Hälso- och sjukvårdens beredskap

Anf. 1 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! I snart fyra år har Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina pågått. Med vilja och stort mod har ukrainarna tappert försvarat sitt land, trots hänsynslösa ryska attacker mot civilbefolkningen. Sedan krigets utbrott har över 2 000 attacker riktats bara mot ukrainska sjukvårdsinrättningar.

Vi i Sverige befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget och behöver därför rusta upp såväl det civila som det militära försvaret. Vi behöver stärka hälso- och sjukvårdens beredskap med anledning av de hot vi står inför. Dagens betänkande är en del i detta arbete.

De förslag från regeringen som vi debatterar i dag innebär att det förtydligas vilka begränsade skyldigheter kommuner, regioner och vårdgivare har att erbjuda vård i fredstida krissituationer, vid höjd beredskap och vid katastroftillstånd. Syftet är att vården i en väldigt allvarlig situation ska kunna omprioritera och göra vissa avsteg från de skyldigheter som annars regleras i hälso- och sjukvårdslagen. Vid katastroftillstånd ska kommuner och regioner endast vara skyldiga att erbjuda vård som är nödvändig för liv och hälsa. Det föreslås också att kommuner och regioner ska vara skyldiga att skyndsamt lämna hjälp till andra kommuner och regioner där det råder katastroftillstånd i hälso- och sjukvården.

Det tydliggörs även vilka skyldigheter kommuner och regioner har att planera för vissa förhållanden, exempelvis att upprätthålla beredskap för katastroftillstånd eller händelser som medför ett stort antal skadade och sjuka. Bland annat införs en skyldighet för kommuner och regioner att hålla sjukvårdsprodukter i lager för att de ska kunna erbjuda den vård som de är skyldiga att erbjuda i en allvarlig situation. Regeringen får meddela föreskrifter om lagerhållningens omfattning. Just nu bedömer man att en månads omsättningslagring av sådana sjukvårdsprodukter som kommuner och regioner använder i vardagen är en rimlig nivå för normala förhållanden.

Någonting som jag särskilt vill framhålla är att vi med det som föreslås också skulle stärka statens styrning av hälso- och sjukvården. Regeringen, eller den myndighet som regeringen utser, skulle nämligen enligt förslaget i propositionen få meddela föreskrifter om planeringsanvisningar för hälso- och sjukvård inför och under höjd beredskap. Det kan till exempel framgå att en viss kommun eller region förväntas ta emot primärt skadade och ha ansvar för eftervård eller för viss personalförstärkning i exempelvis en krigssituation. Av anvisningarna kan det också framgå att kommunen eller regionen ska vidta vissa särskilda åtgärder som rör dimensionering av antalet vårdplatser.

Det här är riktigt bra förslag, för statens styrning när det gäller hälso och sjukvårdens beredskap behöver verkligen stärkas.

Vi behöver fler vårdplatser i Sverige för att stärka hälso- och sjukvårdens beredskap. När Magdalena Andersson och Socialdemokraterna förlorade valet 2022 lämnade de efter sig en svensk sjukvård med minst antal vårdplatser per capita i Europa, enligt OECD, och minst antal intensivvårdsplatser för vuxna. Socialstyrelsen konstaterade förra året att det saknades tusentals vårdplatser – närmare bestämt 2 300 vårdplatser.

Tre år in i mandatperioden kan vi konstatera att vårdplatsbristen är mindre, enligt Socialstyrelsens bedömning. Vi ska dock ta fasta på att Sverige fortfarande behöver fler vårdplatser, inte färre. Regeringen har därför skjutit till stora summor för att öka vårdkapaciteten och antalet vårdplatser runt om i landet.

Trots detta, och trots att regionerna också ansvarar för svensk sjukvård och har möjlighet att ta ut skatt för att säkerställa tillgången till vård, finns det vissa regioner som gör precis tvärtom. De lägger ned akutsjukvård och minskar antalet vårdplatser. Region Kronoberg är ett sådant exempel. Där lägger en rödblå allians i form av socialdemokrater och moderater ned intensivvårdsplatser vid Ljungby lasarett. Region Västernorrlands nedläggningar vid Sollefteå sjukhus är ett annat exempel.

Herr talman! Jag hade själv förmånen att besöka Sollefteå så sent som förra måndagen och träffade då flera av de Solleftebor och den sjukvårdspersonal som dag ut och dag in kämpar för att få behålla sitt sjukhus. Jag besökte också Försvarsmakten och Västernorrlands regemente. Sollefteå sjukhus byggdes en gång som beredskapssjukhus, och Sollefteå spelar en strategisk roll i satsningarna på Västernorrlands regemente I 21 i och med Natomedlemskapet. Värdlandsavtalet innebär att det finns en förväntan på att Sverige ska kunna ta emot trupp och materiel västerifrån för vidare transport norrut till en tänkt östfront i norra Norrland eller i Finland. I detta avseende är Sollefteå särskilt viktigt.

Samtidigt som staten investerar stora summor för att rusta upp och stärka den militära beredskapen i Sollefteå har regionledningen i Västernorrland beslutat att lägga ned vårdplatser och minska akutsjukvården, vilket gör att sjukvårdens beredskap försämras. Detta är förstås ansvarslöst.

Det faktum att staten i dag inte kan säkerställa att den civila upprustningen går i takt med den militära upprustningen är dock betydligt mer än så. Det är ett systemfel. Detta är ett exempel på hur dysfunktionellt och ineffektivt dagens system med 21 självstyrande regioner fungerar.

En röst på Kristdemokraterna är en röst för att avskaffa regionerna och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk hälso- och sjukvård. Kristdemokraterna har föreslagit att det fram till dess ska finnas ett nationellt basutbud av strategiskt viktig vård – ett slags garanterad vårdnivå som regionerna ska tillhandahålla, för patienternas skull men också för att vi ska klara Sveriges beredskap. Den civila upprustningen ska kunna gå i takt med den militära upprustningen. Innan ett sådant basutbud finns på plats vill vi se ett stopp för vårdnedläggningar.

Den proposition som nu ligger på bordet innebär att staten får ökad möjlighet att vara med i arbetet att planera och dimensionera svensk sjukvård. Detta är ett stort steg i rätt riktning för att skaffa en beredskap för svensk hälso- och sjukvård som innebär att vi tillsammans kan försvara Sverige.

Karin Rågsjö (V)

Anf. 2 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ledamoten tar upp Sollefteå, och där håller jag fullständigt med. Men sedan tar det nog stopp. Jag tycker att det är märkligt att ni som är ansvariga för vården, alltså Kristdemokraterna, ständigt lägger hela ansvaret på kommunerna och inte ser sitt eget ansvar. Jag tycker att om man har ansvar för en fråga, då tar man det och skyller inte ständigt på regionerna, för det blir jättemärkligt.

Jag satt själv i Vårdansvarskommittén, och det var inte så länge sedan vi slog klubban i bordet och var överens om att vi inte ska ha en helstatlig vård. Detta var sex partier helt överens om, och ändå driver Kristdemokraterna frågan vidare som om ni hade en stor majoritet bakom er. Nog om detta, herr talman.

Om vi ska kunna axa upp i krig och kriser måste vi ha en sjukvård som funkar också i fredstid, inte sant? Då är det kanske inte helt regionernas fel att Sverige har färre intensivvårdsplatser nu än före pandemin – de behöver öka med 11 procent. Men Stockholm har faktiskt brutit denna trend och ökat antalet intensivvårdsplatser. De disponibla vårdplatserna har inte heller ökat nationellt, vilket man kunde tro att de skulle ha gjort med Kristdemokraterna vid rodret för hälso- och sjukvården.

Samtidigt har det samlade Tidögänget och den SD-beroende regeringen valt att sänka samtliga skatter med 120 miljarder under sina år. Då undrar jag oroligt hur det blir med välfärden. Blir det bättre? Har hälso- och sjukvården kapacitet att möta pandemier, kriser och krig? Det finns inga reservationer i detta ärende, men det finns omständigheter som gör att jag är ytterst orolig.

Anf. 3 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Det gläder mig att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är överens om att motsätta sig de nedläggningar vid Sollefteå sjukhus som nu drivs igenom av en regionledning bestående av moderater och socialdemokrater. Det är fint att vi kan göra gemensam sak i denna fråga. Och ska vi vara helt ärliga är vi faktiskt överens om fler saker, för Vänsterpartiet stöder ju vartenda förslag Kristdemokraterna lägger fram i dagens proposition. Låt oss därför inte måla upp stora skillnader i onödan.

Vill Kristdemokraterna lägga hela ansvaret på regionerna? Nej, det vill vi inte göra. Vi är beredda att låta staten ta ansvar. Men i dagsläget är det regionerna som bär huvudansvaret för hur svensk sjukvård ska organiseras och dimensioneras, och de har full beskattningsrätt för att klara denna uppgift. Trots det skjuter staten till 18 miljarder till hälso- och sjukvården bara i år. Av dessa går 7,5 miljarder till ökad vårdkapacitet och fler sängplatser.

Vi kristdemokrater hade gärna skjutit till mer pengar. Vi hade gärna skjutit till alla pengar eftersom vi vill att staten ska ta fullt finansieringsansvar för svensk hälso- och sjukvård så att människor kan erbjudas en rättvis och jämlik vård oavsett var de bor. Men som Karin Rågsjö nämnde motsätter sig Vänsterpartiet en sådan lösning där staten tar ansvar för finansieringen så att människor i hela landet får en jämlik vård. Detta beklagar jag. Det är mycket riktigt så att sex av riksdagens partier motsätter sig statligt ansvar för vården. Men vi kristdemokrater fortsätter ändå detta arbete, och vi har en majoritet i det regeringsunderlag som nu styr Sverige med oss.

Karin Rågsjö (V)

Anf. 4 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ibland måste man inse att man har förlorat, och det borde Kristdemokraterna göra nu. Då kan man inte fram till valet åter prata om en helstatlig vård. Den matchen har ni redan gått, och ni blev knockade.

Så till en annan fråga. Enligt artikel 3 i Natoförordningen är vi skyldiga att själva klara vår sjukvård i krig. Det kommer alltså inte stora sändningar från exempelvis USA eller Finland. Att utländska sjukvårdsförmågor tillförs Sverige i händelse av storkrig kan alltså inte ingå i planeringsförutsättningarna, utan vi måste ha en nationell förmåga. Krigssjukvård är definitionsmässigt all sjukvård som bedrivs i krigstid, och krig kan innebära tiotusentals, kanske hundratusentals, skadade utöver ordinarie vård som inte kan anstå. Då blir det speciellt att som i nuläget ha en vård som inte fungerar som den ska. Jag menar därför att man som stat har ett ansvar att se till att det finns finansiella förutsättningar för jämlik vård i alla regioner.

Att Sverige har gått igenom en stor kris med skyhög inflation kan inte ens ha undgått Kristdemokraterna. Man skulle därför kunna indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen, men den tanken verkar inte ha slagit ledamoten Christian Carlsson.

Min fråga är fortfarande: Hur ska vi med dagens kapacitet kunna fixa en kommande pandemi, andra kriser eller i värsta fall ett krig? Jag är väldigt orolig.

Anf. 5 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Jag förstår att Vänsterpartiet vill att Kristdemokraterna ska tro att slaget om statlig sjukvård är över, för Vänsterpartiet har bara fem andra riksdagspartier med sig i frågan om statlig styrning. Faktum är att sju av tio svenskar stöder Kristdemokraternas förslag om en statlig sjukvård, likaså åtta av tio läkare, så jag förstår att Vänsterpartiet vill att vi släpper frågan. Men vi gör inte det. Efter Vårdansvarskommitténs arbete har Kristdemokraterna nämligen fått med sig Sverigedemokraterna, och i dagsläget samlar Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ett betydligt större stöd i kammaren än vad Moderaterna och Liberalerna gör. Därmed finns det inom det samarbete som styr Sverige just nu en majoritet för att staten ska ta över ansvaret. Kristdemokraterna går till val på denna fråga, och efter valet blir det en förhandlingsfråga.

Låt oss fokusera på det vi är överens om: att vårdkapaciteten behöver öka. Om Kristdemokraterna inte ansåg att vårdkapaciteten och de bemannade vårdplatserna behövde ökas hade vi inte gått med på att lägga fram budgetar där staten trots regionernas ansvar för vården skjuter till så mycket som 7,5 miljarder enbart för att öka vårdkapaciteten och antalet vårdplatser.

Vi är beredda att ta det fulla finansieringsansvaret för svensk sjukvård, men då behöver vi också ha full möjlighet att planera, organisera och dimensionera densamma.

Anf. 6 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det är glädjande att höra Kristdemokraternas nyvaknade intresse för sjukvården i kris och krig. I Försvarsberedningen hanterades denna fråga, och där var det inte Kristdemokraterna som drev den utan Liberalerna, genom Anna Starbrink, som drev den mycket hårt. Det alla partier i Försvarsberedningen enades om är att Sverige har några väldigt utsatta områden, framför allt Gotland men också Norrlands inland.

Kristdemokraternas lösning är att staten ska gå in och styra basutbudet. Sollefteå känner jag väl till, för där jobbar jag av och till som barnläkare. Men Gotland är i ett ännu mer utsatt läge beroende på att man är en ö mitt ute i Östersjön. Man är tvingad att ha ett fullskaligt utbud av akutsjukvård. Det finns inget alternativ, för om det stormar kör varken helikopter, flyg eller båt. Därför är man tvungen att kunna hantera alla situationer. Man har fått dra ned på äldreomsorg, hemtjänst och primärvård för att kunna behålla kapaciteten på sitt akutsjukhus. Gång på gång har man med regeringen försökt ta upp behovet av en kommunal skatteutjämning för att få in öfaktorn och kunna få finansiering. Tidigare sjukvårdsminister Acko Ankarberg besökte Gotland och fick information om detta och sa: Det här måste ni skriva till regeringen om, för här måste vi agera.

Vad är det då som har hänt? Jo, det förslag som finns om kommunal skatteutjämning och som för Gotlands del hade inneburit 100 miljoner kronor extra ligger fortfarande i en byrålåda. Om Christian Carlsson och Kristdemokraterna hade menat allvar med att försöka stötta Gotland och Norrlands inland skulle man ha lagt fram förslag som innebär att man säkrar finansieringen för sjukvård i de utsatta områdena, men det gör man inte. I stället är det ord och inga pengar.

Anf. 7 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Det som Anders W Jonsson påpekar här stämmer inte. Regeringen bereder frågan om skatteutjämningssystemet, och Kristdemokraterna är beredda att skjuta till medel här och nu för att stärka regionerna. Vi vill ta det fulla ansvaret när det gäller finansieringen för sjukvården från statens sida. Detta motsätter sig Anders W Jonsson, trots att han själv har suttit med i den vårdansvarskommitté som helt har dömt ut dagens sjukvårdsmodell och förutsättningar att stå sig rent finansiellt.

Dagens sjukvårdsorganisation med 21 självstyrande regioner är inte långsiktigt ekonomiskt hållbar. Ett av skälen till att vi borde låta staten ta över det fulla ansvaret för vården är att sjukvården ska kunna ges de ekonomiska muskler som staten har att erbjuda.

Kristdemokraterna är absolut villiga att stärka regionernas förutsättningar och sjukvårdens förutsättningar att få sin ekonomi att bära så att man kan erbjuda människor en jämlik vård i hela landet och en vård i tiden.

Anf. 8 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det kommer inte att hjälpa människor vare sig i Västernorrland, i Norrlands inland eller på Gotland ett dugg att Kristdemokraterna och någon tjänsteman i Stockholm sitter och säger: ”Ni är skyldiga att ha ett basutbud vad gäller sjukvård.” Detta vet man redan.

Svagheten i dagens system är att regionerna har beskattningsrätt för en enda sak, nämligen människors inkomst, men det räcker inte i ett läge där man ska kunna finansiera sjukvården. Därför har Vårdansvarskommittén pekat på att det finns ett antal möjligheter där staten kan gå in och ta ett större finansieringsansvar.

Det skär därför falskt när Kristdemokraterna säger att de minsann är beredda att ta det fulla finansieringsansvaret för hälso- och sjukvården, ungefär 500 miljarder kronor, men att de inte är beredda att se till att man i dag, i ett akut läge, kan säkra tillgången till akutsjukvård vare sig på Gotland eller i Norrlands inland.

Kristdemokraterna tror att problemet kan lösas genom att de vise männen här i Stockholm minsann talar om för gotlänningarna att de är skyldiga att hålla ett basutbud av sjukvård. Varenda beslutsfattare på Gotland vet att det är så, och de har löst det på ett väldigt tragiskt sätt, nämligen genom att dra ned på äldreomsorgen och primärvården. Detta har de gjort för att kunna behålla ett fullskaligt akutsjukhus.

Den kristdemokratiska sjukvårdsministern informerades i detalj om detta i början av mandatperioden, men ingenting har hänt trots att gotlänningarna gjorde exakt det hon föreslog, nämligen skrev till regeringen att detta var något som man måste ta itu med.

Man gör egentligen precis tvärtom. Det finns ett färdigberett förslag om ett nytt system för kommunal skatteutjämning som skulle kompensera gotlänningarna med i storleksordningen 100 miljoner kronor och underlätta för dem att hålla ett basutbud vad gäller hemtjänst och primärvård, men det förslaget ligger alltså i en byrålåda. I stället ska man peka finger åt gotlänningarna och säga: ”Det här får ni lösa! Vi i Stockholm ska bestämma att ni måste fixa det.”

Anf. 9 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Jag håller med om att regionernas finansiering inte är hållbar på lång sikt. Det är därför vi säger att dagens sjukvårdsorganisation med 21 självstyrande regioner, som ska klara framtidens finansiering av sjukvården genom att beskatta sina egna regioninvånare, inte kommer att hålla. Vi behöver låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård så att vi kan se till att staten står för det fulla finansieringsansvaret. Det är vår politik.

Anders W Jonsson stöttar ju de förslag som vi nu lägger fram. Det innebär att staten ska kunna peka ut dimensionering av vårdplatser runt om i regionerna specifikt för respektive region. Om Anders W Jonsson och Centerpartiet har så stora invändningar mot att staten ska kunna peka ut samhällskritisk, strategiskt viktig sjukvård som behöver finnas i regionerna och som regionerna behöver prioritera förstår jag inte riktigt varför man ger sitt fulla stöd till propositionen, som ju handlar om att stärka Sveriges krisberedskap när det kommer till hälso- och sjukvård. Anders W Jonsson argumenterar just nu emot det förslag som ligger på bordet och som Centerpartiet har valt att stötta.

Anf. 10 Mona Olin (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation.

I dag debatterar vi hälso- och sjukvårdens krisberedskap och den dynamik som finns i denna kontext mellan i första hand stat och region.

Låt mig till att börja med konstatera att Sveriges geopolitiska läge har förändrats drastiskt på grund av omständigheter i vår omvärld som vi inte kunde ha förutspått eller påverkat härifrån. Som vi med något varierande grad av entusiasm från vänster till höger kan notera har detta krattat manegen för ett svenskt Natomedlemskap, vilket vi nu konstaterar är ett faktum.

Krig i Sveriges närområde har egentligen aldrig kunnat uteslutas, men vi ser på de höjda försvarsanslagen, som samtliga partier står bakom, att vi i dag ser annorlunda på Sveriges säkerhet jämfört med för några år sedan.

Med undantag för Gotland ligger Sverige sannolikt inte i frontlinjen vid en militär konfrontation mellan Nato och Ryssland, men vi ligger inte långt ifrån. Finland och de baltiska staterna är våra allierade, och de är geografiskt exponerade. Detta är våra militärer och sakkunniga mycket väl medvetna om.

Herr talman! Av våra ukrainska kontakter har vi lärt oss följande: Det vi inte planerar för i fredstid har vi inte den dag kriget bryter ut. Det är mycket vi i dag önskar att vi hade tänkt på för tio år sedan, men då var militär och civil krisberedskap något av en budgetregulator. I dag vet vi bättre.

Krig i vårt geografiska närområde kan innebära att vi med kort varsel behöver ta hand om både civila och militärer som akut behöver intensivvård, samtidigt som vårt eget land befinner sig i ett så kallat skymningsläge. På samma gång vet vi att regionerna har stora ekonomiska utmaningar och att många sjukhus rullar stora budgetunderskott framför sig som växande snöbollar. De skulle inte göra vågen om rikspolitiken hör av sig och ber dem bygga operationssalar under jord.

Ett robust totalförsvar förutsätter att både civil och militär beredskap utvecklas och samordnas. Hela den här situationen ropar nationella beredskapssjukhus, givet att enskilda regioner inte på egen hand kan planera för angelägenheter som berör kungariket som helhet.

Det finns synergier här. Man kan argumentera för att nationella beredskapssjukhus ska förläggas utanför storstäderna och därmed bidra till investeringar och utveckling på mindre orter. Inte minst kan man leta efter platser med militär närvaro och planering för ökande militär närvaro.

Herr talman! Vissa blir upprörda när man lyfter fram särskilda orter, och därför gör jag inte det. Men om jag säger att jag tänker på en ort som börjar på S och slutar på ollefteå har vi åtminstone ett exempel på en ort med stor potentiell synergi mellan militärens och sjukvårdens behov. Detta är ett exempel på hur totalförsvaret skulle kunna samordnas med hälso och sjukvårdens planering. Detta ligger i sjukvårdens och militärens intresse och även i samhällets intresse. Givetvis utesluter vi inte andra orter här i dag.

Herr talman! Det är inte en resa till Mars eller ens en månlandning vi diskuterar nu, utan det handlar om ett engagemang för sjukvård som i någon mån tar höjd för oväntade händelser. Det engagemanget behövs här och nu, när vi har möjlighet att planera, inte sedan. Då kan det vara för sent.

Anf. 11 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Sverigedemokraterna har som enda parti av riksdagens åtta partier valt att reservera sig mot utskottets förslag i den här frågan – en fråga där vi egentligen kodifierar sådant som redan fungerar i Sverige. Mycket av propositionen beskriver ju hur man arbetade redan under pandemin, med några få undantag.

Det Sverigedemokraterna lyfter fram är beredskapssjukhus. Det är en fråga som har diskuterats väldigt mycket i Försvarsberedningen, även om Sverigedemokraterna kanske inte var de mest drivande där i fråga om beredskapssjukhusen.

Försvarsberedningen var enig om att vi måste ta fram en planering för beredskapssjukhus, framför allt för Gotland och Norrlands inland. Då handlar det inte bara om Sollefteå, utan det handlar om Lycksele och Gällivare. Det handlar även om Östersund och Torsby.

Det jag inte förstår är vad det är i Försvarsberedningens eniga betänkande och eniga förslag som Sverigedemokraterna nu vänder sig emot. Det här är ju inget annat än att vi upprepar det som finns där.

Min andra fråga är denna. Om ni hade tyckt att det här var väldigt viktigt hade ni ju sett till att det kom fram pengar till det ledamoten beskriver, som att gräva bunkrar under sjukhusen. Det gör ni ju inte. Trots att ni har suttit och budgetförhandlat har ni inte ens sett till att få fram det nya förslaget till kommunal skatteutjämning, där just de regioner som berörs här skulle vara vinnare. Om ni menar allvar med att ni tycker att just beredskapssjukhus är jätteviktigt, vad var det då för fel på det man kom fram till i Försvarsberedningen eftersom ni nu väljer att reservera er? Och varför har ni då inte sett till att lyfta in den här frågan i budgetförhandlingarna? Precis som ledamoten sa: Det som behövs är pengar för att i så fall kunna rusta upp och se till att de här sjukhusen får redundans i förhållande till en krigssituation.

Anf. 12 Mona Olin (SD)

Herr talman! Jag tackar Anders W Jonsson för frågorna.

Jag vill börja med att säga att vi inte diskuterar utrikesutskottets betänkande här, utan vi diskuterar hälso- och sjukvårdens krisberedskap, så den frågan tänker jag inte bemöta.

Jag vill säga att vi inte har några problem med propositionen som lämnas fram i socialutskottet, men vi vill belysa vikten av att det finns beredskapssjukhus. Det är jätteviktigt att man satsar på sjukhus och militär parallellt för att bygga upp beredskap för krissituationer.

Propositionen reglerar skyldigheter mellan kommuner och regioner under fredstida krissituationer och höjd beredskap i katastroftillstånd samt skyldigheter att planera för svåra förhållanden med ett stort antal sjuka. Vi vill dock lyfta fram att för att man ska kunna fullgöra de här skyldigheterna måste man titta på om man ska välja att sätta upp beredskapssjukhus för att kunna möta kristider.

Det är också väldigt viktigt att man bygger upp hela sjukvården så att den fungerar på ett tillfredsställande sätt i fredstid, för som jag sa: Det man inte gör när det är fredstid kan man inte göra när det dyker upp tider av stora problem.

Anf. 13 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag förstår inte riktigt hur utrikesutskottet hamnade här.

Frågan om beredskapssjukhus har ju diskuterats i detalj i Försvarsberedningen därför att den är direkt kopplad till Sveriges civila försvar och våra möjligheter att försvara oss i krigstid. Om Sverigedemokraterna var överens med andra partier om att det här är viktigt, det här ska man gå vidare med, varför kommer plötsligt den här frågan i form av en reservation i ett betänkande som egentligen handlar om något helt annat?

Ledamoten är ju inne på att det här i grunden är en ekonomisk fråga. De sjukhus som kommer att kunna vara avgörande som beredskapssjukhus är också belägna i regioner där man har det oerhört tufft ekonomiskt. Det handlar om Gotland utifrån att det är en ö mitt ute i Östersjön, men det handlar också om Norrlands inland.

Ska man där förstärka ekonomin för sjukvården finns det ett väldigt snabbt sätt att göra det, och det är att sjösätta det förslag till ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem som finns. Där skulle nämligen Gotland, Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland vara vinnare. De skulle få mer pengar till sjukvård, inte bara för att det är glesbygd utan också utifrån att de rent försvarspolitiskt kan komma att ha ett väldigt utsatt läge.

Då väljer alltså Sverigedemokraterna att på ett mycket märkligt sätt reservera sig mot något som partierna redan är överens om. Samtidigt väljer man att inte lägga fram förslaget om ny kommunal skatteutjämning. Menar man allvar med det som ledamoten pratar om här borde man ha sett till att det fanns pengar ute i regionerna för att stärka hälso- och sjukvården i de mer glesbefolkade delarna och på Gotland här och nu, men det väljer man alltså inte att göra. Det är den ekvationen jag inte får att stämma, herr talman.

Anf. 14 Mona Olin (SD)

Herr talman! Jag menar såklart Försvarsberedningen och inget annat.

Regionerna har det väldigt tufft med att få ekonomin att gå ihop. Det är därför vi också är intresserade av att delvis ta över det statliga huvudmannaskapet för sjukvården, precis som Christian Carlsson nämnde tidigare. Det skulle ge bättre förutsättningar för vården att fungera jämlikt över hela landet.

Jag vill också påpeka att regionerna ibland kanske tänker bakvänt när de vill spara pengar. Ett exempel är Sollefteå, där militären nu satsar jättemycket pengar på att bygga upp den militära beredskapen och även militärtjänstgöringen medan regionen med Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans med Centern väljer att lägga ned delar av sjukhuset för att spara 45 miljoner. Ganska snart efter beslutet insåg man att besparingen kanske skulle bli 22 miljoner. Det tycker jag är konstiga prioriteringar från regionens sida.

Jag kan bara vidhålla att om det fanns beslut om beredskapssjukhus skulle inte Sollefteå sjukhus ha blivit drabbat så som det nu blir. Även andra sjukhus, till exempel på Gotland och i Lycksele med flera orter som ledamoten nämnde, hade haft mycket bättre förutsättningar att finnas kvar och vara beredda på svåra situationer.

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 15 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det gläder mig att även Sverigedemokraterna har varit engagerade i frågan om Sollefteå och nedläggningen av akutsjukhuset.

Jag kommer att återkomma i mitt anförande med mer om själva propositionen om hälso- och sjukvårdens beredskap. Men jag har en del frågor som jag skulle vilja passa på att ställa.

Det finns flera utmaningar för den svenska hälso- och sjukvården för att kunna stå rustad vid tider av kris och ytterst krig. Socialstyrelsen gjorde en stor rapport där man tittade på beredskapsförmågan och konstaterade att en av de absolut största flaskhalsarna är kompetensförsörjningen – att det saknas personal. Jag som bor i norra Sverige är väl medveten om den väldigt svåra situation de nordligaste länen befinner sig i. Det är också en delförklaring till de beslut man i Västernorrland kände sig tvungen att fatta – även om vi i Miljöpartiet också har varit engagerade i att värna Sollefteå sjukhus.

Det är ju så att Västernorrland i dag står med den största andelen hyrpersonal och har stora utmaningar när det gäller både personal och finansiering. Jag har därför två frågor till Mona Olin. Den ena rör självklart finansieringen och varför man inte har varit mer aktiv i att ge större ekonomiska resurser till regionerna. Den andra frågan gäller hur man ser på att vårdpersonal runt om i Sverige utvisas samtidigt som vi sitter i den här situationen. Det gäller personal i både kommunal verksamhet och sjukhusverksamhet – som ju behövs i tider av kris och ytterst krig.

Anf. 16 Mona Olin (SD)

Herr talman! Jag tackar Nils Seye Larsen för frågan!

Vi har som du vet kämpat mycket för Sollefteå sjukhus. Det uppmärksammar du, och det uppskattar vi. Det finns stora utmaningar när det gäller hur sjukvården ska vara rustad inför krig och kris.

Du nämner att Västernorrland har en av de högsta siffrorna gällande hyrpersonal. Det är dock så att sjukhuset i Sollefteå nästan inte har någon hyrpersonal över huvud taget. Tvärtom är det en väldigt trogen personalskara som har jobbat där i många år. De vill fortsätta jobba där och vara anställda av sjukhuset. Sollefteå sjukhus lider alltså inte av detta problem, och det är väl en av anledningarna till att det är tråkigt att man väljer att skära ned just där.

Vi vill gärna att sjukhusen ska finnas kvar och att man ska rusta upp och ta emot fler patienter än i dag för att stå rustad när den dagen kommer.

Precis som Nils Seye Larsen påpekar behöver vi ha kompetens inom sjukvården. Det är något man behöver jobba med, och det kommer säkert att gå väldigt bra i samband med att vi ställer aktivitetskrav för försörjningsstöd eftersom fler då kommer i utbildning och förhoppningsvis aktivt väljer sjukvården.

Att människor utan uppehållstillstånd eller arbetstillstånd i Sverige inte ska jobba i Sverige borde vara enkelt att förstå.

Kenneth G Forslund

Anf. 17 Förste vice talman Kenneth G Forslund

Jag påminner ledamoten om att vi inte använder ordet du som tilltal i kammaren.

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 18 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Sådana misstag kan även jag göra.

Det ledamoten säger är sant, och jag vill återkomma till Sollefteå eftersom jag har varit väldigt berörd av detta. De har fantastisk vårdpersonal där. Det är också ett beredskapssjukhus – det var byggt som det en gång i tiden.

Problemet kvarstår i synnerhet i norra Sverige på vidare basis. Vi pratar om regioner där medianinkomsterna många gånger ligger 10 000 kronor under rikssnittet.

Redan nu utvisas vårdpersonal. Om vi som exempel tar äldreomsorgen i Boden utvisas hela vårdavdelningar i Harads. Vi har problem runt om, och vi saknar människor som kan jobba inom sjukvården och är utbildade för att jobba inom sjukvården. Det är personer som har haft tillstånd. Alla behövs, i synnerhet i tider av kris.

Vi saknar medarbetare. Precis som sades i socialutskottet när Socialstyrelsen var där: Norra Sverige borde egentligen sitta med en överkapacitet. Dels på grund av vårt säkerhetsläge, där norra Sverige utgör en viktig grundbult i vårt gemensamma försvar, dels för att vi har väldigt stora regioner, där vi måste kunna säkerställa vården i hela vår region. Västerbotten är exempelvis en och en halv gång Belgiens storlek, och där bor 280 000 invånare.

Det krävs finansiering för detta. Jag saknar den finansieringen i er budget. Jag saknar också åtgärder för att säkerställa kompetensförsörjningen. I det avseendet är det ytterst anmärkningsvärt att vårdpersonal som vi är rent beroende av utvisas.

Fredrik Lundh Sammeli (S)

Anf. 19 Mona Olin (SD)

Herr talman! Jag tackar Nils Seye Larsen för frågan! Det stämmer att Sollefteå sjukhus ursprungligen var ett beredskapssjukhus, och det borde rimligtvis fortsätta att vara det.

När vi vänder oss till äldreomsorgen i Norrland hör vi att detta är ett stort problem, men vi har samtidigt många människor i Sverige som står utan arbete och som har möjlighet att utbilda sig, flytta på sig, byta hemort och ta jobb på annan ort än där de bor i dag.

Jag tycker också att man ska se möjligheter att på annat sätt locka yngre människor att bli intresserade av vårdyrken genom mer besök i vården och prao i vården redan när man går i högstadiet. De allra flesta som arbetar i vården har halkat in där på ett bananskal. De skulle bara jobba över sommaren och upptäckte sedan att de tycker om det. Vi behöver öppna möjligheten för fler att upptäcka att det kanske är trivsamt att jobba där. Vi ska hjälpa fler att halka in i den branschen. Det är ett sätt att möta kompetensproblemen inom vård och omsorg.

Det behövs mycket pengar för att regionerna ska sköta och klara av att åta sig de här skyldigheterna. Frågan om man kan satsa på beredskapssjukhus är väl också något man ska lyfta i samarbete med upprustning av militären. Militär upprustning handlar nämligen inte bara om insatser. Det handlar också om beredskap inom vård.

Anf. 20 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Vi ser ett nytt Europa växa fram, där gränsen mellan fred, kris och krig blir allt otydligare. I det läget måste samhällets grundläggande funktioner – inte minst hälso- och sjukvården – vara starka, samordnade och uthålliga.

Vi socialdemokrater delar regeringens uppfattning om att hälso- och sjukvårdens beredskap måste stärkas, och vi yrkar bifall till propositionen. Förslagen om tydligare ansvar, bättre rapportering och möjlighet att ställa särskilda krav i kris är viktiga steg. Men, herr talman, regeringen tar inte det helhetsgrepp som läget kräver.

Det är viktigare än någonsin att samhällets grundläggande funktioner är robusta och starka, men trots det har regeringen och Sverigedemokraterna satt välfärden på svältkur. De vägrar att ta tag i de utmaningar Sverige står inför, och deras politik gör vården svagare, personalen mer stressad och väntetiderna längre. Detta slår hårt i fredstid, men det är också ett direkt hot mot vår civila beredskap. Om samhället inte fungerar i fred fungerar det inte heller i kris och krig.

Som officer vet jag att beredskap handlar om uthållighet, tydligt ansvar och samordning. Den civila beredskapen är inget bihang till försvaret. Den är en del av totalförsvaret, och den måste fungera när trycket är som störst.

För att vården ska fungera i kris krävs dock tydlig ledning. Här lämnar regeringen fortfarande viktiga frågor obesvarade: Hur ska den nationella ledningen se ut när flera regioner drabbas samtidigt? Vem tar beslut när civila och militära aktörer snabbt behöver samordnas? Det är just det ledarskap som Sverige saknar i dag.

Beredskap handlar inte bara om dokument och planer. Det handlar också om människor, om sjuksköterskan som står kvar på sitt pass när kollegan är sjuk och om undersköterskan som tar ett extra pass när krisen kommer. Utan personalens kunnande, engagemang och uthållighet har vi ingen beredskap alls. Därför måste regeringen också säkra deras villkor, arbetsmiljö och möjligheter att stanna kvar i yrket. Utan personal har vi ingen beredskap.

En stark beredskap kräver långsiktighet, investeringar och ansvarstagande – inte nedskärningar. Men regeringens underfinansiering gör att regioner och kommuner inte klarar av att investera i sin beredskap. De har inte råd att bygga lager, utbilda personal eller säkra sin uthållighet.

Centrala delar i en stark beredskap handlar om att utveckla beredskapssjukhus, att kunna verka i alternativa lokaler, att säkra läkemedelsförsörjningen och att bygga en långsiktig personalförsörjning som en del av totalförsvaret.

Samtidigt får beredskapsplaneringen inte begränsas till bara akutsjukvården. Vård som är nödvändig för liv och hälsa är nämligen också hjälpmedel, rehabilitering och habilitering. Det är en viktig del av hela vårdflödet. Utan ett helhetsperspektiv i planeringen riskerar insatserna att spricka när trycket ökar, och förmågan att hantera konsekvenserna efter det akuta skedet undermineras. Beredskap måste handla om hela vårdkedjan.

Här måste regeringen ta ett tydligare nationellt ansvar. Man måste vägleda, prioritera och stötta regionerna, inte lämna dem ensamma i det här läget.

Vi i politiken måste dra lärdom av pandemin. Då blev det tydligt; när krisen kom fanns inte något system för exempelvis hur privata utförare skulle bidra. Det är ohållbart. I en krissituation måste alla bidra. Privata utförare som har avtal med kommuner och regioner ska vara skyldiga att, på samma villkor som det offentliga, ställa sina resurser, sin personal och sina lokaler till förfogande.

Herr talman! Beredskap handlar i grunden om ansvar, om ledarskap och om att bygga ett samhälle som håller ihop och som står stabilt även när det blåser. För oss socialdemokrater handlar beredskap om trygghet i vardag och i kris. Det handlar om ett samhälle som håller när det prövas och där staten tar ansvar, där välfärden får resurser och där människor kan lita på att vården finns där när situationen kräver det.

Sverige ska stå starkt när det verkligen gäller. För det krävs ansvarstagande och ledarskap. Tyvärr är det inte vad regeringen Kristersson levererar. Sverige behöver en ny riktning. Vi ser fram emot ett hårt arbete under de kommande månaderna för att göra det möjligt.

(Applåder)

Noria Manouchi (M)

Anf. 21 Noria Manouchi (M)

Herr talman! Sverige ska stå starkt i fred, i kris och i krig. De senaste åren har visat oss hur snabbt läget kan förändras. Pandemin slog hårt mot vården, och Rysslands anfallskrig mot Ukraina förändrade säkerhetsläget. Sårbarheterna i vårt samhälle blev tydliga.

När vardagen prövas måste beredskapen hålla. Det gäller egentligen i hela vårt samhälle. Men få områden är lika avgörande som hälso- och sjukvården. Därför är den här propositionen, om hälso- och sjukvårdens beredskap, både nödvändig och efterlängtad.

Propositionen handlar i grunden om ansvar. Kommuner och regioner ska veta vad som gäller, och staten ska kunna följa upp. I propositionen tydliggörs ansvaret för planering och förberedelser vid fredstida kriser, vid höjd beredskap och vid krig.

Regioner och kommuner ska ha beredskap att snabbt växla upp när situationen kräver det. Det ska finnas planer för att kunna ta hand om många skadade eller sjuka på kort tid. Det ska finnas lager av sjukvårdsprodukter, läkemedel, skyddsutrustning och materiel så att vården inte står utan när försörjningskedjorna bryts.

Detta är lärdomar, dyrköpta lärdomar, vi har dragit från pandemin. Då klarade sig vårdapparaten med nöd och näppe, tack vare medarbetarnas enorma insatser och uppoffringar. Men det blev uppenbart hur sårbart vårt system är. Vi såg att brist på skyddsutrustning och läkemedel kunde äventyra både vården och säkerheten. Och vi såg att otydligt ansvar gjorde att åtgärder dröjde.

Vår förhoppning är att den tiden ska vara över nu. Med den här propositionen slår vi fast att ansvar, planering och förberedelser inte är några valfrågor och inte ska vara några krisfrågor. Det är skyldigheter som vi behöver uppfylla nu.

Herr talman! En fungerande vård i vardagen är en förutsättning för en fungerande vård i kris eller krig. Det är ju samma vårdpersonal, samma organisation och samma ledarskap som ska stå där när det oväntade händer. Därför bygger regeringen upp beredskap, inte bara med ny lagstiftning utan också med en långsiktig reformagenda för svensk sjukvård. Vi vet att den vård som fungerar i fredstid, med ordning, struktur och kvalitet, också klarar svåra prövningar. Därför är den här propositionen bara en del av något större.

Regeringen och Moderaterna genomför flera viktiga reformer och satsningar för att stärka vården både i vardagen och vid kris. En ny och stärkt vårdgaranti ska se till att ingen glöms bort i långa vårdköer. Du ska få vård där vården finns. En stärkt primärvård med fler fasta läkarkontakter kommer också att vara centralt vid kris. Den avlastning av akutsjukhusen som en stark primärvård kan stå för kommer vi att vara tacksamma för när krisen eller kriget kommer.

Vi inför en nationell uppföljning av vårdens resultat för att se var vården fungerar och var den kan behöva stärkas. Vi investerar också rejält i civil beredskap och totalförsvaret. Regeringen har fördubblat satsningarna på det civila försvaret, med vården som en nyckelkomponent.

Allt detta hänger såklart ihop. När vården fungerar i vardagen klarar vi också krisen. När ansvaret är tydligt fungerar ledningen. Och när beredskapen finns på riktigt står Sverige starkare.

Herr talman! Vi vet att trygghet inte kommer av sig själv. Den måste planeras, den måste byggas och den måste följas upp. Den här propositionen är ett viktigt steg i det arbetet. Den ger Sverige en mer robust hälso och sjukvård där ansvaret blir tydligare, planeringen blir skarp och beredskapen blir verklig. Den ger vårdpersonalen bättre förutsättningar att agera när det kommer att behövas. Och den ger svenska folket den trygghet man har rätt att förvänta sig, också i kris och krig.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och i propositionen.

Karin Rågsjö (V)

Anf. 22 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Den SD-beroende regeringen verkar ibland ha glömt bort pandemin och vad som inte funkade då, i en stor kris. Under lång tid har Sveriges beredskap inför pandemier, kriser och krig försvagats. Kommersialisering av hälso- och sjukvård har gjort tillgången till läkemedel och sjukvårdsmateriel sårbar. Just in time har länge varit ledordet.

Den i särklass viktigaste åtgärden för samhällets beredskap är robust och jämlik välfärd och hälso- och sjukvård i fredstid. Fokus i beredskapsarbetet borde därför ligga på att stärka hälso- och sjukvården och välfärden i övrigt. En under normala förhållanden väl resurssatt hälso- och sjukvård har förstås bättre förutsättningar att klara fredstida krissituationer, kriser och krig.

Väl resurssatt kan man dock inte säga att det är om intensivvården har färre platser nu än före pandemin. Socialstyrelsen bedömer att intensivvården behöver förstärkas med ungefär 11 procent, räknat på dagens kapacitet. Vissa regioner, exempelvis Stockholm, har brutit trenden genom att öka antalet platser. I mars 2025 rapporterades dock att inte heller antalet disponibla vårdplatser har ökat som man vill sedan 2022 utan snarare minskat något.

Nu blir det lite historia här: På senhösten 2019 föreslog jag ett utskottsinitiativ om just beredskap. Den 1 oktober 2019 bytte nämligen fem regioner leverantör av sjukhusmateriel, till exempel engångsartiklar, sprutspetsar, dialysmaterial, hjärtklaffar, slangar till respiratorer och så vidare, och redan torsdagen den 3 oktober gick Akademiska sjukhuset upp i stabsläge. Orsaken var brist på sjukvårdsmateriel. Det kom ingenting från leverantören.

Sjukhus i alla de fem berörda regionerna drabbades av försenade leveranser, och 489 operationer ställdes in i dessa regioner. Ett antal sjukhus gick upp i stabsläge.

Vänsterpartiet föreslog då en nationell beredskapsplan för viktiga medicinska produkter så att produkterna finns tillgängliga både nationellt och regionalt. Vi föreslog även att förutsättningarna för ett statligt ägt bolag med inriktning på medicinska produkter skulle ses över. Intresset för utskottsinitiativet var minimalt, om man säger så – men tre månader senare var pandemin här, och då ändrades förutsättningarna helt.

När krisen väl slår till är det för sent att börja planera upphandlingar av god kvalitet. Vi har från Vänsterpartiets sida tidigare motionerat om att det behövs ett nationellt ansvar för lager av skyddsutrustning, vilket är väldigt bra, och om en inhemsk produktion av skyddsutrustning och förbrukningsmaterial för vård och omsorg.

Om man bortser från vårdpersonalens arbetsmiljö i hälso- och sjukvården i nuläget riskerar man även att försämra beredskapen. Det kan ju alla förstå. Det kan leda till väldigt jobbiga situationer, och Vänsterpartiet arbetar därför i alla lägen för att vårdpersonalens arbetsmiljö ska stärkas. Jag vill aldrig mer se en överläkare på Södersjukhuset i Stockholm iförd cyklop i stället för visir, som under inledningen av pandemin. Jag kände en väldigt djup skam över Sveriges brist på skyddsutrustning. Det var skamligt. Nu har vi kommit en bit framåt, vilket är bra, herr talman.

Regeringen har sänkt skatterna med totalt 120 miljarder kronor under mandatperioden. Det innebär förstås att utrymmet att satsa på välfärden blir något mindre. Blir det bättre av det? Kan vi inom hälso- och sjukvården möta krig och kriser bättre? Jag är skeptisk. Det är de sjuka som får ta smällen, också i ett krig eller en kris.

Försvarsmakten saknar i dag och i sina planer för framtiden en fungerande sjukvårdsförmåga. Ansvaret för krigsskadade soldater har helt förts över till den civila sjukvården utan föregående beredning eller lagändring, och detta trots att den civila sjukvården saknar förutsättningar och förmåga att bedriva krigssjukvård.

Reservkapacitet, beredskapslager, beredskaps- och krigssjukhus saknas. Till skillnad från det tidigare totalförsvaret saknas i allt väsentligt finansiering, planering, samordning och krigsorganisation, skriver ett antal reservofficerare och majorer, tillika överläkare inom anestesi och intensivvård, till försvarsutskottet. Det här måste man titta på.

Enligt artikel 3 i Natoförordningen är vi skyldiga att själva klara vår egen sjukvård i krig; att utländska sjukvårdsförmågor tillförs Sverige i händelse av storkrig kan inte ingå i planeringen, men det kanske alla här i salen vet. En egen, nationell förmåga krävs. Därför måste man ha en bra sjukvård i fredstid, inte sant?

Majorerna och reservofficerarna skriver vidare att planeringen för krig på svensk mark ur ett sjukvårdsperspektiv är obefintlig. Under pandemin stängde grannländer och många Natoländer sina gränser, avbröt sjukvårdsleveranser och prioriterade den egna befolkningen. Detta gjordes trots avtal och löften om att hjälpa varandra. Det verkar man i Sverige helt ha glömt bort. I Finland har man inte denna naiva planering, utan man förlitar sig på exempelvis stora beredskapslager.

Den befintliga sjukvården måste kunna stå pall i en kris. Om den på grund av resursbrist inte fixar det är vi väldigt illa ute. Stärk sjukvården i fredstid, och ta höjd för kriser och krig!