Lättnader i strandskyddet – ett första steg

Anf. 74 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Jag ska börja med ett citat från Tidöpartiernas artikel i Svenska Dagbladet: ”Sverige ska vara ett land där människors liv inte inskränks på grund av detaljregleringar som för de allra flesta ofta upplevs som bisarra. Strandskyddet har under lång tid varit just en sådan reglering, som utvidgats till att omfatta mer än det som är strandskyddets grundläggande syfte – att skydda och värna värdefull natur. Det har gjort det särskilt svårt för personer, företag och kommuner som vill bygga i närheten av vatten, även när det handlar om små vattendrag, dammar och diken. Därför har de fyra samarbetspartierna nu enats om att reformera strandskyddet.”

Vi tar nu ett första steg med lättnader som de flesta borde kunna ställa upp på. Det ska följas av ett andra steg med mer lättnader. Det finns behov av att utreda hur det kan göras på bästa sätt, och utredningen ska starta så snart som möjligt. Det gäller alltså steg två.

Det första steget är att det generella strandskyddet tas bort för vattendrag som är smalare än två meter och sjöar som är mindre än en hektar. Det gäller även dammar och våtmarker som är anlagda efter 1975. Det här borde vara självklart, eller hur? Varför har reglerna sett ut som de gjort?

Undantaget från strandskydd som areella näringar har utvidgas. Det bör leda till mindre byråkrati och större möjligheter. Undantaget ska omfatta även vattenbruk. I de få fall då naturen ändå måste skyddas kommer den möjligheten att finnas, och därmed blir naturskyddet ändamålsenligt i stället för generellt. Detta är välkomna förändringar.

Det är inte rimligt att det är samma krav på strandskydd i glesbebyggda områden som i Stockholms skärgård. Lagstiftningen behöver vara anpassad till verkligheten.

Förändringarna underlättar även livsmedelsproduktionen. Kanske än viktigare är att de ökar friheten på landsbygden. Men den här lilla reformen – för den är ganska liten – är inte nog. Tidöregeringen ska ta ett andra steg. Där ser Sverigedemokraterna fram emot nya, stora lättnader som ger ordentligt ökade frihetsgrader och ordentligt minskad byråkrati och att beslutanderätten förs över till kommunerna, som är folkets företrädare på den nivå där kännedomen om de lokala förutsättningarna och problemen är störst.

Vissa specifika frågor kan naturligtvis behöva en djuplodande utredning i steg två, som ju är mer omfattande. Sverigedemokraterna önskar att frågan om allmänhetens tillgänglighet till stränder utreds noggrannare, så att vi kan träffa en så god avvägning som möjligt.

Fru talman! Man kan fundera på vilka beslut som ska tas gemensamt i ett samhälle och vilka som ska tas av enskilda personer. Man bör fundera på det – annars landar man lätt i att reglera det mesta utifrån en vilja att ställa allting till rätta så bra som möjligt. Det leder faktiskt till ett hemskt samhälle, ett förbudssamhälle där man måste stå med mössan i hand för att få lov att göra saker. Det blir ett övervakningssamhälle där man alltid måste vara osäker på om man har gjort rätt, om man får behålla det man blivit lovad och om man håller måttet för gamla och nya regleringar.

Jag tror att de flesta svenskar vill väl och är beredda att anstränga sig och göra uppoffringar för sina landsmän och för det allmänna goda. Därför kommer man i Sverige mycket långt med information. Det finns många bevis på det. Det Sverige som vi sverigedemokrater vill återuppbygga är ett samhälle med stor sammanhållning där svenskarna blir ännu starkare delar av nationen. Detta går hand i hand med att större frihetsgrader kan råda.

En allmänt stark nation är en friare nation. Där anstränger sig människor för varandra och för högre värden och försakar vissa saker, om man måste, av fri vilja. Där vet man att ens landsmän gör detsamma. Det är sann solidaritet.

(Applåder)

Anf. 75 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för anförandet!

Det var klargörande om hur Sverigedemokraterna ser på det här. Jag vet att ni är nöjda med det förslag som ligger på bordet. Jag hör till dem som tycker att det är fruktansvärt och hade gärna sett att det stoppades.

Jag fastnade för några saker som Staffan Eklöf sa, till exempel att detaljregleringarna är bisarra. Det finns vissa delar i strandskyddet som efter tidens tand kanske skulle behöva ändras för de areella näringars skull och liknande. Det har också vi sagt. Men är det inte väldigt radikalt att ta bort en hel lagstiftning? Jag tycker att namnet på betänkandet, Lättnader i strandskyddet, är förvillande. Det ni gör är ju att ta bort en hel lagstiftning.

Historiskt sett motiverades införandet av lagen 1975 med dels ett kraftigt ökat exploateringstryck på stränder till följd omfattande fritidshusbebyggelse, dels bristande utredningsresurser att utse strandområden i behov av skydd. Man gick från en modell där länsstyrelserna införde skydd vid behov till förbud från början, med möjlighet till dispens. Anledningen var att det saknades resurser hos länsstyrelserna att hinna med att först inventera och sedan utse de områden som skulle vara skyddade.

Nu går man tillbaka till det, men i samma andetag tar man bort pengar från länsstyrelserna, och har gjort så under flera år. Nu säger man att de har möjlighet att peka ut skydd igen och att inga stora värden kommer att försvinna. Då blir min fråga: Kommer Sverigedemokraterna att se till att länsstyrelserna nu får möjlighet att gå ut och inventera och skydda det som behöver skyddas när hela lagstiftningen helt tas bort?

Anf. 76 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågan.

Det vi tar bort är det generella strandskyddet. Det kommer att finnas möjlighet att peka ut områden som behöver ett skydd på grund av naturvärden. På så vis blir det ett ändamålsenligt skydd i stället för ett stort utsmetat skydd med dålig träffsäkerhet.

I sammanhanget vill jag påminna om vad vi talar om, nämligen ett av världens mest vattenrika länder. Vi har över 100 000 sjöar. Dessutom har vi 50 000 mil vattendrag och 4 800 mil kust. Vattendragen skulle alltså kunna räcka drygt tio gånger runt jorden. Här finns otroligt långa strandsträckor. Den bebyggelse som kommer som en följd av lättade regler blir i jämförelse minimal. Dessutom finns möjlighet att skydda vissa områden om det trots detta lilla exploateringstryck skulle behövas.

Låt oss titta på de små vattendragen. Det finns definitivt större hot mot strandmiljöerna. Vi talar om åar som är mindre än två meter breda och sjöar som är under en hektar.

Ledamoten hänvisade till ordet bisarrt. Det var ett citat från en artikel. Men jag tycker att det verkligen har funnits bisarra regler, och jag fick visst medhåll från ledamoten. När man till exempel gräver en damm eller gör en våtmark skapas ett strandskydd, med begränsningar att få bygga där. Jag kan hålla med om att det är bisarrt.

Anf. 77 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Ledamoten talar om små vattendrag och små sjöar som om de är obetydliga, men ofta har de en otroligt stor ekologisk betydelse som spridningskorridorer. Tack vare strandskydd finns det natur på båda sidor. Vatten i naturen är otroligt viktigt för både livet under ytan och livet på ytan. Det här är väldigt viktiga områden när det gäller klimatanpassning och översvämningsskydd. En liten sjö, i detta fall en hektar, är två vanliga fotbollsplaner eller en och en halv allsvensk fotbollsplan. Det är alltså ganska stort.

Ofta är det strandmiljöerna, inte de stora djupa vattnen, som är de absolut mest artrika när man talar om vattenmiljöer. Det handlar om när hav möter land och där land möter vatten. Det är dessa miljöer som kan komma att påverkas. När man bygger nära kommer det att bli svårt att vidta åtgärder som en eventuell återställning av meandrar, till exempel när man ska återställa vatten i åkerlandskap.

Som jag sa finns det vissa saker som skulle behöva ändras på, men regeringen och Sverigedemokraterna tar snarare bort än rättar till. Det är det jag vänder mig emot.

Staffan Eklöf pratade också om att det finns otroligt mycket vatten här, att vi har en strandskyddslagstiftning och att vi inte behöver ha allt det här. Trots det försvinner stränder varje år. Enbart 2020 påverkade 17 ½ mil av bebyggelse strandlinjer som var till nytta. Bara de senaste åren har nästan 150 mil stränder i Sverige tagits i anspråk. Detta har skett trots att vi har strandskyddsområden.

Vad är problemet, Staffan Eklöf? Vi kan ju göra detta med små förändringar. Varför måste man ta bort hela lagstiftningen? Hur ska vi säkerställa att det som behöver skyddas verkligen skyddas?

Anf. 78 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! I fråga om återställelse av vattendrags lopp tog ledamoten upp ett bra exempel. På vår sida tänker vi att återställelse ska ske på markägarens villkor och ofta på dennes initiativ. Det är därför vi ger stöd för det ändamålet, och som jag förstår det ställer sig även Miljöpartiet bakom det. Det gör att planering av byggnationer och planering av vattendrag hamnar på samma skrivbord hos markägaren. Det innebär mycket små problem.

Diskussionen handlar egentligen om vilket samhälle man vill ha. Jag var inne lite grann på det i mitt tal. Vill man ha ett detaljreglerat samhälle? En önskan om att ha god natur precis överallt innebär ett långtgående krav. Man måste kompromissa med ganska mycket.

Vi har haft exploatering av våra stränder och vår natur sedan stenåldern, givetvis i liten men sedan ökande skala. Men dagens generation måste också få möjlighet att exploatera. Om man inte kan exploatera blir man väldigt begränsad i vad man kan göra.

Det finns två saker att välja mellan: att sikta på god natur överallt eller att sikta på att bevara arter, bevara kritiska och särpräglade miljöer och samtidigt få en levande landsbygd. Vi prioriterar att bevara arter, bevara särpräglade miljöer, ha en levande landsbygd och låta folk ha frihet. Detta prioriterar vi i stället för god natur överallt.

Anf. 79 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för anförandet!

Detta replikskifte blir kanske lite annorlunda än det vi nyss lyssnade till.

Det är tydligt att regeringen förstår att det här innebär en väldigt liten förändring. Man säger att detta är ett första steg. De förändringar som kommer är små. Elva länsstyrelser har redan fattat beslut om samma slags undantag. Större delen av Sverige har alltså redan dessa möjligheter.

Dessutom fanns under förra mandatperioden en proposition på riksdagens bord som hade kunnat göra detta till verklighet redan då, om inte de nuvarande regeringspartierna hade stoppat propositionen. Det är ett väldigt magert resultat från den här regeringen.

Nu, alldeles i slutet av den här mandatperioden, skissar man på en ny utredning. Är frågan inte mer angelägen än så för Sverigedemokraterna?

En annan aspekt av detta, som jag tycker helt saknades både i ledamotens anförande och i replikskiftet, är att grunden för strandskyddet när det infördes inte var att skydda miljön utan att garantera allmänhetens tillgång till vattendrag, allemansrätten. Här tycker jag att regeringens och Sverigedemokraternas förslag helt och hållet missar målet, när man inte garanterar fri passage i samband med att man upphäver strandskyddet. Hur tänker ledamoten kring detta?

Anf. 80 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Detta var helt andra tongångar än från Miljöpartiet. Vi får diametralt olika kritik från den ena och den andra sidan. Detta kan vara bra för åhörarna att hålla i minnet. Det är också bra att Socialdemokraterna håller med oss – det är inte dumt!

När det gäller tillgängligheten har vi, precis som jag visade på här, extremt mycket vattendrag. Det här handlar om en förändring som är ett litet steg, enligt ledamoten själv. Det är bara de smala, små vattendragen som berörs av att det generella strandskyddet tas bort. Det handlar alltså om en mycket liten begränsning.

Till detta kommer att allemansrätten gäller så snart det inte rör sig om tomtmark. Kommunen har rådighet att styra var tomtmarken slutar. Det går att tänka sig att man har fastighet ned till vattendraget och att tomtmarken slutar ett stycke ovanför. Då finns allemansrättens tillgänglighet.

Men vi pratar här om ett andra steg, och det vill ju också Socialdemokraterna ha. Där ska det komma en utredning. Det är väldigt naturligt, tycker Sverigedemokraterna, att man i den utredningen tittar på den här frågan och gör en djupdykning i hur reglerna ska se ut för att en bra avvägning ska nås mellan tillgänglighet och alla andra värden som gynnas av olika beslut.

Avslutningsvis är detta lite intressant. Att Socialdemokraterna kritiserar oss när de inte får som de vill tänker jag är naturligt. Men de kritiserar oss också när de får som de vill. Det är lite spännande.

När det gäller tajmningen, slutligen, är frågan inte ställd till rätt person. Det är regeringen som styr tajmningen av denna fråga. Hade ministern varit här hade jag själv ställt den frågan.

Anf. 81 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för svaret!

Ingen ska inbilla mig att Sverigedemokraterna inte har ett stort, för att inte säga avgörande, inflytande över den här regeringens prioriteringar, med tanke på att man har tjänstepersoner inne i Regeringskansliet, i samordningen. Det är klart att detta också faller tillbaka på Sverigedemokraternas val av de frågor man prioriterar.

Jag kan konstatera att Sverigedemokraterna under den här mandatperioden helt och hållet har släppt det stora behovet av en mer flexibel, differentierad strandskyddslagstiftning. Det handlar om möjligheter som behövs på landsbygd och i glesbygd att utveckla samhällena på ett bra sätt till gagn för både enskilda och samhället i stort. Detta lämnar Sverigedemokraterna därhän när det gäller strandskyddsfrågan. Det tycker jag att väljarna ska ha med sig när de går till valurnorna nästa år.

Men jag vill fortfarande betona att jag tycker att man missar en avgörande del. Ska vi ha ett fungerande strandskydd handlar det också om att garantera allemansrätten. Här menar jag att Sverigedemokraterna och regeringen har gått vilse.

Anf. 82 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Det verkar som om Järrebring vet mer än jag om vilka förutsättningar vi har i vårt samarbete, vad vi gör och vad vi vet. Jag får väl anställa Järrebring som konsult i framtiden.

Frågan om tillgänglighet till vattendrag har jag redan svarat på.

Jag citerade från artikeln om bisarra regler. Vi kan också konkludera att det finns bisarr kritik: att vi skulle ha släppt utvecklingsfrågorna. Det är ju för utvecklingen på landsbygden vi gör detta.

Nu är vi tillbaka där. Vi får kritik när vi gör som sossarna inte vill, och vi får kritik när vi gör som sossarna vill. Det är lite märkligt. Jag får faktiskt citera Ibrahim Baylan: Är inte det här lite väl grälsjukt?

Anf. 83 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Försäkringsbranschen varnar för allvarliga risker med att montera ned strandskyddet. Att havsnivån kommer att stiga i takt med att jordens temperatur ökar är välkänt, men vi står också inför mer extremväder med ökade regnmängder och större risk för översvämningar. Detta påverkar också små vattendrag och innebär att byggnader som byggs nära dem hotas av översvämning. Fastigheter som kan försäkras i dag kanske inte kommer att kunna försäkras i framtiden, när riskerna blir för stora.

Jag förstår att människor tycker att det är trevligt att bo nära vatten, men staten har ett större ansvar för sina medborgare än att bara underlätta det som är trevligt. Vi måste också göra vårt bästa för att se kommande risker och ta ansvar för att minimera dem. Redan i dag finns markägare som känner sig lurade för att de har fått tillstånd att bygga på platser som kort därefter har drabbats av översvämningar. Det ställs höga krav på fastighetsägare att de själva ska ha koll på riskerna.

Att Sverigedemokraterna inte hyser något större engagemang för naturen och djur- och växtlivet kommer nog inte som en överraskning för någon. Jag hade heller inte förväntat mig att de skulle bry sig om att alla i Sverige ska ha jämlik tillgång till naturen. Men något som man ändå kanske hade kunnat vänta sig är att Sverigedemokraterna skulle bry sig lite mer om att fastighetsägare riskerar att bli ruinerade.

Jag undrar därför: Kan Staffan Eklöf verkligen med gott samvete uppmuntra fler att bygga nära vatten, trots riskerna?

Anf. 84 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Havsnivån påverkas inte av strandskyddet. Sedan handlar det om översvämningsanpassning och klimatanpassning, och det är inte en del av strandskyddet; det hanteras via plan- och bygglagen.

En stor del av detta handlar om att ge markägare större rådighet och större frihet. Jag tror inte att det är statens skyldighet att i varje fall garantera skadeslöshet för en markägare som vill ta ett eget beslut.

Anf. 85 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Det är sant som Staffan Eklöf säger: Från början, när man införde strandskyddet, var klimatanpassning inte en del av syftet. Men det är ett tydligt exempel på positiva synergieffekter som kan uppstå med naturskydd. Det har visat sig gynna Sverige mycket att vi har strandskyddet – det gör att vi är bättre skyddade mot klimatkrisens effekter än vissa andra länder.

Jag tycker att det är positivt att människor i Sverige har en stor tilltro till myndigheter, och det är något vi behöver ta vara på. Det gör också att människor förväntar sig att myndigheter ska slå larm när det finns risker som är svåra för var och en att känna till. Det är ganska mycket begärt att alla mark- eller fastighetsägare ska ha koll på vilka risker som kan drabba just deras fastigheter. Det är redan välkänt att kommunerna inte tar det fulla ansvaret för detta och att de tvärtom välkomnar byggande nära vatten på många platser som vi vet är utsatta för stora översvämningsrisker.

Det var ändå ett ganska tydligt besked från Staffan Eklöf: Sverigedemokraterna tycker inte att det är så viktigt att skydda dessa markägare – detta blir helt och hållet deras eget ansvar, och de får ta den fulla ekonomiska risken när de drabbas av översvämningar, som faktiskt kan ruinera fastighetsägare.

Anf. 86 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Synergieffekter talar ledamoten om. Men det ska ju ändå hanteras under plan- och bygglagen. Då kommer det att hanteras i rätt ordning.

Sedan fortsätter det att komma bisarr kritik om att Sverigedemokraterna inte skulle bry sig om natur och miljö. Det är bisarrt. Vi är inte ett sådant parti. I dag fick vi in en artikel i Ny Teknik om ett paradigmskifte i miljöpolitiken.

Det är märkligt att Vänsterpartiet med precision röstar emot de miljöreformer som spelar roll på riktigt.

Anf. 87 Stina Larsson (C)

Fru talman! Det är positivt och välkommet att regeringen nu presenterar lättnader i strandskyddet. Jag hör här hur ledamoten Eklöf, Sverigedemokraterna, i sitt anförande argumenterar för landsbygden på ett sätt som låter nästan oproportionerligt om man ser till alla andra förslag som regeringen har presenterat under de gångna åren – och kanske framför allt om man ser till vad regeringen inte har presenterat och de fall där det kanske inte blev riktigt som man hade tänkt sig. Jag tänker på detta med gårdsförsäljningen, som ju inte riktigt blev som våra vingårdar och mikrobryggerier hade väntat sig.

Här har vi ett förslag på bordet. För mig är det ljuv musik att höra hur Sverigedemokraterna argumenterar för frihet.

Jag skulle vilja säga att detta i stort sett är en upprepning av de förslag som Centerpartiet redan har drivit på för och de utredningar som vi har arbetat fram under flera års tid.

Min fråga till Eklöf är: Varför har det tagit så lång tid för regeringen att agera på dessa färdiga förslag?

Anf. 88 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Ledamoten säger att det är en upprepning av Centerpartiets förslag. Ja, det stämmer att Centerpartiet har jobbat för detta, och det är bra. Men det första steget handlar alltså om sådant som vi tror att de flesta kan ställa upp på. Sedan kommer ett andra steg, och vi är kanske lite mindre säkra på att alla ska ställa upp på den förändringen. Jag tror dock att Centerpartiet ställer upp på den, för Centerpartiet har drivit på i den riktningen tidigare.

Jag tror att Centern kan vara glada och att det hela fortsätter i den riktning som Centerpartiet vill. Det är i alla fall vad jag tror, men det är förstås Centerpartiet som har tolkningsrätten.

Vi tycker lika. Jag tackar för att ledamoten säger att det jag säger låter bra och att det är ljuv musik i hennes öron. Det låter väldigt trevligt.

Låt mig säga lite grann om tajmningen med detta. Där får jag faktiskt hänvisa till regeringen, som kan ge ett bättre svar. Jag tror inte att vi samordnar allt när det gäller dessa frågor, men där kan jag ha fel.

Vi tycker ofta ganska lika. Vi drar ungefär åt samma håll. Det är egentligen bara invandringspolitiken som skiljer oss kraftigt åt. Om bara Centern kunde släppa sin invandringspolitik skulle jag tro att det skulle gå att samarbeta och nå goda kompromisser. Man får ge och ta.

Anf. 89 Stina Larsson (C)

Fru talman! Det är intressant att höra hur Eklöf lägger ord i min mun om att Centerpartiet och Sverigedemokraterna skulle tycka lika. Men jag ska hålla mig till dagens debattämne om strandskyddet.

Jag skulle vilja säga att ledamoten och Sverigedemokraterna, som är stödparti åt regeringen, duckar för frågan varför man så att säga inte har fått detta på bordet förrän nu. Det är inte att ta ansvar för att man har en maktposition, utan man säger bara att det är någon annans ansvar.

Om statsrådet hade varit på plats här i dag hade vi kunnat ställa frågan direkt till ministern. Det behöver tas ett ansvar i detta. Just nu är det flera företagare på landsbygden som har fått vänta. De har fått nej på sina bygglovsansökningar, och det har hämmat utvecklingen. Detta har verkligen dragits i långbänk.

I våra reservationer i dagens ärende vill vi gå ännu längre än regeringen gör. Min följdfråga är därför: Detta var ju steg ett, men när kommer steg två? Vad kan vi förvänta oss då – ska det ta ytterligare fem år innan regeringen lyckas presentera något? Under tiden väntar ju våra företag på landsbygden.

Anf. 90 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Jag vet inte när steg två kommer. Det har väl preliminärt aviserats att direktiven ska komma i maj, tror jag. Men jag vet inte. Jag skulle ha frågat ministern om hon hade varit här.

Att ta ansvar är viktigt, men man kan inte ta ansvar för det som man inte kan påverka. Det är också viktigt.

Det som Centerpartiet har efterfrågat kommer nu. Jag tycker att kritiken är lite senfärdig. För några år sedan hade man kunnat tycka att det var rättfärdig kritik – den kom säkert då också – men nu kommer den lite väl sent. Det finns en risk att jag känner för att citera Ibrahim Baylan igen, men det ska jag inte göra.

Anf. 91 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Vi är här för att debattera strandskyddsregler. Betänkandet tar upp några motioner från allmänna motionstiden, men framför allt handlar det om propositionen Lättnader i strandskyddet – ett första steg. Där har regeringen har lagt fram förslag om att ta bort det generella strandskyddet från vattendrag som är mindre än två meter – hur man nu ska mäta det framgår inte – och från vattenansamlingar som är mindre än en hektar.

Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till reservation 1, som innebär avslag på propositionen. I vanliga fall brukar vi bara yrka bifall till en av de motioner vi har för att inte ta upp för mycket tid, men här vill jag också yrka bifall till reservation 5, som handlar om vad vi skulle vilja göra i stället, så att man inte bara säger att vi är emot.

Fru talman! Det vi nu diskuterar framställs ofta som mindre justeringar. Det står att det är lättnader i strandskyddet. Det beskrivs som någonting i marginalen för att ta bort bisarra detaljregleringar. Men, fru talman, det är faktiskt en radikal kursändring. Det handlar om ett regelverk som avskaffas helt och hållet. I stället för att förbättra och förändra utifrån ny kunskap tar man bort en lagstiftning som kom till på goda grunder.

Fru talman! I Sverige har vi en lång tradition av att skydda natur. Utifrån ny kunskap har vi förbättrat och utökat regelverket. De första strandskyddslagstiftningarna kom i början av 1950-talet. Då handlade det om att säkra allmänhetens tillgång till stränder. Det var framför allt för att industrisemestrarna kom till. Man tyckte att arbetarna skulle ha sunda nöjen, och därför skulle de ha tillgång till vatten och vattenlek.

Sedan har man därefter utökat detta och sett att det också har stora värden för djur och natur. Man kan säga att den lagstiftning som vi i dag har till största delen härrör från 1974 års lagstiftning, som trädde i kraft 1975. Sedan skedde också en förändring i miljölagstiftningen under 90-talet. Där är vi i dag. Det är klart att det har hänt mycket saker sedan dess. Vi har också fått andra möjligheter att bygga och så vidare. Vissa ändringar kan behöva göras.

Vi ser i dag att vi behöver klimatanpassa landskapet på ett annat sätt. Det har att göra med att vi i mångt och mycket har byggt bort oss på en del ställen, att vi har effektiviserat så mycket att vi har bitit oss i svansen eller att vi har lärt oss nya saker. Vi förstår också att det kan bli fel om man vidtar en åtgärd, till exempel klimatanpassar och bygger en bevattningsdamm, och sedan får ett strandskydd på det hela som alltså lägger en död hand över den andra verksamheten. Detta tar vi upp i reservation 5.

Men låt mig återgå till strandskyddet. Det är otroligt viktigt med strandskydd för allmänhetens tillgång till vatten, för att vi ska kunna gå utmed våra stränder och för att vi ska ha samma möjlighet, oavsett storlek på plånbok, att ägna oss åt det rörliga friluftslivet. Men strandskyddet är också en av våra absolut viktigaste natur- och miljölagstiftningar.

Områdena kring stränderna är våra mest artrika. Det gäller även små vattendrag. Kanske är de små vattendragen ibland viktigare än de större, för de finns utspridda i landskapet. De är väldigt viktiga äggläggningsplatser för till exempel insekter. Många av dem lever under en stor del av sina liv som nymfer och larver under ytan för att sedan flyga upp. Vattendragen är barnkammare och skafferi för våra fiskarter. För många av våra landlevande djur är det också otroligt viktigt att hitta vatten. Dessutom blir det spridningskorridorer i vår natur när det finns möjlighet till fri passage runt omkring. Det gör att djurlivet kan transporteras och att vi får vad som brukar kallas för konnektivitet mellan olika områden.

När man nu tar bort detta gör man det utan att inventera var det faktiskt är så viktigt att det borde vara kvar. I dag har man möjlighet att söka dispens för de här sakerna. Det ges dispens. Jag tog i ett replikskifte upp hur mycket som faktiskt försvinner. Bara de senaste fem åren är det alltså mer än 150 mil av Sveriges strandlinjer som på lagliga grunder faktiskt har bebyggts.

Då kan man undra: Behöver vi verkligen ta bort allt detta i lagen? Man aviserar också att detta är ett första steg och att man sedan vill ta bort ytterligare delar av lagstiftningen. Men ett starkt generellt strandskydd är avgörande för allemansrätten och för ekosystemen.

Den del av lagstiftningen som man nu vill ta bort kom till 1975. Den kom till för att länsstyrelserna aviserade att de inte hade möjlighet – och medel – att vara ute och se var detta var viktigt och vad man skulle ha. Det blev alltså ett generellt förbud som man kan söka dispens från.

Den här situationen finns fortfarande kvar. Länsstyrelsen i Stockholm säger i sitt remissvar om förslaget om slopat strandskydd vid små vattendrag att resursbristen riskerar att leda till omfattande negativa konsekvenser.

Vi ser också att om det är någonting som den här regeringen har gjort så är det att man har dragit ned på resurserna till länsstyrelserna. Detta lär alltså inte bli lättare.

Regeringen har sagt att man gör det här för att underlätta på landsbygden. Man vill att det ska kunna byggas mer. Men när man får frågor om det säger man att det inte kommer att byggas så mycket. Den som pratar om det ropar alltså bara på vargen utan att vargen kommer. Då undrar jag: Tror man att det kommer att byggas 50 000 nya bostäder, eller vad det är, som en minister säger? Eller tror man att det inte kommer att hända någonting, som en annan minister säger?

Detta är väldigt konstigt. Dessutom finns det inte med i konsekvensutredningarna.

Vi ser också att man saknar motivering när det gäller det här. Man säger att man tror att det kommer att bli bättre. Konsekvenserna av förslaget har mildrats något. Men låt oss säga att strandskyddet upphävs i många län. Det säger ingenting om värdena där. Flera länsstyrelser har redan gjort det här på eget bevåg. De har medvetet tagit det steget. Men det är inte ett skäl till att ta bort det på andra ställen, där länsstyrelserna har sagt att det finns en anledning till att det är kvar. De har inte resurser för att göra detta på ett annat sätt. Det här blir ett jättekonstigt sätt att resonera.

Det finns en enighet i riksdagen om att ändra just de delar där det handlar om problem eller där man kan se att det blir onödiga målkonflikter. Men det finns inte en enighet om att ta bort en lagstiftning. Tittar man på vad svenska folket säger i olika opinionsundersökningar och sådant ser man att det inte heller finns ett folkligt stöd för det. Det är ett brett majoritetsstöd för ett starkt strandskydd i alla opinionsundersökningar som har gjorts.

Som jag sa används redan kusterna och stränderna väldigt mycket. De små är minst lika viktiga som de stora. De är kapillärerna. Jag var tidigare i dag, tillsammans med flera kollegor här, på ett seminarium om klimatanpassning. Det är just i de områden som är kapillärer som klimatanpassningen börjar när det gäller att ta upp vatten.

Vi har inte ens kommit in på dricksvattenproduktion. Jag ser att jag har överskridit min talartid. Jag kommer att återkomma i de olika replikskiftena, misstänker jag.

Jag vill återigen säga att jag tycker att det här är ett otroligt dåligt sätt att skydda och ta vara på naturen, och det är dåligt att man kommer med argument för en sak utan att ha utrett konsekvenserna. När man har tagit bort det här kommer det att vara borta för evigt. Det betyder att de här miljöerna kommer att stå oskyddade.

(Applåder)

Anf. 92 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för anförandet!

I sitt anförande yrkade Emma Nohrén avslag på hela propositionen. Men det är bra att hon kom med någonting annat i stället. Jag har med mig betänkandet här, för Emma Nohrén pekade på reservation nummer 5 från Miljöpartiet, där det står vad man vill i stället.

Då är frågan: Önskar Miljöpartiet över huvud taget någon form av utveckling på landsbygden? Eller ska landsbygden konserveras i någon sorts drömtillstånd, som det är här och nu eller möjligtvis som det var för länge sedan? Förindustriell tid strävas det ju efter i vissa delar.

I reservationen, där det står vad man vill, står det att detta kan vara bra när det gäller klimatanpassningsåtgärder eller viss naturturism. Det står ingenting om mig eller mina kompisar hemma i Värmland som vill bygga och bo på fina tomter. Därmed är det inte sagt att man ska bo på vattnet, men man kanske i alla fall vill ha utsikt över vatten.

När det gäller oss som faktiskt bor och verkar på landsbygden verkar det inte som att Miljöpartiet vill någonting. Det handlar bara om klimatanpassning och om dem som ska komma dit som turister.

Då kommer jag tillbaka till frågan: Önskar man någon form av utveckling på landsbygden? Om svaret är ja bör man också ha möjlighet att bygga och bo på landsbygden, kanske i vissa delar där det faktiskt är fin utsikt och där det är trevligt att bo och inte långt inne i skogen där man inte ser någonting.

Anf. 93 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågan!

Om ledamoten läser vidare i samma reservation ser han att det även står att regelverket för till- och ombyggnad av befintliga byggnader på landsbygden kan behöva en översyn för att till exempel underlätta för generationsboende. Det står lite mer i själva motionstexten, men det är detta som finns med i reservationstexten. Vi ser alltså absolut detta.

Men jag tycker att det här är fel verktyg att använda för de saker som ledamoten efterfrågar. Det finns redan LIS-områden. Det handlar om landsbygdsutveckling i strandnära områden. Det är en reform som utreddes 2009 och som kom till lite senare. Kommunerna kan då peka ut strandnära områden för byggande eller andra saker.

Det har fungerat både bra och lite dåligt, men det är en ganska ny lagstiftning. Varför inte i stället skruva i den så att den blir bättre? Den största anledningen till att man inte tycker att det är en bra lagstiftning är att man har fått nej till byggnation i områden på grund av höga naturvärden eller på grund av något som handlar om friluftslivet.

Då betyder det att man har vägt intressena mot varandra och sett att det finns en anledning till att vi har ett strandskydd. Då har det legat kvar, och då har vissa blivit sura. Det är inte så att man automatiskt får detta med LIS bara för att man ansöker om det. Däremot kan man kanske flytta det till ett annat område.

Jag tycker absolut att det är viktigt att utveckla detta så att lagstiftningen fungerar så som den var tänkt, så att vi får utveckling, boendemiljöer och företagsområden även i landsbygden.

Anf. 94 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Jag ska ge Emma Nohrén rätt i att det fanns en fortsättning. Men detta gäller om- och tillbyggnad. Det gäller inte nya hus för folk i bygden eller för dem som kanske vill flytta tillbaka när de har studerat klart och som vill etablera sig i sin hembygd. Nej, den möjligheten finns inte med Miljöpartiets förslag – om man inte bygger inom gården, som man kanske kommer från. Det handlar alltså om att bygga på samma tomt. Den möjligheten finns då, eftersom ni skriver om generationsboende.

Emma Nohrén lyfte även fram LIS. Jag kan bara hålla med om att det, vad jag har sett, i många delar har fungerat rätt dåligt i stället.

Frågan är vem som ska ha äganderätten till de här frågorna. Det är rätt intressant. Emma Nohrén nämnde väldigt mycket om länsstyrelsen i sitt anförande. Om jag lyssnade rätt nämndes det kommunala inte alls. Är det inte så att kommunen och bygg- och miljönämnden – eller vad man nu kallar den i kommunen – har den lokala kunskapen och att man i så fall skulle ge dem betydligt större makt än man ger länsstyrelsen?

Vi har sett alldeles för många exempel på hur kommuner vill utveckla områden för att det, inte minst för det rörliga friluftslivet, ska bli möjligt att över huvud taget röra sig – för det växer igen. Men det ska inte röras över huvud taget. Om man hade lyssnat på kommunerna hade man fått fram fler av dessa fina områden. Man hade fått fler LIS-områden som hade varit bra för utvecklingen på landsbygden.

På Emma Nohrén låter det som att det är länsstyrelsen – och enkom länsstyrelsen – som ska ha rådighet över detta. Hur ser Miljöpartiet på den frågan? Är det kommunen som ska ha ansvaret eller är det länsstyrelsen? Vem ska styra?

Anf. 95 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för frågan. Först och främst: Om Tidöregeringen hade gett mer pengar till naturvård hade naturvårdsområdena kanske inte växt igen.

När det gäller strandskyddsområdena ser vi att länsstyrelsen bör ha en större roll. Vi har tidigare motionerat om att vi tycker att det här ska återgå till hur det var. Många kommuner är så små att man har svårt med kompetensen gällande hur detta ska hanteras. Det måste givetvis initieras på kommunal nivå, och man måste ha den kommunala kompetensen. Länsstyrelsen behöver dock ha en större samordnande roll, eftersom vatten rör sig i landskapet. Det man gör i en kommun påverkar ofta nästa – eller en tidigare – kommun också.

När man tittar på till exempel framtida väder och hur det kommer att bli med klimatanpassning ser man att vi måste jobba mer över kommungränserna. Där kommer länsstyrelserna att ha en otroligt mycket större och mer betydande roll, och de måste få medel att kunna jobba med detta. Det diskuterade vi på förmiddagen.

Det fanns förslag i Miljömålsberedningen som även Kjell-Arne Ottosson stod bakom som ledamot i denna. De handlade om länsstyrelsens samordnande roll, vilken vi tycker är bra. Vi var också överens där om att ändra strandskyddets syften så att de följer EU:s ramdirektiv för havsmiljö och vatten samt art- och habitatdirektivet. Det skulle vara syftet i stället för att, som nu, ha tio olika att-satser.

Om vi hade följt det vi kom överens om i Miljömålsberedningen – och som alla partier var överens om i det stycket – hade vi löst en hel del av de problem som man nu försöker lösa genom att i stället ta bort en lagstiftning.

Anf. 96 Stina Larsson (C)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Nohrén för anförandet och den beskrivning av hur ledamoten och Miljöpartiet ser på strandskyddet. Jag kan väl säga att vi tycker lika om mycket – bland annat om klimatanpassning, som vi pratade om tidigare i dag – men här har vi helt diametralt olika ingångar.

Jag skulle vilja säga att det är felaktigt att påstå att dessa förslag innebär stora inskränkningar av allemansrätten. Tvärtom handlar det om att lätta på de strikta reglerna runt diken och små insjöar. Större sjöar och vattendrag kommer fortfarande att vara skyddade. Det handlar inte om att göra enorma inskränkningar på djur- och naturlivet utan om att skapa ett ändamålsenligt strandskydd som skyddar det strandskyddet är avsett att skydda.

Miljöpartiet och ledamoten påstår i en debattartikel som publicerades häromdagen att tiotusentals sjöar och vattendrag kommer att stå helt utan skydd. Men vad är det egentligen för vatten vi talar om här? Handlar det verkligen om naturvärdefulla sjöar där människor badar och vistas, eller handlar det om konstgjorda diken, dräneringskanaler och mindre dammar som knappt ens går att promenera vid? Är det verkligen rimligt att behandla alla diken och vattendrag likadant? Ska man behandla skogsdiken i Norrbotten på samma sätt som en badstrand i Sörmland?

Med anledning av diskussionen vi hade tidigare om klimatpåverkan vill jag säga att strandskyddet i viss mån också har begränsat möjligheten att anlägga bevattningsdammar. Vi har bevattningsdammar hemma i Skåne som riskerar att numera omfattas av strandskydd trots att de byggdes förra seklet.

Anser inte ledamoten att det finns skillnader mellan olika vattendrag? Är det värt att skydda alla diken och små bäckar på samma sätt som stora sjöar?

Anf. 97 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag tycker att det är jättebra att ledamoten tog replik på mig så att vi får titta på detta. Dels finns det skillnader i hur vi ser på saken, vilket nog är bra att reda ut, dels finns en del missförstånd om hur vi tolkar det här.

Det största problemet med det beslut vi debatterar i dag är att man tar bort en lagstiftning i stället för att se till att till exempel göra undantag för diken. Här får ju naturliga bäckar samma icke-skydd som ett dike. Det blir en odifferentierad lag, eftersom det inte finns någon lag. I stället blir det fritt fram överallt. Det finns ju andra plan- och byggregler, men strandskyddet och syftena med det är borta.

Jag tycker att det är helt fel väg att gå att ta bort en lagstiftning i stället för att försöka ändra eller lägga lagförslag som faktiskt förbättrar den och gör den mer ändamålsenlig.

Jag yrkade på två reservationer därför att vi ju har förslag om att man ska kunna göra undantag för bevattning, dammar och sådana saker. Man ska kunna göra sådana utan att helt plötsligt få strandskydd över en gård. Det var inte tanken från början. Vi tycker däremot att det är väldigt stelbent att bara säga att allting som gjorts senare än år 1975 per definition inte ingår i lagstiftningen. Då missar man målet, för det kan ha hänt ganska mycket med miljövärden på 50 år.

Vårt största problem med detta är att man inte förändrar, rättar till eller moderniserar lagstiftningen, utan man tar bort den och ger en fjällbäck samma lagskydd – eller icke-lagskydd – som ett dike i Skåne.

Anf. 98 Stina Larsson (C)

Fru talman! Ledamoten beskriver att vi plockar bort lagstiftning. Jag tänker att kommunerna fortfarande har ansvar för bygglovet, att miljöbalken finns kvar och att höga naturvärden fortfarande kommer att respekteras. En utredning kommer så småningom, om vi ska tro regeringen.

Jag ser det som fullt möjligt att värna naturen och samtidigt ge utrymme för lokal utveckling. Det i sig är ingen motsättning, men det kräver att vi vågar se nyanser och skilja på var skydd verkligen behövs och var lättnader kan göras utan att något viktigt går förlorat.

Man har hittills haft olika bedömningar. Vi befinner oss nu i huvudstaden – i Stockholm. Här har man ju på väldigt många platser lyckats bygga vid vatten. Man har andra ingångar än man har på många ställen på landsbygden. Det är väl klart att det inte finns någon stark opinion för att göra lättnader i strandskyddet, eftersom det finns färre människor boende här som det faktiskt kan gynna.

Vi måste se hela Sverige. Jag vill också säga att det är så tydligt när det gäller detta att Miljöpartiet har en annan syn på landsbygden än vad Centerpartiet har. Vi värnar verkligen företagen på landsbygden och vill att de ska kunna utvecklas och verka där även om det finns ett dike i närheten. Vi vill inte göra skillnad på stad och land här, vilket man i praktiken faktiskt har gjort. På vilket sätt vill Miljöpartiet värna landsbygden och samtidigt behålla strandskyddet?

Anf. 99 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Det blir nästan filosofiska frågor. Jag skulle vilja säga att det ofta framstår som en landsbygdsfråga att ta bort strandskyddet. Men tittar man på var exploateringstrycket troligtvis kommer att vara störst ser man att det är i närheten av våra tätorter och städer. Det är också där det finns minst tillgång till vatten och redan har byggts väldigt mycket på det man har sparat.

Vi tycker också att det ska vara en levande landsbygd, men vi har haft ett dispensförfarande för att åstadkomma det. När det gäller bevattningsdammarna och klimatåtgärderna av dem har vi också förslag på att lagstiftningen gällande strandskyddet där ska ändras.

Det man gör med den här lagstiftningen är att med landsbygden som argument ta bort skyddet för små vattendrag och sjöar överallt i hela landet. Den som läser remissvaren ser att många är otroligt kritiska, framför allt i de större städerna eftersom det blir ett ökat tryck på stränderna där. De försvinner också, och de behövs.

Jag tror alltså att man skulle behöva göra det här på ett helt annat sätt. Jag tror att man behöver rätta till det som behöver rättas till, där lagstiftning och annat har halkat efter, men fortsätta att ha ett starkt strandskydd i hela landet – med möjlighet till dispens när det behövs. Landsbygden kanske är just ett sådant ställe där man ska vara än mer frikostig med dispens än man har varit, även om vi ser att man har varit frikostig hittills också.

Anf. 100 John Widegren (M)

Fru talman! Vi debatterar Lättnader i strandskyddet – ett första steg. Det här blir bra.

Kära vänner i Sveriges riksdag! Strandskyddet i den form det har i dag har varit hämmande. Det har varit en stor inskränkning i det privata, enskilda brukandet och ägandet.

Jag har en god vän hemma i det bördiga Östergötland. Han äger lite mark med en sjö på. Vid sjön fanns det en liten sommarstuga, och min gode vän ville bygga om sommarstugan till ett åretruntboende. Han ville dessutom flytta den tio meter längre ifrån sjön, då den låg väldigt nära. I fyra år fick han slåss mot olika myndigheter för att få lov att bygga sitt boende vid den sjö och på den mark som han äger. Anledningen till att han inte fick bygga ut sommarstugan var att det inkräktade på allmänhetens intresse. Han skulle alltså bygga sitt boende vid en sjö på mark som han äger.

Fru talman! Ett annat exempel är en granne, en barnfamilj, vars hus ligger ungefär 80 meter från en mindre bäck. De flyttade in, bildade familj – de fick barn – och behövde bygga ut sitt hus. De fick också kriga i flera års tid på grund av strandskydd.

Det här har ju inte fungerat. Det här innebär inskränkningar i det enskilda på ett sätt som vi aldrig kan acceptera. Från moderat sida är det en segerns dag när vi röstar igenom det här. Det är nämligen precis så det ska vara: Vi ska tro på den enskilde och på landsbygdens ägande och brukande. Vad som än sägs i den här debatten är det första steget i att underlätta strandskyddet kopplat till landsbygden. Det här är ett landsbygdsförslag.

Jag vet att vi har olika ideologier i den här kammaren. Alla gillar inte frihet, det mänskliga, enskilt ägande och så vidare. Individens frihet och äganderätten är grunden till en blomstrande demokrati, men då måste vi också tillåta detta. Vi måste låta människor fatta sina egna beslut, göra sina egna misstag och stå för det de har gjort. Det gör vi genom att ge dem mer frihet – genom att ta bort strandskyddet.

Vi i Tidösamarbetet levererar nu det som så många har pratat om under lång tid men som man inte har lyckats forma majoriteter i den här kammaren för att genomföra. Det levererar vi nu. Tidöpartierna levererar detta.

Ända sedan 1975 har vi pratat om att införa lättnader i strandskyddet, och det är det som görs nu. Då säger någon: ”Vi kommer att bebygga alldeles för mycket natur!” Nej, vi kommer inte att bebygga alldeles för mycket natur. Vi har kommuner i det här landet som har lika många sjöar som invånare. Jag har inte siffran i huvudet i dag, men det finns så många meter strandskyddad remsa i Sverige att alla strandskyddade remsor i Sverige inte skulle bebyggas även om alla invånare byggde strandnära.

Det här är en lagstiftning som har slagit mycket snett – en lagstiftning som vi nu förändrar så att vi ger landsbygden möjlighet att utvecklas och de gröna näringarna möjlighet att inte ta hänsyn till strandskydd så fort de vill bedriva någon form av utveckling.

Vad är då skillnaden jämfört med det förslag som röstades ned för tre år sedan? Den kanske största skillnaden, fru talman, är att 25-metersremsan närmast vattnet nu försvinner. Nu tar vi bort strandskyddet ända ned till vattnet, för så länge det strandskyddet finns är det en inskränkning. Det är den största skillnaden.

Det låter ofta i debatten här som att vi nu kommer att förstöra alla naturvärden, som att det kommer att bli katastrof och som att domedagen är nära. Alla hus kommer att rinna ned i vattendragen på grund av klimatförändringar, säger man. Nej, det kommer inte att bli så – och framför allt inte när det gäller havet, för det här förslaget handlar inte ens om havet.

I Lantbrukets affärstidning, ATL, skrevs det för några veckor sedan en krönika av en lantbrukare. Hon heter Elisabeth Hidén och är mjölkproducent i Västergötland. Jag tycker att hon sätter fingret på någonting oerhört viktigt, och jag tänker faktiskt läsa ett avsnitt ur krönikan, fru talman.

Den visar nämligen otroligt tydligt det problem vi faktiskt har på den svenska landsbygd som vi under så lång tid har försökt reglera ihjäl på olika sätt. Vi har försökt inskränka och dra ned på människors möjlighet att ha framåtanda – en tro på och ett driv för att komma framåt och utveckla landsbygden. Om det nu finns människor som vill bosätta sig på landsbygden och vill ha de attraktiva tomterna ska vi inte ha en hel massa lagstiftning som försvårar för dem.

Elisabeth avslutar sin krönika så här: ”Det får inte ändras men måste bevaras. Det får inte rivas men måste skötas. Det får inte byggas men landskapet ska hållas öppet. Med vilken hand? Och med vilka pengar? Det är lätt att prata om kulturarv, öppna landskap och ekologisk mångfald – men någon måste också jobba ihop det där arvet och skapa värdet. Någon måste ta risken, investera, sköta markerna, röja diket, hålla efter stengärdsgården. Vem i dagens generation ska bygga stenmurar för framtiden?”

Hon sätter fingret på precis de problem som landsbygden har i dag. De problemen vill vi i Tidösamarbetet förändra. Vi vill göra situationen bättre, och det här är ett första steg. I dag eller i morgon kommer vi att tillsammans trycka på knappen för ett första steg gällande strandskyddet, fru talman.

Sedan ser vi fram emot att tillsammans ta också nästa steg. Moderaterna vill nämligen mycket mer när det kommer till strandskyddet, för det behöver förändras i grunden. Men nu tar vi det första steget, som är kopplat till landsbygden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Helena Storckenfeldt, Oskar Svärd och Viktor Wärnick (alla M) samt Staffan Eklöf (SD) och Elin Nilsson (L).

Anf. 101 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack för anförandet, John Widegren!

Vi socialdemokrater är överens med Moderaterna om att man behöver göra en modernisering av strandskyddet, men vi har en lite annan utgångspunkt. Moderaterna och John Widegren har ett väldigt starkt fokus på den enskilde och äganderätten, och vi socialdemokrater har kanske ett större fokus på samhällsutveckling. Vi tycker att det är viktigt att man också tar hänsyn till miljö, fri passage och allemansrätten.

Så ser skiljelinjen ut mellan våra partier, men vi hade som sagt i princip samma innehåll – med det undantaget att vi faktiskt behöll fri passage – i det lagförslag som ni röstade nej till för tre år sedan, John Widegren. I princip det förslag som vi ska ta ställning till i dag eller i morgon hade kunnat vara på plats redan.

Hade det inte varit rimligt att ni i Moderaterna hade stöttat det förslaget och sedan direkt efter valet tillsatt en utredning, vilket ni nu skissar på att göra? Varför har det tagit sådan tid, och varför blev det inte mer än så här?

Anf. 102 John Widegren (M)

Fru talman! Jag tackar Joakim Järrebring för frågan.

Varför blev det inte mer än så här, undrar en företrädare för partiet som har regerat det här landet under den allra största delen av den tid jag kan minnas.

Vi gör det ju nu. Vi gör det här. Vi har sett till att forma en majoritet i den här kammaren för att göra dessa förändringar. Man såg inte till att forma en majoritet för det förslag man lade på bordet 2022; det var tydligen inte tillräckligt bra. Här har vi format ett förslag som är bra och som vi formar en majoritet för.

Vi tycker inte om förslaget om att de sista 25 meterna fortsatt ska vara skyddade. Moderaterna tycker också att allemansrätten är jätteviktig, men den är inte viktigare än personen som äger remsan i fråga och som eventuellt vill bebygga den och ha sin strandtomt. Det får komma först. Vi kommer att ha otroligt mycket natur kvar i Sverige. Hela Sverige är ju ett rekreationsområde, brukar jag säga, som kommer att vara tillgängligt för det allmänna, med höga naturvärden och så vidare.

Ledamoten Järrebring talade i början av sitt inlägg om att Moderaterna mest står upp för den enskilde medan Socialdemokraterna tänker på samhällsutvecklingen. Men vem ska stå för samhällsutvecklingen i de här områdena? Det är ju företagarna och de människor som äger och verkar på landsbygden. Det är ju de som kommer att stå för samhällsutvecklingen. Då är det väl också rimligt att det är de som får förbättrade villkor för att bedriva sin verksamhet på landsbygden?

(Applåder)

Anf. 103 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Är det rätt uppfattat att Moderaterna menar att vi gott och väl kan ha allemansrätt så länge den inte inkräktar på den enskildes fastighet? Jag hörde det, men jag kanske missförstod ledamoten. Det får ledamoten gärna utveckla.

Socialdemokraterna har ju under flera års tid pekat på att vi behöver ett mer flexibelt strandskydd. Det nuvarande får orimliga konsekvenser när man behöver utveckla samhället och skapa tillväxt, inte bara i glesbygd och på landsbygd utan i hela Sverige. Socialdemokraterna ser väldigt mycket fram emot att det kommer en utredning och att det kommer ett mer differentierat strandskydd, men vi behöver ju bibehålla balansen. Vi behöver också ta hänsyn till miljövärden och se till att människor har möjlighet att utnyttja allemansrätten på riktigt. Vi ska inte bara ha allemansrätt på papperet.

(Applåder)

Anf. 104 John Widegren (M)

Fru talman! Jag tackar Joakim Järrebring för frågan.

Jag är inte jätteorolig för att vi kommer att få stora problem med allemansrätten på grund av det här strandskyddsförslaget. För Moderaterna är allemansrätten viktig. Det är viktigt med en allemansrätt som fungerar på ett bra sätt och som inte missbrukas, för när den missbrukas sker det på någon annans egendom. Det finns ganska många exempel på hur allemansrätten missbrukas, men det är en annan debatt.

För Moderaterna är allemansrätten alltså viktig. Ledamoten ställde en fråga om huruvida den är mer eller mindre viktig. Om den enskilde vill bygga sitt drömboende på marken han äger bredvid en sjö kanske allemansrätten blir inskränkt på tomten vid den sjön. Det tycker jag är helt rimligt. Det tycker Moderaterna är rimligt.

I grunden handlar ju strandskyddet om förbud och inskränkningar. Ingången borde egentligen vara att det är tillåtet att använda sin mark. Sedan får man, precis som det här lagförslaget säger, peka ut vissa områden om de faktiskt behöver vara belagda med strandskydd eller strandhänsyn. Det naturliga borde dock vara att det i grunden är tillåtet.

Vi har haft den senaste strandskyddslagen på plats sedan 1975. Jag har väldigt sällan hört någon stå i den här kammaren och prata om att det borde betalas ut intrångsersättning för att någon är belagd med strandskydd. Många partier här inne är väldigt noga med det när det gäller andra frågor, till exempel skydd av skog – då ska det finnas pengar hos myndigheten för att betala enskilda när det görs inskränkningar. Men när det gäller strandskyddet har vi aldrig betalat ut pengar. Det känns som att vi aldrig ens har diskuterat huruvida det är en inskränkning som borde generera en peng till markägaren.

(Applåder)

Anf. 105 Stina Larsson (C)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Det sista som kom upp på bordet, om intrångsersättning för att man inte får bygga nära sitt dike, ser jag fram emot att få se i en proposition från regeringen. Jag väntar med spänning på ett sådant förslag!

Moderaterna pratade här om en seger för landsbygden. Jag tar väl och gör om det gamla ordspråket och säger att den som väntar på något gott ofta väntar för länge. Min fråga gäller just detta.

Det fanns ju en majoritet för en förändrad strandskyddslagstiftning redan för tre år sedan. Nästan på dagen för tre år sedan, 2022, hölls en debatt här om liknande förslag, med samma skrivningar. Ledamoten beskrev nyss att skillnaden var de 25 meterna. Landsbygden och företagen där hade dock tjänat på att ha denna lagstiftning på plats tidigare. Det är ju landsbygden och företagarna som har fått betala priset under de år de har fått vänta. Den anekdot som Widegren berättade visade tydligt att de verkligen har fått betala ett pris och att dispenserna och regelverket inte har fungerat.

Det var också intressant att Widegren refererade till artikeln i ATL. Kontentan i den är att lantbruket är kritiskt till att regeringen har förhalat det här beslutet under så lång tid.

Min fråga är varför detta förslag har dröjt så länge.

Anf. 106 John Widegren (M)

Fru talman! Om Centerns – och Miljöpartiets – dåligt förhandlade förslag hade vunnit den här kammarens gillande 2022 hade vi haft bland annat de begränsningar som jag pratade om tidigare. Jag är inte säker på att kammaren skulle ha rivit upp lagstiftningen, utan då hade man i stället fått bli halvnöjd. Nu är vi mer än nöjda med det som röstas igenom i dag, även om det tog lite längre tid.

En anledning till att det tog lite längre tid är att man inväntade utredningen om areella näringar, och att den skulle hinna vara ute på remiss, för att kunna knyta ihop den med detta. Jag kan vara den första att skriva under på att det tar för lång tid. Jag tycker dock att det mesta av den bra lagstiftningen i de här husen tar för lång tid; jag är ju i grunden företagare.

Icke desto mindre är det nu på plats. Det genomförs, och vi har som sagt format en majoritet för det här. Jag tror att Centern, som jag håller med i väldigt många landsbygdsfrågor, skulle göra klokt i att börja förhandla de här frågorna med Moderaterna igen. Jag tror att man skulle få mer resultat då än vad man kanske får med dem som man har försökt att förhandla det här med under de senaste åren. Det är bara ett litet tips.

Anf. 107 Stina Larsson (C)

Fru talman! Vi har faktiskt fått en inbjudan från Kristersson gällande livsmedelsförsörjning och livsmedelsberedskap. Där ingår ju landsbygdens villkor, så det är kanske – i bästa fall – redan på gång.

John Widegren talade om att det tar tid. Ja, demokrati tar ju tid. Det får vi väl leva med, och det finns ju också en massa fördelar med det.

Jag skulle inte vilja instämma i Widegrens beskrivning att det var ett dåligt förhandlat förslag. Det fanns ju faktiskt en majoritet för det, men sedan valde Moderaterna att tillsammans med andra partier lämna den överenskommelse vi hade. Detta ser vi tyvärr exempel på även nu.

Jag har ytterligare en fråga. Det finns redan i dag områden där regler gäller som är generösare än dem vi har på bordet nu. I Värmland är exempelvis vattendrag upp till 10 meter strandskyddsbefriade. Det är viktigt att de nu föreslagna ändringarna inte upphäver undantagen för de här helt befriade områdena. Därför bör det förtydligas att dessa ska fortsätta att gälla. Propositionen får inte innebära att det blir striktare i verkligheten.

Centerpartiet har en reservation om att kommunerna ska ha större inflytande. Om regeringen verkligen vill stå upp för landsbygden och liberala värden undrar jag varför regeringen inte redan nu har gått längre med att ge kommunerna större ansvar att själva avgöra var strandskyddet ska gälla. Varför avstår regeringen från att ge kommunerna möjligheten att utse så kallade strandnära utvecklingsområden där kommunerna själva kan upphäva strandskyddet?

Anf. 108 John Widegren (M)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för jätteintressanta frågor.

När det gäller de delar där man redan har gått längre står det tydligt i propositionen att de ska fortsätta att gälla och inte rivas upp av den nya lagstiftningen. Det är otroligt viktigt, för denna klokskap ska bestå.

När det handlar om att ge kommunerna mer makt finns det delvis med, och jag har förhoppningar om att det ska bli ännu tydligare i den nya utredningen. Jag har kanske inte bara uttryckt kärlek för hur länsstyrelserna fungerar på många håll, och det här är en fråga där jag tycker att det inte fungerar särskilt bra. Jag tycker att länsstyrelserna ska ha så lite makt över strandskyddsreglerna som möjligt, för det är kommunerna som känner sina områden bäst och är måna om utvecklingen inom kommunen. Att ge mer av strandskyddsfrågorna till kommunerna bör vara en viktig del i den utredning som förhoppningsvis snart sjösätts och startar upp.

Anf. 109 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Jag tackar John Widegren för ett intressant anförande som tydligt visade på skillnaderna i ideologi.

John Widegren började med att säga att detta innebär inskränkningar för den enskilde och att det är upp till var och en att göra sina egna misstag och se vad som funkar. Men kan John Widegren och Moderaterna någon gång tycka att de gemensamma nyttorna och det allmänna faktiskt går före den enskildes rätt att göra som den vill? Samhällsutveckling blir ju ofta bättre om man gör den ihop. Det finns lagar och regler för hur mycket en fabrik får släppa ut, och det tror jag att även Moderaterna accepterar. Men så fort det handlar om en enskild privatperson ska den få göra som den vill och kan bäst själv. För mig rimmar det ganska ofta illa.

Nu tar man bort en lagstiftning som har gjort att vi har gemensamma förhållningsregler för hur vi ska göra med vatten – denna viktiga resurs som kanske kommer att bli ännu viktigare i framtiden för klimatanpassning, dricksvatten, bättre jordbruk och skogsbruk, djurliv, rekreation och turism. Dessa värden går inte alltid ihop med den enskildes behov, men om jag förstod John Widegren rätt ska markägaren ha rätt att göra vad den vill på sin mark, punkt. Stämmer det?

Anf. 110 John Widegren (M)

Fru talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågan.

Det får inte ändras men måste bevaras. Det får inte rivas men måste skötas. Det får inte byggas, men landskapet ska hållas öppet. Med vilken hand, och med vilka pengar? Detta har enskilda gjort i alla tider. Med sina pengar, sitt arbete och sin svett har de skapat de naturvärden som samhället har så stor nytta av i dag. Samtidigt har vi ett antal lagstiftningar som ska begränsa markägares möjlighet att fortsätta att bedriva sin verksamhet och skapa sig ett liv utifrån vad de äger och har.

Vi skulle inte ha haft så höga naturvärden i Sverige i dag om vi inte hade haft strävsamma självägande bönder. Så är det. Jag ser nästan aldrig stadsmänniskor skapa naturvärden, utan det är markägare som åstadkommer dem. Det är också markägare som har ansvaret för att de finns kvar, och det fungerar för det mesta väldigt bra. Nej, man får inte göra vad man vill med sin mark, men grundregeln ska inte vara förbud. Grundregeln måste vara att den enskilde får bruka och verka på sin mark.

Väldigt höga naturvärden kan beläggas med formella skydd, och då ska ersättning utgå. Här är vi helt överens. Men det målas upp en bild av att denna typ av frihetsreform blir domedagen för naturen och den biologiska mångfalden. Men så blir det inte, tvärtom. Markägare på landsbygden får i stället glädje i sina liv, vilket gör att de vill fortsätta att utveckla höga naturvärden där de bor och verkar.

(Applåder)

Anf. 111 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Det är stora ord om en frihetsreform för landsbygden. Konsekvensbeskrivningar och remissinstanser pekar dock på att detta kommer att få konsekvenser runt framför allt tätorter och städer. Det kommer alltså att bli högst tryck där trycket redan är högt. Det är dessa miljöer som kommer att exploateras och byggas bort. Då hade det kanske varit bättre att förändra lagstiftningen så att det hade blivit lättare att söka dispens eller få tillstånd att göra det John Widegren pratar om än att bara ta bort lagstiftningen.

I slutet av sitt svar sa John Widegren att vi ska skydda naturvärden där det behövs och att det ska utgå ersättning. De enligt John Widegren förhatliga länsstyrelserna – eller det kanske var ett för stort ord, men du brukar ofta klaga på dem – är trots allt statens förlängda arm, och jag tror inte att de blir bättre av att Tidöregeringen hela tiden tar bort pengar för dem eftersom det då blir mycket svårare för dem att göra sitt arbete. När man nu tar bort lagstiftningen bör man i stället ge länsstyrelserna pengar så att de faktiskt kan hitta och skydda dessa naturvärden så att enskilda inte gör misstag som går ut över resten av samhället. Kommer dessa medel att komma?

Anf. 112 John Widegren (M)

Fru talman! Jag vet inte om pengarna kommer att komma; jag ska inte föregripa höstens budgetdiskussioner. Men jag vet att Moderaterna i sina budgetar under åren i opposition prioriterade skötseln av redan skyddad natur och ville ha mer medel till det. Det har i alla fall varit en moderat ingång i diskussionerna, så mycket kan jag säga.

Jag tror fortfarande att en enskild som inte begränsas av för mycket förbudslagstiftning tycker om att skapa och även sköta höga naturvärden. Men förbud, pålagor, kontroller och så vidare stryper glädjen att bedriva verksamhet på landsbygden. Det är ett faktum. Frågar man vilken landsbygdsföretagare som helst blir svaret att det är detta som är jobbigt. Vi kan prata rovdjurspolitik, skattetryck och så vidare, men mycket handlar om att inte få göra det man har tänkt sig med det man äger och brukar, kanske över generationer. Jag tror att det är den stora stoppklossen i detta.

Jag är inte lika orolig som Emma Nohrén och Miljöpartiet för att detta kommer att bli en katastrof för naturen. Det målas ju upp som en katastroflagstiftning. Nej, att ta bort förbudet och göra detta möjligt kommer att gynna hela landsbygden.

(Applåder)

Anf. 113 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Strandskyddet är ett uttryck för en grundläggande socialdemokratisk princip: Naturen och dess resurser är något som vi äger gemensamt och ska förvalta solidariskt.

Det handlar i grunden om jämlikhet. Varenda människa i vårt land, oavsett bakgrund, inkomst och bostadsort, ska ha rätt att fritt kunna vandra längs våra sjöar och vattendrag. Strandskyddet handlar också om att värna biologisk mångfald och klimatanpassning i en tid då vi ser allt tydligare konsekvenser av klimatförändringarna.

När strandskyddet infördes var det ett viktigt steg för att hindra en utveckling som vi såg redan då: Vissa, med tjockare plånbok än andra, kunde privatisera våra stränder. Att införa strandskyddet var ett sätt att slå vakt om allemansrätten och allas lika möjligheter att njuta av naturen.

Fru talman! Vi socialdemokrater motsätter oss inte förändring. Tvärtom har vi under lång tid efterfrågat att strandskyddet ska moderniseras och bli mer ändamålsenligt. Vi tog själva ett första steg under vår tid i regering genom att lägga fram ett lagförslag för ökad differentiering av strandskyddet. De nuvarande regeringspartierna valde dock att rösta nej till vårt förslag, vilket har stoppat en möjlighet till utveckling under tre års tid.

Samtidigt har elva länsstyrelser redan infört de lättnader som denna proposition innehåller, något som alla länsstyrelser hade kunnat göra redan 2022. Trots tre år av regeringsmakt har regeringen inte förmått leverera något mer substantiellt.

Fru talman! Arjeplogs kommun, med cirka 2 600 invånare, är Sveriges sjörikaste kommun med 8 727 sjöar. Det är ett talande exempel på behovet av en verkligt differentierad ordning. Ett generellt strandskydd passar helt enkelt inte överallt.

Vår kritik handlar därför inte om att vi skulle motsätta oss större frihet på landsbygden eller i glesbygden. Tvärtom ser vi ett stort behov av att tydligare kunna ta hänsyn till lokala förutsättningar och göra avvägningar mot andra viktiga samhällsintressen, exempelvis bostadsbyggande, lokal näringsutveckling och inte minst levande lokalsamhällen, utan att för den skull inskränka på allemansrätten eller den fria passagen.

I Öckerö kommun, inte minst på Björkö, är behovet av nya bostäder stort. Ett mer flexibelt strandskydd skulle kunna möjliggöra en önskvärd utveckling samtidigt som vi kan säkra allmänhetens tillgång till stränder och skydda miljön. För oss är det avgörande att strandskyddet är rättvist, hållbart och framtidssäkrat.

Fru talman! Strandskyddet är mer än bara en teknisk detalj i miljöbalken. Det är en ideologisk fråga som handlar om vilket slags samhälle vi vill bygga. Vill vi ha ett samhälle där tillgången till våra stränder styrs av klass och ekonomi eller ett samhälle där alla oavsett inkomst kan njuta av den svenska naturen?

För oss socialdemokrater är svaret självklart. Därför säger vi att regeringens förslag i dess nuvarande form är otillräckligt. Vi står fast vid en vision om ett strandskydd som bygger på jämlikhet, hållbarhet och solidaritet men också på verklig förståelse för behovet av flexibilitet och lokal anpassning.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna-Caren Sätherberg (S).

Anf. 114 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Jag tackar Joakim Järrebring för anförandet. I många delar är vi eniga. Det råder det inget tvivel om. Det som Joakim Järrebring efterlyser gällande ytterligare lättnader i strandskyddet kommer i del två. Det var inte heller med på det viset i det förslag som Joakim Järrebrings parti presenterade, och det var en av anledningarna till att vi röstade ned det.

Men det var inte det jag tänkte fråga om, utan jag skulle vilja kommentera den väldigt tydliga socialdemokratiska agitationen. Det handlade om klass och ekonomi. Det var rena förstamajtalet – skulle jag tro. Jag har aldrig varit på ett sådant arrangemang, men jag kan ju ana. Jag kanske inte heller har tänkt gå dit.

De som i dag har råd att köpa de hus som ligger vid vatten med fin utsikt är inte de som redan bor på landsbygden och är etablerade där. Till min del av landet kommer det till exempel många köpstarka norrmän och tyskar som köper de här husen. Det är inte de vanliga medborgarna som redan bor där som har chansen att köpa dem. De har rätt och slätt inte ekonomin, som Joakim Järrebring lyfte fram.

Därför är det jätteviktigt att vi får till förändringar, så att vanligt folk har möjlighet att bygga hus med de här fina utsikterna och så att folk vill bo på landsbygden. På så sätt kan vi få en fortsatt utveckling på landsbygden. Det stämmer alltså att det handlar om klass och ekonomi, men inte alls på det sätt som Joakim Järrebring lyfte fram i sitt anförande.

Men vi utesluter ändå den vanliga landsbygdsmedborgaren om vi inte förbättrar strandskyddet ytterligare, vilket vi vill göra i del två.

Anf. 115 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för kommentarerna till mitt anförande.

Självklart höll jag ett ideologiskt drivet anförande. Det har även tidigare debattörer i debatten gjort. Jag tycker att det är både viktigt och klargörande för vanligt folk att höra var partier står och vilka politiska ställningstaganden de gör.

Som sagt instämmer jag i att vi behöver ett reformerat strandskydd. Min kritik, som jag har fört fram både i replikskiften och i huvudanförandet, går ut på att regeringen saknar den viktiga balansen. Det handlar om att helt och hållet ta bort strandskyddet och inte ta hänsyn till behovet av fri passage och möjligheten att utnyttja allemansrätten. Där går regeringen fel. Det är viktigt, menar jag, att man även har de perspektiven med sig i det fortsatta arbetet med att formulera uppdraget och direktiven till den nya utredningen. Vi kan inte privatisera mer av våra sjöar och vattendrag. Det går inte.

Anf. 116 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Joakim Järrebring nämner ”den viktiga balansen”. Ja, vi skulle sannerligen behöva få en bättre balans vad gäller just allemansrätten med tanke på vad syftet med allemansrätten var när den en gång instiftades.

Jag har noterat att Joakim Järrebring flera gånger talat om att ”utnyttja” allemansrätten. Jag vet inte om det finns en tanke bakom det eller om det är en felsägning, men det är tyvärr just det som sker: Företag utnyttjar allemansrätten utan att markägaren är med på tåget och utan att avtal slutits. Man går alltså längre än vad man ska göra. Det finns en dom från Högsta domstolen, forsränningsdomen från mitten av 90-talet, som tydligt pekar på att det finns gränser för allemansrätten: Den får brukas i organiserad och kommersiell verksamhet, men det ska inte skapa olägenheter för markägaren eller skada marken.

Jag tror att vi har ett betydligt större jobb att göra där, för jag noterar hur naturturism i vissa delar absolut utnyttjar – precis det ord som Joakim Järrebring har använt sig av – allemansrätten för sina egna syften utan att ha den som faktiskt äger marken med på tåget.

Ser inte Joakim Järrebring en utmaning i detta? Det råder inget tvivel om att allemansrätten är viktig, men det finns ändå gränser för allemansrätten – eller? Det är min fråga till Joakim Järrebring.

Anf. 117 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för att han ger mig möjlighet att korrigera ett lite slarvigt användande av begreppet utnyttja. Det är klart att man ska nyttja allemansrätten. Att det finns ett överutnyttjande, ett missbruk, är jag den första att tillstå. Men det är inte det den här debatten handlar om.

Jag tycker att det är viktigt att regeringspartierna har med sig en bättre balans när vi nu går vidare med en mer differentierad lagstiftning. Sedan ska vi hjälpas åt och se till att stävja missbruk av allemansrätten.

(Applåder)

Anf. 118 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Tack till Joakim Järrebring för ett intressant anförande!

Ideologin kommer tillbaka. Jag tycker att det är väldigt positivt att våra tal blir lite mer ideologiska så att skiljelinjerna blir tydliga och våra visioner för framtiden blir tydliga.

Jag hörde Joakim Järrebring säga att i Socialdemokraternas idévärld förvaltas resurser och natur gemensamt. Jag har snarare en vision om gemenskap utan gemensam detaljförvaltning, ett samhälle med sammanhållning, med den fria viljans gemenskap och med samarbete. Vi håller ihop. Vi samarbetar för att vi vill det. Det är min vision. Den ligger ett bra stycke bort, men det är min vision.

Jag gillar inte riktigt det jag hör i den socialdemokratiska ideologiska visionen, för det låter för mig som att Socialdemokraterna inte tror på människan. Socialdemokraterna tror att alla är egennyttiga och fifflar om de får chansen.

Det är inte min syn på människor. Det är inte min erfarenhet heller. Den är snarare tvärtom. Människor är oftast godsinta, kärleksfulla och altruistiska. Det är åtminstone min erfarenhet.

Ett exempel är att om man lättar på strandskyddet kommer den som äger marken att utveckla marken. Man kanske bygger ett hus åt sig själv. Man kanske bygger ett hus som man kan hyra ut till andra. Då ger man människor som inte har den plånboken att de kan köpa ett sådant ställe möjligheten att komma till ett strandnära läge.

Frågan blir då: Tror Socialdemokraterna på människan?

Anf. 119 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack till Staffan Eklöf för frågorna!

Det är väl någonstans sunt att ledamoten inte gillar det jag säger i talarstolen. Det finns väl en anledning till att vi tillhör olika partier, tänker jag. Det är kanske också en väldigt viktig anledning till att jag hade varit en synnerligen dålig anställd på Sverigedemokraternas riksdagskansli.

Självklart har vi socialdemokrater en positiv syn på människan. Däremot är vi väldigt tydliga med att vi inte tror på en oreglerad marknadsekonomi. Vi tror inte att marknaden löser de stora, svåra utmaningarna utan att det finns politisk styrning. Här kanske vi skiljer oss åt. Jag har inte i detalj studerat Sverigedemokraternas syn på företagande och marknaden – om den ska vara helt oreglerad eller om det faktiskt krävs regelsystem för att se till att vi inte får ett överutnyttjande av till exempel naturresurser.

Vår syn är väldigt tydlig: Det behövs tydliga regler. I många andra avseenden tror jag att Sverigedemokraterna också tycker att vi behöver ha ett regelbaserat samhälle och inte att vi ska tänka oss att alla människor bara är snälla mot varandra och att man inte behöver ett regelverk. Vi socialdemokrater tror att regler behövs även för att skydda miljön och upprätthålla en fungerande allemansrätt och fri tillgång till våra sjöar och vattendrag.

Anf. 120 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Vi tror nog på lite mindre detaljreglering än Socialdemokraterna även om vi tror på en i huvudsak reglerad marknadsekonomi. Men vi vill nog sätta lite mer tryck på tillit och mindre detaljreglering. Inte minst vill vi återskapa den tillit i samhället som fanns när jag växte upp.

Det finns en risk när man håller på för mycket med detaljregleringar för det gemensammas skull och detaljstyr individer och pålägger dem regler och osäkerheter, som byråkrati kan innebära: Man kan till sist landa i den version av socialdemokrati som jag inte tror finns överallt men som fanns i Sandviken när jag växte upp och som immuniserade mig mot socialdemokratin för all framtid. Där var det inte viktigt att hjälpa den som hade det dåligt, utan det var viktigt att ta ned den som hade det bra. Det kanske är bruksmentalitet, men så var det i Sandviken – om en inte får, då ska ingen få.

Jag tänker i stället att vi låter individens kraft blomma ut. Man får bygga den där stugan och hyra ut den. Sedan kan samhället till exempel ge alla familjer bidrag till en vecka på landet så att familjer som bor i staden, kanske i utsatta områden, får vara tillsammans en vecka och bryta osunda kopplingar till kamrater som leder en på fel väg. Så tror jag att man får in samhället på en bättre väg, utifrån hur jag ser att människan ser ut.

Anf. 121 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Jag delar helt åsikten att vi behöver ha ändamålsenliga regelverk och inte för mycket detaljstyrning. Vi ska ha tillräckligt med regler, men vi ska inte ha för mycket regler. Det skapar onödig och svår administration och svåra avgöranden. Där är vi helt eniga.

Vi är också eniga om att just tilliten mellan människor är en otrolig styrka i ett samhälle. Därför blir det märkligt för mig att höra en sverigedemokrat yttra de orden, för är det någon politisk kraft i Sverige som minskar tilliten mellan människor och driver på ett vi-och-de-samhälle är det just Sverigedemokraterna.

(Applåder)

Anf. 122 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Lagändringarna i propositionen syftar till att skapa ett tydligare och mer ändamålsenligt strandskydd med bättre förutsättningar att bygga bostäder och utveckla och driva företag i strandnära lägen. Det här är alltså en frihetsreform. Det är en reform som sätter äganderätten i det ljus där äganderätten ska vara.

Vi har hört i flera tidigare replikskiften och även i anföranden om kampen mellan stad mot land. Jag vill absolut hävda att det här är någonting som verkligen kommer att göra skillnad på landsbygden. I staden får man ju redan bygga vid vattnet – ja, till och med på vattnet om man vill. Men vi som bor på landsbygden ska bygga så långt från vattnet som möjligt.

Det här är oerhört viktigt för att vi ska få en utveckling av landsbygden. Står den still kommer den per automatik att börja backa. Då dör landsbygden ut, och det är det ingen som vill.

Jag ska inte nämna namnet, men det var en tidigare minister i det röda laget som sa så här: När storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där. Ja, det måste fungera hela tiden, även för oss som bor där hela tiden. Ska det finnas folk på landsbygden som ser till att åkrar hålls öppna, att det finns affärer och att det fungerar att bo där måste man också ge dem förutsättningar att kunna bo där.

Därför är detta en viktig del. Som sagts tidigare är det del ett. Det kommer mer, men detta är en första och oerhört viktig del.

Även detta med kommuner kontra länsstyrelser har varit uppe, fru talman. Är det någon som har lokalkännedomen är det ju våra kommunpolitiker. Vi måste komma fram till en lagstiftning kring strandskyddet där vi verkligen litar på våra kommunpolitiker. Det är de som sitter i förarsätet. Det är de som har den lokala kunskapen. Det är de som vet hur det ser ut. De behöver inte sitta och titta på en karta och sedan försöka bilda sig en uppfattning. De vet hur det ser ut, och i annat fall är det inte längre – åtminstone inte i stora delar av landet – än att de kan åka ut och titta.

I betänkandet behandlas över 20 motioner som berör just det lokala och kommunala inflytandet. Det är motioner som går över den politiska mittlinjen. Det är alltså väldigt tydligt i motionerna att lokalkännedomen och kommunpolitiken är oerhört viktiga. Kommunpolitikerna måste ges större tyngd i detta, för det är de som vet.

Det pratas också om att ge legitimitet, fru talman. Jag ska citera ur betänkandet: ”Strandskyddet innebär en inskränkning i enskildas möjlighet att fritt förfoga över sin strandnära fastighet och därför bör utgångspunkten vara att strandskyddets omfattning inte ska vara större än vad som är motiverat utifrån strandskyddets syften. För att uppnå acceptans för reglerna är det också angeläget att kopplingen mellan strandskyddets omfattning och dess syften framstår som begriplig.” Det är bara att skriva under.

Låt mig ta ett exempel. I en kommun i Värmland var det en markägare som hade tänkt sig att göra en jordgubbsodling. Dock visade det sig att den mark där han började plöja var ganska blöt. I en dalgång fastnade han med traktorn. Den traktorn hade han tydligen inte användning för, för den blev stående där i två år innan han lyckades få upp den. När traktorn hade kommit upp hade det blivit en vattensamling där den hade stått, för där var det ganska vattensjuk mark.

Sedan skulle den här markägaren bygga en liten sommarstuga inte så långt därifrån. Han blev nekad på grund av den vattenspegel som hans egen traktor hade varit med och skapat när den stod där sedan han skulle göra sin jordgubbsodling.

Sådant, fru talman, ger verkligen inte legitimitet till den strandskyddslagstiftning vi har.

Det är också viktigt att vi ger våra lantbrukare möjlighet att ha dammar på sina marker. Det är jätteviktigt att man kan anlägga viltvatten utan att för den sakens skull bygga på sig ett strandskydd. Just detta med legitimiteten är jätteviktigt, inte minst för de gröna näringarna.

Fru talman! Det är tydligt att vi har en stor majoritet i kammaren för dessa förändringar, vilket är glädjande. Men vi har också två partier som tydligt pekar på att de gärna ser landsbygden som ett museum: Vi ska inte ha någon utveckling. Landsbygden ska konserveras i någon sorts drömtillstånd, vad det nu är.

Om vi gör det kommer landsbygden att dö ut, för då är det ingen som kan bo kvar, leva och verka där. Då har man inget att leva av. Därför är detta en jätteviktig reform för landsbygdens utveckling, även om det nu bara är del ett.

Det blev tidigare en jättestor nyhet i Värmland att man befarade att tidigare upphävt strandskydd skulle kunna återinträda. När de nyheterna kom på SVT Värmland tog jag direkt kontakt med departementet för att säkerställa att så inte var fallet. De talade om för mig att det inte var så. Det kommer inte att kunna inträda på nytt. För att verkligen tydliggöra detta skrev man dessutom in att upphävande av strandskydd fortsatt kommer att gälla, även om det var intentionen i de texter som redan fanns – just för att vi inte skulle få denna typ av backlash som egentligen ingen önskar.

Fru talman! Detta är som sagt ett första steg, ett första bra steg. Jag ser absolut fram emot fortsättningen, del två, när den kommer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf (SD).

Anf. 123 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack till Kjell-Arne Ottosson för anförandet!

Utifrån det som sagts tidigare under dagens debatt är det väl ganska självklart för de flesta att det finns en viss oro hos socialdemokratin att regeringen inte riktigt lyckas hålla den viktiga balansen mellan att bevara miljövärden och att stå upp för den frihet som tillkommer alla genom allemansrätten. Den oron är inte helt ogrundad. Det finns mycket kritik mot hur regeringen har skött finansieringen av skydd och skötsel av värdefull natur och dess svårigheter med att hålla efter främmande invasiva arter eftersom pengarna inte räcker till.

Vi hörde i replikskiftet med den moderata ledamoten att Moderaterna driver på i regeringen för att det ska läggas mer pengar på skydd och skötsel av värdefull natur. Då inställer sig frågan: Är det Kristdemokraterna som håller emot de här satsningarna?

Anf. 124 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Tack för frågan, Joakim Järrebring!

Det korta svaret är nej. Det är inte vi som bromsar detta. Det vi har varit tydliga med är att vi nu faktiskt måste se till att börja sköta den mark som staten redan har tagit från vanligt folk, ett agerande som jag i många delar kan ifrågasätta. Vi måste sköta det som staten redan har tagit innan staten sedan fortsätter att ta mer. Det är viktigt att man låter pengarna gå till det i stället för att ta ytterligare mark.

Anf. 125 Joakim Järrebring (S)

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för ett väldigt rakt och tydligt besked!

Jag har svårt att tro att det skulle vara Liberalerna som håller emot dessa satsningar. Då återstår bara ett parti i regeringsunderlaget, alltså Sverigedemokraterna. Är det kanske så att regeringen har valt en väldigt besvärlig samarbetspartner när det gäller att se till att skydda och vårda den värdefulla naturen i Sverige?

Anf. 126 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Det är ju så, Joakim Järrebring, att jag sitter i riksdagen och inte i regeringen. Därför är jag inte med och förhandlar. Vad som händer på Regeringskansliet och i förhandlingarna där vet jag inte, för där är jag inte med – även om jag villigt ska erkänna att det ganska många gånger hade varit väldigt roligt att vara en fluga på väggen där.

Joakim Järrebring talar om en besvärlig samarbetspartner. Jag måste ändå bara påminna om att Joakim Järrebrings parti satt tillsammans med Miljöpartiet och skulle försöka förhandla fram en strandskyddsproposition. Jag vet inte vem som haft den mest besvärliga samarbetspartnern vad gäller just detta.

Anf. 127 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Tack för anförandet, Kjell-Arne Ottosson!

Jag blir lite fundersam när jag lyssnar på Kjell-Arne Ottosson. Också jag bor på landsbygden – jag tror faktiskt att flertalet i vårt utskott är landsbygdsbor, inte bara Kjell-Arne Ottosson. Jag tror att de flesta på landsbygden vill ha service där. Man vill ha skola, vård och omsorg. Man vill känna att man kan bo där. På ledamoten låter det som att om man inte får bo nära vatten kommer man att dö. Jag tror inte att det finns några belägg för det över huvud taget. Sedan har man kanske ett trevligare liv om man tittar ned i en vattenspegel, men det viktigaste är väl ändå att ha tillgång till service.

Jag vill påminna Kjell-Arne Ottosson om att den regering som hans parti tillhör har dragit ned med 100 miljoner och 36 servicecenter i Sverige. Man har satt ett tak på Klimatklivet. 30 procent av landsbygdsföretagen och bönderna står i kö och kan inte göra den omställning de behöver göra.

Det enda man har gjort för landsbygden är att sänka bensinpriset och låsa in folk i gammal teknik i stället för att göra det möjligt att leasa elbilar och ställa om för ett modernt Sverige i framtiden.

Om det här ska vara den största landsbygdsreformen undrar jag hur det är ställt med Kristdemokraternas landsbygdspolitik. Att få bygga ett hus nära en liten å eller ett dike kan inte vara den största överlevnadsfrågan, speciellt inte när det faktiskt finns stora nackdelar för samhället i många andra delar. Varför slår man på stora trumman och tar bort förbudet i stället för att göra de små ändringarna så att man kan få ett gott liv och service? Varför tar man bort i stället för att modifiera?

Anf. 128 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågan.

Jag ska ge Emma Nohrén rätt i att evidensen för att man dör om man inte får bo nära vatten är svag, men det var inte heller det jag sa. Jag förstår att Emma Nohrén försöker använda sig av poängen!

Emma Nohrén nämnde legitimiteten i frågan om ett dike som sätter stopp för en byggnation. Det handlar inte ens om att bo där man får se sjön eller tjärnen, utan i stället handlar det om att något är fel om till och med ett litet dike sätter stopp för byggnation.

För att landsbygden ska leva måste folk bo i kommunen och skatta till kommunen. På så sätt kommer pengar in till de delar som Emma Nohrén nämnde. Därför är det viktigt att vi skapar möjligheter, till exempel genom bränslepriser som fungerar. Vi tillskjuter mer pengar till våra lanthandlare, så att de kan utveckla sin verksamhet och finnas kvar.

Nu handlar det till stora delar om att underlätta och ta bort regleringar för våra gröna näringar för både jord och skog, för att inte sätta käppar i hjulet för våra lantbrukare som producerar vår högkvalitativa fantastiska svenska mat, eller för våra skogsägare som är klimathjältar därför att de sköter sin egen skog och ser till att den blir ett viktigt redskap i kampen mot klimatförändringarna samtidigt som skogen ger varor för att pressa bort fossil energi. Därmed blir det ytterligare en vinst. Det är de sakerna som gör att det blir lättare att leva på landsbygden, och det är sådant regeringen jobbar med.

Men lagstiftningen om strandskydd är något som ytterst få förstår, och då är något fel. Då måste vi göra om och göra rätt. Det är vad vi gör i den här första delen.

Anf. 129 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för svaret.

Självklart raljerade jag, men du lade upp det så fint!

Du pratar om lagändring, och det vi ser är ett avskaffande av en lagstiftning. Ledamoten har tillsammans med de andra från Tidöpartierna och Socialdemokraterna pratat om att förslaget är bra för landsbygdsutvecklingen. Det är en landsbygdsreform.

Vi har sett konsekvensbeskrivningarna, även om de inte var så utförliga i själva betänkandet. Många av remissinstanserna har påpekat att de största förändringarna och det största hotet blir runt tätortsnära miljöer och stadsmiljöer där trycket redan är högt.

Hur kommer det sig att man tar bort lagstiftningen i stället för att ändra de delar där vi oftast är överens – förbättringar av diken och bevattningsdammar? Man tar nu bort 10 procent av det skydd som finns i Sverige genom ett trollslag, och sedan kallar man det en landsbygdsförbättring eller reform för landsbygden. Vi vet att vattenförekomster runt tätorter och stadsnära miljöer kommer att utsättas för högt tryck. Det måste åtgärdas. Vi kommer inte att uppnå våra miljökvalitetsnormer och annat om frågan släpps fri.

Anf. 130 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Jag tror inte att antalet sommarstugor i närheten av våra storstäder kommer att öka därför att de får bygga nära ett dike eller en bäck. Det är inte vad frågan handlar om. Men vi tar bort regler för inte minst landsbygden. Reglerna har legat som en våt filt och bromsat på ett sätt som har gjort att var och en inte har förstått varför en liten bäck ska bromsa mig från att bygga mitt hus. Jag vill bygga och bo på min egen mark, bosätta mig i kommunen och se till att det kommer in skatteintäkter till kommunen. Det blir en levande landsbygd. Och sedan handlar det om ett dike. Det handlar inte ens om att bygga nära en sjö, utan det är ett dike som sätter stopp.

Detta ger inte legitimitet åt frågan. Här handlar det om att använda någon sorts sunt bondförnuft i strandskyddet. Det finns en stor majoritet i kammaren för förändringen. Precis som jag sa i mitt anförande finns två partier som vill annorlunda, nämligen Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De vill konservera landsbygden i någon sorts förindustriell tid. Det är dit man strävar.

Vi har haft diskussioner om naturrestaureringslagen, och då har det varit prat om att vi ska gå tillbaka till förindustriell tid även där. Det är alltid landsbygden vi pratar om, nämligen att det är landsbygden som ska rättas till och repareras. Men är det någonstans där vi verkligen, enligt mitt sätt att se, har byggt bort naturen är det i våra städer.

Anf. 131 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Strandskyddets syften är att värna allmänhetens tillgång till stränder och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. Regeringens och Sverigedemokraternas förslag innebär tydliga försämringar, som vi i Vänsterpartiet vänder oss mot. Propositionen är ännu ett i raden av exempel på politik som gynnar ett fåtal och missgynnar de flesta av oss.

I regeringens förslag upphävs strandskyddet vid hundratusentals sjöar och vid över 1 miljon kilometer vattendrag som är smalare än 2 meter. Det innebär i praktiken att regeringen överger själva grundtanken om ett generellt strandskydd, och tyvärr är det bara ett första steg.

Regeringen erkänner själv att den breda allmänheten som inte har tillgång till en strandfastighet påverkas negativt av ökat strandnära byggande. Enskilda riskerar också att drabbas av lägre tillgång till rent vatten, inklusive dricksvatten, och ökad risk för översvämningar. Regeringen konstaterar också att förslagen i propositionen leder till negativa effekter för djur- och växtlivet.

Fru talman! Strandskyddet är inte minst en viktig del av allemansrätten som ger oss alla möjligheter att röra oss fritt i naturen oavsett plånbok. Att ta bort strandskyddet vid hundratusentals sjöar och vattendrag innebär en stor inskränkning av allemansrätten. Vår rätt att gå, vandra, träna, bada, fiska eller åka skridskor vid orörda stränder är av stort värde för många människor.

Om stränder bebyggs minskar allmänhetens tillgång till orörda stränder. Propositionens förslag kommer att ytterligare försämra förutsättningarna för friluftsliv i vardagen. För mig som vänsterpartist är det här i grunden en rättvisefråga. Eftersom åar varierar i bredd längs en sträckning kommer resultatet av de förändringar regeringen vill införa bli rörigt när sträckor med och utan strandskydd avlöser varandra. När strandskydd försvinner helt längs ett vattendrag kommer det inte heller att ställas krav på någon fri passage längs med vattnet, som skulle ha varit fallet om en markägare i stället hade fått dispens på samma plats. Allt detta innebär såklart tydliga försämringar för alla som vill röra sig i naturen.

En klar majoritet av svenskarna tycker också att det är ett dåligt förslag att försvaga strandskyddet. Redan i dag finns det möjlighet för länsstyrelsen att upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag. Med nuvarande lagstiftning finns det också möjlighet för både kommuner och länsstyrelser att ge dispens från strandskyddet. Men en sådan dispens ska prövas för att säkerställa att den inte strider mot strandskyddets syften om att värna allmänhetens tillgång till naturen och att bevara natur som är av särskilt värde. Varje år ges flera tusen dispenser, och exploateringen av stränderna ökar alltså redan i dag, innan regeringens förslag har genomförts. De allra flesta som söker dispens får den beviljad.

Fru talman! Ungefär en tredjedel av Sveriges rödlistade arter har sin livsmiljö i strandzonen. Sådana områden har stor betydelse för den biologiska mångfalden. Vattendrag och stränder länkar samman naturområden och kan fungera som spridningskorridorer för arter som lever både i vattnet och på land.

Sverige har lovat både internationellt och genom beslut i riksdagen att vi ska förbättra förutsättningarna för biologisk mångfald. Men de här förslagen leder till raka motsatsen. Exploatering i områden som tidigare har varit skyddade innebär att naturvärden går förlorade. Det kan handla om avverkning, markberedning och avvattning och om anläggning av hårdgjorda ytor och nya byggnader.

De vattendrag som är smalare än två meter utgör ungefär 80 procent av vattendragslängden i Sverige. Det skulle vara ett gigantiskt arbete för länsstyrelserna att peka ut vilka bitar som är särskilt viktiga, speciellt eftersom huvuddelen av vattendragen aldrig är undersökta. Därför är det högst osannolikt att de kommer att hinna med mer än de allra mest skyddsvärda områdena.

Fru talman! Klimatkrisen innebär att vi oftare kommer att drabbas av extremväder och översvämningar. Det blir större risk för ras, skred och stranderosion. På grund av det kan försäkringsskyddet i framtiden komma att förändras för många. Enligt Finansinspektionen finns det risk att det blir för dyrt för vissa husägare att teckna hemförsäkring. I värsta fall blir det kanske inte möjligt alls.

Oexploaterade stränder skyddar mot översvämningar och extremväder genom att buffra höga vattenflöden och fungera som naturliga filter. Eftersom Sverige under lång tid har skyddat stränderna mot exploatering är vi bättre rustade mot skyfall och översvämningar än många andra länder. Men det riskerar nu att förändras till följd av regeringens och Sverigedemokraternas politik.

De senaste åren har visat vilka stora risker det innebär att bygga bostäder nära stränder. Många i Sverige har drabbats av vattenfyllda hus och källare. Försäkringsbranschen har under lång tid varnat för ökade kostnader till följd av klimatkrisen och varnar nu för konsekvenserna av ett försvagat strandskydd.

Flera remissinstanser varnar också för riskerna för fastighetsägare när det generella strandskyddet avskaffas vid små sjöar och vattendrag. I första hand blir det upp till den enskilde att avgöra om platsen är undantagen från strandskydd, vilket gör att risken är stor att enskilda drabbas av allvarliga ekonomiska konsekvenser vid en felaktig bedömning. Det riskerar att leda till fler tvister om huruvida strandskydd gäller eller inte.

Fru talman! Regeringen föreslår i propositionen att strandskydd inte ska gälla vid vatten som har anlagts efter 1975. Jag och mitt parti tycker att det är för långtgående att undanta alla vatten som är anlagda efter 1975, eftersom de också kan ha stort värde för både den biologiska mångfalden och friluftslivet. Det kan handla om exempelvis viltvatten och dammar för groddjur. Ofta återskapas vatten på platser där det tidigare funnits en sjö eller en våtmark. Redan i dag omfattas inte helt konstgjorda vatten, till exempel diken, av strandskydd, tvärtemot vad högern ofta hävdar.

Vänsterpartiet ser också att det är viktigt att det inte råder osäkerhet framöver för enskilda som överväger att anlägga ett vatten om strandskydd senare kan komma att införas där. Det kan ha en hämmande effekt på anläggandet av nya våtmarker och dammar. Därför finns det skäl att anpassa strandskyddsreglerna så att de inte minskar viljan att anlägga eller återställa våtmarker och övriga vatten. Vi anser därför att regeringen ska meddela föreskrifter om att strandskydd inte ska gälla vid vatten som anläggs eller restaureras.

Fru talman! Vänsterpartiet tycker också att det finns skäl att utöka möjligheterna till undantag från strandskyddet för de delar av vårt land som är glest bebyggda. Vår uppfattning är att det bör ske inom ramen för det befintliga systemet med landsbygdsutveckling i strandnära lägen, så kallade LIS-områden. LIS-områden pekas ut av kommunerna och ger möjlighet till undantag från strandskyddet för att ge förutsättningar för utveckling av landsbygden, främst inom områden som har god tillgång till orörda stränder.

Nuvarande LIS-system bör utvecklas för att gynna landsbygden utan att det resulterar i långtgående effekter för naturen och för allmänhetens tillgång till den. Det är rimligt att exempelvis bostadsbyggande underlättas i glest befolkade områden med ett lågt bebyggelsetryck genom dispens från strandskyddet.

Att öppna upp för sådana mindre förändringar av strandskyddet, att meddela föreskrifter om att strandskydd inte ska gälla vid nyanlagda vatten och att utveckla systemet med LIS-områden är betydligt mer proportionerliga åtgärder än den breda attack på allemansrätten som regeringen föreslår.

Fru talman! Flera uppmärksammade fall har visat att det bland de rikaste i Sverige finns en uppfattning om att det är fritt fram att bryta mot strandskyddsreglerna för att till exempel bygga en helikopterplatta eller en brygga för en lyxig båt. Att regeringen och Sverigedemokraterna nu steg för steg monterar ned strandskyddet är en present till de här människorna, som anser sig stå över lagen.

För Vänsterpartiet är det tvärtom en självklarhet att stränderna ska vara till för alla. Att kunna ta ett dopp i en liten sjö eller att vandra längs en bäck ska inte vara en klassfråga.

Jag yrkar bifall till reservation 1 och därmed avslag på propositionen.

(Applåder)

Anf. 132 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Andrea Andersson Tays anförande. Det blir, liksom i ett tidigare replikskifte, väldigt tydligt att det verkligen finns en ideologisk skillnad. Det har dessutom framkommit i våra tidigare replikskiften, i andra ärenden.

Jag blir ändå lite fundersam när Andrea Andersson Tay påstår att marken runt hundratusentals sjöar kommer att bebyggas, att vi inte längre kommer att kunna åka skridskor och att det kommer att avverkas helt ned till alla stränder.

Fru talman! Med de här ändringarna tror jag inte att det kommer att bebyggas runt hundratusentals sjöar i vårt land. Skulle det bli så tätt vill folk ändå inte bo där.

Jag har inte gjort någon undersökning, men jag skulle tro att jag tillhör de i den här kammaren som åker absolut mest långfärdsskridskor. När jag har åkt skridskor har det ännu inte hindrat mig över huvud taget att det ligger någon sommarstuga eller något hus i närheten av sjön.

Vad gäller avverkning avverkar man inte ned till vattenlinjen i dag. Man lämnar en skärm. Man visar generell hänsyn. Det ingår redan i dag. Det blir heller ingen förändring av det i och med det här lagförslaget.

Det Andrea Andersson Tay tar upp i sitt anförande är en form av skrämselpropaganda snarare än sanningen.

Anf. 133 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Jag håller med om att det finns en tydlig ideologisk skillnad här. Skillnaden går mellan oss som tycker att det är viktigt med frihet för alla, den breda allmänheten, att röra sig i naturen och högersidan som tycker att det är viktigt att det finns en frihet för dem med de största plånböckerna att bygga fritt på sina tomter.

Det jag har sagt i mitt anförande är att strandskyddet försvinner brett från stora områden i vårt land. Det handlar om 10 procent av Sveriges yta. För de människor som drabbas av att just deras badsjö eller den plats där de brukar vandra i naturen försvinner tror jag att det är en ganska liten tröst att det kanske inte kommer att byggas vid exakt alla sjöar och bäckar i landet.

(Applåder)

Anf. 134 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Det är glädjande att höra från en vänsterpartist om frihet för alla.

I ett tidigare replikskifte tog jag upp det här med ekonomin, som Andrea Andersson Tay nämnde nu. Återigen: I dag är det de med stora plånböcker som har råd att köpa de hus som finns nära våra sjöar och vattendrag. Men nu ger vi vanligt folk som inte har de stora plånböckerna möjlighet att bygga på sin egen mark. Det är skillnaden. Men Vänsterpartiet vill alltså inte gå med ens på det.

När det gäller att vi inte ska kunna använda oss av allemansrätten kommer det inte att byggas hus vid vartenda dike i hela Sverige. Men vi ser till att diken och små bäckar inte är med och hindrar en utveckling och sätter käppar i hjulet för någon som vill bygga ett hus. I retoriken låter det dock som att vi kommer att bebygga varenda strand vid alla sjöar som är mindre än ett hektar. Det låter på Andrea Andersson Tay som att vi kommer att bygga längs med våra bäckar som är mindre än två meter, på precis varenda meter och att det inte kommer att finnas en fläck kvar att gå på.

Men det är inte det som är sanningen. Återigen: Det här är en form av skrämselpropaganda. Möjligtvis handlar det om vänsterpartistisk avundsjuka över att några kan bygga. Jag vet inte, men det är i alla fall inte sanningen. Det kommer inte att bli så.

Anf. 135 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Jag kan påminna om några andra saker som jag sa i mitt anförande.

Den absoluta majoriteten av dem som söker dispens från strandskyddet i dag får det. Jag ställer mig frågan: Varför räcker det inte med att skruva på det regelverk som finns, om det man framför allt vill uppnå är landsbygdsutveckling? Vänsterpartiet har också sådana förslag. Som jag redogjorde för vill vi utveckla systemet med LIS-områden. Vi vill också underlätta för anläggande av till exempel nya våtmarker. Om det bara är landsbygdsutveckling man vill uppnå, varför räcker det inte att med skruva på regelverket och tydliggöra dessa saker för att underlätta i vissa delar?

Från högersidan gillar man att ta exempel på enskilda personer som man menar har drabbats negativt av strandskyddet. Jag skulle vilja ta ett personligt exempel på motsatsen. När jag var liten besökte jag varje år min mormor, som bodde på landsbygden utanför Järvsö i Hälsingland. Varje dag gick vi och badade i en liten skogstjärn som låg i närheten och som säkert ägdes av någon annan. Med de regler som regeringen nu vill införa hade möjligheten ökat för ägaren att bygga ett hus eller olika saker som skulle ha gjort att vi inte längre kunde bada där.

Precis så ser det ut på många ställen i landet. Människor riskerar att förlora badsjöar som har nyttjats under lång tid och som är tillgängliga för den breda allmänheten, inte bara för den enskilda fastighetsägaren.

Anf. 136 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Tack, Andrea Andersson Tay, för föredraget!

Vi får höra att det finns faror här – att ett lättat strandskydd kan ge mindre tillgänglighet till vatten så att människor inte kan åka skridskor där de brukar göra det och man därför inte ska lätta på strandskyddet. Vi får höra att man i stället för att informera ska förbjuda människor att bygga på ställen som hotas av översvämningar på grund av klimatförändringar.

Vänsterpartiet och Andrea Andersson Tay utgår från en enda föreställning om vad människor vill. Är inte det kärnan i problemet med Vänsterpartiets politik? Man tänker sig att man ska jobba för alla människor och frågar sig vad de vill göra. Man tänker: ”Det är nog så de vill göra, och då ska vi se till att det blir så.”

Men människor och verkligheten är extremt komplexa. Ett lättat strandskydd gör till exempel att fler får råd att bo strandnära. Det ökar möjligheterna till utveckling. Kanske kan man starta en kanotuthyrning så att den som inte har råd att köpa en kanot kan hyra en kanot, kanske med hjälp av Kristdemokraternas fritidskort.

Ett problem enligt Andrea Andersson Tay är en upphackad strandlinje. Samtidigt vill man begränsa lättnaden till ett eller två hus, men om flera hus får byggas på samma ställe finns det ju större möjligheter att strandlinjen inte hackas upp. Om en kommun till exempel kan lägga flera hus i samma ände av sjön blir det ju mer tillgänglighet vid sjön totalt sett.

Anf. 137 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Jag upprepar åter de förslag som Vänsterpartiet har och som jag redogjorde för i mitt anförande. Vi tycker att man mycket väl kan reformera det system med LIS-områden som finns redan i dag för att underlätta visst byggande i glesbygd där det kan finnas ett behov av det.

Det vore väldigt intressant om Staffan Eklöf kan hitta någon person som vill ha friheten att drabbas av översvämningar. Jag tror att de allra flesta människor faktiskt skulle uppskatta att få den typen av vägledning från det allmänna så att de slipper drabbas av så enorma kostnader som översvämningar innebär.

Jag ser verkligen strandskyddet som en viktig frihetsfråga, för det innebär en frihet att röra sig i naturen för den breda allmänheten, inte bara för dem som har den tjockaste plånboken.

Anf. 138 Staffan Eklöf (SD)

Fru talman! Andrea Andersson Tay nämner att det skulle vara en vägledning, men det är ju precis det jag efterfrågar. Det är bättre att ge vägledning eller ett tips till den som bygger om att det kanske kommer att bli översvämmat där om ett tag. Det är för övrigt bara en gissning, för prognoserna är väldigt osäkra.

Då gör man i stället så att undantag inte kan ges från strandskyddet. Det blir alltså ett förbud. Men vi vet ju inte vad individen vill. Individen vill kanske bygga ett båthus, och då passar det alldeles utmärkt att det ligger vid vattnet. Ett litet båthus kan man faktiskt flytta om strandlinjen höjs lite grann efter 20–30 år, om man har byggt det på ett sådant sätt att det går.

Vi vet ju inte vad individen vill. Staten kan aldrig bli en ombudsman för vad människor och individer tycker. Det är en viktig princip, anser jag. Jag tror att Vänsterpartiet är på fel väg vad gäller den principen.

Anf. 139 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! På representanterna för Tidöpartierna låter det som att det skulle vara omöjligt att få dispens från strandskyddet i dag, men så är det verkligen inte. Den absoluta majoriteten av dem som söker dispens får det i dag. Därför ser vi att det gott och väl räcker med att skruva på det regelverk som finns för att uppnå den effekt som man önskar.

Jag är helt säker på att människor blir djupt besvikna på myndigheter som inte agerar för att skydda dem från allvarliga klimatrisker. Detta ser vi prov på redan i dag. Människor vittnar om att de har ansökt hos kommunen om att få bygga på ett ställe och att kommunen inte sagt något om det. När de en kort tid därefter drabbas av allvarliga översvämningar säger de: Varför har man inte upplyst oss om risken? Jag hade inte velat bygga här om jag hade vetat att det skulle bli så här.

Anf. 140 Elin Nilsson (L)

Fru talman! I dag är jag faktiskt lite extra stolt och nöjd över att stå här i talarstolen. Nu gör vi något som många har pratat om länge. Nu liberaliserar vi strandskyddet. Nu gör vi Sverige lite friare. Nu stärker vi äganderätten. Vi gör det under liberal flagg tillsammans i regeringssamarbetet. Det är en stor seger.

Strandskyddet, eller kanske snarare den hämsko det innebär för landsbygden i sin nuvarande utformning, är nog den politiska fråga som har följt mig allra längst, faktiskt sedan långt innan jag blev politiskt aktiv. Strandskyddet har så länge jag kan minnas varit ett samtalsämne hemmavid, av många anledningar. Frustrationen är stor på goda grunder.

Det råder inga tvivel om att det finns ett stort behov av att reformera strandskyddet. Vi behöver göra det mer ändamålsenligt, och vi behöver öka acceptansen för regelverket.

Fru talman! Det finns de som tar till riktiga brösttoner och menar att vi nu slaktar både allemansrätten och svensk natur. Så är det inte. Vi har inte ett bevarande av nuvarande strandskydd i den ena vågskålen och anarki i den andra.

Det vi gör är att vi tar ett första steg för att reformera, inte avskaffa, strandskyddet – ett strandskydd som i delar saknar både vett och sans. Det är en ordning som i grunden riskerar att rasera strandskyddets legitimitet, som redan är naggad i kanten.

Fru talman! Jag älskar att vara ute i naturen, att ta riktning mot en plats och ta mig dit till fots, gå genom skogen, över bäckar och förbi skogstjärnar. Jag stannar gärna till en stund i strandkanten vid en av alla de sjöar som finns i min hembygd. Kanske tar jag ett dopp. Det här är områden som i dag omfattas av ett generellt strandskydd. Men är det verkligen motiverat?

Att ha möjlighet att röra sig fritt i skog och mark är en ynnest. Förutsättningarna för detta är i princip obegränsade i Sverige i dag. Det är någonting som vi liberaler värnar.

Strandskyddets syften är just att trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden men även att bevara och värna den biologiska mångfalden, och det är viktigt.

Samtidigt har den utveckling av strandskyddet som vi har sett över tid, just för att tjäna dessa två syften, inneburit stora uppoffringar för privatpersoner, företag och samhällen, och kanske främst på landsbygden.

Nu står vi här med ett alltför strikt och långtgående strandskydd som hämmar både småföretagande och landsbygdens utveckling. Det får ibland helt orimliga konsekvenser.

För många som bor nära vatten har strandskyddet inneburit en kännbar inskränkning av friheten. Det är en inskränkning av att få förfoga över marken man äger, vårdar och förvaltar.

Därför är detta steg mot en liberalisering av strandskyddslagstiftningen både efterlängtad och välkommen. Strandskyddets syften kvarstår, men tyngdpunkten i avvägningen gentemot äganderätten ska förskjutas till fördel för mer frihet, som sig bör med en borgerlig regering vid rodret, och i riktning mot en stärkt äganderätt.

Äganderätten, denna liberala grundprincip, är styrande i så mycket av det vi reglerar här i kammaren. Den är garanten för att den enskildes intresse skyddas när staten beslutar om inskränkningar av ägandet.

Samtidigt är vissa inskränkningar nödvändiga för att upprätthålla en lång rad allmänna intressen. Det är för att skydda miljön, för att tillförsäkra allmänheten tillgång till naturen, för att kunna bygga infrastruktur och för att tillgodose försvarets intressen. Listan kan göras väldigt lång.

Var gränsen för dessa inskränkningar ska gå landar vi olika i. Det är helt uppenbart när man lyssnar till den debatt vi har haft här i dag. Faktum kvarstår: inskränkningar i äganderätten ska vara proportionerliga, rimliga och välmotiverade.

Tycka vad man vill om strandskyddet, men en sak är säker. Strandskydd för anlagda vatten är inte proportionerligt. Det är helt orimligt att strandskydd inträder om jag anlägger en damm eller gräver ett dike.

Nuvarande strandskydd tjänar oss absolut väl i vissa avseenden. Men i andra avseenden, och faktiskt ganska många, är det en byråkratisk koloss som lägger en våt filt över stora delar av vårt land. Till vilken nytta, måste man fråga sig?

Är det rimligt att det är som i Arjeplog, som redan har nämnts här i dag? Det är en kommun med en bit över 2 500 invånare och 8 800 sjöar. Är det rimligt att det i den delen av Sverige är ett generellt strandskydd vid i princip varenda liten vattenförekomst? Jag tycker faktiskt inte det.

Det hämmar en potentiell och nödvändig utveckling av landsbygden. Allmänheten, både de som bor, lever och verkar i och värnar om de mest glest befolkade delarna av Sverige, och för all del alla som besöker dessa trakter, kommer även om vi skulle få se en stor byggboom efter de reformer vi nu gör att ha alldeles ypperliga förutsättningar att ha tillgång till stränder.

Fru talman! Jag tror att jag har sagt detta förr i denna kammare. Sveriges landsbygd och glesbygd är inget Skansen. Vi som lever utanför städerna är inga statister.

Det jag och många med mig önskar är ett strandskydd som inte gör det onödigt svårt att leva, förvalta och utveckla samhället även utanför detaljplanerat område.

Men är inte strandskyddet viktigt för att värna allmänhetens tillgång till stränder? Jo, absolut. Är inte strandskyddet också viktigt för att värna och främja den biologiska mångfalden? Jo, helt klart.

Men är det rimligt att vi i denna ekvation tummar så mycket på äganderätten och därmed individens frihet, som nuvarande regelverk faktiskt gör? Svaret på den frågan är enkelt. Svaret är nej. De inskränkningar som görs måste vara välmotiverade och, återigen, proportionerliga. Det är de inte i dag.

Fru talman! Vad är det då vi föreslår? Jo, vi föreslår att det inte ska finnas något generellt strandskydd för små sjöar och mindre vattendrag. Vi föreslår att strandskyddet för sjöar och vattendrag för anlagda vatten som anlagts före juni 1975 ska tas bort, och så gör vi vissa lättnader för näringsverksamhet för areella näringar. Det är en viktig och välkommen reglering där vi ändrar så att företagande på landsbygden får bättre förutsättningar.

Fru talman! Jag kommer åter till frågan om strandskydd för anlagda vatten. Låt mig ta ett exempel från Lekeberg, min hemkommun. För ett tiotal år sedan, när jag var aktiv som kommunpolitiker, ville ägaren till en golfbana där det fanns två anlagda dammar i stället planera för villatomter. Men då blev det stopp. Länsstyrelsen sa nej. Dammarna som hade anlagts tio tolv år innan denna tidpunkt omfattades enligt länsstyrelsen av strandskydd.

Nu löste det sig till slut efter en hel del mankemang. Men det är inte rimligt att det anses vara strandskydd för anlagda dammar på en golfbana. Det inskränker helt klart äganderätten och har en negativ inverkan på samhällsutvecklingen, och det påverkar allmänhetens syn på strandskyddet.

Men går vi inte lite väl långt när vi avskaffar det generella strandskyddet för mindre sjöar och vattendrag? Nej, absolut inte. Den begränsning det innebär med strandskydd i dessa fall innebär förutom onödigt regelkrångel att det blir onödigt svårt att nyttja sin mark på det sätt man önskar. Det går faktiskt inte att motivera.

Nu ökar vi friheten för den som äger marken. Men är det inte så att det kan finnas anledning att ha strandskydd vid en liten sjö eller ett smalt vattendrag, om det just vid den sjön eller vattendraget är av särskild betydelse att strandskyddet finns kvar eller återinförs? Jo, det kan det finnas anledning till. Men det ska då motiveras väl och ske med stor återhållsamhet. Det är viktigt att poängtera.

Huvudregeln ska vara att små sjöar och vattendrag inte längre ska omfattas av strandskyddet. Det är viktigt att möjligheten bör finnas att återinföra strandskyddet. Men det är också viktigt att vi är tydliga med att det ska ske restriktivt.

Fru talman! Det vi går fram med i denna proposition är det första steget i en liberalisering av strandskyddet. Det är något som vi vet är mycket efterlängtat av väldigt många. Det är mycket angeläget att strandskyddet inte är mer omfattande än vad som är motiverat utifrån dess syften.

För den enskilde fastighetsägaren innebär strandskyddet ofta en inskränkning i dennes möjlighet att fritt förfoga över sin fastighet. Om de inskränkningar som följer av gällande regelverk inte går att motivera utifrån behovet av skydd riskerar regelverket att förlora i acceptans. Det är i varje fall en utveckling som jag vill sätta stopp för.

Med de ändringar som vi nu föreslår ökar vi legitimiteten samtidigt som vi stärker individens frihet. Nu stärker vi äganderätten, nu främjar vi utvecklingen av landsbygden och nu bygger vi ett bättre och friare Sverige. Det tänker i varje fall jag fira när vi väl får trycka grönt här i kammaren.

(Applåder)

(forts. § 14)

Anf. 141 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Liberalerna säger sig värna naturen, den biologiska mångfalden och allemansrätten. På global nivå har klimat- och miljöministern ställt sig bakom det internationella avtalet för biologisk mångfald, Kunming–Montreal-ramverket. Men när det ska omsättas i praktiken, när de beslut som faktiskt skulle kunna göra situationen bättre här i Sverige ska fattas, verkar de idealen inte vara så viktiga längre. När det uppstår en konflikt mellan å ena sidan det gemensamma intresset av en bevarad biologisk mångfald och en natur som är tillgänglig för alla och å andra sidan privata intressen av att exploatera naturen är det alltid de privata intressena som får företräde hos Liberalerna.

Under den här mandatperioden har vi sett regeringen fatta beslut efter beslut som raserar det naturvårdsarbete som Sverige byggt upp under många år. Budgeten kapas, vattenkraftens miljöprövning skjuts upp och naturrestaureringslagen motarbetas.

Nu har turen kommit till strandskyddet. Med förslagen i den här propositionen påbörjar regeringen nedmonteringen av strandskyddet, som ju är en helt central del av allemansrätten. Tack vare strandskyddet kan vem som helst av oss, oavsett storleken på vår plånbok, bada i små sjöar och vandra längs med åar. För många riskerar den möjligheten nu att försvinna.

Jag hade hoppats att klimat- och miljöministern skulle vara på plats här i dag för att svara på frågor, men eftersom hon inte är på plats får jag ställa min fråga till Elin Nilsson i stället: Varför ska ett fåtal privata fastighetsägare ha företräde framför de miljoner människor som älskar att vistas i den svenska naturen?

Anf. 142 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Tack, Andrea Andersson Tay, för frågan!

Det är helt uppenbart att vi, när vi blickar ut över Sverige och de vidsträckta skogarna och landskapen, ser diametralt olika saker. Låt oss prata lite om det. Det är inte så att man, i och med att man tar bort strandskyddet för mindre sjöar och smala vattendrag, hindrar människor från att fortsätta vistas i naturen – bada och njuta av allt det fantastiska som naturen ger. Vi landar helt enkelt i olika slutsatser när det gäller vad detta kommer att innebära för allmänhetens möjlighet att ta sig ut i naturen.

Det här kommer inte att påverka i någon större utsträckning, för som ledamoten Andersson Tay – tror jag att det var – sa i sitt anförande har vi 100 000 sjöar och miljoner kilometer vattendrag i det här landet. Det här kommer inte att få de effekter som Vänsterpartiet menar att det kommer att få. Det är inte så att vi i den ena vågskålen har ett bibehållet strandskydd och i den andra total anarki och ett totalt utestängande av allmänheten från skog och mark. Detta är en bildsättning som inte är förankrad i verkligheten.

Anf. 143 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! Jag vill påminna om att den lagstiftning som regeringen nu vill ta bort faktiskt omfattar 10 procent av Sveriges yta. Det är alltså väldigt stora områden vi pratar om, och detta berör väldigt många människor.

Jag tycker fortfarande inte att jag i den här debatten har fått något tydligt svar på varför det inte skulle räcka att skruva på det befintliga regelverket. Om det man vill uppnå nu är att underlätta visst byggande i glesbygd och på landsbygd, varför räcker det då inte att göra mindre justeringar i det regelverk vi har för att fortsatt ha ett starkt skydd för resten av marken?

Man pratar också i debatten om att det finns fortsatt möjlighet att skydda de allra mest skyddsvärda områdena, men detta är inte tillräckligt för att gemene man fortfarande ska kunna röra sig i naturen. Jag tror inte att människor som badar i en sjö som ligger nära eller som gillar att promenera längs med åar och bäckar bryr sig så himla mycket om ifall den naturen är mycket skyddsvärd. Det viktiga är att den ligger nära där man bor och att den är lättillgänglig för var och en.

Jag tror som sagt att det är en väldigt liten tröst att det fortfarande finns många andra naturområden bevarade på andra ställen när just den sjö där jag själv, min familj eller mina barn brukar bada försvinner och bebyggs.

Anf. 144 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det är klart att det är tråkigt när en plats som man har besökt under lång tid och uppskattar mycket förändras. Men samtidigt är det ju någon som äger marken. Det vi gör med den reform som vi nu genomför är att vi viktar äganderätten, denna liberala grundprincip, tyngre än allmänhetens intresse av tillträde till stränder.

Allmänhetens tillträde till stränder är fundamentalt och viktigt och någonting som vi värnar. Det tror jag att hela kammaren är överens om att vi vill se även i framtiden. Men det omfattar ju inte tillträde till alla stränder. Om någon äger en bit mark och vill utveckla den och bygga ett hus där för att bosätta sig i eller ha som fritidshus är det faktiskt ett intresse som går före. Då försvinner allemansrätten på den lilla ytan, men det betyder ju inte att det inte finns andra områden att besöka.

Anf. 145 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Tack, Elin Nilsson, för anförandet!

För mig är det ganska obegripligt att de liberaler som står här i dag är stolta över det som nu sker. Vi har ofta varit på olika sidor i politiken, men vi har under 30 års tid nästan alltid varit på samma sida när det gäller friluftsliv, allemansrätt och strandskydd. Vi har stått upp för den svenska modellen att alla ska ha rätt att komma ned till stränderna. Det ska vara ett rörligt friluftsliv.

Detta är intressen där enskild äganderätt får stå tillbaka för allas bästa. Det är också otroligt viktigt för djur och natur. Men de senaste åren har detta ändrats. Liberalerna är nu mycket stolta över att man ska ta bort skyddet för små vattendrag och för små sjöar och vattenansamlingar. Vi pratar mycket om att det handlar om att reformera, men här handlar det faktiskt om att avskaffa skyddet.

Samtidigt säger Elin Nilsson att det är viktigt med djurskydd, strandskydd och så vidare. Hon säger att strandskyddet ska finnas kvar där det är motiverat, men det ska vara med återhållsamhet.

Om man nu tar bort detta i hela Sverige – som vi har hört flera gånger i debatten försvinner 10 procent av de skyddade områdena i Sverige genom reformen – hur ska då Liberalerna säkerställa att strandskyddet kommer att finnas där det är motiverat? Blir det mer pengar till länsstyrelserna? Är det kommunerna som ska avgöra detta, eller är det upp till enskilda att säga var de vill ha strandskydd och inte?

Anf. 146 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för frågan och för det engagerade anförande som vi hörde här tidigare i dag!

Min bild är att vi fortfarande står nära varandra när det gäller friluftsliv, allemansrätt och vikten av strandskydd. Skillnaden är att vi ser att det finns utrymme för att reformera nuvarande strandskydd för att öka friheten och främja utbyggnaden och utvecklingen av landsbygden.

Den reform som vi genomför nu, där vi precis som ledamoten säger tar bort strandskyddet för mindre vattendrag och mindre sjöar, är välmotiverad och proportionerlig när man ställer den mot andra värden som också är viktiga att värna.

Alla ska ha fortsatt rätt att vistas i naturen. Det är ingenting som kommer att påverkas i någon större utsträckning av de förändringar vi gör nu. Det är i alla fall den bedömning jag gör. Men det kan ju, precis som ledamoten säger, vara så att det finns stränder som har så höga naturvärden att de även efter reformen kommer att behöva åtnjuta ett skydd. Där kan man återinföra strandskyddet om det är välmotiverat. Då är det upp till länsstyrelsen att göra det.

Anf. 147 Emma Nohrén (MP)

Fru talman! Vi har olika sätt att se på detta. Här säger ledamoten att det är bättre att ta bort skyddet, så kan vi lägga till det senare om det behövs. Kommer länsstyrelserna att få mer pengar för detta? Kommer det att bli ett uppdrag att hitta dessa ställen, så att man faktiskt vet var de finns innan de går förlorade?

Ett annat sätt hade varit att man i stället för att avskaffa lagstiftningen faktiskt hade reformerat eller skruvat på lagstiftningen.

Det finns ju flera ställen där vi är överens i alla partier – delar på landsbygden med diken, anlagda vatten och sådant. Vi är kanske inte överens om årtalen, men i det stora hela. Hade det inte varit bättre att skruva på lagstiftningen i stället för att avskaffa den?

10 procent av ytan är väldigt mycket. Ska vi dessutom komma upp i 30 procent skyddade livsmiljöer, som är vårt åtagande enligt Kunming–Montreal-avtalet, går vi ju bakåt i och med det här beslutet, och då måste vi lägga till mer någon annanstans. Hur har man tänkt lösa det?

Anf. 148 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för frågan! Länsstyrelsen lägger redan i dag ganska mycket tid på de ärenden som rör strandskydd som de får på sitt bord enligt nuvarande regelverk. Man kan ju tänka sig att följden av det förslag vi nu debatterar blir att antalet ärenden kommer att minska. Det innebär att det torde frigöras pengar för att hantera de områden där det kan anses föreligga skäl att återinföra strandskyddet. Men det är någonting som man får se över och titta vidare på.

Anf. 149 Stina Larsson (C)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Det är ju inte klokt vilka friheter och vilka liberala värderingar som kommer att råda på landsbygden! Alla vurmar för detta.

Det är positivt att regeringen i dag presenterar dessa lättnader i strandskyddet. Jag hör hur alla regeringspartier här har talat väl om detta.

Förra mandatperioden, eller snarare förra gången vi hade debatt om detta, för exakt tre år sedan, påstod Liberalerna att de i princip stod bakom det förslag som då låg på bordet. Jag skulle vilja säga att dagens förslag är väldigt likt det. Jag känner igen skrivningarna. Liberalernas motivering till att de inte röstade ja då – vi hade en överenskommelse, men Liberalerna valde att lämna den – var att man ville gå längre eller ha ytterligare förslag inom tre områden, och därför kunde man inte bifalla förslaget just då. Men jag ser inte dessa tre förslag i denna proposition.

Hur kommer det sig att Liberalerna nu står bakom regeringens förslag? Har Liberalerna ändrat sig?

Anf. 150 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Tack, Stina Larsson, för frågorna! Även jag är väldigt nöjd och glad över att stå här i dag och få debattera den här den proposition som vi nu har presenterat.

Jag var inte med när det senast begav sig. Exakt hur diskussionerna gick då låter jag vara osagt.

Men det man kan säga om det läge vi står i nu är att vi är nöjda med de förslag som läggs fram. Det är nödvändiga reformer. Vi ser med tillförsikt fram emot att de träder i kraft och faktiskt förbättrar förutsättningarna för att utveckla svensk landsbygd. Detta är frågor där det finns beredningsunderlag. Det är därför de kommer i det första steget. I regeringskonstellationen med samarbetspartiet har vi också säkrat att det finns majoritet för den proposition som vi nu lägger fram.

Det är mycket det som gör att vi lägger fram det här. Sedan kommer ytterligare reformer att utredas. Det är på gång. Det hanteras just nu i Regeringskansliet. Exakt vad som kommer att ingå i utredningsdirektiven är ännu inte presenterat. Men nästa steg är på gång. Det ser vi också fram emot, vilket jag även tror att Centerpartiet gör.

Anf. 151 Stina Larsson (C)

Fru talman! Jag var inte heller med i den debatten, men jag har lyssnat på den i efterhand och hört hur ledamöter uttalade sig. Det var er liberala kollega Jakob Olofsgård som då debatterade och som beskrev vilka tre förslag som man absolut var tvungen att ha med för att man över huvud taget skulle kunna stå bakom förslaget. Nu plötsligt är det inte så väsentligt, men så kan det vara.

Det är positivt att det kommer ett ytterligare steg. Det ser jag och Centerpartiet fram emot.

Jag skulle vilja avsluta med att ställa den fråga som jag har ställt till alla partier från regeringsunderlaget i dag: Varför kom detta inte på bordet förrän nu? Varför har vi fått vänta ända sedan 2022? Vad gjorde att man inte kunde presentera förslagen omgående? Det fanns ju redan utredningsunderlag. Under tiden har många företag på landsbygden blivit nekade bygglov. De har inte kunnat utveckla sin verksamhet som de tänkt sig. Det var en anekdot i ett tidigare anförande om en lantbrukare som inte kunde utveckla sin verksamhet som han hade tänkt sig.

Eftersom Liberalerna innehar ministerposten tänker jag att ledamoten Nilsson möjligtvis har ett svar.

Anf. 152 Elin Nilsson (L)

Fru talman! Tack, Stina Larsson, för frågan! Jag misstänkte att den skulle komma. Den har ju lyfts tidigare i dag.

Svaret från mig blir detsamma som svaret i tidigare replikskiften – när ledamoten Larsson ställde frågan till en av mina kollegor.

Vi inväntade utredningen om areella näringar. Den är viktig. Den presenterades och är en del av underlaget. Sedan tar demokrati tid. Man arbetar i högt tempo med en lång rad ärenden på Klimat- och näringslivsdepartementet. Ibland tar saker tid. Men nu är det här snart på plats. Jag tänker att vi gläds åt det och att vi ser fram emot att det träder i kraft.

Vi gör nu faktiskt det som tidigare regeringar inte har lyckats med. Vi levererar en reform av strandskyddet. Det är ett första steg. Och vi kommer att presentera en utredning som ska se över strandskyddet i vidare bemärkelse.

Faktum kvarstår. Det är vi som levererar. Det är Liberalerna tillsammans med samarbetspartierna som levererar det här. Sedan kan man ha synpunkter på att det har tagit tid. Men nu är det leverans. Nu är det verkstad, inte bara snack.

(Applåder)