Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Anf. 27 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag konstaterar att det tal som jag precis hade om jämställdhet, där jag nämnde antisemitism och Hamaskopplingar, skapade upprörda känslor. Socialdemokraterna pratade om gungning här i riksdagen, och Vänsterpartiet tog mycket illa vid sig.

Jag tycker att det är bra. Om det inte är en början till en förändring är det åtminstone en reaktion, och det är precis vad vi behöver. Det måste vara slut på tyst accepterande. Jag säger: Antisemitism sprids här i riksdagen. Antisemitism är vida utspritt här i riksdagen. Är det någon som bryr sig? Är det någon som reagerar? Det här är inte ens en vanlig debatt längre.

Jag kommer att fortsätta prata. Jag tänker inte vara tyst.

Regeringen bedriver arbetet för jämställdhet och mot diskriminering brett. Men i de här tiderna finns det särskild anledning att betona vikten av det arbete som bedrivs för att bekämpa antisemitism och stärka judiskt liv här i Sverige.

När jag växte upp fick man lära sig om Förintelsen. För mig var det något ofattbart grymt. Det var nästan omöjligt att förstå att detta faktiskt hade inträffat. Jag trodde aldrig – aldrig – att jag i mitt vuxna liv skulle få se det hatet sprida sig igen – i vår tid, i vårt land. Allra minst trodde jag att det skulle ske här i Sveriges riksdag.

Den 7 oktober 2023 inträffade en massaker som inte bara skakade hela Mellanöstern utan också hela vår moraliska världsbild. Över 1 200 människor mördades brutalt av Hamas i Israel. Kvinnor och barn våldtogs, lemlästades och brändes levande. Gamla och barn togs som gisslan. Det var inte krig. Det var ett antisemitiskt, bestialiskt massmord – den värsta massakern på judar sedan Förintelsen.

Trots detta har vi hört vänsterröster relativisera och prata om folkrätt och till och med frihet – knappt ett ord om våldtäkterna, tortyren och gisslan. För tydlighetens skull: Hamas är inte en frihetsrörelse. Det är en antisemitisk terrororganisation som har ett enda mål, nämligen att förinta Israel.

Men det här mönstret är inte nytt. Vänsterpartiet har aldrig gjort upp med sin ideologiska historia, som har lett till död och tortyr för över 100 miljoner människor. Det finns en kultur där antisemitism inte bara tolereras utan också ursäktas.

När en riksdagsledamot återigen spred grov antisemitisk propaganda tog det bekymrande lång tid innan partiledningen agerade, och när det väl skedde visade det sig att riksdagsledamoten fick ett stort stöd. Sedan dess har fler vänsterpartister blivit avslöjade med liknande agerande. Det här är chockerande. Det är skrämmande.

Hos Socialdemokraterna ser vi faktiskt liknande tendenser. När en av deras ledamöter deltog i en Hamaskopplad konferens blev han försvarad av sin partiledare, som angrep statsministern i stället. Det finns en rad exempel på hur antisemitism har tystats ned och relativiserats inom partiet – i ungdomsförbundet, kommuner och externa kontakter utomlands.

Samtidigt vill Centerpartiet gärna framstå som ett moraliskt alternativ som inte samarbetar med SD. Men de ser inga som helst problem med att ge inflytande till ett parti med rötter i kommunismen – en ideologi som gång på gång har visat sig oförenlig med demokrati, öppenhet och individens frihet. Det krävs nolltolerans mot högerextremism – det är gott så. Men vänsterextremism och antisemitism kan tydligen tolereras.

Det måste bli ett slut på detta hyckleri och denna selektiva antirasism. Det går inte att gömma sig bakom SD längre, utan alla partier måste tillämpa samma moraliska måttstock och genom handling stå upp för sina egna värderingar.

Att tiga är att ge extremismen legitimitet. Det är dags för alla partier som alltför länge har stått och tryckt bakom hörnet och pekat på någon annan att kliva fram.

(Applåder)

Anf. 28 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för att du lyfte fram att det inte går att vara selektiv i sin antirasism. Ni samarbetar med ett parti som vill nedmontera diskrimineringslagarna.

Sverigedemokraterna vill urholka diskrimineringslagen. De vill ersätta de sju lagstadgade diskrimineringsgrunderna med en vag formulering om otillbörlig särbehandling. Det låter neutralt, men detta slår ut just det skydd som finns för de människor som diskrimineras mest. De sju grunderna finns där av en anledning. De speglar strukturell ojämlikhet. De pekar på verkliga maktförhållanden och på verkliga hinder i arbetslivet, vården, skolan och rättssystemet.

Att sudda ut dessa är att blunda för det vi vet: att kvinnor diskrimineras, att rasism påverkar livsvillkor, att hbtqi-personer inte har samma trygghet som andra och att människor med funktionsnedsättningar osynliggörs. Det är en ideologisk förskjutning från ett högerextremt parti som ni har valt att göra er beroende av.

Min fråga till ledamoten är: Hur ser ni på att ert samarbetsparti vill urholka diskrimineringslagen och göra den totalt verkningslös?

Anf. 29 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Ledamoten undrade hur jag ser på vårt samarbete. Vi driver ju vår politik i den moderatledda regeringen. Jag lyfte precis fram ganska grundläggande frågor som det är viktigt att vi börjar prata om och adressera här inne.

Varje parti får givetvis ansvara för sina egna värderingar och sin egen politik. Jag har inte insyn i vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Jag önskar inte heller ha det av denna anledning. Men den skillnad jag ändå kan se är att Sverigedemokraterna i de fall det har uppkommit situationer har agerat omgående och kraftfullt och tagit avstånd, medan Vänsterpartiet sluter upp bakom antisemitism. Det är ju en avsevärd skillnad.

Utskottet har konstaterat att diskrimineringslagstiftningen fungerar i dess nuvarande form. Lagar kommer alltid att behöva ses över och kunna uppdateras, men Sverigedemokraternas motion får stå för dem. Den har som sagt inte tagits med i detta betänkande i form av några ändringar.

I övrigt vill jag gärna ställa en fråga tillbaka till ledamoten. Hur ser du på de delar jag precis har lyft upp när det gäller antisemitism, diskriminering, jämlikhet och så vidare i Vänsterpartiet? Är det någonting som ledamoten vill beröra på något vis – genom någon reflektion eller någon tanke? Hur rimmar detta med demokrati här i Sveriges riksdag?

Kenneth G Forslund

Anf. 30 Förste vice talman Kenneth G Forslund

Jag vill påminna båda ledamöterna om att vi inte använder ordet du som tilltal i kammaren.

Anf. 31 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi är överens om att alla partier i Sveriges riksdag ska ta starkt avstånd från antisemitism och markera tydligt mot det. Där har vi inga skilda åsikter över huvud taget.

Jag tycker att det som pågår i Vänsterpartiet är olyckligt. Jag antar att partiet kommer att hantera det. Jag ser dock på Vänsterpartiet som en stark antirasistisk röst i Sverige.

Jag vill komma tillbaka till min fråga. Jag upplever att du är emot selektivitet men samtidigt menar att det inte betyder någonting att det största regeringspartiet i ert regeringsunderlag totalt vill urvattna diskrimineringslagen och ta bort de sju diskrimineringsgrunder som försvarar de mest utsatta människorna i vårt samhälle. När det gäller detta tycker du att det kan vara okej och att det fungerar – för att ni samarbetar med dem. Jag tycker att du ger ett väldigt otydligt svar där.

Apropå hyckleri är det väldigt hycklande att stå upp för antirasism och kritisera ett annat parti för det samtidigt som du samarbetar med ett parti som vill urholka rättigheterna för en stor majoritet av svenska folket.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Än en gång påminner jag om att vi inte använder du som tilltal, utan vi säger antingen ledamoten eller namnet. Jag tror att ledamöterna egentligen är ganska bekanta med det.)

Anf. 32 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Som jag konstaterade har utskottet i betänkandet valt att avstyrka motionerna. Ledamoten drar långtgående slutsatser av Sverigedemokraternas önskningar om ändringar. Du får ta den diskussionen med Sverigedemokraterna. Som jag sa: Motionerna som behandlas i betänkandet avstyrks. Vi samarbetar i de områden där vi får igenom vår politik. När jag nämner värderingar kan det alltid råda olika åsikter om hur en lagstiftning i diskrimineringslagen ska formuleras för att den på bästa sätt ska skydda. Jag har inte haft anledning att ifrågasätta grunderna i Sverigedemokraternas önskan om jämställdhet och diskriminering. De får själva svara för just de ändringar de önskar där. Jag ser inte att det är att jämföra med frågan om antisemitism och grundläggande värderingar.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag påminner återigen om att vi inte använder du som tilltal i kammaren.)

Anf. 33 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Jag tänkte ägna mig åt det ärende vi debatterar i dag. Det gör vi en gång om året. Det är motioner rörande jämställdhet, och det är många motioner på det området. Det är när det gäller diskriminering ganska väl insorterat under detta betänkande.

Jag märkte, herr talman, att ledamoten faktiskt inte nämnde någonting av det som det faktiskt motioneras om i det här betänkandet – och deklarerade ingenting om regeringens politik, vad man gör eller vill göra på detta område. För mig är det att faktiskt skjuta de viktiga frågorna åt sidan och sätta fokus på något annat än att prata om det vi har avsatt tid för att debattera här i dag – bland annat jämställdhet.

Den här regeringen har dessutom bedrivit en ekonomisk politik som förskjuter och driver på de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Det pratade ledamoten inte om. Jag tänkte dock ge henne ett tillfälle att göra det, herr talman.

Jag vill fråga ledamoten vad exakt man gör för de hårt arbetande ensamstående mammor som inte får månaden att gå runt. Det saknas tusenlappar varje månad på grund av regeringens ekonomiska politik. Vad gör regeringen för att stötta de hårt ansatta hushållen?

(Applåder)

Anf. 34 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Det gläder mig att ledamoten tar upp den här gruppen människor. Jag är själv uppvuxen med en ensamstående mamma som trots heltidsarbete fick städa på kvällarna. Jag fick börja bidra till familjens hushåll tidigt, vilket just då var ganska betungande. Jag vet alltså väldigt väl hur svårt det är att växa upp i en familj med små ekonomiska resurser som aldrig räcker till.

Detta är också en av de grupper som den här regeringen verkligen har velat prioritera. Vi tog över en situation med EU:s nästan högsta arbetslöshet och en svindlande hög inflation – högre än Sverige sett på många år. Det vi framför allt har prioriterat är att få ned inflationen eftersom den drabbar de här grupperna allra hårdast. Det har alltså varit vår absolut största prioritet.

Det finns många delar av den ekonomiska politiken där våra partier skiljer sig åt. Jag konstaterar att vi verkligen månar om samma grupp men att vi har helt skilda synsätt på vägen framåt och hur man gör situationen bättre. Moderaterna tror på att människor ska ha frihet och självständighet och inte behöva vara beroende av bidrag, medan Socialdemokraterna alltid vill gå bidragsvägen.

Vi pratar om en politik för hela Sverige, men när jag tittar på Stockholm – som Socialdemokraterna har konstaterat är Sveriges skyltfönster – tycker jag att det blir väldigt tydligt hur den ekonomiska politiken där slår mot just ensamstående kvinnor. Man har höjt skatterna, och man höjer priset på SL-kortet samtidigt som turerna förändras och blir sämre. Det drabbar just de kvinnor som inte har råd med bil.

Vi har sänkt skatterna och på så vis gjort det lättare för de här grupperna att klara sig och leva på sin egen ekonomi. Stockholm är ett tydligt exempel på hur illa det går när Socialdemokraterna tar över styret.

Anf. 35 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Regeringen prioriterar de mest utsatta hushållen, säger Merit Frost Lindberg. Jag tycker att det är väldigt svårt att tolka hur den prioriteringen faktiskt ser ut.

Jag kan faktiskt nästan påstå att Moderaterna för ett år sedan kunde stå här och säga att man prioriterar dem genom att behålla extratillägget i bostadsbidraget. Situationen ser än värre ut i dag. Det kommer larmrapport efter larmrapport om att det har blivit ännu värre – ännu tuffare. Människor kan inte sätta mat på bordet, köpa en vårjacka till barnen eller betala för en organiserad fritidsaktivitet.

I det läget väljer Moderaterna att i sin vårbudget plocka bort det som faktiskt har fått de ensamstående mammorna att överleva – att hålla näsan ovanför vattenytan. Är det att prioritera de extremt utsatta barnfamiljerna? Jag tycker faktiskt, herr talman, att det är att bokstavligen sätta dem ännu mer i skiten.

Herr talman! Det är helt uppenbart att vi behöver få upp köpkraften i det här landet. Jag kan lova att mammor som får ett höjt barnbidrag kommer att köpa nya gympaskor och den där nya vårjackan. Det bidrar till att öka köpkraften i det här landet. Sänker man skatten för dem som har mest – för dem som redan har stora marginaler – kommer de att låsa in pengarna i sparande. Det kommer inte att bidra till köpkraften.

Om jag tittar på regeringens egna statsråd noterar jag att aktieköp verkar vara någonting de lägger sina skattesänkningspengar på. Det bidrar inte till köpkraften.

(Applåder)

Anf. 36 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Jag håller med om att det är en väldigt svår situation i Sverige i dag. Vi har som sagt haft den högsta inflationen på årtionden, och hela konjunkturen – inklusive allt som har funnits att hantera från USA:s sida – har varit extrem. Jag känner verkligen med alla människor som har det väldigt tufft i Sverige i dag.

Ledamoten tar upp bostadsbidraget. Det var ett tillfälligt bidrag, som vi har tagit bort. Det är alltid en avvägning mellan prioriteringar – det är det politiken handlar om – och det kommer att följas hur det här slår. Men det är också här skillnaderna blir tydliga gällande hur vi ser på hur livet ska bli bra för ensamstående. Det är inte genom att vara beroende av bidrag.

Ledamoten nämner också skattefrågan. Vi har sänkt skatten; det är en av alla delar vi har jobbat med för att måna om de här grupperna. Ledamoten pratar om människor som har pengar, men vi har sänkt skatten för vanliga människor, som sjuksköterskor och lärare. Är det de rika människorna, menar ledamoten? Vi har sänkt skatten för vanliga människor med vanliga yrken.

Sedan vill man alltid göra mer, men vår prio har som sagt varit den akuta situationen med hög inflation. Det gynnar alla, inte minst de utsatta grupperna, att vi har bekämpat den. Vi har också lyckats få ned bensinpriset, och de grupper som har vanliga yrken har fått en rejäl skattesänkning. Sedan jobbar vi såklart på flera sätt för att få ut människor i arbete. Det är nämligen många av de människorna som har det väldigt tufft.

Jag tycker att det är lite förmätet av ledamoten att stå här och prata. Hur väl fungerar det i Stockholm? Skatterna är höjda, SL-korten är fördyrade och trafiken fungerar inte. Är det en jämlik ekonomisk situation? Är det någonting ni är stolta över, Sofia Amloh?

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Eftersom det var en slutreplik får vi inte svar på de frågorna – i alla fall inte just nu.)

Ciczie Weidby (V)

Anf. 37 Ciczie Weidby (V)

Herr talman! För nytillkomna tittare kan jag upplysa om att det här var Merit Frost Lindbergs andra anförande där hon i princip går till full attack mot Vänsterpartiet och även låter andra partier stå till svars för någonting som hon riktar anklagelser om. Det är anmärkningsvärt med tanke på att vi ska debattera helt andra frågor. Vi ska prata om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering.

Herr talman! Det är inte antisemitism att tydliggöra och synliggöra det som just nu händer på Gazaremsan. När IPC, som mäter svält, konstaterar att hela Gazaremsan just nu håller på att svältas till döds och när olika katastrofläkare åker dit och säger att det är ett dödsläger är det inte antisemitism att ställa krav på Israel att sluta bomba och börja släppa in hjälp.

Ledamoten menar också att Vänsterpartiet ska se tillbaka på sin historia och så vidare. Då blir jag nyfiken på om ledamoten för det första kan kommentera Moderaternas historia. Partiet bildades ju faktiskt för att motverka allmän och lika rösträtt. För det andra skulle jag vilja veta varför det är helt bekymmersfritt att vurma för och krama om Sverigedemokraterna, som bildades ur ett hat mot judar.

Anf. 38 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Ja, vad ska man säga? Antisemitismen är vida spridd här i riksdagen. Det måste väl ändå även ledamoten kunna konstatera.

Jag nämnde historien då jag tycker att den alltför ofta glöms bort, medan andra partiers historia ständigt tas upp. Jag tycker att det är en lite märklig situation. Men det allra mest allvarliga är det som pågår här och nu. Som jag sa tidigare är skillnaden – åtminstone utifrån på vad jag har sett från Sverigedemokraterna, utan att ha insyn i vare sig ert parti eller deras, Ciczie Weidby – att Sverigedemokraterna ändå har tagit avstånd från saker som har kommit upp. Det har de gjort kraftfullt och snabbt, och medlemmar har uteslutits.

I Vänsterpartiet är det ju faktiskt tvärtom. Medlemmar och partiföreträdare här i riksdagen som uttrycker grov antisemitism får ett brett stöd från hela partiet, eller i alla fall från väldigt stora delar av partiet. Det sker här och nu. Är inte det någonting som ledamoten ser som allvarligt och som väldigt obehagligt? Jag menar att det är ett hot mot vår demokrati, och det pågår nu.

Ciczie Weidby (V)

Anf. 39 Ciczie Weidby (V)

Herr talman! Vet ledamoten vad som också pågår här och nu? Det finns ledande sverigedemokrater som ständigt twittrar och häver ur sig hat mot muslimer och som säger att judar eller samer aldrig kan bli svenskar. Även det händer precis här och nu, men det väljer ledamoten att helt blunda för. Hon lägger i stället all sin kraft och energi på andra partier.

Inte någonstans i den här salen har någon vänsterpartist uttalat sig antisemitiskt. Inte någonstans i någon debatt har någon ledamot försvarat Hamas. Däremot har man påpekat det fruktansvärda som händer i Gaza och att det pågår en ockupation av hela Västbanken och Gaza. Det är en helt annan sak.

Då blir ju ändå frågan: Vad tycker ledamoten Merit Frost Lindberg är acceptabelt från hennes egna kamrater? Det är det ena.

Det andra jag undrar är vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att motverka diskriminering av till exempel människor med olika funktionsnedsättningar som behöver olika typer av hjälp och stöd. Det kan till exempel handla om att ledarhundar inte får komma in på olika ställen, vilket försämrar dessa människors möjligheter att leva ett fullvärdigt liv. Hur tänker regeringen arbeta mot olika former av strukturell diskriminering av funktionsnedsatta? Detta gör att de ofta har svårt att komma ut på arbetsmarknaden som alla andra.

Anf. 40 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Det här är ju ett betänkande där både diskriminering, rasism och antisemitism ingår som delar att prata om.

Ledamoten gör nu precis det som jag kritiserar. Hon försöker hela tiden rikta blickarna mot någon annan än sig själv och pekar hela tiden på SD; det är precis det ledamoten gör här igen. Varför kan inte Vänsterpartiet någon gång bara stå för sina egna värderingar och det som faktiskt sker här?

Det som ledamoten sa om att det aldrig har uttryckts någon antisemitism eller funnits kopplingar till Hamas stämmer ju inte heller. Det är ju inte sant – vi ser fler och fler exempel. Man demonstrerar under Hamasflaggor. Man uttryckte att det nu äntligen blir frihet för det palestinska folket i samband med massmordet i Israel. Det finns otaliga exempel. Jag tycker att det är beklämmande att det här tystas ned och att man faktiskt inte fullt ut står för den politik och de värderingar som man har i Vänsterpartiet.

Det har varit tyst om det här alldeles för länge bland flera partier. Centern är stolt över att partiet inte vill samarbeta med SD av värderingsskäl. Samtidigt har Centern stött partier som Vänsterpartiet, som har en tydligt utbredd antisemitism i sitt parti. Jag förstår inte hur ledamoten kan stå här och förneka detta. Det har till och med lyfts fram av partiledningen att man har ett ärende att hantera där det råder mycket olika uppfattningar inom partiet. Det är ju ändå en verklighet som vi alla har tagit del av.

Jag tycker att den situation vi har här i riksdagen är skrämmande. Jag hoppas att fler partier är beredda att börja prata om det här och agera.

Camilla Rinaldo Miller (KD)

Anf. 41 Sofia Amloh (S)

Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande som handlar om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering.

Sverige är ett mångkulturellt land där en betydande del av befolkningen har utländsk bakgrund. Inom denna mångfald finns en stor potential i form av människor som vill bidra till att Sverige blir ett starkare samhälle, men för att detta ska uppnås krävs just jämlikhet och inkludering på arbetsmarknaden och i skolan.

Strukturell diskriminering, särskilt kopplad till etnisk bakgrund, är fortfarande ett stort och växande hinder som vi ser. Det är inte bara arbetsgivarna eller skolan som ska bära ansvaret för de allvarliga signalerna om hur utbredd vardagsrasismen är. Hela samhället behöver konsekvent sätta stopp för rasism. Vi kan inte ha någon som helst tolerans för diskriminering, oavsett varifrån den kommer.

SDregeringen driver på rasism och diskriminering som dagligen normaliserar och förflyttar gränserna för rasism. Detta görs inte minst av företrädare med platser i den här kammaren.

Herr talman! Alla de sex politiska jämställdhetsmålen hänger ihop med varandra. Delmålet som handlar om ekonomisk jämställdhet är dock helt grundläggande för att nå framgång när det gäller de andra delmålen. Målet om ekonomisk jämställdhet handlar om att vara ekonomiskt självständig och ha rätten att forma sitt eget liv.

SD-regeringens ekonomiska politik drabbar framför allt kvinnor. Det är kvinnor som arbetar i välfärdens kvinnodominerade yrken som får betala för nedskärningar i form av ökad stress, sämre arbetsvillkor och sämre löner. Det är också kvinnor som tvingas kliva in och ta ansvar när den skattefinansierade välfärden dras tillbaka genom att gå ned i arbetstid för att ta hand om en åldrande förälder eller någon annan anhörig.

Lågkonjunkturen och regeringens politik slår hårt mot Sverige. Vanliga hushåll pressas av höga priser på mat och boende. Matpriserna har ökat med 25 procent på tre år, och hyreshöjningarna är på historiska nivåer. Samtidigt har reallönerna urholkats. Sverige har en ekonomisk tillväxt som är bland de sämsta i Europa – jämfört med alla andra som lever med samma ekonomiska omvärld, omständigheter och osäkerhet – och en arbetslöshet som är rekordhög.

I stället för att ta tag i dessa konkreta samhällsproblem väljer regeringen att bränna miljarder på att sänka skatten för de allra rikaste medan barnfattigdomen breder ut sig. Det haglar ytterst allvarliga rapporter från otaliga civilsamhällesorganisationer som larmar om hur ekonomiskt ansatta många är.

De som har det absolut tuffast är ensamstående mammor. Det handlar om tusentals och åter tusentals hårt arbetande kvinnor som inte längre klarar sig ekonomiskt. Det är mammor som är vårdbiträden, undersköterskor eller butiksanställda. De gör allt som står i deras makt för att klara av sina mest basala utgifter. De har sedan länge använt sina små besparingar. De har sålt sina smycken, leksaker och kläder – allt som går att sälja på exempelvis Blocket. De har slutat äta sig mätta. De kan inte sätta sina barn i en organiserad fritidsaktivitet.

Herr talman! Man kan tänka sig klumpen i magen om någon behöver mediciner eller glasögon eller behöver gå till tandläkaren. Det finns inga ekonomiska marginaler kvar. Det saknas redan flera tusenlappar varje månad. Då kan ni bara tänka er paniken om personen skulle bli sjuk och behöva stanna hemma från jobbet. Detta är inte anständigt i ett rikt land som Sverige. Det gör Sverige inte bara fattigt utan också till ett mer ojämställt land.

Herr talman! Den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle är våld och förtryck. Var tredje vecka dödas en kvinna av en man, och det begås mer än en våldtäkt i timmen dygnet runt, året om. Brottsförebyggande rådet uppskattar dessutom att över 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls. Hur kan detta få pågå? Det är så otroligt många kvinnor och flickor som utsätts för detta förtryck, denna terror och denna ofrihet.

Den 6 januari 2024 mördades Gina hemma i sitt eget sovrum. Efter år av våld blev hon till slut knivhuggen av sin man. Detta skedde efter att hennes man hade gripits för fjärde gången för misshandel av henne. Men i väntan på åtal släpptes han fri och hann då ta hennes liv. Under rättegången spelades en tio timmar lång inspelning upp gjord i mobiltelefon under det dygn Gina blev mördad. Det som hörs är tio timmar ren och skär terror.

Gina är inte ensam. Det här är inte ett unikt exempel eller något ovanligt extremt. Detta är något många kvinnor utsätts för, och när samhället sviker helt blir kvinnor mördade av någon de en gång älskat. Varje mördad kvinna är ett gigantiskt misslyckande och ett stort bakslag i kampen för ett jämställt samhälle fritt från våld.

I polisens årsrapport för 2023 konstaterade polisen att man hade misslyckats med sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor. Då krävde vi socialdemokrater att regeringen skulle tillsätta en kriskommission för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Samma vecka hade tre kvinnor fått sätta livet till. Nu, ett år senare, konstaterar polisen att fler kvinnoliv hade kunnat räddas om polisen gjort fler anmälningar om våld. SD-regeringen tyckte inte att det behövdes någon kriskommission, och de verkar anse att det inte behövs någon nu heller.

Vi får under inga omständigheter acceptera att polisen år efter år misslyckas i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Därför är det dags att regeringen omedelbart hörsammar Socialdemokraternas krav om att tillsätta en kriskommission. Har man regeringsmakten har man också ett ansvar. Jag ber därför regeringen att sluta ducka. Räta på ryggen, och ta ansvar! Det är dags att tillsätta en kriskommission innan fler kvinnor far illa.

Herr talman! Jag blir innerligt förbannad och på djupet bedrövad när kommuner inte har råd att placera kvinnor i skyddade boenden, när kvinnor inte blir tagna på allvar och när polisen inte prioriterar sina resurser för att skydda kvinnor från att bli våldsutsatta eller mördade. Jag blir lika förbannad och bedrövad när kvinnor tvingas skuldsätta sig upp över öronen för att betala löpande utgifter på grund av regeringens dåliga finanspolitik, eller när människor inte får komma på anställningsintervju på grund av sitt namn eller sin hudfärg. Varje dag detta pågår och regeringen inte vidtar åtgärder som är offensiva nog är det ett svek. Vi socialdemokrater kommer aldrig att acceptera detta. Mer måste göras. Jag uppmanar regeringen att anstränga sig mer.

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 5.

(Applåder)

Anf. 42 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! För åhörarna vill jag tala om att arbetsmarknadsutskottet just nu debatterar jämställdhet och diskriminering.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! I all politik som bedrivs, oavsett område, måste det finnas ett orubbligt fokus på alla människors lika och okränkbara värde. Det är inte bara en formulering i grundlagen; det är en kompass, en riktning och en plikt. För oss kristdemokrater är detta själva utgångspunkten för all vår politik. Vi tror på människans unika och okränkbara värde, på att ta ansvar för varandra och på ett samhälle som bygger på solidaritet, omsorg och rättvisa. Det är därför vi står upp för jämställdhet och mot alla former av diskriminering.

Diskriminering drabbar många. Några exempel är kvinnor, personer med utländsk bakgrund, hbtq-personer och funktionsnedsatta. En grupp glöms dock ofta bort i diskussionen – en grupp som bär vårt samhälle men som tyst trycks undan. Jag talar om äldre.

Forskning visar att många arbetsgivare är ovilliga att anställa personer över 55 år trots att dessa ofta har lång erfarenhet, arbetsmoral och stabilitet. En rapport från Delegationen för senior arbetskraft visar att äldre arbetssökande i Sverige har svårare att få jobb än yngre med liknande kvalifikationer. Äldre personer ses ibland som för dyra, för trötta eller inte tillräckligt flexibla. Detta är inte bara ett resursslöseri, utan det är djupt ovärdigt.

Vi behöver ett attitydskifte i arbetslivet så att erfarenhet värderas lika högt som innovation. Regeringen har därför tagit ett initiativ för att stärka den äldre arbetskraftens ställning, bland annat genom satsningar på livslångt lärande och stöd till omställning för äldre arbetstagare. Men mer måste givetvis göras.

Kristdemokraterna vill motverka åldersdiskriminering genom skarpare lagstiftning och utbildningsinsatser hos arbetsgivare. Vi vill göra det enklare för äldre att vidareutbilda sig och byta bransch, och vi vill skapa incitament för arbetsgivare att behålla och rekrytera senior kompetens.

I ett samhälle där människor blir allt äldre har vi inte råd att stänga dörren till arbetsmarknaden för den som har fyllt 60 – eller 50, där jag själv hamnar. Det är inte bara ologiskt utan också orättfärdigt.

Herr talman! Diskrimineringen slår inte bara mot äldre. Den slår också mot människor på grund av var de bor. Det handlar förstås om vården och huruvida du kan få snabb hjälp och rätt behandling i tid. I dag är det inte behovet som avgör vilken vård du får utan postnumret. Bor du i fel region får du vänta längre, kanske för länge. Det är oacceptabelt. Därför driver vi kristdemokrater på för att likvärdig vård ska ges i hela landet, inte olika vård beroende på var du råkar bo, inte ett lapptäcke av 21 olika system.

Vi vill steg för steg förstatliga sjukvården, för att säkra en vård som styrs av patientens behov, inte av organisationsgränser eller uråldriga system. Du ska ha rätt till god vård, oavsett om du bor i Stockholm, Sollefteå, Kiruna eller Lycksele. Det är rättvisa i praktiken. Det är jämställdhet på riktigt.

Herr talman! Åter till vad diskriminering är: Vi vet att det är när människor behandlas orättvist på grund av något de inte kan påverka, såsom hudfärg, religion, kön eller bakgrund. När vi nu debatterar diskriminering kan jag inte förbigå den utveckling med ökad antisemitism som vi ser i samhället i dag. Som alla här inne troligtvis vet betyder ordet antisemitism hat och fördomar mot judar, av den enda anledningen att de är judar.

Boken Om detta må ni berätta handlar om vad människor är i stånd att göra mot andra människor när demokratins värden bryts ned och ersätts av hatets och våldets ideologi. Med utgångspunkt i andra världskriget beskriver boken vad som händer då. Hur många gånger har vi inte sagt ”Aldrig igen”? Kanske är det dags att vi läser boken igen. Att judar som bor i Sverige utsätts för hat och hot och inte vågar röra sig fritt ute av rädsla för att utsättas för våld får vi aldrig acceptera. Där har vi alla ett ansvar!

Herr talman! Vi får aldrig acceptera att människor döms ut på grund av kön, ålder, etnicitet, funktionsvariation eller bostadsort. Jag säger det därför igen: Kristdemokraterna tror på varje människas unika och okränkbara värde. Vi tror på ett samhälle där alla räknas, ett samhälle där alla får vara med och bidra och alla får vård i tid. Det är vår skyldighet. Det är vår övertygelse.

Men vackra ord räcker inte. Det krävs handling, och det är något den nuvarande regeringen tar på allvar. Sedan 2022 har ett antal viktiga satsningar genomförts eller inletts för att bekämpa diskriminering och främja jämställdhet. Jag ska nämna några exempel.

Regeringen har ökat stödet till civilsamhällesorganisationer som arbetar mot rasism, homofobi och andra former av intolerans. Man har förstärkt satsningarna på trygghet för kvinnor, inklusive ökade resurser till rättsväsendet, för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Regeringen har också tillsatt utredningar för att förbättra möjligheten till arbete för personer med funktionsnedsättning och för att bryta utanförskapet bland unga och utrikes födda.

Vi ska tillsammans arbeta vidare mot diskriminering och för jämställdhet – en jämställdhet på riktigt, för alla människors unika värde.

(Applåder)

Camilla Rinaldo Miller (KD)

Anf. 43 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! Sverigedemokraterna vill att diskrimineringsskadestånden ska sänkas. De menar att ersättningarna inte avspeglar den allmänna rättsuppfattningen. Men vad betyder det egentligen? Är det att en kvinna som nekas jobb för att hon bär slöja inte ska få ordentlig upprättelse, att en elev som mobbats på grund av sin funktionsnedsättning inte ska få rätt kompensation eller att en homosexuell person som sparkats från sitt jobb inte ska ha rätt till mer än ett beklagande?

Skadestånd handlar inte bara om pengar, utan det handlar om rättvisa, ansvar och tydlig markering mot övergrepp. Att sänka ersättningarna är att säga att diskriminering inte är så allvarligt.

Kristdemokraterna talar ofta om människovärde – ledamoten nämnde det även i sitt anförande – och om individens okränkbarhet, men ert regeringsunderlag vill nu urholka möjligheten för utsatta att få sin rätt. Min fråga är: Står ni bakom Sverigedemokraternas syn att det blivit för dyrt att diskriminera människor?

Anf. 44 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

En önskan hade varit att man aldrig ska bli behandlad på ett vis som kräver att man ska begära skadestånd.

Mitt, vårt partis och regeringens bekymmer i dag är alla kvinnor med invandrarbakgrund som går hemma men som har möjlighet, kunskap och utbildning som gör att de kan vara med och bidra. Att de inte kan komma i arbete är för mig ett jättestort bekymmer.

När det gäller att man behöver kräva skadestånd för att man blivit illa behandlad vill vi att det aldrig ska behöva gå så långt. Regeringen har nu infört ett handlingsprogram där den verkligen försöker hitta alla möjligheter att komma till rätta med den diskriminering som vi har sett pågå under lång tid. Människor blir utsatta för diskriminering av olika anledningar, som jag räknade upp tidigare.

Jag vill se ett arbete där vi kommer till rätta med det här och där skadestånd inte behöver betalas ut, men det ska absolut fortfarande finnas möjlighet till det när något händer.

Camilla Rinaldo Miller (KD)

Anf. 45 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! Jag tycker att det är okänsligt att prata om människovärde när man samtidigt samarbetar med Sverigedemokraterna, som aktivt och systematiskt arbetar för att urholka rättigheterna för de personer som du lyfter fram.

Jag känner många beslöjade kvinnor som har advokatutbildning men som inte får sådana jobb på grund av diskriminering, och nu vill Sverigedemokraterna försvåra ytterligare för den gruppen. Jag känner hbtqi-personer och funktionsnedsatta människor som är utsatta.

Du känner till att denna problematik finns i vårt samhälle. Vi kan inte önska oss bort från det. Ert samarbete med Sverigedemokraterna legitimerar deras människosyn. Sverigedemokraterna är det största partiet i ert regeringsunderlag. Är det inte hyckleri av ledamoten att säga att ni står upp för människovärdet samtidigt som ni samarbetar med Sverigedemokraterna?

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag påminner återigen om att man inte ska använda ”du” som tilltal i kammaren.)

Anf. 46 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Jag vill bara understryka att tidigare regeringssamarbeten har visat att det inte har någon betydelse hur stort partiet är. Ett litet parti kan också ställa till mycket skada och införa politik som är dålig för ett land. Det såg vi under den förra mandatperioden, då Miljöpartiet fanns med i regeringsunderlaget. Det har alltså ingen betydelse.

Jag kommer aldrig att backa om alla människors lika och okränkbara värde. Som kristdemokrat kommer jag att stå emot. När det handlar om samarbete har jag slagits av att det verkar som att smittan bara kan gå åt ett håll. Om det nu skulle vara så att Sverigedemokraterna bara kan ha dåligt inflytande, vilket de absolut inte har, är det konstigt att jag som kristdemokrat aldrig kan ha något positivt inflytande. Jag vill tro att både Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna kan ha positivt inflytande. Det har Sverigedemokraterna också.

Smittan går som sagt inte bara åt ett håll, utan vi kommer att påverka så att vi tillsammans jobbar för en bättre jämställdhet i Sverige och en bättre möjlighet att komma undan diskriminering.

Anf. 47 Sara Gille (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2.

Sedan tänkte jag meddela att min partikollega Ann-Christine Frohm kommer att tala om diskrimineringsfrågorna i den här debatten. Jag kommer i mitt anförande att fokusera på jämställdhetspolitiken och de brister och förändringar som vi ser där.

Sverigedemokraterna står för en syn på jämställdhet som utgår från individens rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi anser att kvinnor och män ska ha samma chans att forma sina liv utan att politiker lägger sig i hur de lever, hur de fördelar ansvar hemma och vilka yrken de väljer. Vi tror på frihet, inte på tvång eller kvotering, och vi säger tydligt nej till den vänsterfeminism som försöker tvinga på människor en mall för hur ett jämställt liv ska se ut.

Sverige har kommit långt när det gäller formell jämställdhet. Men det finns fortfarande orättvisor, och det finns fortfarande strukturer som vi måste våga utmana – inte minst de strukturer som har tillåtits växa fram i det tysta, utanför den svenska värdegrundens ramar.

Samtidigt som den svenska jämställdhetspolitiken under årtionden har fokuserat på könsroller, föräldraledighetsfördelning och könsfördelning i börsbolagens styrelser har vi fått en utveckling i delar av samhället som går i rakt motsatt riktning. Flickor och kvinnor växer i dag upp i områden där friheten inte är självklar, där deras klädval kontrolleras, där deras umgänge övervakas och där lojaliteten till familjens heder går före den egna viljan.

Det här är den svenska jämställdhetspolitikens största svek – särskilt under den förra regeringen, som i åtta år pratade om jämställdhet men blundade för hederskulturer, lät könsstympning fortgå och prioriterade hbtq-certifiering före kvinnors säkerhet. Man lät kulturrelativism och identitetspolitik stå i vägen för att försvara flickors rätt till frihet. Man var mer rädd för att kallas främlingsfientlig än för att flickor skulle underkastas könsnormer som hör hemma i religiösa diktaturer.

Herr talman! Här har Sverigedemokraterna varit den enda konsekventa rösten. Vi har länge varnat för den här utvecklingen.

Vi har länge krävt en jämställdhetspolitik som inte bara gäller vissa kvinnor i vissa stadsdelar med viss bakgrund. Vi kräver att varje flicka i Sverige ska ha samma rättigheter oavsett om hon växer upp i Dorotea eller i Rinkeby.

Det är därför vi stöttar regeringens initiativ att inkludera kampen mot hedersförtryck i jämställdhetspolitiken.

Det är därför vi står bakom satsningar på utbildning inom socialtjänst och skola för att upptäcka könsstympning, tvångsgifte och oskuldsnormer.

Det är därför vi säger att den svenska staten aldrig ska blunda för förtryck i religionens eller kulturens namn. Jämställdhet är inte ett tillval. Det är en grundläggande rättighet.

Men det handlar inte bara om förtryck i extrem form. Det handlar också om trygghet i vardagen, om rätten att gå hem från jobbet utan att vara rädd och om att arbetsmiljön på kvinnodominerade arbetsplatser ska vara lika prioriterad som på mansdominerade.

Under många år har vi sett hur välfärdens kvinnor får bära ett tungt lass utan att få det erkännande de förtjänar. Det är undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden – kvinnor som bär välfärden men som ofta glöms bort.

Vi har i budget efter budget lyft fram kravet på bättre villkor, och tillsammans med regeringen har vi börjat vända utvecklingen. Medel har tillförts för att förbättra arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken, och satsningar har gjorts för att bekämpa ofrivilligt deltidsarbete.

En annan viktig del är synen på kvinnors och mäns möjligheter i yrkeslivet. Sverigedemokraterna är motståndare till könskvotering, inte för att vi är emot kvinnors framgång utan för att vi tror på mer än kön. Vi tror på kompetens. Vi vill att människor ska bedömas utifrån vad de kan, inte vilket kön de har. Att införa kvoter innebär att man tvingar in människor i roller där de inte själva valt att vara. Det är inte jämställdhet. Det är styrning.

Vi menar också att politiken inte ska lägga sig i hur familjer fördelar sin föräldraledighet. Det är inte statens uppgift att avgöra vad som är rättvist mellan två föräldrar. Det är familjens ansvar. Just därför motsätter vi oss den politiska detaljstyrning som varit vägledande för socialdemokratiskt ledd politik i decennier.

Herr talman! Jämställdhet för oss innebär inte att kvinnor och män måste leva identiska liv. Det betyder att varje individ ska ha samma möjligheter att göra fria val, att kvinnor inte diskrimineras, att män inte skuldbeläggs kollektivt, att pojkar i skolan inte ses som problem redan vid sju års ålder och att flickor i tonåren inte tvingas bevisa sin oskuld inför sin släkt.

Det är denna helhet vi måste tala om när vi säger jämställdhet – en politik som förmår se både kvinnans rätt till skydd från våld och pojkens rätt till stöd i skolan, en politik som vågar säga att kvinnor ska kunna nå toppen men också få vila på botten utan skam och en politik som är fri från pekpinnar och förmynderi.

Herr talman! I åratal har jämställdhetsarbetet kidnappats av genuspedagoger, normkritiska konsulter och aktivister med vänsteragenda. Politiker har lagt skattepengar på könsanalyser i kommuner medan kvinnor har misshandlats i hemmet. Man har pratat om maktstrukturer i teorin medan vi pratar om trygghet i verkligheten.

Nu rensar vi upp. Vi lägger inte längre skattepengar på könsneutrala dockhörnor eller hbtq-certifiering i vården. Vi prioriterar trygghet, skydd och frihet. Vi har brutit tystnaden om hedersförtrycket och flyttat jämställdhetspolitiken från ideologisk verkstad till verklig förändring.

Men, herr talman, mycket återstår. Flickor förtrycks fortfarande. Kvinnor lever fortfarande i rädsla. Och så länge andra hellre pratar process än tar ansvar kommer vi att fortsätta driva på.

Jämställdhet är ett löfte – ett löfte om att kön aldrig ska stå i vägen för frihet, trygghet och självbestämmande. Det löftet är inte infriat än. Men vi är på god väg, och för varje steg vi tar från symbolpolitik till verklig förändring, desto närmare kommer vi ett Sverige där kvinnor och män lever som fria och jämställda individer. Det är det Sverige vi kämpar för.

(Applåder)

Anf. 48 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Efter att ha lyssnat på ledamotens anförande väcks frågan: Vad har Sverigedemokraterna gjort för att bidra till att Sverige varit ett av de mest jämställda länderna i världen? Sverige har ju under decennier innehaft en topp-tre-position som mest jämställda land i världen. Jag kan reflektera över att vi kanske har tappat placeringar sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, men jag vill ändå veta vilken reform Sverigedemokraterna har bidragit med för att Sverige ska vara det mest jämställda landet. Vad har ni på ert cv?

Anf. 49 Sara Gille (SD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Ja, vi har ju gjort betydligt mer än Socialdemokraterna gjorde under de åtta år ni satt vid makten. Vi har drivit den här politiken i många, många år medan ni har haft åtta år på er och inte kommit någonvart.

Nu har vi tillsammans med regeringen faktiskt kommit betydligt längre på kortare tid än ni någonsin har gjort, så jag tycker att ni borde titta på er själva. Vad har ni själva åstadkommit, och är det mer än vad vi har åstadkommit under vår tid?

Vi har åstadkommit betydligt mycket mer än ni har gjort. Flickor blir kontrollerade och slagna, och ni har bara pratat om att värna jämställdhet. När det kom till kritan var det bara tomma ord, så jag vill ställa frågan tillbaka till ledamoten. Vad gjorde ni under era åtta år?

Anf. 50 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Nu var min fråga vad Sverigedemokraterna har gjort för att Sverige ska vara ett av de mest jämställda länderna i världen rent historiskt. Vad jag vet har i alla fall Socialdemokraterna haft lite med saken att göra i regeringsställning de senaste hundra åren. Vi har ändå gjort en rad reformer och varit med och bidragit till den utveckling som gett Sverige en ledande position i detta. Att vi nu backar är det som bekymrar mig.

Det svar jag får från ledamoten är att hon skyller ifrån sig. Jag hör inga konkreta förslag som faktiskt har genomförts. Det är väldigt svepande från ledamoten. Om det har gjorts så mycket som gjort så stor skillnad kunde man väl lägga upp en lista här för oss.

Det ledamoten lyfter i sitt anförande, som också är väldigt svepande, är att man har förbättrat arbetsmiljön för kvinnor. Jag nås dock av siffror och rapporter, och det är jag inte ensam om, om att stressrelaterade sjukdomar nu ökar mer än någonsin, i en oerhört snabb takt.

Vad exakt menar alltså ledamoten med att ni har förbättrat arbetsmiljön för kvinnor? Jag kan gå i god för att rätt många kvinnor där ute upplever att det inte har blivit bättre. Ledamoten får här en chans att säga till alla de kvinnor som lever under dessa extremt tuffa arbetsförhållanden vad som har blivit bättre i deras arbetsmiljö.

Anf. 51 Sara Gille (SD)

Herr talman! Jag kan börja med att säga att vi städar upp efter er, helt enkelt. Det är det vi gör.

Vi har kriminaliserat oskuldsintyg. Vi har skärpt kontaktförbuden. Varför genomförde inte Socialdemokraterna det när ni faktiskt hade makten? Varför hann inte ni det? Allt som vi nu åstadkommer, alla reformer och allting som vi bidrar med, varför gjorde inte ni det när ni satt vid makten? Ni hade chansen.

Jag påstår också att våra syner på jämställdhet är totalt olika. Men vi gör betydligt mer än vad ni någonsin har gjort.

Anf. 52 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Jag uppfattar att ledamoten i sitt anförande bland annat pratar om värderingar, vilket jag gillar. Det gjorde jag i hela mitt anförande i den förra debatten – värderingar, perspektivförskjutning och sådana saker. Jag förvånas dock ibland över den raljanta tonen när man kopplar ihop värderingsdiskussionen med nedsättande formuleringar om identitetspolitik, precis som om det som ledamoten kallar identitetspolitik och värderingsdiskussioner skulle stå i motsats till lagstiftning.

Det låter på ledamoten som att Sverigedemokraterna nu minsann har kommit in i regeringskorridorerna och att det nu händer saker, det vill säga stiftas lagar. Men vi vet ju alla, hoppas jag – vilket jag talade om i den förra debatten – att det inte hjälper att stifta lagar om folk inte vet vad anledningen är och vilket problem de ska åtgärda.

Sverigedemokraterna och många andra, egentligen hela Tidögänget, pratar ofta om köksbordsbesluten. Det är heligt med köksborden. Jag ska vara tydlig: Det är naturligtvis hemma som besluten ska tas. Men hur har det blivit? Hur ser resultatet ut? Har köksbordsdiskussionen och köksbordsbesluten lett till ett jämställt uttag av föräldraförsäkring? Har diskussionerna vid köksbordet lett till att flickor och kvinnor får leva som de vill i utsatta områden? Har diskussionerna vid köksbordet lett till att flickor och kvinnor väljer precis den utbildning de vill ha och precis det yrke de vill ha?

Det talas raljant om att politiker har lagt pengar på könsanalyser. Vi lägger också pengar på ett försäkringssystem när det gäller föräldraförsäkring som på sikt missgynnar kvinnor med 4 miljoner kronor – minst – över en livstid. Det är statliga pengar. Det är våra skattepengar. Vad anser ledamoten om detta?

Anf. 53 Sara Gille (SD)

Herr talman! Först och främst tar det väldigt lång tid att städa upp efter tidigare regeringars misslyckade politik. Det är ingenting som sker över en natt.

Anf. 54 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Jag vill understryka att ledamoten Sara Gille och jag i grund och botten är överens om detta. Vi pratar ofta om hur vi ska komma till rätta med mäns våld mot kvinnor och framför allt med hedersrelaterat våld och förtryck. Jag vill bara skicka med: Ställ inte de här sakerna mot varandra! Ställ inte det som man raljant kallar identitetspolitik och värderingsdiskussioner mot konkret lagstiftning här i kammaren, för båda två behövs!

Vi kommer inte att komma någonstans genom att bara skapa hårdare straff och stifta nya lagar. Vi behöver sätta fingret på vad som verkligen behövs och vad som verkligen ger förändring. Då kanske det är så att politikens budskap måste formuleras på ett annat sätt så att det faktiskt når till köksborden. Det görs inte bara genom lagstiftning.

Jag ser fram emot att vi fortsätter den här diskussionen. Jag tror att vi kan komma långt om vi samverkar i stället för att diskutera vad man gjorde under förra, förrförra och förrförrförra mandatperioden.

Anf. 55 Sara Gille (SD)

Herr talman! Det handlar inte om att ställa dem mot varandra. Det handlar om att lyfta något som inte många andra vågar prata om.

Jag instämmer med ledamoten i att vi ändå har haft många konstruktiva diskussioner och då och då faktiskt delat samma syn. Det uppskattar jag.

Anf. 56 Camilla Mårtensen (L)

Herr talman! Som liberal anser jag att individen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Individen är alltid viktigare än kollektivet, och alla människor har rätt att bli bemötta som individer och bedömda efter sina egna meriter. Liberaler kan aldrig acceptera diskriminering i någon form. Det går emot hela vår ideologi.

Att bli illa bemött på grund av kön, ålder, sexuell läggning, funktionsvariation eller annan diskrimineringsgrund är att fråntas en del av sin mänsklighet. Alla ska kunna forma sitt eget liv, och det gäller genom hela livet. Alla ska vi bli bemötta för den vi är och inte utifrån vilket år vi är födda.

Diskriminering kan aldrig accepteras, varken i krogkön eller på arbetsmarknaden. Världshälsoorganisationen, WHO, har konstaterat att ålderism är starkare i länder med högt välstånd. I den kategorin kvalar Sverige in och är på intet sätt något undantag.

Herr talman! Diskrimineringsombudsmannen beskrev i sin årliga rapport för 2024 att åldersdiskriminering kopplat till arbetslivet är vanligt i alla åldrar, även om det finns mer negativa attityder mot äldre. Dagens lagstiftning är bra, men historiskt har alldeles för få fall prövats. Därför är det glädjande att Diskrimineringsombudsmannen nu har som mål att driva fler fall till prövning och på det sättet få prejudikat.

Åldersdiskriminering är ett omfattande problem på svensk arbetsmarknad. En undersökning från Pluskommissionen visar att svenskar upplever att det går en tydlig gräns redan vid 50 år. Efter det sjunker intresset från arbetsgivare markant. Man får inte längre återkoppling på sin ansökan, och anställningsintervjuerna uteblir. Samtidigt vill fler 65-plus fortsätta jobba efter pensionsåldern, och arbetsmarknaden skriker efter kompetens.

Sverige sticker ut negativt i internationell jämförelse. Söker du jobb i Danmark och är mellan 55 och 74 år har du dubbelt så stor chans att få jobbet som om du söker samma jobb i Sverige.

40 procent av dem som är över 65 och fortsätter jobba är inte anställda utan egenföretagare. Att starta egen låda är ofta det alternativ som kvarstår när man inte har fått svar på de hundratals ansökningar man skickat in.

Det allra mesta tyder på att ålderism är en ökande företeelse. Vad kan då göras för att ta till vara denna outnyttjade resurs som hänvisas till golfbanor, bokcirklar och yogaklasser med självförverkligandemål? Om lagstiftningen finns men det är unkna attityder och förutfattade åsikter som styr måste fler ärenden prövas av Diskrimineringsombudsmannen. Det görs nu, och det är ett steg på vägen.

Vi måste föra debatten här i kammaren och även ute i samhället. Synen hos både arbetsgivare och arbetstagare måste förändras. Vi måste ifrågasätta rekryteringsfirmor som bemannas av 25-åringar som upplever att alla som närmar sig 50 är ointressanta och sållar bort dem i första gallringen.

Arbetsgivarna slår ifrån sig och säger att de tittar på alla ansökningar och hävdar att deras problem är att hitta kompetens. Samtidigt vet vi att åldersdiskriminering finns och att alla kontakter med arbetsförmedlare visar att det blir svårare att få ett nytt jobb eller att ens bli kallad till en intervju så fort du har fyllt 50 år. Det kan inte vara fördomar som styr rekryteringsprocesserna, och arbetsgivarna har det huvudsakliga ansvaret att förändra attityder och förväntningar.

Herr talman! År 1913 beslöt kammaren om en pensionsålder på 65 år. Då var medellivstiden i Sverige 56 år. Mycket har hänt, men fortfarande agerar arbetsgivarna som om vi är i början av 1900-talet. Vi liberaler vill att möjligheten att få vara anställd ska knytas till medellivslängden, och det ska inte vara dina år som avgör hur länge du kan eller får jobba utan det ska vara du, din kompetens och erfarenhet. Pensionsåldern och rätten att stanna kvar i arbetslivet ska knytas till medellivslängdens utveckling. Vi vill ju alla att arbetslivet skall vara hållbart och bli längre, men då måste åldersdiskrimineringen upphöra en gång för alla.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 57 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! När Richard Jomshof säger åt en folkvald riksdagsledamot att åka hem är det inte fråga om ett slarvigt ordval, utan det är en medveten rasistisk markering och ett språkbruk med en lång och vedertagen historia inom högerextremismen. ”Åk hem” är aldrig harmlöst, utan det är ett sätt att dra gränsen för vem som anses höra till och vem som ska hållas utanför.

När vi som sitter i kammaren får höra att vi inte hör hemma här, när blir vi svenskar nog? Liberalerna har inte markerat med ett enda ord, trots att Liberalerna i varje annan fråga säger sig vara garanten mot just rasism, högerextremism och urholkandet av rättigheter. Hur länge kan man kalla sig liberal och samtidigt blunda för vad en samarbetspartner gör? Hur länge kan man stoppa huvudet i sanden och förneka att man legitimerar den rasism man påstår sig vilja motverka?

Anf. 58 Camilla Mårtensen (L)

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Återigen står jag här i talarstolen och ska kommentera andra partiers åsikter. Jag håller mig lite för god för att göra detsamma mot er i Miljöpartiet, som nu också har problem med era samarbetspartier.

Vi i Liberalerna kommer aldrig att acceptera att man förändrar diskrimineringsgrunderna, att man på det sättet gör förnedrande och rasistiska uttalanden, oavsett om man är sverigedemokrat, vänsterpartist eller socialdemokrat. Det är ointressant.

Men det kan inte heller vara så att det är Liberalernas ansvar att markera varje gång. Jag vet att vi inte har något gemensamt uttalande, men jag kan inte säga att ingen av mina duktiga kollegor som jobbar med dessa frågor har varit ute och markerat. Det vågar jag inte svara på. Men den typen av språkförbruk är förkastligt. Det tycker jag och Liberalerna.

Min fråga till Leila – förlåt, min fråga till ledamoten – är följande. Har du och ditt parti varit ute och markerat kring de antisemitiska uttalandena som ledamöter från en del av era samarbetspartier har varit ute med i debatten?

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag påminner återigen om att vi inte använder du. Det gjordes ambitiösa försök att undvika, det märkte jag – men ändock.)

Anf. 59 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för hennes svar. Jag börjar med det sista du sa.

Båda språkrören i Miljöpartiet har tydligt markerat i frågan, nämligen att vi inte accepterar antisemitism.

Jag återkommer till min fråga.

Herr talman! Jag riktar min fråga till Liberalerna på grund av det samarbete ni har med Sverigedemokraterna. Det samarbetet legitimerar den rasism som Sverigedemokraterna står för, nämligen att en av deras högsta företrädare uttrycker sig grovt rasistiskt om en annan folkvald ledamot. Detta är i grund och botten djupt problematiskt, men att Liberalerna inte markerar är också djupt bekymmersamt.

Var går Liberalernas gräns? Vilka är era red lines? När blir man svensk nog?

Anf. 60 Camilla Mårtensen (L)

Herr talman! Jag blir lite konfunderad över frågan. Det är väl självklart att man är svensk om man är svensk medborgare, om man har uppehållstillstånd, om man bor och är uppvuxen i Sverige – om man känner sig svensk och följer de lagar och regler som finns i det här landet. Jag kan inte tänka mig att Liberalerna har sagt något annat.

Den andra frågan gällde var våra röda linjer går. De diskuteras gärna av andra partier. Jag vill hänvisa till tidigare talare, nämligen att vi inte blir smittade av andra partiers åsikter. Liberalerna och liberalismen är djupt förankrade i att diskriminering eller rasism inte ska förekomma, men vi har också visat att vi i frågor som är viktiga för oss kan samarbeta med partier där vi inte tycker lika i allt. Tack vare en politisk majoritet har vi lyckats genomföra mängder av saker som vi inte har lyckats med tidigare.

Det blir ett sjunde delmål i frågor om hedersvåld och hedersförtryck. Det har varit helt omöjligt i tidigare konstellationer. Det blir stora satsningar på skolan, förändrat betygssystem och en energipolitik som håller ihop. Dessa frågor är viktiga för svenskarna och våra väljare. Men det betyder inte att vi smittas av enskilda ledamöters eller för den delen hela partiers åsikter.

Liberalerna står kvar, och vi samarbetar i de frågor som vi tror är nödvändiga för Sverige och för att vi ska komma vidare.

Anf. 61 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Som vi har nämnt tidigare under dagen, och jag nämner det igen, lade vi socialdemokrater i samband med det allvarliga läget för ett år sedan fram ett förslag om att tillsätta en kriskommission. Vi lägger fram förslaget igen, och vi påminner om att det kommer att krävas en kriskommission där vi sätter oss tillsammans med experter från kvinnojourer och myndigheter. Polisen rapporterar återigen att det begås misstag, och det finns brister i polisens möten med kvinnor i utsatta situationer, det vill säga våld i hemmet. Senast i förra veckan konstaterade polisen att man hade kunnat rädda liv om inte bristerna hade funnits.

Det är bra att bristerna framkommer, men då måste vi agera på dem. Därför har jag en fråga till ledamoten: Ni var inte för en kriskommission och tyckte inte att den var nödvändig för ett år sedan. Tycker ledamoten att det är nödvändigt med en kriskommission nu, eller ska vi få vänta ännu längre innan vi agerar?

Anf. 62 Camilla Mårtensen (L)

Herr talman! Ledamoten Amloh, jag noterade i Aftonbladet i går att er jämställdhetspolitiska talesperson minsann krävde en kriskommission. Men jag ser inte honom i kammaren i dag. Frågan är hur viktigt det är för er egentligen.

Det korta svaret från oss när det gäller detta är: Nej, vi behöver inte fler pamfletter, politiska möten eller idéer. Det vi behöver är att det blir verkstad ute i våra myndigheter som faktiskt gör skillnad.

Jag ser att den sorts samarbete som krävs mellan myndigheter, där saker faller mellan stolarna, initieras nu. Man har också gett myndigheter i uppdrag att faktiskt komma till rätta med detta.

Jag anser inte att en kriskommission är svaret eller lösningen på de problem vi har. Jag vill ställa en motfråga till Sofia Amloh. Vad skulle en kriskommission göra som vi inte kan göra ute i våra verksamheter i dag genom samarbete, förutom att vi politiskt ska kunna sola oss i vår glans och hitta på nya möten att gå på? Var blir det verklig verkstad med en kriskommission?

Anf. 63 Sofia Amloh (S)

Herr talman! Det är kanske just det som är frågan: Var är den faktiska verkstaden? Jag undrar vad regeringen gör just nu åt det som framkom förra veckan, förutom att oja och bekymra sig över att det är illa. Vad gör man? Vilket konkret agerande kommer jag att se presenteras i morgon utifrån det som framkommit?

Herr talman! För ett år sedan sa man nej till en kriskommission. Jag ser faktiskt inte den stora skillnaden. Och nu ser jag inte heller vad de konkreta åtgärderna är.

Jag ser att platserna på kvinnojourerna blir färre och att bara en av fem kvinnor som behöver skyddat boende får det. Det saknas någonting här, herr talman. Jag undrar därför vad regeringen gör åt det rent konkret när den inte vill ha en kriskommission.

I en kriskommission samlar man berörda myndigheter och alla som man anser är experter på området och tar in kvinnojourer och organisationer, som kan det här och är experter på området. De har en rad förslag som man kan agera på här och nu. Polisen, Åklagarmyndigheten och en lång rad fler myndigheter skulle behöva prata med varandra.

Till att börja med skulle polisen behöva få upp detta som en prioriterad fråga. När det kommer till gängkriminaliteten är man nämligen beredd att göra vad som helst. Då är man beredd att tillsätta grupper, råd och så vidare för att prioritera upp det. Polisen säger själva att detta har lägst prioritet. Det är fullständigt oacceptabelt.

Hur ska vi få regeringen att ta till sig att det här är ett stort samhällsproblem som behöver prioriteras? Varför vill Liberalerna inte ha en kriskommission när det är uppenbart att det är nödvändigt?

(Applåder)

Anf. 64 Camilla Mårtensen (L)

Herr talman! En kriskommission är bara spel för gallerierna. Den stora skillnaden sker när myndigheterna samarbetar.

Rikspolischefen hade för bara tre fyra veckor sedan ett möte tillsammans med riksåklagaren där man kallade in flera myndigheter för att se hur de kan komma vidare med detta. Polismyndigheten gör stora förändringar i sitt arbetssätt. Och jämställdhetsministern har åtskilliga gånger kallat in våra civilrättsorganisationer och andra samhällsaktörer för att diskutera hur vi kan komma vidare.

Nej, på nationell nivå har vi inte kallat till en kriskommission där vi tillsammans ska sitta och titta på vad vi kan göra. Det görs redan i arbetet på myndighetsnivå, hos våra utförare.

Det är ett problem att färre får plats på kvinnojourer. Det är ett problem att färre barn kommer dit. Men det fattas inte platser generellt. Vi ser dock över vad vi kan göra för att platserna ska fördelas på ett bättre sätt. Det arbetet och den utvärderingen håller Socialstyrelsen på med. Det finns i regleringsbreven från regeringen.

Det pågår alltså ett arbete utan att vi tillsätter ytterligare ett enda politiskt möte.

(Applåder)

Ciczie Weidby (V)

Anf. 65 Ciczie Weidby (V)

Herr talman! Jämställdhet är inte ett särintresse. Det är en fråga om rättvisa, om demokrati och om makt. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vet att jämställdhet inte uppstår av sig själv. Man måste kämpa för den. Den måste beslutas om, den måste finansieras och den måste genomföras.

I Sverige tjänar kvinnor fortfarande mindre än män, trots lika utbildning. Kvinnor jobbar oftare deltid, bär ett större ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet och har betydligt lägre pensioner. Kvinnor drabbas hårdare i en vårdsektor som är underbemannad, i ett skolsystem där omsorgen pressas bort och på en arbetsmarknad där tryggheten urholkas.

Det här är inte tillfälligheter. Det är givetvis konsekvenser av politiska beslut. Därför menar Vänsterpartiet att man i en jämställdhetspolitik som på riktigt utmanar den könsmaktsordning som genomsyrar vårt samhälle måste

införa heltidsnorm, så att deltidsfällan inte fortsätter att cementera kvinnors underordning på arbetsmarknaden

individualisera föräldraförsäkringen, för att skapa ett verkligt jämställt föräldraskap

bygga ut barnomsorgen

förbättra kvinnors hälsa, särskilt i förlossningsvården

sätta stopp för mäns våld mot kvinnor genom ökade resurser till kvinnojourer, förebyggande insatser, bostadsförtur för våldsutsatta kvinnor och en rättspolitik som tar kvinnors trygghet på allvar.

Men den borgerliga regeringen väljer med stöd av Sverigedemokraterna att driva en ekonomisk politik som slår hårdast mot ensamstående mödrar, mot vårdpersonal och mot andra låginkomsttagare. Det är grupper där kvinnor ganska ofta är i majoritet.

I stället för jämställdhet prioriterar den här regeringen skattesänkningar som gynnar höginkomsttagare, som av en händelse ofta är män, och privatiseringar som urholkar välfärden. Ett jämställt samhälle kräver politiskt mod. Det kräver investeringar, och det kräver en feministisk politik som sätter människors livsvillkor framför marknadens logik.

Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till reservation nummer 11.

Ledar- och assistanshundar är inte sällskapsdjur. De är hjälpmedel och ett livsviktigt stöd för personer med olika funktionsnedsättningar. De är tränade för att skapa självständighet och trygghet i vardagen. Därför har de också särskild rätt att vistas i miljöer där hundar normalt inte tillåts vara – sjukhus, olika butiker, restauranger och kollektivtrafiken. Det är en förutsättning för att människor med just assistanshundar ska kunna leva ett jämlikt liv och delta i samhället på lika villkor.

Herr talman! De som fortfarande tittar på linjär tv eller möts av reklam på annat sätt har säkert sett att MFD, Myndigheten för delaktighet, just nu har en kampanj där man påvisar att många förare av ledar- och assistanshundar fortfarande upplever stora hinder i samhället. Det kan vara just att vägra att släppa in hundarna på restauranger, på gym och i taxibilar. Så ska det såklart inte vara.

Det är ett tydligt tecken på att den lagstiftning vi har inte är tillräckligt stark i praktiken. Det måste vi göra något åt. Regeringen bör verkligen se över lagstiftningen, vars syfte är att stärka just möjligheten att ta med ledar- och assistanshundar där de behövs. Det är en fråga om tillgänglighet och likabehandling men framför allt om mänskliga rättigheter.

Herr talman! År 2015 infördes bristande tillgänglighet som en form av diskriminering i diskrimineringslagen. Det var ett jätteviktigt steg. Men tyvärr finns det fortfarande allvarliga brister i fråga om hur lagen fungerar i praktiken.

Vänsterpartiet menar att det är hög tid att genomföra en utvärdering av lagens tillämpning, särskilt med fokus på funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund. Det är väldigt viktigt att de goda intentioner som fanns när lagen antogs också får verklig effekt i människors vardag.

Herr talman! Ett samhälle där alla människor oavsett funktionsförmåga, språk och bakgrund ges möjlighet att delta och höras är ett starkare, friare och mer demokratiskt samhälle. Jag hoppas verkligen att den här regeringen kan komma fram med förslag för ett inkluderande Sverige där diskriminering motverkas i lag, i praktik och i människors vardag.

Herr talman! Man säger ofta att Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Men när man skrapar på ytan ser man ganska ofta någonting annat. Vi ser hur människor behandlas olika beroende på kön, hudfärg, religion, funktionsvariation, sexualitet eller socioekonomisk bakgrund. Diskrimineringen finns hela tiden – i arbetslivet, i vården, i skolan och i rättsväsendet. Men vi vet faktiskt inte riktigt hur diskrimineringen ser ut, och det beror på att vi inte mäter den.

Det krävs kunskap. Hur kan vi tala om lika möjligheter till jobb, bostad eller hälsa om vi inte vet hur det faktiskt ser ut? I dag saknar vi till exempel statistik som visar hur vanligt det är att personer med utländsk bakgrund diskrimineras på arbetsmarknaden eller hur tillgången till vård skiljer sig åt mellan grupper. Vi vet att det finns en ojämlikhet, men vi saknar helt verktyg för att göra någonting åt den.

Herr talman! Jag pratar såklart om jämlikhetsdata, som redan finns i väldigt många länder och som används för att upptäcka diskriminering, rikta insatser och utvärdera reformer. Det handlar inte om att registrera människor efter etnicitet eller tro utan om att samla in frivilliga och anonyma data om hur människor upplever sin vardag för att bättre kunna skydda deras rättigheter.

Men i Sverige råder en märklig tystnad. Rädslan för att dela upp befolkningen har i praktiken i stället blivit ett hinder för att motverka rasism och diskriminering. Jag menar att vi måste våga se de här strukturerna för att kunna förändra dem.

Jämlikhetsdata är en fråga om rättvisa. De är ett verktyg för att göra verklighet av de rättigheter som faktiskt finns i lagen och en viktig pusselbit i kampen mot klassamhället, mot rasismen och mot den ojämlika maktfördelning vi har i samhället. Om vi menar allvar med att alla människor har samma och lika värde måste vi också vara beredda att samla in den kunskap som behövs för att säkerställa det.

Herr talman! I stället för att redogöra för vilka olika åtgärder man har mot låt oss säga islamofobi väljer Moderaterna, det största partiet i regeringen, i den här debatten att försvara till exempel SD, vars högt uppsatta företrädare i parti och minut kränker och uttalar sig rasistiskt mot bland annat muslimer. För mindre än en vecka sedan önskade en ledamot att en av mina partikamrater skulle åka hem.

Moderaterna väljer alltså i den här debatten, som handlar om jämställdhet och diskriminering, att prata om Vänsterpartiets historia. Men man glömmer att nämna att man vid den tid då vänstern och Socialdemokraterna kämpade för allmän och lika rösträtt bildade Allmänna valmansförbundet i syfte att motverka detta och behålla konservativa värden. Och samtidigt som den samlade vänstern engagerade sig mot apartheid i Sydafrika vägrade man konsekvent att stödja ANC och stod väldigt nära Sydafrikas regim, även om man så här i efterhand har försökt redigera den historien.

Herr talman! Jag hade verkligen önskat att det största regeringspartiet tagit den här debatten på lite större allvar och behandlat förslag om åtgärder mot diskriminering och för jämställdhet. Jag kan bara hoppas på att det blir lite bättre verkshöjd på det i nästa debatt.

Anf. 66 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! I den här debatten ska vi prata om jämställdhet – kanske inte med fokus på mäns våld mot kvinnor, för det pratade vi om i förra debatten – och åtgärder mot diskriminering.

Först vill jag ta tillfället i akt och kommentera att företrädare för Moderaterna vid flera tillfällen hävdat att Centerpartiet är ute på något slags grumliga vatten och insinuerat att vi stöder grupper som stöder Hamas och liknande. Det får mig att undra vad syftet egentligen är. Jag har sagt det förut här i talarstolen, och jag säger det igen: Centerpartiet samarbetar med olika partier i utskotten och här i riksdagen, precis som man gör. Så har även Moderaterna alltid gjort, även när de suttit i opposition. När det gäller organiserat samarbete och samverkan var Centerpartiet med och ingick januariavtalet. Moderaterna har varit med och ingått Tidöavtalet. Vem är det egentligen som umgås med partier som har grumliga vatten, tveksamma målsättningar och tveksam ideologi? Det vore klädsamt om regeringspartierna kunde prata om sin politik i stället.

Jag vill börja med att prata om mål och metoder för att uppnå jämställdhet. Regeringar har under många årtionden och under olika styren pekat ut jämställdhetsintegrering i myndigheter som en framgångsrik metod. Det handlar om att ett jämställdhetsperspektiv ska finnas med i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg i beslutsprocessen. Man ska systematiskt synliggöra och analysera vilka konsekvenser olika förslag får för kvinnor respektive män.

Hur ser det ut i år då, herr talman? Jo, i år har helt plötsligt skrivningar om jämställdhetsintegrering försvunnit från över 40 myndigheters regleringsbrev – puts väck, borta! Detta är anmärkningsvärt. Regeringen har beslutat att man ska arbeta med det här på ett övergripande plan. Det ska alla göra. Men det står inte i regleringsbreven.

När jag frågar regeringen om detta svarar man: Det är okej – det behöver inte stå med. Vi kan prata om jämställdhetsintegrering på så många andra sätt, och vi diskuterar det i dialog med myndigheterna. Okej, tänker jag då – då skulle man i princip i teorin och praktiken också kunna stryka skrivningar i regleringsbreven om mångfald och inkludering eller om att man ska knäcka gängen och jobba mot kriminalitet. Det kan vi ju också diskutera med myndigheterna varje gång vi träffar dem.

Det här är ett sätt att tala om att man inte tycker att jämställdhetsintegrering är något viktigt. Detta är inte bara min bedömning. Generaldirektören för Jämställdhetsmyndigheten sa klart och tydligt i utskottet: Har man inga uppdrag i regleringsbrevet har man inget att rapportera när året är slut.

Herr talman! Diskrimineringsombudsmannen är en oerhört viktig myndighet i de här frågorna. I de olika rapporterna från DO beskrivs att diskriminering förekommer i hela samhället men att det är tydligt att riskerna för diskriminering är särskilt stora inom arbetslivet och i skolan. Att skolan nämns gör extra ont, för alla barn måste vara i skolan fem dagar varje vecka. Då måste vi kunna erbjuda en trygg skola och en trygg vardag för våra barn och unga.

Om man läser olika mål som Diskrimineringsombudsmannen har att göra med eller arbetar med inser man vilken oerhört grannlaga uppgift det är. Det handlar om att läsa, värdera, ta del av och bedöma dokumentation och samtal för den utsattes, för vårdnadshavares, för lärares, för huvudmäns och för den utsättande personens räkning. Ofta står ord mot ord.

Men vår grundhållning måste stå fast. Inget barn och ingen ungdom hittar på att ha blivit kallad n-ordet eller andra djupt kränkande epitet. Ibland får man ta del av förklaringar från huvudmännen i stil med att de har en pridevecka varje år – som om det skulle vara en effektiv åtgärd mot kränkande behandling i mellanstadiet. Man kan också få höra skolor säga att de som ett led i att bekämpa sexism och kränkande uttryck har haft en föreläsning med Nina Rung. Då förstår man, herr talman, att vi har bekymmer, för problemen går ju mycket djupare än så.

En sak som är bra som står i betänkandet är att regeringen har gett DO i uppdrag att utveckla och sprida kunskap om afrosvenska elevers utsatthet för rasism och diskriminering. Skälen är att man bedömer att över 20 procent av de anmälningar som kommit in de senaste åren har gällt etnisk tillhörighet i grundskolan och gymnasiet och rör afrosvenska elever och elever som rasifieras som svarta.

Därför menar Centerpartiet att DO:s uppdrag behöver ändras så att myndigheten kan agera än mer aktivt mot diskriminering och bland annat utföra stickprovskontroller och kunna driva långt fler enskilda fall gentemot enskilda medborgare än i dag.

Till sist några ord om ekonomisk jämställdhet. Frågan om löneskillnader mellan kvinnor och män och behovet av åtgärder för att minska lönegapet är ständigt aktuella. Vi måste komma till rätta med vad som ligger bakom det så kallade oförklarade lönegapet. Det görs en del arbete, men inte tillräckligt.

För tredje året i rad, mina vänner, ökar löneskillnaderna, efter att gapet i årtionden sakta men säkert har minskat. Vad är det som händer?

Den lönekartläggning som alla arbetsgivare är skyldiga att bedriva inom ramen för arbetet med åtgärder enligt diskrimineringslagen är jätteviktig. Medlingsinstitutets arbete är oerhört viktigt för att samla statistik, sammanställa och tolka vår verklighet. Men det behövs mer även här. Det behövs information som når hem till köksbordet, mina vänner.

Vi vet att föräldraförsäkringen är den enskilt största faktorn för att kvinnor och män har en skillnad i livsinkomst på över 4 miljoner under ett liv. Det finns en undersökning som gjordes av bankerna. Föräldrar öppnar sparkonton för sina söner tidigare än för sina döttrar. Hur kan det vara så?

Vi behöver en smart, effektiv och gedigen information om ekonomisk jämställdhet och ekonomisk säkerhet tidigt i våra liv. Med dagens system med AI borde alla myndigheter arbeta med nudging, det vill säga informerande frågor så att man kan göra välgrundade val.

Det är supereffektivt när det till exempel kommer till föräldraförsäkring. Man knappar in hur man har tänkt att lösa det. Vad får det för effekt när jag blir pensionär och ska börja att ta ut min pension? Fler myndigheter borde absolut jobba med systemet med nudging.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 19.

(Applåder)

Anf. 67 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Tack, ledamoten, för talet, som innehöll flera bra delar!

Det jag vill ta upp är vad den moderatledda regeringen står för och står upp för. Det är jämlikhet och allas lika värde, inte någonting annat.

Vi försvarar inga uttryck av rasism eller antisemitism oavsett var de kommer ifrån. Det gäller oavsett om de kommer från Vänsterpartiets håll, SD:s håll eller någon annanstans ifrån. Det vill jag med tydlighet klargöra.

Det jag konstaterade var att de uttryck som vi har sett från SD som på något vis har närmat sig rasism eller antisemitism har partiet, utifrån vad jag har sett, kraftfullt tagit avstånd från, och man har uteslutit medlemmar.

Det jag också konstaterade var att i Vänsterpartiet har det varit på motsatt sätt. Den antisemitism som vi har sett har tvärtom fått ett utbrett stöd i partiet. Det är faktiskt en väsentlig skillnad.

Jag menar att vi kraftfullt ska motverka och bekämpa all form av rasism och antisemitism. Men det måste gälla alla partier och inte bara ett. Hittills har det varit ett mycket stort fokus på ett av riksdagspartierna medan andra har fått fritt spel att låta sådana onda krafter verka utan att det har ifrågasatts.

Det är vad jag efterfrågar. Jag menar att det är dags för varje parti att stå för sina egna värderingar och sluta att peka på någon annan hela tiden.

Min fråga till ledamoten är: Ser ledamoten inga problem med den antisemitism som vi ändå tydligt har sett i Vänsterpartiet och det breda stöd som finns för detta och med att samarbeta med ett sådant parti?

Anf. 68 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Tack, ledamoten, för förtydligandet!

Det är skönt att veta var den moderatledda regeringen står i de här frågorna. Jag har aldrig betvivlat det. Jag har sagt och säger igen att jag tycker att debatterna ska handla om regeringens politik kontra oppositionens politik.

Det jag vände mig emot i mitt anförande, när vi stod på motsatta sidor här i talarstolarna, var att den moderatledda regeringen eller moderaternas ledamot drog Centerpartiet över något slags kam och hade åsikter om vad vi hade sagt eller inte sagt.

Nu står ledamoten och säger att det inte är så. Vi ska tala om vår egen politik. Jag välkomnar det. Jag skulle önska att den moderata ledamoten gjorde det varje gång.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Centerpartiet är emot alla former av antisemitism. Vi är emot alla former av rasism. Vi står för det, och vi markerar mot det.

Vi har markerat mot Vänsterpartiets antisemitiska uttalanden. Vi har kommenterat Sverigedemokraternas rasistiska uttalanden. Det har vi alltid gjort. Men här ska vi tala om rasism, jämställdhet och diskriminering.

Anf. 69 Merit Frost Lindberg (M)

Herr talman! Jag vill nog ändå mena att antisemitism, rasism och kontakter med Hamas handlar om just de här ämnena.

Jag konstaterar återigen att vi har en utbredd antisemitism här i Sveriges riksdag. För mig är det chockerande och skrämmande.

Jag skulle vilja ha svar på: Vilka partier är beredda att kraftfullt stå upp mot detta, och inte bara tyst låta detta ske och peka finger åt Sverigedemokraterna?

Det handlar om att kraftfullt ta ställning mot detta i förhållande till alla partier. Det finns inget parti som ska komma undan med detta, inte Sverigedemokraterna och inte Vänsterpartiet.

Jag tycker inte heller att man kan säga att man tar ställning mot rasism och antisemitism om man sedan samarbetar med partier som stöder sådana grupperingar och har ledamöter som står för sådana värderingar.

Min fråga är: Är Centerpartiet tillsammans med Moderaterna berett att stå upp för mänskliga rättigheter, kvinnors jämlikhet och allas frihet?

Anf. 70 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! När det gäller frågan om vilka man är beredd att samarbeta med hänvisar jag till vad jag sa i inledningen av mitt anförande.

Vem är det som har ett organiserat samarbete med olika partier i dag? Är det Tidöpartierna? Ja. Det organiserade samarbete som Centerpartiet har ingått i sedan jag kom in i riksdagen har varit januariavtalet, punkt. Jag hoppas att diskussionen kan sluta där.

Centerpartiet tar kraftigt avstånd från antisemitism här i riksdagen, ute i samhället och var som helst, precis som vi kraftigt har tagit avstånd från rasistiska uttalanden som andra partier har gjort.