Anf. 18 Statsrådet Erik Ullenhag (FP)
Fru talman! En del av de vänner jag växte upp med i Uppsala har lite mörkare hudfärg eller hårfärg än jag själv. De får ganska ofta frågan: Var kommer du ifrån? Eftersom man är stolt över att komma från Uppsala brukar de svara: Jag kommer från Uppsala. Då får de ibland frågan: Ja, men varifrån kommer du från början? Föddes du i Uppsala? Ja, det kanske de gjorde. Om man inte ger sig som frågeställare frågar man då: Varifrån kommer mamma och pappa? Då blir svaret att mamma och pappa föddes i Iran eller att de är kurder.
För mig är det där vardagliga samtalet en tydlig bild av den långsiktiga utmaning vi har i Sverige. Vi är ett land där 15 procent av befolkningen från början är födda i andra länder, men vi bygger vår samhörighet på var mamma och pappa kommer ifrån och inte på var vi har en gemensam framtid. Faran när frågan om varifrån man kommer ställs till en person bara för att han eller hon har en lite annorlunda hudfärg är att man säger: Du hör inte riktigt till. Om man till slut hör att mamma och pappa kommer någon annanstans ifrån har vi till slut kategoriserat någon.
Detta är inte bara ett problem för Sverige. Vi har i princip samma utmaning i hela Europa. Vi kan se integrationsutmaningar i länder som Tyskland, där man har jobbat med ett gastarbeiter-system där människor inte har kommit in i det tyska samhället. De har inte lärt sig tyska, och de känner ingen samhörighet med samhället. Vi har en hel del att lära från äldre invandringsländer som USA, Kanada eller Australien där man egentligen från första dagen man kommer till landet får höra ett mycket tydligt budskap: Vi vill att du ska stanna i det här landet. Vi vill att du ska bli en del av det här samhället.
Den proposition och det betänkande som riksdagen i dag diskuterar handlar om en av pusselbitarna för att bygga mer av gemenskap och framtid. Det är att använda medborgarskapet i högre grad än vi har gjort tidigare. Jag tycker att vi ska vara ärliga mot oss själva och säga att vi har slarvat lite grann med det svenska medborgarskapet. Jag tror inte att jag är ensam om att ha träffat människor som har valt att ta steget och säga: Jag vill bli svensk medborgare. Men sedan har de uppfattat att det för samhället inte har varit någon stor sak. För den enskilde är det en ganska stor sak. Om man själv från början har flytt undan krig eller förföljelse och en dag bestämt sig för att ens nya framtid finns i ett nytt land, i det här fallet Sverige, är det ganska många identitetsfrågor man går igenom.
Om integrationen ska fungera är det bra om människor tar detta steg. Integrationen fungerar sämre i ett läge där samhället säger att vi inte vill riktigt ha dig här och där den som kommer har resväskan packad i hallen och känner att han eller hon egentligen borde vara där. Detta är också en del i den svenska migrationsdrömmen som vi har haft historiskt. Vi har haft system även i Sverige där vi har tyckt att människor som kommer hit ska vara här tillfälligt och den som själv har flytt har drömt om att återvända till sitt forna hemland. Jag kan inte styra dessa drömmar. Men om ett land ska lyckas ska man i detta läge vara väldigt välkomnande.
Vi gör ett antal förändringar - eller riksdagen gör eventuellt ett antal förändringar. Man ska vara lite försiktig som regering; det är riksdagen som är Sveriges högsta beslutande organ. Eventuellt röstar vi igenom ett antal förändringar. Regeringens förslag handlar om att vi ska tydliggöra det svenska medborgarskapet, först med en portalparagraf där vi faktiskt förklarar vad vi menar med ett svenskt medborgarskap. Det handlar om samhörighet, det handlar om att det bygger på rättigheter och skyldigheter och det handlar om just denna grundläggande idé om att medborgarskapet skapar en gemensam framtid och ett gemensamt vi.
Den andra större förändring vi föreslår handlar om att alla kommuner ska vara skyldiga att anordna medborgarskapceremonier. Det är ett sätt för samhället att säga att vi tycker att det är viktigt när man tar steget att bli svensk medborgare. Jag är säker på att flera av kammarens ledamöter har deltagit i några av medborgarskapsceremonierna runt om i landet. Det är rätt stort. Det är rätt spännande när man talar med människor som har valt att ta steget att bli svenska medborgare. Vi ska visa att vi som samhälle tycker att det är stort.
En viktig jämställdhetsförändring vi gör är att vi tar bort en gammal rest där vi har behandlat mammor och pappor olika. Mammor och pappor, kvinnor och män, ska i förhållande till sina barn och barnens medborgarskap behandlas lika. Om man har en pappa som är svensk medborgare ska det fungera på samma sätt som om man har en mamma som är svensk medborgare oavsett om man lever i Sverige eller i ett annat land.
Som ett par talare har varit inne på underlättar vi på några punkter barns och ungas möjligheter att bli medborgare. Det är ett par steg i riktning mot att vi säger att det ska bli lättare för barn att bli medborgare lite snabbare.
Vi förlänger tidsperioden för dem som kallas unga vuxna för att anmäla ett medborgarskap och gör därmed också detta lite lättare.
En fråga som är rätt stor för en grupp som man kan tycka är liten är möjligheten att återfå svenskt medborgarskap för svenska medborgare som under lång tid har vistats utomlands. Det är personer som har tappat det svenska medborgarskapet därför att det tidigare inte var möjligt med dubbelt medborgarskap. Man kan tycka att det är en liten fråga eftersom de inte bor i Sverige, men detta är människor som känner en stark identitet och en stark samhörighet med Sverige. Ibland har de varit ganska besvikna på Sverige därför att vi inte har gett dem denna möjlighet, men detta öppnas nu upp.
Jag skulle vilja anknyta till det som Maria Ferm tog upp i sitt inlägg. Vi hade ett valresultat i söndags som jag inte skulle beskriva riktigt lika entydigt som Maria Ferm gör. Men i några länder i Europa fick vi riktigt tråkiga valresultat. Vi har ett grannland, Danmark, där ett främlingsfientligt parti blev det största partiet. Vi har samma utveckling i Frankrike. Vi har en sådan utveckling i Storbritannien.
Min analys av vad som har skett i andra länder ligger ganska nära Maria Ferms: I ett antal år har ledande politiker jamsat med de främlingsfientliga. När man jamsar med de främlingsfientliga låter man dem sätta agendan, och sedan flyttas hela kartan. Och då är människor inte obegåvade. Vi ska inte dumförklara väljare. Då röstar man efter ett tag på originalet eftersom man märker att det är originalet som styr debatten.
Jag, som i likhet med kammarens ledamöter, har möjlighet att resa runt en del i Europa och tala med kolleger ser att detta sluttande plan har startat i land efter land. Jag sade att Maria Ferms beskrivning av Europa inte fullt ut är min beskrivning. Det finns länder som har gått i motsatt riktning. I Nederländerna, där främlingsfientligheten under många år har stärkts kraftigt, gick den nu tillbaka i det senaste valet. Min analys av vad som skedde i Nederländerna var att det helt plötsligt var ett antal politiker och ett par partier som på allvar tog diskussionen för alla människors lika värde. Då lyckades man pressa tillbaka främlingsfientligheten.
Jag skulle vilja passa på att tacka Miljöpartiet och Maria Ferm för det samarbete vi har haft i Sveriges riksdag. Från den svenska regeringens sida har det varit viktigt, och det kommer att fortsätta att vara viktigt under kommande år, att vi inte tänker låta främlingsfientligheten sätta agendan.
Gör vi rätt eller fel? Vi får se om ett antal år. Vi gör rätt i en mening, och det innebär att vi gör rätt i att vi står upp för de värderingar vi själva tror på. Jag tror dessutom att vi gör rätt i den meningen att det är det långsiktiga sättet att stå upp för en idé om ett inkluderande samhälle.
Jag ska inte föregripa någon votering, men vad jag har förstått när jag läser betänkandet finns det en rätt stor uppslutning för de förändringar vi gör när det gäller medborgarskapslagstiftningen. Jag tycker att det är viktigt med denna ganska breda samsyn när det gäller frågan om att bli medborgare i ett land. Det är viktigt att man känner att detta är den grundläggande relationen mellan individ och stat, och på det viset tror jag att det breda ansvarstagandet är viktigt.
Jag nämnde att av oss som bor här i Sverige är ungefär 15 procent födda i andra länder. Jag och regeringen har en vision om att vi ska skapa ett samhälle där det inte ska spela någon roll var man är född. Det ska inte spela någon roll vilken hudfärg man har. Det ska inte spela någon roll vilken hårfärg man har. Det ska inte spela någon roll vilken gud man tror på eller om man tror på någon gud alls. Det ska inte spela någon roll vem du älskar. Om man vill ha sin framtid i Sverige, om man vill jobba i det här landet, driva företag i det här landet, studera i det här landet, om man vill vara en del av det här landets rättigheter och skyldigheter och vara en del av det här landets framtid måste vi skapa ett samhälle där vi säger: Då är du en del av viet!
Alla som följer svensk samhällsdebatt vet att det är en bit till att vi hamnar i den situationen. Jag blir rätt oroad över det svar jag får när jag träffar unga människor som kanske har levt i Sverige i 20 år eller som till och med är födda i Sverige och när jag ställer frågan till dem: Är du svensk? Jag träffade en kille på Järvafältet här utanför Stockholm. Han kom till Sverige som sexåring från Irak, och han är i dag 23 år. Jag ställde frågan: Är du svensk? Jag kan inte bestämma det; det får han bestämma själv. Då tittade han på mig och sade: Nej, nej, mannen. Det tar fyra generationer.
Vad är det han säger när det tar fyra generationer? Han säger: Jag känner mig inte som en del av det här samhället. Jag tror inte att mina barn kommer att känna sig som en del av det här samhället. Varför säger han det? Sannolikt för att hans mamma och pappa inte har fått jobb, för att han själv inte har lyckats i skolan, för att han tror att när han ska åka tunnelbanans blå linje in till Stockholm och gå på krogen han inte kommer att komma in där eftersom han har ett namn från Mellanöstern.
Den lagstiftning vi nu ändrar löser inte hela den utmaningen, men det är en viktig pusselbit i att sända signalen att vi vill bygga ett medborgarskap kopplat till att människor som väljer att gå in i det svenska samhället också är en del av det svenska samhället och ska vara en del av viet.
(Applåder)
