftaren bör utnyttja för att garantera skärpta straffsatser är att särskilt reglera våldsbrott mot minderåriga med vuxen förövare. Att våldsbrott förövade mot minderåriga bör särregleras i brottsbalken bör ges regeringen till känna.

Barnmisshandel behöver inte enbart vara fysisk. Vid våldsutövning inom familjen försiggår psykisk misshandel av barn som tvingas leva med att förälder eller syskon blir slagna eller hotas. Det är dock svårt att lagföra denna typ av barnmisshandel, eftersom det som inte uttryckligen är förbjudet inom straffrätten inte heller kan utgöra ett brott ("inget straff utan lag"). Därför bör en ny brottsparagraf införas i brottsbalken om sådan psykisk misshandel. Att barn som tvingas leva med våld inom familjen även i lagens mening skall anses utsättas för psykisk misshandel bör ges regeringen till känna.

6.2 Våldsbrott i hemmet

En åklagare kan förordna om besöksförbud gällande person som annars sannolikt skulle begå brott mot annan person i dennes bostad. Åtgärden har främst kommit till som ett skydd för kvinnor som blir eller har blivit misshandlade eller på annat sätt trakasserade av manlig partner, men gäller självfallet generellt - oavsett kön på förövaren. Det är viktigt att skyddsåtgärder i fall av misshandel i hemmet tar sikte på att begränsa förövarens rörelsefrihet, snarare än att inskränka den drabbades livsutrymme. Därför måste överträdelse av besöksförbud leda till hårda och skyndsamma åtgärder. Om risken för brott mot förbudet bedöms som stor, eller om det finns andra viktiga skäl för åtgärden, bör elektronisk övervakning kunna användas. Den misstänkte måste också kunna häktas vid en överträdelse för att offret skall kunna få ett bättre skydd än idag. Vad som här anförs om skärpning av lagen om besöksförbud bör ges regeringen till känna.

6.3 Grova våldsbrott begångna utomlands

Brottsbalken medger som utgångspunkt en mycket vid jurisdiktion för svenska domstolar i straffmål. Exempelvis kan utlänning som bara tillfälligt befinner sig i Sverige bli åtalad i svensk domstol för gärning begången utomlands som enligt svensk lag kan ge fängelse i mer än sex månader, under förutsättning att samma gärning var straffbar i landet där den begicks. Därmed har svenska domstolar internationellt sett en särdeles omfattande domsrätt, eftersom det inte ens krävs att svenska medborgare eller intressen är inblandade.

Det finns dock en viktig inskränkning i den ursprungligen allomfattande domsrätten. Enligt brottsbalken 2 kap. 5 § krävs ett förordnande från regeringen eller den regeringen har bemyndigat som tillåter åtalsväckelsen. Regeln torde i huvudsak syfta till att låta statens styrelse få avgöra huruvida rättegångar som kan påverka relationerna med andra stater skall få hållas i Sverige. Åtal i Sverige på grund av misstanke om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter begångna i andra stater leder lätt till politiska spänningar. Tiden är dock mogen för att sluta ta sådana hänsyn, åtminstone som utgångspunkt. Därför borde Riksåklagaren ta över uppgiften att förordna om åtal från regeringen, samt ha möjlighet att höra regeringen i särskilt trängande fall.

I dagsläget har Riksåklagaren enligt regeringsförordning bemyndigats att förordna om åtal vid misstanke om vissa utlandsbrott, dock inte när vare sig gärningsman eller offer har någon särskild anknytning till Sverige, i vilket fall regeringen behåller sin rätt att avgöra saken. I en värld där det diplomatiska protokollet börjar träda tillbaka till förmån för en mer ivrig och interventionistisk spridning av demokratins värden ter sig en ordning med gränsöverskridande rättsliga institutioner allt mer passande. Därför bör regeringens omedelbara inflytande över rättsprocesser med utländska beröringspunkter minska. Om regeringen, för att dra en jämförelse, skulle ha direkt makt över inhemska åtal, skulle detta ses som stötande mot både rättsstat och demokrati. Att Riksåklagaren i lag bör ges rätten att förordna om åtal för misstänkta brott begångna utomlands, med möjlighet att höra regeringen i särskilda fall, bör ges regeringen till känna.

7 Särskilt om vissa sexualbrott

7.1 Våldtäkter

Antalet anmälda våldtäkter har ökat dramatiskt i Sverige. 1983 anmäldes 923 våldtäkter, 1996 var antalet 1 608, för att år 2003 vara uppe i 2 565 anmälningar. Samtidigt är antalet fällande domar oerhört lågt: år 2003 uppgick de till drygt 100. Det som först och främst faller i ögonen är det stora antalet anmälningar, som visar att sexuellt våld - hur fruktansvärt det än låter - är en utbredd företeelse. Den låga uppklarningssiffran är ett uttryck för bevissvårigheterna i dessa fall. En stor majoritet av anmälningarna år 2003 gällde våldtäkter inomhus, där det många gånger saknas vittnen. Ofta känner de inblandade varandra sedan tidigare, vilket ytterligare understryker att det svåra ligger i bevisningen.

Kampen mot sexuellt våld måste givetvis börja med förebyggande åtgärder. Gruppdiskussioner vid våra gymnasieskolor och besök från kvinnojourer och andra samhällsaktörer borde vara en självklarhet. Inställningen att en våldtäkt skulle vara en skam för offret, men inte för gärningsmannen, måste motas bort. Våldtäkt är grov misshandel, och skammen skall därför bäras av den som förtjänar den - förövaren. Vidare måste det stå klart för alla att var och en själv styr över sin sexualitet.

Samhällets repressiva brottsbekämpning måste också fungera, parallellt med den förebyggande. Bevisning av våldtäkt är ofta en mycket svår uppgift för åklagaren, och delvis är detta någonting som vi måste leva med i ett rättssäkert samhälle. Brottet sker ofta i slutna miljöer och det åsamkas inte alltid några fysiska skador. Bevisningen underlättas högst väsentligt om offret anmäler övergreppet direkt, utan att tveka. Tyvärr sker många anmälningar efter att viss tid har förflutit. För att förmå våldtäktsoffer att snabbt anmäla övergreppet är det oerhört viktigt att de känner samhällets stöd och blir bemötta på rätt sätt av polis, sjukvård, åklagare m fl. I rätten måste domarna tydliggöra vilka frågor som är irrelevanta för försvaret att ställa. Att omhändertagandet av våldtäktsoffer ytterligare måste förbättras bör ges regeringen till känna.

Definitionen av våldtäkt bör ändras så att även den som otillbörligt utnyttjar någon annan sexuellt som inte förmår visa sitt samtycke p g a kraftig berusning, drogpåverkan, paralyserande rädsla eller liknande skall anses ha begått våldtäkt. Det är orimligt att gärningen skall bedömas som mer ringa när den utsatta personen inte var vid medvetande eller i stånd att uttrycka något samtycke. En lösning på problemet är att samtycke på ett eller annat vis måste inhämtas av den som önskar ha sexuellt umgänge. Att underlåtenhet att inhämta samtycke vid sexuellt umgänge bör räcka som rekvisit för våldtäkt bör ges regeringen till känna.

Bevissvårigheten i våldtäktsmål ligger som sagt i frågan om samtycke verkligen förelåg. Om den tilltalade i rättegången hävdar att så var fallet står ord mot ord, och rätten ställs inför stora svårigheter att bedöma trovärdigheten i utsagorna. Problematiken är mycket svår att lösa. En möjlighet, som skulle lätta åklagarens bevisbörda i fall då allt annat än våldtäkt är orimligt att tänka sig, är att den åtalade i viss mån skulle tvingas visa att anmälaren samtyckte till umgänge som har lett till fysiska skador eller svår förnedring.

För att med större kraft kunna bekämpa människohandel med sexuella ändamål bör även våldtäktsparagrafen förändras. Den bör kunna dömas för våldtäkt som har sexuellt umgänge med person som är tvingad till prostitution och detta stod klart för sexköparen. Män som direkt medverkar till att förstöra en annan människas liv skall inte kunna fly från sitt ansvar och skylla allt på människohandlarna.

I fall av våldtäkter med medhjälpare till gärningsmannen som hotar offret kan sådana medgärningsmän inte dömas för våldtäkt. Moraliskt sett begår dock dessa personer ett lika allvarligt brott som själva gärningsmannen, och alla gärningsmän bör därför, såsom är möjligt bland andra brottskategorier, kunna ses som personer vilka "gemensamt och i samråd" har begått handlingen. Vid medhjälp till våldtäkt genom exempelvis hot bör således även den person som står för hotet kunna dömas för våldtäkt.

Frågorna och förslagen som tas upp i de tre styckena ovan finns uttryckta i klämmar som ännu väntar på behandling i utskott och riksdag. Därför läggs inte några nya klämmar inom dessa områden.

7.2 Övergrepp mot barn

Regelverket till skydd för barn som utsätts för våld och sexuella övergrepp måste förändras på några punkter. Liksom i fallet med våldsbrott bör sexuella övergrepp mot barn falla under en särskild brottsrubricering, vilket även 1998 års Sexualbrottskommitté (SOU 2001:14) föreslår. Motivet är bl a att det måste bli lättare att döma vuxna som utnyttjar barn sexuellt för våldtäkt. Eftersom barn av olika skäl inte alltid förmår att göra det minsta fysiska motstånd, förekommer det att grova övergrepp faller under gärningsbeskrivningen för sexuellt utnyttjande när de borde betraktas som våldtäkt även i lagens mening. Det bör ges regeringen till känna att sexuella övergrepp på minderåriga bör särregleras i brottsbalken.

Vid en rättsprocess gentemot en vårdnadshavare som åtalas för övergrepp tilldelas barnet en särskild företrädare. Problemet är att den särskilde företrädaren vid en fällande dom saknar möjlighet att företräda barnet vid indrivning av skadestånd. Istället är det vårdnadshavaren, d v s i vissa fall brottets förövare, som skall företräda barnets intresse och kräva hos kronofogdemyndigheten att den egna skulden betalas. Orimligheten med en sådan ordning är uppenbar. Det bör ges regeringen till känna att barnets särskilda företrädare bör ges i uppdrag att vid utdömt skadestånd för barnets räkning utkräva skadeståndet från dömd vårdnadshavare.

Barnpornografi är direkt kopplad till övergrepp på barn, och måste därför klassas som ett grovt brott. Publicering av bilder på Internet eller annan spridning via elektroniska medier måste i lag betraktas som en allvarligt försvårande omständighet vid straffmätning och fastställelse av skadestånd. Kränkningen av barnets integritet förvärras oerhört mycket av att bilderna sprids för att troligen aldrig försvinna från cirkulationen mellan pedofiler. Lagstiftningen är inte tillräckligt tydlig och skarp i detta avseende idag. Att elektronisk spridning av barnpornografi tydligare än idag bör utgöra en försvårande omständighet vid straffmätningen bör ges regeringen till känna.

7.3 Bildspridning via Internet

Lagstiftningen har inte i tillräcklig omfattning anpassats till de nya elektroniska medierna. Möjligheten att på Internet och via mobiltelefoner sprida kränkande bilder och filmsekvenser har inneburit att gärningsbeskrivningarna i brottsbalken inte alltid stämmer överens med övergrepp som borde bestraffas. Exempelvis borde privatpersoner som sprider pornografiska bilder på annan utan att ha inhämtat medgivande kunna dömas för sexuellt ofredande. Att elektronisk spridning av bilder eller filmer av känslig art utan den avbildades medgivande i lagens mening bör kunna betraktas som ofredande eller sexuellt ofredande bör ges regeringen till känna.

8 Trafik och alkohol

Dagligen utspelar sig tragedier på våra vägar, varav en stor andel beror på alkoholpåverkade förare. Trots livsfaran för föraren och omgivningen, allmänhetens fördömande och risken för relativt hårda straff är berusade förare ett ständigt återkommande gissel. Likgiltigheten inför sina medmänniskors liv och hälsa är slående. Om det värsta skulle inträffa och den berusade föraren berövar annan livet borde denne, i fall av grovt rattfylleri, kunna dömas för dråp. Grunden för detta är att brottet bör leda till hårdare straff än vad som ryms inom vållande till annans död, samt att likgiltigheten nästan kan likställas med s k eventuellt uppsåt, vilket är det minsta som krävs för att idag kunna dömas för det uppsåtliga brottet dråp. Att berusad förare som berövar annan livet i fall av grovt rattfylleri bör kunna dömas för dråp bör ges regeringen till känna.

En annan brist i lagstiftningen är att s k "eftersup" inte är olaglig. Om en förare omedelbart efter att ha varit inblandad i en trafikolycka intar alkohol eller narkotiska preparat fördärvar detta möjligheten att enkelt bevisa att föraren var berusad under själva olyckan. En sådan lucka i lagen borde inte få utnyttjas av skrupelfria personer, varför drickande av alkohol eller intag av narkotiska preparat under sådana omständigheter bör förbjudas. Att förares intag av alkohol eller narkotiska preparat omedelbart efter en trafikolycka bör vara straffbart bör ges regeringen till känna.

9 Narkotikabrott

Narkotikamissbruk är en oerhört tungt vägande orsak till övrig brottslighet - särskilt brott för ekonomisk vinnings skull. Dessutom är beroendet en dödsfälla som bryter ned personen fysiskt och psykiskt. Kampen mot narkotika är en angelägenhet för såväl civilsamhälle som rättsväsende, och förutsättningen i form av förbudslagstiftning finns redan till hands. Med svenska mått mätt är straffen t o m att betrakta som hårda, i synnerhet för olaga införsel. Det är med andra ord inte i straffrätten som de huvudsakliga bristerna återfinns, utan i möjligheten att följa upp lagbestämmelserna och beivra missbruk och smuggling. Några smärre ändringar av det straffrättsliga regelverket är likväl påkallade.

Redan vid ringa narkotikabrott bör samhället kunna ingripa resolut. I många fall kan en annan påföljd än böter vara mer passande, såsom skyddstillsyn i förening med regelbundna drogtester. För att fler sådana påföljder skall bli möjliga måste straffskalan förlängas. Hårdast möjliga straff för ringa narkotikabrott bör vara fängelse i ett år istället för, som idag, sex månader. Böter hjälper föga den person som har blivit drogberoende och måste motiveras att sluta med missbruket med hjälp av påtryckningar från omvärlden. Att hårdast möjliga straff för ringa narkotikabrott bör höjas till fängelse i ett år bör ges regeringen till känna.

Uppräkningen av vad som skall anses som narkotika enligt narkotikastrafflagen sker i en regeringsförordning, där varje preparat som utanför sjukvårdens ramar är otillåtet nämns vid namn. Problemet med denna förbudsmetod är att nya ämnen dyker upp i allt snabbare takt, varför regeringen inte alltid hinner ändra förordningen i tid. Polisen måste dååterlämna beslagtagna livsfarliga preparat bara p g a att lagstiftaren inte hinner med. Lagstiftningen måste här ses över i syfte att kunna möta den snabba uppkomsten av nya preparat. Samtidigt måste folk som exempelvis vid behandling inom utländsk sjukvård har fått mediciner som kan vara otillåtna för införsel till Sverige på ett snabbt och enkelt sätt kunna ta reda på vad som gäller. Att narkotikastrafflagen bör ses över i syfte att kunna svara mot den snabba uppkomsten av nya narkotiska preparat bör ges regeringen till känna.

10 Straff för unga lagöverträdare

Om det är någonstans brottsbekämpningen bör lägga in huvudstöten är det i kampen mot ungdomsbrottsligheten. Varje ung förstagångsförbrytare som med resoluta, genomgripande medel förmås att lämna det sluttande planet innebär en enorm framtidsbesparing. Här avser inte besparingen i första hand ekonomiska resurser, utan snarare mänskligt lidande och urgröpning av samhällsmoralen. Det finns all anledning att sätta fokus på ungdomsbrottsligheten.

Inom straffrätten bör kampen mot ungdomsbrottsligheten ta sig uttryck i strängare och mer genomgripande påföljder för åldersgruppen 15-20, detta i enlighet med principen om nolltolerans. Med strängare påföljd avses inte fängelsestraff i vanlig tappning. Erfarenheter säger att det sista en ung lagöverträdare behöver för att bryta med en framtida brottslig bana är inlåsning i fängelse med äldre kriminella. Det är snarare påföljder såsom samhällstjänst som måste brukas oftare och med sikte på att bryta en brottslig karriär. Påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom är inte tillräckligt verkningsfulla mot ungdomar på glid. Samhällstjänst kan dessutom bara utdömas om den dömde samtycker därtill. En reformering av påföljden samhällstjänst ter sig som angelägen. Ungdomar som har begått skadegörelse borde t ex tvingas arbeta med reparationer av det förstörda när såär möjligt. Andra åtgärder som skulle kunna prövas är beslut om skolbyte, med avsikten att bryta upp gängbildningar.

Både vid straffmätningen, då det bevisade brottets allvar värderas, och vid det senare valet av konkret påföljd, gäller att den tilltalades ungdom och frånvaro i brottsregistret är synnerligen förmildrande omständigheter. Därmed torde man i själva verket göra ungdomar på glid en stor otjänst, liksom befintliga och framtida brottsoffer. Att påföljdssystemet för ungdomar bör reformeras i syfte att möjliggöra strängare påföljder som rycker upp den dömde ur kriminella miljöer bör ges regeringen till känna.

11 Rymning

Att rymma från ett svenskt fängelse är inte straffbart. En sådan ordning är knappast försvarlig och torde bidra till fler rymningar och försök till rymning än om sådana handlingar vore olagliga. Därför föreslås det i Centerpartiets kriminalvårdsmotion att rymning bör vara straffbart, vilket också kan omnämnas här eftersom det rör sig om en förändring av straffrätten.

Stockholm den 27 september 2004
Johan Linander (c)
Viviann Gerdin (c)	Eskil Erlandsson (c)
Kerstin Lundgren (c)	Agne Hansson (c)
Claes Västerteg (c)	Jan Andersson (c)