Miljölagstiftning, m.m.

Anf. 118 LARS LINDBLAD (M)

Fru talman! Jag ska inte fortsätta diskussionen om finansutskottets betänkande för i morgon, men jag kan konstatera att Sonia Karlsson sannerligen inte är ensam om att inte ha förstått den tekniska bakgrunden till att pomperipossaeffekterna uppstår. Det är ett konstaterande av hur det går till. Det finns många olika sätt att tekniskt förändra detta. Vi är överens om att vi vill ha bort de s.k. pomperipossaeffekterna. Det går att göra på flera olika sätt. Så kan vi lägga den frågan åt sidan. Det är lite tråkigt att ni inte ser mer seriöst på för- slagen. T.ex. har socialutskottet avstyrkt yrkanden om att det ska finnas fler privata vårdgivare och mer mångfald. Vidare skriver utskottet att det - underför- stått - inte behöver tas fram statistik om befintliga vårdgivare. Det håller ni med om. Det finns ett yrkande om att ta fram information om hur det är med det kommunala skolvalet. Det yrkandet är inte ens omnämnt eller kommenterat av utbildningsutskottet. Finansutskottet ger som svar på det yrkandet att utskottet håller med utbildningsut- skottet, dvs. håller med om att tiga. Det kallar jag inte för att ta diskussionen om utvecklingen av skrivelsen om utvecklingen inom den kommunala sektorn riktigt på allvar - trots allt. Vi kanske inte skulle behöva väcka motioner flera gånger om samma sak om majoriteten visade att man är beredd att inte bara läsa innantill utan även att ägna någon liten halv kvart åt att tänka efter om det ligger någonting i förslagen. Sonia Karlsson kanske i sak kan förklara vad det är för fel på idén att vi alla i Sverige skulle kunna få veta om den lagstiftning som Göran Persson som skolminister genomdrev fungerar, dvs. att barn ska ha rätt att välja mellan olika kommunala skolor.

ESKIL ERLANDSSON (C)

Anf. 119 ESKIL ERLANDSSON (C)

Fru talman! Vi i riksdagen fattade beslut förra året om att förändra de pomperipossaeffekter som Karin Pilsäter hänvisar till. T.o.m. expertutredningen, som i och för sig ville ändra på utjämningssystemet, skriver att riksdagen har fattat beslut och att sådana effekter inte finns längre. Däremot tycker man att det är ett krångligt system, men vi har fattat beslut. Det är en ändring av kompensationsgradens nivå. På sikt är det bra att jämföra privat och kommunal vård. Just nu håller vi på att bygga upp en databas för att ha möjlighet att kunna jämföra mellan kommuner- na i landet, ta fram bra kvalitetsmått, få en diskussion om skola, vård och omsorg, kostnader osv. I förläng- ningen leder det till att vi kan göra andra jämförelser.

Anf. 120 HARALD NORDLUND (Fp)

Fru talman! Jag ska yrka bifall till förslaget i be- tänkandet. Jag ska i likhet med Sonia Karlsson bekla- ga att jag fortfarande inte ser Lena Ek i salen. Jag får ställa frågorna till protokollet och hoppas på att hon återvänder till statsrådet Lövdéns anförande. Den debatten kan tas då. Jag tänkte börja med att citera ur Lena Eks reser- vation nr 2: "Det är därför nödvändigt att försvara de grundläggande principerna i skatteutjämningssystem- et. Oönskade effekter som följer av systemets nuva- rande tekniska konstruktion får inte tillåtas rubba grundvalarna för utjämningssystemet." Lennart Hedquist sade tidigare i debatten att ut- jämningssystemet är perverst, grundlagsstridigt och bör snarast bytas mot ett nytt system. Han tänker votera på reservation 20. Den stora paradoxen är sedan - och det har Sonia Karlsson redan varit inne på - att Lena Ek, Lennart Hedquist, Karin Pilsäter och Per Landgren har skrivit en gemensam reservation till morgondagens budget- betänkande, där det står att utjämningssystemet måste reformeras. Dessa partier - Centerpartiet och Mode- raterna - ska reformera det här systemet! Det är så att man skulle vilja gratulera Centern och Moderaterna att de har lyckats med konststycket att skriva ihop sig i denna fråga. Jag blir oerhört nyfiken på hur förslaget ska se ut. Det finns ett någorlunda konkret förslag, nämligen det som presenterades i mars av Lennart Hedquist och hans moderata kolleger. Förslaget innebär konkret att i storleksordningen 90 % av 450 miljoner kronor, betalat av alla räknat per invånare, omfördelas till förmån för nio kommuner i Storstockholmsområdet. 245 miljoner kronor hamnar i Stockholm, 40 miljoner kronor i Täby, 32 miljoner kronor i Lidingö och 9 miljoner kronor i Danderyd. Jag upprepar återigen att Lena Ek inte är här, men jag vill väldigt gärna höra Lena Eks kommentar till frågan om det kluvna Sveri- ge. Är det den typen av förslag det handlar om, eller är det kanske rentav förslag åt ett helt annat håll? Det finns också en paradox i den moderata argu- mentationen. Man vill ge incitament till tillväxt. Det låter ju bra. Tror ni moderater att det är kommuner och landsting som skapar tillväxt? Jag trodde att den moderata filosofin i grunden var att det är företagen och kapitalismen som skapar incitament och tillväxt. Ni vill ju, som jag har förstått det, avlöva all kommunal näringspolitik och framför allt landstings- näringspolitik. Ni kanske menar något helt annat med tillväxt? Täby t.ex. tappade ju 212 invånare 1999 och 356 invånare år 2000. Hur gick det till? Jag tror att en huvudförklaring är att man ju inte bygger för unga människor, man bygger inte för lågavlönade. Man försöker på olika sätt bli av med arbetslösa och un- derprivilegierade människor. Därmed skapar man tillväxt i den meningen att man koncentrerar kommu- nen till den välbeställda moderatröstande högin- komsttagarkategorin. Därmed kanske totalinkomsten ökar, men befolkningen minskar. Är det det som är rekommendationen till de fatti- ga kommunerna? Alla ska nu bedriva sådan moderat tillväxtpolitik. Då får man exportera de arbetslösa och oönskade till andra länder. Per Landgren efterlyste Vänsterpartiets syn på kommunalt självstyre. Vi är principiellt starka an- hängare av principen om kommunalt självstyre. Jag vill passa på att säga att jag blir något oroad av en del av de tongångar som på senare tid hörts från bl.a. statsministern både när det gäller det regionala och det kommunala självstyret. Jag och Vänsterpartiet är också starka anhängare av individuell frihet. Kommuner har rätt att driva högerpolitik, om de har valt en sådan majoritet. Men lika mycket som vi faktiskt har rätt att stifta lagar som t.ex. hindrar en part i ett äktenskap att sälja ut bordssilvret och annat som familjen har sparat ihop under decennier har vi rätt att hindra kommuner att på mycket kort tid sälja ut egendom som Sveriges samlade skattebetalare under decennier har investerat i - i det här fallet en social bostadspolitik, för att ta exemplet med allmän- nyttan. Det måste finnas en rimlig möjlighet för denna riksdag att ta beslut som påverkar sådant beteende. Självklart har det kommunala självstyret sina gränser på samma sätt som den fria individen i t.ex. äktenskapet har sina gränser. Jag ska inte fördjupa mig i den katolska lagstift- ningen, som Per Landgren kanske skulle vilja ha en del av. Det finns ju länder i södra Europa med en lagstiftning som i princip ger mannen all makt över ekonomin. Jag hoppas inte och tror inte att det är den typen av lagstiftning som Per Landgren skulle vilja tillämpa på alla nivåer. Till sist vill jag säga några ord till kommunmi- nister Lövdén. Sonia Karlsson säger, med rätta, att kommunsek- torn har fått ett antal miljarder på senare år. Det är ju bra. Vi vänsterpartister tar åt oss lite av äran för det. Vi har varit pådrivande för detta. En del av det som står i den kristdemokratiska re- servationen är faktiskt sant. Kommuner och landsting tappade mer pengar än så under första halvan av 1990-talet och fram till 1996-1997. Fortfarande lig- ger den samlade resursmängden lägre. Jag vet att det beror på den djupa krisen bl.a. Fortfarande är den kommunala konsumtionstill- växten lägre än den allmänna ekonomiska tillväxten. Det betyder att kommuner och landsting stadigt tap- par andel av den samlade ekonomin. Samtidigt har vi den välkända effekten att produktivitetsutvecklingen är snabbare i framför allt industrin och delar av den privata tjänstesektorn. Därmed får man ett behov av att ha likvärdiga förhållanden att tillföra ökande an- delar till kommuner och landsting. Jag skulle vilja höra kommunministern problema- tisera detta och gärna säga någonting om behovet av att vi i nästa års budget och åren framöver tillskjuter mera resurser till kommuner och landsting. Det räcker inte med enbart resurser. Det krävs också strukturella reformer. Jag skulle vilja höra kommunministern säga något, gärna med darr på stämman, om hur oerhört viktigt det är att vi får mer resurser till kommuner och landsting.

ESKIL ERLANDSSON (C)

Anf. 121 ESKIL ERLANDSSON (C)

Fru talman! Jag ska uppehålla mig kring frågan om tillväxt. Tillväxten skapas ju av människor och företag. Om man ser det ur kommunalt perspektiv genererar tillväxt också kostnader. I regel måste man få ökade utgifter för att åstadkomma tillväxten, och det borde i sin tur leda till att man får tillbaka det i form av ökade intäkter. Det stora problemet med dagens utjämningssys- tem, som det är konstruerat, är att om en kommun investerar i att underlätta tillväxt och få människor och företag som generar tillväxten, går kostnaderna på kommunbudgeten men man får inte behålla intäk- terna. Jag har tagit det mycket konkreta exemplet med Älmhults kommun i år. Det finns andra kommu- ner som är motsvarande exempel det senaste året. Det finns, som Johan Lönnroth vet, exempel föregående år. Det finns kommuner som får tillväxt på andra grunder. Johan Lönnroth har nämnt att effekten av regeringens segregationspolitik ger sådana effekter i t.ex. Täby och Danderyd. I grunden vill jag påtala att det går att skapa ett fungerande skatteutjämningssystem där man utjämnar för struktur och skattekraft och samtidigt stimulerar tillväxt. Dagens system är starkt tillväxtfientligt samtidigt som det strider mot den svenska grundlagens lydelse.

Anf. 122 HARALD NORDLUND (Fp)

Fru talman! Är det regeringens segregationspolitik som har åstadkommit problemen i Täby och Dan- deryd? Hörde jag rätt? Är inte Lennart Hedquist överens med mig om att en orsak till att Täby har tappat folk är att man inte bygger för unga och att man försöker organisera kommunen så att man ytter- ligare koncentrerar höginkomsttagarna dit? Det är väl inte särskilt dyrt, Lennart Hedquist? Kostar det en massa pengar att inte bygga för unga och arbetslösa? Det är väl tvärtom ganska billigt? Det är just den typ av kommun ni vill ge mer pengar. I ert förslag vill ni sätta in mer i denna kommun, som ytterligare koncentrerar sin befolkning till högin- komsttagare. Det är fullständigt obegripligt. Tala inte om Älmhult. Tala om Täby, och tala om för mig varför Täby ska ha mer pengar - en kommun som satsar på att ytterligare bidra till segregationen genom att se till att enbart höginkomsttagare blir kvar.

ESKIL ERLANDSSON (C)

Anf. 123 ESKIL ERLANDSSON (C)

Fru talman! Johan Lönnroth skulle kunna besvara frågan: Varför får inte Älmhult behålla de pengar som är genererade där på grund av att de vanliga arbetarna fick högre lön 1999? Om vi återgår till Täby och Danderyd vill jag säga att effekten där mycket tydligt är en effekt av rege- ringens segregationspolitik. I de kommunerna har man taxeringsvärden och boendeskatter som blir så höga att människor med vanliga inkomster inte har råd att bo kvar i kommunerna. Man flyttar ut och säljer till andra bättre bemedlade människor. Skatte- kraften stiger av den anledningen. Kommunalråden i både Täby och Danderyd har påtalat att den ökande skattekraften i de här kommu- nerna är en effekt av den politik som regeringen har drivit. Det har ökat skattekraften i de kommunerna väldigt starkt de senaste åren. Det är en segregations- politik som ligger bakom det. Sedan är det en annan sak att vi nu samtidigt har ett skatteutjämningssystem som fungerar så att ju fler höginkomsttagare som flyttar till Täby och Danderyd, desto sämre blir respektive kommuns ekonomi, efter- som de då får betala ännu mer till det inomkommu- nala utjämningssystemet.

Anf. 124 HARALD NORDLUND (Fp)

Fru talman! Jo då, fastighetsskatten kan ha sina problem för låginkomsttagare som bor i områden där taxeringsvärdena stiger. Jag förnekar inte det. Det är därför som vi nu förhoppningsvis äntligen har för- handlat fram den här begränsningsregeln, för att åt- minstone mildra de problemen. Lennart Hedquist kan inte på allvar hävda att grundorsaken till det förhållandet att vissa kategorier är koncentrerade till moderatledda kommuner skulle vara regeringens segregationspolitik och fastighets- skatten. Kan Lennart Hedquist åtminstone inte erkän- na att det bidrar något att man över huvud taget inte satsar på att organisera kommunen så, på att bygga bostäder för unga människor, t.ex. billiga hyresbostä- der? De moderata kommunpolitikerna vill ha sitt eget lilla överklassgetto, om jag nu ska använda ett starkt ord. Det är den grundläggande förklaringen. Det är den typen av kommuner som ni vill gynna. Det är klar och skär, gammal klassisk högerklasspoli- tik. Det är det som det handlar om i praktiken.

Anf. 125 LARS LINDBLAD (M)

Fru talman! Johan Lönnroth blir fångad av sin egen retorik, när han försöker konfessionalisera lag- stiftningen och skrämmas med katolsk lagstiftning. Vad är det för lagstiftning Johan Lönnroth vill driva fram då? Är det hednisk lagstiftning? Är det lagstift- ning med syndikalistiska stänk eller marxistiska stänk? Så kan vi ju inte hålla på. Sedan vänder Lönnroth plötsligt och säger att en del i vår reservation om kommunalekonomi faktiskt är sant. Det var ju fascinerande! Han använder i stort sett den argumentering som naturligtvis är förankrad i Kommunsverige och Landstingssverige, och så vill han att ministern ska problematisera det. Men ni är ju själva med där! Johan Lönnroth sä- ger, fru talman, med darr på stämman ungefär att ministern väl kan tillskjuta resurser. Det är inte det som är problemet. Problemet är att också ni i Väns- terpartiet undergräver kommunsektorn genom att urholka skattebasen. Sedan kommer ni med stora fanfarer över statsbidrag. Om ni på allvar menar något med kommunal självstyrelse handlar det om att i långt större utsträck- ning än nu vara ekonomiskt oberoende. Hur kan man förena självstyrelse med ekonomiskt beroende, Johan Lönnroth? Lämna retoriken och kom in på sakfrågan!

Anf. 126 HARALD NORDLUND (Fp)

Fru talman! Jag får nog säga att höjdpunkterna i retorisk talekonst brukar kristdemokraterna stå för, inte bara Alf Svensson utan också andra. Jag sade - och det står jag fast vid - att det är sant som det står i den passage i den kristdemokratiska reservationen som handlar om att det inte minst var genom egenavgifterna som mycket pengar berövades kommuner och landsting. Det har också vi vänster- partister hävdat länge. Det handlar om historien. Det handlade också om tiden före 1994, då vi var med om en del uppgörelser om budgetsanering. Det som är retoriken, och det som jag inte på nå- got sätt ställer upp på i den kristdemokratiska politi- ken och i reservationen, är att det inte finns någon substans i kritiken. Ni har ju själva en politik som i grunden ligger ganska nära den moderata. Det är inte så att kommuner och landsting eller vården skulle tillskapas några fler resurser med kristdemokratisk politik. Det är en ren och skär anka. Så är det inte. Men den debatten får vi väl fortsätta vid något senare tillfälle.

Anf. 127 LARS LINDBLAD (M)

Fru talman! Det där var ju ett bevis på det jag ta- lade om, dvs. ganska tom retorik. Men det kan vi käbbla om. Jag tror inte att Johan Lönnroth har läst vår mo- tion - det låter inte så. Vad är ni faktiskt beredda att göra för att stärka den kommunala självstyrelsen? Johan Lönnroth tror på den, men han har inte definie- rat den. Han har inte gett någon ideologisk motive- ring. Det kanske är mycket att kräva av Johan Lönn- roth, när han vill bråka med moderaterna om utjäm- ningssystemet. Vad är ni beredda att göra? Jag hävdade en sak. Jag kom med påståendet att man inte kan ha självstyrelse utan en högre grad - egentligen absolut, naturligtvis - av ekonomiskt obe- roende. Nu ser vi en trend där det ekonomiska bero- endet av staten ökar. Ni säger att ni är för kommunal självstyrelse men säger sedan inte ett ord om vilken strategi ni har för att stärka den. Någon harmoni finns det väl med Johan Lönnroths partikamrater ute i lan- det som ändå driver tanken på kommunal självstyrel- se. Upp till bevis nu, Lönnroth!

Anf. 128 HARALD NORDLUND (Fp)

Fru talman! Det grundläggande för ekonomiskt oberoende för kommunerna, möjligheten att bygga den kommunala välfärden, är skattebasen, att man kan få behålla en stor och stark skattebas. För det är den fulla sysselsättningen grundläggande, att vi klarar sysselsättningsmålet och att vi långsiktigt klarar oss upp till full sysselsättning. Jag kan gärna vara självkritisk; jag tycker inte att vi har kunnat åstadkomma tillräckligt mycket pengar till kommuner och landsting, och vi måste i nästa års budget se till att det tillförs mera pengar till kommu- ner och landsting. Men jag tror faktiskt att mina par- tikamrater men också väldigt många andra, framför allt alla de i norra Sverige som bor i kommuner som i dag har problem, vet - även om de är kritiska - att Per Landgren tillsammans med Lennart Hedquist och deras kamrater kommer att sänka skatterna, kommer att beröva dem skattebaser, kommer att flytta pengar- na till Danderyd och Täby och att de fattiga kommu- nerna kommer att förlora på det. Det vet större delen av svenska folket, förhoppningsvis också i nästa års val.

Anf. 128 HARALD NORDLUND (Fp)

INGEGERD SAARINEN (Mp)

Anf. 129 INGEGERD SAARINEN (Mp)

Fru talman! Det har varit en något spretig debatt, som har handlat om väldigt många olika ting. Jag ska försöka, även om jag säkert inte kommer att klara av det, att uppehålla mig vid de frågor som tas upp i skrivelsen. Skrivelsen är ett viktigt instrument för just det Ka- rin Pilsäter tog upp i debatten, nämligen behovet av att kontinuerligt utvärdera och följa utvecklingen i den kommunala sektorn. Det är inte ett självändamål i sig, utan det beror på att vi på det nationella planet sätter upp tydliga mål för välfärdspolitiken. Då måste vi naturligtvis också kunna mäta och stämma av det mot utvecklingen i kommunerna och landstingen - de kommuner och landsting som har i uppgift att utföra och som utför det allra mesta av välfärdsarbetet i Sverige. Det är också viktigt att se vad det handlar om. Det handlar ytterst inte om någon sorts teknik och någon sifferexercis, utan det handlar om att vi ska se till att alla människor har möjligheter till bra offentlig ser- vice, skola, sjukvård, bra barnomsorg och äldreom- sorg. Kontinuerligt uppföljningsarbete är i det sam- manhanget av stor betydelse. Jag har också ambitionen, liksom regeringen, att förbättra och förfina instrumenten för uppföljning och kunna göra det tydligare hur verksamheten fungerar i relation till de mål som riksdag och regering sätter upp. Huvudprinciperna för den generella välfärden är att den ska fördelas efter behov och inte efter ekono- miska resurser. Därför ska ansvaret för människors grundläggande sociala rättigheter även i framtiden åvila det offentliga. Det är en ingång i inledningen till den skrivelse som vi har överlämnat till riksdagen. Under 90-talet och framåt har andelen entreprena- der och privata lösningar i kommuner och landsting ökat. På en del håll har det tillfört ett mervärde till den offentliga servicen. Ökad valfrihet och alternativa driftsformer får dock aldrig genomföras till priset av vidgade klyftor och ökad segregation. Det är också en viktig utgångspunkt. Ett system där vinstintresset tar överhand leder till en utarmning och försvagning av kvaliteten i verk- samheten. I ett sammanhållet välfärdssystem har alla intresse av att verksamheten och kvaliteten är så bra som möjligt. Det skapas en garanti för att också de mest utsattas intressen tas till vara. Det är en viktig utgångspunkt för socialdemokratin och regeringens inställning till utvecklingen av välfärdssamhället. Vaktslåendet och bevarandet av det generella väl- färdssystemet är ett fundament. Fru talman! Vi kan i den skrivelse som avgivits till riksdagen notera att kommuner och landsting har gått från mycket kraftiga underskott till en avsevärt förbättrad ekonomisk situation. Resultatet år 2000 beräknas till 9,2 miljarder för kommunerna. Det ser något dystrare ut för landstingssektorn. De ekono- miska problemen är generellt svårare inom lands- tingssektorn. Jag återkommer till det. Vi kan också se att alltfler kommuner och lands- ting bedömer att de kommer att nå ekonomisk balans senast 2002. I våras bedömde 269 kommuner och 18 landsting att de kommer att nå det målet 2002. Det är också påtagligt att situationen i kommunsektorn av- sevärt har förbättrats. Vilka är då förklaringarna till det? Förklaringen är den samhällsekonomiska utveck- lingen, till följd av den ekonomiska politiken som vi under ett skede av 90-talet bedrev i nära samverkan med Centern och som vi under de senaste åren bedri- vit tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Den ekonomiska politiken med stark tillväxt och ökad sysselsättning har inneburit att de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och landsting för- bättrats. Det syns väldigt klart på kommunsektorns skat- teintäkter, Per Landgren. De har ökat med 70 miljar- der sedan 1996. Sett i relation till statsbidragsökning- en på 24 miljarder har tre fjärdedelar av resurstill- växten i kommun- och landstingssektorn motsvarats av ökade skatteintäkter. Det är sysselsättningen, att fler finns i jobb och att arbetslösheten sjunker, som nu genererar kraftigt ökade skatteintäkter i kommun- sektorn, precis som i den statliga sektorn. Det finns också en annan förklaring, som vi ibland bortser från i debatten. Sysselsättningsutvecklingen och den sjunkande arbetslösheten leder också till att kostnaderna för socialbidrag reduceras kraftigt. De reducerades med 9 %, 1 miljard kronor, år 2000 i förhållande till 1999. Jämfört med 1997 innebär det en minskning med nästan 3 miljarder i socialbidrags- kostnader för kommunerna. Det är resurser som kan användas till andra viktiga kommunala ändamål. Framför allt har den utvecklingen betytt oerhört mycket för många människor som har fått ett jobb och blivit oberoende av socialbyråerna. Den positiva ekonomiska utvecklingen i kom- munsektorn ger nu också klara effekter. Sysselsätt- ningen ökar i kommunsektorn. De siffror som redovi- sas i skrivelsen är snarast en underskattning, eftersom det har skett en ökning av antalet anställda i kommu- nala entreprenader under senare år som inte kan avlä- sas i statistiken. Det ger också effekter i form av kvalitetsförbättringar. Vi har pekat på några sådana i skrivelsen: ökad personaltäthet på fritidshemmen, fler kommuner jobbar med kvalitetsarbete i äldreomsor- gen, Kunskapslyftet, att fler går vidare till högskola efter avslutad gymnasieutbildning. Det är några ex- empel på kvalitetsförbättringar när det gäller kommu- nala verksamheter. Det ska också konstateras att skrivelsen visar på andra saker. Den visar på att vi inte har klarat kapa- citeten inom primärvården, att vi fortfarande har brister i utbyggnaden av särskilt boende inom äldre- omsorg, att personaltätheten i skolan är otillräcklig. Det är därför som regeringen, tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet, har gjort och gör stora insatser de kommande åren riktade till sjukvården, primärkommunernas äldreomsorg, psykiatri och till skolan, för att lyfta de områden där det fortfarande finns eftersatta behov. Lennart Hedquist och Per Landgren säger å ena sidan att det finns brister. Men era förslag spretar åt olika håll. Ni har ju ambitionen att ta över regerings- makten. Moderaterna föreslår neddragningar av stats- bidragen till kommun- och landstingssektorn med 14½ miljarder kronor. Moderaterna motiverar det rått med att skatteintäkterna ökar så kraftigt i kommun- sektorn så man inte behöver ökade statsbidrag. Krist- demokraterna redovisar också ett budgetalternativ som innebär minskade statsbidrag till kommunsek- torn på några års sikt, inte i samma storleksordning som moderaterna, men trots allt. Ni vill alltså minska utrymmet i kommunsektorn. Samtidigt säger ni, framför allt Per Landgren, att det finns brister på olika håll. Ni bär också ansvar för den politik som bedrivs i Stockholms kommun och Stockholms läns landsting. Där har ni prioriterat minskade skatteinkomster framför viktiga välfärds- satsningar. Per Landgren pratar om att skatteinkomsterna måste ökas när man står på egna ben. Men här i Stockholmsregionen sänker ni skatteinkomsterna genom att reducera både landstingsskatt och kommu- nalskatt i Stockholms kommun, tillsammans med moderaterna. Det får vara någon logik i argumenta- tion. Fru talman! Låt mig även kommentera Johan Lönnroths fråga om hur jag ser på den kommunale- konomiska utvecklingen under de kommande åren, om det inte finns behov av ökade satsningar. Vi har gjort ökade satsningar på skolan och vården. Låt mig problematisera det något. Jag kan se behov av ökade satsningar för att klara välfärden i de delar av landet som har en fortsatt svag utveckling. Det drar starkt i vissa delar av landet, så starkt att man t.o.m. anser sig ha råd att sänka skatten. Då ska vi väl inte pytsa ut mer generella statsbidrag, så att man kan fortsätta sänka kommunalskatten. Det finns delar av landet som det inte går så bra för. Vi har genom pengar från Kommundelegationen och Bostadsdelegationen och andra insatser försökt klara av att även i de kommunerna upprätthålla en anstän- dig och bra service för kommunmedborgarna. Jag kan säga att jag känner oro för utvecklingen framöver. Vi jobbar med de frågorna. Vid sidan av att slå vakt om ett långtgående ut- jämningssystem kan jag se behov av att hitta andra instrument för att möta tappade skatteinkomster och minskade statsbidrag som följer av att befolkningen minskar. Jag tycker att Lena Ek ska kommentera det efter den tidigare debatten. Jag vill göra ytterligare en reflexion med anled- ning av vad Johan Lönnroth säger. Det finns under de kommande åren ett perspektiv där de demografiska förändringarna inte slår igenom så kraftigt. Men un- der perioden 2015-2030 ökar antalet äldre oerhört kraftigt. Det kommer att finnas 700 000 fler svenskar över 65 år 2030. Här tornar upp sig en stor utmaning för oss, personalförsörjningsmässigt men också re- sursmässigt för att klara vård och omsorg för en väx- ande äldre generation i Sverige. Vi får vara något försiktiga just nu att dra på och expandera den kommunala sektorn generellt om vi ska ha förutsättningar att möta den utmaning som kommer i framtiden. Ökade insatser för de delar av landet som har kvarstående problem är en angelägen fråga att vi borrar lite mer i, tänker lite mer kring och försöker att hitta instrument för. Det finns problem regionalt, som Lena Ek säger. Jag ska kommentera det lite grann. Jag ser också problem när det gäller de sociala klyftorna i stor- stadsområdena. Det olyckliga för Lena Ek är att hon företräder ett parti som säger sig vilja samarbeta med Moderaterna i regeringsställning. Då får jag inte ihop det. Fokuserar man på regionala klyftor och sociala klyftor är Moderaterna inte en lämplig partner att hålla i handen om man vill göra något åt problemati- ken. När det gäller de regionala klyftorna behövs inte bara insatser för att hjälpa kommunerna. Det är inte bara kommunala skatteutjämningssystemet och håll- fastheten i och vaktslåendet om det. Det handlar ock- så om mer offensiva regionalpolitiska insatser och infrastrukturinsatser. Där kommer regeringen i början på hösten att presentera både en regionalpolitisk pro- position och en infrastrukturproposition. Det handlar om att utveckla landets mindre och medelstora högskolor och fortsätta satsningen att skapa tillväxtmotorer runtom i Sverige. Det handlar om att genomföra de regionala tillväxtavtalen. Det handlar naturligtvis om att fortsätta arbetet med kommuner som har problem via Kommundelegatio- nen och Bostadsdelegationen. Ett instrument som har diskuterats väldigt mycket under debatten här är utjämningssystemet. För mig är det kommunala utjämningssystemet klassisk fördel- ningspolitik. Det är ett grundläggande verktyg för att överbrygga klyftor såväl mellan människor i landet som mellan regioner. En långtgående fördelning mellan landets starka och mest utsatta kommuner och regioner är en förutsättning för att garantera alla lan- dets invånare invånare en bra välfärdsservice. Om det inte funnits en långtgående utjämning skulle invånarna i Borgholm tvingas ha en kommunal skatt på 52 kr för att få samma service som i invånar- na i Danderyd hade behövt betala 16 kr för. Invånarna i Botkyrka skulle ha behövt betala 38 kr för att få ut samma service som Danderydsborna hade behövt betala hälften för. Så starka effekter har det kommu- nala utjämningssystemet. Jag förstår att Moderaterna och även i viss mån Kristdemokraterna har problem när man konfronterar dem med de siffrorna. De är nämligen emot i princip all fördelningspolitik. Det gäller självklart också den kommunala utjämningen. Nu försöker Lennart Hedquist vara lite mer nyan- serad i riksdagsdebatterna, och jag uppskattar det. Det förslag som Lennart Hedquist har presenterat får just de effekter som Johan Lönnroth har påvisat. Man tar från landet i övrigt och ger till ett antal Stockholm- skommuner. Men det är inte riktigt samma dramatik som i den politik som moderaterna i Stockholm förespråkar. De går fräckt ut och säger i sina informationskampanjer: Med moderat regeringspolitik skulle Stockholms läns landsting inte behöva betala något för utjämningen. De anlitar konsulter som gör reklampelare runtom i Stockholm. Där sägs att varje stockholmare betalar 2 000 kr, eller vad det nu är, till landets övriga kom- muner. De för vulgärpropaganda om att de pengar som fördelas från rika till mer fattiga kommuner leder till satsningar och misskötsamhet i de fattigare kom- munerna. Jag skulle vilja att Lennart Hedquist, som ändå framstår som en seriös politiker, klart från talarstolen i dag tar avstånd från det agerande som moderaterna i Stockholms kommun och moderaterna i Stockholms läns landsting bedriver. Så till Lena Ek. Jag efterlyste ett klargörande från Lena Ek om utjämningssystemet mot bakgrund av den debatt som har varit om det betänkande från finansutskottet som jag tror kommer att behandlas i morgon. Det har traditionellt funnits en väldig sam- syn mellan Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljö- partiet kring utjämningssystemet. Det skulle vara utomordentligt olyckligt och skicka fel signaler till landets kommuner om vi bryter upp den samsynen. Ett klargörande på den punkten leder åtminstone till att det blir klart för landet att Centerpartiet står bakom utjämningssystemet. Det blir inte klarare för landet vad som skulle hända vid ett eventuellt bor- gerligt regeringsinnehav. Den förvirringen och osä- kerheten får vi leva med, precis som på många andra områden. Det finns ju inget klart borgerligt regerings- alternativ för hur vi ska hantera frågor som har bärig- het på kommunsektorn. Fru talman! Införandet av det kommunala utjäm- ningsystemet var tillsammans med införandet av de generella statsbidragen en viktig del i att stärka just det kommunala självstyret, som här har diskuterats. Det finns en stark koppling mellan kommunernas ekonomiska förmåga och möjligheten att upprätthålla ett levande kommunalt självstyre. Medborgarnas tilltro till det kommunala självsty- ret är beroende av att de upplever sig rättvist och likvärdigt behandlade jämfört med invånarna i andra kommuner och landsting. Det är beroende av att de upplever att de kan få tillgång till vård, skola och omsorg på någorlunda likvärdiga villkor i hela landet. Om medborgarna inte ser att kommunerna kan tillhandahålla de tjänster och den verksamhet som de efterfrågar och behöver kommer de att ställa krav på att andra aktörer ska ta över ansvaret för den kommu- nala självstyrelsen. I så fall försvagas den kommunala självstyrelsen, den kommunala demokratin och den generella välfärden. Jag är en varm anhängare av det kommunala självstyret. Men gränserna för det kommunala själv- styret är inte en gång för alla givna och kan aldrig så vara. Socialdemokraterna har i regeringsställning under 90-talet drivit på en utveckling av det kommu- nala självstyret. Kommunaliseringen av skolan, ut- jämningssystemet och de generella statsbidragen är två exempel på hur ramarna för det kommunala själv- styret har vidgats. Ibland kan faktiskt kravet på kommunalt självsty- re stå i motsats till kravet på rättvis och likvärdig behandling för alla oberoende av bostadsort. En aktu- ell fråga är maxtaxa och förbehållsbelopp i äldreom- sorgen. Det kan tolkas som ett långtgående ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt. Men om jag har förstått saken rätt finns det en ganska bred politisk majoritet i riksdagen - och jag tror att den omfattar t.o.m. moderaterna - som tycker att det är bra att vi lägger fast en maxtaxa och ett förbehållsbelopp i Sveriges riksdag som ska gälla för alla i Sverige. Det är ett typiskt exempel på att det från tid till annan kan finnas frågor där riksdagen lägger högre prioritet vid likvärdighet, rättvisa och likabehandling och sätter det framför kommunernas rätt att själva bestämma över verksamheten i den enskilda kommu- nen. Det kommer alltså alltid att finnas olika intressen mellan staten och kommunerna. Kravet på rättvisa för medborgarna och likvärdig behandling är och ska vara grundläggande. Samtidigt är det viktigt att slå vakt om den kommunala självstyrelsen. Den har ett självklart, centralt demokratiskt värde.

Anf. 130 INGEMAR JOSEFSSON (S)

Fru talman! Ju längre debatten framskrider, desto tydligare blir det att det inte bara är svårt att hålla sig till dagens ämne inom den kommunala ekonomin - det är också svårt att hålla sig till den kommunala ekonomin och det är dessutom svårt att hålla sig till riksdagens plenisal. Vi halkar i stället ut i stadsfull- mäktige i Stockholm och annat. Jag tänkte försöka hålla mig till både rätt plats, rätt dag och rätt ämne - om statsrådet ursäktar mig denna min begränsning. Det står så här i skrivelsen: Resurser ska fördelas efter behov, ej resurser, och därför ska det vara ett offentligt ansvar att garantera dessa rättigheter. Detta är någonting som jag tycker är bra att vi är överens om. Det ska vara utgångspunkten för diskussionen om den kommunala servicen. Men så kommer det någonting helt annat, nämli- gen ett påstående från statsrådet Lövdén: Om det finns ett vinstintresse så urholkas dessa rättigheter. Det är inte en åsikt, utan ett påstående. Jag undrar vad det finns för fakta och belägg för att det är på det viset. Och framför allt undrar jag varför ni är så rädda för att ta fram dessa fakta och belägg i skrivelsen. Om man gjorde såsom vi har föreslagit och jämförde exempelvis offentligt och privat driven vård så skulle detta, om ni har rätt, framkomma i jämförelserna. Därför undrar jag om ni inte vill ta med det i redovis- ningen. Den andra frågan gäller skolan. Här står det att mångfald, valfrihet och alternativa driftsformer en- dast ska få finnas om de har ett mervärde. Jag tycker att detta är en individuell fråga, men om mångfald och valfrihet inom det kommunala skolväsendet skulle kunna tillföra ett mervärde så var väl det bak- grunden till att Socialdemokraterna för mer än tio år sedan införde denna rätt. Utbildningsutskottet, finansutskottet och här se- nast Sonia Karlsson väljer att över huvud taget inte kommentera frågan. Skulle Lars-Erik Lövdén här möjligen kunna utfästa att man till kommande redo- visningar gör en redovisning av hur elevernas rätt att välja mellan olika kommunala skolor verkligen har utfallit? Kan detta komma med?

Anf. 131 LARS LINDBLAD (M)

Fru talman! Jag tycker att det är en viktig fråga att utveckla olika sorters pedagogik och olika inriktning- ar inom ramen för det kommunala skolväsendet. Det var inte bara ett hugskott att vi införde möjligheten till valfrihet inom det kommunala skolväsendet. Om det finns möjlighet ska vi naturligtvis titta på detta. Man kan ju redovisa hur utvecklingen har varit på det området om det finns ett statistiskt underlag. Det är möjligt att Skolverket redan har ett sådant. Jag tycker att principen om att det i den kommunala skolverk- samheten ska kunna utvecklas en mångfald och fin- nas en valfrihet är betydelsefull. I frågan om vinstintresset ser jag en klar konflikt - och den tycker jag borde vara alldeles uppenbar för var och en. Bedriver man offentligt finansierad verk- samhet i privata börsbolag eller i privata aktiebolag som har vinstintresse som huvudsyfte så blir det en konflikt mellan kvalitet och avkastning på det kapital som den privata finansiären sätter in. Det är uppen- bart att det blir en konflikt om börsens avkastnings- krav ska gälla för verksamhet som bedrivs av privata bolag men där det offentliga i bakgrunden svarar för finansieringen. Och den konflikten kommer i sin förlängning att gå ut över kvaliteten på vården i verk- samheten.

Anf. 132 INGEMAR JOSEFSSON (S)

Fru talman! Jag skulle verkligen vilja tacka stats- rådet Lövdén för att han över huvud taget ville kom- mentera detta, och inte bara sade att det är viktigt med valfrihet och pedagogisk utveckling. Han kom- menterade faktiskt frågan om att det kan vara viktigt att ta reda på om det hela fungerar - till skillnad från alla andra inblandade parter, som inte vill nämna frågan. Jag ser verkligen fram emot att skrivelsen till nästa år kompletteras just med en utvärdering av hur det tio år gamla beslutet har satts i verket. Jag vet att det finns utvärderingar inom vissa kommuner, men frågan är om det finns någon tydligare helhetssyn. Grejen är ju den att om detta inte fungerar överallt så kanske man utifrån det borde fundera på om man bör förstärka denna individuella rätt i förhållande till de kommunala myndigheternas rätt att begränsa ele- vernas valfrihet. I den andra frågan undrar jag fortfarande om rege- ringen och statsrådet har något belägg för att det i alla de fall där vård och utbildning i dag bedrivs i aktie- bolagsform blir de här konsekvenserna. Jag vill inte höra att det i någon sorts teori är allmänt och själv- klart, utan jag undrar om det finns några faktiska belägg för det. Och i så fall - gäller det inte bara aktiebolag utan även de ekonomiska föreningar som ni i andra fall brukar tala så väl om i sådana här sam- manhang? Näringsformen ekonomisk förening har ju som sin grund att den ska främja medlemmarnas ekonomiska intressen, vilket med er teoretiska ansats borde betyda att ett personalkooperativ är en minst lika ful fisk i vårdvattnet som ett personalägt aktie- bolag.

Anf. 133 LARS LINDBLAD (M)

Fru talman! Karin Pilsäter får väl notera vad jag säger och det som jag sade i talet. När det är fråga om privata bolag som har vinstintresse som primärt syfte så riskerar detta att ta överhand och leda till utarm- ning och försvagning av kvaliteten. Om man bildar ett stort börsnoterat företag för att bedriva skolverksamhet och ta över gymnasieskolor runtom i landet är det väl naturligt att det är börsens avkastningskrav som står i fokus för bolaget - att tjäna pengar. Om verksamheten sedan är offentligt finansierad via kommunerna så kommer konflikten. Då måste man ställa verksamhetens kostnader i rela- tion till avkastningskravet och hela tiden pressa kost- naderna. Då riskerar kvaliteten allvarligt att komma i efterhand. Jag har en positiv uppfattning om personalkoope- rativ och om ideellt drivna organisationer och verk- samheter. Jag har en positiv ingång när det gäller mångfald på det sättet. Det som jag är utomordentligt oroad över är vinstdrivande bolags intrång på centrala delar av välfärdsområdet. Ett exempel är det som håller på att ske i Stockholms läns landsting, om jag nu får använda det som utgångspunkt igen. Där är man t.o.m. uppenbarligen beredd att trotsa riksdags- beslut om förbud mot att sälja ut akutsjukhus.

Anf. 134 INGEMAR JOSEFSSON (S)

Fru talman! Det är mycket som tillhör välfärden. Lars-Erik Lövdén nämnde entreprenader och privata initiativ på det området, och gjorde just det tillägg som jag ordagrant tog fasta på: Han vill sätta stopp när vinstintresset tagit överhand. Min fråga till Lars-Erik Lövdén är närmast om han kan ge ett exempel på fall där vinstintresset har tagit överhand. Mitt intryck är att om vinstintresset tar överhand så kommer företaget att ha väldigt liten konkurrenskraft på de marknader där det förekom- mer. Som ett exempel kan vi ta sophämtning och lo- kalvård. Där är det ofta framgångsrika företag som tävlar med kommunernas och landstingens egen regi. Kvaliteten har ofta blivit bättre - dessutom till lägre kostnad. Det är det som konkurrensutsättningen ofta har inneburit. I de företagen har vinstintresset själv- fallet inte tagit överhand, utan de har fokus på att göra ett bra jobb åt den som är kund. Det är för mig gåtfullt att regeringen driver linjen att detta skulle vara omöjligt att omsätta på andra tjänsteområden där kommunerna har ansvaret och finansierar men där man kan göra en smart och riktig upphandling av vissa tjänster. Lars-Åke Almqvist på Kommunalarbetareförbun- det, som presenterat sin rapport, sade att regeringen inte tänker riktigt i de här frågorna. Det är nämligen en självklarhet att ett företag som bedriver verksam- het vill ha avkastning och ränta på sitt kapital. När regeringen försöker förneka detta förhållande är det ungefär lika begåvat som när Miljöpartiets kongress tydligen i visst efterrus ville förbjuda räntor. Min fråga är som sagt: I vilket företag som bedri- ver verksamhet gentemot den offentliga sektorn har vinstintresset tagit överhand?

JONAS RINGQVIST (V)

Anf. 135 JONAS RINGQVIST (V)

Fru talman! Vi kan se de tendenserna när det gäl- ler privata företagsdrivna skolor. Det går att märka de tendenserna. Man vill gärna ha elever som är starka och studiemotiverade. Man vill inte gärna ha elever som är svaga och som har det lite svårare i skolan, eftersom det kostar mer om man ska kunna uppnå de mål för verksamheten som kommunerna och riksda- gen har satt upp. Vi kan också se det i de privata företagsdrivna skolorna när det gäller försöken att kringgå förbudet mot att ta ut avgifter genom att kalla det något annat. Jag är utomordentligt oroad över den utveckling- en. Lennart Hedquist uttalade sig tidigare på ett något märkligt sätt om segregationen. Om utvecklingen får fortsätta ohämmat leder det till en väldigt skarp skikt- ning och en väldigt skarp segregation. Den har gått långt på sina håll. Jag tycker att det ligger ett egen- värde i att ungdomar från olika uppväxtmiljöer kan träffas i samma skolform och i samma skola. Den oron finns där. Med den grund som social- demokratin har för det generella välfärdssystemet vill vi naturligtvis stävja en utveckling som innebär en skiktning av människor. Vi vill inte ha en utveckling där privata vinstdrivande, vinstmaximerande, bolag gör intrång i centrala delar av välfärdsområdet.