Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
Betänkande 2025/26:JuU27
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 18 mars 2026
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Säkerhetsförvaring införs som ny påföljd vid allvarliga brott (JuU27)
Personer som har begått allvarliga brott mot andra personer och som även har en hög återfallsrisk ska kunna dömas till säkerhetsförvaring på obestämd tid. Riksdagen röstade ja till regeringens förslag.
Säkerhetsförvaring innebär att domstolen först bestämmer en minimitid som ska avtjänas i fängelse och som motsvarar det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut. Förutom detta ska en ramtid bestämmas på ytterligare fyra till sex år. Ramtiden får förlängas med högst tre år åt gången om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet.
Vid minimitidens utgång kan domstolen besluta om så kallad villkorad utslussning. Det innebär att Kriminalvården får besluta att den dömde ska avtjäna påföljden utanför anstalten med särskilt stöd och under kontroll. Om personen missköter sig eller begår nya brott kan utslussningen avbrytas.
Syftet med regeringens förslag är att stärka samhällets skydd mot personer som har begått allvarliga brott mot andra personer och som även har en hög risk för återfall i sådan brottslighet, men som inte är aktuella för rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse.
De nya reglerna börjar gälla den 15 april 2026.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på samtliga motionsyrkanden.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Teckenspråkstolkat beslut: 2025/26:JuU27
Webb-tv: Teckenspråkstolkat beslut: Säkerhetsförvaring ? en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Propositioner: 1
Från regeringen
- Säkerhetsförvaring - en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljdProposition 2025/26:95
Motioner från ledamöterna
- Motion 2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) Skärpta åtgärder mot sexualbrott mot barn
- Motion 2025/26:3234 av Marléne Lund Kopparklint (M) Stärkta skyddsåtgärder mot dömda förövare i föreningslivet och verksamheter nära barn
- Motion 2025/26:3477 av Marléne Lund Kopparklint (M) Stärkt skydd för barn mot dömda sexualförbrytare samt förebyggande insatser i skolan
- Motion 2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
- Motion 2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) Jämställdhet och mäns våld mot kvinnor
- Motion 2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2025/26:95 Säkerhetsförvaring - en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
- Motion 2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:95 Säkerhetsförvaring - en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
Beredning, Genomförd
Justering: 2026-03-17
Trycklov: 2026-03-17
Betänkande 2025/26:JuU27
Alla beredningar i utskottet
Säkerhetsförvaring införs som ny påföljd vid allvarliga brott (JuU27)
Personer som har begått allvarliga brott mot andra personer och som även har en hög återfallsrisk ska kunna dömas till säkerhetsförvaring på obestämd tid. Justitieutskottet föreslår att riksdagen röstar ja till regeringens förslag.
Säkerhetsförvaring innebär att domstolen först bestämmer en minimitid som ska avtjänas i fängelse och som motsvarar det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut. Förutom detta ska en ramtid bestämmas på ytterligare fyra till sex år. Ramtiden får förlängas med högst tre år åt gången om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet.
Vid minimitidens utgång kan domstolen besluta om så kallad villkorad utslussning. Det innebär att Kriminalvården får besluta att den dömde ska avtjäna påföljden utanför anstalten med särskilt stöd och under kontroll. Om personen missköter sig eller begår nya brott kan utslussningen avbrytas.
Syftet med regeringens förslag är att stärka samhällets skydd mot personer som har begått allvarliga brott mot andra personer och som även har en hög risk för återfall i sådan brottslighet, men som inte är aktuella för rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse.
De nya reglerna föreslås börja gälla den 15 april 2026.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2026-03-18
Debatt om förslag 2025/26:JuU27
Webb-tv: Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
Dokument från debatten
- Onsdag den 18 mars 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:92
- Protokoll 2025/26:92 Onsdagen den 18 marsProtokoll 2025/26:92 Säkerhetsförvaring - en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
- Onsdag den 18 mars 2026Talarlista 2025/26:20260318
Protokoll från debatten
Anf. 1 Petter Löberg (S)
Fru talman! Vi behandlar i dag regeringens förslag om att införa en ny påföljd i svensk rätt: säkerhetsförvaring. Vi socialdemokrater kommer att rösta ja till propositionen.
Förslaget innebär i korthet att en person som döms för mycket allvarlig brottslighet och som bedöms ha hög risk att återfalla i liknande brottslighet ska kunna hållas frihetsberövad även efter att ett fängelsestraff skulle ha tagit slut om det dömts ut på vanligt sätt. Det är således en tidsobestämd påföljd.
Det här är något delvis nytt. Vi har testat lösningar av den här typen tidigare. Det användes inte särskilt mycket, och det försvann. Men det handlar alltså om att frigivning ska ske först när risken för återfall inte längre bedöms vara påtaglig. Man gör en bedömning från fall till fall.
Det här riktar sig mot en mycket begränsad grupp – det rör sig om kanske 40–50 personer årligen. Men det handlar om personer som utgör en påtaglig fara för andra människors liv, hälsa och trygghet.
Fru talman! Det här är också ett av de mest ingripande förslag man kan ta ställning till. Det handlar om balansen mellan två grundläggande värden. Det handlar om människors rätt att leva i trygghet men också om individens skydd mot statens makt.
Det finns fall där människor gång på gång begår mycket grova brott, där frigivning kan innebära en ny chans men också innebär en påtaglig risk för återfall och fara för andra. Vi har sett ett antal uppmärksammade fall. Jag tycker inte om att exemplifiera och tänker inte göra det, för jag tycker i grund och botten inte att lagstiftning ska ske med utgångspunkt från enstaka uppmärksammade fall som kanske har varit stora i medier och liknande. Vi behöver ibland kisa, skönja mönster och se om det finns ett strukturfel. I det här fallet har vi dragit slutsatsen att vi saknar ett verktyg i verktygslådan som kanske ger möjlighet att träffa en viss typ av synnerligen problematiska individer.
I ärlighetens namn kanske en del av de här fallen skulle träffas av rättspsykiatrin i stället. Rättspsykiatrin har också en ordning som påminner om det vi tittar på här. Nu är vi inne i straffrätten, medan rättspsykiatrin är en annan lagstiftning. Men där sitter personer på obestämd tid, beroende på att de helt enkelt inte ska släppas ut om det är olämpligt på grund av deras sjukdom. I rättspsykiatrin kan de här personerna ha gjort saker som kanske inte upplevs som särskilt allvarliga. Det behöver inte vara några allvarliga brott, men man gör ändå bedömningen att de inte ska vara ute. Det är ett annat seminarium, men jag tror att vi behöver se över gränssnittet mellan traditionell kriminalvård och rättspsykiatri. Pendeln har svängt lite för långt åt ena hållet.
Vi ser det som en rimlig avvägning att vi inför ett verktyg för de farligaste återfallsförbrytarna. Men det kräver också att vi har vissa rättssäkerhetsgarantier på plats. Det här är inte en generell lösning för många personer. Det är inte en ersättning för fungerande kriminalvård. Jag återkommer lite grann till det om en stund. Det är ett system som måste bygga på bedömningar som görs på ett seriöst sätt och att varje enskilt fall prövas noggrant, i det här fallet av domstol.
De här riskbedömningarna behöver följas upp, och vi behöver se hur utfallet blir av lagstiftningen. Det är ny mark vi trampar, och då måste vi vara extra noggranna med uppföljning av den här lagen – hängslen och livrem för lagstiftarna, får man väl säga.
Fru talman! Vi socialdemokrater menar att det här förslaget kombinerar ett starkt skydd för samhället med en stark rättsstat. Principerna handlar om att det är en påföljd som ska användas synnerligen restriktivt.
Innehållet i verkställigheten – jag ska gå in lite grann på det – är avgörande för hur utfallet kommer att bli. Att låsa in människor utan tidsbestämning innebär också ett stort ansvar. Löser vi inte situationen i fängelserna skjuter vi på problemet fram till dagen som obevekligen kommer då personen ska släppas ut utanför murarna. Det krävs långsiktiga och uthålliga insatser.
I ljuset av de allvarliga problem som kriminalvården i dag står inför med överbeläggning, med kapacitet som ligger på bristningsgränsen och med att personalen i många fall inte längre vågar jobba ensamma ute bland de intagna ser vi att det kan bli svårt att upprätthålla utbildningsinsatser, programverksamhet och även daglig verksamhet när vi här i denna kammare fattar beslut om lagstiftningsändringar och straffskärpningar utan att hela rättskedjan hänger ihop. Rättskedjan måste hänga ihop, och just nu är kriminalvården oerhört hårt ansatt. Att slänga in dessa personer i den miljön utan att ha rett upp kriminalvårdens situation vore ansvarslöst. Det är något vi behöver ha med oss i det här sammanhanget.
Fru talman! Det är lätt att vara kategorisk i kriminalpolitiken. Det är svårare att vara tydlig och ansvarsfull på samma gång, men det är en balans vi måste försöka hålla. Ibland omprövar vi. Vi läser propositioner, funderar, kollar på remisserna och tittar på vad Lagrådet säger, och då får vi ibland ändra oss. I det här fallet har vi ändrat oss under resans gång. Ibland är vi redo, givet utmaningarna eller att vi har lagstiftningsprodukten på plats och kan ta ställning, att testa saker som vi inte har övervägt tidigare. Det måste vi alla göra. Ett samhälle måste vara tryggt för alla, punkt slut. Men vi måste påminna oss om att aldrig släppa taget om de rättsstatliga grundprinciperna som finns i vårt samhälle, inte ens när det blåser och det finns stora utmaningar.
(Applåder)
Anf. 2 Rickard Nordin (C)
Fru talman! Det behövs ett bättre samhällsskydd mot personer som har begått allvarlig brottslighet mot andra och som har en hög återfallsrisk i sådan brottslighet men för vilka det inte är aktuellt med rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse. Det är angeläget att rättsväsendet så snart som möjligt utrustas med verktyg som kan skydda samhället från dessa individer. Där är vi och regeringen helt överens.
I avsaknad av ett annat befintligt förslag på bordet anser vi därför att regeringens lagförslag ska antas, trots de brister i rättssäkerhet, proportionalitet, likabehandling och ändamålsenlighet som vi också lyfter fram i vår följdmotion.
För att i någon mån lindra dessa brister bör riksdagen samtidigt som man antar lagen ta bort undantagen från kravet på att hämta in särskild riskutredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Vi vill att det alltid ska göras en riskutredning, helt enkelt för att ett undantag från detta krav riskerar att leda till en oenhetlig domstolspraxis, där tröskeln tillämpas olika.
För att lösa grundproblemet när det gäller de här personerna framöver på ett mer rättssäkert, proportionerligt och träffsäkert sätt behövs dock en annan lösning än just säkerhetsförvaring. Riksdagen bör därför samtidigt som vi fattar beslut om den här lagen rikta ett tillkännagivande till regeringen om detta, i enlighet med reservation 1, som jag yrkar bifall till.
Centerpartiets förslag går ut på en särskild tvångsvårdsform: säkerhetsvård i fängelse. Denna ska kunna inträda efter ett sedvanligt avtjänat fängelsestraff. Det innebär att gärningspersonen ska dömas till fängelse i vanlig ordning, och därefter kan Kriminalvården tillsammans med Rättsmedicinalverket inför frigivning utreda om återfallsrisken i allvarlig brottslighet mot person är så hög att den intagne av säkerhetsskäl inte bör släppas ut och därför blir föremål för säkerhetsvård.
Säkerhetsvården ska beslutas av en domstol på ansökan av Kriminalvården, som såklart kvarstår som verkställande myndighet. De farligaste brottslingarna blir på så sätt kvar i rehabilitering och fängelse, något man med dagens förslag från regeringen inte kan garantera.
När domen ska avkunnas är det svårt att avgöra exakt vilka som kommer att ha hög återfallsrisk. Detta innebär en risk för att domstolar inte kommer att döma till det aktuella straffet i förväg. Då blir de försiktiga i sina bedömningar och riskerar att missa personer. Med vårt förslag bedöms alltid återfallsrisken före frigivning. Det blir mer träffsäkert, och vi kommer inte att missa några personer.
På samma sätt som vid tvångsvård med särskild utskrivningsprövning ska frågan om säkerhetsvårdens fortgång omprövas regelbundet av domstolen.
Fru talman! Sammanfattningsvis bör riksdagen dels anta regeringens lagförslag, med ändringen att undantaget från kravet på att inhämta en riskprövning tas bort, dels rikta ett tillkännagivande om att införa en ny särskild tvångsvårdsform, säkerhetsvård i fängelse, som ska ersätta den säkerhetsförvaring vi nu fattar beslut om.
Vi tycker också att regeringen bör utvärdera och tidsbegränsa lagen innan den permanentas.
Anf. 3 Adam Marttinen (SD)
Fru talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd. När jag valdes in i Sveriges riksdag första gången 2014 var rätt mycket inom kriminalpolitiken väldigt underutvecklat och dysfunktionellt, i alla fall sett ur ett konservativt perspektiv.
Jag kom då från regionpolitiken, som ansvarar för rättspsykiatrin. Jag såg ganska snabbt en brist i straffrätten, nämligen att det helt enkelt saknades en möjlighet att för vissa särskilt farliga brottslingar förena ett tidsbestämt straff med en möjlighet till förlängd tid i anstalt om det finns stor risk för återfall i brott.
Inom rättspsykiatrin finns något som kallas särskild utskrivningsprövning, vilket betyder att man sitter inne så länge som man anses vara sjuk. Jag ville se samma sak inom Kriminalvårdens regi för brottslingar med hög återfallsrisk. Det var mitt motiv till att under mandatperioden 2014–2018 skriva en av mina första motioner om förvaringsdomar.
Fru talman! Jag lyfte som sagt fram det förslag om förvaringsdomar som sedan blev en del av Tidöavtalet. Det blev också en gedigen utredning, som presenteras här i dag. I propositionen och förslaget talas det om säkerhetsförvaring.
Till historien hör att den här frågan har debatterats under årens lopp. År 2018 debatterade jag frågan här i kammaren, särskilt mot Centerpartiet och Miljöpartiet. Annika Hirvonen från Miljöpartiet sa att hon blev alldeles kall när hon hörde mina argument om att låsa in farliga återfallsförbrytare på obestämd tid och anförde att det varit tydligt att SD inte stod upp för grundläggande principer i en rättsstat.
Centerpartiets Johan Hedin körde en utläggning om nazistpartier i Europa och pekade ut auktoritära krafter som utmanade rättsstaten och menade att det var det Sverigedemokraterna var ute efter.
Det är några exempel på hur det har låtit i debatten. Sverigedemokraterna lyfter upp förslag, och de andra partierna ropar om rasism och demokratins undergång. Politikutvecklingen står sedan helt still, och när problemen som Sverigedemokraterna adresserat till slut blir för svåra att ignorera ger samtliga partier Sverigedemokraterna rätt.
Problemet med den här ordningen, fru talman, är att oskyldiga människor dör medan den politiska vänstern ska hålla på och spela politisk teater. Avsaknaden av en möjlighet att hålla kvar farliga brottslingar i anstalt har genom åren föranlett att farliga brottslingar, ofta som en del av vänsterns omhuldade villkorliga frigivning, har släppts ut och som förväntat mördat, våldtagit och förstört livet för oskyldiga människor helt i onödan.
Frågan jag ställer mig är varför Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte kunde ta en saklig debatt för tio år sedan och inte kunde ta intryck av Sverigedemokraternas kriminalpolitik redan då. Varför var det viktigare för era partier att markera motstånd mot Sverigedemokraterna med svammel om demokratins undergång än att göra vad som krävdes för att skydda samhället från farliga pedofiler, mördare och våldtäktsmän?
Ni får såklart själva leva med hur ni valde att prioritera när ni hade makten. Jag kan bara känna en oerhörd tacksamhet till svenska folket som till slut avsatte Sveriges mest destruktiva regeringar – under Socialdemokraterna – och till slut gav Sverigedemokraterna chansen att få inflytande.
Nu gör vi på riktigt om kriminalpolitiken i grunden. Vi skyddar vanligt folk från farliga brottslingar och prioriterar brottsoffer och deras anhöriga framför brottslingarnas intressen – och när vi gör det, fru talman, vänder ju alla partiers tidigare motstånd till ett unisont stöd i fråga efter fråga. Är inte det helt fantastiskt?
Att vi nu får säkerhetsförvar på plats är en tydlig sverigedemokratisk politisk framgång. Och tänk, när sverigedemokratisk politik som tidigare ansågs hota demokratin väl presenteras här i Sveriges riksdag är den så attraktiv att samtliga partier röstar för den och vill att den ska införas så snabbt som möjligt. Det är såklart ett erkännande av Sverigedemokraternas intention och vår politiska förmåga. Detta kan vi såklart tacka för, även om det aldrig kommer att uttryckas explicit.
Fru talman! Ingen politisk reform är perfekt, men jag vill låta den här reformen verka innan jag är beredd att börja skruva på den eller utvärdera den. Jag är dock till skillnad från många andra partier öppen för samtal om något parti vill diskutera hur vi kan göra politiken mer träffsäker framöver.
Med det sagt vill jag yrka avslag till reservationerna och bifall till utskottets förslag.
Anf. 4 Ulrika Westerlund (MP)
Fru talman! I likhet med regeringen ser Miljöpartiet en lucka i dagens lagstiftning. I vissa fall finns det ett behov av samhällsskydd mot personer som har hög risk för återfall i allvarlig brottslighet men inte i lagens mening anses vara allvarligt psykiskt störda eller där livstids fängelse inte aktualiseras. Det finns situationer där samhällets skyddsbehov är mycket starkt.
Samtidigt ser vi, liksom ett stort antal remissinstanser och Lagrådet, att en tidsobestämd påföljd utgör ett systemskifte där samhällsskydd ges företräde på ett sätt som är svårt att förena med centrala straffrättsliga principer. Lagrådet ifrågasätter bland annat om förslaget kan leva upp till principer om proportionalitet och likabehandling och om domstolar kan göra tillräckligt tillförlitliga återfallsprognoser.
Även remissinstanser som Civil Rights Defenders, Brå, Domstolsverket, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten samt flera universitet, hovrätter och tingsrätter lyfter flera risker med förslaget, till exempel svårigheten att bedöma risken för återfall i allvarliga brott. Man menar att förslaget därmed inte är tillräckligt träffsäkert och därför kan leda till godtycke, minskad förutsägbarhet och en bredare användning än avsett. Vi noterar också att det är relativt få instanser som entydigt tillstyrker regeringens förslag i dess helhet.
Mot den bakgrunden är Miljöpartiets hållning att samhället måste kunna skydda människor från de värsta återfallsförövarna men att det måste ske på ett sätt som upprätthåller straffrättsliga principer om rättssäkerhet, förutsägbarhet, proportionalitet och likvärdighet. Det här är särskilt viktigt eftersom förslaget innebär ett principiellt skifte där frihetsberövande i praktiken kan motiveras preventivt, utifrån bedömningar av framtida risk, snarare än enbart utifrån gärningens straffvärde.
Fru talman! En central rättssäkerhetsinvändning mot säkerhetsförvaring är att den riskerar att innebära att människor frihetsberövas på obestämd tid i preventivt syfte för brott som ännu inte begåtts och som kanske aldrig skulle ha begåtts. Remissinstanser och Lagrådet pekar som sagt på att återfallsprognoser är osäkra, särskilt på individnivå, och på att fel kan leda till frihetsberövanden som inte motsvarar brottets straffvärde. Till och med själva utredningen bedömer att den nya påföljden kan komma att innebära att personer frihetsberövas utan att de faktiskt skulle ha återfallit.
Mot den bakgrunden bedömer vi att den mest rättssäkra avgränsningen är att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut när en person som tidigare har dömts för en viss typ av allvarlig brottslighet återfaller i samma typ av allvarlig brottslighet. Redan i dag gör domstolarna och Kriminalvården bedömningar av risken för återfall i brott, och här finns alltså en uppbyggd erfarenhet och kompetens hos domstolarna.
Vi i Miljöpartiet föreslår också några andra förändringar av regeringens förslag.
Vi vill se en koncentration av prövningar gällande förlängning till ett fåtal domstolar med möjlighet att bygga särskild kompetens.
Vi vill också se en obligatorisk återfallsriskutredning från Rättsmedicinalverket i varje fall, detta för att säkerställa att beslutsunderlaget är robust och likartat mellan domstolar.
Vi vill se en tydligare brottskatalog över brott där det nya straffet kan komma i fråga, för att säkerställa förutsägbarheten.
Vi vill även se en utredning som ser över utformningen av ramtiden och förlängningen av denna.
Vi menar också att en så här omfattande reform, som innebär ett skifte i svensk straffrätt, borde tidsbegränsas och utvärderas – detta eftersom säkerhetsförvaring alltså innebär att vi går från en ordning där frihetsberövandets längd i huvudsak avgörs av den begångna gärningen och dess straffvärde till en ordning där prognoser om framtida risk, som är svåra att göra, får större betydelse för hur länge en människa kan hållas frihetsberövad.
Fru talman! Säkerhetsförvaring riskerar också att medföra att fokus flyttas från de åtgärder som bevisligen minskar återfall, såsom fungerande kriminalvård, behandlingsinsatser, missbruksvård och stöd vid utslussning, till en ordning där frihetsberövande i sig självt förväntas lösa problemet. Vi i Miljöpartiet delar målet – jag upprepar detta för att det ska vara tydligt – att samhället ska skyddas mot allvarliga återfallsförbrytare, men av goda skäl känner vi en osäkerhet kring om den föreslagna påföljden faktiskt kommer att minska återfall eller om den i stället riskerar att bli en kostsam och rättsosäker lösning som tränger undan mer träffsäkra insatser.
Vi vill också vara tydliga med att säkerhetsförvaringsstraffet måste ses i ett sammanhang där även andra straff för och konsekvenser av begångna brott fortsatt finns. Vi vill till exempel påminna om vårt utskottsinitiativ, som handlade om att göra en bred översyn av kriterierna för den rättspsykiatriska vården. Kanske borde fler personer dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning?
Miljöpartiet är inte heller främmande för att fler personer som gör sig skyldiga till allvarliga brott skulle kunna dömas till livstids fängelse än vad som sker i dag. Vi stod också bakom förslaget att begränsa möjligheten till villkorlig frigivning när det finns risk för återfall i brott. Utredningen konstaterar själv att det är svårt att bedöma behovet av den nya påföljden bland annat eftersom återfall är vanligare bland personer som avtjänat kortare straff än längre. Dessutom har möjligheten till villkorlig frigivning som sagt begränsats.
Regeringen går nu fram med en stor mängd lagförslag, i hög takt men inte samtidigt, och det är svårt att överblicka helheten. Redan framlagda förslag och kommande förslag överlappar varandra. Det förslag vi debatterar här i dag innebär alltså dessutom att vi inför en helt ny typ av straff som inte bara är en påföljd utan också kopplat till osäkra återfallsprognoser och därmed utmanar grundläggande straffrättsliga principer.
När staten inför en så pass ingripande påföljd borde åtminstone en tidsbegränsning och en utvärdering införas för att säkerställa att reformen fungerar som det är tänkt och inte ger oacceptabla bieffekter innan regleringen har permanentats.
Vi har flera reservationer som jag står bakom, men jag yrkar bifall enbart till reservation 3.
Anf. 5 Ludvig Ceimertz (M)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Westerlund för anförandet. Det är positivt att även Miljöpartiet ställer sig bakom förslaget om säkerhetsförvaring i de stora dragen. Jag tycker att det är relevanta synpunkter som tas upp från Miljöpartiet, men jag delar inte alla slutsatser.
Jag skulle vilja lyfta en del av den reservation som Miljöpartiet yrkar bifall till. Miljöpartiet påpekar där att möjligheten att förlänga ramtiden kan leda till ett mycket långvarigt frihetsberövande och att säkerhetsförvaring i praktiken kan bli ett evighetsstraff. Jag skulle vilja säga: Ja, i vissa avseenden är det just det som är poängen.
Den här påföljden är till för personer som begår mycket allvarliga brott och återfaller i likartad allvarlig brottslighet – och dessutom har hög risk att återfalla ytterligare och förstöra människors liv. Det handlar om fall där risken för grova brott är hög, och om den risken kvarstår ska samhället ha möjlighet att skydda andra.
Vid varje förlängning av ramtiden sker en ny säkerhetsbedömning, en ny riskbedömning och en ny domstolsprövning, för att garantera rättssäkerheten. Där är det också tydligt att samhällsskyddet måste väga tungt och att det behöver bedömas som absolut nödvändigt att förlänga ramtiden.
I och med att det här ska användas väldigt restriktivt, för personer som redan har återfallit i grov brottslighet och där det bedöms vara hög risk – det vill säga inte generellt utan för enstaka, uppenbart farliga, individer – är min fråga till ledamoten Westerlund: Menar Miljöpartiet att vi ska begränsa möjligheten att förlänga ramtiden och därmed släppa ut personer som har bevisat att de kan begå allvarliga brott flera gånger bara för att ramtiden redan har förlängts en gång?
Anf. 6 Ulrika Westerlund (MP)
Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan, men jag är lite osäker på om vi förstår varandra rätt.
Vi i Miljöpartiet är helt med på att samhället behöver skydda sig från vissa människor. Det kan alltså vara så att vissa individer kommer att behöva vara inlåsta hela sina liv, därför att samhällsskyddet väger så pass tungt. Det vi tycker är lite otydligt är exakt hur utformningen av förlängningen av ramtiden ska se ut. Vi har därför föreslagit att det ska göras en utredning av det. Vi säger alltså inte nej till att ramtiden skulle kunna förlängas flera gånger, men vi tycker att det behöver utredas exakt hur det ska gå till.
Jag tolkar dessutom regeringens lagförslag som att detta inte gäller endast återfallsförbrytare utan även personer som har begått flera brott men inte återfallit i brott. Det är det vi föreslår i vår följdmotion, det vill säga att det skulle vara vid just återfall som säkerhetsförvaring skulle kunna komma i fråga. Jag uppfattar det inte som att det är så regeringens lagförslag är utformat, och därför är det med i vårt förslag.
Vi har alltså verkligen försökt läsa förslaget noga, och vi har kommit med olika tillägg som vi upplever skulle innebära förbättringar som möjliggör denna nya typ av straff som ett alternativ i Sverige. Vi försöker skydda samhället mot de allra farligaste personerna men ändå säkerställa rättssäkerhetsprinciper.
Anf. 7 Ludvig Ceimertz (M)
Fru talman! Ja, grundläggande rättssäkerhetsprinciper är av yttersta vikt även vid den här typen av påföljd och även när vi pratar om människor som upprepade gånger begår grova brott och återfaller i nya brott.
Det som ledamoten Westerlund gav uttryck för är helt korrekt. Den här påföljden är främst avsedd för personer som återfaller i grov brottslighet, men enligt det förslag som ligger på bordet ska den också kunna tillämpas på dem som upprepade gånger har begått grova brott även om de inte blivit dömda mellan varje brott. Det är helt korrekt uppfattat. Där tycker vi olika – så kan det vara.
Min fråga, som jag uppfattade att jag fick svar på, gällde det som står i Miljöpartiets reservation om att man ska begränsa möjligheten att förlänga ramtiden mer än en gång. Det var detta som jag ställde mig frågande till. I och med att vi begränsar när man kan använda denna påföljd och begränsar reglerna för den så att den ska rikta in sig på de absolut farligaste återfallsförbrytarna menar jag att det vore direkt olyckligt att begränsa antalet gånger som ramtiden kan förlängas. Det finns ju redan i det första skedet begränsningar för när man kan använda påföljden.
Anf. 8 Ulrika Westerlund (MP)
Fru talman! Jag tackar ledamoten för hans förtydliganden.
Vi har ju skrivit att en utredning skulle kunna titta på olika sätt att utforma ramtiden. Där fanns detta med som ett exempel på något som man skulle kunna göra. Det betyder ju inte att en utredning landar i just detta. Vi är öppna för att den skulle kunna förlängas flera gånger, men hur skulle det i så fall utformas? Det är så detta ska läsas.
Jag vill upprepa det jag sa i mitt anförande: Det finns ju också andra påföljder som kan komma i fråga. Livstidsstraff för fler brott än vad som nu är fallet är ibland kanske ett bättre alternativ för att skydda samhället. Ni har föreslagit att möjligheterna till villkorlig frigivning ska begränsas om man bedömer att återfallsrisken är mycket stor, och vi har gått med på det.
Detta är ett exempel på att flera av regeringens olika lagförslag överlappar varandra, vilket man också själv har konstaterat. Det kommer att bli väldigt svårt att se exakt vilka som kommer att dömas till det nya säkerhetsförvaringsstraffet, vilka som kommer att dömas till livstid, hur den nya möjligheten att begränsa villkorlig frigivning kommer att användas och så vidare.
Allt detta sammantaget är en anledning till att det skulle vara bra med en tidsbegränsning och en utvärdering för att säkerställa att vi träffar rätt när vi inför en ny typ av möjlighet.
Jag vill återigen nämna den föreslagna översynen av den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning. Antalet personer som döms till just den påföljden har minskat. Ligger vi rätt där, eller finns det anledning att se över detta? Det är någonting som Miljöpartiet skulle vilja se i samma sammanhang som den här diskussionen.
Anf. 9 Ludvig Ceimertz (M)
Fru talman! De allra flesta människor som avtjänar ett straff i kriminalvården begår aldrig mer något allvarligt brott. Det är viktigt att säga. Det är också något att vara stolt över i ett rättssystem som avser att både straffa brott och ge människor en ny chans att bygga upp sitt liv.
Vi vet dock också att det finns en liten grupp människor för vilka verkligheten ser annorlunda ut. Det här är människor som gång på gång begår mycket grova brott, exempelvis våldtäkter, grova våldsbrott eller övergrepp mot barn, och som efter långa fängelsestraff återfaller i exakt samma typ av brottslighet. I det läget måste samhället ställa frågan: Vem ska bära risken? Är det den som redan har visat att han kan överskrida mänskliga gränser mot en annan människa, eller är det nästa potentiella brottsoffer? Med säkerhetsförvaring ger vi ett tydligt svar på den frågan.
Fru talman! Under lång tid har svensk rätt haft ett problem i de här situationerna.
Vi har möjlighet till livstids fängelse för de allra grövsta brotten, och vi har rättspsykiatrisk vård när gärningspersonen lider av en allvarlig psykisk störning. Mellan dessa båda påföljder finns dock situationer där brotten är mycket grova – det kan handla om våldtäkter, brutala våldsbrott eller grova övergrepp mot barn – och där återfallsrisken är mycket hög men där det saknas förutsättningar för att döma personen till livstid eller rättspsykiatrisk vård. Det är just den luckan i lagstiftningen som vi nu täpper till.
Den nya påföljden säkerhetsförvaring ska kunna användas i en mycket tydligt avgränsad typ av fall. Det handlar om personer som har begått allvarliga brott som innebär angrepp mot andra personers liv, hälsa, frihet eller frid. Det ska också finnas en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet.
För att påföljden ska kunna dömas ut krävs att brottsligheten är så allvarlig att den motsvarar minst fyra års fängelse. Det krävs också att det finns tidigare brottslighet av liknande slag eller att personen döms för upprepade mycket allvarliga brott vid samma tillfälle. Det krävs dessutom att domstolen, efter att det gjorts en noggrann riskutredning som Rättsmedicinalverket ansvarar för, bedömer att det finns hög risk för att personen återfaller i allvarlig brottslighet mot andra människor.
Det här är alltså inte en ny standardpåföljd – det är viktigt att påpeka, och det ska vi vara medvetna om. Detta är ett särskilt verktyg som ska användas i de fall där samhällets behov av skydd är som allra störst.
Fru talman! När en domstol dömer någon till säkerhetsförvaring ska två tidsramar fastställas.
Den första är minimitiden. Den ska motsvara det fängelsestraff som hade dömts ut om domstolen hade beslutat om ett tidsbegränsat fängelsestraff och kan vara maximalt 18 år.
Den andra är ramtiden, som ska ligga på ytterligare fyra till sex år, beroende på brottets allvar. När ramtiden närmar sig sitt slut ska domstolen pröva frågan på nytt. Om risken för nya grova brott fortfarande bedöms vara hög kan ramtiden förlängas, upp till tre år i taget och så många gånger som det behövs för att säkerställa att farliga individer är inlåsta. Det innebär att farliga människor hålls inlåsta så länge som det behövs för att skydda andra människor från att utsättas för nya allvarliga brott. Varje sådan förlängning kräver en ny prövning i domstol. Detta är alltså inte ett system som systematiskt håller människor inlåsta utan kontroll, utan det görs så länge som risken är hög.
Fru talman! Mitt vanliga värv är i kriminalvården, och jag ska därför vara extra försiktig med exempel. Jag kan dock säga att jag i kriminalvården möter många människor som verkligen försöker förändra sitt liv – människor som vill lämna brottsligheten bakom sig och som vill något annat. Det är det vanliga; det är så det brukar se ut.
Ibland möter man dock personer som får varningsklockor att ringa. För att vara helt ärlig oroar man sig för sådana personer och tänker: Du kommer snart tillbaka. Frågan är bara hur många människors liv som kommer att förstöras innan dess.
I flera fall har jag tyvärr fått rätt. Det är i just de situationerna som samhället måste ha bättre verktyg, inte för att ta hämnd utan för att ta ansvar för att skydda andra människor från att utsättas för nya grova brott.
Fru talman! Det är också viktigt att säga att denna reform inte står i motsats till rehabilitering. Det framställs ibland på det viset, men det är direkt felaktigt. Kriminalvårdens arbete med behandling, rehabilitering och återfallsförebyggande insatser är helt avgörande såväl när denna påföljd utdöms som vid andra påföljder. Där riskerna är som störst ska också insatserna vara som störst.
För dem som döms till säkerhetsstraff kan insatserna innehålla program mot våld och sexualbrott. De ska också innehålla arbete med missbruk, sociala faktorer och återanpassning. Målet är alltid detsamma: att människor ska kunna lämna kriminaliteten bakom sig.
I de situationer där risken för nya grova brott fortfarande är hög, trots intensiva åtgärder, och där personen redan tidigare har återfallit i grov brottslighet måste vi dock kunna säga: Vi kan inte ta den risken igen.
Fru talman! Den som gång på gång begår mycket grova brott mot andra människor – våldtäkter, brutala våldsbrott eller övergrepp mot barn – och där risken för nya brott fortfarande är hög ska inte kunna släppas fri bara för att lagstiftningen saknar rätt verktyg. Samhället måste kunna skydda nästa potentiella brottsoffer, och det är precis därför vi inför detta.
Det är också värt att notera att stödet för denna reform i dag är brett i Sveriges riksdag. Så har det inte alltid varit. För bara några år sedan var förslag som detta mycket kontroversiella. När Moderaterna började driva frågan var den dåvarande socialdemokratiska justitieministern väldigt tydlig med att någon sådan här påföljd inte skulle införas i Sverige.
I dag finns en betydligt bredare insikt om att lagstiftningen måste kunna hantera situationer där återfallsrisken är hög och brotten mycket allvarliga. Detta säger något om hur rättspolitiken I Sverige har förändrats, och den förändringen har i stor utsträckning drivits både av hur verkligheten har utvecklats och av regeringens paradigmskifte.
Fru talman! Säkerhetsförvaring kommer att användas i ett mycket begränsat antal fall. Det handlar om en liten grupp mycket farliga återfallsförbrytare. Men i just de fallen kan konsekvenserna vara förödande för brottsoffren, för familjerna och för samhället. Därför är denna reform viktig. Den gör vårt straffsystem mer träffsäkert, den stärker samhällsskyddet och den säkerställer att farliga återfallsförbrytare inte längre faller mellan stolarna i lagstiftningen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.
(Applåder)
Anf. 10 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! En person som befaras vara farlig för andra människor ska rimligen kunna hållas borta från andra personer, oavsett om den farliga personen har begått brott eller inte. Så tänker vi om det är en person som har en allvarlig psykisk störning. Då kan man bli tvångsomhändertagen enbart på grund av den risken men också om man har begått allvarliga brott. Men när det handlar om en person som inte har en sådan stark störning är fängelsestraffet sådant att man inte kan beakta återfallsrisken i samband med frigivning.
Här finns alltså en reva i svensk rätt, och det har påpekats flera gånger från olika håll att rättssystemet inte skyddar mot upprepad allvarlig brottslighet.
Det jag hör och ser i exemplen från talarstolen och utredningarna är att denna reform är efterlängtad av kvinnorörelsen. Det är många kvinnor som inte får skydd mot de män som tidigare har utsatt dem för allvarliga brott. Dessa män kan sedan gå vidare in i nya relationer och åter åsamka kvinnor otroligt grymt våld utan att samhället kan förhindra det.
Det handlar förstås också om barn som riskerar att bli utsatta för sexuella övergrepp, barnpornografibrott och annat som vi vill värja oss mot och där vi ser en upprepad allvarlig brottslighet.
Jag påstår alltså att detta delvis är en feministisk reform. Men den skyddar också i andra fall av mycket grovt våld, och det som drev på reformen var nog att hejda den organiserade brottsligheten och det allvarliga våld som finns där. Likheter vi kan se är risken för liv och hälsa när det handlar om grov misshandel, mordförsök och så vidare. Även när det gäller brott som mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och rån borde gärningsmän kunna dömas för återkommande försök.
Revan behöver täckas av relevant lagstiftning, och med den nya påföljden försöker man göra just det. Det finns som sagt starka feministiska argument för detta, men vi ska också vara lite vaksamma när vi åberopar samhällsskydd. Några remissinstanser har markerat att denna grund för straffrätten har förekommit tidigare, på 1920-talet. De menar att vi borde se den politiska kontexten och att det finns risk att man överdriver tillämpningen och åter öppnar för att oskadliggöra så kallade oönskade element. Förra gången blev bland annat tvångssterilisering och rasbiologi en effekt. Vi ska därför vara vaksamma på hur vi använder begreppen, för jag skulle vilja påstå att detta med samhällsskydd kan vara lite lömskt.
Som har påpekats från talarstolen är det givetvis viktigt att vi upprätthåller rättssäkerhetsaspekter och rättsstatens principer. Här finns vissa tveksamheter i reformen. Lagrådet har markerat en del sådana men också markerat att man inte vill bromsa reformen och inte lägga sig i den rättspolitiska diskussionen. Det är en intressant markering från Lagrådet, och jag tror att den hänger ihop med de påståenden som har kommit från flera håll om att till och med Lagrådet skulle vara aktivistiskt och ta ställning i sådana frågor. Det gör man inte, och inte heller här. Man kommer dock med en del påpekanden om hur lagstiftningsprodukten borde förbättras, och regeringen har i flera fall tagit hänsyn till dessa synpunkter och beaktat kommentarerna.
Det handlar alltså om ett litet antal mycket allvarliga fall. Utredningens prognos är 45 fall per år. Jag menar inte att vi ska vara mindre varsamma med dessa personer, men vi bör ändå se proportionerna på vad vi riskerar om vi inte accepterar detta förslag. Det kan finnas fördelar med detta system som är viktiga att vinna.
Jag tycker att det är en poäng med hur man har konstruerat påföljden. Det fängelsestraff man skulle ha fått ändå utgör minimitiden, och sedan bedömer rättsväsendet återfallsrisken och sätter en ramtid i proportion till denna risk. Detta kan senare omvärderas. Man tar också hänsyn till typen av brott, och alla förstår av mitt och andras anföranden att det rör sig om väldigt allvarliga brott.
Hur bedömer man då risken för återfall och sätter ramtiden? Risken ska vara påtaglig, och den bedöms utifrån olika kriterier. Man säger dock inte exakt hur.
Man nämner bland annat att det är den gärning som kanske redan är aktuell i domstolen som visar på en farlighet och mängden av den typ av gärningar som har skett tidigare eller som är uppe i domstolsprocessen i den aktuella rättegången.
Man kan bedöma vilken typ av uppsåt det var. Var det planerat eller inte? Det får inte handla om tillfälligheter, utan det måste vara verkligt, seriöst allvar bakom brotten.
En annan intressant sak man nämner är att man ska försöka se om det möjligen finns en psykiatrisk problematik, alltså en problematik av psykisk art som inte når upp till att man skulle kunna döma rättspsykiatrisk vård.
Här finns en problematik som också är angelägen, nämligen: Hur ser den rättspsykiatriska vården ut i dag? När är det möjligt att döma till den påföljden? Har vi för strikta gränser? Vänsterpartiet tror det. Vi har flera gånger argumenterat för och yrkat på att vi borde utvärdera och kanske reformera den rättspsykiatriska vården.
Vår tanke är att vård är bättre och mer professionell inom de ramarna än vad som kan ske inom kriminalvården. Där handlar det nu mer om förvaring, inte minst utifrån de enorma överbeläggningar som hotar där redan nu. Vi har också andra alternativ att gå vidare med för att täppa igen den här revan på lite olika sätt.
Reformer inom rättspsykiatrin tror vi förstås på. Vi tror också på att vi skulle kunna använda teknik för att skydda och bevaka den som är potentiellt farlig på ett bättre sätt än vad som sker i dag, exempelvis med en preventionsboja.
Det här är ytterligare förslag som vi får arbeta vidare med. Med det sagt vill jag förstås också säga att Vänsterpartiet fortsatt markerar starkt för att vi bör arbeta förebyggande så mycket som vi bara kan och att vi bör satsa på en seriös rehabilitering.
Med det ställer jag mig bakom regeringens proposition.
Anf. 11 Ingemar Kihlström (KD)
Fru talman! I dag debatterar vi regeringens proposition med förslag om att införa en ny frihetsberövande påföljd i svensk rätt: säkerhetsförvaring.
Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut, som också debatten visar har ett brett stöd i utskottet och i kammaren. Jag ställer mig bakom propositionen. Det innebär att samtliga reservationer avstyrks,
Fru talman! Sverige har under tidigare år haft en mycket negativ utveckling vad gäller brottslighet. Grova våldsbrott, sexualbrott och organiserad kriminalitet ökade. I många fall gjorde de det i både en råare och mer systematisk form.
Mot den bakgrunden genomför regeringen nu en genomgripande omläggning av kriminalpolitiken. Det är inte fråga om små justeringar i marginalen. Det handlar om ett tydligt och nödvändigt perspektivskifte. Vi flyttar fokus från gärningsmannen till brottsoffret, från förövarens situation till samhällets behov av skydd.
Det innebär inte att rättssäkerheten ska urholkas, tvärtom. Det innebär att vi tydligare väger in att statens främsta uppgift är att skydda laglydiga människor från brott.
En central del i denna omläggning handlar om straffen. Det finns en grundläggande sanning som ibland förnekas i debatten. Den som är frihetsberövad kan inte begå nya brott ute i samhället. Det är inte en ideologisk ståndpunkt; det är ett faktum.
Därför måste vi våga dra slutsatsen att mycket farliga brottslingar ska vara inlåsta så länge de utgör en fara för andra. Det handlar om trygghet för brottsoffer, både nuvarande och potentiella, och det handlar om en trygghet för vårt samhälle.
Fru talman! År 2024 presenterades betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd. Det innehöll flera viktiga förslag om skyddet mot allvarlig brottslighet. Den här utredningen startades av förra regeringen strax innan valet, visserligen efter att vi som nu är i regering drivit frågan under många år.
Direktiven var från början inte tillräckliga. Det saknades avgörande verktyg. Det gällde bland annat möjligheten att hantera de farligaste individerna på ett sätt som fullt ut tar hänsyn till deras återfallsrisk.
Regeringen valde därför att agera. Genom tilläggsdirektiv gavs ett skarpare och mer ändamålsenligt uppdrag. Sedan dess har reformerna genomförts steg för steg, bland annat genom skärpningar av regelverket för villkorlig frigivning.
När det gäller allvarlig brottslighet ska nu en längre tid av straffet avtjänas innan man friges villkorligt. Är återfallsrisken hög har utrymmet för villkorlig frigivning minskats rejält.
Fru talman! Detta räcker inte. Det finns som debatten visar här ett tydligt glapp i det svenska påföljdssystemet. Vi har livstids fängelse som straff. Vi har också möjligheten att döma till rättspsykiatrisk vård.
Däremellan finns det en grupp gärningsmän som inte faller inom något av dessa system trots att de är mycket farliga. Det kan handla om personer som begår upprepade vålds- och sexualbrott och där risken för återfall är hög. De döms i dag till tidsbestämda straff. Det innebär att de oavsett risknivå ska släppas ut vid en bestämd tidpunkt. Det är inte rimligt. Samhället måste ha möjlighet att skydda sig om risken för nya allvarliga brott är påtaglig. Det är just detta som säkerhetsförvaring handlar om och syftar till.
Fru talman! Säkerhetsförvaring är en ny påföljd som innebär att en person kan vara frihetsberövad så länge det är nödvändigt för att skydda samhället. Det är viktigt att understryka att det inte är ett godtyckligt system. Det är tydliga och strikta kriterier.
För att påföljden ska kunna dömas ut krävs i huvudsak tre saker. Det ska röra sig om återfall i eller upprepad allvarlig brottslighet, det ska röra sig om en viss typ av brottslighet och det ska finnas en hög återfallsrisk.
Vad gäller det första kriteriet, att det ska röra sig om återfall i eller upprepad allvarlig brottslighet, innebär det att gärningsmannen antingen tidigare dömts för den typen av allvarlig brottslighet och återfallit i sådan brottslighet eller att gärningsmannen vid ett och samma tillfälle döms för flera brott.
Vad gäller det andra kriteriet handlar det om att det ska röra sig om en viss typ av brottslighet som är av ett visst allvar. Det ska innebära angrepp mot annans liv, hälsa, frihet och frid. Det kan till exempel handla om upprepade vålds- eller sexualbrott men även om människorov, rån och i vissa fall mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse.
Vid upprepad brottslighet, det vill säga att personen kanske tidigare är ostraffad men vid ett och samma tillfälle döms för till exempel flera våldtäkter, handlar det om att det också ska vara allvarliga brott. I det fallet handlar det om att ett fängelsestraff om sex år eller mer skulle ha dömts ut. I det tidigare fallet gällde det fyra år.
Det tredje kriteriet innebär att personen har en hög risk för återfall i brottslighet. Det kommer att fungera på ungefär samma sätt som det fungerar i dag med rättspsykiatrisk vård. Domstolen ska hämta in ett yttrande från Rättsmedicinalverket, som gör en bedömning av gärningsmannens återfallsrisk. Om dessa tre villkor är uppfyllda kan påföljden bestämmas till säkerhetsförvaring.
Fru talman! Den som döms till säkerhetsförvaring kommer först att avtjäna en minimitid motsvarande ett fängelsestraff som annars hade dömts ut. Därefter fortsätter frihetsberövandet inom en fastställd ram. Den avgörande skillnaden är att om risken för återfall kvarstår kan påföljden förlängas. Den kan förlängas igen så länge som det behövs om det är nödvändigt för att skydda samhället. Det är detta som gör påföljden tidsobestämd.
Besluten fattas av domstol och ska alltid bygga på aktuella och noggranna riskbedömningar. Samtidigt är det viktigt att säga att det här inte är en påföljd utan hopp eller riktning. När återfallsrisken minskar, vilket man har inriktningar och förhoppningar om, finns det möjlighet till en kontrollerad och stegvis utslussning.
Den dömde kan då efter domstolsprövning få tillstånd till villkorad utslussning med noggrann övervakning med tydliga föreskrifter. Syftet är tydligt: att minska risken för nya brott och möjliggöra för en säker återgång till samhället, men där samhället fortfarande har kontrollen.
Fru talman! Införandet av säkerhetsförvaring är ett avgörande steg i arbetet för att stärka tryggheten i Sverige. Det innebär att vi tar ansvar för att skydda människor i vårt land från de farligaste individerna. Det innebär att vi sätter brottsoffrens trygghet i första rummet. Det är ingen enkel reform. Det är en principiellt viktig förändring, men den är nödvändig.
Fru talman! Politikens uppgift är ytterst att värna människors frihet och trygghet. Den friheten hotas när människor inte vågar gå hem på kvällen, när kvinnor inte känner sig trygga och när barn växer upp i områden där våldet är närvarande. Därför måste vi agera.
Med denna proposition tar vi ett av de viktiga steg som behöver tas för att föra Sverige i rätt riktning. Här visar vi att farliga människor ska sitta inne så att alla andra kan gå fria. Det är en fråga om trygghet, det är en fråga om ansvar och det är en fråga om rättvisa.
Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.
(Applåder)
Anf. 12 Martin Melin (L)
Fru talman! I dag debatterar vi en ny straffpåföljd – säkerhetsförvaring. Det är ett tidsobestämt frihetsberövande.
Det finns många män som har begått upprepade vidriga brott – Hagamannen, Nytorgsmannen och Södermannen, för att bara nämna några. I vissa fall har straffen varit höga: 10, 12 eller 14 år. Man har dock blivit frisläppt efter halva eller två tredjedelar av tiden.
I vissa fall har straffen varit låga. Nytorgsmannen, till exempel, dömdes för 35 brott mot 19 kvinnor. Det var 7 våldtäkter, 8 sexuella ofredanden plus grov fridskränkning, barnpornografibrott och narkotikabrott. Han fick fem år och blev utsläppt efter tre år.
Jag antar att ingen här inne har pratat med någon av de 19 kvinnor som han utsatte för grova kränkningar, men jag lovar er att ingen av dem tycker att han skulle ha släppts ut efter tre år. Om man går ut på gatan och frågar folk tror jag inte heller att de tycker att han skulle ha släppts ut efter tre år. Jag tycker inte att han skulle ha släppts ut efter tre år.
De här personerna skulle med den nya straffpåföljden säkerhetsförvaring förmodligen ha fått sitta inlåsta under väldigt lång tid. Säkerhetsförvaring handlar om att hålla farliga personer inlåsta. Detta är personer som genom sin grymhet och sina upprepade brott och kränkningar har visat att de inte kan leva bland oss andra; de är helt enkelt för farliga. Staten, vi, och samhället är skyldiga att se till att de här männen inte kan skada personer, och då är inlåsning det enda alternativet.
Fru talman! Samhällsskyddet är viktigt. Brottsofferperspektivet är viktigt. Jag har en känsla av att politiker inte alltid har tyckt så, utan det har kanske varit lite mer fokus på gärningsmannen. Hur han ska han tas om hand? Hur ska hans tid i fängelset vara? Hur kan han få hjälp med sin rehabilitering och återanpassning? Det är bra, för vi vill ju helst att en person som har begått ett brott inte ska göra om det.
Men hur blir ett brottsoffer omhändertagen efter att hon har blivit utsatt? Vad har samhället gjort för henne? Förr i tiden var det ganska lite. En kvinna som hade blivit våldtagen blev körd till en gynmottagning där hon undersöktes, och om hon hade tur kunde en polispatrull sedan också köra henne hem. I annat fall var det nattbuss eller taxi som gällde. Det gjordes knappt någon uppföljning. Det var ingen som mötte upp där hemma och ingen som dagen efter åkte och frågade hur hon mådde. Hon var helt utlämnad till sig själv.
I dag fungerar det bättre, delvis för att man inom olika myndigheter har börjat få ett bättre brottsofferperspektiv. Man ser och förstår hur det är att vara ett brottsoffer. Men – och det här är viktigt – också civilsamhället har klivit fram, och det ska vi fortsätta att stötta. Det behövs fler skyddade boenden och kvinnohus.
Jag går nu tillbaka till ämnet säkerhetsförvaring. Jag hör vad Vänsterpartiet säger om att man ska dömas för det brott man har begått och inte utifrån hur farlig man är och hur stor risken för återfall är.
Jag har funderat lite på vad det där betyder och var jag landar i resonemanget. Jag förstår resonemanget, men jag håller nog ändå inte med. Det måste vara så att en domstol tittar på individen och frågar sig: Vad är det här för person? Vad är det för person som nu för tredje gången sitter här åtalad för våldtäkt och har dömts för våldtäkt vid två tidigare tillfällen? Jag tycker att man någonstans ska ta hänsyn till vad den här personen har gjort och till risken för fortsatt brottslighet.
Fru talman! Slutligen: Straffet säkerhetsförvaring är ett hårt straff. Därför krävs det mycket av domstolarna innan de utdömer det, och i förslaget ingår också att det ska göras noggranna riskbedömningar, så kallade riskutredningar.
Jag känner mig personligen trygg med den nya straffpåföljden, som är både nödvändig och i mitt tycke rättssäker.
Jag yrkar därför bifall till propositionen.
(Applåder)
Anf. 13 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Jag ställer mig frågande till påståendet som nyss framfördes från talarstolen av Martin Melin att Vänsterpartiet inte skulle bry sig om återfallsrisken.
Jag tycker att jag nyss argumenterade för precis det motsatta i talarstolen. Vad bygger du ditt påstående på, Martin Melin?
Anf. 14 Martin Melin (L)
Fru talman! Jag bygger det på en reservation som ni hade till propositionen där det stod att återfallet inte skulle vara det viktigaste, utan vad individen har begått för brott här och nu. Missuppfattade jag i så fall reservationen?
Anf. 15 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Vi har ingen reservation; vi har ett särskilt yttrande.
Där argumenterar vi inte för att man ska bortse från återfallsrisken, utan snarare för hur man ska hantera den: Är det här den bästa vägen, eller ska vi också överväga rättspsykiatrisk vård? Borde kanske gränserna mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård utredas och ses över för att kunna fungera på ett bättre sätt?
Sedan är det ändå möjligt att förvaringsstraffet skulle behövas, men i så fall kanske i en mindre reva. Vi har absolut inte argumenterat emot att man ska bedöma återfallsrisken.
Anf. 16 Martin Melin (L)
Fru talman! Då tar jag tillfället att till protokollet få fört att jag hör vad Vänsterpartiet säger. Jag uppfattar det som att Vänsterpartiet och jag delar synen att även återfallet ska vara viktigt och tas hänsyn till vid en domstolsförhandling och ett beslut om dom. Vi är överens om detta.
Jag vill få fört till protokollet att jag alltså reviderar det jag sa i mitt anförande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 12.)
Beslut, Genomförd
Protokoll med beslut
- Protokoll 2025/26:92 Onsdagen den 18 marsProtokoll 2025/26:92 Säkerhetsförvaring - en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Regeringens lagförslag
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om verkställighet av säkerhetsförvaring,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i passlagen (1978:302),
4. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
5. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
6. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
7. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
8. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,
9. lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,
10. lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251),
11. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
12. lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
13. lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål,
14. lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302).Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:95 punkterna 1-14 och avslår motionerna
2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkande 8,
2025/26:3234 av Marléne Lund Kopparklint (M) yrkande 1,
2025/26:3477 av Marléne Lund Kopparklint (M),
2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 58,
2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 20,
2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkandena 1 och 2 samt
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 1 och 3.- Reservation 1 (C)
- Reservation 2 (MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (C) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 93 0 0 13 SD 62 0 0 9 M 60 0 0 8 C 0 21 0 3 V 15 0 0 7 KD 17 0 0 2 MP 0 0 16 2 L 10 0 0 6 - 2 0 2 1 Totalt 259 21 18 51 Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 2, 4 och 5.- Reservation 3 (MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (MP) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 93 0 0 13 SD 62 0 0 9 M 60 0 0 8 C 20 1 0 3 V 15 0 0 7 KD 17 0 0 2 MP 0 16 0 2 L 10 0 0 6 - 3 0 2 0 Totalt 280 17 2 50 Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 6.- Reservation 4 (C, MP)
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.