Skärpta villkor för anhöriginvandring

Anf. 42 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! Vi moderater gick år 2022 till val på att få ordning och reda i migrationspolitiken. Under Socialdemokraternas åtta år vid makten tog Sverige emot 320 000 asylsökande utan någon som helst plan för hur de skulle integreras och bli en del av den svenska samhällsgemenskapen.

Konsekvenserna av Socialdemokraternas ansvarslösa migrationspolitik var uppenbara: Arbetslösheten bland utrikes födda var cirka tre gånger högre än arbetslösheten bland inrikes födda. Många som kommit till Sverige pratade trots flera år i Sverige inte svenska, och värderingar såsom hederskultur med förödande konsekvenser för framför allt kvinnor och flickor samt olika former av extremism bredde ut sig i vårt land.

Under de här snart fyra åren har vi genomfört ett nödvändigt paradigmskifte inom migrationspolitiken. Vår politik har fått effekt, och nu ser vi resultatet. I år väntas enligt Migrationsverket 4 200 personer söka asyl i Sverige. Det är det lägsta antalet asylsökande sedan 1984, vilket är så långt tillbaka som det går att mäta. Detta är en minskning med 75 procent sedan den moderatledda regeringen tillträdde. Vi har lagt om migrationspolitiken för att Sverige ska kunna lyckas med integrationen av alla människor som kommit hit.

En låg asylinvandring är en förutsättning för det. Sverige har gått från att i första hand vara ett land för asylinvandring till att vara ett land för högkvalificerad arbetskraftsinvandring. Vi har levererat på det mandat vi fick av svenska folket.

Fru talman! Det som nyligen utspelade sig i spanska Ceuta visar med all önskvärd tydlighet varför vår migrationspolitik, där vi har kontroll över asylmottagandet, är så avgörande och varför vi aldrig mer får återgå till den kravlösa migrationspolitik som en gång rådde i Sverige.

Under en enda dag tog sig över 50 000 personer över EU:s yttre gräns, och närmare 100 personer dog. Enligt EU-kommissionen var detta den största gränsöverträdelsen under en och samma dag på över 20 år. Det som hände i Ceuta borde vara en väckarklocka för hela Europas vänster, men i stället väljer Vänsterpartiet och Miljöpartiet gång på gång att säga nej till varje förslag som skulle stärka den reglerade invandringen här hemma i Sverige.

Fru talman! Händelserna i Ceuta visar tydligt vilka risker som finns med att skapa drivkrafter för ekonomiska migranter att ta sig till Europa. Att lägga fram förslag om en generös migrationspolitik med amnestier kan medföra stora migrantvågor med oerhört tragiska konsekvenser.

En ny stor migrationsvåg till Sverige skulle dessutom försvåra våra möjligheter att lyckas med integrationen av alla dem som kommit till oss. Det är därför viktigt att vi i Sverige håller i den restriktiva migrationspolitik som vi nu fått på plats.

Fru talman! En del i denna omläggning handlar om det vi i dag debatterar, nämligen den moderatledda regeringens förslag om skärpta villkor för anhöriginvandring. Sverige har under lång tid haft bland Europas mest generösa regler för anhöriginvandring. De nu föreslagna lagändringarna anpassar det svenska regelverket till EU-rättens miniminivåer, och de föreslås träda i kraft den 1 oktober i år.

Olika regler ska gälla i fråga om möjligheten att vara anknytningsperson för å ena sidan svenska medborgare, andra nordiska medborgare och personer med permanent uppehållsrätt och å andra sidan personer med uppehållstillstånd.

För att uppehållstillstånd ska kunna beviljas på grund av anknytning till en person som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ska det som huvudregel krävas att anknytningspersonen har vistats med uppehållstillstånd i Sverige i minst två år. Det införs alltså en väntetid. Undantag ska bland annat gälla för ensamkommande barn och för flyktingar i vissa situationer.

Försörjningskraven för anhöriginvandring skärps. Bland annat ska försörjningskrav gälla i fler situationer. Kravet ska gälla även vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd, för att säkerställa att människor kan försörja sina anhöriga över tid.

Vi ska nu också lagstifta om något så rimligt som att den som exempelvis saknar skyddsbehov men befinner sig i Sverige på grund av det som kallas verkställighetshinder – kanske för att personen själv inte är särskilt intresserad av att lämna vårt land – inte samtidigt ska få lov att ta hit sina anhöriga.

Fru talman! I detta betänkande har vi också förslag för att stoppa de orättvisa så kallade tonårsutvisningarna. Under många år har ungdomar utvisats från Sverige den dag de fyller 18 år eftersom de då inte längre kan få uppehållstillstånd som barn till sina föräldrar. Den moderatledda regeringen tillsatte redan för ett par år sedan en utredning för att lösa denna problematik, och nu lägger vi fram förslagen på riksdagens bord.

För oss moderater är det viktigt att migrationspolitiken är restriktiv för att vi ska klara integrationen. Men migrationspolitiken ska också vara rättvis, och det har inte varit rättvist att skötsamma ungdomar har utvisats bara för att de har fyllt 18 år. Uppehållstillstånd ska exempelvis kunna beviljas till unga vuxna under 21 år som tidigare har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning som barn.

Fru talman! Till skillnad från oss i det blågula laget, som är överens om migrationspolitiken, har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet varit oense om i princip allt under den här mandatperioden. Medan Socialdemokraterna har velat ge sken av att de vill ha en restriktiv migrationspolitik och därför röstat med oss i de flesta omröstningarna här i riksdagen har Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstat nej till i princip alla våra skärpningar.

Socialdemokraterna har dock successivt börjat glida mot en mer slapphänt inställning till migrationspolitiken, och i dag har oppositionen sex gemensamma förslag för att göra anhöriginvandringen mer generös. Det handlar exempelvis om att minska den nu föreslagna väntetiden för att låta anhöriga invandra till Sverige från två år till ett år.

Den rödgröna oppositionen vill också samfällt att det ska räcka med att uppnå försörjningskravet en gång, vid den första ansökan, och att det inte ska ställas några krav vid en förlängningsansökan. I praktiken skickar man följande signal: Se till att ha en inkomst i alla fall när du vill ta hit dina anhöriga – därefter är det, enligt vänsteroppositionen med Socialdemokraterna i spetsen, fritt fram att leva på svenska skattebetalares bekostnad genom bidrag och andra transfereringar!

Man vill också att utländska studenter ska kunna ta hit sina anhöriga, som om man var helt blind inför det omfattande fusk som förekommit kring studietillstånd och den anhöriginvandring som varit kopplad till dessa.

På totalen handlar det inte alls om att upprätthålla en stram invandringspolitik på EU:s miniminivå, vilket Socialdemokraterna vill påskina att man står för. Här gör man i stället gemensam sak med aktivisterna i MP och V för att återigen öka tilldragandefaktorerna till Sverige. Det är fullständigt ansvarslöst.

Utöver det man gemensamt är överens om i vänsteroppositionen kan jag nämna några av Miljöpartiets och Vänsterpartiets förslag. Dessa två partier kommer nämligen att kräva att få igenom sina förslag vid införandet av en ny, mer frikostig migrationspolitik i Magdalena Anderssons regering om man vinner valet om en dryg månad.

V och MP säger blankt nej till att höja försörjningskravet. Man vill att anhöriginvandring ska vara en rättighet som är tvingande för Sverige snarare än en möjlighet för den som uppfyller kraven. Man är också mycket kritisk till de utökade möjligheter till dna-analyser som vi nu genomför i syfte att kunna säkerställa biologiskt släktskap vid anhöriginvandring, med mera.

Fru talman! Det är alltså dessa partier som Socialdemokraterna ska samarbeta med och förhandla fram migrationspolitiken med om de – gud förbjude – vinner valet i september. Vi vet hur Socialdemokraterna agerar när de styr med vänsterpartierna: Då blir det en mer generös migrationspolitik med sämre kontroll som följd.

Just därför är valet i grunden ett vägval mellan att fortsätta på den inslagna, ansvarsfulla linjen tillsammans med oss eller riskera en utveckling där Sverige återigen får en stor och okontrollerbar asylinvandring. För att lyckas med integrationen finns det bara ett alternativ: en moderatledd regering och ett blågult lag som håller fast vid en reglerad, förutsägbar och ansvarsfull migrationspolitik.

Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag till beslut och därmed avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Anf. 43 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Tack för ett engagerat anförande, Viktor Wärnick, och även för ett bra ordförandeskap i utskottet!

Det är ju roligt när Moderaterna pratar om ordning och reda i migrationspolitiken. Ska vi helt enkelt gå igenom vad denna ordning och reda innebär? Den innebär nämligen följande: Varje gång man har gjort en lagstiftning kommer man lite senare fram till att man har gjort fel. Det är ordningen och redan.

Man sa att tonåringar inte ska ha lov att stanna i Sverige utan ska ut om de är här på grund av anknytning. 18-åringar ska utvisas! Vi sa att det vore dumt. Då sa ni att vi var slapphänta, Viktor Wärnick – men sedan kom ni ju fram till att vi hade rätt och ändrade er. Sedan gjorde ni visserligen en rätt dålig ändring, som inte räcker, vilket vi kan komma tillbaka till. Men ni insåg att vi hade rätt, trots att ni kallade oss slapphänta.

Sedan har vi spårbytet. Ni tog bort rätten till spårbyte, utan övergångsregler. Massor av människor som jobbade och bidrog till Sverige utvisades. Det var en dålig lagstiftning; ni skulle ha haft övergångsregler eller anpassat regelverket. Ni gjorde inte det. Ni lyssnade inte, och ni kallade oss slapphänta. Nu vill ni ändra det igen – i alla fall efter valet, enligt vad ni säger på era presskonferenser. Ni kallade oss slapphänta, men ni hade fel. Vi hade rätt.

När det gäller medborgarskapet och att den tid som ska gå innan man kan få medborgarskap nu förlängs sa vi att det måste finnas möjlighet för dem som är välintegrerade och bidrar till Sverige att gå före. Ni kallade oss slapphänta, men nu har ni ändrat er och gör som vi säger. Ni hade fel, och vi hade rätt.

Så här är det, gång på gång. Moderaterna går för långt eftersom de går i Sverigedemokraternas ledband i stället för att lyssna, tänka efter och agera lite långsiktigt. Det var problemet även när Ulf Kristersson genomförde den reglering som ledde till situationen 2015/16, det vill säga att man inte tänkte långsiktigt, och än en gång gör Moderaterna inte det.

Ordning och reda förutsätter att man tänker långsiktigt. Det förutsätter att man tänker på vad Sverige behöver och att man både tänker på den positiva sidan och stärker konsekvenserna när folk gör fel. Ni gör bara den ena delen, och därför blir det inte ordning och reda utan bara nytt kaos.

Anf. 44 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! Jag får inleda med att tacka för de vänliga orden om arbetet i utskottet och vårt samarbete där, även om våra partier sakpolitiskt har stått mycket långt ifrån varandra. Jag skulle faktiskt säga att vi står ännu längre ifrån varandra sedan Niels Paarup-Petersen blev migrationspolitisk talesperson – vi hade, hör och häpna, mer gemensamt med Jonny Cato än vi verkar ha med Niels Paarup-Petersen.

För lite och för sent – det är vad Centerpartiet nu säger om migrationspolitiken. Det gäller framför allt de undantag man tycker att vi bör införa. Jag kan väl ändå konstatera att det vid två olika tidpunkter, 2016 och 2021, infördes olika regler som påverkade de ungdomar vi nu talar om. Precis som jag nämnde i mitt anförande tillsattes det för två år sedan en utredning där en del var att se över hur vi skulle kunna lösa den problematiken.

Den här problematiken har uppmärksammats i medierna under det senaste halvåret, ungefär. Migrationsverkets generaldirektör har dock meddelat att det alltså inte är fler individer som är drabbade av detta än tidigare år; det är bara det att det nu har uppmärksammats i debatten. Gott så!

Det vi nu gör är att korrigera detta på det sätt som vi har sagt att vi ska göra, det vill säga se till att man kan tillhöra familjen hela vägen upp till 21 års ålder i stället för 18. Jag vet inte om svaret från Centerpartiet är att de vill gå ännu längre än så, men vi gör nu det vi har sagt.

Vi inför skärpningar i regelverket för medborgarskap, något som inte hade kunnat göras om Centerpartiet hade samarbetat med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Vi gör också en rad olika saker för att skärpa regelverken kring den svenska migrationspolitiken, därför att det har varit helt nödvändigt.

Inget av detta hade kunnat göras om de rödgröna hade haft majoritet under den här mandatperioden; det tycker jag är viktigt att påpeka.

Jag har en motfråga till Niels Paarup-Petersen, apropå vems ledband man går i: Vad i Vänsterpartiets och Miljöpartiets rätt extrema migrationspolitik kommer han att gå med på eller inte gå med på vid en valvinst om en månad?

Anf. 45 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Låt oss börja med det ledamoten nämnde om att jag skulle ha sagt att det var för lite och för sent. Jag skulle snarare säga att det var för mycket och för tidigt. Det är ändå en annan sak. Ni gjorde saker som ni inte borde ha gjort, Viktor Wärnick. Det handlar inte om att ni inte har gjort saker. Att ni inte säkrade undantagen, som ni kom på att vi hade rätt om, är en annan sak. Det här handlar om att ni gjorde en massa saker som ni inte borde ha gjort. Det var alltså snarare för mycket och för tidigt.

Utredaren kom själv fram till att man borde göra undantag kopplat till de här 21-åringarna. I uppdraget till utredaren fanns sex krav, och i alla dessa krav talades det om skärpningar. Det nämndes ingenting om lättnader. Jag tycker att man borde vara lite ärligare när det gäller dessa punkter.

Det är jättebra att ni har höjt gränsen till 21 år, som vi sa att ni borde göra. Ni vill ju egentligen sänka gränsen för en annan grupp från 21 till 18 år, men det är ändå bra att ni har ändrat er här.

Vi vill inte ha en högre åldersgräns. Det vi vill är att man faktiskt ska ha en chans att få stanna när man blir 21. Det enda ni gör nu är att säga att man ska utvisas vid 21 års ålder i stället för vid 18 års ålder. Det är fortfarande så att kravet för att man ska få stanna kvar och arbeta är att man har en lön som är långt över vad någon 21-åring i Sverige tjänar. Alternativet är att man kommer in på en utbildning, men då straffas man om man har anknytning till Sverige. Dessa två saker har ni inte velat ändra. Det kan också vara så att ni inte lyssnar. Därför kommer dessa ungdomar inte att ha en ärlig chans att få stanna. Det är detta som är problemet.

I dag ska vi diskutera anhöriginvandring, och jag tycker att det är bra att detta ämne tas upp. Vi har sett tonårsutvisningar och kompetensutvisningar, och nu ska vi få se födelseutvisningar. Den som föder barn riskerar att behöva välja vem i familjen som ska utvisas. När man får ytterligare ett barn görs en omprövning, som ledamoten själv var inne på, och då ökar kraven på vilken lön man ska ha för att få stanna kvar. Om man har två barn är kravet 52 000. Om man får ett tredje barn är kravet 64 000 i månaden. Vem ökar sin lön med 10 000 kronor i månaden bara så där?

Detta kommer att innebära att familjen tvingas välja vem som ska utvisas. Det är vad som kommer att hända nu, och regeringen har fortfarande inte svarat på hur man kan tycka att det är en rimlig politik.

Anf. 46 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! De skärpta regler som vi nu inför vad gäller anhöriginvandring är helt nödvändiga. Sverige har, med Centerpartiets eget ordval, varit alldeles för slapphänt i förhållande till anhöriginvandringen. Vi har inte ställt de krav som man bör ställa på dem som inte är svenska medborgare men ändå vill ta hit sina anhöriga.

Centerpartiet brukar stå för linjen att man ska kunna försörja sin familj och inte vara en belastning för välfärdssystemet. En del av det liberala idéarvet i Centerpartiet brukar vara uppfattningen att man ska kunna försörja sig själv och sin familj. Därför ställer vi nu hårdare krav. Vi går ned till EU:s miniminivå för att Sverige inte ska sticka ut och för att Sverige inte ska ha tilldragandefaktorer.

Centerpartiet är dock emot väldigt många olika delar i det här betänkandet. Centerpartiet vill ha en mängd undantag. Man vill inte ha den längre väntetid som medges i EU:s lagstiftning. Man vill inte att vi ska ha höga lönekrav. Man vill heller inte att vi säkerställer att den som vill förlänga uppehållstillståndet för sin familj, som personen har tagit hit vid anhöriginvandring, fortsatt kan försörja familjen – då är det helt plötsligt fritt fram att leva på de svenska socialförsäkringssystemen eller på andra typer av bidrag. Detta är Centerpartiets helt obegripliga linje.

Till råga på allt såg jag i går ett inlägg i sociala medier av Niels Paarup-Petersen och fullständigt häpnade över det intellektuellt ohederliga i det. Han ställde upp det som att den som håller på att få ett till barn ska få välja mellan utvisning och abort. Det är på den nivån Centerpartiet bedriver den politiska debatten just nu. Jag tycker att det är vämjeligt.

Vi tycker att det är rimligt att man försörjer sin familj om man vill ha familjen i Sverige och att detta kontrolleras vid ett flertal tillfällen. Niels Paarup-Petersens debattstil får han själv stå för och skämmas för.

(Applåder)

Anf. 47 Tony Haddou (V)

Fru talman! Jag tackar utskottets ordförande för arbetet där och för den här mandatperioden. Vi har varit hundra procent oense, men det har funnits ett samarbete i presidiet.

Jag vill börja där ledamoten slutade. Det blir faktiskt så som Niels Paarup-Petersen sa. Med de här regeländringarna kommer människor i Sverige att tvingas välja mellan abort och utvisning. Det är sanningen. Beslut ska omprövas och åter omprövas, och om man inte uppfyller kraven efter de regeländringar som den här regeringen lägger fram är det detta val som man står inför. Det hade varit ärligare att säga att det är detta som kommer att hända.

Moderaterna ser ut att göra sitt sämsta val på över 20 år, kanske till och med sämre än katastrofvalet 2002, visade en unik prognos från Svenska Dagbladet i dagarna. Det straffar sig att bedriva politik som dagligen förstör människors liv, förstör familjer och förstör etableringen. Det kostar. Jag tycker att man ska vara ärlig, för sanningen är att människor kommer att ställas inför ett val mellan abort och utvisning.

Man utvisar barnens klasskamrater och grannar, och man utvisar människor som har levt här större delen av sitt liv. När Moderaterna tillträdde såg de direkt till att ta bort möjligheten till undantag på grund av särskilt ömmande omständigheter för att öka antalet tonårsutvisningar. Moderaterna visste att detta skulle hända. Detsamma gäller den situation som togs upp nu.

Jag måste ställa en fråga till ledamoten apropå de oerhört viktiga regeländringar som läggs fram. Ger det ledamoten något slags glädje att utvisa barn och splittra familjer? Ger det ledamoten något slags glädje att utvisa tonåringar som har levt här större delen av sitt liv?

Anf. 48 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! Även jag vill inledningsvis tacka Tony Haddou för gott samarbete, i varje fall vad gäller processuella frågor, utskottsarbete och annat. Jag vet att Tony Haddou nu gör sin sista debatt i Sveriges riksdag; han kandiderar inte till ytterligare en mandatperiod i riksdagen. Tony ska ha ett stort tack för fint samarbete i socialförsäkringsutskottets presidium. Även om vi har haft frejdiga debatter i denna kammare har vi kunnat skilja på sak och person när vi har planerat utskottets arbete, och det är jag väldigt tacksam för.

Den debatteknik, debattstil eller gyttjebrottning som vänsteroppositionen vill ägna sig åt när det gäller migrationspolitiken, som jag nämnde apropå Niels Paarup-Petersens diverse inlägg i kammarens talarstol och i sociala medier, bekräftar Tony Haddou nu att han ställer upp på. Jag tycker att den är vämjelig. Jag tycker inte att vi ska debattera på det sättet i svensk politik.

Vi har följande ingång: Ska man ta sina anhöriga till Sverige bör man kunna försörja dem. Det ska alltså inte ligga svenska skattebetalare till last genom att socialförsäkringssystemet eller andra bidrag används för att försörja anhöriginvandrare. Det ska vara ordning och reda. Sverige ska inte sticka ut i Europa som generösare än övriga.

De exempel som tas upp är så extrema att jag knappt har ord för det. Jag vill säga att det trots allt görs en individuell prövning utifrån den gällande lagstiftningen, som vi kommer att fatta beslut om här i morgon. Det finns ett antal olika undantag. Det finns möjligheter att se till familjens helhet.

Det som Vänsterpartiet, Centerpartiet och andra debatterar om nu handlar om att måla upp ett skräckscenario. Jag tycker inte att det hör hemma i svensk politik, och jag betackar mig för det.

Anf. 49 Tony Haddou (V)

Fru talman! Den här regeringen sa att det var ett skräckscenario när vi sa att fler tonåringar skulle utvisas när man tog bort möjligheten till undantag i särskilt ömmande fall. Vi sa samma sak om spårbytet. Man sa att det var skräckscenarier, men vecka efter vecka har vi sett att de här människorna hotas av utvisning, att familjer splittras och att liv krossas.

Jag fick inte riktigt svar på min fråga. Ger det ledamoten glädje att utvisa barn och unga som har levt här större delen av livet? Vill man stoppa tonårsutvisningarna måste den här regeringen bort en gång för alla. Regeringen har visat oförmåga att hantera de här frågorna. Det man nu i praktiken gör när det gäller tonårsutvisningarna är att ändra åldersgränsen från 18 till 21 så att utvisningsbeslutet i stället kommer vid 21 års ålder.

Jag tycker att man ska ta ansvar för den politik man för, och det ledamoten inte vill säga här om reglerna är att det återkommande ska göras en omprövning. Om du får ett till barn ryker du. Om du blir sjuk eller arbetslös kommer ditt barn att utvisas. Det är dessa regler regeringen lägger fram, och det tycker jag att man ska vara ärlig med. Vi kommer att få situationer med val mellan abort och utvisning, och barn som har levt större delen av sina liv kommer att utvisas. Om den här regeringen sitter kvar och politiken ligger fast kommer helt nya grupper av barn att bli utvisningshotade i Sverige.

Därför frågar jag ledamoten igen: Ger det ledamoten något slags glädje att utvisa barn och splittra familjer på detta sätt? Vi kommer att få helt nya grupper, ännu fler familjesplittringar och fler barn som utvisas. Ger det ledamoten något slags glädje?

Anf. 50 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! För mig och Moderaterna är det helt centralt att vi nu har genomfört det paradigmskifte i migrationspolitiken som svenska folket gav oss mandat att göra i föregående val. Vi har fått ordning och reda i svensk migrationspolitik – något som inte har funnits tidigare. Vi ser nu till att Sverige inte sticker ut jämfört med övriga europeiska länder, att Sverige inte har mer generösa regelverk och att Sverige helt enkelt blir ett mer normalt land vad gäller invandringspolitiken. Jag tror att svenska folket fortsatt ger detta stort stöd.

Jag tror inte att svenska folket stöder den extrema politik Vänsterpartiet står för. Vi kan prata om ett verkligt skräckscenario om Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de två mest aktivistiska partierna i Sveriges riksdag, får inflytande i Magdalena Anderssons regering om man, gud förbjude, vinner valet om en månad. Vänsterpartiet vill då göra precis som man har gjort i Spanien, nämligen införa amnesti för den som har gått under jord och gömt sig illegalt i landet. Den som har fått ett beslut om att den inte har skyddsskäl och därför ska lämna Sverige vill Vänsterpartiet premiera med en amnesti. Man vill premiera skuggsamhället. Man vill premiera kaos. Det är detta Socialdemokraterna har framför sig, det är detta man ska samarbeta med, det är detta man ska förhandla med.

Detta är det verkliga skräckscenariot i svensk politik och något vi i konsumentupplysningens namn måste bli ännu bättre på att berätta om för svenska folket, för detta vill svenska folket nog inte ha.

Låt mig därutöver säga något om ömmandet för våra opinionssiffror och hur vi kommer att klara oss i valet. Jag tror att Vänsterpartiet ska fundera några varv med tanke på de senaste veckornas rapportering om den egna riksdagsgruppens förehavanden och terrorromantiska handlingar när man har skickat brev till olika mördare och terrorister. Höj nivån, säger jag till Vänsterpartiet.

Anf. 51 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Orimligt, utropade Ebba Busch när åtta månader gamla Emanuel fick beskedet att han skulle utvisas från Sverige trots att föräldrarna har uppehållstillstånd som spårbytare. 18-åriga Jomana kom till Sverige som fyraåring, och många tänkte att det inte kunde vara sant när de läste att hon fick besked om utvisning samma vecka som hon beställde sin studentmössa. Lillebror blev svensk medborgare, och mamma och pappa fick permanent uppehållstillstånd. Men Jomana skulle ut.

Båda de här helt vansinniga och orimliga utvisningarna av barn till personer med tillstånd att bo i Sverige har chockat svenska folket och uppenbarligen också många politiker i Tidöpartierna. Men vi i Miljöpartiet blev inte chockade eftersom vi hade varnat för exakt dessa konsekvenser.

Och nu varnar vi igen. Låt oss inte om två år åter läsa i tidningar att moderater och kristdemokrater ojar sig över att en nybliven mamma tvingas lämna Sverige eller tvingas skicka bort ett av sina barn för att hon inte har lyckats gå upp flera tusenlappar i lön. Hon måste tjäna 52 860 kronor för att leva med sin make och två barn. Om hon får ett barn till måste lönen stiga till 64 000 kronor, för annars får hela familjen enligt regeringens nya lag inte bo kvar i Sverige.

Detta måste vi stoppa, Viktor Wärnick! I dag!

Anf. 52 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! Det finns ett parti som har bedrivit massiv desinformation om migrationspolitiken i Sverige. Detta parti påstår att ett utvisningsbeslut och en utvisning är likställda och har i medierna påstått att en åtta månader gammal bebis skulle sättas ensam och utan sina föräldrar på ett flyg till ett främmande land. Sådant händer inte i Sverige. Men Miljöpartiet vill inte ta sig an den pedagogiska uppgiften att förklara att det är två olika saker att bedöma någons rätt till uppehållstillstånd och att verkställa en utvisning. Jag anser att Miljöpartiet har ett stort ansvar att hålla debatten om detta sansad.

Det regeringen gör i propositionen, vilket bekräftas av utskottsmajoriteten i betänkandet och som riksdagen ska fatta beslut om i morgon, är att äntligen skärpa regelverken vad gäller anhöriginvandring. De har varit alldeles för generösa och gjort att just Sverige har framstått som mer generöst för många av dem som har sökt sig till Europa och sedan velat ta sina anhöriga till Europa och till Sverige. Nu ställer vi krav på att man ska kunna försörja sin familj. Man ska också ha vistats i Sverige legalt i två år. Det är huvudregeln för att man över huvud taget ska klara en integrationsprocess. Vi inför en väntetid för att det helt enkelt ska se mer lovande ut för en individ och dennes familj att kunna klara sig i det svenska samhället.

Vi vill inte ha fri invandring. Vi vill inte ha öppna gränser. Men det är egentligen det Miljöpartiet föreslår med alla sina förslag i motioner och reservationer. Man säger det inte rakt ut, men det är de facto det man vill.

När det gäller tonårsutvisningar gör vi nu det vi sa att vi skulle göra. Vi löser problemet genom att höja gränsen från 18 år till 21 år för att ge framför allt dem som är i gymnasieåldern andrum. Vi gör det vi har sagt.

Anf. 53 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Viktor Wärnick började sitt inlägg med att anklaga andra för desinformation. Sedan avslutade han det med att ljuga.

Fru talman! Nu måste vi tala om det lagförslag som ligger på bordet. Med detta lagförslag vill regeringen att en mamma som har flytt krig och under flykten separerats från sina barn i praktiken ska behöva oroa sig i fyra år för hur barnen har det i flyktingläger och ha telefon- och videosamtal som enda kanal för att trösta, uppfostra och uttrycka kärlek. Hon måste ha 52 860 kronor före skatt i lön om hon vill återförenas med sin man och sina två barn. En mamma vittnar till Röda Korset: Redan med dagens regelverk har jag inte råd att ta hit alla mina barn. Hur ska jag kunna välja mellan dem? Jag älskar dem alla lika mycket.

De lönenivåer Moderaterna föreslår är vansinniga. Bara om man tjänar över 75 000 kan man återförenas med alla sina barn om man har fyra barn.

Det här förslaget förbättrar inte integrationen, utan det omöjliggör för familjer att återförenas och separerar permanent små barn från sina mammor och pappor. Det är skamligt.

Dessutom innebär förslaget om omprövning vartannat år att en familj som redan har förenats i Sverige efter att ha flytt krig kan slitas itu, till exempel om en förälder har oturen att bli arbetslös eller om familjen får ett barn till.

Nej, vi överdriver alltså inte när vi säger att mammor kommer att stå inför valet mellan utvisning och abort.

Anf. 54 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! Under de åtta år som Annika Hirvonen tillsammans med Socialdemokraterna och övriga i svensk vänster hade inflytande över svensk migrationspolitik tog vi emot 320 000 asylsökande, utan att ha någon plan för hur de skulle integreras över huvud taget.

Vi har haft en oerhört generös anhöriginvandring som gjort att många människor har kommit till Sverige utan att det har funnits en tryggad försörjning, ett ordnat leverne, en sysselsättning och en väg in i den svenska samhällsgemenskapen för dessa personer.

År 2015 hade vi katastrofåret, det enda år då man egentligen har sett en miljöpartist konstatera att Sverige inte kan ta emot så många människor. Då var det 163 000 personer som sökte. Det var enda gången Miljöpartiet sa: Okej, nu behöver vi nog faktiskt sätta ned klacken i marken och göra något åt detta.

Vi gör nu det som vi har lovat svenska folket att vi ska göra. Vi har påbörjat resan mot att få ordning på migrationspolitiken.

Det här med anhöriginvandringen är ju helt rimligt. Om man vill ta hit sina anhöriga måste man kunna sörja för dem. Man måste helt enkelt kunna betala för den familj som kommer. Annars belastar det svenska skattebetalare på ett sätt som inte är rimligt i längden.

Det är också rimligt att man, om man vill förlänga anhörigas uppehållstillstånd i Sverige, kan visa att man fortsatt kan betala för dem eller att det i hushållsgemenskapen finns möjlighet att tillsammans försörja dem, enligt de nivåer och krav vi ställer upp, så att man inte hamnar på en nivå där man behöver använda bidrag eller socialförsäkringsförmåner för att kunna leva i Sverige.

Det här är helt rimliga delar i det lagförslag vi nu har lagt fram, men Miljöpartiet säger naturligtvis nej till det. Miljöpartiet vill inte ha några krav. Miljöpartiet tycker att skuggsamhälle och utanförskap är en biprodukt som vi får leva med och att vi inte ska ställa högre krav på dem som kommer till Sverige. Det finns en stor kontrast i svensk politik mellan oss och Miljöpartiet.

(Applåder)

Anf. 55 Ola Möller (S)

Fru talman! Som utomstående betraktare av debatten här kan man ibland bli lite konfunderad. Moderaterna pratade om händelserna i exklaven i norra Afrika, där man måste korsa ett stort hav för att komma till Europa. Moderaterna nämnde inte de desinformationskampanjer och den hybridkrigföring som föranledde händelserna men anklagade i nästa andetag Miljöpartiet för desinformation. Det säger något om proportionerna i debatten och synen på det hela.

(Applåder)

Det var egentligen inte det här jag skulle gå upp och säga, fru talman, men jag tyckte att det behövde nämnas.

Det man kan säga om den här debatten är att den sammanfattar mandatperioden ganska väl, både vad gäller bakgrunden och upprinnelsen till debatten och vad gäller hur resultatet av våra olika ställningstaganden faller ut.

Fokus i Tidöpartiernas förslag ligger på att försvåra och i praktiken omöjliggöra familjeåterförening samt utvisa så många som möjligt. Det är inte för inte som propositionen har kallats för en familjesplittringsprodukt. Den är en logisk fortsättning på den utvisningspolitik som har satt starkt avtryck under mandatperioden. Likaså är den ett halvhjärtat försök att förhindra den för Tidöpartierna så besvärliga debatten om tonårsutvisningarna.

Tonåringarna har ersatts av 21-åringar, men inte i alla fall. Tonåringar utvisas uppenbarligen fortfarande, vilket vi har kunnat ta del av under sommaren, trots att de är välintegrerade och en del av lokalsamhället. Konsekvensen av den nu föreslagna ordningen blir helt enkelt att ännu mer väletablerade 21-åringar blir utvisade och får lämna vänner, grannar och arbetskamrater, samtidigt som man uppenbarligen inte har löst problemet med tonårsutvisningarna fullt ut.

Vad som också bör lyftas fram är att regeringen återigen sågas längs med fotknölarna av många remissinstanser, inte bara utifrån de politiska ställningstagandena utan också utifrån själva sakinnehållet. Bristen på tydlighet i förarbetena, röriga och svåröverblickbara processregler och svag eller ingen förankring i forskning och beprövad erfarenhet är ett genomgående tema.

Till och med remissinstanser som brukar heja på regeringen, till exempel ett antal arbetsgivarorganisationer, är starkt kritiska till delar av produkten. Migrationsverket, domstolar, akademin, civilsamhället och ett flertal myndigheter har återigen starka invändningar mot bärande delar i regeringens förslag. Oviljan hos Tidöpartierna att lyssna är stark, på samma sätt som tidigare under mandatperioden.

Ingen regering har fått så mycket kritik av bland andra Lagrådet som den här regeringen. För Tidö handlar det sällan om att göra rätt, utan det handlar om att med ytterst liten marginal i Sveriges riksdag driva igenom vad man själv tycker är rätt. Ett sådant förhållningssätt kan bara betecknas som dogmatiskt och antiintellektuellt.

Fru talman! För oss socialdemokrater är den migrationspolitiska inriktningen tydlig. Vi vill ha en stram migrationspolitik. De som kommer hit och de som är här ska få goda förutsättningar och stöd för att kunna integreras. Sköter man sig, gör rätt för sig och visar att man vill vara en del av vårt samhälle ska man också kunna bli det. Missköter man sig och till exempel begår grova brott ska man så långt det är möjligt utvisas och lämna landet. En stram migrationspolitik kan aldrig handla om att utvisa så många som möjligt, som ett egenvärde.

Därför har vi landat i att det av Tidöpartierna föreslagna kravet på omprövning av försörjningskravet inte bör införas. Det är en mekanism som kommer att leda till utvisningar i stor skala av människor som bott i landet under flera år och som har etablerat sig här.

Det handlar heller inte bara om tonåringar den här gången. Alla i en familj kan råka ut för en utvisning, inte för att de misskött sig eller gjort något fel utan för att pappa har blivit arbetslös en kortare period, för att mamma har fått cancer eller för att någon av föräldrarna varit modig och startat företag.

Vidare kan det leda till att man väljer att inte studera vidare för att få ett högkvalificerat jobb, utan man arbetar vidare på ett jobb som man är överkvalificerad för. Gymnasieelever kan hoppa av skolan för att ta ett lågbetalt arbete för att lillasyster ska få komma hit. Storasyskon kan utvisas för att de fått en lillebror.

Den här politiken är grym, fru talman. Den bygger in utvisningar som en återkommande del i själva lagstiftningen. Det är utvisningar som bara kommer sig av att människors liv förändras. Vi har faktiskt med människor att göra. Det här är inte stram migrationspolitik. Det är korkad migrationspolitik. Den är korkad, och därför säger vi socialdemokrater tillsammans med övriga oppositionspartier nej till denna del.

Fru talman! Tonårsutvisningarna är ett av Tidöpartiernas största misslyckanden. Hela frågan har satt fingret på den ovilja som finns hos dessa partier att se bortom den hårda och tuffa retoriken, där invandring bara är ett problem och där människors livsöden saknar betydelse. Hanteringen har också varit därefter. När regeringen sent omsider lyckades komma med ett besked visade det sig att själva kärnfrågan, den om unga människors starka anknytning och etablering i vårt land, inte var hanterad.

Vi socialdemokrater har hela tiden argumenterat för att det är just stark anknytning som måste ligga till grund för hur en individs rätt att vara i landet ska bedömas. Om man har starkare anknytning till Sverige än till något annat land i världen och man har gjort allting rätt ska man få lov att stanna. Detta är vi i oppositionen helt överens om. Sedan kan man diskutera olika juridiska formuleringar, men den starka anknytningen är vi överens om.

Vi måste också titta på alla som fallit offer för Migrationsverkets långa handläggningstider. En utredning måste skyndsamt titta på det, och det måste ske under nästa mandatperiod.

Med detta sagt är riktningen, andemeningen och viljan densamma i oppositionen. Det görs också tydligt i dagens betänkande. Socialdemokraterna, Vänstern, Centern och Miljöpartiet är överens om denna fråga i reservation 10, som jag yrkar bifall till.

Fru talman! Jag märker att talartiden går fort här, och jag ber om ursäkt redan nu för att nog kommer att dra över lite.

En annan fråga som vi socialdemokrater lägger stor vikt vid är Sveriges konkurrenskraft. Att Sverige ska vara attraktivt för forskare och toppstudenter är helt avgörande för att vi ska stå oss i den globala konkurrensen.

Den höga innovationstakt och starka omställningsförmåga som finns i vårt land kommer inte till ringa del från det faktum att många begåvade och kloka människor från hela världen väljer att söka sig till vårt land. Många av dem gör det med hänvisning till den svenska välfärden och öppenheten. Därför är det med viss förvåning jag kan konstatera att denna viktiga resurs inskränks och stryps.

Vi har redan sett rapporter om att tonårsutvisningar skrämmer bort forskare. Den här propositionen kommer knappast att lugna den oro som har spridit sig. Jag tror att detta är ett strategiskt misstag av ganska stora dimensioner i en tid då forskare väljer att lämna till exempel USA. Där är inskränktheten stor, och därför vill man komma till Europa. Då väljer vi i Sverige att säga: Nej, vi är inte så sugna på er.

Därför vill vi socialdemokrater tydligt bredda den krets bland akademiker som kan ta hit sina anhöriga – jämfört med Tidöpartiernas förslag. Notera att det är jämfört med deras förslag. Det här inskränks de facto även i vårt förslag.

Även här är faktiskt oppositionen överens i en reservation.

Fru talman! Som jag har nämnt är den strama migrationspolitiken en förutsättning för en god integration. Därför ser vi också att försörjningskravet för att man ska få ta hit sin familj från första början kan höjas något. Det förslag som Tidöpartierna driver igenom kommer dock i praktiken att nästan omöjliggöra för de flesta att ta hit sina familjer, som vi har hört här tidigare i debatten. Med kombinationen av kravet på två års väntetid och de mycket långa köer som tyvärr finns hos Migrationsverket kommer det att kunna dröja åratal innan familjer kan återförenas.

Vi menar att försörjningskravet kan höjas marginellt, men vi vill inte utesluta en massa arbetsrelaterade inkomster på det sätt som Tidöpartierna gör. Den som gör rätt för sig, som försöker och som visar god integrationsvilja ska få en ärlig chans att återförenas med sin familj. Det här illustrerar väl den socialdemokratiska synen på migrationspolitiken. Det ska vara stramt, men det ska vara rimligt.

Fru talman! Avslutningsvis kan jag återigen konstatera det som jag inledde med. Den här propositionen bryter på ett illustrerande sätt ned positionerna i svensk migrationspolitik.

Ska Sverige vara ett land som för en stram migrationspolitik och en stark integrationspolitik – ett land där man genom ansträngningar och ärliga försök kan bli en del av vår samhällsgemenskap och där inte ens ursprung utan ens delaktighet, intentioner och engagemang definierar ens tillhörighet?

Eller ska Sverige vara ett land där människor utvisas och drivs ut bara för att de råkar ha ett annat ursprung och inte är tillräckligt lönsamma – ett land som driver en korkad migrationspolitik, en omöjlig assimileringspolitik och en aktiv utvisningspolitik?

Den 13 september kommer svenska folket att göra sitt val. Jag är övertygad om att Sverige behöver en ny riktning och ett nytt ledarskap, och för det krävs det en socialdemokratisk valseger.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ida Karkiainen (S).

Anf. 56 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! Jag får väl ändå inleda med att kommentera det Ola Möller sa om händelserna i spanska Ceuta. Han, liksom andra vänsterpolitiker, vill hemskt gärna säga: Titta inte hit, inget att se här, ingen fara.

Det var alltså en gränsöverträdelse som var så massiv att vi inte har sett något sådant på över 20 år – över EU:s gränser.

Både Ola Möller och jag har besökt Lampedusa – också en del av EU. Det är förvisso ett stort hav mellan fastlandet och Lampedusa. Lampedusa får nog ändå sägas tillhöra Afrika, men vi vet alla vad det har lett till för problem när många migranter har tagit sig dit.

Man vill liksom reflexmässigt inte tala om de problem vi ser när det gäller invandringen. Jag är faktiskt besviken över Socialdemokraternas reaktion när det kommer till detta. Här borde vi vara mer proaktiva. Vi borde inte gå i Miljöpartiets ledband och säga att det är empatilöst för att Sverige inte skulle ha tagit emot några av dessa migranter – eftersom vi redan har den integrationsskuld vi har. Jag tycker att Socialdemokraterna bör fundera över hur de vill föra politiken på detta område.

Sedan har jag en fråga till Socialdemokraternas Ola Möller när det gäller just den här propositionen och det här betänkandet. Man har i åtminstone tre och ett halvt års tid sagt sig värna den strama migrationspolitiken – det senaste halvåret har vi sett att det svajat när det gäller detta. Nu tror jag att den möllerska varianten av migrationspolitiken är en som är stram, rimlig och inte korkad.

Man kan då titta i den följdmotion som Socialdemokraterna har skrivit. Där är det många förslag på avslag, undantag och mer generösa regler än vi föreslår. Trots att man också säger i motionen att Sverige inte ska gå utöver vad EU-rätten kräver är det exakt det man vill göra när det gäller väntetider, försörjningskrav och annat. Hur kommer det sig?

Anf. 57 Ola Möller (S)

Fru talman! Jag kan bara bli beklämd över att Viktor Wärnick inte ser de påverkansoperationer och den storpolitik som ligger bakom det som hände i exklaven Ceuta. Det är faktiskt lite skrämmande. Jag hade förväntat mig mer av Moderaterna.

Det var också tydligt i det uttalande vi gjorde den fredag då det hände att vi inte skulle ta en omfördelning, till exempel. I stället för att hänga på Niels Paarup-Petersens sida kanske Viktor Wärnick borde titta på de kanaler som vi socialdemokrater har när vi kommenterar politik. Då skulle han inte ställa den typen av frågor eller hålla den typen av anförande.

När det gäller vår följdmotion är det så att EU-rätten inte bara handlar om det som reglerar migrationsrätten. Europakonventionen finns ju också, som i grund och botten reglerar. Man har rätt till familjeåterförening. Familjen ska värnas och så vidare. Det finns utlåtande från EU-kommissionen kring att till exempel subsidiärt skyddsbehövande och flyktingar ska likabehandlas i så stor utsträckning som möjligt och så vidare.

Moderaternas problem är att de har skygglappar i fråga om detta. Det handlar alltså inte längre om att föra en stram migrationspolitik, utan det handlar om att utvisa så många som möjligt. Det är helt i linje med viljan hos det största partiet i Tidösamarbetet. Vi har också fått det tydliggjort de senaste veckorna, vad det handlar om.

Det är här det anti-intellektuella delvis kommer in. Moderaterna tar sig ensamrätten att definiera vad stramt är. Allt som inte går så långt som Moderaterna vill gå är då att beteckna som icke-stramt. Men vi skärper de facto anhöriginvandringen även i vår motion. Det görs också i de reservationer som läggs fram gemensamt i vissa delar, till exempel när det gäller studenter. Ur det perspektivet stramar vi åt detta – det gör vi. Det är bara att läsa vår motion. Vi säger också tydligt att vi vill höja just försörjningskravet vid första ansökan. Men det Moderaterna ägnar sig åt är utvisningspolitik.

Anf. 58 Viktor Wärnick (M)

Fru talman! Nu får nog Ola Möller tala ur skägget. Menar han att de förslag vi lägger fram här skulle bryta mot Europakonventionen, EKMR, att de skulle bryta mot EU:s regelverk på något sätt? Eller är det en politisk bedömning han gör när han tycker att vi bör vara mer generösa? Jag tänker på Socialdemokraternas förslag i förhållande till det som regeringen lägger fram. Intellektuell hederlighet handlar ju också om att i så fall berätta vad man tycker om detta. Ingen annan skulle påstå att vi har gått så långt att vi bryter mot detta.

Man kan, som sagt, titta på vad Socialdemokraterna föreslår eller säger i sin följdmotion. Jag tycker ändå att man behöver stå upp för det man har sagt här. Ola Möller är en av författarna till motionen. Där står det bland annat: Vi har också fattat beslut om att vårt regelverk för migrationspolitiken bör ligga i linje med EU:s miniminivå.

Trots detta har man alltså 14 att-satser med invändningar och förslag på mer generösa regler än vad som finns i den proposition som regeringen har lagt fram. Det gäller bland annat att subsidiärt skyddsbehövande också ska ingå i den här kretsen när det gäller tvingande regler om uppehållstillstånd. Man vill ha en kortare betänketid. Man vill ha ett år i stället för två år. Två år är utrymmet som finns enligt EU:s regelverk. Man vill inte ha skärpta försörjningskrav på det sätt som vi föreslår.

Ola Möller kan kalla detta för att vara i enlighet med EU:s miniminivå och att vi ska gå åt det stramaste håll som vi bara kan. Det har Socialdemokraterna i retoriken talat om under nästan hela mandatperioden. Men det har varit en glidning nu på slutet, då det verkar som att vänsterflanken i partiet har fått ta alltmer utrymme.

Vi vet också vad Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att föreslå i Magdalena Anderssons regering – amnestier, precis som den spanska socialdemokratiska regeringen har infört. Och vi har sett konsekvenserna.

Allt detta är alltså en glidning från det strama till det mer generösa, men det vill inte Ola Möller låtsas om. Hur kommer det sig?

Anf. 59 Ola Möller (S)

Fru talman! Viktor Wärnick skulle kunna läsa sin egen utredning och propositionen. Till exempel påpekar både Europadomstolen och EU-kommissionen i sin handledning om hur vi ska tolka EU-rätten att subsidiärt skyddsbehövande och flyktingar ska likabehandlas.

Då tar man ett direktiv som är skrivet i början av 00-talet. Detta med subsidiärt skyddsbehövande var inte ens reglerat i något direktiv då; de diskussionerna pågick. Att säga att det ska vara som i ett 25 år gammalt dokument är oerhört dogmatiskt. Det var också därför Lagrådet kritiserade regeringen i fråga om en tidigare proposition. Man sa de facto att vi riskerar att hamna i ett läge där vi inte ger människor skydd som faktiskt har rätt till det, det vill säga vi bryter mot asylrätten i fråga om implementeringen av EU:s asylpakt.

Då hamnar man i ett läge där ”i linje med miniminivån” inte bara handlar om att läsa ett direktiv och sedan mekaniskt – nota bene, återigen som Lagrådet sa – tolka det och skriva in det i lagstiftningen. Man måste se till helheten. Barnkonventionen är lag, vi har en grundlag som ska värna privatlivet och artikel 8 i Europakonventionen är tydlig. När väldigt många remissinstanser säger att detta faktiskt skulle kunna bryta mot artikel 8 gör Socialdemokraterna en rimlig bedömning av vad som är en stram migrationspolitik är och vad som är utvisningspolitik, vilket Tidö driver.

Grunden för det här är ju Ludvig Asplings uttalande om ett etniskt sammanhållet land. Det är det som är politikens kärna. Att Moderaterna ställer upp på det och dansar efter den pipan är faktiskt lite skrämmande, och det säger också någonting om hur långt högerut Moderaterna har gått.

Jag vill bara avsluta med att upplysa församlingen om att Sverige alltså tog emot fler asylsökande under Fredrik Reinfeldts tid än vad man gjorde under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons tid vid makten. Vi ändrade den lagstiftningen 2015.

(Applåder)

Anf. 60 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! För många år sedan när jag började hålla på med politik hade svenska staten en officiell lista med påståenden om invandring som enligt Sveriges regering inte var sanna – myter om invandring kallades den. Ni som är lite äldre kanske kommer ihåg den, ni som är lite yngre kanske inte gör det.

Listan fanns på Regeringskansliets hemsida och hånades, med all rätt, ganska friskt på nätet. Det är lite komiskt att titta tillbaka på den nu. Många av de myter som påstods vara icke-sanna visade sig trots allt kanske inte vara så icke-sanna, inklusive myt 4: De som får stanna tar hit hela släkten.

Det är precis så slarvigt skrivet som man kan förvänta sig av personer som försöker försvara massinvandringsprojektet, och för att vara rättvis ska jag också peka ut att även om påståendet i och för sig stämmer är verkligheten ännu värre. I Sverige har du, fram till helt nyligen, kunnat ta hit hela tjocka släkten, även om du har ett utvisningsbeslut i botten och alltså inte själv får stanna. Mer om detta snart.

Sverige har extremt generösa regler för anhöriginvandring. Ungefär en tredjedel av alla uppehållstillstånd som har utfärdats de senaste åren har varit till just anknytningspersoner. En stor del av dessa har i sin tur kommit från samma ursprungsländer som personer som söker asyl. Detta i kombination med det väldigt lågt satta försörjningskravet och inte minst möjligheten att kringgå försörjningskravet gör att reglerna för anhöriginvandring ger upphov till exakt samma problem som asylinvandringen. Det blir i praktiken samma sak förutom, naturligtvis, att de alltid har styrkt identitet.

Till detta kommer också det faktum att reglerna för anhöriginvandring i sig är en stark pullfaktor till Sverige. När Sverige historiskt har marknadsförts bland människosmugglare som en kravlös bankomatnation har reglerna för familjeåterförening varit en del av säljkonceptet: Svenskarna kommer inte bara försörja dig utan hela din klan. Den här resan är den bästa investeringen du någonsin kommer att göra. En inte helt osann pitch – fram till nu, vill säga.

Sveriges utanförskapsområden, vår pool av strukturellt arbetslösa, våra fängelser och våra socialkontor är, statistiskt sett, fulla med personer som kommit hit för att leva med sina anhöriga. Det är anhöriga, alltså anknytningspersoner, som själva naturligtvis i de flesta fall inte behöver vara i Sverige över huvud taget.

Vilka konkreta förändringar är det då som genomförs nu? För det första kommer vissa kategorier migranter inte att kunna ta hit anhöriga alls, vilket kommer att träffa internationella studenter och personer som har uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder.

Till att börja med är missbruket av tillstånd för studier väldigt omfattande, även om vi i någon mån har fått bukt med det under mandatperioden. Vad det i praktiken handlar om är en möjlighet att köpa ett arbetstillstånd via en svensk högskola. En stor del i att det här är så pass attraktivt och att människor är beredda att betala pengar för det är just möjligheten att ta hit en anhörig som också får ett arbetstillstånd. När man köper arbetstillståndet blir det alltså två för ett. På papperet finns ett försörjningskrav, men sökande har satt i system att lämna in förfalskade kontoutdrag, och om man ska vara helt krass gör svenska ambassader tyvärr inte vad de borde för att granska dessa.

Här blir det alltså stopp. Med det sagt hindrar vi inte internationella studenter från att vistas här med sin sambo eller partner, men de får göra det på visering som i alla andra normala länder.

Personer med så kallat uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder är personer som har ett utvisningsbeslut i botten men som inte kan verkställas av någon anledning, oftast på grund av att personen själv obstruerar och får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i väntan på att de ska återresa. Att sådana personer under väntetiden har kunnat ta hit sina anhöriga är minst sagt märkligt. Att sådana personer fram till nyligen kunde göra det även om de har utvisats på grund av brott är en av de mest bisarra regler som jag någonsin har sett – och sysslar man med utlänningsrätt i Sverige får man se en hel del, minst sagt.

Det här är det slut med nu, och inför nästa mandatperiod bör Sverige naturligtvis helt fasa ut rättsfiguren uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. De personerna bör i stället sorteras in under inhibitionsregeln.

Vi inför också en huvudregel om en väntetid på två år för den som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Väntetiden i det sammanhanget är ett slags schablon för integration. Man utgår från att en person som har bott i Sverige ett par år förstår hur landet fungerar, har lärt sig språket i alla fall lite grann och anpassat sig till förhållandena här. Det här är ett minst sagt osäkert antagande, men familjeåterföreningsdirektivet har en uttrycklig bestämmelse om just detta. Många jämförbara länder i vårt närområde tillämpar den här regeln. Återigen handlar det också om att eliminera pullfaktorer. Vi kan inte vara mer generösa än våra grannländer.

Försörjningskravet kommer också att höjas, alltså vilken lön som krävs för att kunna ta hit en anhörig. Det motsvarar i dag existensminimum, vilket betyder att man kan ta hit en anhörig som omedelbart hamnar i fattigdom – naturligtvis helt naturligt i och med att vänsterpartierna har en ideologisk målsättning om att ha så många icke självförsörjande utlänningar i landet som möjligt, eftersom det är bra för dem. Det är en katastrof för Sverige, men utifrån ett rent egoistiskt, egentjänande syfte finns det en viss logik i det.

Försörjningskravet kommer att ökas till 1,3 gånger normalbeloppet plus den faktiska bostadskostnaden. Det innebär att en person som vill ta hit en maka och två barn behöver en inkomst på ungefär 50 000 kronor brutto i stället för ungefär 30 000 kronor som gäller i dag. Det nya beloppet ligger naturligtvis mycket närmare vad man faktiskt behöver för att vara självförsörjande i Sverige på riktigt. Riksnormen för försörjningsstöd för en sådan familj, om vi antar att de bor i Stockholm och har en genomsnittlig hyra, ligger på ungefär 28 000 kronor, vilket motsvarar ungefär 40 000 kronor brutto. Att komma hit och omedelbart efter ankomst kräva försörjningsstöd kommer därför inte längre att vara möjligt enligt de nya reglerna. Det är jätteviktigt.

Försörjningskravet kommer också att träffa vissa kategorier av migranter som inte träffas av det i dag. Det gäller forskare, doktorander och personer som har vabotillstånd och som alltså har ordnat sina tillstånd i Sverige med hjälp av ett sådant.

Vad gäller forskare har det här kanske inte någon jättestor praktisk betydelse eftersom en forskartjänst i alla fall ger 50 000 kronor i månaden. Man brukar inte forska för mindre än så, så de kommer att klara detta lönekrav ganska galant. Doktorander, däremot, tjänar lite mindre, och de kommer i vissa fall att behöva vänta tills de disputerar innan de kan ta hit sin familj.

Viktigast av detta är naturligtvis vabotillstånden. Fusket med tillstånden för varaktigt bosatta är väldigt omfattande. Det beror till stor del på korruption i andra EU-länder, någonting som är lite svårt för oss att åtgärda härifrån. Vi har ett pågående myndighetsuppdrag angående detta, men det finns liksom naturliga gränser för vad Sverige kan göra.

Att vi inte har ett försörjningskrav för personer som vistas här på vabostatus och som vill hämta en familjemedlem till Sverige har naturligtvis lett till att personer med svag anknytning till arbetsmarknaden söker sig hit för att kringgå försörjningskravet i det land där man bor. Lite förenklat: Du är tredjelandsmedborgare som bor i Danmark, men du kan inte ta hit en ny fru till Danmark eftersom du har för låg lön eller inte jobbar alls. Men använder du din vabostatus och skriver dig i Sverige så vips funkar det. Du blir folkbokförd här, och då kan du kringgå försörjningskravet i ditt eget vistelseland.

Det här är naturligtvis helt orimligt, så den möjligheten stänger vi nu.

Viktigt är också vilka sorters inkomster som kommer att räknas in. I dag kan du uppfylla försörjningskravet med fejkanställningar, a-kassa och aktivitetsstöd, vilket av lätt begripliga skäl är orimligt. Syftet med detta är att försäkra oss om att den som flyttar till Sverige inte flyttar rakt in i fattigdom. Det är poängen här. Den risken är uppenbarligen mycket större om man till exempel har en subventionerad anställning. Subventionerade anställningar har en väldigt stark tendens att sluta existera den dagen subventionen upphör. Det visar alla undersökningar från Arbetsförmedlingen. Det är alltså helt logiskt att den typen av anställningar inte räknas in.

Försörjningskravet kommer också att gälla vid förlängning av tillstånd. Det är extremt viktigt, inte minst eftersom kravet på hemvisttid för medborgarskap höjts betydligt nu jämfört med för några månader sedan. Att bekräfta att en anställning finns kvar även vid förlängning är jätteviktigt för att motverka korruptionen inom det här systemet, som är väldigt omfattande i dag.

När man gör en prövning av försörjningskravet är den bara framåtsyftande. Det går att fejka en anställning. Tyvärr är det kanske lite lättare än det borde vara. Det går till exempel att förfalska lönespecifikationer. Det är betydligt svårare att fejka att en anställning faktiskt har varat under en tvåårsperiod. Då är det en helt annan dokumentation du måste fingera. Det är därför det är viktigt att en prövning också görs vid förlängning.

Samma sak gäller bostadskravet. Man måste ha en bostad för att ta hit en anhörig. Det är inget vi ändrar på i den här propositionen. Men fusket – alltså handeln med adresser – för att kunna ta hit personer från tredjeland är omfattande i Sverige. Det är väl omvittnat. Men det blir också mycket svårare nu eftersom du måste styrka att du har varit skriven på en viss adress under den period du har haft det inledande uppehållstillståndet.

Flera av grunderna i 5 kap. 3 § utlänningslagen, alltså huvudregeln om anhöriginvandring, kommer också att bli fakultativa i stället för tvingande. Det kan låta som en detalj, men det är ganska viktigt. Det ökar möjligheten att avslå en ansökan om någon av de ordinarie vägransgrunderna skulle vara tillämpliga.

Sist men inte minst har vi frågan om unga vuxna utanför kärnfamiljen – eller tonåringarna, som de brukar kallas. Under förra mandatperioden genomfördes en regeländring som innebär att de inte längre får permanenta uppehållstillstånd samtidigt som sina föräldrar. Det fick de innan juli 2021. Det innebär att de nu måste förnya sina tillstånd fram till de måste ha egna tillstånd. Det sker vid 18 eller 21 års ålder, beroende på vilken typ av tillstånd anknytningspersonen har. Det är lite olika regler.

Alla partier i den här kammaren röstade för dessa regler. De voterades igenom med acklamation i juli 2021. Det var under pandemiriksdagen, så det var lite kaos. Om någon från vänstersidan missade att de röstade för detta ligger kanske lite av förklaringen i att det var mitt under pandemin. Alla partier i den här kammaren röstade alltså för regeln som gör att unga vuxna utanför kärnfamiljen inte längre får permanenta uppehållstillstånd. Regeln kommer nu att förändras, eftersom den har lett till orättvisa resultat, anser vissa. Jag kan hålla med i vissa fall, definitivt.

Nu kommer en regel om förnyelse av tvååriga tillstånd tills man är 21 år, med möjlighet till en extra förlängning efter 21, om det finns särskilda skäl för det. Det innebär att man får hänga kvar på anknytning till sina föräldrar tills man är 25, kanske, i längsta fallet. Det tycker jag är helt rimligt om man vill se ett generöst regelverk. Det är mycket mer generöst än i de flesta länder nära Sverige.

Jag ska tala lite om oppositionen. Jag har aldrig sett en så förvirrad skara partier. Det är en total kakofoni av olika reservationer och särskilda yttranden, som på ett ganska bra sätt illustrerar vilket kaos Sverige står inför om de här partierna får bilda regering. Något som är värt att nämna är att uppehållstillstånd på grund av anknytning till förälder ska kunna beviljas en vuxen person som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd och under den tiden fått en särskild anknytning till Sverige. Utlänningar ska alltså behandlas som barn för resten av livet. Du ska kunna få uppehållstillstånd på grund av anknytning till en förälder när du är 40 år.

Vi har sett ganska gamla tonåringar under den här mandatperioden. Jag tror att den äldsta jag har träffat är 27. Nu ska vi alltså ha tonåringar som är uppemot 40 eller 50 år. Det finns ingen övre gräns. Det är inte helt genomtänkt. Om det blir verklighet kommer missbruket av reglerna att vara fullständigt hejdlöst.

Den här regleringen är visserligen inte beredd. Skulle denna reservation vinna i voteringen kan den ändå inte tillämpas av någon migrationsdomstol. Den skulle antagligen falla i en lagprövning, för det finns inga förarbeten bakom det här och ingen beskrivning av vad det egentligen innebär. Men det skulle kanske till och med vara intressant att se hur de kommenterar den saken?

Sist men inte minst vill jag säga någonting om familjesplittring. Flera oppositionspartier har varit inne på att de regler vi inför splittrar familjer. Men vem är det egentligen som splittrar familjer? Efter det att de här reglerna trätt i kraft kommer det att uppstå situationer då personer inte kan ta hit sina anhöriga. Det gäller personer som inte klarar sin egen försörjning, till största delen. Det blir egentligen den stora skillnaden.

En person kan lämna sin familj i landet där de bor för att åka till ett annat land – i en annan världsdel, om vi ska vara ärliga, eftersom EU-medborgare är privilegierade och inte omfattas av detta – som personen inte har någon anknytning till. Personen har inget jobb ordnat, helt enkelt därför att den har hört att i det nya landet är det väldigt bekvämt och enkelt och att personen kommer att tas om hand, oavsett hur det hela slutar. Den fråga man måste ställa sig är: Om en sådan person inte kan ta hit sina anhöriga, är det då Sverige som har splittrat familjen? Man måste vara inte så lite trög för att köpa det resonemanget.

Det är uppenbart att det är den som lämnar sin familj som splittrar sin familj. Det är fullständigt självklart. Prioriterar man familjelivet ska man bo tillsammans i sitt hemland, där man är medborgare, precis som de flesta människor gör. Det är fullständigt uppenbart.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag tacka för en trevlig mandatperiod. Det här är vår sista debatt. Vi har haft en del trevliga resor och kul debatter. Det har varit en ära att få lära känna er alla. Jag hoppas att så många som möjligt av er som sitter här klarar omvalet, om ni ställer upp. Tack så mycket!

Anf. 61 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag vill börja med att berätta för ledamoten Aspling att även i Sverige har folk sex och kan få barn. Man kan alltså få barn efter det att man har kommit till Sverige, och därmed få barn i Sverige. När regeringen kastar ut de barnen splittrar regeringen den familjen. Det är det vi menar.

Jag vill ställa en väldigt konkret fråga. Det var svårt att få svar från Moderaterna om regeringens politik och dess konsekvenser. Vi fick bara höra att vi var vämjeliga när vi berättade om dem.

Jag har respekt för Ludvig Aspling i det att han brukar vara påläst och säga som det är. Det uppskattar jag. Jag försöker vara likadan men är fortfarande på en inlärningskurva om migrationspolitik på vissa områden.

Min uppfattning är att regeringspolitiken till exempel innebär att en person som har lov att vara här och arbeta och som har make och två barn med regeringens nya politik kommer att behöva uppfylla ett lönekrav på 52 860 kronor. Jag har kanske inte de exakta siffrorna, men om man får ett tredje barn kommer det enligt tabellen på regeringens presskonferens ett nytt lönekrav på 64 181 kronor när ens tillstånd ska förlängas och omprövas och som man då ska leva upp till. Är det korrekt uppfattat att det är så regelverket är?

Anf. 62 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Det här är bara en matematisk modell som följer samma kurva som för hur det ser ut i dag. Jag vet inte om Niels Paarup-Petersen är införstådd med hur försörjningsstödet fungerar. Det indexeras upp beroende på hur stor familjen är. Det följer existensminimum. Det här är normalbeloppet enligt utsökningsbalken i Sverige.

Försörjningskravet blir högre ju fler barn man har och ju fler personer man är i hushållet. Det är samma sak nu. Det är bara det att beloppet blir högre.

Vi har hört farhågor från flera personer i debatten om att det här kommer att splittra familjer, att detta skulle vara orimligt och så vidare. Men det är ju samma situation som råder i dag. Försörjningskravet som gäller just nu indexeras också upp. Det är precis samma sak som kommer att gälla framöver. Det är bara det att nivån börjar på en högre summa pengar.

Anf. 63 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Det är klart att vi också har en indexering. Vi har nettobeloppen här. Men nu ökar man såklart med 30 procent. Det är den ena biten.

Men vi hörde Moderaterna lyfta upp det som en framgång att man nu också ska ompröva hur man ger tillstånd. Är det korrekt, och är det också en sak som inte riktigt fungerade innan?

Anf. 64 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Det stämmer nästan. Det är inte så att bostadskostnaden indexeras uppåt. Den kommer fortfarande att vara bostadskostnad. Men ja, det är korrekt. Det gäller även vid förlängning av tillstånd. Det handlar helt enkelt om att planera sitt liv.

Jag hörde i ett tidigare replikskifte om vad som händer om man föder barn i Sverige. Niels Paarup-Petersen nämnde här att personer har sex med varandra. Jag har själv tre barn. Jag vet precis hur det går till. Jag har varit med. Men jag vet också att det finns en annan sida av det, och det är att man kan planera sin familj i Sverige.

Niels Paarup-Petersen känner väl till preventivmedel? Han vet vad det är för någonting? Han nickar. Bra, mycket bra. Gott så. Det gör att man har en möjlighet att planera sin vistelse i Sverige. Om man vill ha en väldigt stor familj men inte har råd att försörja den i Sverige får man helt enkelt göra det i sitt hemland. Det är inte svårare än så.

Anf. 65 Tony Haddou (V)

Fru talman! Jag hoppas att ni har fått lite ledighet, vila och soliga dagar med familjen i sommar. Jag har tagit igen mycket tid med mina barn denna sommar. Det har varit mycket glass och lek. Vi har gjort utflykter och något besök på Liseberg. Vi har badat i havet från bryggor, och på västkusten har vi fångat krabbor från klipporna.

Det har varit långa soliga dagar av ledighet med kompisar och äventyr. Mellan spring och lek har min yngsta dotter ibland lagt sig på min mage och somnat en liten stund. Det är en av mina favoritstunder. Jag tror dessutom att sådana stunder, med trygga sovande barn som tar djupa andetag, är favoritstunder för de flesta av världens föräldrar. Det är stunder av närhet och trygghet.

Barnen kan få en lässtund före läggningen. ”Bara en sida till” är nog något som många föräldrar känner igen sig i. Det blir snabbt två, tre och fyra sidor, och sedan blundas det lite lätt.

Mina barn kan ha sin förälder bredvid sig före läggning. Ibland är det för att läsa en godnattsaga, för att prata om vad det bästa med dagen varit eller för att jaga bort mardrömmar. Ibland räcker det med att bara finnas där och ge trygghet.

Sverige borde vara ett land där splittrade familjer kan återförenas och återuppleva den basala tryggheten: en godnattpuss, en tröstande kram när barnet gjort sig illa eller bara vetskapen att föräldern finns där. Det borde vara enkelt. Men i dag är inte en sådan dag.

Fru talman! Med den nya lagen som regeringen lagt fram och som vi debatterar i dag kommer barn – någons älskade ungar – att berövas sin barndom. Familjer kommer att leva i långvarig, i många fall permanent, familjeseparation. Det kommer att vara omöjligt för dem att återförenas i Sverige. Regeringen vill lagstifta om flera års väntetid, skyhöga försörjningskrav och brutala regler som säger att om du blir sjuk eller arbetslös riskerar ditt barn att förlora sitt uppehållstillstånd och utvisas ur landet.

Fru talman! Barn har rätt att återförenas med sina föräldrar om de till exempel splittrats på flykt från krig och konflikter. Det garanteras av barnkonventionen. Eftersom Sverige har skrivit på konventionen och gjort den till svensk lag skulle man kunna tro att det här efterlevs. Men så är det inte med regeringens nya förslag.

I barnkonventionen sägs att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Men denna grundläggande rättighet har den här regeringen trampat på sedan dag ett från att den tillträdde. Aldrig någonsin har Sverige haft en sådan barnfientlig regering.

Barn som skiljs från sin familj hör till de mest utsatta grupperna av barn. De blir lätt offer för våld, övergrepp och exploatering. Tänk dig att du tvingas förklara för dina barn att de inte kan vara hos dig i trygghet utan att de måste stanna i farliga förhållanden för att regeringen har gjort det omöjligt för dig att nå upp till kraven. På vilket sätt kommer barnets bästa i främsta rummet då?

Det är omänskligt, och regeringens lagförslag kommer att få allvarliga humanitära konsekvenser, särskilt för barn och familjer. Att få leva med sin familj är en grundläggande mänsklig rättighet, och den grundtanken tänker vi i Vänsterpartiet värna och hålla högt.

Världen blir inte bättre av att fler gör fel. Fler behöver göra rätt. Så sa Guterres när han var flyktingkommissarie för UNHCR. Inget kunde vara mer sant. Ändå har den här regeringen aldrig gjort det som är rätt och riktigt. Tvärtom har man systematiserat familjesplittringar och utvisningar på ett fruktansvärt sätt.

Varje dag möts vi av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Det handlar om människor med djup förankring i Sverige. Barn som är födda och ungdomar som vuxit upp här utvisas till länder som de många gånger aldrig varit i eller har någon anknytning till. De kan inte alltid språket. Föräldrar som arbetar, kanske inom vård, omsorg eller andra bristyrken, utvisas också. Det handlar om familjevänner, kollegor eller barnens klasskompisar. De är väletablerade, är som alla andra och har gjort allting rätt och riktigt.

Detta syns tydligt i de tonårsutvisningar som pågår och som migrationsministern och regeringen aldrig haft för avsikt att stoppa. Tidöpartierna har ljugit sig igenom hela våren och sagt att de stoppat tonårsutvisningarna men skjuter bara fram gränsen nu från 18 till 21 år. Politiskt skådespel från regeringen hjälper inte alla de unga som fått orimliga och omänskliga beslut om utvisning.

För två veckor sedan skickades 19-åriga Bader, som kom till Sverige när han var 12, ensam till Syrien. Tidigare har vi kunnat läsa om hur Darya och Donya skickats till Iran och Nardine till Egypten, medan Diya och Kani kan skickas till Irak. Varje vecka är det nya fall, och de som uppmärksammas i medierna verkar vara toppen på ett isberg.

Vänsterpartiet har återkommande pressat regeringen och lagt fram förslag för att stoppa tonårsutvisningarna. Vi gör det också nu i ett motförslag till det regeringen har lagt fram. Vi kräver att tonåringarna får stanna. Vi tycker också att de tonåringar som utvisas ska få återförenas med sina familjer här i Sverige.

Om vårt förslag inte går igenom vid morgondagens omröstning är det enda sättet att stoppa tonårsutvisningarna att vi byter ut den här regeringen nästa månad.

Fru talman! Mandatperioden närmar sig sitt slut. Därmed kan vi i september sätta punkt för Tidöpartiernas omänskliga migrationspolitik. De senaste fyra åren har inneburit djupa försämringar och grova inskränkningar för människor på flykt, för asylsökande i Sverige och för människor som lever och har rotat sig i Sverige sedan länge.

Dessa fyra förlorade år har också medfört ett högt pris i övrigt. Det är inte bara asylsökande som har drabbats av den här politiken. Jag tror att många som lyssnar på debatten kan hålla med mig om att Sverige är skörare än på mycket länge. Människor har lämnats vind för våg av regeringen. De har fått hantera den ekonomiska krisen själva.

Fattigdomen har fördubblats under den här regeringen. Sjuka och arbetslösa lämnas därhän och möts av lägre a-kassa, utförsäkringar eller dyrare mediciner. Vart åttonde barn lever i fattigdom i Sverige. Välfärden går sönder, inte för att det måste vara så utan för att regeringen har bestämt att det ska vara så.

Den rekordhöga massarbetslösheten har lämnats helt utan åtgärder, och regeringen har lyckats tvärnita och krascha bostadsmarknaden – allt för att de ska kunna ge ännu fler skattesänkningar till de allra rikaste.

Fru talman! Det är trots allt inte människor som kommit från Syrien som har privatiserat vårdcentraler och sålt dem för en billig peng till sina polare. Det är inte skyddsbehövande från Eritrea som har sett till att välfärdstjuvar doppar sugröret i välfärden och pumpar ut skattepengar ur vår gemensamma kassa – skattepengar som skulle gå till undersköterskor som ska ta hand om mormor eller till extra lärare i klassrummet. Det är inte ensamkommande från Afghanistan som har skapat ett pensionssystem som innebär att kvinnor som slitit hela livet för små löner i dag inte ens klarar sig på pensionen. Och det är inte skyddsbehövande kvinnor från Irak som i åratal har nedprioriterat sjuka och arbetslösa och lämnat dem i sticket.

Nej, fru talman, detta är resultat av högerpolitik och politiska beslut. Låt oss inte skylla på andra!

Det är också därför den här regeringen återkommande och konsekvent behöver syndabockspolitiken. Det är bara att konstatera att regeringen och Sverigedemokraterna på punkt efter punkt totalt misslyckats med att hantera allvarliga samhällsproblem. Vi ser gång på gång vilka som får betala priset för detta, och det är inte värdigt Sverige.

Avslutningsvis, fru talman, är detta för min del den sista debatten i riksdagen. Jag vill därför också passa på att för en stund vända mig till dem utanför riksdagen som lyssnar på debatten.

Den 13 september är det val. Det är ett ödesval som står mellan splittring och sammanhållning. Vad man säger och gör spelar roll. Våra ord och handlingar kan antingen föra människor samman eller elda på hat och motsättningar.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som med tiden radikaliserats till en reaktionär höger, valde att bygga en regering på det parti vars kärna är att skapa motsättningar i samhället, som dagligen låter sina företrädare hetsa och hata och som menar att det finns för många icke-etniska svenskar i landet. Det är en hatisk retorik som triggar och splittrar.

Å andra sidan har vi en vänsterpolitik som bygger på den enkla men stora insikten att vi människor är starka men också sköra. Vi behöver därför varandra, och jag tror att samhället alltid vinner på att vi står upp för varandra. Det är då Sverige är som bäst, och det är då vi också kan bygga ett mer jämlikt samhälle, där vi frodas genom att odla det bästa hos varandra.

I september kan man rösta på en annan politisk inriktning, som grundar sig i sammanhållning. Då ska man rösta på Vänsterpartiet. Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit en brutal utvisningspolitik eller att splittra barnfamiljer. Det mår inget samhälle bra av. Vår styrka har i stället varit att vi investerat i samhället – i människor, utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är då Sverige utvecklas och växer. Det har hela vår moderna historia visat.

Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare lönsamma satsningar. Detta är en lärdom som Sverige måste ta till sig i dag. Vänsterpartiet står redo att bygga Sverige större och starkare efter valet. Det går att bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Detta är det effektivaste och det viktigaste vi kan göra, och det är det som avgör hur väl vi lyckas i samhället.

Begränsningar av asylrätten, tonårsutvisningar och familjesplittring är inte vägen framåt. Sverige kan bättre än så. Riksdagen kan bättre än så. Vänsterpartiet tänker inte vända familjer och tonåringar ryggen när de behöver oss som mest. Därför röstar vi nej till större delen av regeringens förslag i morgon, och vi går också ihop som en samlad opposition i flera motförslag. Och vi hoppas att vi får sällskap av riksdagsledamöter från andra partier som innerst inne vet – ja, ni vet – att en familjesplittringslag inte kan bli något annat än en familjesplittringslag hur mycket man än pratar gott om den, hur mycket man än vill pynta den och vilka ursäkter man än hittar på.

Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till reservationerna 2, 3, 4 och 9.

(Applåder)

Anf. 66 Ola Möller (S)

Fru talman! Det var roligt att se blicken hos en del här i kammaren när jag begärde replik på Tony Haddou. Givetvis ska jag inte lägga så mycket tid på det politiska, utan jag vill tacka Tony Haddou för hans tid här i riksdagen och för tiden i utskottet.

Mandatperioden började ganska roligt för mig och ledamoten Haddou. Vi hamnade i Svenska nyheter för en ordväxling om arbetskraftsinvandringen. Jag kände inte ledamoten då och tänkte att det här blir en lång mandatperiod – både Tidö och en vänsterpartist som jag ska hålla på och bråka med.

Men över tid har min respekt för ledamoten Haddou verkligen växt. Jag tycker att han på ett personligt plan är fantastiskt rolig och trevlig att ha att göra med. Det har heller aldrig varit några konstigheter i samarbetet med vår likaledes duktige ordförande i utskottet. Det har varit en fröjd att jobba under det presidiet. Det har jag sagt många gånger, och jag vill säga det här också. Båda har en förmåga att skilja på sak och person, som jag respekterar djupt. Den typen av ledamöter i Sveriges riksdag behövs i de här tiderna.

Ledamoten Haddou har gett mig många skratt både på resor, i fikarum och i andra sammanhang. Vi är verkligen inte alltid överens. Politiskt kan det osa hett. Men vi vet om det, och då blir det rent spel. Då behöver man inte smutskasta eller baktala. Vi tar varandra i hand efteråt och är okej med att inte vara överens. Därvid personifierar ledamoten Haddou mycket av det som är det finaste i en demokrati. Jag kan, som någon fel citerat har sagt, hata dig för din åsikt men dö för din rätt att säga den.

Tony Haddou och hans åsikter behövs här också. Så tack för gott samarbete och för att du har varit en god kamrat, ledamoten Haddou!

(Applåder)

Anf. 67 Tony Haddou (V)

Fru talman! Tack så mycket, får jag säga till Ola Möller. Jag blir väldigt glad av att höra detta. Och jag vill också tacka hela den socialdemokratiska gruppen i utskottet. Det har varit ett mycket bra samarbete, och det är precis som Ola säger: Det har hettat till ibland, och det är inte alltid vi håller med varandra. Det har hettat till så att vi hamnat i Svenska nyheter, till exempel.

Socialdemokraterna har ju haft en politisk ingång som gjort att de fått ta lite smällar, ibland från Vänsterpartiet och ibland från Tidöpartierna. Men det har alltid varit sakligt med Ola Möller. Det har varit väldigt viktigt att vi har de här konfliktytorna och kan prata politik sakligt med varandra och ha de här debatterna.

I migrations- och asylpolitiken står vi inte alltid nära varandra. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna står många gånger en bra bit ifrån varandra. Men jag är glad de gånger vi, som i dag till exempel, kan hitta varandra, samarbeta och visa på en gemensam opposition mot den här regeringen. Jag tror nämligen att Socialdemokraterna precis som Vänsterpartiet tycker att det här inte är en bra regering för Sverige. Den har skadat utvecklingen för Sverige, och den skadar människor. Det är en politik vi inte vill ha.

Så återigen: Stort tack för dina ord, Ola Möller!

(Applåder)

Anf. 68 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag vill gå i samma spår som tidigare talare och tacka för ett väldigt gott samarbete, många skratt och – nu får ni stänga öronen på andra sidan – även öldrickande, vilket faktiskt har hänt, kan jag erkänna. Jag uppskattar det, och jag uppskattar att göra det med politiker från många olika partier.

Jag uppskattar när människor inte bara ser det hårda som sägs utan att vi faktiskt också kan ta en öl partierna emellan. Därmed inför vi lite danskhet i riksdagen också.

Tony Haddou är en människa med ett starkt driv och väldigt starka åsikter men tveklöst också med en väldigt stark ideologisk grund. Jag kan säga att jag ibland saknar fler människor med en stark ideologisk grund i denna kammare. Tack så jättemycket för både skratt och bra samarbete! Vi kanske ses på en bar om vi inte ses i kammaren.

Anf. 69 Tony Haddou (V)

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen! Detta sammanfattar det väldigt fint. Jag blir glad och rörd av att höra detta. Det visar också på ett mänskligt plan att vi behöver varandra under de här åren.

Det har varit väldigt viktigt att samtala och samarbeta med Niels. Vi har hittat varandra många gånger i den här politiken. Jag blev väldigt glad när vi kunde pressa regeringen tillsammans i våras och visa en mänsklig sida av Sverige. Jag tror att det är väldigt viktigt. Där har Niels bidragit otroligt mycket.

Jag tror att vi i Sverige är i en situation som vi måste komma bort ifrån. Vi politiker behöver se varandra bättre och jobba mer tillsammans för ett mer mänskligt Sverige. Där har du, Niels, visat vägen många gånger. Jag är väldigt glad för det samarbetet. Stort tack till dig!

(Applåder)

Anf. 70 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Väldigt kort: Vi ses här på mitten, va?

Anf. 71 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Det är sällan som migrationsdebatterna är så här trevliga. Jag har varit i många utskott där man diskuterar frågor utan att det blir riktigt så polariserat som migrationsdebatten har blivit. Detta är en välkommen paus i det.

Tony, jag kommer att sakna dig så himla mycket! Jag fattar att du vill ha mer tid, kanske med barnen i Göteborg eller kanske för andra delar av livet, som ju riksdagsledamöter som inte bor i Stockholm behöver offra mycket av för att resa in vecka efter vecka.

Jag uppskattar verkligen det samarbete som vi har haft. Du har gjort otroligt viktiga insatser, inte minst i en av de frågor vi debatterar i dag, nämligen tonårsutvisningarna. Om vi inte hade gått ihop, även med Centerpartiet, och haft en enad front och lyft fram de här frågorna – från de enskilda hjärtskärande berättelserna till skarpa politiska förslag – hade det kanske inte varit så att regeringen till slut pressats att komma fram med en proposition som höjer åldersgränsen till 21 år. Även om frågan inte är helt i mål än kommer detta att spela roll för många.

Detta är en av alla de frågor som Tony Haddou har drivit från djupet av sin övertygelse – verkligt ideologiskt och grundat i medmänsklighet.

Jag får önska Göteborg all lycka som får dig som politiker. Tack för samarbetet!

Anf. 72 Tony Haddou (V)

Fru talman! Tack så mycket, Annika! Det har varit ett väldigt bra samarbete. Det vill jag säga. Jag är väldigt glad över att ha samarbetat med dig och att vi har kunnat pressa på i de frågor du nämner.

Jag tycker alltid att politik ska göras med hjärtat. Det har vi gjort tillsammans. Det har varit jätteviktigt för många människor. I migrationspolitiken och de frågor vi debatterar handlar det om människors liv och livsvillkor. När vi trycker på knapparna förändrar det livet för människor.

Jag är väldigt glad över att vi – med Annikas kunskap och den klokhet hon besitter – har kunnat komma fram med förslag hela tiden, pressa regeringen och se till att människor får bättre villkor. Framför allt tänker jag på pressen när det gäller tonårsutvisningar.

Jag uppskattar verkligen dina insatser och vårt samarbete. Tack så mycket, Annika!

(Applåder)

Anf. 73 Ingemar Kihlström (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets majoritetsförslag, vilket innebär avslag på de motionsyrkanden som har väckts inom området och bifall till regeringens förslag.

Fru talman! Det vi debatterar i dag är egentligen större än enskilda paragrafer i utlänningslagen. Det handlar om vilken migrationspolitik Sverige ska ha. Det handlar om hur vi skapar ordning och reda. Det handlar om hur vi får integrationen att fungera bättre. Det handlar om hur vi kan förena tydliga krav med medmänsklighet och ansvar.

För Kristdemokraterna är svaret tydligt: Sverige behöver en migrationspolitik som är stram, rättvis och långsiktigt hållbar. Vi behöver en politik som tar hänsyn till Sveriges förmåga att integrera människor som kommer hit. Vi behöver en politik som ställer krav på den som kommer till vårt land, men vi behöver också en politik som ser den enskilda människan och som kan göra rimliga undantag när människor riskerar att hamna mellan olika regelverk. Det är precis denna balansgång som den proposition vi diskuterar i dag handlar om.

Herr talman! Kristdemokraterna har tillsammans med övriga partier i Tidösamarbetet stakat ut en ny och nödvändig riktning för svensk migrationspolitik. Det är viktigt att komma ihåg varför.

År 2022 fick vi svenska folkets mandat att lägga om migrationspolitiken. Det var ett mandat att gå från en tidigare politik med mycket omfattande invandring och alltför låga krav till en mer restriktiv och rättvis migrationspolitik. Det var ett mandat att ta problemen med integration på allvar. Det var också ett mandat att återupprätta principen att migration måste vara förenlig med Sveriges förmåga att integrera människor och skapa ett fungerande samhälle.

Vi måste våga tala klarspråk. Migration är inte bara en fråga om hur många människor som får komma till Sverige. Det handlar också om vad som händer efter att man har kommit hit. Har man möjlighet att lära sig svenska och kan man lära sig svenska? Har man möjlighet att få ett arbete? Kan man försörja sig själv? Kan barn växa upp i trygghet, och kan man bli en del av det svenska samhället? Det är dessa frågor som i hög grad avgör om migrationen blir en tillgång eller om människor riskerar att fastna i långvarigt utanförskap.

Herr talman! Kristdemokraternas människosyn bygger på att varje människa har ett unikt och okränkbart värde. Men just därför måste politiken också vara realistisk. Vi kan inte hjälpa människor genom att föra en migrationspolitik som leder till segregation, trångboddhet, arbetslöshet och långvarigt utanförskap.

Vi kan inte blunda för att den tidigare politiken har bidragit till de problem som Sverige nu måste hantera. Och vi kan inte fortsätta att fatta beslut utan att fråga oss hur samhället faktiskt kan klara av integrationen.

Herr talman! Samtidigt som vi måste ha ordning och reda måste vi också kunna se när ett regelverk får konsekvenser som inte var avsedda. Det är precis detta som den nya så kallade tonårsventilen handlar om. Sedan Sverige införde tillfälliga uppehållstillstånd redan 2016 har en situation uppstått där unga människor som kommer till Sverige som barn och fått uppehållstillstånd på grund av anknytning till sina föräldrar hamnar i ett juridiskt tomrum när de fyller 18 år. Då förändras den juridiska bedömningen. I lagens mening är man inte längre sina föräldrars kärnfamilj på samma sätt som ett minderårigt barn. Därför kan grunden för uppehållstillstånd helt falla bort.

Problemet är också i många fall att man inte har haft tillräckligt med tid för att uppfylla kraven för ett eget uppehållstillstånd. Detta är en situation som ingen regering bör ignorera, och det är en situation som vi nu tar ansvar för att lösa.

Herr talman! Det är också viktigt att påminna om historiken. Det här problemet uppstod inte i går. Det är inte ett problem som har uppstått under den här regeringens tid. Sedan förändringarna av migrationslagstiftningen skedde för tio år sedan har situationen funnits. Den har alltså funnits även under S-regeringar, även om tidigare talare har försökt skapa en dimridå och säga att detta är den här regeringens problem.

Problematiken blev särskilt uppmärksammad genom den offentliga debatten om de så kallade tonårsutvisningarna. Men det är viktigt att hålla isär politisk retorik och vad lagstiftningen faktiskt säger. Den tidigare, generösare bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter var inte specifikt utformad för att lösa just den här problematiken. Det är därför vi nu behöver en mer träffsäker lösning och inte ännu ett tillfälligt undantag. Vi behöver inte ytterligare en specialregel utan en tydlig, permanent och förutsägbar bestämmelse.

Herr talman! Det är därför propositionen innehåller en helt ny ventil. Den innebär att unga vuxna mellan 18 och 21 år ska kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till sina föräldrar. Det här är en viktig förändring. Den bygger på insikten att gränsen mellan barn och vuxen inte alltid fungerar på samma sätt i juridiken som den gör i verkligheten.

En 18-åring är myndig, men det betyder inte att familjebanden försvinner. Det betyder inte att föräldrarna slutar att vara föräldrar, och det betyder inte att en ung människa som har kommit till Sverige som barn plötsligt har samma förutsättningar som en vuxen person som har levt hela sitt liv här. Det är därför vi nu skapar en ventil.

Herr talman! Det är också viktigt att den nya ventilen inte bara gäller personer som befinner sig i Sverige. Även personer som redan har lämnat Sverige ska kunna omfattas. De ska kunna söka och beviljas uppehållstillstånd enligt den nya bestämmelsen och därmed få en möjlighet att återvända. Det är en viktig del av lösningen.

Det är nu vi skapar en permanent regel för framtiden, och då ska vi också kunna hantera de människor som redan har drabbats av den tidigare situationen.

Herr talman! Det är viktigt att säga detta tydligt: Att vi nu skapar en ventil för unga vuxna innebär inte att Kristdemokraterna överger principen om en restriktiv migrationspolitik, utan tvärtom. Vi kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Vi kan säga nej till en alltför omfattande anhöriginvandring och samtidigt säga ja till en rimlig lösning för unga människor som har kommit till Sverige som barn. Vi kan ställa krav på integration och samtidigt förstå att unga människor behöver möjlighet att fullfölja sin skolgång och skapa en framtid. Vi kan värna en reglerad migration och samtidigt vara mänskliga. Det är inte motsatser; det är ansvar.

Herr talman! Samtidigt måste vi tala om den andra stora delen av propositionen: anhöriginvandringen. Här behövs förändringar. Under lång tid har anhöriginvandringen varit omfattande, och reglerna i Sverige har i vissa avseenden varit alltför generösa jämfört med andra länder i Europa. Det är inte hållbart.

För Kristdemokraterna är integrationen central. Den som kommer till Sverige ska ges möjlighet att bli en del av samhället, men samhället måste också ställa krav. Ett av de viktigaste kraven handlar om att människor ska ha möjlighet att försörja sig själva och sin familj. Därför är det viktigt att försörjningskravet skärps.

Vi höjer nu försörjningskravet markant. Det är också relevant att det ska gälla även vid förlängningsansökan. Försörjning handlar inte bara om ekonomi. Det handlar om självständighet, om delaktighet och om möjligheten att stå på egna ben. Det handlar om att skapa en väg in i det svenska samhället.

Arbete är en av de viktigaste nycklarna till integration. När människor arbetar lär man sig svenska genom vardagen, man möter kollegor, man får ett socialt sammanhang och man bidrar genom att betala skatt. Barn får se sina föräldrar gå till jobbet. Det är så utanförskap bryts.

Herr talman! Vi inför också en väntetid på två år som huvudregel innan en anknytningsperson kan ta hit sina familjemedlemmar. Varför gör vi det? Därför att det är rimligt att den som kommer till Sverige först får möjlighet att etablera sig, att lära sig språket, att få en bostad, att få ett arbete, att bli självförsörjande och att komma in i samhället.

Detta är inte ett straff, utan det är en del av en politik som vill skapa bättre förutsättningar för integration. Vi måste våga fråga vad som faktiskt ger människor bäst möjligheter att lyckas i Sverige. Svaret är inte att skapa parallella samhällen där människor aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Svaret är etablering, språk, arbete och ansvar.

När Tidösamarbetet genomför dessa förändringar är det intressant att se hur oppositionen agerar. Vi hör återkommande löften från vissa partier på vänsterkanten om att migrationspolitiken ska vara stram. Men när de konkreta besluten kommer blir bilden betydligt mer splittrad.

Socialdemokraterna säger att de står bakom en stramare migrationspolitik. Samtidigt finns inom den rödgröna kaosoppositionen starka krafter som vill gå tillbaka till en betydligt mer generös migrationspolitik. Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver i flera frågor en riktning som skulle innebära en återgång till en politik med betydligt färre krav.

Detta är inte en väg som vi kristdemokrater vill gå. Det ger en tydlig försmak av hur det blir i en framtida rödgrön kaosregering, som jag naturligtvis hoppas inte blir verklighet. Den så kallade S-ledda vänsterlutande regeringen kommer att gå en vinglig och oförutsägbar väg där klackarna helt säkert sätts i backen och drar politiken åt motsatt håll av Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet trots Socialdemokraternas mantra om en stram migrationspolitik.

Det är nog också därför det är så svårt att få svar på vad S vill göra i regeringsställning. Man vet inte vem man vill eller kan samarbeta med eller vem som drar åt vilket håll. Mitt råd till Sveriges invånare är: Undvik detta experiment!

Herr talman! Vi har sett vad resultatet blir av en alltför hög invandring i kombination med en kravlös integrationspolitik: utanförskap, segregation, trångboddhet och i vissa områden en växande känsla av att det svenska samhället är långt borta. Det är inte ett arv vi ska acceptera, utan det är problem vi måste lösa.

Herr talman! Sverige behöver en fortsatt stram, rättvis och ansvarsfull migrationspolitik. Kristdemokraterna har tillsammans med övriga Tidöpartier visat att det går att förändra politiken. Vi har visat att det går att gå från en politik med alltför låga krav till en politik där ansvar, krav och integration står i centrum. Det arbetet måste fortsätta.

Sverige ska vara ett land där den som kommer hit och gör rätt för sig får möjlighet att bygga en framtid. Men Sverige ska också vara ett land där våra lagar gäller och där fattade beslut respekteras. Det är så vi skapar trygghet, det är så vi stärker integrationen och det är så vi bygger förtroende. Det är så vi bygger ett Sverige som håller ihop.

Vi på Tidösidan, i det blågula laget, är beredda att ta det fortsatta ansvaret för att föra Sverige i samma riktning även den kommande mandatperioden.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets majoritetsförslag i betänkandet och avslag på samtliga motionsyrkanden.

Anf. 74 Annika Hirvonen (MP)

Herr talman! Ingemar Kihlström sa: Vi måste fråga oss vad som ger människor bäst möjlighet att komma in i samhället.

Frågar man Röda Korset håller de med om att människor behöver lära sig svenska och få jobb. Men precis som remissinstans efter remissinstans pekar de på att människor också behöver en grundläggande trygghet. Att få leva med sin familj är en förutsättning för integration.

Röda Korset har publicerat en debattartikel i Aftonbladet med ett citat från en människa som beskrev väntan så här: ”När jag väntade på beslut om familjeåterförening var min hälsa mycket dålig på grund av stress och ångest. Jag kunde inte koncentrera mig på att lära mig svenska, uppnå mina mål eller integreras i samhället. Nu är mina barn här och vi har ett fint umgänge med andra familjer. Jag undervisar i skolan och mina barn går i skola och förskola. De pratar flytande svenska. Jag är så stolt över dem.”

Remissinstans efter remissinstans pekar på att regeringens mål och skälet till familjesplittringslagen, nämligen att man vill förbättra integration, i själva verket inte kommer att uppnås. Det är tvärtom så att när man sliter isär familjer och gör det svårare eller till och med omöjligt för familjer att återförenas får invandrare sämre integration.

Kristdemokraterna brukade vara ett parti som stod upp för familjer. I dag splittrar Kristdemokraterna familjer.

Anf. 75 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten Hirvonen, för frågor som jag inte uppfattade men för kommentarer om den politik som regeringen nu för framåt!

För att klargöra: Vi splittrar inte familjer. I ett tidigare inlägg framstod det ganska klart att det är en person som väljer att åka till ett annat land i en annan världsdel som lämnar sin familj.

Sedan kan vi diskutera förutsättningarna för familjeåterförening. Redan i dag finns det krav på lön, bostad, förutsättningar och den tid som måste gå innan man kan återförenas med sin familj.

Det här är relevanta krav. Vi kan konstatera att den politik för vilken Miljöpartiet under i alla fall sju av åtta år var en drivande kraft ledde fram till en situation i Sverige med utanförskap. Uppemot 185 000 människor lever i skuggsamhället, och det finns ett stort antal utanförskapsområden. Många människor – främst kvinnor – har inte tagit sig in på arbetsmarknaden.

En av de viktigaste förutsättningarna för en lycklig barndom är att känna en delaktighet i samhället. Vi kan konstatera att de kravnivåer som fastställs utifrån EU-krav ger möjlighet att göra de förändringar som vi gör nu. Man kan naturligtvis ha en politisk diskussion, men för oss kristdemokrater är det att värna barns rättigheter att ge barn chansen att se sina föräldrar vara en del av samhället, ha arbete och en relevant bostad samt att känna trygghet. Det är att förena familjen på ett sätt som främjar barnen, och det vill vi fortsätta att arbeta för.

Anf. 76 Annika Hirvonen (MP)

Herr talman! Det är viktigt att barn får se sina föräldrar vara en del av samhället. Det är ännu viktigare att barn får se sina föräldrar över huvud taget. Nu inför Kristdemokraterna en lag som gör att familjer, som har flytt krig, splittrats under flykten och fått återförenas i Sverige, kan slitas isär igen.

Då menar jag att Kristdemokraterna splittrar familjer. Häromdagen gick Ebba Busch ut och sa att mammor som föder barn – om de är svenska mammor – ska få pensionspengar från studenterna. Nu för Kristdemokraterna fram en lag som innebär att en anhöriginvandrad mamma som väntar barn får välja mellan abort och utvisning. Vi hörde Sverigedemokraternas förslag på lösning: Använd preventivmedel!

Är det också Kristdemokraternas svar till familjer som har splittrats på grund av flykt, fått en fristad i Sverige och fått återförenas här? Är det verkligen till denna otroligt cyniska nivå som Kristdemokraternas familjepolitik har sjunkit?

Anf. 77 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Man kan konstatera att debatten ibland tyvärr tar vändningar som jag inte tycker är relevanta. Det låter som att dagens kravbild för att återförenas är helt obefintlig och att det inte finns några lönekrav. Det låter som att vi är de otäcka människorna som aldrig gör något gott.

Jag kan konstatera att man under MP:s sju år i regering inte gjorde någonting åt tonårsutvisningarna, trots att de har förekommit sedan 2016. Man gjorde ingenting där, men här står man och säger att man är den goda parten, medan Kristdemokraterna tillsammans med övriga regeringen ser till att folk gör abort.

Jag tycker inte att man ska argumentera på det sättet. Man kan argumentera om vilka lönekrav som ska ställas. Redan i dag får en familj som får ytterligare ett barn ett högre lönekrav. Redan i dag kan det vara så att man inte har en tillräckligt hög lön.

Vi kan också konstatera att man i våra grannländer, till exempel Norge, har en avsevärt högre lönenivå för att tillåta anhöriginvandring än den som vi föreslår. I Danmark har man två års väntetid. Vi anpassar oss till en nivå som är relevant utifrån ett EU-perspektiv. Man kan alltid politiskt diskutera vilken nivå som ska gälla, men i vår värld prioriterar vi familjen.

Jag kan konstatera att Miljöpartiet kanske inte har uppfattat problematiken med låga födelsetal i Sverige. I det perspektivet tycker jag att det är en utmärkt lösning att stimulera mödrar att ta ansvaret att bli förälder utan att förlora pensionsmässigt på det.

Vi ser till att migrationen hänger ihop och att familjer har relevanta förutsättningar att få en trygg tillvaro i Sverige. Vi lägger oss på en nivå som är i linje med andra EU-länder. Det är vår politik och vår syn på familjen.

Anf. 78 Tony Haddou (V)

Herr talman! Jag får inleda med att tacka Ingemar för tiden i utskottet och för anförandet här.

Kristdemokraterna sa, lite i samma anda som vi har hört från regeringspartierna tidigare, att man inte splittrar familjer utan att människor själva gör valet att lämna sin familj och så vidare. Detta har inte varit Kristdemokraternas inställning tidigare. Jag blir lite förfärad över den här utvecklingen.

Jag tror att kristdemokrater, även ute i landet, vet att människor på flykt kommer bort från varandra och att många är tvungna att lämna sina barn på grund av de farliga vägarna. Jag tror att många kristdemokrater vet varför man splittras på flykt och varför barn kommer bort från sina föräldrar. Stora organisationer – de allra största i världen – arbetar för att barn som kommit bort ska kunna återförenas med sina föräldrar. Det är den situation som människor på flykt står inför.

Det som vi gör här är att på Kristdemokraternas förslag rösta emot familjeåterförening och splittra barnfamiljer, trots partiets historia av att värna just familjen. Om dessa regler införs kommer vi att få se familjer slitas isär och att människor som flytt från krig och konflikter och fått skydd här inte kommer att få leva med sin familj.

Om familjens och barnets bästa är principer som Kristdemokraterna tycker är värda att försvara i dag och i morgon är det dags att visa det. Min fråga är inte svårare än så här: Varför har Kristdemokraterna helt och hållet lämnat principerna om familjens och barnets bästa?

Anf. 79 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Jag får också inleda med att tacka Tony Haddou för vår tid i socialförsäkringsutskottet. Som sagts tidigare har ordföranden och vice ordföranden gjort ett bra presidiearbete när det gäller själva funktionen. Politiskt sett står vi dock oftast på olika sidor och har innehållsrika och mustiga debatter. Tack så mycket Tony och all lycka i framtiden – kanske inte politiskt men med familjen och annat som du företar dig!

Över till huvudfrågan: Har vi lämnat familjen därhän? Svaret är: Absolut inte! Vi kan konstatera att Kristdemokraterna har pratat familj sedan decennier tillbaka och kommer att fortsätta att prata familj. Precis som jag sa i det tidigare replikskiftet tycker vi kristdemokrater att det är viktigt att Sverige får fler familjer.

Vi ser problemet med att det inte föds tillräckligt många barn i Sverige. Det behövs fler. Vi har förslag, och det finns säkerligen andra politiska förslag. Det är viktigt. Men vad är viktigt för barnens trygghet och framtid? Delaktighet och integration.

Redan i dag finns det krav för att få återförenas. Jag tolkar det som att Vänsterpartiet anser att dessa inte ska höjas men att det är relevant att ändå ha krav. Jag ser nämligen ingen motion om att det inte ska ställas krav på lön eller bostad för att återförenas, eftersom reservationen handlar om att inte förändra dagens regler. Vi har alltså redan i dag regler för återförening av familjer, vilket gör att familjer som inte uppfyller dessa regler hålls splittrade även med Vänsterpartiets politik.

Det här är något slags blame game om vem som är otäckast. Jag vill inte vara med i det. Samtidigt kan vi konstatera att vi har grannländer som har snarlika eller till och med högre krav. Är det så att de inte uppfyller kriterierna? Nej, så är det naturligtvis inte. Vi har möjlighet att fastställa en nivå, och vi fastställer en nivå som vi tror är mer relevant för att få en relevant politik för familjeåterförening.

Anf. 80 Tony Haddou (V)

Herr talman! I mitt anförande tog jag upp en replik av Guterres: Världen blir inte bättre av att fler gör fel. Fler behöver göra rätt.

Det enda vi hört i debatten från regeringspartierna och Sverigedemokraterna är prat om EU och andra länder: De gör så här, och då ska vi också göra det. Men jag håller verkligen med den tidigare kommissionären för UNHCR: Vi behöver fler länder som gör rätt. Ingenting blir ju bättre av att fler gör fel.

KD pratar om familjer, vill att fler bildar familj i Sverige och så vidare. Men barn måste få en chans att återförenas med sina föräldrar. Man använder sig hela tiden av det här integrationsspektaklet. Jag tror att vi båda vill ha en mycket bättre integration, men då får man fråga sig: Blir det lättare eller svårare för en mamma som är borta från sina två barn att lära sig svenska?

All kunskap, forskning och evidens – alla erfarenheter som finns i dag – säger att det är mycket svårare att lära sig språket, komma ut i arbete och så vidare med en politik där man ska lära sig det ena och det andra men inte får träffa sina barn. Om den här mamman exempelvis har två barn och en make ska hon också tjäna över 52 000 kronor.

Man omöjliggör ju familjeåterföreningen. Det är det jag vill komma åt här. Det är det som Kristdemokraterna gör, och det är det som chockar mig. Ett parti som historiskt har sagt sig värna barnfamiljer och familjer generellt verkar inte bry sig längre.

Anf. 81 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Jag ska ge ledamoten Haddou rätt i en sak: Vi har bytt riktning i migrationspolitiken. I debatten för tio år sedan hade vi säkert en annan. Vi har gjort analysen. Vi har sett vad den politik som bland andra ledamoten Haddou företräder har skapat för situation i vårt land.

Vi har många människor, även barn, som lever i ett skuggsamhälle med utsatthet och otrygghet på grund av att migrationspolitiken inte har tagit hand om den problematiken. Vi har också många utanförskapsområden där både barn och andra lever i otrygghet på grund av en alldeles för kravlös integrationspolitik.

Jag tror på människans möjlighet. Jag tror på att människor strävar efter att lära sig språket, skaffa sig bostad och skaffa sig ett arbete med det i sikte att man ska kunna återförenas med den familj man har lämnat en gång i tiden. Jag tror på den drivkraften. Jag tror på den möjligheten. Jag tror på att det ger en god grund för integration och delaktighet i vårt samhälle.

Vi har som sagt redan i dag krav. Det är inte ett kravlöst samhälle. Men i jämförelse med andra länder har vi mycket lägre krav. Vi har tidigare, under olika regeringar, testat en väg som lett till en situation som vi nu måste hantera.

I ljuset av det är det relevant att göra de förändringar vi gör i dag. Vi ger en möjlighet. Vi skapar en ventil för 18–21-åringar för att lösa ett problem som den tidigare regeringskonstellationen, som Tony Haddous parti stödde, inte gjorde något åt. Vi gör nu också något som lägger oss i nivå med andra länder vad gäller familjeåterföreningskrav. Jag tycker att det är relevant för att skapa trygghet i Sverige.

Vi kommer inte att tycka lika här, Tony Haddou, men tack för den här tiden i kammaren!

Anf. 82 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Jag vill börja med att ge Ingemar Kihlström rätt: Man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Det är därför man kan ha en kontrollerad migration utan att den behöver vara korkad. Man kan ha strama regler, eller vad vi nu ska kalla det, och kontroll på vem som är här utan att utvisa människor för att de får barn. Det kan man göra.

Kristdemokraterna har dock valt att inte göra så. Man har valt att bara ha en tanke i huvudet, nämligen utvisningar.

Som Ebba Busch sa när vi införde det existerande regelverket: Detta en tung dag. Vi borde inte splittra familjer. Så sa Kristdemokraternas partiledare när vi införde dagens regelverk. Det kan man ha med sig.

Jag vet att Moderaterna blev sura när jag ställde aborter mot utvisning. Sverigedemokraterna räddade dem sedan lite genom att säga att det också finns kondomer. Det är ju kul. Verkligheten är dock att det kommer att uppstå situationer där personer som kommit till Sverige och blir gravida behöver välja: Om de vill ha barnet kan det leda till utvisning.

Det krav som Kristdemokraterna nu vill införa är att de måste tjäna 10 000 kronor mer i månaden, på redan höga nivåer. Det har människor svårt för. Det är i den situationen Kristdemokraterna placerar människor som redan är här.

Detta är verkligheten. Sedan kan man tycka att det är vämjeligt att vi säger att det är så, men det vämjeliga är ju att lagstiftningen är sådan. Det borde inte Kristdemokraterna gå med på.

Jag vill gärna veta vad man själv hade valt. Hade man valt abort eller utvisning i en sådan situation? Det är en rimlig fråga att ställa. Det är den som människor kommer att utsättas för med er politik, och då borde man också själv kunna svara på den.

Anf. 83 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Jag tycker personligen att abort är en helt annan fråga att diskutera som inte ska inkluderas i migrationsdebatten. Där delar jag kollegan Wärnicks åsikt.

Jag kan konstatera att vi har olika åsikter om vilka nivåer som ska gälla och hur man ska följa upp de nivåerna. I dag har vi nivåer för att få ta hit sin familj, oavsett om man har ett, två, tre eller fyra barn. I dag har vi en tidsperiod på ett år. Vi kan konstatera att det parti som Niels Paarup-Petersen, som själv inte vill höja nivåerna utan vill ha kvar dem, har tänkt samarbeta med tycker att de är för låga och vill höja dem med 10 procent – vi säger 30 procent. Vi kan konstatera att vi har olika politiska viljeinriktningar.

Både jag personligen och mitt parti tycker att det är relevant att följa upp att kravet följs, att det inte bara är ett på-papperet-krav att man ska ha fått en lön och ett arbete. Som sagts tidigare i debatten kan det vara lätt att åstadkomma det, men det är svårt att visa att man under två år har en annan lön än den man verkligen har. Därför tycker jag att det är relevant.

Sedan är det en passus som Niels Paarup-Petersen väljer att inte lyfta fram alls: Det finns möjligheter till individuella bedömningar och undantag. Det är väldigt viktigt att säga.

Jag tycker att det är helt fel att göra den här motsättningen. Vi kan diskutera nivåerna. Vi kan diskutera om det ska vara ett eller två års karens på att behöva ansöka. Vi kan diskutera om det är dagens nivå, 10 procent eller 30 procent som är relevant. Men låt debatten stanna där! Varje familj har ju också att planera sin framtid, oavsett om det gäller bostad, arbete eller hur många man ska vara. Låt debatten handla om det!

Anf. 84 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Ja, låt debatten handla om det! Det är precis det jag gör. Konsekvensen av denna politik uppstår ju om du planerar att få ett extra barn eller råkar få det. Ibland är världen faktiskt sådan att människor inte planerar sin familjeökning i alla detaljer hela vägen. Jag vet inte hur det ser ut hos regeringens företrädare, men inte alla mina barn var genomtänkta, kan jag erkänna. Det händer runt omkring i världen att det är så.

Det som nu kommer att hända är att vi får födelseutvisningar. Det kommer att hända. Vi sa att vi skulle få tonårsutvisningar. Ni sa: Nej, det får vi inte. Det fick vi. Vi sa om spårbytet: Nu kommer folk som sitter och jobbar att bli utvisade. Ni sa att det inte skulle hända, men så blev det. Vi sa om lönegolvet: Folk som jobbar, bidrar och gör allting rätt kommer att bli utvisade. Ni sa nej. Det hände.

Ni borde lyssna på oss nu också. Det som nu kommer att hända är att människor kommer att utvisas för att de föder barn eller utvisas före sina barn. Det är inte familjepolitik; det är en politik där Kristdemokraterna går från familjeparti till familjesplittringsparti. Det är vad det innebär.

Man kan prata om barnen, som ledamoten säger att KD gör. Men som Jakob skriver: Handla efter ordet, annars bedrar ni er själva – och i det här fallet även väljarna.

Anf. 85 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Man kan konstatera att Centerpartiet säger sig ha varit mot mycket av det vi har genomfört men har röstat med oss en hel del. Om jag minns rätt röstade Centerpartiet också bort spårbytet. Vi sa inte att det inte kommer att få konsekvenser, utan vi konstaterade att det var en politik som inte var fruktbar. Vi var många som insåg att det inte var något för framtiden.

Jag tycker faktiskt att det är relevant att sätta upp krav. Vi kan diskutera kraven, och vi kan konstatera att det på den rödgröna sidan är kaos om vilken nivå det ska vara på försörjningskravet. Några tycker att det ska vara som det är i dag, ett parti tycker att det ska höjas 10 procent och vi tycker att det ska vara 30 procent.

Detta är förutsättningarna. Det är kanske inte så att våra tre barn var helt planerade, men samtidigt har vi som familj hanterat det precis som alla andra familjer får hantera det. Det har handlat om vår arbetssituation, hur vi ska fördela föräldraledighet, hur vi bor och till och med vilken bil vi ska ha. Det är relevant att säga.

Låt oss diskutera detta. Tidöregeringen konstaterar att kraven som har funnits, och finns, i Sverige vad gäller nivå och tid är betydligt lägre än i andra länder. Vi tycker att det är relevant att lägga sig på den nivån.

Vi kan konstatera att åtta år med en regering där Centern gav sitt passiva stöd har lett fram till en situation med bristande integration. Det är viktigt för barnens skull att ha en förälder som lär sig språket, har en tillräckligt stor bostad och ett arbete så att man kan försörja sig. Det skapar en nyttig grund och är en förutsättning för att barnen ska vara trygga.

Vi är inte alltid överens, Niels Paarup-Petersen, men i det här sista replikskiftet är vi mer i balans.

Anf. 86 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 5 och 8.

Herr talman! Jag hörde precis i replikskiftet att Centern har röstat ja till mycket, men inte allt, av regeringens politik. Det är helt sant. Vi har röstat för det som var klokt och mot det som är korkat. Det borde fler göra. Vi har förstås svaret!

Jag tror också på att man kan ha olika perspektiv i politiken. Jag uppskattar perspektiven från både höger och vänster. Det är smart att lyssna på mitten, och då landar vi vettigt i slutändan.

Låt oss titta på några exempel där vi har röstat för. Många av dem är frågor där vi har pressat på men Moderaterna och andra partier har varit lite sega med att komma med. Vi har tydligt varit för utvisningar av kriminella i större omfattning än tidigare. Det är mycket uppskattat att det har blivit mer på den punkten. Vi är tydliga i frågan om kvalificeringen i välfärden. Centerpartiet var först av alla partier att driva på i den frågan. Vi är för utökade polisiära befogenheter i gränsområden, men inte gränskontroller och id-kontroller som inte funkar.

Man ska lära sig språket när man kommer till ett land. Jag försöker! Ni får ursäkta när det inte går hela vägen.

Förenklingar för uppehållstillstånd för forskare och doktorander är förslag som regeringen har lagt fram, och det är bra. Det har blivit snabbare handläggningstider för vissa arbetskraftsinvandrare, och det är jättebra. Gött! Vi är för detta och mycket annat som vi har röstat för. Om man är sugen kan man titta i protokollen.

Vi är inte längre kvar i den lagstiftning som Ulf Kristersson var med om att genomföra. Det är inget parti som föreslår det. Vänsterpartiet är lite nära. Men i övrigt är vi inte där, och det är inte vad debatten handlar om över huvud taget. Vi ser problemen. Precis som har sagts har vi varit med på majoriteten av regeringens förslag. Det är bara den som vill förvilla eller är okunnig som kan påstå något annat.

Vi ser också de problem som den här regeringen har skapat och fortsätter att skapa i dag. Jag kan ge några exempel. Det tar flera år att få svar från Migrationsverket, upp till tre år. Men ni säger nej till att ge Migrationsverket mer pengar när de ber om det för att kunna hinna med sina ärenden, och det skapar ännu längre handläggningstider. Ändå vill ni ge myndigheten absurda uppgifter, till exempel att riva upp existerande permanenta uppehållstillstånd för folk som inte har gjort något fel – folk som har varit med och jobbat och bidragit till Sverige också. Det är dåligt.

Vi ser konstant att folk som jobbar och bidrar utvisas på grund av rena petitesser. Det lovade Moderaterna att stoppa – men gjorde inte det.

Vi ser en enorm rättsosäkerhet där det är omöjligt att veta vad som faktiskt gäller i migrationsärenden, och det är vad Lagrådet och domstolar säger. Men man lyssnar inte.

Vi kan se att människor som har ansökt om medborgarskap och har väntat i tre fyra år plötsligt får sina ansökningar kastade i papperskorgen, och sedan får de ansöka på nytt. Det är värdelöst.

Vi kan se att folk som jobbar och bidrar utvisas med sina familjer därför att Moderaterna har gått med på att lämna den svenska modellen och lägga makten över vad som är rimliga löner i Sverige i ett processteg i stället för hos facket och arbetsgivarna.

De som har lovats spårbyte och har fått jobb får plötsligt veta att regeringen har ångrat sig och utvisar dem. Nu får de kanske ett undantag – vi får se – eftersom regeringen har insett att man har haft fel.

Vi ser tonåringar som utvisas därför att regeringen inte tycker att deras anknytning till Sverige räknas. Vi har sett att regeringen kastar våra europeiska allierade under bussen, men man kramar talibaner. Det är vi inte för.

Vi ser att Sverige förlorar i attraktivitet bland människor som kan bidra till Sverige och i stället väljer Kanada, Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Norge eller Danmark. Det gör Sverige fattigare. Det kostar miljarder i skatteintäkter. Svenskt Näringsliv har självt kommit fram till det.

Nu ser vi i dag vad som kommer att hända när ni inför familjesplittringslagen – när ni inför utvisningar för att människor får barn. Det är en ny nivå. Vi har haft tonårsutvisningar och kompetensutvisningar, och nu får vi födelseutvisningar.

Varje gång har vi varnat för konsekvenserna, och varje gång har ni pratat om att vi lägger fram skräckscenarier, överdriver och är slapphänta. Nu är det tydligen också vämjeligt att varna för konsekvenserna, som är på riktigt. Men varje gång ni har insett att vi hade rätt har ni försökt låtsas som att ni vill lösa problemet i efterhand, men ni har inte gjort det. Ni måste börja lyssna på oss i tid.

Centerpartiet är med på att kriminella ska utvisas. Men det stora paradigmskiftet under mandatperioden är något annat, nämligen att människor som bidrar, sköter sig, har familj och anknytning utvisas. De har nu inte någon laglig grund att vara här.

När ni tillsammans med Socialdemokraterna tog bort möjligheten att stanna på grund av särskilt ömmande omständigheter sa vi att det kommer att leda till fler tonårsutvisningar. Det är fråga om unga människor som har hela sitt liv, sin familj och sin anknytning här, men de har nu inte någon laglig grund för att få vara kvar. Vi sa att det var fel, och ni kallade oss slapphänta. Vi hade rätt, och nu ändrar ni reglerna. Det löser inte problemen, men ni hoppas lura väljarna. Samma sak gäller medborgarskapet.

Vi har sagt att den som faktiskt bidrar, som arbetar, försörjer sig och tar ansvar, rimligen måste kunna gå före i kön. Ni kallade det absurt. Nu avser ni att göra precis så, men Sverigedemokraterna säger att ni kan fetglömma det. Så det lär inte hända.

När ni tog bort spårbytet utan övergångsregler sa vi att det skulle innebära att personer som jobbar kommer att utvisas. Nu har ni insett att det var sant, och nu säger ni att ni ska göra något åt det efter valet. Det här är det verkliga paradigmskiftet. Det handlar inte om att permanenta uppehållstillstånd har tagits bort som grund. Den förändringen, att skärpa många regler, började redan under tidigare mandatperioder, och fortsatte under januariavtalet. Vi har stått bakom mycket av det. Det nya är att denna regering tillsammans med Sverigedemokraterna har börjat bygga ett system där människor kan utvisas trots att de har gjort precis det vi har sagt till dem att göra, det vill säga arbeta, försörja sig, leva lagligt och bygga ett liv i Sverige – och nu för att de föder barn.

Nu riskerar familjer att splittras utan att de har gjort något fel. Det är inte en rimlig migrationspolitik. Det är inte heller en stram migrationspolitik. Det är bara korkat, precis som Socialdemokraterna sa tidigare. Det är en politik som straffar människor som har skött sig.

Innan ni genomför nästa steg måste ni börja lyssna. Ni vägrade att lyssna på oss. Nu är det Sverigedemokraternas behov, inte Sveriges behov, som räknas. Därför har regeringen stängt öronen för alla rimliga och vettiga krav, förväntningar och information.

Om ni inte vill lyssna på Centerpartiet kanske ni vill lyssna på Lagrådet. Men den här regeringen vill inte lyssna på Lagrådet och inte heller på domstolar, för de är ju numera aktivister, enligt den här regeringen. Men kanske man kan lyssna på Företagarna. Något som i allmänhet uppfattas som borgerligt är ju företag. Låt mig citera vad de säger om det här: ”Företagarna står fullt ut bakom självförsörjningsprincipen, att den som lever och arbetar i Sverige ska kunna försörja sig själv och sin familj. … Förslagen förvandlar dock en sund princip till ett direkt hinder för den kompetensförsörjning som svenska företag är beroende av.”

Är företagen också vänsterextremister? Nej, det är de nog inte. De är bara vettiga. Och ni borde lyssna.

Företagarna skriver att det är de mest ingripande förslagen för företagen och deras anställda och pratar om att det är det kraftigt skärpta försörjningskravet på 1,3 som regeringen går fram med som är problemet.

Vissa inkomster, såsom arbetslöshetsersättning, aktivitetsstöd och inkomster från subventionerade anställningar, får inte räknas med, vilket vi säger att de borde. Företagarna skriver: ”Det skärpta försörjningskravet ska gälla även vid förlängning av uppehållstillstånd” – och nu får ni gärna lyssna – ”vilket skapar en återkommande osäkerhet för redan etablerade familjer”.

Det är vänsterextremisterna i företagsorganisationerna som säger det. Det är företagsorganisationerna som säger att det skadar Sverige. Jag vet att ni inte vill lyssna på oss. Men lyssna för tusan på dem!

De sa också i januari att de tyckte att de extra många tonårsutvisningarna som ni ville införa, innan ni i februari kom på att det kanske ändå inte var så bra, var dåliga. Det försvårar nämligen rekrytering av medarbetare med tonårsbarn. Ni ville ju ändra från 21 år till 18 år, för att få fler tonårsutvisningar. Det var vad ni tyckte i januari.

Herr talman! Moderaterna har i den här debatten uttalat att det är vämjeligt när jag berättar om de faktiska, konkreta och reella effekterna av den lagstiftning som regeringen nu vill genomföra. Men det vämjeliga är politiken, inte att man berättar vad det är.

Jag skäms inte över att säga nej till den här vansinniga, familjesplittrande politiken. Jag skäms inte över att jag berättar för svenska folket vad det är regeringen faktiskt gör. Men jag skäms över att Sverige ska vara så här, över att människor ska behöva välja mellan abort och utvisning eller – om de har tur – planera i förväg och välja kondom, som Sverigedemokraterna säger.

Låt mig vara fullständigt tydlig här. Sverigedemokraterna var tydliga. De ger oss rätt. Det som kommer att hända är att om du får ett barn till kommer krav på att din inkomst ska öka. Moderaterna vägrar erkänna det. Kristdemokraterna låtsas som att det inte är sant. Men det är verkligheten. Får du ett extra barn måste du tjäna minst 10 000 kronor till i månaden för att alla dina barn ska få lov att stanna i Sverige. Det är vansinnig politik.

Herr talman! Många olika frågor har varit uppe i denna debatt. Ceuta är en fråga som har tagits upp från flera håll, på grund av att man har använt den för att låtsas som att det är den politiken vi får om regeringen inte vinner. Då kommer hundratusentals invandrare att komma strömmande in över gränsen. Det var det man hoppades att denna debatt skulle handla om. Det var det man hoppades att valrörelsen skulle handla om.

Verkligheten var dock att premiärminister Sánchez i Spanien direkt slog fast att situationen vid gränsen i Ceuta utgjorde ett direkt intrång i landets territoriella suveränitet. Och vi höll med. Man skickade dit polis och militär och fick inom 24 timmar tillbaka i stort sett alla som hade kommit över. Inom specifikt 48 timmar var nästan alla tillbaka.

Vi sa: Stötta Spanien, så att vi kan få ordning på den gränsen. Men regeringen gjorde något annat. Ukraina, Finland och Spanien var alla överens om att det som skapade krisen var desinformation, som eldades på av Ryssland. Men i stället för att stå bakom Spaniens insatser gick regeringen Rysslands ärenden samt ärenden åt de länder som utpressade Europa i migrationskrisen. Man visade att dessa länder kan vinna politiska poäng på den sortens agerande. Det är skadligt för Sverige och för Europa.

I stället för att samla Europa splittrar man, precis som man nu splittrar familjer. Det visar att Sverige leds av en regering som lätt låter sig manipuleras av högerradikala krafter när det ska träffas stabila, nyktra utrikespolitiska beslut under ett hybridangrepp. Det är vad vi ser.

Herr talman! Jag vet att jag drar över min talartid lite nu, men jag vill också lyfta upp tonårsutvisningarna. Vi har nämligen hört mycket om det från regeringen. Det enda man nu gör är att vänta med att utvisa de här ungdomarna tills de är 21 år.

Vi måste återinföra särskilt ömmande skäl. Vi måste ta bort det lönegolv som regeringen har infört och som ligger långt över kollektivavtalen. Vi måste ta bort att ens anknytning är ett hinder för uppehållstillstånd. Och vi måste faktiskt få ett återvändandecenter, så att de människor som vi känner till har varit här, som har varit etablerade här, som har jobbat här, som har bidragit här och som har gått i skolan här snabbare kan få ett ja om de kommer tillbaka till Sverige och återigen kan bli en del av Sverige och bidra till vårt land.

Herr talman! Den här regeringen har gjort ett paradigmskifte, från migrationspolitik till utvisningspolitik. Det gör inte längre någon skillnad vad du bidrar med. Du ska utvisas om det över huvud taget går. Man utgår nämligen från minimum och inte från vad som är bra. Man utgår bara från om det kan göras hårdare. Det är inte fel att göra regler hårdare. Men att bara utgå från att minimum är bäst är faktiskt korkat. Man måste kunna tänka två tankar samtidigt.

Anf. 87 Ludvig Aspling (SD)

Herr talman! I sitt anförande ägnade Niels Paarup-Petersen det han kallar bebisutvisningar mycket uppmärksamhet. Det kommer enligt honom att bero på att försörjningskravet kommer att gälla även vid förlängning av uppehållstillstånd. Låt säga att du får ett uppehållstillstånd i Sverige och till exempel tar hit din fru och bor här med din fru i två år. Sedan ska hon söka igen, men om ni under den tiden fått ett barn till gör det att försörjningskravet blir högre, eftersom det indexeras uppåt per person. Det sammanfattar Niels så här: ”Får du ett extra barn måste du tjäna minst 10 000 kronor till.”

Jag är ganska säker på att Niels inte riktigt har fattat vad det står i propositionen. Det är helt okej. Han erkände i ett tidigare replikskifte att han inte riktigt har koll på det vi pratar om i dag. Jag vill bara rätta det till protokollet.

Niels! När man får ett försörjningskrav, även vid förlängning av tillstånd, räknas alltså hushållets inkomster in. Det är inte bara anknytningspersonens inkomster utan även hushållets inkomster som räknas.

Om vi använder schablonen som vi pratade om i ett tidigare anförande, en familj med två vuxna och två barn, ser vi att man måste ha en inkomst på ungefär 50 000 för att kunna ha anknytning och klara försörjningskravet i Sverige. Det räknas per hushåll. Det räcker alltså att båda föräldrarna har var sin inkomst på 25 000.

Det som ledamoten från Centerpartiet säger, att man måste öka inkomsten med 10 000 kronor, stämmer alltså inte. Det enda som krävs är att frun eller mannen som kommer hit också skaffar sig ett jobb innan man skaffar fler barn.

Att man ska skaffa en inkomst innan man utökar sin familj tycker jag inte är konstigt. De flesta svenskar tänker på det sättet. Ska vi skaffa fler barn måste vi se till att vi har tillräckliga resurser för att täcka familjen.

Handen på hjärtat här, Niels – du hade inte riktigt koll på det här, eller?

Anf. 88 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Som jag sa innan måste man öka sin inkomst med 10 000. Det är vad det handlar om. Kravet är 52 000. Sedan blir det 64 000. Är det korrekt, eller är det inte korrekt? Man kan absolut dela inkomsten på flera. Men visst är det så att inkomsten måste öka om det inte ska bli utvisningar? Är det korrekt, eller är det inte korrekt?

Nu står sverigedemokraten och skakar på huvudet. Men verkligheten är att man blir utvisad om man inte når upp till inkomstkravet på 64 000 om man till exempel får tre barn eller 52 000 om man får två barn. En person ska i alla fall utvisas i så fall. Det är ett krav. Det är vad det går ut på.

Det har sagts att det finns möjlighet till undantag. Men om vi tittar på hur den här regeringen har sett till att Migrationsverket hanterar undantag kan vi se att de inte används.

Min fråga till Sverigedemokraterna blir: Tror Sverigedemokraternas Ludvig Aspling att det här leder till att människor inte kan utvisas? Varför tror han i så fall det?

Anf. 89 Ludvig Aspling (SD)

Herr talman! Det är inte korrekt att inkomsten måste öka med 10 000 kronor. Däremot måste hushållets inkomster öka med ungefär lika mycket. Men det är lite av en annan fråga. Det är ju två personer i hushållet. I de flesta fall är det inte en person som skaffar barn själv. Det krävs oftast två personer för att skaffa barn. Vi hade en diskussion om det här tidigare också, och jag vet att Niels Paarup-Petersen förstår den grundläggande biologin.

Det är inte så att inkomsten för en person måste öka med 10 000 kronor, men hushållets inkomster måste öka med 10 000 kronor. Det betyder i praktiken att även partnern måste skaffa sig ett jobb i Sverige innan man skaffar fler barn.

Jag tycker inte att det är orimligt. De allra flesta svenskar har en väldigt grundläggande uppfattning om att om man vill bilda familj måste man först skaffa sig ett jobb. Det är inte konstigt. De flesta människor förstår det här. Den principen ska naturligtvis gälla även för utlänningar som flyttar hit. Vill man skaffa en familj eller göra familjen större får man skaffa sig ett jobb.

Det är inte som Niels Paarup-Petersen säger, att en person i familjen behöver tjäna 50 000–60 000 kronor i månaden. Det är väldigt mycket pengar. Det är inte alla som når upp till de summorna. Men det är inte vad det handlar om. Det är alltså två vuxna i hushållet som tillsammans måste uppnå den inkomsten.

När man lyssnar på Niels Paarup-Petersens anförande blir det helt uppenbart att han missat det här helt. Det hör man direkt när han pratar om de här reglerna och säger att en person måste tjäna så här mycket pengar och att det är jättemycket. Nej, det är på hushållsnivå. Det var det jag försökte förklara i ett tidigare anförande för Niels. Det här speglar utsökningsbalken och normalbeloppet, vilket också beräknas på hushållsnivå. Detta är inte så orimligt som Niels tror.

Anf. 90 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Det jag har sagt är: Tjänar man inte det beloppet kommer personer att utvisas. Det är det vi säger, och det är korrekt. Det är inte svårare än så. Tjänar man inte 64 000 när man får ett tredje barn kommer man att utvisas – inte ”man” som i den enskilda personen som har intäkter, utan någon annan i familjen kommer att utvisas. Man måste utvisa antingen ett barn eller hela familjen. Annars kommer man inte att leva upp till regelverket. Detta är verkligheten, och det är vad vi har sagt gång på gång.

Det är därför det är sant och korrekt att det finns risk att utvisningar sker på grund av att man får barn. Det är verkligheten. Nu står också Aspling och ger mig rätt. Att man får ett barn till är inte en garanti för att det blir utvisning – det förstår jag. Det har vi heller aldrig sagt. Men risken uppstår på grund av denna förändring – den stora förändringen utöver att man höjer taket väldigt mycket. Det som sägs är att den som redan är i landet och är svensk medborgare kan försörja sin familj för ett visst belopp men att den som kommer hit behöver ett annat belopp för att kunna försörja sin familj. Utöver det är det så att kravet på hur mycket pengar man måste ha ökar när man får fler barn. Det kommer närmast garanterat att leda till att människor står i situationen att det blir utvisning om de får ytterligare barn och att de som konsekvens behöver fundera på om de ska göra abort för att undvika utvisning.

Detta är vad vi har sagt, vad vi har skrivit på sociala medier, vad jag står för och vad som är korrekt. Det kommer jag att stå fast vid, för det är ett faktum. När inte minst Kristdemokraterna och Liberalerna tittar tillbaka om några år är jag säker på att de kommer att se: Ja, det var sant – folk utvisades på grund av detta.

Anf. 91 Patrik Karlson (L)

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Under lång tid har den asylrelaterade invandringen till Sverige varit omfattande. I kombination med en alltför kravlös integrationspolitik har det bidragit till ett växande utanförskap, till segregation, till trångboddhet, till bristande egen försörjning och till att alltför många barn växer upp utan att se sina föräldrar gå till jobbet. I dag bor omkring 700 000 människor i Sveriges utanförskapsområden, och omkring 160 000 av dessa är barn. Det är i och för sig inte bara siffror – det är ett samhällsmisslyckande som har tillåtits växa därför att alltför många har föredragit signaler framför struktur och avsikter framför ansvar.

Det är mot den bakgrunden man ska förstå den omläggning som den här regeringen har gjort på migrationsområdet. Målet är en ansvarsfull och långsiktigt hållbar ordning, där ett ja faktiskt betyder ja och ett nej faktiskt betyder nej. Den som kommer till Sverige ska ges goda möjligheter att bli en del av vårt samhälle men också möta tydliga krav på etablering, egen försörjning och ansvar.

Sedan regeringen tillträdde har antalet asylsökande minskat kraftigt, trots ett fortsatt högt söktryck i många andra europeiska länder. Men det räcker inte att bara se till själva asylinvandringen. Anhöriginvandringen, som vi pratar om här i dag, utgör fortfarande en betydande del av den invandring till Sverige som sker år efter år. Den har under lång tid kunnat ske på väldigt generösa villkor, ofta utan att regelverket i tillräcklig grad tagit hänsyn till integrationen, till välfärdens bärkraft och till det enkla faktum att familjeåterförening måste fungera även i verkligheten.

Herr talman! En bärande princip i propositionen är att reglerna om anhöriginvandring ska anpassas till EU:s rättsliga miniminivå. Sverige ska självklart leva upp till EU-rätten och till våra internationella åtaganden. Men Sverige ska inte av gammal vana lägga sig över den nivå som krävs om konsekvensen blir sämre integration, större utanförskap och minskad tillit till systemet. Under lång tid har man i det här landet nästan gjort en dygd av att vara mer långtgående än nödvändigt i migrationspolitiken, som om det mest generösa alltid också vore det mest ansvarsfulla. Så har det inte fungerat i verkligheten.

Herr talman! Med den här propositionen gör vi reglerna tydligare och mer situationsanpassade när det gäller vem som kan vara anknytningsperson. Det är en viktig förändring. Dagens och gårdagens regelverk har alltför ofta utgått från att samma ordning ska gälla för helt olika människor i helt olika situationer. Men en svensk medborgare, en nordisk medborgare, en person med permanent uppehållsrätt, en arbetskraftsinvandrare, en person med tidsbegränsat uppehållstillstånd på asylrelaterad grund och ett ensamkommande barn har inte samma ställning i Sverige. De har inte samma grad av etablering eller stabilitet. De har inte heller samma förutsättningar att bära ansvar för familjeåterförening. Det är därför rimligt att göra vissa skillnader mellan de här grupperna.

För svenska och nordiska medborgare och personer med permanent uppehållsrätt ska det räcka att man är bosatt här. För personer med uppehållstillstånd ska det däremot krävas mer. Man ska vara bosatt i Sverige. Man ska ha PUT eller TUT med viss giltighetstid. Det ska också finnas välgrundade utsikter till att man ska få stanna varaktigt i Sverige. Det här är sunt i sig. Varför skulle staten låta en person som själv bara har en mycket osäker eller kortvarig rätt att vistas i landet omedelbart utgöra en grund för långtgående rättigheter för andra? Att ha det på det sättet vore ologiskt.

Herr talman! Propositionen slår också fast en annan viktig princip: Reglerna om uppehållstillstånd ska bara vara tvingande när EU-rätten kräver det. I andra fall ska det finnas en möjlighet att bevilja tillstånd men inte en automatisk rätt. Det är avgörande. När EU-rätten kräver att kärnfamiljen ska omfattas ska såklart Sverige leva upp till det. Men när EU-rätten inte kräver en principiell rätt till tillstånd måste man som land kunna göra en helhetsbedömning.

Herr talman! När det gäller barn skärper vi inte bara reglerna – vi gör dem också mer tydliga och hållbara, enligt min mening. Rätten till uppehållstillstånd för ett barn som inte är anknytningspersonens och hans eller hennes makes eller sambos gemensamma barn ska tydligt knytas till vårdnaden. Det är en mycket viktig förändring.

Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd för en blivande make eller sambo begränsas genom det här ärendet. Det kommer dock fortfarande att finnas utrymme för detta i situationer där par haft synnerliga svårigheter att leva tillsammans i sitt hemland därför att relationen i sig inte accepteras. Det kan till exempel handla om samkönade relationer i länder där sådana förhållanden möts av förföljelse, våld eller i värsta fall till och med död. Det är en rimlig avgränsning. Men i övrigt ska inte migrationsrätten i det här landet bygga på framtidslöften, antaganden eller otestade relationer. Vi vet att skenrelationer förekommer. Vi vet att familjerelationer ibland används som en ren migrationsstrategi. Vi vet också att människor, inte minst unga kvinnor, kan pressas in i relationer som de inte valt fritt.

Herr talman! Möjligheten till uppehållstillstånd för umgänge med barn ska finnas kvar, men på rätt grund. Den ska skydda ett redan pågående familjeliv, inte användas för att skapa ett nytt familjeliv från grunden genom migrationslagstiftningen. Samtidigt ska inte lagen vara stelbent inför det som kan anses ovanligt eller komplicerat. Det måste finnas en ventil för det som ibland skulle kunna klassas som ömmande eller rent av udda situationer. Det kommer alltid att finnas fall som ligger utanför vad man klassar som normalfall. Det kan vara fråga om personer som hamnat mellan regelverk, familjesituationer som är djupt särpräglade eller omständigheter där ett strikt nej skulle framstå som rent orimligt. Då behövs det en form av ventil. Men den ska också förbli en ventil. Under alltför lång tid har svensk migrationspolitik haft en tendens att presentera huvudregler med ena handen och tömma dem på innehåll med den andra genom undantag som blivit så vida att systemet till slut blivit ett obegripligt lapptäcke.

Herr talman! I denna proposition behandlar vi också den uppmärksammade frågan om unga vuxna som hamnat i kläm på grund av främst lagändringarna från 2016 och 2021, i debatten även kallat tonårsutvisningar.

Nu utökar vi möjligheten till uppehållstillstånd för unga vuxna som tidigare haft tillstånd och gör reglerna mer enhetliga. Det är klokt eftersom lagstiftningen annars riskerar att slå godtyckligt mellan olika grupper beroende på vilken tillståndsgrund som deras föräldrar har.

Det har funnits olika åldersgränser i olika regelverk. Vi går nu fram med en mer sammanhållen ordning där möjligheten att beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning ska finnas upp till 21 års ålder. Det är rimligt. Det ger fler unga chansen att slutföra gymnasiet, etablera sig och på sikt uppfylla kraven för ett eget självständigt tillstånd.

Herr talman! Vi går också som nämnts fram med förändringar gällande väntetiden. Som huvudregel ska det krävas att anknytningspersonen med tidsbegränsat uppehållstillstånd har vistats i Sverige i minst två år innan anhöriga kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Genom en lagreglerad väntetid ges människor möjlighet att etablera sig i samhället, skaffa bostad, få fotfäste på arbetsmarknaden, lära sig språket och förstå hur samhället fungerar innan återföreningen äger rum. Det är ett verktyg för bättre integration.

Det finns förstås de som invänder att väntan i sig kan vara svår. Det är sant. Men alternativet är inte heller smärtfritt. Alternativet är att familjer återförenas i mycket svaga förutsättningar, i trångboddhet, i ekonomisk osäkerhet och i områden där utanförskapet redan är djupt.

Samtidigt är förslaget utformat med tydliga undantag. Kravet ska inte gälla exempelvis familjeåterförening mellan ensamkommande barn och deras föräldrar, i vissa flyktingfall, för barn som fötts i Sverige eller där särskilda skäl talar emot en väntetid.

Herr talman! Nära kopplat till detta finns det skärpta försörjningskravet. Att kunna försörja sig själv och sina familjemedlemmar har en avgörande betydelse för integrationen och för delaktighet i det svenska samhället. Detta i sig är inte särskilt kontroversiellt.

Nu förändras försörjningskravet med en höjning till 1,3 gånger normalbeloppet. Det är viktigt därför att kvinnor som kommer till Sverige genom anknytning i dag oftast är de som står allra längst från arbetsmarknaden. Det är viktigt därför att barn inte ska växa upp i hushåll där försörjningen redan från början är för svag. Det är viktigt därför att arbete inte bara ger inkomst utan också språk, självständighet, nätverk och egenmakt. Men undantag ska kunna göras där det vore orimligt att inte göra det, till exempel i vissa särskilt ömmande fall.

Herr talman! Vi föreslår också att detta ska gälla vid ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. Om försörjningskravet bara prövas en gång, när den anhörige först kommer till Sverige, skickar vi i praktiken signalen att det inte spelar någon roll vad som händer sedan. Syftet med försörjningskravet är inte att ha en tillfällig kontrollpunkt. Syftet är att främja självförsörjning och motverka utanförskap över tid.

Samtidigt finns här en viktig balans. Vid förlängning ska också den anhöriges egna inkomster kunna beaktas. Om en make eller sambo som kommit hit som anhörig har börjat arbeta ska det räknas med i bedömningen. Det är klokt, det belönar egen ansträngning, det stärker incitamenten till arbete och det gör att lagstiftningen bättre speglar verkliga integrationsframsteg.

Avslutningsvis vill jag säga en kort sak. Ola Möller nämnde från talarstolen att han såg lite förvånande blickar när han tog replik på Tony Haddou. Det var nog min blick han såg. Det var nog mer av nyfikenhet. Jag tänkte: Vad är det som kokas ihop här? Det visade sig inte vara någon större sak.

Jag kan för egen del hävda att jag är lite rookie i sammanhanget. Jag missade helt vad som skedde och att Tony Haddou slutar. Tack för din tid i riksdagen, Tony Haddou! Det är uppenbart att vi inte tycker lika i politik. Jag har uppskattat våra samtal som vi har haft vid spontanfika och när vi träffats på gymmet.

Vi har talat om allt mellan himmel och jord. Jag vet att du kanske har tyckt att jag varit lite jobbig när jag har klagat över renoveringar hemma och sådant, men det får man leva med. Oavsett vad du gör framöver, och jag har ingen aning, önskar jag dig lycka till. Jag önskar dig allt gott i livet, och må också hälsan vara god!

(Applåder)

Anf. 92 Tony Haddou (V)

Herr talman! Jag får passa på att tacka för de vänliga orden, Patrik Karlson. Jag har uppskattat att ha dig som motståndare här i kammaren och i utskottet, men även när vi träffats vid en fika eller på gymmet och fått tjöta. De här frågorna spelar så oerhört stor roll i människors liv. Då måste man kunna skilja på sak och person för att komma fram i politiken. Tack för det!

De frågor som jag tänkt ställa gäller den logik som regeringen har haft emellanåt under den här debatten. Det är ett problem att barn inte ser sina föräldrar gå till jobbet. Det har återupprepats från regeringen. Jag delar den uppfattningen. Det är klart att barn ska se sina föräldrar gå till jobbet och så vidare.

Det är politikens ansvar att se till att skapa arbete. Det är ett område som regeringen helt och hållet har lämnat efter under de här fyra åren. I stället svarar man att barn inte ska få se sina föräldrar alls. Det är vad som är kvar av logiken. Den ena frågan jag har är: Hur ska familjesplittring fixa integrationen?

Min andra fråga gäller tonårsutvisningar, i och med att ni inte går hela vägen här. I TV4 satt Simona Mohamsson och sa: Vi har stoppat tonårsutvisningarna. Någon vecka efteråt utvisades Nardine till Egypten och rycktes bort från sina föräldrar. Sedan har vi nästan veckovis sett fall av tonårsutvisningar och utvisningar av unga som splittras från sina familjer. Varför detta skådespel?

Anf. 93 Patrik Karlson (L)

Herr talman! Jag kan väl börja med den sistnämnda frågan. Vi har nu gått fram med ett lagförslag som verkligen kommer att förändra den situation som har gjort att många unga vuxna har hamnat i kläm på rent orimliga villkor. Jag nämnde i mitt anförande att det var utifrån de två lagändringar som först gjordes 2016 och sedan fastställdes 2021.

Någon gång måste man börja prövas som egen individ. När man är 21 år är man inte längre tonåring. Då är det dags att kunna stå på egna ben. Jag tror egentligen att en bred majoritet i kammaren är överens om det i grund och botten.

Det frågades tidigare, jag vet inte om det var i ett anförande eller i ett replikskifte: Var ska man annars dra gränsen? Ska människor per automatik få gå på regeln om anknytning inte bara tills de är 30 eller 40 år, utan ska det aldrig ta slut? Ska det inte finnas några skäl över huvud taget för att vara i det här landet på egen grund? Min motfråga, som jag gärna skulle vilja ha svar på, är: Var vill Vänsterpartiet dra en gräns i de här fallen, eller vill man inte ha en gräns över huvud taget?

Sedan kommer vi till frågan om att barn ska se sina föräldrar gå till jobbet. Det är superviktigt. Det som också varit viktigt under den här mandatperioden är i vilket läge regeringen klev in. Det var ett enormt jobbigt läge rent ekonomiskt, med en extremt hög inflation. Det var något som i sig medförde att vi har en lågkonjunktur i det här landet.

Regeringen har steg för steg via budgeten och andra reformer gjort insatser som har tryckt ned inflationsnivån men också fått igång ekonomin i sig. Sedan är det många saker i vår omvärld som vi inte kan påverka, som handelskriget som Trump satte igång eller det som vi nu har sett i bland annat Mellanöstern. Det här gör att saker och ting med vår politik inte går lika fort som de hade gjort i ett normalläge.

Vi ser hur arbetslösheten sjunker och hur ekonomin växer. Därför är det så viktigt att regeringens ekonomiska politik får fortsätta även nästa mandatperiod.

Anf. 94 Tony Haddou (V)

Herr talman! Jag känner inte att jag fick något större svar om logiken när det gäller att barn inte ser sina föräldrar gå till jobbet. Regeringen svarar i propositionen med att barn i de situationerna inte ska få se sina föräldrar alls. Vi riskerar att få familjesplittring med de förslag som ni lägger fram i dag.

Det är ett allvarligt och stort problem med den logiska tankevurpan man gör. Barn ser inte sina föräldrar gå till jobbet. Då lägger ni fram ett förslag som gör att barn inte får se sina föräldrar alls. Det tycker jag är mycket allvarligare.

När det gäller tonårsutvisningar är det ni gör att skjuta fram åldern från 18 till 21 år. Man skulle exempelvis kunna stärka anknytningen. Det hade inte varit särskilt svårt. Det har under den här debatten låtit lite som att det inte skulle gå att stoppa tonårsutvisningarna. Det är väl självklart att det går att stoppa tonårsutvisningar! Det är mycket bättre och ärligare att säga att den här regeringen under hela våren inte har velat stoppa tonårsutvisningar.

Det man har gjort under hela våren från den här regeringens sida är att krishantera tonårsutvisningarna. Man har försökt rädda sig själv, dragit det i långbänk och bara försökt hantera detta, som är en kris för regeringen. Och krisen fortsätter. Även i dag, när propositionen ska komma, är det så. Man har inte löst tonårsutvisningarna. Man har skjutit fram åldern från 18 till 21 i stället. Man har alltså inte stoppat utvisningarna, och de som får betala priset för detta är alla de unga som riskerar att skiljas från sina familjer.

Min uppmaning till liberaler, kristdemokrater och moderater är: Gör oppositionen sällskap! Öka chansen för de här tonåringarna att få stanna i Sverige! Det är omänskligt att skilja tonåringar från sina föräldrar.

Anf. 95 Patrik Karlson (L)

Herr talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för följdfrågan!

Bildsättningen av ledamoten och Vänsterpartiet och även övriga oppositionen i den här frågan är ju helt felaktig. Regeringen var oerhört medveten om detta. Det var därför den frågan togs med i den utredning som startades 2024. Vi såg hur regelverket i vissa fall slog orimligt hårt mot unga vuxna som befunnit sig i Sverige på anknytningsgrund och som hamnade i kläm mellan olika tillståndsgrunder, olika åldersgränser och en lagstiftning som i det här fallet inte var sammanhängande.

Det rättar vi nu till med det här förslaget. Nu ska man kunna få anknytningstillstånd upp till 21 års ålder. Då har man också slutat vara tonåring. Då är man faktiskt vuxen. Men, med det sagt, då har man ju fått möjlighet att fullfölja gymnasiet och etablera sig innan ett självständigt tillstånd ska kunna bäras på egna grunder.

Jag förstår fortfarande inte riktigt vad Vänsterpartiets eget förslag är. Man vill i alla fall gå längre. Men det verkar ju som om man i praktiken vill etablera en princip där lång vistelse i Sverige i sig, eller i alla fall nästan, ska ge rätt att stanna oavsett vad.

Där skiljer vi oss åt. Det kan vi ju konstatera. Vi tycker inte att man ska få stanna oavsett vad. Det måste också finnas giltiga skäl för det. Visst är anknytning viktig, självklart är den det, men vi tycker inte att migrationsrätten i det här landet ska kunna byggas på principen att varje långvarig vistelse gradvis övergår i permanent rätt att stanna. Det måste finnas tydliga kriterier och krav för hur man ska förhålla sig till sin vistelse i det här landet, oavsett om den handlar om arbete, studier eller någon annan form av etablering.

Anf. 96 Annika Hirvonen (MP)

Herr talman! Liberalerna lägger nu fram en lag som innebär att familjer som har återförenats efter att ha separerats under flykt kan tvingas att skiljas åt om en förälder blir av med jobbet.

Man inför en väntetid så att små barn som till exempel befinner sig i ett flyktingläger utanför Sverige får växa upp med mamma eller pappa på Zoom, i praktiken i fyra års tid, innan de kan krama om sin förälder igen.

Det motiv som anges i propositionen är att det här skulle förbättra integrationen. Då vill jag fråga Liberalerna, som ofta pratar om hur viktigt det är med skolan, om man är medveten om följderna av en sådan här fördröjning med flera år av när barn börjar i svensk skola. Utöver de humanitära skadliga effekterna som det får på ett barn att inte kunna leva med sin förälder får det också direkt negativa konsekvenser för barnens möjlighet att klara skolan, helt enkelt för att de börjar i svensk skola när de är flera år äldre.

Barn som flyttar till Sverige och börjar ettan här har lika goda chanser att klara gymnasiet som barn som föds i Sverige. Men om de kommer senare under skolgången minskar den chansen.

Remissinstans efter remissinstans har påpekat att regeringens familjesplittringslag försämrar integrationen, inte förbättrar den. Jag tänker att Liberalerna är ett parti som ansvarar för det här med högre utbildning, forskning och kunskap. Hur förhåller man sig till detta som liberal när de som kan saker säger att regeringens förslag kommer att ha motsatt effekt och inte alls leda till det som man hoppas på?

Anf. 97 Patrik Karlson (L)

Herr talman! Tack, ledamoten Annika Hirvonen, för frågan!

Jag hängde faktiskt inte helt med i resonemanget om skolgången. Vi kan ju inte styra hur gamla barnen är när de kommer till Sverige och därmed någon gång kommer att börja i svensk skola. Det är ungefär som om vi skulle slussa hit barn från omvärlden så att alla ska börja i årskurs 1.

Barn och unga kommer att komma till Sverige vid olika tidpunkter i sitt liv och därmed också ha olika förutsättningar för hur de ska ta sig an och klara svensk skola. Därför är det oerhört viktigt att man i svensk skola jobbar mer individanpassat med undervisningen för att barn i olika skeden ska kunna ta till sig den undervisning som de behöver för att sedan ta sig vidare ut i vuxenlivet.

Det kommer alltid att finnas kritik mot lagförslag. Det är väldigt sällan en proposition får 100 procent gehör av alla remissinstanser. Det är i princip omöjligt att hamna i den situationen. Och även om det skulle vara så att vi hela tiden lyssnade på remissinstanserna är vi folkvalda, och vi har en rad olika saker som vi väger in när vi tar fram olika lagförslag.

I det här fallet får jag nästan känslan att Annika Hirvonen skulle föredra någon form av teknokrati i det här landet och vill avskaffa möjligheten till direktval av förtroendevalda i den här kammaren. Jag kan inte tolka det på något helt annat sätt.

Det är klart att man alltid ska lyssna in och ta till sig och väga olika argument för och emot. Det gör den här regeringen också. Det har vi gjort ständigt sedan den här mandatperioden började. Men det betyder ju inte i sig att man alltid landar i samma slutsats som remissinstanserna. Jag tycker inte alls att det är något konstigt.

Anf. 98 Annika Hirvonen (MP)

Herr talman! Det blir väldigt tydligt att man från Liberalernas sida inte har satt sig in i den här frågan.

Man säger att man inte kan styra hur gamla barnen är när de kommer hit. Men om man säger att alla barn måste vänta två extra år innan de kommer hit, då styr man ju i alla fall mot att alla kommer att vara två år äldre än utan den här lagen. Det är väldigt enkel matematik. Det blir konsekvensen för alla barn, oavsett hur gamla de är när en förälder ansöker om att de ska få återförenas i Sverige. Om man sätter en väntetid på två år blir barnen ju alltid två år äldre. Och det har alltså negativa konsekvenser för de här barnens möjligheter att klara skolan, för då är de äldre när de börjar skolan.

Det är väldigt sällsynt att ett förslag inte får någon kritik; det är helt rätt. Det är nog ännu mer sällsynt att ett förslag får så här mycket kritik, som regeringen skiter i.

Den här propositionen har verkligen sågats jäms med fotknölarna. MR-institutet, Röda Korset, Advokatsamfundet och även näringslivsorganisationer, organisation efter organisation och myndighet efter myndighet har kritiserat det här.

Det är klart att folkvalda har olika hänsyn att ta. I Liberalernas fall kanske man har tagit hänsyn till att man håller på att åka ur riksdagen och vill fiska stödröster från Jimmie Åkesson. Vem vet? Jag kanske borde avsluta med att tacka även Patrik Karlson för hans tid i riksdagen, med tanke på Liberalernas opinionssiffror. Men vi får väl se hur det går.

Anf. 99 Patrik Karlson (L)

Herr talman! Det är ju kul att humor fortfarande existerar i kammaren; till och med jag kan uppskatta ett sådant inlägg!

Jag kan också börja med att tacka ledamoten för frågan. Jag vill säga att ordvalet familjesplittring visserligen låter retoriskt effektivt, men det är helt missvisande. Det låter som att den här regeringens syfte vore att skilja människor åt för att man tycker att det är roligt, men det är ju inte sant!

Hela syftet med det här är att familjeåterförening ska ske under villkor som ger familjer och deras barn en faktisk chans att leva stabilt, tryggt och integrerat i det här landet. Det är en avgörande skillnad. Vi känner till resultatet av det Miljöpartiet förespråkar här i talarstolen. Vi har sett konsekvenserna, och det är ingen vacker syn. Då säger Miljöpartiet: Vi vill ha mer av det där!

Jag tycker helt ärligt att det är lite verklighetsfrånvänt. Återigen: Är det bra att försvara att familjer återförenas i trångboddhet och att barn växer upp i hushåll utan egen försörjning eller inte har svenska över huvud taget i sitt hem? Vi vet ju att konsekvenserna blir katastrofala, och då säger Miljöpartiet: Det där vill vi ha mer av!

Ett familjeliv som byggs i fattigdom – medvetet orkestrerat av Miljöpartiet, verkar det som – i osäkerhet och med långvarigt beroende är skört. Vi känner till det. Barn påverkas, och relationer pressas. Kvinnors frihet begränsas också i oerhört stor mån, men det verkar Miljöpartiet fullkomligt strunta i. Dessutom urholkas tilliten till samhället, och Miljöpartiet säger återigen: Det där vill vi ha mer av!

Miljöpartiets problem är att man i grunden fortfarande tänker att fler undantag och amnestier alltid är lösningen, medan skarpare krav som får lite ordning och reda på detta är förskräckligt.

Vår erfarenhet de senaste decennierna visar dock på något helt annat, och det är därför vi har lagt om migrationspolitiken under den här mandatperioden.

Anf. 100 Annika Hirvonen (MP)

Herr talman! Vi debatterar nu en proposition som heter Skärpta villkor för anhöriginvandring. Det är en proposition som kommer att leda till att det i flera fall blir omöjligt för människor som har flytt krig att alls återförenas med sina barn.

Man inför helt orimliga lönekrav för familjer som vill återförenas. Enligt den presentation som regeringen själv hade på sin pressträff måste en förälder ha en lön på över 52 000 kronor före skatt för att kunna återförenas med sin partner och sina två barn – 52 000 kronor! Det är en lön som ligger långt över vad de flesta svenska familjer försörjer sig på.

Herr talman! Inte nog med att man höjer dessa krav bortom rimlighetens gränser. Man inför också en väntetid. Utöver den tid du redan måste vänta på att få ditt asylbeslut och den tid du måste vänta för att få beslut om att dina små barn ska få komma till dig i Sverige lägger man på två extra år. Det är två år av att uppfostra, trösta och hålla om dina barn genom kramar på Zoom, hjärtsymboler och tummar upp.

Det är något särskilt grymt över en politik som agerar för att splittra små barn och deras föräldrar på det sättet. Man motiverar detta med att det skulle förbättra integrationen, men det håller inte några remissinstanser med om. I stället påpekar remissinstans efter remissinstans att det snarare försämrar integrationen.

Om detta vittnar också många människor som redan i dag har drabbats av konsekvenserna av dagens lägre försörjningskrav. En förälder beskriver det så här: När jag väntade på beslut om familjeåterförening var min hälsa mycket dålig på grund av stress och ångest. Jag kunde inte koncentrera mig på att lära mig svenska, uppnå mina mål eller integreras i samhället. Nu är mina barn här, och vi har ett fint umgänge med andra familjer. Jag undervisar i skolan, och mina barn går i skola och förskola. De pratar flytande svenska. Jag är stolt över dem.

Man kan ju föreställa sig detta själv. Tänk dig att dina barn befinner sig i ett flyktingläger. Ni separerades under en kaotisk flykt, och du lyckades ta dig i säkerhet. Nu ska du lära dig ett nytt språk, men hur lätt är det att sova om nätterna när oron mal: Hur ska mina barn ha det i morgon? Får de den mat de behöver? Är de trygga i flyktinglägret? Hur blir det med deras möjlighet att utbilda sig?

I Sverige är kraven höga för att man över huvud taget ska få återförenas. Tre barn får inte dela sovrum, och som jag nämnde är det höga krav på inkomst. Det räcker inte att du har denna inkomst, utan du ska visa att du troligen har den också under en tid framåt. I praktiken krävs alltså fast anställning och bostad i ett land med extremt långa bostadsköer och 100 000 fler arbetslösa än när Tidöregeringen tillträdde.

Människor som får leva tillsammans med sin familj integreras snabbare än ensamstående vuxna. Det vet vi också från forskningen, så motiveringen att detta skulle vara bra för integrationen är nog inte helt sann. Jag tror att sanningen egentligen är att man i detta strävar efter att göra livet så jävligt som möjligt för dem som flyr till Sverige så att ingen annan ska vilja fly hit. Det handlar om så lite mänskliga rättigheter som möjligt för flyktingar och för deras barn. Miniminivå är enligt regeringen ett egenvärde.

Herr talman! Detta är oanständigt. Ett land som stred för att barnkonventionen alls skulle skrivas och som gjort barnkonventionen till lag sviker dessa barn å det grövsta. Inte nog med att det ska bli svårare att få återförenas. Det mest cyniska i regeringens förslag är kanske att en familj som en gång fått återförenas åter kan slitas isär om en förälder blir arbetslös eller om det föds en lillebror. Då skjuter ju kraven på inkomst i höjden, och du kan dessutom behöva hitta en större lägenhet – och det fort! Lyckas du inte får inte hela familjen vara kvar på grund av den nya regeln om att försörjningskraven också ska gälla vid omprövning.

Tidöpartiernas ledamöter tyckte att vi var drastiska när vi påpekade att det här ju leder till att en kvinna som blir gravid ställs inför valet att göra abort eller drabbas av utvisning, men det är exakt det som kvinnor kommer att ställas inför med de här nya reglerna.

Vi måste varna för de orimliga konsekvenserna av regeringens lagförslag på samma sätt som vi en gång, 2023, varnade för en våg av tonårsutvisningar om regeringen gick vidare med att ta bort den regel om särskilt ömmande omständigheter som vi i Miljöpartiet införde 2021. Vi införde den just för att undvika orimliga utvisningar av ungdomar som vuxit upp i Sverige, blivit 18 år och inte hunnit få permanent uppehållstillstånd.

Då lyssnade man inte på oss. Man lyssnade inte heller på oss när vi tog upp hur orimligt det vore att avskaffa möjligheten till spårbyte och samtidigt alla rättigheter för de 4 700 människor som redan levde här via spårbyte.

Nu ser vi Ebba Busch och andra förfäras när konsekvenserna av detta blir verklighet och föräldrar får besked om att deras åtta månader gamla bebis har fått ett utvisningsbeslut medan föräldrarna har rätt att vara kvar. Vi såg också hur förfärade många politiker blev när tonårsutvisningarna väckte ramaskri i deras egna partier. Politiker som inte brydde sig när vi varnade för konsekvenserna började bry sig när pressen blev för stor.

Herr talman! Jag hoppas att vi stoppar de här familjesplittringsreglerna vid morgondagens omröstning. Oppositionen är enad om att de här kraven inte ska tillämpas när man söker förlängning för en familj som redan lever ihop i Sverige, eftersom det leder till att en familj kan splittras.

Det leder också till att alla familjer hela tiden kommer att känna en oro: Vad ska hända? Vad händer om min arbetsgivare säger upp mig? Vad händer om jag säger nej till försök att utnyttja mig? Man blir beroende av sin arbetsgivare och tvingas leva med den oron ända tills familjemedlemmarna blir svenska medborgare. Det kan handla om tio år.

Oppositionen är dock enad: Vi ska inte ha något försörjningskrav för familjer som söker förlängning när de redan bor här. Vi ska inte heller ha den tvååriga väntetiden. Och det räcker att två riksdagsledamöter som inte valdes in för oppositionspartierna ställer sig bakom våra reservationer för att vi ska stoppa dessa familjesplittrande regler.

Herr talman! Regeringen lade till slut fram ett förslag som de säger stoppar tonårsutvisningarna, och i någon mån kanske det är sant. Man säger nämligen att ungdomarna utvisas först efter att de fyllt 21, då de inte längre är tonåringar. Men många utvisas redan innan dess, trots den här lagändringen. Ett exempel är Bader, som inte alls omfattas av regeringens så kallade stopp för tonårsutvisningar.

Det här är inte en riktig lösning. Även om jag är väldigt stolt och glad över att regeringen pressades att göra någonting kan vi inte nöja oss med en lagstiftning som fortfarande kommer att leda till att unga vuxna som har Sverige som sitt hemland och vars familj får stanna här ska utvisas ensamma till Iran och andra länder som de inte längre har en relation till.

De ungdomar som har utvisats från Sverige på grund av dessa regler, som regeringen aktivt har beslutat om, behöver få en möjlighet att komma hem igen. Jag har fortfarande inte fått beskedet från någon politiker i Tidöpartierna att de håller med mig om det. Men Darya och Donya, Nardine, Bader och de andra borde få komma tillbaka, och så fort vi vinner valet kommer vi att se till att få på plats en riktig lösning som stoppar dessa orimliga utvisningar.

Herr talman! Vi har många gemensamma reservationer i det här betänkandet, och detta är viktiga frågor. Jag vill därför yrka bifall både till reservation 11 och reservation 15.

Den sistnämnda handlar just om vad som behöver göras när Tidöpartierna förlorar valet. Vi måste ta ett helhetsgrepp om migrationspolitiken. Det hafsverk som de har ställt till med under dessa år har fått enormt förödande konsekvenser. Det är inte rättssäkert, och det är inte sammanhållet.

Vi behöver en human migrationspolitik där vi står upp för mänskliga rättigheter, asylrätten och barnkonventionen och ser till att stoppa dessa orimliga utvisningar som splittrar familjer, sliter kollegor från äldreboenden och sjukhus och helt enkelt splittrar hela vårt samhälle.

Anf. 101 Ludvig Aspling (SD)

Herr talman! I reservation 4, som handlar om att avslå en ny regel om att försörjningskravet ska gälla även vid förlängning av uppehållstillstånd, skriver Annika Hirvonen så här: ”Familjer som är etablerade ska inte dras isär bara för att en förälder blir av med jobbet, får cancer eller vidareutbildar sig.”

Försörjningskravet är framåtsyftande. Man tittar alltså på vilka inkomster en person kommer att ha framåt. En person som vidareutbildar sig har ju kvar sin anställning. Personen kanske tjänar mindre under en period, men det spelar ingen roll eftersom man tittar på lönen enligt avtalet och avtalet är kvar.

Tvärtemot vad Annika Hirvonen säger har en person som vidareutbildar sig en starkare ställning än vad han skulle ha haft tidigare eftersom det är en stark indikation på att företaget vill ha personen kvar som anställd. Vidareutbildar du dig har du alltså större chans att klara försörjningskravet än om du inte gör det.

Vad gäller personer som blir sjuka står det på sidan 87 i propositionen: ”Arbetsrelaterad ersättning som lämnas tillfälligt under pågående anställning bör däremot jämställas med lön. Det kan t.ex. handla om sjukpenning eller föräldrapenning.”

Min inledande fråga är därför: Är Annika Hirvonen säker på att hon tittade igenom vad som står i propositionen innan hon skrev sin reservation? Det som står i reservationen stämmer nämligen inte.

Anf. 102 Annika Hirvonen (MP)

Herr talman! Jag hoppas verkligen att Migrationsverket kommer att göra den generösa tolkning vad gäller utbildning som Ludvig Aspling redogör för. Jag ska se till att skicka länken till det här anförandet till dem, för det vore ju mycket bra om personer som väljer att vidareutbilda sig och under ett par år har en lägre inkomst inte förlorade sin familj. Det hade varit det rimliga. Det framgår dock inte tydligt av propositionen att det är huvudregeln.

Vad gäller sjukpenning är det ju så att den bara är en andel av din lön. Låt säga att du har två barn och en make som du försörjer. Då behöver du ha en lön före skatt på 52 000, och det får du inte med sjukpenning. Problemet är alltså att den inkomsten, även om den räknas in, är så låg att delar av din familj inte får vara kvar hos dig.

Vi vet också redan i dag vilka enorma problem som just många som får cancer drabbas av – och att det handlar om fattigdom. Det är en fattigdom som många redan i dag drabbas av. För en person med en familj som har kommit som anhöriginvandrare innebär sjukdomen inte bara oro för fattigdom utan också oro för att familjen splittras.

Vi tycker att det här är helt inhumant. Om regeringen hade velat förhindra detta skulle man ha ett generellt undantag som säger att försörjningskravet inte gäller om en person blir sjuk och att personens barn, man eller fru inte kommer att utvisas om personen inte kan arbeta. Det hade varit det hederliga, om det nu är detta man menar.

Anf. 103 Ludvig Aspling (SD)

Herr talman! Det är ju helt uppenbart att Annika Hirvonen inte har en aning om vad som står i propositionen, till exempel när det gäller vilken lön som krävs. Det är inte så att en person behöver ha en lön på 50 000 kronor. Vid ett förlängningstillfälle finns det ju två personer i hushållet, och det är hushållets inkomster som behöver uppgå till så mycket – inte den ena partens inkomst. Man behöver inte vara matematiker för att förstå att det förändrar situationen ganska rejält. Det är inte alla som tjänar 50 000 kronor, men för två personer är det betydligt rimligare. Det är ganska uppenbart att Annika Hirvonen hade missat det här när hon skrev sitt anförande.

Vad gäller sjukförsäkringen invände Annika Hirvonen att det borde stå i propositionen om det var så man hade tänkt. I mitt inledande anförande påpekade jag att det faktiskt står i propositionen, på sidan 87. Annika Hirvonen har dock inte läst propositionen, så hon har ingen aning om vad som står där.

När det gäller splittring av familjen är det sant att den situation som Annika Hirvonen flaggade för kan uppstå – man kan behöva lämna Sverige. Det är dock inte vi som splittrar någon familj. Familjen får åka hem tillsammans – vi kommer inte att hålla fast någon i Sverige. Det är helt frivilligt att bo här; Sverige är inget fängelse.

Sist men inte minst vill jag säga något angående de farhågor som Annika Hirvonen gav uttryck för vad gäller personer som blir sjuka eller vidareutbildar sig. Har inte Annika Hirvonen tänkt på att den här situationen kan uppstå redan i dag? Vi har ju ett försörjningskrav, och det är fullt möjligt att lämna in en ansökan. Sedan ska den behandlas, och det blir lite handläggning som ibland tar ganska lång tid. Man kan ju bli sjuk eller vidareutbilda sig under handläggningstiden.

Jag tittade i Rättsbanken för att se om det finns ett enda fall från någon migrationsdomstol där det sägs att man inte har rätt till familjeåterförening på grund av att man vidareutbildar sig eller har blivit sjuk. Annika Hirvonen undrade över detta, men det finns inga sådana fall.

Kan Annika Hirvonen peka på ett enda rättsfall där den situation som hon flaggar för i reservationen har uppstått i verkligheten?

Anf. 104 Annika Hirvonen (MP)

Herr talman! Det som händer är ju att människor fattar beslutet att inte utbilda sig. Jag har träffat människor som har tackat nej till en plats på läkarutbildningen för att i stället ta jobb som städare på grund av det migrationsregelverk som riksdagen har beslutat om. Det är ju detta som händer – man väljer bort att vidareutbilda sig för att i stället uppfylla olika typer av lönekrav för permanent uppehållstillstånd, när det fanns, eller familjeåterförening.

Även om det står i propositionen att sjukpenning räknas in menar jag att problemet är att sjukpenningen kan bli så låg att familjer splittras. Det leder till att den som drabbas av till exempel cancer behöver vara orolig inte bara för sin hälsa och för huruvida man har råd att betala räkningarna utan också för att barnen kan utvisas från Sverige.

Regeringen har dessutom tagit bort rätten till föräldrapenning för invandrare. Låt oss till exempel tänka oss att någon återförenas med sin fru och sina två barn och att det handlar om en person som behöver vara föräldraledig. Ersättningarna blir då inte tillräckligt höga. Det är dessutom inte alla som har den rätten, eftersom de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna inte längre gäller alla som är bosatta i Sverige.

Om man hade velat att alla som drabbas av cancer ska ha rätt att fortsätta leva med sin familj hade man i propositionen lämnat utrymme för ett generellt undantag från försörjningskravet vid sjukdom. Det har man inte gjort, och det är ett jättestort problem.

Anf. 105 Migrationsminister Johan Forssell (M)

Herr talman, åhörare och ledamöter! För fyra år sedan tog den här regeringen över en migrationspolitik som präglades av oreda och utanförskap. Bakgrunden till det var ett asylmottagande som under alldeles för många år hade legat på en alldeles för hög nivå. Från Sveriges sida tog vi återkommande ett mycket större ansvar än vad vi hade behövt göra. Det var ett ansvar som inte stod i proportion till vår folkmängd eller, för den delen, till vår förmåga att lyckas med integrationen av människor som kommer till vårt land.

Sveriges regler var långt generösare än andra länders. Detta skapade stora integrationsproblem och väldigt höga kostnader. Det skapade också en lång rad problem med integrationen. Alldeles för många barn växte upp i familjer där mamma och pappa inte gick till jobbet, där man inte lärde sig det svenska språket och där man inte upplevde att man var en del av Sverige. Det sistnämnda handlar om mycket mer än bara geografi – det handlar också om en gemenskap.

Det skapades ett vi-och-dom-samhälle, herr talman. Detta blev följden av den kravlösa migrationspolitiken och alla vackra ord som användes för att argumentera för den.

Det här var dock inte de enda problemen. Det fördes en integrationspolitik där man inte tog viktiga och svåra frågor på allvar. Egentligen är det väl märkligt, herr talman, att det är först 2026 som man måste tala svenska för att bli medborgare i vårt land.

Under många år lade vi förslag på bordet, men de röstades ned av partierna till vänster. Personer som begick allvarliga brott i Sverige och som inte var svenska medborgare fick ändå stanna. De kunde fortsätta att begå brott, skapa brottsoffer och förstöra människors liv. Trots alla ord om att det skulle bli förändring, år ut och år in, fick grovt kriminella personer närmast en fristad i vårt land.

Det här var den situation som vi ärvde för fyra år sedan. Det handlade om utanförskap, problem med kriminalitet och ibland till och med klanvälde. Det var också därför vi i valet för fyra år sedan fick ett väldigt tydligt uppdrag av svenska folket att städa bort de här problemen och återta kontrollen över den migrationspolitik som hade lett Sverige rakt in i en återvändsgränd.

Fyra år senare har Sverige den lägsta asylrelaterade invandringen på 40 år. Vi har lagt om politiken, och vi har gjort det av en enda anledning. Anledningen är att Sverige ska få en möjlighet att lyckas med integrationen av alla de människor som har kommit hit de senaste åren. Vi ska inte blunda för de enorma problem som faktiskt finns i vårt land, till exempel alla barn som växer upp i utanförskap och inte ser sina föräldrar gå och arbeta.

Man kan göra väldigt mycket för att integrationen ska fungera bättre. Jag vill tillstå att detta är komplicerat, herr talman, men en sak är jag helt övertygad om: Det finns ingen integrationspolitik i världen som klarar av en återgång till den gamla migrationspolitik med vilken vi i Sverige år ut och år in tog emot massvis med människor utan en tanke på hur det skulle bli när de kom till vårt land. Det var en rent ut sagt oansvarig politik.

Sverige beskrevs för några år sedan i internationella medier som ett varnande skräckexempel. Jag tappade nästan räkningen på antalet artiklar som skrevs om landet där människor inte ens hade tak över huvudet och där skjutningar på gator och torg inträffade nästan varje dag. Så såg det ut i Sverige för bara några år sedan; det kan vara bra att påminna sig om det ibland.

I dag kommer samma journalister till Sverige och skriver helt andra artiklar. De frågar hur det är möjligt att Sverige, som följer alla internationella konventioner, har lyckats minska asylinvandringen så kraftigt för att ta tag i de stora integrationsproblem som den förra regeringen verkade vara helt ointresserad av att hantera. Det är faktiskt en remarkabel förändring som har skett.

Preskriptionsreglerna har förändrats. Det lönar sig inte längre att gå under jord och bli en del av skuggsamhället. Man kan inte längre söka asyl på nytt efter bara fyra år, utan nu måste man lämna Sverige om man får avslag på sin ansökan för att preskriptionstiden ska börja löpa.

Efter fyra år med borgerlig regering får Sverige nu det tuffaste regelverket för brottsutvisningar i hela Norden. Vi har ändrat lagen så att brottsutvisade med verkställighetshinder inte längre blir bidragsförsörjda. Så såg det faktiskt ut. Tidigare fick brottslingar som inte åkte hem bidrag, och då var det kanske inte så konstigt att de inte ville åka hem. Denna tidigare ordning var minst sagt stötande både för brottsoffren och för skattebetalarna.

Vi har flyttat fokus från flyktingmottagande till högkvalificerad arbetskraftsinvandring. När vi tillträdde var den genomsnittliga handläggningstiden för ett arbetstillstånd för denna grupp över 100 dagar. Nu är vi nere på under 20 dagar.

Detta är några få men ändå betydelsefulla exempel på vad som har gjorts denna mandatperiod. Men vi är givetvis inte klara, för då hade jag inte stått här i dag i denna debatt.

Fru talman! När dessa förändringar har gått igenom är det stora städjobbet i migrationspolitiken klart. Nu har vi bättre möjligheter än tidigare att lyckas med integrationen av alla människor som har kommit till Sverige de senaste tio åren.

Låt mig bara säga det självklara: De allra flesta människor som kommer till Sverige vill arbeta och göra rätt för sig, och de begår inga brott. De blir minst lika provocerade som alla andra när personer begår brott men inte blir utvisade. Väldigt många gör allt rätt i dag. De arbetar i välfärden och i svenska företag eller startar företag i en lång rad branscher.

Med detta sagt går det inte att blunda för att utanförskapsproblemen fortfarande finns. Om man inte ser att vi i dag har 180 utanförskapsområden i vårt fantastiska land och 700 000 människor, varav många barn, som lever i detta utanförskap är man mer än vällovligt naiv. Då rekommenderar jag att man lämnar kammaren och ser hur verkligheten faktiskt ser ut. Den är inte alltid vacker, och vi har ett ansvar att förändra den.

Fru talman! Anhöriginvandringen har under många år varit väldigt hög. Över en halv miljon människor har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning de senaste tio åren. Detta har tillåtits att ske på villkor som inte värnar livschanser eller möjligheter för den som faktiskt kommer till Sverige som anhörig. Det borde inte kännas rätt och riktigt för någon att leende välkomna människor till Sverige rakt in i ett livslångt utanförskap, utan det borde ligga i allas intresse att ställa viktiga krav för att detta ska fungera och att säga att i Sverige finns fantastiska möjligheter för den som arbetar och anstränger sig men att ingen annan kommer att göra jobbet åt en. Man har ett eget ansvar att efter bästa förmåga vara med och bidra och arbeta.

Det är precis detta propositionen handlar om. Det är ett viktigt led i arbetet mot utanförskap och för att se till att villkoren för denna typ av anhöriginvandring är rimlig, uppmuntra människor att arbeta och göra rätt för sig och undvika att notan får betalas av barn som växer upp i utanförskap, av skattebetalare i form av högre skatter och av småföretag i form av högre arbetsgivaravgifter. Någon måste nämligen betala. Det finns inga dolda sedelpressar som kan skapa miljard på miljard, utan någon måste faktiskt betala.

Fru talman! De nya regler riksdagen har att ta ställning till har som utgångspunkt att inte vara mer generösa än vad som följer av EU-rätten och Sveriges övriga internationella åtaganden. Precis som har påpekats här föreslås en väntetid på två år för anhöriginvandring, vilket ska vara huvudregeln. Syftet är bland annat att personer som vill ta sin familj till Sverige ska ha mer tid på sig att etablera sig och bli en del av vårt land. Liknande regler finns redan runt om i Europa, till exempel i vårt östra grannland Finland. Detta ska gälla personer med tidsbegränsat uppehållstillstånd. Medborgare kommer inte att omfattas av samma regler eftersom de inte behöver uppehållstillstånd. Alternativt skyddsbehövande omfattas medan vissa flyktingar undantas.

Vi föreslår också att försörjningskravet ska omfatta fler fall än i dag, och det ska också prövas återkommande i samband med förlängning av uppehållstillstånd. Skälet till det är att personer som kommer till Sverige och vill ta sina anhöriga till vårt land, vilket givetvis är en fullt rimlig önskan, också ska kunna försörja dessa personer. Det ska finnas en bostad av tillräcklig storlek, det ska finnas en fast punkt i tillvaron och det ska finnas en inkomst – både för integrationens skull och för att skattebetalarna inte ska behöva ta notan. Alla hårt arbetande människor i vårt land ska veta att deras pengar går till rätt saker, inte till att betala för ökat utanförskap och högre bidrag.

Det finns också förslag om att utöka möjligheten att neka uppehållstillstånd. Det ska regelmässigt tas hänsyn till om det finns risk för familjemedlemmar att utsättas för våld eller andra kränkningar om uppehållstillstånd beviljas. Man ska också kunna ta hänsyn till både vandel och skötsamhet.

Fru talman! Vi kan med denna debatt summera en intensiv och reforminriktad mandatperiod. Det tror jag att alla kan hålla med om. Som jag inledde med att säga ärvde regeringen en svår situation där det i migrationspolitiken under en lång rad år hade låtit som att det fanns väldigt enkla svar på väldigt komplicerade frågor och där stora samhällsproblem, till exempel integrationsproblem, regelmässigt hade sopats under mattan.

Nu säger samma partier som en gång ledde oss in i flyktingkrisen att Sverige ska återgå till precis den politik som ledde oss in i just denna kris. I inte mindre än sex gemensamma reservationer gör oppositionen gemensam sak. Låt mig gratulera Vänsterpartiet och Miljöpartiet till detta, för det är uppenbart att det är ni som håller i taktpinnen här och att Socialdemokraterna följer efter. Det ser vi svart på vitt i betänkandet.

Det jag tycker är allvarligt, fru talman, är att minnet hos vissa partier verkar fruktansvärt kort. Ibland låter det som att flyktingkrisen för 10 år sedan var för 100 år sedan. Men när 80 000 personer nyligen stormade en gräns på bara ett enda dygn ställdes frågan om risken har ökat för att det ska bli en ny kris. Ja, självklart har risken ökat. Annars skulle detta inte ha skett och nästan 100 personer dött under ett enda dygn.

Jag tycker att det är viktigt att lära sig av gamla misstag, och trots alla fantastiska ansträngningar som har gjorts och trots att så många människor som har invandrat till Sverige arbetar och gör rätt för sig och är en uppskattad del av vårt land går det inte att blunda för att vi som sagt har 180 utanförskapsområden och 700 000 människor i utanförskap. Är detta då verkligen ett bra tillfälle att återgå till den i mångt och mycket kravlösa politik som var en bidragande faktor till just detta utanförskap? Det är väl det denna debatt handlar om.

Med en sådan politik kommer det att vara väldigt svårt att lyckas med integrationen. Det kommer dessutom att göra att Sverige återigen blir ett mer attraktivt land för asylinvandring. Det är uppenbart så. Denna läxa lärde sig Sverige under flyktingkrisen för tio år sedan. Var det en slump att det kom 250 000 asylsökande till Sverige under två år medan det kom bara en bråkdel så många till våra nordiska grannländer? Nej, det var ingen slump utan en konsekvens av ett regelverk.

Den här politiken beskrivs ibland som human. Men det finns inget humant i att skapa stora integrationsproblem. Det finns inget humant i att se utanförskapet växa fram – det är snarare tvärtom.

Jag vänder mig nu till dig som tittar och lyssnar på debatten. Du som jobbar, har du verkligen råd med en återgång till den gamla politiken? Någon måste ju betala för utanförskapet. Har du verkligen råd med de höjda skatter på arbete och företagande som kommer att bli konsekvensen om bandet backas tillbaka till den gamla migrationspolitiken?

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att vi i stället håller kursen och inte återvänder till den politik som skapade problemen. Den har prövats förut, och den har misslyckats förut.

Det finns ingenting som talar för att den skulle fungera bättre den här gången, utan vi ska hålla fast vid vår arbetslinje. Vi ska hålla fast vid en låg asylinvandring så att vi kan lyckas med integrationen. Vi ska hålla fast vid att det är viktigt att till exempel lära sig lite svenska om man ska bli medborgare i vårt fantastiska land. Vi ska hålla fast vid att den som kommer till Sverige och begår brott och inte är medborgare själv har valt bort att vara en del av vår gemenskap. Då ska man bli utvisad.

Det här är viktigt. Det är så vi håller ihop Sverige. Det är så vi tar vårt land framåt.

(Applåder)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag noterar att migrationsministern använde mer än 50 procent utöver den tid som migrationsministern anmält.)

Anf. 106 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag får börja med att inleda med att konstatera att ministern inte höll sig till vare sig tiden eller sanningen här.

Jag uppskattar att se ministern här i talarstolen, men det är klart att jag hade uppskattat om vi kunde konstatera att alla är med på att vi inte ska tillbaka till 2015/16. Det är alla med på.

Vi uppskattar att det har blivit hårdare tag mot kriminella och att folk som begår brott utvisas. Det har vi varit med på, och vi är med i kampen mot skuggsamhället etcetera. Det finns gott om bevis för det eftersom vi har röstat för majoriteten av regeringens förslag. Det som vi inte har röstat för är det som är dåligt.

Jag tror inte, som ministern var inne på, att någon har uppfattat att den här regeringen leende välkomnar människor. Tvärtom skrattar de när människor utvisas. Det är en annan politik.

Låt oss prata om integrationen. Under den här regeringen har vi fått över 100 000 fler arbetslösa, men ni i regeringen vägrar att lyssna på våra förslag om att skapa fler jobb och göra det lättare att anställa.

I skolan har vi rekord i utslagning. Aldrig förr i svensk historia har så många barn lämnat skolan utan att klara den. Det är Tidöpolitiken.

Låt oss prata om språket. Ni säger nej till våra förslag om krav på intensiv svenska i skolan och att sfi ska övergå till jobbsvenska så att man har fokus på jobb och lär sig språket. Det säger ni nej till.

Vi anser allihop att utanförskap ska bekämpas och att ansvar ska uppmuntras. Människor ska ta ansvar för sig själva och försörja sin egen familj, men dagens debatt handlar om något annat. Man höjer kraven kraftigt, och man säger: Även framgent riskerar du eller din familj att utvisas för att du får barn.

Det är inte att öka integrationen eller att skapa en vettig politik. Det är bara vansinne.

Låt oss ha hårda krav, och låt oss se till att det blir tydligt för den som kommer hit att man ska bidra till Sverige. Men låt oss få en vettig och klok politik – inte det här.

Anf. 107 Migrationsminister Johan Forssell (M)

Fru talman! Problemet med Centerpartiets politik är att det som Niels Paarup-Petersen säger inte hänger ihop med vad han gör, eller vad Centerpartiet gör, för den delen. Det är två helt olika saker. Jag vet inte hur många talarstolar man kan stå i samtidigt eller hur många stolar man kan sitta på. Här finns 349 platser, och ibland känns det som att Centerpartiet intar alla positioner samtidigt.

Vi ska ha en stram migrationspolitik, säger Centerpartiet, men vi ska samtidigt sexdubbla kvotflyktingarna.

Att det finns alltför många människor i arbetslöshet kan jag hålla med om. Samtidigt bygger Centerpartiets hela regeringsplan på att man ska ge inflytande till socialdemokrater, miljöpartister och kanske vänsterpartister. Det är uppenbart med de siffror vi har i dag. Vänsterpartiet, som Centerpartiet har skrivit ihop sig med i kammaren här i dag, tror inte ens på marknadsekonomi.

Det är så det ser ut. På punkt efter punkt hänger det som Centerpartiet säger i kammaren inte ihop med det man gör. Men en sak vet jag, och det är att Centerpartiet var högst ansvarigt för den situation som jag var med och fick städa upp för fyra år sedan.

Vi kan till exempel ta den fullständigt rättsosäkra gymnasielagen, som inte bara var en utan två stycken. Lagen skapade mycket problem och utanförskap. Många människor – många experter – varnade för den, men ändå valde Centerpartiet att framhärda med den.

Jag tänker aldrig mer återvända till den politiken – det varnar jag för. Centerpartiet, som jag ibland håller med, har landat väldigt långt till vänster i just migrationsfrågor. De partier som Centerpartiet skriver ihop sig med här i kammaren vill ju faktiskt tillbaka till den gamla politiken. Vi har till och med fått höra här i kammaren att det inte ens var någon kris 2015. Om det är den typen av partier som Niels Paarup-Petersen vill ge inflytande till kommer det att bli nya kriser.

(Applåder)

Anf. 108 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Vi tar gärna alla platserna i riksdagen. Det vore fint, men så ser det inte ut att bli.

Vi skulle gärna ge inflytande i politiken till er i Moderaterna framgent, men ni håller på att bli för små för att kunna skapa ett regeringsunderlag med stöd av andra än SD. Det blir svårt, och det blir ännu svårare framgent.

Ja, vi har fått städa upp. Vi har allihop fått städa upp efter 2015/16. Vi har gjort det med Socialdemokraterna, och vi har gjort det med Moderaterna. Men Ulf Kristersson och Johan Forssell var ju med i alliansregeringen, som genomförde den politik som ledde dit. Det var inte jag. Lite självinsikt måste man ha till att börja med, för det är efter sig själv som Forssell har fått städa upp. Det bör han såklart göra – det är en bra princip. Men då bör man inte skylla på andra samtidigt.

Forssell slår sig hårt för bröstet – det har aldrig funnits en nöjdare migrationsminister. Som jag sa är det bra att det blir enklare att utvisa kriminella och att kraven i integrationspolitiken har höjts. Men han slår sig också hårt för bröstet när det kommer till tonårsutvisningar, kompetensutvisningar och nu födelseutvisningar. Det är anmärkningsvärt, för det är dåliga grejer.

Regeringen har gjort bra grejer, och den har gjort dåliga grejer. Vi har röstat för de grejer som varit bra, och vi har röstat emot de grejer som varit dåliga. Svårare än så behöver politik inte vara. Moderaternas problem är att de är beroende av ett parti som kräver att de röstar för dåliga grejer.

Moderaterna har röstat emot en massa saker som de gick till val på att genomföra. De sa att vi skulle ta emot fler hbtqi-flyktingar och kvinnor. De har gjort motsatsen. Kristdemokraterna gick till val på fler kvotflyktingar, och L gick till val på 5 000 kvotflyktingar, om man nu ska prata om dem – det som vi också har sagt att vi ska hålla fast vid. Sedan kan man ha olika syn på det, men vi håller i alla fall fast vid vad vi står för.

Någon måste ju betala för regeringens migrationspolitik. Någon måste betala för att busschauffören blivit utvisad och inte finns där längre, så att man måste hitta ett annat sätt att ta sig till jobbet. Vi betalar utbildning för personer som sedan blir utvisade. Vi förlorar tiotals miljarder i skatteintäkter på grund av regeringens politik, enligt Svenskt Näringsliv.

Det är dags att lära sig av gamla misstag och börja lyssna på Centerpartiet. Vi för en klok migrationspolitik.

Anf. 109 Migrationsminister Johan Forssell (M)

Fru talman! Som sagt: Centerpartiet sitter på alla stolar samtidigt. Ena dagen ska man ha en stram migrationspolitik, och andra dagen ska man sexdubbla kvotflyktingarna. Å ena sidan ska man ha skärpta krav, men å andra sidan röstar man nej till kraven när de kommer till riksdagen. Å ena sidan har vi lärt oss av gamla misstag, men å andra sidan ska vi återgå till den politik som i mångt och mycket skapat problem.

Det här blir bara ett sammelsurium. Jag har sett förut var det slutar: Det slutade i fullständigt rättsosäkra gymnasielagar. Det var Centerpartiets stora bidrag till migrationspolitiken, för tusentals personer utan asylskäl.

Det här är inte enkelt. Det finns alltid människor bakom siffrorna. Jag tillstår det. Det är därför det är så viktigt att man sköter de här sakerna, att det finns tydliga och klara regler och att det finns en migrationspolitik som är välordnad, där domstolar fattar besluten.

Min erfarenhet är att Centerpartiet inte är så mycket att hålla i handen när det börjar blåsa och blir svårt. Då blir det alltid den typen av speciallösningar. Man gör ett litet undantag här och ett litet undantag där, och sedan har man den typen av lapptäcken.

När man staplade alla förändringarna på varandra blev resultatet inte särskilt bra. Det blev inte bra för människor, utan jag skulle säga att det blev ett ganska inhumant och totalt rättsosäkert regelverk. Det skapade också en situation där väldigt många människor utan asylskäl sökte sig till Sverige. Det var facit efter de år som Centerpartiet var med och styrde vårt land.

Det här för med sig integrationsproblem, men det är också kostsamt. De partier som Centerpartiet har skrivit ihop sig med i dag gör ingen hemlighet av att de vill mångdubbla asylinvandringen. Detta kommer att skapa enorma kostnader, och någon måste betala för det. Då finns bara två sätt: Antingen är det personer i välfärden eller annan viktig verksamhet som ska tas bort, eller också är det höjda skatter för människor som arbetar och höjda skatter och arbetsgivaravgifter för företag.

Jag får fortfarande inget svar från Centerpartiet. Vad är beskedet? Men det kanske kommer fler tillfällen framöver. Jag hoppas det.

Anf. 110 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Med de lagförslag som regeringen nu lägger fram kommer vi om några år att hamna i en situation där en familj som fått återförenas i Sverige efter att ha splittrats, till exempel i samband med krig, riskerar att dras isär för att en förälder blir arbetslös eller blir oplanerat gravid och lönen inte automatiskt höjs med tusentals kronor eller för att det föds ett tredje barn och det bara finns ett barnrum.

Den här familjesplittringspolitiken kommer att leda till inhumana och orimliga konsekvenser. Abort eller utvisning? Det blir en riktig fråga som kvinnor kommer att behöva ställa sig på grund av den lag som regeringen nu lägger fram förslag om.

Vi i Miljöpartiet och resten av oppositionen har samlat oss för att säga nej till att familjer som redan lever i Sverige ska kunna slitas isär om någon förlorar jobbet eller får sänkt inkomst på grund av sjukdom eller får ett till barn. Försörjningskraven ska inte tillämpas i de här förlängningssituationerna.

Johan Forssell har när det gäller förslagen om tonårsutvisningar visat att han är beredd att ibland backa. Det har han gjort när den politik han har genomfört har lett till orimliga, familjesplittrande tonårsutvisningar. Är Johan Forssell beredd att backa också när det handlar om att skilja små barn från deras föräldrar?

Anf. 111 Migrationsminister Johan Forssell (M)

Fru talman! För Annika Hirvonen och Miljöpartiet är allting som inte är fri invandring och allting som inte innebär fri tillgång till hela den svenska välfärden, från dag ett, grymt och inhumant. Det är Miljöpartiets politik.

Men bakom de orden, Annika Hirvonen, finns en verklighet. Den verkligheten handlar i dag om 700 000 människor i utanförskap och om 180 utanförskapsområden i vårt fantastiska land. Det är barn som inte ser mamma och pappa gå till jobbet och som inte lär sig svenska. Det är ett viochdom-samhälle som håller på att få fäste på ett sätt som vi inte vill.

Alla krav är för Miljöpartiet grymma. Det finns nog inte ett enda krav i migrationspolitiken som jag inte har fått höra är grymt och inhumant. Men det är så här, Annika Hirvonen: Det är inte att ställa krav som är det grymma. Ibland är det frånvaron av krav som skapar väldigt grymma situationer. Det skapar utanförskap. Det skapar väldigt stort mänskligt lidande.

Det är viktigt, tycker jag, att det finns krav. Om man kommer till Sverige ska man arbeta och göra rätt för sig. Det är, ärligt talat, alldeles självklart för de allra flesta. Kommer man till vårt land ska man vara med och bidra – för att man har ett ansvar att göra det men också för att hela Sverige tjänar på det. Men någon sådan politik finns inte i Miljöpartiets förslag. Det finns inga krav över huvud taget. Det låter ibland som att alla ska kunna komma till Sverige dag ett, men det skulle skapa väldigt stora integrationsproblem. Det skulle skapa höjda skatter för alla människor som går och arbetar, för småföretag och för tillväxtbolag.

Vi har prövat den politiken förut. Det slutade inte särskilt bra. Det slutade i ett väldigt stort utanförskap. Ser Annika Hirvonen inte ens de här problemen? Det undrar jag.

(Applåder)

Anf. 112 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Nu talade jag inte om fri invandring. Jag talar aldrig om fri invandring eftersom det inte är vår politik. Nu talade jag om det här förslaget. Familjer som har fått återförenas i Sverige men som sedan drabbas av arbetslöshet eller föder fler barn kommer med det här nya förslaget att splittras. Delar av familjen kommer att dras isär.

Johan Forssell använder själv ordet grymt. Jag håller nog med om att det är väldigt grymt att ha en politik som innebär att om en förälder får cancer och inte längre kan arbeta och ha den höga inkomst den har haft behöver delar av familjen lämna landet. Jag tycker nog att det är en särskild sorts grymhet att en person ska drabbas på det sättet på grund av sjukdom. Jag tycker också att det är en särskild sorts grymhet att acceptera att en kvinna som råkar bli gravid ställs inför valet att göra abort eller att bli utvisad om hon är anhöriginvandrare och familjens inkomst inte kan öka med ungefär 9 000 kronor i samband med att barnet föds.

Det är förstås en billig poäng att förenkla debatten genom att påstå att några vill ha fri invandring och att alla andra vill ha någonting rimligt. Då kommer man undan att prata om de riktiga konsekvenserna av de faktiska förslag som ligger på bordet. Men det är inte att ta ansvar för den politik som man bedriver.

Jag tycker att Johan Forssell i stället skulle kunna förklara varför han tycker att det här är en rimlig politik och varför han tycker att det är rätt att en förälder som blir arbetslös kan straffas med att delar av familjen skickas härifrån.

Anf. 113 Migrationsminister Johan Forssell (M)

Fru talman! Jag tror inte att jag är den enda här inne som tycker att det är en vämjelig retorik som Miljöpartiet kör med i de här svåra frågorna. Det är verkligen under all kritik, men det är också ett mönster. Jag beklagar det. I en tid där vi redan har stora problem med hat och polarisering väljer Miljöpartiet att använda talartiden här till att spä på det – med rena felaktigheter, till och med.

Annika Hirvonen har väl läst propositionen? Där står det om undantag och olika regler för om man till exempel hamnar i sjukdom. Det finns ju där. Varför nämner inte Miljöpartiet det? Jag vet att detta ger enkla poäng. Det blir säkert bra i sociala medier på någon platta, men det är inget bra sätt att föra debatten på. Det är otroligt billigt, tycker jag. Jag tycker inte att det hör till en seriös debatt.

Miljöpartiet kanske inte säger sig vilja ha fri invandring – jag förstår det. Men på punkt efter punkt efter punkt vill Miljöpartiet ta bort alla regler i fråga om detta.

Ta försörjningskravet för anhöriginvandring, som vi diskuterar här i dag! Miljöpartiet vill återgå till att ha betydligt lägre krav än i dag. Man ska kunna bli medborgare utan att kunna ett enda ord svenska. Det finns personer som begår allvarliga brott, men vi ska inte sänka gränsen för brottsutvisningar i Sverige. Vad blir följden av detta? Vi vet det, för vi har prövat den politiken förut. Det skapar en väldigt hög asylinvandring. Det skapar stora integrationsproblem. Det skapar väldigt inhumana situationer där tusentals barn växer upp i familjer där mamma och pappa inte går och arbetar och där man inte lär sig svenska språket.

Vi har prövat den politiken. Den har misslyckats förut. Jag kan bara beklaga att den här politiken nu också verkar vara hela det rödgröna regeringsalternativets gemensamma politik och att man också verkar ha övertygat Socialdemokraterna om detta. Det är en skadlig politik. Priset kommer människor att få betala i form av större integrationsproblem, större utanförskap och högre skatter. Det kan inte vara framtiden för Sverige.

(Applåder)

Anf. 114 Tony Haddou (V)

Fru talman! Jag hörde i replikskiftet migrationsministern tala om att man ska arbeta och göra rätt för sig och så vidare. Det håller vi med om. Men detta gjorde exempelvis spårbytarna, men de och deras barn fick utvisningsbeslut. En åtta månader gammal bebis fick utvisningsbeslut. Tonåringarna gjorde allting rätt och riktigt, och de fick ändå utvisningsbeslut. Det här hänger alltså inte riktigt ihop.

Detta får mig att tänka på det som jag var inne på i mitt anförande. För två veckor sedan skickades 19-åriga Bader, som kom till Sverige när han var 12, ensam till Syrien. Tidigare har vi kunnat läsa om Donya och Darya som utvisades till Iran, Nardine som utvisades till Egypten och Diya och Kani som ska skickas till Irak. Varje vecka nya fall.

I januari uppmärksammades tonårsutvisningarna i Sverige. Johan Forssell sa att han skulle fixa det. Sedan drog Johan Forssell detta i långbänk under hela våren, inte för att hantera tonårsutvisningarna utan som krishantering för regeringen, som sa att man skulle stoppa tonårsutvisningarna. Ministrar gick ut med det. Simona Mohamsson satt i TV4 och sa: Vi har stoppat tonårsutvisningarna. En vecka senare sitter Nardine på flyget och utvisas till Egypten. Kvar är hennes föräldrar.

Varför stoppar inte migrationsministern tonårsutvisningarna i den här propositionen som utlovat? I stället skjuter ni fram åldern från 18 till 21 år. Sedan riskerar man ändå att utvisas. Varför drog ni detta i långbänk och använde tonåringarna i er krishantering i stället för att stoppa tonårsutvisningarna?

Anf. 115 Migrationsminister Johan Forssell (M)

Fru talman! Den situation som Tony Haddou beskriver har ju en historia. Jag tror att Tony Haddou känner till den. Tony Haddou har suttit i riksdagen i många år och vet att det här är lagstiftning som trädde i kraft 2016 och sedan 2021.

Jag önskar såklart att det hade hanterats tidigare. Det hade varit mycket bättre. Jag noterar också att Vänsterpartiets intresse för den här frågan har varit väldigt selektivt. Det var egentligen först när medierna började skriva som jag fick frågor om det – annars inga interpellationer eller frågor.

Jag tror att det stör Vänsterpartiet väldigt mycket att det är en moderat migrationsminister som fixar till det här. Man har haft så många andra möjligheter tidigare men inte brytt sig, utan man verkar ha varit helt ointresserad av frågan. Nu tar vi fram en lösning för den här gruppen, och jag är övertygad om att det kommer att bli väldigt bra.

Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Vänsterpartiet som tillsammans med Miljöpartiet nu har ledartröjan på den rödgröna sidan och har lyckats få med sig Socialdemokraterna på en återgång till den tidigare ansvarslösa migrationspolitiken som mångdubblade asylinvandringen och skapade så stora integrationsproblem i vårt land.

Jag vill ställa en fråga till Tony Haddou, nu när Sverige äntligen börjar få näsan över vattenytan igen och det finns en möjlighet att lyckas hantera integrationsproblemen. Vi gör förändringar så att man ska kunna svenska för att bli medborgare. Man ska arbeta och göra rätt för sig, och om man vill ta anhöriga till Sverige ska det finnas en försörjning och en trygg punkt i landet. Om man missköter sig och begår brott ska man bli utvisad. Varför röstar Vänsterpartiet på punkt efter punkt nej till de här reformerna?

Det är inte jag, fru talman, som för en extrem politik. Det är partierna på den rödgröna sidan, kanske allra tydligast symboliserat av Vänsterpartiet som med klinisk precision vill tillbaka till hur politiken var för tio år sedan. Det fungerade inte då. Varför skulle den politiken fungera bättre i dag, och varför är det så viktigt för Tony Haddou att vrida tiden tillbaka till innan flyktingkrisen?

Anf. 116 Tony Haddou (V)

Fru talman! Jag ser verkligen att Johan Forssell vill undvika frågan om just tonårsutvisningarna. Han höll ett anförande i över tolv minuter men ville inte prata om tonårsutvisningarna som han lovat skulle hanteras och lösas ut i den här propositionen. Han har inte velat prata om den här frågan över huvud taget. Däremot använde han de här tonåringarna under ett halvår i Moderaternas egen krishantering. Jag tycker faktiskt att det är en skam.

I replikskiftet drar han nu historien i stället för att svara på frågorna. Jag känner mycket väl till historien; jag har ju anmält Johan Forssell för att han ljög om 2016 och omröstningen kring detta då. Han sa att alla partier hade röstat för detta, vilket var en direkt lögn, och nu får konstitutionsutskottet granska detta. Att man skulle stoppa tonårsutvisningarna var också en lögn. Den här krishanteringen ser inte särskilt snygg ut för Moderaterna nu när man inte har stoppat tonårsutvisningarna. Vi får reportage där unga slits från sina föräldrar och skickas till länder som de många gånger inte ens har någon anknytning till.

Johan Forssell säger att jag är selektiv i det här och att vi inte skulle ha pratat någonting om tonårsutvisningarna. Men när Moderaterna till och med ville växla upp utvisningarna 2023 och ta bort särskilt ömmande omständigheter varnade vi ju för vad som skulle hända. Vi sa ju detta innan tonårsutvisningarna. Det är självklart att ministern ska ha kritik för att inte ha hanterat detta utan använt tonåringar i partiets krishantering i stället.

Nu är vi i en situation där man inte har löst ut frågan över huvud taget. Den här regeringen har inte visat något annat än en oförmåga att stoppa tonårsutvisningarna.