Landsbygdens möjligheter

Motion 2000/01:N385 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Den svenska ekonomin går för närvarande bra. Sverige upplever en
period med god tillväxt, minskad arbetslöshet och förbättrade
statsfinanser. I glädjen över att utvecklingen ser så ljus ut är det lätt att
glömma bort att utvecklingen inte är lika positiv i hela landet. Stora delar
av landet har allvarliga problem.

I denna motion föreslår Moderata samlingspartiet förändringar i politiken
som syftar till att skapa goda utvecklingsbetingelser i hela Sverige. För att
lyckas med detta gäller det att förstärka landsbygdsregionernas
konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter. Härigenom främjas en
utveckling som baseras på landsbygdens skiftande förutsättningar med
tyngdpunkt på de möjligheter respektive region har att med egen kraft nå
framgång.

För att landsbygden skall kunna få fart på sin egen utveckling behövs en
effektivare regionalpolitik. Det handlar bland annat om att i hela landet
förbättra villkoren för företagande, arbete, transporter och annan
kommunikation.

2 Innehållsförteckning
3

4 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en ny regionalpolitik.

2. Riksdagen begär att regeringen låter utreda kreditmarknadens
förutsättningar i glesbygd.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regelförenklingar för företagande.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utgångspunkten för tilldelande av F-skattsedel.2

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skatternas betydelse för landsbygden.

6. Riksdagen beslutar att sänka skatten på bensin och diesel med 70 öre
inklusive moms fr.o.m. den 1 januari 2001.1

7. Riksdagen beslutar att höja reseavdragen till nivån 20 kr per mil fr.o.m.
den 1 januari 2001.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om höjning av grundavdraget.1

9. Riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten i enlighet med vad som anförs
i motionen.1

10. Riksdagen beslutar sänka skatten på diesel som används i jord-,
skogsbruk och arbetsmaskiner med 2,39 kr per liter fr.o.m. den 1 januari
2001.1

11. Riksdagen beslutar avskaffa skatten på handelsgödselns kväveinnehåll.1

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om reavinstskatten.2

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jaktens betydelse för viltvården.3

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det fria handredskapsfisket.3

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om strandskyddsreglerna.3

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skyddet för äganderätten.3

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en gränsdragningskommission.3

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vägar och transporter. 4

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om informationsteknik. 4

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten till samhällelig service.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en levande skärgård.
22.
1 Yrkandena 2 och 6-11 hänvisade till FiU.

2 Yrkandena 4 och 12 hänvisade till SkU.

3 Yrkandena 13-17 hänvisade till MJU.

4 Yrkandena 18 och 19 hänvisade till TU.

5 En ny regionalpolitik

Den regionalpolitik vi förordar skall ses i ett större sammanhang där våra
åtgärder inom olika politiska områden är sammanhållna och ger effekter
för tillväxt och utveckling i hela Sverige. Framförallt är det viktigt att
anpassa politiken efter den nya tidens förutsättningar. I stället för en
traditionell lokaliserings- och planeringspolitik krävs en politik som
mobiliserar och uppmuntrar människor att ta egna initiativ och att ta
ansvar för både sig själva och sin bygd. Varje region och varje bygd har
sin styrka och sina möjligheter som bäst kan tas till vara genom lokala
initiativ.

Svensk ekonomi och svenskarnas vardag påverkas alltmer av händelser i
andra delar av världen. Globaliseringen innebär att produktionsvillkoren i
Sverige blir alltmer konkurrensutsatta. Samtidigt pågår en successiv
förskjutning mot en kunskapsbaserad ekonomi.

Globaliseringen och kunskapsförskjutningen påverkar politikens villkor
och möjligheter. Globalisering minskar nationalstatens betydelse som arena
för stabiliseringspolitiska beslut, vilket innebär att regeringens
handlingsfrihet
när det gäller att styra skatter, växelkurser eller räntor fortsättningsvis
kommer att begränsas.

Denna förändring tillsammans med en förskjutning mot en mer
kunskapsbaserad ekonomi, medför i sin tur att en huvuduppgift för politiken
blir att skapa förutsättningar för tillväxt. Att förstärka landets, regionens
eller
ortens attraktionskraft för företagande och investeringar blir en viktig
målsättning. Politiken blir därmed också konkurrensutsatt.

Från en tid då kompetensen - människorna - sökte sig till kapitalet är situa-
tionen nu annorlunda. Företagen etablerar sin verksamhet där dugligheten och
förutsättningarna är de bästa. Detta innebär att regioners och nationers
tillväxtpotential främst avgörs av den kunskap och den kompetens som finns
tillgänglig. Industrisamhället övergår successivt i kunskapssamhället.
Kunskapsinnehållet i produktionen ökar samtidigt som tjänstesektorn möter
nya möjligheter.

Kvalificerat arbete kan nu genom ny teknik utföras i glesbygden långt från
marknaden. Studier och kompetenshöjning kan ske på distans, vilket ger
utvecklingsmöjligheter för bygder som tidigare hade begränsade
framtidsmöjligheter.

Företagandet är tillväxtens motor. En politik som underlättar för
företagande ökar efterfrågan på arbetskraft och främjar välståndet. En ökning
av välståndet i vårt land kräver att en större andel av arbetskraften i
framtiden
får sin utkomst från privat näringsverksamhet. Det är omöjligt att bortse från
skatternas hämmande inverkan på företagandet och därmed tillväxten när den
nya regionalpolitiken diskuteras.

Den regionalpolitiska utredningen har föreslagit att en generell nedsättning
med 15 procentenheter av socialavgifterna införs på försök för företag med
färre än 50 anställda inom stödområde A. Stödområde A motsvaras av EU:s
mål ett-område. Vi anser att det är ett intressant förslag. Om detta genomförs
kan de selektiva företagsstöden avvecklas. Ett villkor är emellertid att EU:s
konkurrensregler följs. EU har dessutom en krontalsbegränsning i stället för
en begränsning av antalet anställda per företag.

Riskkapitalförsörjningen är ett stort problem både i glesbygd och för vissa
andra verksamheter och grupper i Sverige. Vart femte nytt företag startas av
en invandrare, trots att denna grupp har synnerligen svårt att erhålla lån. I
glesbygd är problemen än större. Fast egendom värderas där mycket lågt som
säkerhet om den överhuvudtaget accepteras. Kapitalförsörjningen för såväl
företag som privatpersoner måste lösas. På vilket sätt är emellertid inte
självklart. Vi föreslår därför en utredning för att se över förutsättningarna
för
kreditmarknadsområdet i glesbygd. Det är mycket angeläget att en sådan
skyndsamt kommer till stånd. Den bör bl.a. omfatta villkoren för
riskkapitalavdrag.

Genom medlemskapet i EU har vårt land tillgång till EU:s strukturfonder.
Det innebär ett väsentligt resurstillskott till regionala utvecklingsinsatser.
Bidrag från strukturfonderna måste matchas med i princip motsvarande
resurser från stat, landsting och kommun.

Det nuvarande strukturfondsarbetet måste på ett bättre sätt än hittills utgå
ifrån de små företagens förutsättningar och villkor. En bättre samordning
mellan den nationella och EU:s regionalpolitik är nödvändig för att nå
effektivitet och förenkling. Vidare är näringslivets deltagande i
strukturfondsarbetet viktigt för att på ett bättre sätt anpassa villkoren till
företagens situation. Ett av de stora problemen i inledningsskedet har varit att
hitta nationell medfinansiering. Vi vill underlätta för enskilda företag att
delta
i medfinansieringen. Det skulle ge projekten en bättre kommersiell inriktning
samt ge företagen en garanti för större inflytande och styrning.

Vi vill i framtiden reformera EU:s regionalpolitik. I stället för att ge
riktade bidrag till svaga regioner i medlemsländer bör det i stället ske en
avräkning på medlemsavgiften för länder som ligger väsentligt under
genomsnittet av EU:s medelinkomst.

Strukturfondsmedel bör i större utsträckning än hittills styras över mot
projekt från näringslivet. Det vore önskvärt att hitta en modell där
utbetalningarna från strukturfonder i ökad utsträckning kan ske kontinuerligt
allteftersom projekten fortskrider.

Vi vill betona att statsmakterna måste ha en helhetssyn på den regionala
utvecklingen. Det gäller i synnerhet inom verksamheter där staten har ett
ägaransvar. Sektorsvisa rationaliseringar och nedläggningar får inte innebära
ökade kostnader i andra sektorer som är gränsande till den sektor som är
föremål för rationalisering. Beslut om omstruktureringar bör föregås av
konsekvensanalyser som präglas av helhetssyn och tvärsektoriella
avvägningar.

Tillväxtavtalen är inget huvudspår för tillväxt. Risken är stor att dessa
politikerstyrda tillväxtavtal blir negativa för tillväxten genom att politiken
blir
alltför ensidig och hämmar mångfalden. För att tillväxten skall blomstra är det
viktigt att konkurrens sker på lika villkor. Planstyrda snedvridningar, där
särintressen såsom särskilda företag, branscher eller regioner gynnas, hämmar
tillväxten. Dessutom är de resurser som varje län skall förhandla om betydligt
mindre än det verkliga behovet.

6 Bra klimat för arbete och företagande

6.1 Näringspolitik för tillväxt

För att landsbygden bättre skall kunna ta till vara sina möjligheter krävs
en politik som underlättar och stimulerar såväl arbete som företagande.
För att uppnå detta krävs omfattande förändringar, inte minst inom
områdena närings-, arbetsmarknads- och skattepolitik.

Villkoren för företagande är av särskild vikt för landsbygdens
utvecklingsmöjligheter. På landsbygden finns många småföretagare. För att
öka landsbygdens möjligheter att utvecklas av egen kraft är det därför mycket
viktigt att förbättra företagarnas, och i synnerhet småföretagarnas, villkor.

Samhällets kostnader för tillväxthämmande regler är betydande. Priset
betalar medborgarna, främst i form av sämre levnadsstandard och begränsad
valfrihet. Det arbete för bättre och enklare regler som inleddes av den
borgerliga regeringen 1991-1994 måste drivas vidare.
Småföretagsdelegationens förslag i delegationens sju olika delbetänkanden
bör genomföras skyndsamt. Dessutom bör avregleringsarbetet bedrivas
systematiskt på alla nivåer. Vi anser att samtliga befintliga regler som berör
företagare skall granskas inom en mandatperiod i syfte att förenkla och
minska regelmassan.

Arbetet med regelförenklingar bör ges en hög politisk prioritet och
företagarna själva bör få påverka arbetet genom samråd. Vi vill att alla nya
förslag från regeringen som påverkar företagens villkor skall föregås av en
noggrann analys av effekterna. Även myndigheter som ger ut föreskrifter
skall omfattas av kravet att göra en konsekvensanalys.

På landsbygden är en stor del av befolkningen beroende av företagande
och särskilt småföretagande för sin försörjning. Eftersom F-skattsedeln är
företagandets skattemässiga grund är det svårt eller omöjligt att bedriva
näringsverksamhet utan F-skattsedel. Därför måste utgångspunkten vara att
alla som begär F-skattsedel skall tilldelas sådan, om det inte framstår som
uppenbart att det angivna företagssyftet är oseriöst.

En anslutning av Sverige till EMU:s tredje steg är utomordentligt
angelägen. Införandet av en gemensam valuta - euron - är ett viktigt steg i
fullbordan av en verklig gemensam marknad och ett värdefullt hjälpmedel för
att bekämpa arbetslösheten. En anslutning till euron är särskilt viktig för
småföretagen. En anslutning medför minskad valutaosäkerhet, ger lägre ränta
och innebär att det blir lättare för småföretag att agera över gränserna.

6.2 En förändrad arbetsmarknadspolitik

Den traditionella statliga arbetsmarknadspolitiken har genom sin
ineffektivitet kommit till vägs ände. Statens välmenande satsningar i form
av omfattande bidrag och subventioner har, enligt den regionalpolitiska
utredningen, inte fått någon nämnvärd effekt på landsbygdsregionernas
arbetsmarknad.

Tudelningen av arbetsmarknaden består. Inom vissa sektorer råder brist på
yrkesutbildade och på högutbildade akademiker. Arbetslösheten är samtidigt
omfattande bland lågutbildade och bland personer med invandrarbakgrund.

Arbetskraftsbristen är geografiskt och kompetensmässigt avgränsad. Den
hittills förda arbetsmarknadspolitiken med konstlade åtgärder och bidrag
måste därför förändras så att tillkomsten av riktiga arbeten främjas. Låt det
som varit omöjligt med statliga AMS bli möjligt genom att stärka det lokala
ansvaret för de arbetslösas situation.

I stora delar av Sverige finns det behov av ökade satsningar på den
eftergymnasiala kvalificerade yrkesutbildningen. Samtidigt måste äldre
arbetslösa ges bättre möjligheter att genomgå tidsbegränsade och specifikt
inriktade yrkesutbildningar.

För att alla skall ges möjligheter att få ett arbete måste den svenska
arbetsmarknaden bli mer öppen och rörlig.

6.3 En bra skattepolitik

Höga skatter motverkar tillväxt av ekonomi och företag både i tätorter och
på landsbygden. Att omfördela skattetrycket, vare sig det sker genom så
kallad skatteväxling eller skatteomläggningar, löser inte de problem
Sverige lider av. För att råda bot på dem måste det totala skattetrycket
sänkas.

Befolkningen på landsbygden är beroende av att dagligen kunna använda
bil till arbete, barnomsorg, affärer m.m. Det är på landsbygden därför av
särskild vikt att skatterna på biltransporter hålls nere.

Grundavdraget bör höjas till som mest 36.000 kronor i ett första steg och
till 50.000 kronor i ett andra steg. Det gynnar de hårt skattetyngda låg- och
mellaninkomsttagarna och ger en tydlig signal om att arbete alltid lönar sig.

Fastighetsskatten bör successivt avvecklas. I ett första steg sänks
skattesatsen till 1,0 procent för småhus och 0,7 procent för flerbostadshus.

Förvärvsavdraget höjs till cirka 20 procent på inkomster upp till gränsen
för uttag för egenavgiften. Ett särskilt grundavdrag för barn bör införas.

Den statliga inkomstskatten bör successivt avvecklas och i ett första skede
sänkas till 15 procent.

Fåmansbolagen diskrimineras i svensk skattelagstiftning. Ett stort antal
regler, som medför att personer som äger och driver sådana företag måste
betala högre skatt än andra, har införts. Vi har under flera år krävt att denna
särlagstiftning skall upphöra.

Behovet att få hjälp med hemnära tjänster är stort. Det gäller såväl
reparation och underhåll av bostaden som hjälp med att sköta hushållet. Vi
moderater har tillsammans med Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern
lagt fram förslag om skattereduktion för ersättning av hushållstjänster som
utförs i hemmet. Reduktionen skall vara 50 procent av betald arbetskostnad
och maximeras till 25.000 kronor per hushåll och år. För underhåll och
reparation av egna bostäder bör motsvarande skattereduktion införas.

Därmed försvinner en del av de hinder som finns för tjänstesektorn.
Jämställdheten stärks och nya arbetstillfällen tillkommer.

7 Traditionella landsbygdsnäringar

7.1 Jord- och skogsbruk

Förutom vikten av ett allmänt förbättrat klimat för arbete och företagande
är det för landsbygden av särskild betydelse att förutsättningarna för de
traditionella landsbygdsnäringarna förbättras. De arealanknutna
näringarna jord- och skogsbruk, trädgård, jakt och fiske är, och kommer
att förbli, avgörande för försörjningen på landsbygden.

Produkterna från skogen utgör vår viktigaste exportvara och det svenska
jordbruket tillhör de mest effektiva i världen. Trots detta dras jord- och
skogsbruket med lönsamhetsproblem framförallt beroende på omfattande
svenska särskatter.

Grunden för den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU är att de olika
medlemsländernas jordbrukare skall kunna konkurrera på likvärdiga villkor. I
Sverige har jordbruket produktionsskatter på en nivå som ger de svenska
lantbrukarna en betydande konkurrensnackdel. Vi menar att detta är ohållbart
och föreslår därför betydande skattesänkningar vad gäller jord- och
skogsbrukets skatter på diesel och handelsgödsel. När det gäller dieselolja
som används i skogs- och jordbruket samt arbetsredskap föreslår vi en
sänkning av dieselskatten med 2,39 kronor per liter till nivån 53 öre per liter.
Idag beskattas handelsgödselns kväveinnehåll med 1,80 kronor per kg kväve.
Vi föreslår att kväveskatten tas bort. Kadmiumavgiften bör däremot vara
kvar.

Inom transportsektorn generellt utgör den höga dieselskatten ett allvarligt
problem. Den höga dieselskatten får också till följd att det svenska
skogsbrukets konkurrenskraft försämras eftersom den svenska skogsråvaran
relativt sett fördyras. Detta leder till en konkurrensförskjutning och ökad
import av virke.

Vi har länge krävt att jord- och skogsbrukets energiskatter måste sänkas till
den nivå som gäller för tillverkningsindustrin. När regeringen till slut lade
fram ett förslag i riksdagen om en sänkning av dessa skatter valde man en
modell som gör att många skogs- och jordbrukare inte omfattas av
skattesänkningen. Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen
med ett förslag som omfattar alla skogs- och jordbruksföretag.

De familjeägda jord- och skogsbruksföretagen utgör grunden i näringen.
Det saknas idag rimliga möjligheter till generationsväxlingar vilket är en
nödvändighet för att de familjeägda företagen skall kunna bestå. För att
skogs- och jordbruksnäringen skall kunna utvecklas på ett positivt sätt till
gagn för landsbygdens utveckling är det viktigt att skattelagstiftningen vad
gäller reavinster inte hämmar, eller som idag, omöjliggör generationsskiften.
Detta bör ges regeringen till känna.

Även övriga skatter som påverkar övergången från en generation till nästa,
såsom arvsskatt och gåvoskatt, är mycket förödande. Det finns exempel på
barn till jord- och skogsbrukare som inte har råd att ärva sina föräldrar på
annat sätt än att totalskövla eller sönderstycka fastigheten i fråga. Detta
minskar framtidstron och hämmar utvecklingen på landsbygden.

Vi moderater har i skatteutskottet tidigare tagit initiativ till överläggning
mellan utskottet och företrädare för ansvarigt departement i denna fråga.
Regeringen har dock inte meddelat att man tänker eliminera det skattehot som
reavinstskatten utgör mot livsmedelsnäringen och landsbygden.

Den socialdemokratiska regeringen har satt upp som mål för den
ekologiska livsmedelsproduktionen att den skall uppgå till 20 procent av den
totala produktionen. Vi anser att det inte är politikens uppgift sätta upp den
typen av kvantitativa mål. Det är inte fel med alternativa produktionsformer
men utgångspunkten måste vara att den ekologiska produktionsvolymen, som
på vilken marknad som helst, får anpassas till efterfrågan utan statlig
inblandning.

Under överskådlig tid kommer basen i det svenska jordbruket att utgöras
av den konventionella produktionen ur såväl ett produktions- som ett
miljöperspektiv. Det konventionella jordbrukets konkurrenskraft på den allt
mer globaliserade livsmedelsmarknaden är avgörande för att åstadkomma en
positiv utveckling av den svenska landsbygden. Grunden för en hållbar
utveckling och en livskraftig landsbygd är därför ett lönsamt och
konkurrenskraftigt jord- och skogsbruk.

7.2 Jakt och fiske - rekreation och näring

För att hejda landsbygdens avfolkning behövs flera arbetstillfällen och
nya möjligheter till utkomst. Landsbygden har en dragningskraft på
tätortsbor. Den svenska landsbygden och naturen har en dragningskraft
som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Rätt utnyttjad kan den
dragningskraften användas för att skapa sysselsättning och föra resurser
till landsbygden genom utveckling av turistnäringen.

Jakt- och viltupplevelser utgör idag en omfattande folkrörelse men har
enligt vår uppfattning en ännu större potential. De svenska viltstammarna av
älg, rådjur, björn m.fl. har en stark dragningskraft för såväl jägare som för
dem som enbart vill uppleva mötet med det vilda. Flera breda
attitydundersökningar visar att den vilda faunan representerar en av de
viktigaste naturvärdena för en stor majoritet av det svenska folket. Vården av
viltstammarna är därför att betrakta som en i vid mening gemensam
angelägenhet. I denna vård är det viktigt att framhålla att jakt och beskattning
av viltet är en mycket viktig ingrediens. Således är det angeläget att de
tendenser till antijaktrörelser som förekommer i samhället bemöts med en
mycket saklig information om jaktens betydelse för starka och uthålliga
viltstammar.

Riksdagen har nyligen (den 7 juni 2000) fattat beslut med anledning av
proposition 1999/2000:73 - Jaktens villkor. Riksdagens majoritetsbeslut
innebär att det är möjligt att genom lagen om viltvårdsområden tvinga in en
markägare i ett sådant viltvårdområde. Medlemskapet kan då komma att
innebära ett betydande intrång i förfogandet över jakträtten. Markägaren kan
t.ex. bli tvingad att acceptera att någon annan jagar på hans mark eller att en
majoritet i viltvårdsområdet beslutar om inskränkningar i jakten på marken.
Moderata samlingspartiet reserverade sig mot denna lagstiftning. Vi anser att
samarbete i viltvårdsfrågor över ägogränser är naturligt och bra, men att
sådant samarbete måste ske på frivillig väg. Den inskränkning av
äganderätten som riksdagsbeslutet om viltvårdsområden innebär utgör ett
allvarligt hinder för utveckling av den landsbygdsturism som vi tror kan bli
till gagn för glesbygdsboende.

Sedan ett antal år finns det möjlighet för alla jägare att köpa jaktkort för
småviltsjakt på statens mark ovan odlingsgränsen. Av intäkterna från denna
jakt går ca 70 procent till samerna och resterande 30 procent till de nordliga
länsstyrelsernas rennäringsenheter. Denna jakt, som i huvudsak består av jakt
på ripa, har varit och är mycket omdebatterad. Samerna har t.ex. starka
invändningar då jakten påstås inkräkta på renskötseln. Miljödebattörer menar
att beståndet av ripa hotas.

Vi anser att kritiken är överdriven och vi är beredda att verka för att denna
möjlighet till jakt skall bestå. Det är dock rimligt att en utvärdering görs i
syfte att se om villkoren för denna jakt behöver förändras.

Moderata samlingspartiet har i en kommittémotion mera ingående
utvecklat synpunkter och förslag för en framsynt jakt- och viltvårdspolitik.

I Europa finns 13 miljoner fritidsfiskare som varje år gör 800 000
utlandsresor för att fiska. Inom Sverige finns två miljoner, mer eller mindre
aktiva, sportfiskare. Fisketurismen har en mycket stor potential.

Dåvarande jordbruksminister Annika Åhnberg slog fast redan 1996, i fullt
politiskt samförstånd, att fisketurism är en riktig näring, och skall behandlas
och betraktas som en näring. Sedan dess har dock inga större förändringar
skett för att underlätta näringens utveckling.

Idén med turism är att föra in pengar till den egna regionen. Den turistiska
näringsverksamheten skall sälja så mycket som möjligt till gästerna. Turismen
är en komplex näring där en rad olika företag och verksamheter måste
samverka i nätverk. Alla delar måste fungera.

Idag finns flera hinder för en ändamålsenlig utveckling av fisketurismen i
Sverige, hinder som måste undanröjas om turismen skall bli den växande
näring som den har möjlighet att bli. Det handlar både om attityder och om
otidsenliga lagar. Inställningen till turismen hos kommunala politiker och
handläggare kan vara avgörande för om en entreprenör finner det mödan värt
att satsa på turism.

Fiske och fiskare har traditionellt delats upp i två kategorier: yrkesfiskare
och fritidsfiskare. Yrkesfiskare är den som för sin försörjning fiskar och
säljer, ofta utan vidare förädling. Fritidsfiske, eller sportfiske betraktas som
rekreation och/eller fiske för det egna hushållet. Fiskelagen, arrendelagen,
lagen om fritt handredskapsfiske och annan lagstiftning har hittills utgått från
förutsättningar och behov hos dessa två kategorier fiskande. Vi anser nu att
även fisketurismen som näringsverksamhet måste tillgodoses.

Den entreprenör som vill driva en anläggning för fisketurism behöver ha
god kontroll på fisket i de vatten där verksamheten bedrivs.
Produktionsmedlet måste förvaltas långsiktigt och uthålligt. Uttaget får inte
överskrida tillväxten, och fisket måste bibehållas attraktivt.

God kontroll och uthållig förvaltning av fisket är omöjligt att uppnå i
vatten där det råder fritt handredskapsfiske. Den som till exempel aktivt vill
plantera ut fisk lokalt i vissa skärgårdsområden, för att erbjuda betalande
gäster, riskerar alltid att dra till sig gratisfiskare som drar upp fisken. Den
som
vill ransonera ett attraktivt lokalt gäddbestånd har ingen möjlighet att
avgränsa sitt område mot allmänt fiske.

Det fria handredskapsfisket var en reform som enbart och ensidigt såg till
fiskets rekreativa värden, och som inte förutsåg fisketurismen som en näring.
Det är därför mycket positivt att en enig riksdag har beslutat om en
utvärdering och översyn av det fria handredskapsfisket längs den södra
Östersjökusten och i de fem stora sjöarna. Vi förutsätter att regeringen
skyndsamt verkställer detta uppdrag. Denna "reform", som infördes 1985, har
i hög grad inkräktat på skärgårdsbornas försörjningsmöjligheter och den har
varit mycket negativ för fiskevården i dessa vatten. En snabb förändring, där
fiskerättsinnehavarna ges tillbaka möjligheten att sälja fiskekort, skulle
avsevärt förbättra möjligheten att utveckla fisketurismen som näring.

För näringsverksamhet måste det vara rimligt att tillämpa
strandskyddsreglerna liberalt. Bestämmelserna måste kunna medge etablering
av camper, stugor och bryggor för att öka tillgängligheten till fiske och natur,
vilket ju är näringens övergripande affärsidé. Om det visat sig att
tillämpningen fungerar på olika sätt i olika kommuner bör lagen ses över och
anpassas till nämnda behov.

För att underlätta utvecklingen av fisketurismen är en samlad översyn av i
övrigt befintliga lagar och förordningar, och deras tillämpning, nödvändig. I
den mån en sådan översyn visar på hinder för en positiv utveckling måste
nödvändiga lagändringar genomföras för att undanröja dessa hinder.

7.3 Äganderättsfrågor

Det privata ägandet är en viktig hörnsten i det demokratiska samhället.
Därför krävs ett starkare grundlagsskydd för äganderätten. I samband med
miljöbalksarbetet aktualiserades frågan om skyddet för äganderätten.
Trots att Lagrådet påtalade att balkförslaget stred mot äganderättens
grundlagsskydd, beslutade riksdagsmajoriteten anta balkförslaget på
nämnda punkt. Vi har således en miljöbalk som strider mot grundlagen.
Moderata samlingspartiet kan inte acceptera detta. Miljöbalken måste
därför bringas i överensstämmelse med regeringsformen i detta avseende.

Konflikten mellan äganderättsskyddet och miljöbalken berör i stor
utsträckning de areella näringarna, med urholkat äganderättsskydd som följd.
Tillämpningen av den "allmänna hänsynsregeln", "stoppregeln" och
"lokaliseringsregeln" kan medföra intrång i pågående markanvändning utan
att ersättning utgår. Detta är inte rimligt. Miljöbalken måste omarbetas så att
den allmänna hänsynsregeln, stoppregeln och lokaliseringsregeln inte
tillämpas på jord- och skogsbruket inom ramen för pågående
markanvändning.

Ett annat problem ur äganderättssynpunkt gäller den lagreglerade
tillämpningen av allemansrätten vad beträffar verksamhet på annans mark.
Utgångspunkten bör vara att kommersiell eller liknande verksamhet på privat
mark skall kräva markägarens tillstånd. Lagen är orimlig på den punkten, då
det är länsstyrelsen som skall pröva verksamheten ur miljösynpunkt, men
markägaren skall inte ha möjlighet att säga nej ur äganderättssynpunkt. Lagen
måste ändras så att markägaren får rätt att säga nej till verksamheten utifrån
äganderättens intresse.

Inom renskötselområdet, och då framförallt på de s.k. vinterbetesmarkerna,
är den privata äganderätten under diskussion. I utredningen om ILO-
konventionen 169 framgår det att Sverige måste genomföra förändringar i
lagstiftningen, i syfta att stärka renskötselns rättigheter på annans mark, för
att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Dessa förändringar skulle
leda till att markägarens rättigheter minskar och att renskötselns rättigheter
stärks i motsvarande mån. Mot bakgrund av denna rättighetsförskjutning
motsätter vi oss en svensk ratificering av ILO 169.

Det pågår rättsliga processer mellan markägare och olika samebyar
beroende på konflikter om samernas sedvanerätt till vissa vinterbetesmarker.
Mot bakgrund av detta är det viktigt att en gränsdragningskommission tillsätts
skyndsamt. Det är svårt att hitta former för samråd och samexistens om man
inte löser problematiken med vad som är samernas vinterbetesmark.

8 Infrastruktur

8.1 Vägar och transporter

En väl utbyggd infrastruktur på vägområdet är en absolut förutsättning för
att hela Sverige skall kunna växa och utvecklas. Sverige är ett avlångt
land med stora geografiska avstånd, vilket gör beroendet av väl
fungerande vägtransporter stort. Åtta av tio svenskar har tillgång till bil i
hushållet. På landsbygden är det för många människor helt avgörande för
att klara den dagliga tillvaron att bilen kan utnyttjas som transportmedel.

När Socialdemokraterna efter valet 1994 tog över regeringsmakten
minskades anslagen till investeringar och underhåll av vägar och järnvägar.
Anslagsnivån var så låg att underhållet av den befintliga infrastrukturen inte
klarades. Standarden på vägnätet har därför gradvis sjunkit.

Det behövs en kraftfull och långsiktig satsning för att förbättra det svenska
vägnätet. Vi vill nu avsätta 30 miljarder kronor till investeringar och
förbättringar av det allmänna vägnätet. En upprustning av det enskilda
vägnätet är också nödvändig. Dessa satsningar har särskild betydelse för de
traditionella landsbygdsnäringarna.

Förutom att förbättra själva infrastrukturen föreslår vi betydande
sänkningar av drivmedelsskatterna. Det är särskilt viktigt för människor på
landsbygden att skatterna på bensin och diesel sänks till en rimlig nivå. Vi
föreslår därför att skatten på bensin och diesel sänks med 70 öre per liter. Vi
föreslår dessutom att reseavdraget höjs till nivån 20 kronor per mil.

8.2 Informationsteknik

För företagens utveckling är en god infrastruktur av stor betydelse. Till
infrastrukturen hör det fysiska transportnätet, men också IT-motorvägar.
Den informationstekniska infrastrukturen spelar en helt avgörande roll för
etableringen av de nya snabbväxande företagen. Informationstekniken
behöver nät med hög kapacitet för att kunna nyttiggöras fullt ut. Inte
minst utbildning över stora avstånd kräver möjligheter till interaktivitet.
Tekniskt sett finns olika möjligheter att tillgodose kapacitetsbehovet.
Optisk kabel är bäst teknik i vissa områden medan satelliter kan vara det i
andra. Utvecklingen förändrar dessutom hela tiden både de tekniska
möjligheterna och de kommersiella villkoren.

Normalt sett är utbyggnad av överföringskapacitet en fråga för marknadens
aktörer. I de mer tätbefolkade områdena av Sverige fungerar detta väl. De mer
utsatta delarna av vårt land, särskilt de inre delarna av Norrland, riskerar
dock
att bli dåligt försörjda med överföringskapacitet. Begränsningar av
överföringskapacitet för information kan därmed komma att utvecklas till det
svåraste hindret för en allsidig regional utveckling. Vi menar därför att
regionalpolitiska insatser bör kunna utnyttjas som ett verktyg för att
undanröja detta potentiella utvecklingshinder. Det kan antingen ske genom
upphandling eller genom att staten tar hela ansvaret och privatiserar projektet
när det har genomförts. Det är dock viktigt att staten inte handlar på ett
sådant
sätt att teknikvalet begränsas.

Staten skall därmed ta ett ansvar för att den informationstekniska
infrastrukturen blir tillfredsställande också på landsbygden.

9 Rätten till samhällelig grundservice

9.1 Vård

Det är angeläget att boendet på landsbygden underlättas. Flexibla
lösningar för att få till stånd en fungerande grundservice också på
landsbygden måste eftersträvas. Socialdemokraternas storskaliga
lösningar och centralistiska system fungerar sällan bra.

Ett exempel på möjligheten till flexibla lösningar finns inom
äldreomsorgen. Den äldrepeng vi föreslår ger utrymme för småskaliga
lösningar nära den tidigare bostaden eller nära släkt och vänner. Sådana
lösningar har särskilt goda förutsättningar att utvecklas på landsbygden.

Inom primärvården är det viktigt att stärka patienternas ställning och öka
tillgängligheten genom att pengarna skall följa patienten till den läkare eller
mottagning han eller hon väljer. Vi föreslår att en obligatorisk hälsoförsäkring
införs vilket kommer att leda till en mängd nya lösningar. Detta kommer, inte
minst i landsbygdsregioner, att vara en fördel eftersom vård kommer att
kunna bedrivas i nya former med bättre samordning av resurserna. Sjukhusen
blir självständiga enheter och deras framtid avgörs inte av politiker, utan av
patienternas och försäkringskassornas val. Staten har dock kvar ett
övergripande ansvar för tillgången till vård över hela landet och för den
högspecialiserade vården.

9.2 Utbildning

Det allmänna har ansvar för att alla unga får möjlighet att tillägna sig de
kunskaper ett gott och berikande liv kräver. Detta är ett statligt åtagande
som är lika för alla elever. Formerna för hur olika elever väljer att tillägna
sig nödvändiga kunskaper skiljer sig åt. Det är därför viktigt att
skolsystemet kan erbjuda så flexibla lösningar som möjligt för
undervisningens genomförande.

Ett decentraliserat ansvar kombinerat med en nationell skolpeng som följer
elevernas val av skola gör det möjligt att behålla även små skolor och finna
olika former för hur de skall drivas med goda resultat.

Den nationella skolpengen gör att skolans pengar kan läggas där de gör
störst nytta, med hänsyn till lokala förutsättningar.

Erfarenheterna av friskolereformen är mycket positiva när det gäller
utvecklingen på landsbygden. Numera finns friskolor över hela landet och
inte minst i många landsbygdsskolor pågår ett spännande utvecklingsarbete,
trots att Socialdemokraterna ständigt försöker förhindra det engagemang som
finns för skola och utbildning.

10 Skärgårdsfrågor

10.1 En levande skärgård

Från Haparanda i norr till Strömstad i väster samt i de större sjöarna finns
det bofast befolkning på öar. 1998 var (exklusive Öland och Gotland)
ungefär 30 700 personer bosatta på öar, varav ca 84 procent i Stockholms
skärgård och på västkusten.

Befolkningsutvecklingen på öarna har under 1990-talet varit i stort sett
positiv. Totalt har befolkningen ökat med 7 procent. Det har dock skett en
betydande avmattning under senare period. De regionala skillnaderna är också
stora. Det är den storstadsnära skärgården som i huvudsak står för den
positiva utvecklingen. Öar som ligger längre från fastlandet har däremot haft
en sämre utveckling

De som är bosatta i skärgården är i högre utsträckning än i riket totalt
sysselsatta inom de areella näringarna. Särskilt på västkusten har fisket stor
betydelse. Visserligen är inte mer än 1,6 procent direkt sysselsatta med fiske,
men näringen är en av basnäringarna och genererar därmed sysselsättning
även inom andra näringsgrenar. Sysselsättningen i den storstadsnära
skärgården påverkas av närheten till befolkningscentra samtidigt som
skärgården har särskild betydelse för turism och rekreation.

För många öbor utgör möjligheten till dagspendling, till arbetsplatser på
andra öar eller på fastlandet, ett viktigt levnadsvillkor. Till öar utan fast
landförbindelse men med allmän bilväg finns ofta statliga färjor med
avgiftsfri transport för fordon och gods. Till öar där allmän biltrafik inte är
tillåten, är det oftast en avgiftsbelagd färja eller passagerarbåt som drivs av
kommun, landsting eller förening. Till dessa utgår i de flesta fall bidrag från
anslaget till enskilda vägar. Det finns inga regler som styr när en färja skall
vara enskild eller allmän. Därmed är det upplagt för tvistemål om var ansvaret
för färjetrafiken skall ligga. Frågan har hänvisats till den s.k. BREV-
utredningen (Utredningen om Bidrag och Regler för Enskilda Vägar), som på
regeringens uppdrag skall föreslå de regler och övriga förändringar som
behövs. Vi anser det angeläget att frågan får en snar lösning på ett sätt som
gagnar en levande skärgård. Tills vidare avvaktar vi dock utredningens
förslag.

Frågan om strandskyddet är särskilt angelägen för befolkningen i gles- och
landsbygden och i skärgården. Strandskyddet måste anpassas så att det lokala
näringslivet och fastboende, som för sin verksamhet är beroende av
strandnära lägen, kan uppföra anläggningar, lokaler och bostäder. I glest
befolkade områden, med miltals med stränder per innevånare, är det inte
befogat att ha samma strandskyddsbestämmelser för fritidshus som i
kommuner med ett stort antal innevånare. Därför är det inte rimligt att samma
strandskyddsbestämmelser skall gälla i hela landet.

10.2 Fastighetsskatten

Fastighetsskatten är en orättfärdig skatt som tas ut utan hänsyn till
människors förmåga att betala. Fastighetsskatten beräknas utifrån
taxeringsvärdena och eftersom fastighetspriserna på många håll har stigit
kraftigt medför det att också skatteuttaget ökar.

Risken är att många människor tvingas flytta från sina hem eftersom de
inte klarar den höjda fastighetsskatten. De som köpte sin bostad för länge
sedan, exempelvis pensionärer som bor i områden där priserna stigit kraftigt,
får nu se boendekostnaderna skjuta i höjden. Eftersom skatten inte är relaterad
till inkomst är det många som får svårt att klara skattehöjningen.

En särskilt utsatt grupp är skärgårdsbefolkningen. Prisutvecklingen, i
synnerhet i den storstadsnära skärgården, har varit sådan att fastighetsskatten
där kommer att öka dramatiskt.

Vi vill därför göra förändringar som innebär att höjda taxeringsvärden inte
längre skall ligga till grund för höjd fastighetsskatt. Skatten skall beräknas
utifrån 1997 års taxeringsvärden. Vi vill dessutom att fastighetsskatten skall
sänkas till 1,0 procent för småhus och till 0,7 procent för flerfamiljshus.
Skatten skall därefter avvecklas successivt. Endast halva markvärdet skall
ligga till grund för beräkningen och på sikt skall markvärdet helt avskaffas
som underlag för fastighetsskatt.

Stockholm den 5 oktober 2000

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Gun Hellsvik (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)