Minoritetsfrågor
Betänkande 2025/26:KU22
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut
Ärendet är klart för beslut
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Utskottets förslag
Nej till motioner om minoritetsfrågor (KU22)
Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen säger nej till 63 förslag i motioner om minoritetsfrågor från den allmänna motionstiden 2025.
Förslagen handlar bland annat om urfolksstatus för tornedalingar, kväner och lantalaiset, samisk rätt till mark och vatten, judiskt liv i Sverige, romsk inkludering, sanningskommission för sverigefinnar, olika insatser för att stärka och synliggöra de nationella minoriteterna, tillsyn och uppföljning av minoritetspolitiken samt älvdalskans ställning.
Utskottet hänvisar bland annat till att det redan pågår arbete inom de områden som förslagen gäller.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på samtliga motionsyrkanden.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner från ledamöterna
- Motion 2025/26:1333 av Runar Filper (SD) Älvdalska som ett nationellt minoritetsspråk
- Motion 2025/26:1449 av Johan Büser (S) Stärkt arbete för nationella minoriteters rättigheter
- Motion 2025/26:1618 av Jan Riise m.fl. (MP) Politik för sverigefinnar
- Motion 2025/26:169 av Jamal El-Haj (-) Arabiskans betydelse i världen och Sverige
- Motion 2025/26:171 av Nadja Awad m.fl. (V) Politik för äldres rättigheter och välmående
- Motion 2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) En politik för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken
- Motion 2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) En politik för urfolket samer
- Motion 2025/26:3036 av Malin Höglund (M) Älvdalska som ett eget språk
- Motion 2025/26:3126 av Cecilia Engström (KD) Tornedalingar som urfolk
- Motion 2025/26:3423 av Jan Riise m.fl. (MP) Judiskt liv i Sverige
- Motion 2025/26:3424 av Jan Riise m.fl. (MP) Politik för urfolket samerna
- Motion 2025/26:343 av Nima Gholam Ali Pour (SD) Åtgärder för att motverka den muslimska antisemitismen
- Motion 2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) Politik för Sveriges nationella minoriteter
- Motion 2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) Politik för romer
- Motion 2025/26:3437 av Jan Riise m.fl. (MP) Politik för tornedalingar, kväner och lantalaiset
- Motion 2025/26:3459 av Björn Wiechel m.fl. (S) Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
- Motion 2025/26:3489 av Joar Forssell (L) Skydd för den judiska minoriteten
- Motion 2025/26:3509 av Daniel Helldén m.fl. (MP) Feminism, fred och frihet - ett rättvist bistånd för en säkrare och mer resilient värld
- Motion 2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) Demokrati och konstitutionella frågor
- Motion 2025/26:3721 av Jennie Nilsson m.fl. (S) Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
- Motion 2025/26:3775 av Amanda Lind m.fl. (MP) Kultur och bildning
- Motion 2025/26:472 av Carita Boulwén (SD) Teckenspråk
- Motion 2025/26:688 av Malin Danielsson (L) Sanningskommission för sverigefinnar
Beredning, Genomförd
Justering: 2026-01-29
Trycklov: 2026-01-30
Betänkande 2025/26:KU22
Alla beredningar i utskottet
Nej till motioner om minoritetsfrågor (KU22)
Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen säger nej till 63 förslag i motioner om minoritetsfrågor från den allmänna motionstiden 2025.
Förslagen handlar bland annat om urfolksstatus för tornedalingar, kväner och lantalaiset, samisk rätt till mark och vatten, judiskt liv i Sverige, romsk inkludering, sanningskommission för sverigefinnar, olika insatser för att stärka och synliggöra de nationella minoriteterna, tillsyn och uppföljning av minoritetspolitiken samt älvdalskans ställning.
Utskottet hänvisar bland annat till att det redan pågår arbete inom de områden som förslagen gäller.
Förslagspunkter
1. Ratificering av ILO:s konvention nr 169
Utskottets förslag:
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 1,
2025/26:3424 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 1 och
2025/26:3509 av Daniel Helldén m.fl. (MP) yrkande 28.
- Reservation 1 (V)
- Reservation 2 (MP)
2. Genomförandet av FN:s urfolksdeklaration
Utskottets förslag:
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 2.
- Reservation 3 (V)
3. Urfolksstatus
Utskottets förslag:
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 18,
2025/26:3126 av Cecilia Engström (KD) och
2025/26:3437 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 1.
- Reservation 4 (V, MP)
4. Sametinget
Utskottets förslag:
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkandena 4 och 5.
- Reservation 5 (V)
5. Samisk rätt till mark och vatten
Utskottets förslag:
2025/26:3424 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 2, 3 och 5.
- Reservation 6 (MP)
6. Konsultation vid gruvprojekt
Utskottets förslag:
2025/26:3424 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 4.
- Reservation 7 (MP)
7. Utvärdering av konsultationslagen
Utskottets förslag:
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 3.
- Reservation 8 (V)
8. Judiskt liv i Sverige
Utskottets förslag:
2025/26:343 av Nima Gholam Ali Pour (SD) yrkandena 1-3,
2025/26:3423 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 1-4,
2025/26:3459 av Björn Wiechel m.fl. (S) yrkandena 25 och 26 samt
2025/26:3489 av Joar Forssell (L).
- Reservation 9 (S)
- Reservation 10 (MP)
9. Romsk inkludering
Utskottets förslag:
2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 1 och 3.
- Reservation 11 (MP)
10. Sanningskommission om romernas situation
Utskottets förslag:
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 14 och
2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 2.
- Reservation 12 (V)
- Reservation 13 (MP)
11. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset
Utskottets förslag:
2025/26:3437 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 6 och
2025/26:3721 av Jennie Nilsson m.fl. (S) yrkande 24.
- Reservation 14 (S)
- Reservation 15 (MP)
12. Sanningskommission för sverigefinnar
Utskottets förslag:
2025/26:688 av Malin Danielsson (L) och
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 20.
- Reservation 16 (V)
13. Informationscentrum om nationella minoriteter
Utskottets förslag:
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 5 och
2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 8.
- Reservation 17 (V, MP)
14. Nationellt centrum för romska frågor
Utskottets förslag:
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 16 och
2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 5.
- Reservation 18 (V, MP)
15. Övriga insatser för att stärka och synliggöra de nationella minoriteterna
Utskottets förslag:
2025/26:1618 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 1,
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 10 och 15,
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 8,
2025/26:3423 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 5 och 6,
2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 6, 9, 10 och 13,
2025/26:3437 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 2 och
2025/26:3459 av Björn Wiechel m.fl. (S) yrkande 21.
- Reservation 19 (S)
- Reservation 20 (V)
- Reservation 21 (MP)
16. Tillsyn och uppföljning av minoritetspolitiken
Utskottets förslag:
2025/26:171 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkande 24,
2025/26:1449 av Johan Büser (S),
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 6,
2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 12 och
2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 4.
- Reservation 22 (V)
- Reservation 23 (MP)
17. En samisk språklag
Utskottets förslag:
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 6.
- Reservation 24 (V)
18. Älvdalskans ställning
Utskottets förslag:
2025/26:1333 av Runar Filper (SD),
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 21,
2025/26:3036 av Malin Höglund (M),
2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) yrkande 31,
2025/26:3721 av Jennie Nilsson m.fl. (S) yrkande 27 och
2025/26:3775 av Amanda Lind m.fl. (MP) yrkande 23.
- Reservation 25 (S, V, C, MP)
19. Teckenspråk som minoritetsspråk
Utskottets förslag:
2025/26:472 av Carita Boulwén (SD) yrkande 1 och
2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) yrkande 30.
- Reservation 26 (C)
20. Arabiska som minoritetsspråk
Utskottets förslag:
2025/26:169 av Jamal El-Haj (-) yrkande 1.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2026-02-04
Debatt om förslag 2025/26:KU22
Webb-tv: Minoritetsfrågor
Dokument från debatten
- Onsdag den 4 februari 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:68
- Protokoll 2025/26:68 Onsdagen den 4 februariProtokoll 2025/26:68 Minoritetsfrågor
- Onsdag den 4 februari 2026Talarlista 2025/26:20260204
Protokoll från debatten
Anf. 110 Michael Rubbestad (SD)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
Sverige har fem erkända nationella minoriteter. Det är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Därtill har vi fem nationella minoritetsspråk: jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Det är levande kulturer, språk och identiteter som har vuxit fram under mycket lång tid och utgör en viktig del av Sveriges historiska och kulturella fundament. Deras särställning vilar på djupa rötter, dokumenterad historisk närvaro och ett ansvar från statens sida att värna kulturer och språk som annars riskerar att gå förlorade.
Ett tillgängligt kulturarv är avgörande för identitet både på individuell nivå och på samhällsnivå. Rätten till språk, kultur och identitet är grundläggande i en demokrati, oavsett om man tillhör majoritetsbefolkningen eller en nationell minoritet.
Samtidigt är det viktigt att understryka individens frihet. Ingen ska tvingas in i en kollektiv identitet, och ingen ska ifrågasättas för att man identifierar sig både med minoritetskultur och majoritetskultur eller med endast den ena. Just därför behöver vi tänka mer långsiktigt kring hur minoriteternas kulturarv kan tillgängliggöras och bevaras utan att politisera eller låsa fast människor i kategorier.
Samerna erhöll status som urfolk 1977. Utredningen som föregick detta hade dock inte till uppgift att utreda om det kunde finnas andra grupper som uppfyller kriterierna för att anses vara ett urfolk. Utredningen konstaterade bland annat att ”samerna utgör en ursprunglig befolkning som torde vara lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening.”
Svenska Tornedalingars Riksförbund har flera gånger tillskrivit regeringen med önskemål om att utreda huruvida även tornedalingar, kväner och lantalaiset uppfyller kraven för att anses vara ett urfolk. En utredning avfärdades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Vi i Sverigedemokraterna vill se en bred utredning för att se över om det kan finnas andra grupper i Sverige som likt samerna uppfyller kraven för att anses utgöra urfolk.
Fru talman! Språket är ofta nyckeln till en kulturs överlevnad. I dag finns så kallade förvaltningsområden för finska, samiska och meänkieli, vilket ger särskilda rättigheter inom exempelvis förskola, äldreomsorg och myndighetskontakt. Jag bor själv i en kommun som utgör ett finskt förvaltningsområde. När jag ringer till kommunens kontaktcenter kan jag trycka på knappval 1 i min telefon om jag vill prata med någon på finska. Men utanför de här områdena är tillgången till minoritetsspråk inom välfärden ofta mycket begränsad. Det innebär i praktiken att en människas rätt till sitt språk blir beroende av var i landet hon bor, vilket inte är rimligt. Vi behöver helt enkelt utreda alternativa sätt att möjliggöra användning av minoritetsspråk inom välfärdssektorn, även utanför dagens förvaltningsområden, men inte genom tvång utan genom flexibla och praktiska lösningar.
Populärkultur och medier spelar i dag en avgörande roll för språkens synlighet. När en stor internationell produktion som Disneys Frost 2 dubbas till nordsamiska och tillgängliggörs över hela världen visar det vilken potential som finns. Inom strömmande medier erbjuds redan i dag undertexter på ett stort antal språk. Att inkludera även våra minoritetsspråk skulle kunna bidra till språkbevarande och ökat intresse bland yngre generationer. Möjligheterna att underlätta sådana satsningar bör utredas. Sveriges Television, som är statligt finansierat, bör också ges i uppdrag att i större utsträckning erbjuda undertexter på minoritetsspråk i produktioner där det redan i dag finns svenska eller engelska undertexter.
Jag vill också särskilt beröra den judiska minoritetens situation. Antisemitismen i Sverige har ökat kraftigt, inte minst efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Judar i Sverige vittnar om hot, hat och en vardag där det blir allt svårare att leva öppet som jude. I synnerhet i Malmö har detta fått mycket konkreta konsekvenser. När människor lämnar sina hem av rädsla har samhället misslyckats. Det är därför avgörande att staten fortsätter och förstärker arbetet för att trygga och underlätta judiskt liv i hela Sverige.
Avslutningsvis vill jag nämna två språkfrågor som ofta hamnar i skymundan.
Svenskt teckenspråk är ett fullvärdigt språk med egen grammatik och en lång historia i Sverige. Det är många människors första språk. Trots det saknar teckenspråk det skydd som minoritetslagen ger, vilket bör ändras.
Även älvdalskan förtjänar att uppmärksammas. Det är ett språk med anor ända från järnåldern som enligt språkforskare tydligt skiljer sig från svenskan. Enligt språkforskare och Europarådets expertkommitté och ministerråd är älvdalskan att betrakta som ett eget språk och inte en formell dialekt. Även den amerikanska lingvistorganisationen SIL klassade älvdalskan som ett eget språk redan 2016. Intresset växer, inte minst bland unga, men även här behövs åtgärder för att säkerställa att språket inte går förlorat. Givet det faktum att älvdalskan är att betrakta som ett eget språk som både talas i dag och har urgamla anor menar Sverigedemokraterna att vi borde utreda möjligheten att erkänna älvdalskan som ett minoritetsspråk för att säkra språkets fortlevnad även inför kommande generationer.
Anf. 111 Jessica Wetterling (V)
Fru talman! Tack till ledamoten för anförandet! Jag instämmer i mycket av det, men det gör mig också lite frågande.
Om det nu är så att Sverigedemokraterna håller med S, V, MP och C och vill utreda älvdalskans status, varför har man då inte anslutit sig till reservation 25 om att göra just det? Då skulle ju den här riksdagen kunna fatta beslut om ett tillkännagivande om älvdalskan till regeringen.
Jag lyssnade särskilt noga på det Michael Rubbestad sa i sitt anförande om att man borde utreda frågan om urfolksstatus för minoriteten tornedalingar, lantalaiset och kväner. Jag håller verkligen med. Det är också därför Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet har en reservation om det, reservation nummer 4.
Jag blev lite nyfiken på hur Sverigedemokraterna kommer att rösta när det är votering senare i dag. Kommer ni att ansluta er till de här reservationerna? Det skulle vara fantastiskt. Det verkar finnas bred uppslutning kring detta i riksdagen, särskilt när det gäller älvdalskan. Jag tror att även Kristdemokraterna tycker att det finns skäl att utreda frågan om älvdalskan – i alla fall tyckte man det i opposition. Jag tycker att det är väldigt välkommet, så jag vill gärna tacka för anförandet.
Vi är ju ganska trevliga i det här utskottet när vi tar replik på varandra, men jag blev väldigt nyfiken på hur det kommer sig att Sverigedemokraterna inte har ställt sig bakom de reservationer som säger precis det som ledamoten säger i talarstolen att han vill göra. Det är ju bara att rösta för de reservationer, nummer 4 och nummer 25, som redan finns i betänkandet.
Anf. 112 Michael Rubbestad (SD)
Fru talman! Tack, ledamoten Jessica Wetterling, för frågan! Det är lite ovanligt med ett replikskifte i konstitutionsutskottet, men jag tycker att det är lite roligt.
De här frågorna är båda två frågor som Sverigedemokraterna har drivit ganska länge och varit ganska tydliga med. De har funnits med i våra kommittémotioner ganska länge.
Reservation 25 om älvdalskan, den gemensamma från den samlade oppositionen, vet jag har funnits med tidigare. Däremot är jag osäker på om reservation 4 är ny eller inte.
Det här är en fråga som vi tycker är viktig. Jag vet att det finns andra partier på vår sida som också tycker att den är viktig – bland annat Kristdemokraterna, som har brunnit ganska mycket för den här frågan. Det är en fråga som vi diskuterar inom det regeringssamarbete som finns. Jag har fått till mig att det här är en fråga som man anser är viktig och avser att jobba vidare med, så i någon mening är den frågan redan på gång.
Således finns det ingen anledning att ställa sig bakom en specifik reservation, som kanske låser in sig i hur en utredning bör se ut eller vara formulerad. Såvitt jag förstår finns det redan ett pågående arbete, och det är jag ganska nöjd med som det ser ut i dag.
Anf. 113 Jessica Wetterling (V)
Fru talman! Det är lite ny information. Men det vore ju fantastiskt ifall Kulturdepartementet skulle börja jobba med de här frågorna, för därifrån kommer det en proposition och en skrivelse detta riksdagsår. Det är ganska tråkigt att det inte kommer mer, skulle jag säga.
Ansvarig minister har också, i alla fall vad det verkar, gjort det till sin grej att göra sig ovän med alla som är berörda av hennes ansvarsområden. Men hon är inte här och kan försvara sig.
Det är väl jättepositivt ifall det här är på gång, men jag ställer mig ändå frågande till att man inte stöder de förslag som finns i det här betänkandet. Det kunde ha sänt en ännu tydligare signal om att det finns ett gemensamt och brett stöd i Sveriges riksdag för att regeringen ska rappa på sitt arbete lite grann.
Anf. 114 Michael Rubbestad (SD)
Fru talman! Jag blir glad av att vi är överens. Som jag förstått det och redan har nämnt pågår en dialog, och jag har blivit försäkrad att det här är frågor som man kommer att satsa på.
Nu är det ganska länge sedan jag läste reservation 25, ska jag erkänna. Jag tittade nog på den så sent som förra året. När vi lyfte den för intern diskussion såg vi flera delar i den reservationen som gör att vi tyvärr inte riktigt kan ställa oss bakom den, för det öppnar upp för mycket bredare utredningar än det som vi specifikt vill titta på.
Jag önskar att jag hade tittat igenom reservationen på nytt i år, för då hade jag kunnat ge ett betydligt bättre svar. Jag får faktiskt be om ursäkt för det. Men givet att de här frågorna är på gång får vi väl hoppas att den nuvarande regeringen får nytt förtroende och att vi har en ny regering där också Sverigedemokraterna ingår när den här propositionen väl läggs på bordet. Då hoppas jag att vi kan få en bred enighet över hela kammaren, för i de här frågorna tror jag att vi är överens.
Anf. 115 Mirja Räihä (S)
Fru talman! Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Lagen fyllde 25 år förra året, och detta uppmärksammade riksdagen med ett stort seminarium tillsammans med samtliga grupper.
Konstitutionsutskottets betänkande innehåller många motioner som har till syfte att stärka minoritetspolitiken i Sverige. Samtidigt skiljer sig behoven hos de olika nationella minoriteterna åt. Motionerna handlar om stöd till organisationer och om urfolksstatus, språksatsningar och ytterligare sanningskommissioner.
Jag vill medan jag kommer ihåg det yrka bifall till reservation 14, punkt 11, men vi socialdemokrater ställer oss självklart bakom samtliga reservationer som Socialdemokraterna har i detta ärende.
Under 2025 firades 250 år av judiskt liv i Sverige. Förra veckan uppmärksammade riksdagen Förintelsens minnesdag. Vi tycker att det är bra att regeringen förstärker arbetet med att skydda judiskt liv i Sverige. Denna förstärkning är nödvändig utifrån att antisemitismen både i Europa och i Sverige verkar vara omöjlig att utrota.
Målet för vårt gemensamma uppdrag i konstitutionsutskottet måste vara att antisemitismen inte får frodas och fortsätta växa i vårt land. Den judiska minoriteten är på ett särskilt sätt utsatt för hat och hot från extrema grupper av olika slag. Ett fortsatt arbete för att förstärka säkerheten kring judiska institutioner och för att öka tryggheten för judar i Sverige är nödvändigt. Polisen bör därför få ett särskilt uppdrag att stärka säkerheten kring utsatta arrangemang och institutioner.
I somras var jag i Kungsträdgården på 5 Folk Festival. Den enda grupp som inte var i tältet var den judiska gruppen. Alla andra var där. Anledningen kan vara att man känner sig otrygg och känner att man inte kan vara på plats där alla andra är.
Vi anser att det är bra att hågkomstresorna får fortsätta även i framtiden. De är en viktig del av riksdagens arbete.
Fru talman! Det finns dock ytterligare fyra nationella minoriteter som under mandatperioden faktiskt har fått minskade resurser för att fortsätta med sitt viktiga arbete. Institutet för språk och folkminnen respektive Sametinget har i uppdrag att driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. De nationella språkcentrumen ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk.
Jag tror att jag har sagt detta i varje debatt: Vi har tredje generationens språkdöd i Sverige i dag. Detta behöver åtgärdas.
Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation. Syftet är att de nationella minoritetsspråken ska leva vidare i Sverige.
Vi vill också understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kultur bevaras, utvecklas och förs över till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald.
De språkcentrum som stöds av staten har visat sig vara centrala aktörer i att bevara och utveckla språken och kulturarvet hos dessa minoriteter. Genom att ge språkcentrumen möjlighet att arbeta långsiktigt och stabilt säkerställs att deras värdefulla arbete kan fortsätta.
När det för övrigt gäller språkcentrumen och deras arbete för att revitalisera och bevara minoritetsspråk är detta inte ett projektarbete under några år. Riksrevisionen har kritiserat arbetet med språk och anser att tillfälliga projekt inte är tillräckligt. Regeringen har nu äntligen valt att permanenta medel till språkcentrumen. Vi socialdemokrater tycker förstås att detta är bra, och det är något vi har krävt under hela mandatperioden.
Sanningen är dock att resurserna i budgeten för 2025 har minskat från 38 miljoner till 28 miljoner. De 10 miljoner som fattas skulle man ha kunnat göra mycket med.
Fru talman! En sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset lämnade i slutet av 2023 över sitt slutbetänkande till regeringen. Det är ett gediget arbete som tydligt visar på det tryck som den svenska staten satte på tornedalingar för språklig, religiös och kulturell assimilation. Försvenskningspolitiken innebar att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderades, skambelagdes och osynliggjordes.
Remissvaren skulle komma in i april 2024, vilket också har skett. Väldigt lite har dock beslutats av regeringen om hur arbetet ska tas vidare, och det står fortfarande på regeringens hemsida att man fortsätter att behandla kommissionens förslag.
Konsekvensen har blivit att meänkieli har minskat i användning och inte förts vidare till nästa generation annat än i mycket begränsad utsträckning. I kommissionens slutbetänkande konstateras att staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken och att denna gottgörelse och försoning behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.
Regeringen har gett Forum för levande historia i uppdrag att ta fram en populärversion av sannings- och försoningskommissionens arbete. Det är något vi välkomnar.
Fru talman! Regeringen behöver fortsätta att ta till sig kommissionens förslag och i första hand erkänna de historiska kränkningar som begåtts mot minoriteten men också överväga andra förslag från utredningen. Ett exempel är att utreda urfolksstatus.
Nu har kulturministern varit i Karungi kyrka och sagt att regeringen ska ta ansvar för de kränkningar som har pågått. Vi vet dock varken när eller hur, och det är anledningen till det yrkande som jag har lagt – att de ska ta ansvar. Det blir spännande att se om hela riksdagen nu tycker att det är viktigt att ta ansvar.
Nu pågår arbetet med Sanningskommissionen för det samiska folket. Jag väntar med spänning på resultatet och vilka åtgärder som föreslås till följd av kommissionens arbete.
Konstitutionsutskottet konstaterade när regeringen under våren 2025 lade ned renmarksutredningen att regeringen inte har fullföljt konsultationslagen i dess riktiga bemärkelse. Samtidigt gick regeringen faktiskt ut med att en ny utredning skulle tillsättas, men än så länge har ingenting hänt. Jag tror att samerna förväntar sig att den utredningen kommer på plats.
Konsultationslagen för samråd med samer är viktig och behöver användas på det sätt som beskrivs i förarbetena till lagen. Samråd ska alltså genomföras i god tid innan regeringen fattar beslut, och det ska genomföras i god anda präglad av uppriktighet och ärlighet.
En långsiktig strategi för romsk inkludering löper från 2013 till 2030. Det övergripande målet med strategin är att en rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. Strategin handlar om åtgärder inom områdena styrning och kunskapsuppbyggnad, utbildning, bostad, hälsa, social omsorg och trygghet, kultur och språk samt romers organisering och deltagande i det civila samhället. Nu har MUCF, som är ny uppföljande myndighet, anställt ytterligare handläggare just för att jobba med den romska gruppen, så det finns en stor förhoppning om att det kan bli bättre.
Fru talman! Jag vill slutligen säga något om älvdalskans roll, som konstitutionsutskottet har pratat väldigt länge om. Den behöver utredas. Det är lite synd att en samlad riksdag inte kan fatta beslut om älvdalskans ställning i Sverige. Vi får väl se hur det går när Sverigedemokraterna har fått sin vilja igenom hos regeringen.
Det är därtill viktigt att resursbiblioteken får fortsätta att finnas till för minoritetsspråken. De gör ett fantastiskt arbete med att serva kommuner, skolor och andra institutioner med både bokpaket och litteratur för läsecirklar i hela landet.
Avslutningsvis gäller det samråd även med de andra minoritetsgrupperna. Jag blir lite ledsen när jag får höra från medier att regeringen bara avskriver en utredning om minoritetsspråk utan att förklara varför och utan att samråda med minoritetsgrupperna.
Det har alltså blivit några förbättringar, men mycket mer behöver göras på det här området. Och skärpning, regeringen, när det gäller samråd både med samerna och med övriga minoritetsgrupper!
(Applåder)
I detta anförande instämde Hans Ekström och Peter Hedberg (båda S).
Anf. 116 Susanne Nordström (M)
Fru talman! Jag tänkte förstås prata om minoriteter. I mitt manus finns exakt samma ordalydelse som i Michael Rubbestads anförande när han talade om vilka fem minoriteter som finns i Sverige, så jag hoppar över den delen. I stället säger jag att dessa fem minoriteter är en självklar del av vårt land och vårt gemensamma kulturarv. Deras rättigheter skyddas genom minoritetslagen och internationella konventioner, och tillhörigheten bygger på självidentifikation och frivillighet.
En ansvarsfull minoritetspolitik handlar ytterst om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens trovärdighet. Men den handlar också om långsiktighet, tydliga strukturer och ett statligt ansvar som håller över tid. En fungerande minoritetspolitik förutsätter även stabila myndighetsstrukturer. Därför har Institutet för språk och folkminnens instruktion kompletterats med ett ansvar för språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romani chib. Det stärker arbetet med att fler ska kunna använda, återta och föra vidare sina minoritetsspråk. Det är också ett tydligt svar på Riksrevisionens kritik om tidigare kortsiktighet.
I samma anda flyttas det nationella ansvaret för minoritetspolitiken från Länsstyrelsen i Stockholms län till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Syftet är att stärka efterlevnaden av minoriteternas rättigheter och samla det nationella uppdraget hos en myndighet med tydlig inriktning på delaktighet och civilsamhälle. Regeringen är medveten om den kritik som har framförts och har därför säkerställt erfarenhetsöverföring och fortsatt dialog. Inflytande och samråd är inte ett tillval i minoritetspolitiken; det är en förutsättning.
Jag vill också beröra Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionens arbete visar tydligt hur statens assimileringspolitik fått långtgående konsekvenser, bland annat genom språkförlust och kulturell utarmning. Regeringen erkänner sitt ansvar för dessa kränkningar och de effekter de har fått och fortsätter nu försoningsarbetet i nära dialog med minoriteten. Det handlar om att ta historien på allvar men också om att skapa förutsättningar för framtidstro.
Herr talman! Jag ska även prata om samerna. Samerna är Sveriges urfolk och har i århundraden levt, verkat och burit sin kultur i de områden som i dag utgör vårt land. De är ett folk vars språk, kultur och levnadssätt är en levande del av vårt lands historia och samtid. En modern samepolitik måste förena respekt för samiska rättigheter med förmågan att hantera svåra målkonflikter och komplexa samhällsutmaningar.
Regeringen stärker nu stödet till samisk kultur och samiska språk. Enligt budgetpropositionen för 2026 förstärks bidraget till samisk kultur med 5 miljoner kronor per år under 2026–2028. Det ger Sametinget bättre förutsättningar att själva prioritera insatser för språk, kultur och identitet.
Samtidigt befinner sig Sverige mitt i en nödvändig grön omställning. Som vi alla vet innebär den ökade markanspråk från kanske gruvnäringen, kanske skogsbruket, kanske vindkraften och kanske infrastrukturen. När intressekonflikter uppstår måste de hanteras rättssäkert.
Samernas rätt till renskötsel är skyddad i lag, och tillståndsgivande myndigheter ska göra noggranna avvägningar, ofta med villkor och anpassningsåtgärder. Dialogen har därför blivit allt viktigare. Konsultationsordningen, som infördes 2022, stärker rennäringens möjligheter till inflytande i beslutsprocesser och bidrar till bättre beslut och – förhoppningsvis – ökat förtroende.
Det gäller också att ta ansvar för att öka kunskapen om statens historiska politik gentemot samerna. Sanningskommissionen för det samiska folket har fått förlängd tid och resurser för att slutföra sitt uppdrag. Arbetet är avgörande för att förstå historien, synliggöra övergrepp och bidra till försoning, inte minst eftersom okunskap fortfarande påverkar relationen mellan staten och samerna.
En viktig del av detta ansvar gäller återlämnandet av samiska mänskliga kvarlevor och orättfärdigt införskaffade kulturföremål. Detta är en fråga om värdighet och respekt. Därför har Sametinget tillförts särskilda medel, och Riksantikvarieämbetet har fått ett tydligt uppdrag att stödja rättssäkra och transparenta återlämnandeprocesser.
Herr talman! I vår tid är det särskilt viktigt att kunskapen om Förintelsen inte försvagas utan tvärtom hålls levande och förs vidare. Förintelsen ska ha en särskild plats i vårt kollektiva minne. Att hedra de miljontals människor som mördats är också ett sätt att rusta samhället mot vår tids antisemitism, antiziganism och intolerans. Hatets uttryck förändras. Vi har sett det på nära håll, och det kan aldrig accepteras.
Regeringen har därför förstärkt och permanentat stödet till hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser med 8 miljoner kronor per år från och med 2026. Fler ska få möjlighet att delta, inte minst skolelever. Forum för levande historia spelar här en central roll, både genom resorna och genom det fortsatta arbetet med att utveckla budskapet i kunskapsmaterialet Om detta må ni berätta.
Vi behöver arbeta långsiktigt för att stärka judiskt liv i Sverige och motverka antisemitism. Den judiska kulturen är en värdefull och självklar del av det svenska samhället. Ändå upplever många judar i dag ökad otrygghet. Därför har regeringen antagit en nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism för perioden 2025–2034. Strategin samlar myndigheter, civilsamhälle och akademi i ett gemensamt ansvar, med tydliga uppdrag och resurser. En nationell samordnare har tillsatts för att säkerställa genomförande, uppföljning och resultat.
Sammanfattningsvis, herr talman, bygger regeringens minoritetspolitik på tre grundpelare: respekt för rättigheter, ordning och reda i statens ansvar och långsiktighet i genomförandet. Det är så vi stärker minoriteterna, demokratin och sammanhållningen i Sverige.
(Applåder)
Anf. 117 Jessica Wetterling (V)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 17.
De här frågorna borde vi faktiskt kunna vara överens om i den här kammaren, men som tidigare talare har varit inne på verkar det vara huruvida man sitter i opposition eller i majoritet och regeringsställning som avgör om man tycker att saker ska utredas eller inte och vad som ska erkännas när det gäller våra nationella minoriteter. Jag tycker att det är ganska olyckligt.
Om det nu finns ett väldigt brett stöd i kammaren för att exempelvis erkänna älvdalskan, eller i alla fall utreda älvdalskans status, känns det lite märkligt att samtliga oppositionspartier har en egen reservation medan andra partier står i talarstolen och säger att de vill samma sak – men inte är med på reservationen. Det gäller särskilt när man råkar veta att samma partier motionerade om frågan under den förra mandatperioden, när de var i opposition, och då fick nej från dem som numera har en reservation och tycker att frågan ska utredas. Det blir lite bakvänt.
Så är det ganska ofta i riksdagen, inte bara när det gäller nationella minoriteter. Men man skulle kunna tycka att vissa områden – till exempel detta – lite grann borde stå över det politiska tjafset, som man kanske skulle kunna kalla det.
Precis som tidigare talare har varit inne på är detta ett betänkande som rör alla våra fem nationella minoriteter såväl som urfolket samer. Jag tänker inte rabbla de nationella minoriteterna – jag kan dem absolut, men tidigare talare har redan nämnt dem. Det är väldigt brett, och eftersom Vänsterpartiet har många förslag på detta område kommer jag inte att kunna prata om alla förslag från mitt parti. Av 26 reservationer är 13 undertecknade av mitt parti, så det blir en del.
Det är väl ganska tydligt att mitt parti till skillnad från regeringen har ambitioner på detta område som syftar till att stärka minoriteterna och uppfylla den lagstiftning som redan i dag gäller.
När riksdagen år 2000 beslutade att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter och till den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk var det på riktigt. Det var ett viktigt erkännande av de fem nationella minoriteterna och urfolket samerna. Detta förpliktar. Staten erkände genom det beslutet också att vi har särskilda skyldigheter gentemot våra nationella minoriteter, särskilt när det gäller att skydda och utveckla minoriteternas språk och kultur. Det borde vara ganska uppenbart för alla i kammaren som debatterar detta ärende att den svåra situation som råder för våra minoritetsspråk kräver ordentliga insatser från staten.
Herr talman! Statens assimileringspolitik har historiskt varit oerhört framgångsrik. Förtryck av nationella minoriteter och tvångsassimilering är en väldigt mörk del av Sveriges historia som på många sätt fortfarande är obearbetad och som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på ett diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde också att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna ur majoritetssamhället.
Några av Vänsterpartiets förslag rör sanningskommissioner. Den samiska sanningskommissionens arbete pågår just nu. Sanningskommissionen för tornedalingar, lantalaiset och kväner har avslutat sitt arbete och lämnat sitt betänkande, men det finns fortfarande jättemycket att jobba med. Det finns en rad rekommendationer och åtgärder som behöver tas till vara av regeringen, men det har tyvärr inte hänt så mycket hittills. Jag hoppas att regeringen ökar farten i det arbetet och att man offentligt ber om ursäkt för de övergrepp som skett.
Herr talman! Finsktalande har bott i Sverige sedan 1200-talet. Antalet personer i Sverige med finsk bakgrund uppskattas till cirka 700 000. Detta är den största av våra nationella minoriteter. Precis som andra nationella minoriteter har sverigefinnarna utsatts för rasism, diskriminering och oförrätter.
Sverigefinländarnas delegation är en paraplyorganisation för den sverigefinska minoriteten. Man har uppmanat den svenska staten att genom en sanningskommission erkänna de övergrepp och den assimilering som den sverigefinska minoriteten har utsatts för. I samband med detta ansökte organisationen om pengar till en förstudie, men i mars 2025 avslog regeringen sverigefinländarnas ansökan. Skälet som angavs var att man först ville utvärdera de pågående sannings- och försoningskommissionerna.
Enligt mig och Vänsterpartiet är det en väldigt märklig motivering. Alla minoritetsgrupper har rätt att få upprättelse och ett erkännande från staten, oavsett vad en utvärdering av de pågående processerna kommer fram till. Vi anser därför att en oberoende sanningskommission bör tillsättas.
Herr talman! Tyvärr kan man inte påstå att den här regeringen håller fanan särskilt högt när det gäller de nationella minoriteterna, särskilt inte när det gäller språkfrågan.
Våra nationella språkcentrum ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det långsiktiga målet med dessa åtgärder är att öka användningen av språken, både på individnivå och i samhället i stort, och att främja en fungerande överföring från en generation till nästa, så att språken lever vidare i Sverige och så att man undviker en språkdöd i kommande generationer, som Mirja Räihä var inne på tidigare.
Tyvärr är i stort sett alla våra nationella minoritetsspråk allvarligt hotade, även om det absolut finns gradskillnader. Jag tror inte att det går att nog understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kulturer bevaras, utvecklas och förs vidare till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald, och de språkcentrum som stöds av staten har varit oerhört viktiga och centrala aktörer just när det gäller att bevara och utveckla språken. Därför anser vi i Vänsterpartiet att deras finansiering behöver permanentas, ökas och bli mer stabil.
Självklart kan det här inte fortsätta att vara hotat, herr talman. Målet måste vara att alla som lever i Sverige, oavsett om de tillhör en nationell minoritet eller är av annan härkomst, ska kunna bevara sin kultur och sitt språk och känna sig trygga och inkluderade i ett samhälle där mångfald och skillnader ses som en stärkande rikedom. I dag vittnar i stället alla minoriteter om att de utsatts för rasism på olika sätt.
Herr talman! Jag inser att jag kommer att dra över min anmälda talartid ganska mycket. Jag ber om ursäkt, men så blir det när man har mycket att prata om.
Jag tänker ganska ofta på hur det känns för de personer i vår närhet, som vi möter i vår vardag, som lever i en otrygghet och utsatthet som vi som kanske mer betecknas som majoritetssamhället inte alls upplever på samma sätt.
För bara något år sedan var samerna speciellt inbjudna gäster till Bokmässan i Göteborg. Det brukar ses som särskilt hedersamt att få vara särskild gäst där. Dock arrangerades ett seminarium som handlade om huruvida samer var en privilegierad minoritet eller ett utsatt urfolk. De flesta som deltog i samtalet hade inte ens någon egen erfarenhet av den utsatthet som det innebär att vara en del av en minoritet. Jag tror att detta är någonting som majoritetssamhället har väldigt svårt att relatera till. Därför blir det så beklagligt när man genomför arrangemang på det sättet.
Något särskilt minnesvärt hände när jag i samband med Bokmässan åt middag med en samisk företrädare. När vi skulle skiljas åt vid en spårvagnshållplats i Göteborg – staden som jag älskar och känner mig trygg i – knöt hon sin kappa extra hårt och frågade mig om kolten syntes. Jag blev väldigt frågande. Vi befann oss i en stad som jag tycker är en av de bästa i Sverige – framsidan, ni vet. Hur kunde hon känna oro för att det skulle ske någonting på grund av att hon visade ett attribut som avslöjade vilken minoritet hon tillhörde?
Herr talman! Senast Sverige granskades av FN påstod regeringen att man arbetade aktivt med att ratificera ILO 169. Då, för något år sedan, tyckte jag att det var väldigt intressant och positivt, men det stämmer inte – i så fall hade jag inte behövt ha med reservation 1 i detta betänkande. Jag ska dock inte yrka bifall till den; jag yrkar som sagt bifall till reservation 17.
Det som är mest nedslående är att det framstår som att regeringen ljuger. Man påstod en sak inför FN, men när min kollega Jan Riise ställde en skriftlig fråga om hur det går med att ratificera ILO 169 blev svaret i stället att man inte har något pågående arbete och att man inte heller har någon tidsplan. Det är väl så det är i denna kammare ibland.
Avslutningsvis skulle jag vilja beröra något som skedde förra året. Då firades nämligen 250 år av judiskt liv i Sverige. Det finns en bred samsyn i kammaren om att stärka judiskt liv, och det finns också en utredning som är väldigt välkommen.
Särskilt minnesvärt, kopplat till detta, var när vi i utskottet hade förmånen att besöka synagogan här i Stockholm och träffa judiska företrädare. Det var viktigt, särskilt med tanke på den ökande antisemitismen i samhället.
Det är något som är ganska sjukt i vårt samhälle när man avkrävs ansvar och ställningstagande för något man inte själv rår över. Den kritik som finns mot Israel som stat och dess krigföring ska givetvis riktas mot Israels regering, inte mot svenska judar som lever i Sverige.
Något annat jag tog med mig från mötet med de judiska företrädarna var att det givetvis är viktigt att värna Förintelsens minnesdag och påminna varandra om vad som skedde under Förintelsen men att den judiska minoriteten är så mycket mer än Förintelsen.
Anf. 118 Gudrun Brunegård (KD)
Herr talman! För en vecka sedan högtidlighölls här i riksdagen minnesdagen över Förintelsen. Det var en värdig stund för åminnelsen av några av de mest ohyggliga händelser vi har sett i modern tid.
Piotr Zettinger fördes som tvååring med sin familj till gettot i Warszawa, och han har ännu efter alla år minnesbilder av döda människor på gatorna. När han var fyra år fick han hjälp att fly genom kloakerna ut ur staden till ett nunnekloster. Dit kom flera år senare, jag tror att det var tre år senare, en kvinna som tog med honom till några släktingar. Umbärandena hade dock förändrat henne så mycket att det tog tid för honom att inse att kvinnan var hans mor. Jag tror att alla som var med blev djupt berörda av både hans berättelse och de berättelser Katherine Hauptman och Helena Lindahl återgav om sina respektive morföräldrars upplevelser.
Själv lever jag med starka minnen av konstnärinnan Lotte Lasersteins berättelser. Jag lärde känna henne när jag var 14 år, och vi stod varandra så nära under ett antal år att jag kallade henne min låtsasmormor. Under de somrar jag tillbringade med henne fick jag lära mig mycket om hur den framväxande antisemitismen i Tyskland på 1930-talet påverkade den väl integrerade judiska befolkningen.
Lotte Lasersteins mest berömda verk, Kväll över Potsdam, från 1930, skildrar en grupp allvarsamma vänner på en terrass efter en måltid. De samtalar om vad de sett, hört och läst och hur de skulle tolka det. De hade alla läst Mein Kampf och visste vad som väntade. Men hur skulle de hantera det? Några av dem flydde medan tid var.
Lotte själv fick 1938 en inbjudan att ställa ut sina konstverk i Stockholm och lämnade Tyskland den sista månaden Sveriges gräns var öppen för judar. För att kunna stanna här ingick hon ett skenäktenskap och slapp återvända till Tyskland. Den turen hade inte hennes mor. Hon mördades i Ravensbrück. Lottes syster lyckades hålla sig vid liv i Berlin, men Lotte beskrev henne som ett nervvrak efter kriget. Förutom systern fanns en enda överlevande från Lottes stora släkt, en kusin i Schweiz.
Men det var verkligen inte bara dessa dystra minnen som var samtalsämnen under vår samvaro utan också mycket glädje. Det var berättelser om intressanta människor hon mött, judisk humor, litteratur, traditioner, maträtter och andra kulturella yttringar. Hon lärde mig bland annat att laga ungersk gulasch efter sin mormors recept.
När vi i dag debatterar KU:s betänkande om de nationella minoriteterna är det viktigt att komma ihåg att vårt främsta fokus när det gäller den judiska minoriteten måste vara att stödja judiskt liv i Sverige, inte bara hågkomsten av Förintelsen. Förra året firade vi 250 år av judiskt liv i Sverige. Vid en tillbakablick kan man konstatera att detta har inneburit att även svenskt liv har berikats genom judars bidrag inom konst, vetenskap, handel och politik.
Jag kan inte neka till att jag känner stor oro för hur det kommer att se ut i framtiden. Kommer det att finnas några judar kvar i Sverige om 250 år? Oron är berättigad med tanke på hur antisemitismen breder ut sig inom vissa grupperingar och hur även framträdande företrädare för åtminstone ett parti som finns representerat i Sveriges riksdag kan fara ut med antisemitiska uttalanden och framställningar utan att partiledningen griper in.
Den nuvarande situationen är ohållbar. Allt fler personer av judisk härkomst ifrågasätter på allvar om det finns en framtid och ett liv för dem i vårt land. De känner sig inte trygga och avstår från att visa uttryck för judisk identitet offentligt. En judisk man jag känner beskriver hur han vid skolbesök utsätts för rent antisemitiska uttryck och som enskild svensk jude ställs till svars för hur Israels regering agerar.
Det är stor skillnad på att kritisera Israels regering och dess agerande och på att önska livet ur alla judar som bor i Israel. När judar som bor i Sverige utsätts för hat och trakasserier bara för att de är judar har ytterligare en allvarlig gräns passerats.
Regeringen antog förra våren en nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism. Den syftar till att skapa en struktur för det nationella arbetet mot antisemitism under en tioårsperiod. Tre fokusområden har definierats:
kunskap, utbildning och forskning om judiskt liv
judisk kultur och svensk-judiskt kulturarv
trygghet och öppenhet – arbetet mot antisemitism.
Forum för levande historia har fått ett uppdrag från regeringen att genomföra kunskapshöjande insatser mot antisemitism riktade till lärare och annan personal inom utbildningsväsendet. Alla behöver känna igen antisemitism och veta hur man hanterar den.
Herr talman! Politiken för det samiska folket och de nationella minoriteterna ska stärka deras möjligheter att behålla och utveckla sina etniska, språkliga och religiösa samfundsliv och stödja deras språk så att de hålls levande. Det senare har visat sig vara en utmaning, vilket inte minst en färsk granskning av Riksrevisionen har visat. Det är viktigt att steg nu tas för att möjliggöra att alla de fem nationella minoritetsspråken både kan fortleva och revitaliseras och att lärare och förskollärare utbildas i språken så att de i sin tur kan undervisa barn med samisk, tornedalsfinsk, finsk, romsk eller jiddischtalande bakgrund så att dessa får ett fullödigt språk.
Tidigare talare, inte minst Susanne Nordström, har redogjort väl för regeringens politik på minoritetsområdet, så jag avstår från vidare djupdykningar i denna.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga några ord om älvdalskan. Jag har ju själv i många år drivit frågan om att utreda dess status för att kunna erkänna det som språk, vilket det också finns ett kristdemokratiskt rikstingsbeslut om. Europarådets språkliga råd bedömer älvdalska som ett eget språk, skilt från svenska genom både grammatik, syntax och uttal. Så sent som i förra veckan lades det fram en bacheloruppsats om älvdalska vid det italienska universitetet i Perugia.
Under flera år har man i Älvdalens kommun arbetat för att bevara språket. Med stöd från Allmänna arvsfonden och språkforskare har man undervisat elever på fritiden, finansierat böcker, spel och musikinspelningar och till och med dubbat Pelle Svanslös-filmen till älvdalska.
Ett erkännande av älvdalska som minoritetsspråk skulle dock få omfattande konsekvenser eftersom den svenska lagstiftningen innebär att ett minoritetsspråks talare ska ha tillgång till översättning och tolkning i officiella sammanhang, exempelvis vid kontakter med kommun, region och stat. Det är inget som älvdalingarna kräver eller ens förväntar sig.
Att separera den nuvarande svenska minoritetslagstiftningen och införa det som många länder har – kategorin landsdelsspråk – skulle innebära en väldigt omfattande lagstiftningshistoria. Men även utan ett officiellt erkännande av älvdalskan som språk är det viktigt att stötta revitaliseringen av språket med tanke på det starka och levande intresse som finns bland den yngre generationen i Älvdalen. Det är en kulturhistorisk gärning att stödja detta. Ett strukturerat språkvetenskapligt stöd till revitaliseringen av älvdalska borde kunna förmedlas exempelvis genom Institutet för språk och folkminnen, Isof.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
(Applåder)
Anf. 119 Muharrem Demirok (C)
Herr talman! Jag tror att vi ska se de få minuter med vilka talartiderna har överskridits här som ett bevis för ett stort engagemang. Jag vill tacka de tidigare talarna, och säkert de efterföljande också, för det enorma engagemang som finns i dessa frågor. Det bådar gott för svensk minoritetspolitik. Det är en otrolig ynnest att få lyssna inte bara till det engagemang som finns utan även den enorma kompetens som ledamöterna besitter i dessa frågor.
Med detta sagt, herr talman, vill jag börja med att säga att vi lever i en tid där samtalet om vilka vi är och var vi kommer ifrån har blivit allt viktigare. För många av oss är identiteten inte bara en fråga om vilket pass vi bär i fickan, utan det handlar också om de traditioner, den kultur och det språk som vi bär i hjärtat.
Sveriges nationella minoriteter är en omistlig del av Sverige och vårt gemensamma kulturarv, men deras historia är också en påminnelse om tider då svenska staten inte alltid har stått på mångfaldens sida. Vi bär på en historia av försvenskning, tvång och marginalisering. Därför är minoritetspolitiken inte bara en rad administrativa punkter i ett betänkande, utan det är ett pågående arbete för att läka sår, för att stärka rättigheter och för att säkra att Sverige är ett land där man kan vara både hundra procent svensk och hundra procent bärare av sin minoritetskultur.
Herr talman! I dag ser vi tyvärr att minoriteter i Sverige möter nya och gamla utmaningar. Vi ser hur hat och hot mot judiska men också romska grupper ökar i skuggan av polariseringen. Vi ser hur de samiska rättigheterna prövas. Och vi ser – kanske mest akut – hur minoritetsspråken kämpar för sin överlevnad.
När ett språk tystnar försvinner inte bara ord, utan det är en hel världsbild, ett sätt att förstå historien och en koppling mellan generationer som går förlorade. Centerpartiet tror på ett Sverige som håller samman genom att bejaka olikheter, inte genom att radera dem. Vi tror på individens rätt att äga sin egen historia. Mot denna bakgrund vill jag i dag yrka bifall till Centerpartiets reservation 26.
Herr talman! Jag vill börja med det som flera här har varit inne på, nämligen älvdalskans ställning. Jag måste säga att jag förundras över den stora enighet som finns här utan att det faktiskt lyckas bli en enighet. För dem där ute som lyssnar måste det framstå som rätt udda att vi inte lyckas komma framåt trots att det finns en bred samsyn och stor enighet.
I årtionden har boende i Älvdalen kämpat för att deras språk ska erkännas för vad det faktiskt är: ett eget språk, inte en dialekt. Den som har hört älvdalska vet att det bär på en unik språklig rikedom som skiljer sig markant från standardsvenskan. Internationella lingvister är eniga, och Europarådet har upprepade gånger uppmanat Sverige att ompröva sin hållning.
Men här hemma har vi inte riktigt lyckats komma framåt. Vi gömmer oss bakom gamla definitioner och administrativa hinder. Centerpartiet menar att det nu är hög tid att lyssna på expertisen och framför allt på dem som själva talar älvdalska. Genom att ge älvdalskan status som ett nationellt minoritetsspråk ger vi det de verktyg som behövs för att språket ska kunna leva vidare, i skolan, i det offentliga samtalet och i hemmen. Det handlar om respekt för lokal kultur och om att bevara en unik del av det europeiska språkarvet.
Herr talman! Jag tänkte nu gå över till reservation 26, som rör det svenska teckenspråkets ställning.
I dag befinner sig det svenska teckenspråket i något man kan kalla en juridisk paradox. Det erkänns som ett språk i språklagen, men det omfattas inte av lagen om nationella minoriteter. Det innebär att teckenspråkiga inte har samma lagstadgade rättigheter till service och stöd på sitt modersmål som andra minoriteter har.
För en döv person är teckenspråket inte ett komplement eller ett hjälpmedel, utan det är det första språket. Det är den kulturella identifikationspunkten. Att nekas rätten att fullt ut likställas med de nationella minoriteterna kan sända en signal om att teckenspråkiga personers behov är mindre värda eller mer krångliga att hantera.
Centerpartiet vill se en lagändring där det svenska teckenspråket erkänns som ett nationellt minoritetsspråk. Vi vill säkerställa att rätten till utbildning, kultur och myndighetskontakt på teckenspråk inte bara är en vacker ambition på ett papper utan en juridisk rättighet som går att utkräva. Det handlar om grundläggande tillgänglighet och om allas rätt till delaktighet i demokratin.
Herr talman! Demokrati mäts bäst i hur vi behandlar våra minoriteter. Det handlar om att våga vara en stat som inte bara tolererar olikhet utan som aktivt främjar den.
Genom att erkänna älvdalskan och teckenspråkets ställning visar vi att Sverige är ett land som värdesätter mångfald på riktigt. Vi visar att vi tar vårt ansvar för de internationella konventioner vi har skrivit under, men framför allt visar vi respekt för de människor som varje dag kämpar för att hålla sina språk och sina kulturer levande.
Anf. 120 Mauricio Rojas (L)
Herr talman! För drygt 250 år sedan – i maj 1774 – reste en judisk man från Stralsund till Ystad i syfte att bosätta sig permanent i Sverige. Hans familj och vänner ansåg att det var rena galenskapen att företa en sådan resa.
Carl Grimberg beskrev avfärdsscenen i Svenska folkets underbara öden på följande sätt: ”Men hans trosförvanter tyckte, att han var galen, som vågade sig in i sådana faror. Så länge fartyget, som han reste över med från Stralsund, var i sikte, stodo de på stranden och läste välsignelser över honom.”
Denne äventyrslystne man hette Aaron Isaac och var en skicklig sigillgravör. Det som gjorde hans seglats så vågad var dock inte i första hand att han var jude utan att han inte var beredd att konvertera till den lutherska läran för att få slå sig ned i Sverige.
Det märkliga, och för framtiden betydelsefulla, i denna historia är att Aaron Isaac ändå fick göra just detta år 1775 genom ett banbrytande beslut av kung Gustav III.
Samma år grundade Isaac den judiska församlingen i Stockholm. Nathan Shachar beskrev reaktionerna inför detta på följande sätt i Dagens Nyheter den 5 maj 2025: Nyheten slog ned som en bomb i Stockholm. Isaacs glädje kom av sig. Han skymfades på gatorna och höll sig inomhus. Pressens rapportering var ett vilt hopkok av passioner och fantasier. En dyster framtid, varnade pamfletter och flygblad, väntade nu svenskarna.
Men Aaron Isaac stod fast. Med tiden blev han ansedd, förmögen och inflytelserik. Han fick viktiga uppdrag, bland annat som hovleverantör, och hans son Natanael utnämndes till kungens juvelerare.
Herr talman! Så börjar historien om den judiska minoriteten i vårt land – en historia som rymmer tusentals livsöden och mycket betydelsefulla bidrag till Sveriges utveckling på alla plan. Denna historia har många ljusa sidor, men också mörkare episoder kopplade till de antisemitiska föreställningar som tyvärr har präglat alla kristna samhällen.
I Sverige har antisemitismen inte varit lika framträdande eller våldsam som i många andra europeiska länder, men den har ändå funnits här, som en skamfläck i vår historia.
Stämningarna i slutet av 1930-talet, när den nazistiska förföljelsen hårdnade i Centraleuropa och många judar desperat behövde en fristad, ger oss några sorgliga exempel på detta.
Tage Erlander skriver följande om de judiska flyktingar som sökte sig till vårt land i det första bandet av sina memoarer: Jag har tidigare berättat om vilken besvikelse det var för Gustav Möller att konstatera hur fientlig den övervägande delen av den svenska opinionen var mot tanken att vi skulle ta emot och bereda fristad för flyktingar. Särskilt inom den akademiska världen pågick en våldsam agitation. Jag trodde i det längsta att dessa strömningar gick på ytan och saknade verkligt grepp över akademikerna. Jag fick lära mig annat.
Tage Erlander fortsätter: Men akademikerna var inte ensamma. Vi fick mängder av uttalanden präglade av samma mentalitet. Det kändes förödmjukande. Så känns det fortfarande. Allt detta tilldrog sig före kriget. Sverige var ett fritt land. Vi kunde själva bestämma över hur vi behandlade flyktingarna. Vi hade ingen att skylla på. Vi kunde se oss i spegeln. Det var ingen vacker bild vi mötte. Men det är nyttigt att se hurdana vi är när vi formar våra åsikter utan tryck utifrån.
Det är onekligen hårda ord av Erlander. Men så var det, och vi har en plikt att minnas dessa mörka stunder i vår historia.
Samtidigt finns det, glädjande nog, också många ljusa ögonblick att minnas: mottagandet av de överlevande norska judarna hösten och vintern 1942, räddningen av omkring 8 000 danska judar under de första dagarna av oktober 1943, Raoul Wallenbergs hjältemodiga insatser i Budapest under andra hälften av 1944 samt Folke Bernadottes vita bussar våren 1945.
Herr talman! Tyvärr lever vi i dag i en mörk tid när det gäller den judiska minoritetens liv i Sverige, kanske den mörkaste i dess långa historia. Efter Hamas brutala terrorangrepp på oskyldiga civila i Israel den 7 oktober 2023, den värsta massakern riktad mot judar sedan Förintelsen, har en våg av judehat sköljt över vårt land. Vem kan glömma de jublande bilkaravaner som fyllde Malmös gator den dagen för att fira att drygt 1 200 judar kallblodigt mördats och hundratals tagits som gisslan?
Det var skrämmande nog, men det var bara början. I en rapport från Brottsförebyggande rådet publicerad våren 2024 konstateras en femdubbling av polisanmälda hatbrott med antisemitiska motiv mellan den 7 oktober och den 31 december 2023 jämfört med motsvarande period året innan – en femdubbling, herr talman!
Den fortsatta utvecklingen har gjort det befogat att, som Susanna Birgersson i Göteborgs-Posten den 4 augusti 2024, ställa följande sorgliga frågor: ”Hur länge till kommer det finnas judiskt liv i Sverige? Den där lilla men väldigt mångfacetterade minoriteten, hur länge kommer de att stå ut? Hur många kommer fortsätta våga skicka sina barn till judiska skolor med armerade fönster och beväpnade vakter? Hur många kommer fortsätta att försöka ingjuta kunskap och stolthet över den judiska identiteten hos sina barn – när just den identiteten gör dem till måltavlor för trakasserier på svenska skolgårdar och i svenska klassrum? Hur många kommer låta identiteten blekna? Hur många kommer lämna landet?”
Herr talman! Hatet och hotet mot judarna kommer från flera håll, från högerextrema, vänsterradikala och islamistiska miljöer. Fler judar uppger att de överväger att lämna landet på grund av hot och trakasserier.
Samtidigt erkänner regeringsformen den judiska gruppen som en av Sveriges nationella minoriteter. Om staten inte skyddar denna minoritet riskerar vi att bryta mot grundlagens intentioner. Den judiska minoritetens rätt att leva trygga och fria liv i Sverige är därför en prioriterad uppgift för regeringen.
Detta kommer till uttryck bland annat i regeringens beslut den 15 maj 2025 om en nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism. Strategin ska skapa en struktur för det nationella arbetet under perioden 2025–2034.
Detta är bra och viktigt. Men vi i Liberalerna skulle gärna se att mer görs i syfte att skydda judiskt liv i vårt land, exempelvis genom att, som det står i motionen Skydd för den judiska minoriteten av den liberala riksdagsledamoten Joar Forssell, klassificera synagogor, judiska skolor och andra judiska objekt som skyddsobjekt och därmed möjliggöra permanent beväpnad bevakning, fotoförbud och andra säkerhetsåtgärder.
Det är också viktigt, som anges i samma motion, att kunskap om antisemitism, inklusive dess nutida uttryck, skrivs in som obligatoriskt moment i grund- och gymnasieskolan samt på lärarprogrammet.
Likaså är det viktigt att kommuner och statliga myndigheter åläggs att säkerställa att inga offentliga medel går till organisationer som sprider antisemitism och förnekar Förintelsen.
Herr talman! Dessa och andra liknande åtgärder är viktiga. Men det allra viktigaste är att var och en av oss, på ett påtagligt och personligt sätt, manifesterar sin solidaritet med judarna i Sverige.
Därför deltog jag den 16 december förra året i chanukkafirandet, ljusets fest, som blev särskilt betydelsefull i en mörk tid som vår. Två dagar tidigare, den 14 december, hade 15 personer mördats i samband med chanukkas inledning i Sydney. Det var skakande att stå där, på Stockholms Norrmalmstorg, och se hur ljusen tändes och hur dansen tog vid – trots allt.
Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, riktade den kvällen följande ord till de församlade:
”Oljan i lampan kommer aldrig att ta slut, och ljuset kommer att övervinna mörkret. Chanukka handlar om det judiska folkets okuvlighet. Ni bär detta inom er och ska känna stolthet över detta varje dag.”
Herr talman! Låt oss hörsamma dessa ord och tillsammans se till att oljan i den judiska minoritetens lampa aldrig tar slut.
Slutligen, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
(forts. § 13)
Anf. 121 Jan Riise (MP)
Herr talman! Jag vill gärna börja med att tala om markanvändning i Sápmi. Samernas rätt och möjligheter att använda mark och vatten inom renskötselområdet har minskat i takt med nya krav på mark för exempelvis nya gruvor eller ett mer intensivt skogsbruk. Omställningen till ett förnybart energisystem har liksom ökad turism också bidragit till nya utmaningar.
Samebyarna har rätt att använda mark och vatten inom renskötselområdet för renbete, jakt och fiske. Men denna rätt måste såvitt jag kan förstå säkras och stärkas ytterligare. Det finns alltså goda skäl att överväga och utreda hur sådana kumulativa och ständigt pågående förändringar av markanvändningen påverkar den samiska rätten att bibehålla och utveckla sin kultur.
Det innebär att nya tillståndsprocesser på traditionella samiska marker måste vägas in. I Miljöpartiet menar vi också att intäkter från naturresurser i högre grad måste bidra till lokal utveckling. Statligt ägda bolag som hämtar sina intäkter i Sápmis naturresurser bör årligen avsätta en andel av intäkterna till att finansiera utvecklingen av samiskt samhällsliv, språk och kultur. Även andra bolag vars verksamheter kraftigt påverkar Sápmis naturresurser bör bidra. Detta, herr talman, behöver utredas.
Gruvor behövs i den gröna omställningen, men i en avvägning mellan motstående intressen måste samers rättigheter och berörda samebyars synpunkter värnas och respekteras i större utsträckning än i dag. Att bevilja tillstånd till nickelgruvan i Rönnbäcken innebär, menar bland annat FN:s rasdiskrimineringskommitté, att Sverige brutit mot rätten till egendom och juridisk prövning och gjort sig skyldig till diskriminering. Tillståndet behöver alltså revideras och inkludera en process med samiskt fritt informerat förhandssamtycke.
I mars 2025 presenterades ett antal strategiska projekt inom EU:s förordning om kritiska råmaterial, Critical Raw Materials Act, varav flera inom Sápmi, ägda av bland annat LKAB och Talga AB. Projekten kommer att få stöd från EU för bland annat förenkling och förkortade tider för tillståndsprövning. Det är angeläget och nödvändigt att samernas rättigheter inte åsidosätts i dessa processer och att kraven på samtycke och konsultation upprätthålls.
Enligt minerallagen har samiska företrädare rätt att begära konsultation enligt konsultationslagen när det gäller exempelvis undersökningstillstånd i prospekteringsfasen.
Jag menar att det skulle kunna vara den omvända ordningen, att den som söker undersökningstillstånd faktiskt är skyldig att söka samråd och konsultation med åtminstone den eller de samebyar som berörs och den eller de som representerar samer i området, exempelvis genom myndigheten Sametinget.
Herr talman! I dag är samerna den enda folkgrupp i Sverige som formellt erkänns som urfolk. Det är emellertid väl belagt att den nationella minoriteten tornedalingar, som också innefattar kväner och lantalaiset, har levt och verkat i Sveriges nordligaste delar under en mycket lång tid.
Det är en grupp som skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen genom språk, kultur och en tydlig geografisk förankring historiskt såväl som i nutid. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, lantalaiset och kväner publicerade sin rapport i slutet av 2023, och där rekommenderas att en utredning ska tillsättas för att utreda minoritetens status som urfolk. Det är viktigt för att försoningsprocessen över huvud taget ska kunna fullföljas. Från vår sida instämmer vi i detta.
Enligt rapporten, som för övrigt heter Som om vi aldrig funnits, har försvenskningspolitiken inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet har nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Kommissionen lämnar flera viktiga förslag för att Sverige ska kunna förverkliga och utöka de särskilda rättigheter som gäller tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Vi behöver ta fram en handlingsplan för genomförandet och uppföljningen av kommissionens förslag till insatser. Därutöver bör regeringen skyndsamt erkänna statens ansvar i de kränkningar som har begåtts mot tornedalingar, kväner och lantalaiset och inleda en dialog om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt.
Herr talman! Minoritetspolitiken bygger på två självständiga och likvärdiga Europarådskonventioner – den europeiska språkstadgan för landsdels- och minoritetsspråk och ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. De ratificerades var för sig av Sverige år 2000 efter ett riksdagsbeslut i december 1999. Då erkändes också fem historiska minoritetsspråk och fem nationella minoriteter, likaså var för sig.
Det är lite viktigt att komma ihåg det. Det är inte nödvändigtvis så att samer och samiska hänger ihop eller tornedalingar och meänkieli. Det kan finnas glapp. Likaså är det med den judiska minoriteten. Långtifrån alla har jiddisch som huvudspråk, men det kan vara ett stort kulturellt intresse. Det är alltså två olika konventioner vi talar om.
När Sverige år 2000 erkände judar som en av Sveriges fem nationella minoriteter och jiddisch som ett nationellt minoritetsspråk – var för sig – innebar det samtidigt ett erkännande av det judiska bidraget till vårt svenska gemensamma kulturarv.
Trots det finns det flera hinder som begränsar möjligheterna att leva som jude i Sverige. Det är angeläget att dessa hinder kan övervinnas. Mer måste göras för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör judar och stärka dessa gruppers egenmakt och frihet från diskriminering.
Det är dessvärre så att den utbredda antisemitismen i samhället tillsammans med den bristande tryggheten och säkerheten som finns kring judiska institutioner utgör det största hindret mot judiskt liv i Sverige. Hat och hot begränsar många judars möjligheter att leva ett judiskt vardagsliv och leva öppet med sin judiska identitet.
I dag är dessvärre allmänhetens kunskap om judisk kultur, traditioner och historia låg, vilket påverkar minoritetens upplevelse av att kunna inkluderas i samhället och möjlighet att leva öppet med sin judiska identitet.
Det medför svårigheter för judiska organisationer att verka och utvecklas i Sverige och gör det svårare att utöva kulturen. De säkerhetsarrangemang som de judiska institutionerna själva behöver ombesörja är kostsamma och tar resurser från annan verksamhet.
Herr talman! Sverige är skyldigt genom både nationell rätt och folkrätt att vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de särskilda rättigheter som tillhör den romska minoriteten. Likafullt kritiseras den svenska staten återkommande för att inte leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser gentemot minoriteten.
Sverige har också fått kritik av FN för att romer än i dag utsätts för diskriminering på offentliga platser, och vi har uppmanats att vidta kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med den utbredda diskrimineringen av romer.
Regeringen behöver göra mer för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör romer, stärka deras egenmakt och revitalisera språket romani chib. Som ett led i detta arbete måste strategin för romsk inkludering ges långsiktig och tillräcklig finansiering, bland annat för att främja romskt föreningsliv.
I Sverige finns ett stort antal organisationer och föreningar som på olika sätt representerar romer och romers intressen, till exempel för att motverka antiziganism och stärka romers sociala och politiska rättigheter. Samtidigt saknas en central struktur, och resursbristen är stor.
Antiziganismen påverkar många romers möjligheter att vara en del av befintliga strukturer, och diskrimineringen påverkar romers tillgång till bostad, utbildning, arbetsmarknad, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Situationen synliggör att de åtgärder som hittills har vidtagits inte har varit tillräckliga för att komma till rätta med den diskriminering och de kränkningar som alltjämt drabbar romer.
Regeringen behöver göra mer för att bekämpa antiziganism och diskriminering. En del i detta skulle kunna vara att synliggöra romers historia i större utsträckning, att anmälningar om diskriminering och hatbrott utreds och prövas i domstol i större utsträckning och att det finns utbildningar och information i rättighetsfrågor. Regeringen bör verka i linje med det som anförts.
Herr talman! Sverige är på samma sätt skyldigt genom både nationell rätt och folkrätt att vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de särskilda rättigheter som tillhör minoriteten sverigefinnar. Trots detta har den svenska staten på samma sätt återkommande kritiserats för att inte leva upp till sina förpliktelser enligt minoritetsrätten. En återkommande kritik handlar om osynliggörandet och förminskningen av minoritetens kultur och historia samt statens exkludering av minoriteten i frågor som berör dem.
Språkfrågan är också viktig. Det saknas i dag ett arbete inom skola, utbildning och äldreomsorg för att finskan ska ha förutsättningar att leva. Vi behöver göra ytterligare satsningar för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör sverigefinnar, stärka minoritetens egenmakt och revitalisera det finska språket.
Slutligen, herr talman: Älvdalskan har en lång historia i Sverige och bär uråldriga särdrag som nästan inte längre går att återfinna i någon annan del av det nordiska språkområdet. Att älvdalskan bär spår från fornnordiskan gör den till en levande del av vår språkhistoria, och den är en viktig del av Sveriges språkliga och kulturella mångfald.
Trots det klassas älvdalskan som dialekt. Älvdalskan talas i dag av uppemot 3 000 personer, framför allt i Älvdalens socken i norra Dalarna. Representanter för Ulum Dalska och Älvdalens kommun har under lång tid framfört att älvdalskan bör erkännas som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.
Det är flera experter som uttalat att älvdalskan är att betrakta som ett eget språk, och Europarådets expertkommitté har uppmanat den svenska regeringen att se över älvdalskans status. Regeringen bör därför få i uppdrag att utreda älvdalskans status och se över möjligheten att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.
Med det ska jag försöka att äntligen yrka bifall till reservation 25 som handlar om just älvdalskan. Vi inbjuder naturligtvis även partier som inte tillhör oppositionen att rösta med oss när ärendet kommer upp för votering om två veckor, får vi väl tro.
Jag vill också gärna yrka bifall till reservation 6. Jag står självklart bakom alla Miljöpartiets reservationer. Det ska inte ses som någon prioritering i något fall. Men i valet mellan dem alla blir det nummer 6.
(Applåder)
I detta anförande instämde Janine Alm Ericson, Katarina Luhr och Nils Seye Larsen (alla MP).
Anf. 122 Gulan Avci (L)
Herr talman! Nu är det kanske en och annan som ställer sig frågan varför jag som till vardags ägnar mig åt försvarsfrågor och är i kammaren för att debattera försvarsfrågor helt plötsligt dyker upp i konstitutionsutskottets kammardebatt som handlar om minoritetspolitik.
Svaret är enkelt. Judiskt liv är satt under hård press. Det är en nationell minoritetsgrupp som inte längre kan känna att man kan leva öppet, tryggt och fritt i Sverige. Då krävs det fler röster i debatten, inte färre. När många känner så måste vi erkänna att det är ett brett samhällsproblem. Det är ett misslyckande för rättsstaten.
I ett liberalt och demokratiskt samhälle, herr talman, ska varje människa ha rätten att leva sitt liv utan rädsla. Den rätten gäller också judar. Det handlar om rättigheter som aldrig ska behöva förhandlas bort, relativiseras eller villkoras av hot, hat eller våld.
Judiskt liv har funnits i Sverige i över 250 år. Det är varken något främmande eller något tillfälligt, utan det är en självklar del av vårt samhälle. Ändå, herr talman, ser vi hur judar tvingas väga sin frihet mot sin säkerhet, dölja sin identitet och ta av sig Magen David-stjärnan. Det är fler familjer som börjat ställa sig frågan: Finns det en framtid för oss i Sverige?
Herr talman! Förra hösten skulle en bekant komma och äta lunch med mig här i riksdagen. Kvällen innan hörde hon av sig och avbokade vår lunch, inte för att hon var rädd för riksdagen utan för att hon är judinna och för att den aggressivitet som följt av Palestinarörelsens återkommande demonstrationer utanför riksdagens entréer hade skrämt henne.
Att en judisk kvinna som bott hela sitt liv i Sverige inte vågar komma till riksdagen är inte bara ett svek mot våra judiska medborgare. Det är faktiskt ett frontalangrepp mot demokratin.
Antisemitismen är inte bara historia. Den är närvarande. Den är påtaglig och i vissa delar växande. Vi ser den i hot, i hatbrott, i attacker mot synagogor och i en hatisk retorik på våra gator och torg. Hotet kommer från flera håll – från högerextrema miljöer, från islamistiska rörelser och – ja – från vissa delar av vänsterrörelsen.
Antisemitismen har i dag nya uttryck och nya källor. Den är modern. Den är gränsöverskridande och ofta importerad från regioner i delar av världen där judehatet är en del av samhällsnormen och inbäddat i kulturen, i det sociala livet, i det religiösa livet och i politiken. Detta måste vi kunna tala klarspråk om.
Vi måste också kunna tala klarspråk om att med den stora invandringen har internationella konflikter flyttat in i Sverige. Men låt mig vara tydlig: Det är inte konflikterna i sig som är problemet. Problemet är när de används som ursäkt för hat mot judar.
Efter Hamas barbariska terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 har vi sett demonstrationer där judehatet har tillåtits att frodas öppet. Judar har kollektivt blivit skuldbelagda. Judiska symboler har attackerats. Och kritik mot Israel har ofta glidit över i hat mot judar i Sverige, vilket alltför ofta tyvärr har mötts av tystnad, ursäkter och ibland också applåder från delar av vänsterrörelsen men framför allt från stora delar av Palestinarörelsen.
Samtidigt har det varit märkligt tyst, herr talman, när människor har demonstrerat mot den islamistiska regimen i Teheran. Det har varit tyst när kurder i Rojava i de kurdiska delarna av Syrien i flera år har sett till att svenska IS-terrorister inte ska kunna komma tillbaka till svensk mark och utföra terrordåd här i Sverige. Det är tyst när den värsta humanitära katastrofen äger rum i Sydsudan.
För mig blir det tydligt att det inte alltid handlar om att stå upp för rättvisa utan om en selektiv indignation, där Israel och judar alltid hamnar i skottlinjen och islamistiska regimer och terrorsekter tyvärr alltför ofta möts av tystnad. Detta är inte solidaritet, herr talman. Det är ideologisk blindhet, och i dess spår växer judehatet i Sverige.
Låt mig vara kristallklar, för nu kommer nog en och annan att tänka: Man ska väl kunna kritisera Israel. Självklart ska man kunna kritisera den regering som styr i Israel och dess politik. Det gör även jag. Men när kritik övergår i demonisering och judar hålls ansvariga för en över 78 år gammal konflikt i Mellanöstern har vi lämnat den demokratiska debatten bakom oss.
Herr talman! Jag vill belysa ett möte jag hade med judiska ungdomar i somras. Jag besökte ett ungdomsläger. Jag var där för att tala om politik. Men framför allt var jag där för att lyssna. Det jag hörde har jag burit med mig ända fram till i dag. Unga människor berättade för mig om rädsla, om utanförskap, om att inte längre våga bära sin Magen David-stjärna, om glåpord i skolan, om att förlora vänner och om att hållas ansvariga för ett krig bara för att de är judar. Lägret kunde äga rum tack vare, eller på grund av, en stark polisiär närvaro för att skydda och skapa säkerhet för de här ungdomarna.
Herr talman! Många har sagt att vi förra året firade 250 år av judiskt liv i Sverige. Det är en historia fylld av stolthet. Ändå lever unga judar i dag i rädsla. Som svensk politiker skäms jag över att vi har låtit det gå så här långt. Att skydda judiskt liv handlar inte bara om trygghet. Det handlar om vår grundlag. Judar är en av våra fem nationella minoritetsgrupper. Det innebär inte bara rättigheter. Det innebär också skyldigheter för staten. Därför vill jag tala om skolan och vilken viktig roll skolan har.
Min partikollega Mauricio Rojas har på ett väldigt bra sätt redan redogjort för alla de viktiga satsningar som den här regeringen har drivit igenom och driver igenom för att stärka judiskt liv och med kraft motarbeta antisemitismen och skapa trygghet för den judiska gruppen.
Men jag vill alltså prata om skolan. Självklart ska skolan fortsätta att undervisa om Förintelsen, så att Europas mörka historia aldrig faller i glömska. Men det räcker inte att bara tala om antisemitismen som något som hände då. Vi måste också tala om antisemitismen som någonting som händer nu och som drabbar levande judar i vårt land i dag. Därför vill vi liberaler att kunskap om antisemitism ska skrivas in i läroplanen. Är det något som är viktigt så är det att säkerställa att unga människor tar del av historien men också får en insikt om hur viktigt det är att vi upprätthåller judiskt liv i Sverige, och det gör man genom att sprida kunskapen.
Herr talman! Jag var i Stockholms stora synagoga förra tisdagen på Förintelsens minnesdag. Ordföranden, Richard Mühlrad, skickade ett väldigt tydligt budskap till alla oss som var närvarande där. Han sa: Nu krävs Tsalach – nu krävs handling.
Det måste vara slut på ursäkter och bortförklaringar. Antisemitismen kan aldrig ursäktas, och demokratin kan aldrig kompromissas bort. Ett Sverige där judar inte kan leva öppet, tryggt och fritt är inte ett Sverige som vi kan acceptera. Därför krävs det handling nu – mot judehatet – för att judiskt liv ska kunna blomstra under de kommande, minst, 250 åren.
(Applåder)
I detta anförande instämde Mauricio Rojas (L).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 februari.)
Beslut
Riksdagsskrivelser
Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Ratificering av ILO:s konvention nr 169
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 1,
2025/26:3424 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 1 och
2025/26:3509 av Daniel Helldén m.fl. (MP) yrkande 28.- Reservation 1 (V)
- Reservation 2 (MP)
Genomförandet av FN:s urfolksdeklaration
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 2.- Reservation 3 (V)
Urfolksstatus
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 18,
2025/26:3126 av Cecilia Engström (KD) och
2025/26:3437 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 1.- Reservation 4 (V, MP)
Sametinget
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkandena 4 och 5.- Reservation 5 (V)
Samisk rätt till mark och vatten
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3424 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 2, 3 och 5.- Reservation 6 (MP)
Konsultation vid gruvprojekt
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3424 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 4.- Reservation 7 (MP)
Utvärdering av konsultationslagen
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 3.- Reservation 8 (V)
Judiskt liv i Sverige
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:343 av Nima Gholam Ali Pour (SD) yrkandena 1-3,
2025/26:3423 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 1-4,
2025/26:3459 av Björn Wiechel m.fl. (S) yrkandena 25 och 26 samt
2025/26:3489 av Joar Forssell (L).- Reservation 9 (S)
- Reservation 10 (MP)
Romsk inkludering
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 1 och 3.- Reservation 11 (MP)
Sanningskommission om romernas situation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 14 och
2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 2.- Reservation 12 (V)
- Reservation 13 (MP)
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:3437 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 6 och
2025/26:3721 av Jennie Nilsson m.fl. (S) yrkande 24.- Reservation 14 (S)
- Reservation 15 (MP)
Sanningskommission för sverigefinnar
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:688 av Malin Danielsson (L) och
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 20.- Reservation 16 (V)
Informationscentrum om nationella minoriteter
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 5 och
2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 8.- Reservation 17 (V, MP)
Nationellt centrum för romska frågor
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 16 och
2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 5.- Reservation 18 (V, MP)
Övriga insatser för att stärka och synliggöra de nationella minoriteterna
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:1618 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 1,
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 10 och 15,
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 8,
2025/26:3423 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 5 och 6,
2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkandena 6, 9, 10 och 13,
2025/26:3437 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 2 och
2025/26:3459 av Björn Wiechel m.fl. (S) yrkande 21.- Reservation 19 (S)
- Reservation 20 (V)
- Reservation 21 (MP)
Tillsyn och uppföljning av minoritetspolitiken
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:171 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkande 24,
2025/26:1449 av Johan Büser (S),
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 6,
2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 12 och
2025/26:3436 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 4.- Reservation 22 (V)
- Reservation 23 (MP)
En samisk språklag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:2787 av Jessica Wetterling m.fl. (V) yrkande 6.- Reservation 24 (V)
Älvdalskans ställning
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:1333 av Runar Filper (SD),
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 21,
2025/26:3036 av Malin Höglund (M),
2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) yrkande 31,
2025/26:3721 av Jennie Nilsson m.fl. (S) yrkande 27 och
2025/26:3775 av Amanda Lind m.fl. (MP) yrkande 23.- Reservation 25 (S, V, C, MP)
Teckenspråk som minoritetsspråk
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:472 av Carita Boulwén (SD) yrkande 1 och
2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) yrkande 30.- Reservation 26 (C)
Arabiska som minoritetsspråk
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:169 av Jamal El-Haj (-) yrkande 1.
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.