Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott
Betänkande 2025/26:JuU38
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Debatt
- 2026-06-01
- Beslut fattades
- 2026-06-03
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott (JuU38)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott. Förslaget syftar till att stärka samhällsskyddet vid allvarlig och upprepad brottslighet, minska risken för återfall i brott, öka tryggheten för brottsoffer och skärpa reaktionerna vid misskötsamhet eller återfall i brott.
Lagändringarna innebär bland annat följande:
- Rymning från vissa former av frihetsberövande, såsom häkte, anstalt och förvar, kriminaliseras
- Återfall i brott får större betydelse vid straffmätningen
- Möjligheterna att förena skyddstillsyn med fängelse utökas
- Den som är dömd till skyddstillsyn eller är villkorligt frigiven ska meddelas begränsningar av rörelsefriheten (vistelseföreskrift) om han eller hon är involverad i, eller har koppling till en grupp som utövar allvarlig brottslighet och riskerar att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område
- Vistelseföreskrifter ska kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden
- Det anges i lag att involvering i, eller koppling till, en grupp som utövar allvarlig brottslighet ska beaktas vid beslut om permission.
Lagändringarna börjar gälla den 2 juli 2026.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på motionsyrkandet.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Teckenspråkstolkat beslut: 2025/26:JuU38
Webb-tv: Teckenspråkstolkat beslut: Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 1 proposition och 1 motion.
Beredning, Genomförd
Alla beredningar i utskottet
Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott (JuU38)
Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott. Förslaget syftar till att stärka samhällsskyddet vid allvarlig och upprepad brottslighet, minska risken för återfall i brott, öka tryggheten för brottsoffer och skärpa reaktionerna vid misskötsamhet eller återfall i brott.
Lagändringarna innebär bland annat följande:
- Rymning från vissa former av frihetsberövande, såsom häkte, anstalt och förvar, kriminaliseras.
- Återfall i brott får större betydelse vid straffmätningen.
- Möjligheterna att förena skyddstillsyn med fängelse utökas.
- Den som är dömd till skyddstillsyn eller är villkorligt frigiven ska meddelas begränsningar av rörelsefriheten (vistelseföreskrift) om han eller hon är involverad i, eller har koppling till, en grupp som utövar allvarlig brottslighet och riskerar att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område.
- Vistelseföreskrift ska kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden.
- Det anges i lag att involvering i, eller koppling till, en grupp som utövar allvarlig brottslighet ska beaktas vid beslut om permission.
Lagändringarna föreslås börja gälla den 2 juli 2026.
Debatt, Genomförd
Betänkandet bordlades 29 maj 2026 och debatterades i kammaren 1 juni 2026.Debatt om förslag 2025/26:JuU38
Webb-tv: Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 1 Mattias Vepsä (S)
Herr talman! I dag debatterar vi ett antal förslag för att stärka samhällets möjligheter att förhindra kriminalitet. Lagförslagen vi senare i veckan kommer att rösta om handlar bland annat om följande.
Rymning från fängelse, häkten, förvar och ungdomshem, exempelvis Sis, kriminaliseras. Risken för återfall i brottslighet får större betydelse vid straffmätningen. Möjligheter att förena skyddstillsyn med fängelse utökas. Skärpta möjligheter för kriminalvården att begränsa en gängkriminells rörelsefrihet, så kallad vistelseföreskrift, om man är dömd till skyddstillsyn eller är villkorligt frigiven förtydligas. Det handlar om att ge större möjligheter att individanpassa utslussningen så att de insatser som i dag kan erbjudas ska fungera bättre. Slutligen handlar det om att skärpa reglerna vid permission, så att man ska ha deltagit i behandlingsprogram och de insatser som erbjuds under tiden i fängelse. Inte minst kommer kriminalvården att ges möjlighet att väga in koppling till kriminellt gäng eller grupp som utövar allvarlig brottslighet vid beslut om permission.
Herr talman! Vi kommer att rösta för förslagen i betänkandet. Vi välkomnar särskilt delarna där regeringen arbetar vidare med de förslag som handlar om att stärka kriminalvårdens möjligheter att jobba med de återfallsförebyggande insatserna. Vi menar att det är viktigt att tydliggöra att samhällets mening är att tiden i anstalt ska användas för att stärka den intagnes möjligheter att komma bättre ut så att färre brott begås. Det är mycket positivt.
Det är också bra att begränsa rörelsefriheten för den som har kopplingar till gäng vid beslut om permission eller vid villkorlig frigivning där risken att återfalla eller delta i grov kriminalitet är överhängande. Inte minst är det nödvändigt att stärka brottsofferperspektivet, så att den som har begått grova brott inte ska ha rätt att röra sig nära brottsoffret. Vi menar att det är avgörande att bryta våldsvågen och möjligheterna till fortsatt rekrytering till gängen.
Herr talman! Vi kommer, som sagt, att rösta för förslaget, men jag vill ändå ta tillfället i akt att peka lite grann på kriminalvårdens utmaningar. Det är värt att i debatten påminna om att de allra flesta som begår brott någon gång kommer ut ur fängelset. Det är därför avgörande att tiden i anstalt är meningsfull och används rätt. Då måste kriminalvården och frivården ges rätt förutsättningar, och vi ser att läget är alltmer ansträngt. När vi är ute på anstalter, i fängelser och på häkten möter vi personal som gör allt de kan för att man ska komma bättre ut, men vi ser att med dubbelbeläggning och en mer ansträngd situation på anstalterna ökar också incidenterna. Vi kan se att färre deltar i programverksamhet.
Vi menar att det är viktigt att skärpa verktygen som vi pratar om här i dag, att begränsa misskötsamheten och att förebygga så att ingen rymmer, men vi menar att det är lika viktigt att tiden används rätt och att man har rätt till sysselsättning, programverksamhet och studier under tiden i fängelse.
Vi har bland annat i kammaren föreslagit att det ska finnas ett mål för kriminalvården att 90 procent av klienterna med en strafftid överstigande ett år ska påbörja ett behandlingsprogram under sin verkställighet. Vi vill också se ökat samarbete mellan Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och aktörerna utanför så att fler kan slussas in i ett liv utan kriminalitet.
Herr talman! Rekryteringen till gängen är regeringens stora misslyckande. Över 700 procent fler unga är misstänkta för grova brott i dag än när regeringen tillträdde. Vi ser hur gängen fortsätter att rekrytera och att allt fler lockas in i grov kriminalitet. Här på morgonen kom nyheten om att allt fler unga tjejer dras in i grov kriminalitet och misstänks vara inblandade i den allra grövsta brottsligheten i region Syd.
När samhället inte rör sig tillräckligt snabbt ökar i stället hastigheten i gängens rekryteringskretsar. Den viktigaste insatsen framåt i kriminalpolitiken måste vara att kapa nyrekryteringen till gängen och pressa tillbaka den grova organiserade brottsligheten.
Med dessa ord yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet.
(Applåder)
Anf. 2 Ulrika Westerlund (MP)
Herr talman! Propositionen som vi debatterar i dag innehåller flera förslag, och Miljöpartiet ställer sig bakom alla utom ett. Bland annat menar vi att återfall i brott ska få större betydelse vid straffmätningen och att vistelseföreskrifter ska kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden. Med det sagt kommer resten av mitt anförande att handla om vår reservation och att vi inte tycker att det är en bra idé att kriminalisera rymning från häkten och anstalter. Även om vi också anser att det är rimligt att samhället reagerar när ett frihetsberövande inte fullföljs kan det ifrågasättas om en ny kriminalisering är den mest ändamålsenliga och effektiva vägen framåt.
Regeringens egen utredning bedömer att det inte finns tillräckligt starka skäl för att kriminalisera rymning. Utredningen pekar bland annat på att det är oklart i vilken utsträckning en kriminalisering faktiskt skulle innebära att intagna avhöll sig från att rymma och därmed förebygga rymningar. Utredningen konstaterar också att antalet rymningar är få och att kriminalvården redan i dag har ett fungerande och effektivt sanktionssystem vid olika former av misskötsamhet under verkställigheten.
För att motverka rymningar och avvikelser har kriminalvården under lång tid stärkt säkerheten i verksamheten, bland annat genom förbättrad säkerhet i lokaler och rastgårdar, skärpta rutiner för förflyttningar inom anstalt, ökad kontroll av besök och fler visitationer. Dessutom genomförs riskbedömningar av återfall i brott för samtliga intagna.
De avvikelser som förekommer från öppna anstalter i säkerhetsklass 3 är ofta av impulsiv karaktär och kopplade till plötsligt uppkomna problem utanför anstalten, exempelvis i familjen. Vid sådan misskötsamhet kan kriminalvården redan i dag ingripa snabbt och tydligt inom ramen för den pågående verkställigheten. Villkorlig frigivning kan skjutas upp, den intagne kan flyttas till en anstalt med högre säkerhetsklass, permissioner kan dras in och frigivningsförberedande åtgärder kan stoppas. Även studier, yrkesutbildning och möjligheter till kontakt med anhöriga kan påverkas. Om brott begås i samband med avvikelsen leder detta därutöver, såklart, till polisutredning och ny påföljd.
Herr talman! Eftersom det i utredningens uppdrag ändå ingick att lämna förslag på kriminalisering presenterades ett sådant förslag. Förslaget har remissbehandlats, och samtliga remissinstanser som har yttrat sig om just det förslaget ifrågasätter om en kriminalisering skulle vara effektiv. Remissinstanserna pekar på att det redan finns konsekvenser vid rymning, och de framhåller att det ofta är bättre för den enskilde och för samhället att konsekvenserna hanteras inom ramen för den pågående verkställigheten i stället för genom ytterligare en brottmålsprocess.
Även kriminalvården instämmer i att det saknas tillräckligt starka skäl för att kriminalisera rymning och anser att en kriminalisering skulle vara förenad med tillämpningssvårigheter. Trots utredningens bedömning och remissinstansernas synpunkter går regeringen vidare med förslaget. Som skäl för den bedömningen anges att det är av stor vikt för straffsystemets trovärdighet, legitimitet och effektivitet att intagna på anstalt eller häkte inte avviker. Det är ett resonemang som Miljöpartiet delvis håller med om, men samtidigt visar utredningens slutsatser och remissinstansernas synpunkter att det är oklart i vilken utsträckning en kriminalisering skulle vara en effektiv åtgärd för att motverka rymningar och att antalet rymningar är få.
Lagrådet avstyrker förslaget, eftersom de anser att det är mycket tveksamt att förslaget skulle tillgodose det uttalade syftet: att mer effektivt än i dag motverka rymningar. De framhåller också att dagens ordning med till exempel beslut om uppskjuten villkorlig frigivning har betydande fördelar som reaktion på en rymning. Reaktionen kan komma snabbt, och förfarandet är inte särskilt resurskrävande. En dom för rymning måste däremot föregås av förundersökning och domstolsprocess, vilket kräver mer tid och resurser. En sådan reaktion riskerar dessutom att komma så sent att den i praktiken verkställs först efter att den intagne redan har blivit villkorligt frigiven.
Mot den bakgrunden menar Miljöpartiet att regeringen inte har visat att en ny kriminalisering är den mest effektiva och proportionerliga vägen framåt. Det finns ett värde i tydliga reaktioner, men sådana reaktioner måste också vara väl underbyggda och fungera i praktiken. Om regeringen vill gå vidare med en kriminalisering bör den återkomma med ett mer genomarbetat förslag som tydligt hanterar de invändningar som utredningen, remissinstanser och Lagrådet har lyft upp.
Jag yrkar alltså bifall till Miljöpartiets reservation.
Anf. 3 Adam Marttinen (SD)
Herr talman! Vi debatterar en av regeringens alla propositioner som lämnas på riksdagens bord. Denna proposition, Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott, syftar till att stärka samhällsskyddet vid allvarlig och upprepad brottslighet, minska risken för återfall i brott, öka tryggheten för brottsoffer och skärpa reaktionerna vid misskötsamhet eller återfall i brott.
Det finns flera delar i propositionen. En av dem handlar om att rymningar från vissa former av frihetsberövande, såsom häkte, anstalt och förvar, kommer att kriminaliseras. Andra delar handlar om att återfall i brott ska få större betydelse vid straffmätningen, och möjligheten att förena skyddstillsyn med fängelse utökas.
Den som är dömd till skyddstillsyn eller är villkorligt frigiven ska meddelas begränsningar av rörelsefriheten om han eller hon är involverad i eller har koppling till en grupp som utövar allvarlig brottslighet och riskerar att begå brott eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller i ett visst område. Det kan handla om exempelvis gängkriminella som behöver få rörelsefriheten begränsad för att hindras från att återfalla i brott.
Vistelseföreskrifter ska kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden. Vi tycker att det är fullt rimligt att stärka brottsofferperspektivet när man ändå reglerar de här föreskrifterna.
Det anges i lag att involvering i eller koppling till en grupp som utövar allvarlig brottslighet ska beaktas vid beslut om permission, det vill säga att gängkriminella ska kunna få mer begränsad permission utifrån de förutsättningar och den hotbild som de utgör genom sin gängkriminella tillhörighet.
I betänkandet har Miljöpartiet en reservation med invändningar mot en del i betänkandet. Det handlar om rymningar från häkte, anstalt och förvar. Man menar att det inte behövs en kriminalisering av det. Man tycker kanske till och med – om jag förstod föregående talare rätt – att det är ett dåligt förslag att kriminalisera rymningar från fängelser och anstalter.
Som motiv för sitt avslagsyrkande lyfter man fram att det sker ganska få rymningar och att det är oklart om det får en avskräckande effekt och om det är en effektiv åtgärd. De invändningarna, herr talman, kan lyftas mot en rad olika brott. Om det exempelvis är relativt få överfallsvåldtäkter ett år kan man kanske undra varför det ska vara straffbart. Ska en överfallsvåldtäkt vara straffbar om det inte har en avskräckande effekt? Är det en effektiv åtgärd mot en överfallsvåldtäktsman att han får ett straff för en våldtäkt? Vem vet? När det gäller den kategorin är antalet återfall i brott ganska högt.
Med de motiven skulle man kunna avkriminalisera en rad olika brottsliga och klandervärda handlingar. Det som jag vill betona när jag lyfter fram regeringens ståndpunkt är just att detta är en klandervärd handling, som i sig förtjänar en kriminalisering.
Herr talman! De senaste åren har vi sett ett antal rymningar och fritagningar. Till exempel skedde en väpnad fritagning av en morddömd 17-åring våren 2023 i samband med ett tandläkarbesök. Varje rymning är ett hån mot brottsoffer och deras anhöriga. Och det är ett slag i ansiktet på polis och åklagare som lyckats lagföra brottslingen. Det är också ett angrepp på kriminalvårdens medarbetare och är stötande för medborgarna. Det kan även innebära att farliga kriminella rör sig fritt i samhället.
Regeringen och Sverigedemokraterna har vidtagit en rad åtgärder för att höja säkerheten på anstalter, för att förebygga och förhindra rymningar och fritagningar. Men det förekommer fortfarande att frihetsberövade personer rymmer. I de fall det sker måste det finnas en reaktion från samhället som speglar allvaret i att rymma.
I dag är det som sagt inte straffbart i sig att rymma från exempelvis ett häkte, ett fängelse eller Migrationsverkets förvar. Det är inte rimligt. Samhällets signaler ska vara entydiga, och konsekvenserna för den som rymmer måste bli än mer kännbara.
Herr talman! Jag tror ärligt talat att många medborgare skulle bli förvånade om de visste att det i dag är i princip lagligt att rymma från ett fängelsestraff. Därför går vi fram med den här propositionen, som bland annat innebär att rymning och försök till rymning ska kriminaliseras. Brottet omfattar den som dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård eller som sitter i häkte på grund av misstanke om brott och som rymmer. Men även utlänningar som har tagits i förvar och rymmer från Migrationsverkets förvar omfattas. Straffet för rymning föreslås bli fängelse i högst två år.
Vi föreslår också att det ska införas en grov grad av brottet. Brottet ska kunna bedömas som grovt om det till exempel föregås av noggrann planering och om det har varit organiserat eller på annat sätt särskilt hänsynslöst eller farligt. Det kan handla om att personer på utsidan har hjälpt till eller att vapen, våld och allvarliga hot har använts. Straffet för grov rymning ska vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Herr talman! Sverigedemokraternas kriminalpolitik ger rättvisa åt brottsoffer och trygghet till folket. Det talar de tydliga resultaten för. Antalet sprängningar och skjutningar har minskat, och allt färre dör i de gängkriminella uppgörelserna när vi låter rättssamhället flytta fram sina positioner, ger polis och åklagare nya verktyg och lägger fram nya straffskärpningar som ger effekt.
Socialdemokraterna kan såklart låtsas att de är överens i sak med regeringen och Sverigedemokraterna i fråga om stora delar av Tidöavtalets kriminalpolitik. Men man ska komma ihåg att Socialdemokraterna inte under ett enda av sina regeringsår tog ett enda initiativ för att genomföra någon del av det kriminalpolitiska program som vi nu genomför.
Herr talman! Det gäller inte minst kriminalisering av rymningar. Där återfinns nu Socialdemokraternas tidigare kompakta motstånd i en ensam reservation från Miljöpartiet, alltså det parti som Socialdemokraterna helst av allt vill utforma morgondagens kriminalpolitik tillsammans med.
Med det sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.
Anf. 4 Ulrika Westerlund (MP)
Herr talman! Jag kände att jag var tvungen att säga någonting eftersom det gjordes en märklig jämförelse med domar för grova våldtäkter där det framstod som att de situationerna skulle vara jämförbara.
Det låter som att ledamoten inte lyssnade på mitt anförande, där jag försökte förklara varför vi inte tycker att det här är en god idé. Det är inte så att det inte blir någon konsekvens om man rymmer i dag. Det är inte heller så att Miljöpartiet tänker att det inte ska bli någon konsekvens, precis som att vi självklart inte tycker att det inte ska bli någon konsekvens för personer som begår grova brott. Det finns ingenting i vår kriminalpolitik som tyder på det.
Vi försöker hela tiden hitta en balans och se om de åtgärder som man föreslår får önskad effekt. Här har synpunkterna från till exempel själva utredningen, som ligger till grund för förslaget, och alla remissinstanser som har brytt sig om att svara på just den här delen varit kritiska. Och Lagrådet har ifrågasatt om det får den önskade effekten. Det är anledningen till vår reservation – inte att vi tycker att det skulle vara ett bra beteende eller ett beteende som inte ska leda till någon konsekvens.
Låt mig åter nämna det jag sa i mitt anförande. Kriminalvården kan redan i dag ingripa snabbt och tydligt mot personer som rymmer. Villkorlig frigivning kan skjutas upp. Man kan flyttas till en anstalt med högre säkerhetsklass. Man kan få permissioner indragna, och man kan få sina frigivningsförberedande åtgärder stoppade. Man kan också få andra typer av förmåner indragna eller påverkade på olika sätt, till exempel rätten att studera eller ha kontakt med sin familj. Detta får alltså redan en konsekvens.
Vår invändning är huruvida detta är effektivt eller inte. Eller blir det bara en signalpolitik som inte får önskad effekt? Det är orsaken till reservationen.
Anf. 5 Adam Marttinen (SD)
Herr talman! Jag förstår precis Miljöpartiets invändningar. Det är precis samma retorik som Socialdemokraterna anförde i åtta år i regeringsställning när vi år efter år försökte få en kriminalisering av rymningar på plats. Morgan Johansson var väldigt bestämd och framförde ungefär samma invändningar som Miljöpartiet gör här i dag.
Det jag noterade var att man pekar på att rymningarna är ganska få, och därför behövs det ingen kriminalisering. Det är oklart om det får en avskräckande effekt, och därför vill man inte kriminalisera rymningar. Det är också oklart om den i övrigt är effektiv, och därför vill man inte kriminalisera rymningar. Det här är tre skäl som jag tycker är ganska svaga i sammanhanget.
Det jag lyfte fram i mitt anförande var att en rymning från anstalt, häkte eller förvar är en klandervärd handling i sig, som gör att man genom sitt klandervärda handlande förtjänar en straffrättslig konsekvens. Jag tycker inte att det ska råda straffrihet för den som utsätter kriminalvården för till exempel situationer som eskalerar till följd av en rymning. Det kan vara våldsamma situationer som uppstår där personalen kan fara väldigt illa.
Man ställer till oreda, och man visar ingen respekt för rättssamhället i stort om man väljer att försöka rymma. Vi tycker helt enkelt att det är en klandervärd handling som förtjänar en straffrättslig konsekvens. Det är motivet till att vi går fram med förslaget.
Vi tycker också att det är viktigt att ta hänsyn till allmänhetens förtroende för rättssamhället. Vi tror inte att det räcker med att man får en permission indragen eller liknande. Det är en alldeles för klen respons för dem som väljer att avvika eller rymma från en frihetsberövande påföljd.
Vi tycker helt enkelt olika i frågan. Det är helt tillåtet och bara bra. Då blir det enklare för väljarna att göra sitt val. Tycker man att det ska vara kriminaliserat att rymma kan man rösta på Sverigedemokraterna. Vill man att det ska räcka med att en villkorlig frigivning blir uppskjuten kan man rösta på Miljöpartiet.
Anf. 6 Ulrika Westerlund (MP)
Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!
Att antalet rymningar är få är något som utredningen själv konstaterar. Det var en sak jag refererade till, men det är inte hela anledningen till vår reservation gällande den här delen. Utan det handlar mer om effektiviteten och om vi kan förvänta oss att antalet rymningar minskar till följd av en kriminalisering.
Det är oftast det som man är ute efter med sina kriminalpolitiska förslag och åtgärder. Man vill att olika typer av brottslighet och klandervärda beteenden ska minska. Det är syftet. Här verkar alla instanser som har uttalat sig ifrågasätta om det kommer att bli konsekvensen.
Återigen: Det här är ett klandervärt beteende. Man ska inte rymma. Det får redan konsekvenser. Det handlar inte bara om indragna permissioner, utan det kan även bli förflyttning till en anstalt med högre säkerhetsklass. Man kan också få olika förmåner indragna.
Lagrådet säger också att det här är något som såklart använder samhällets resurser, som då behöver gå till förundersökning, domstolsprocess och så vidare. Det kan därför innebära en reaktion som kommer sent. I praktiken verkställs den kanske först efter att den intagne redan har blivit villkorligt frigiven. Det vore dumt.
Det är bättre om det blir en konsekvens direkt: Du rymde, så nu blir det inga fler permissioner. Nu får du inte bli villkorligt frigiven, utan vi hanterar det på en gång.
För att parafrasera det som ledamoten sa: Vill man ha åtgärder som får effekt, där vi tar hänsyn till vad olika expertinstanser och Lagrådet säger, även i kriminalpolitiken, kan man rösta på Miljöpartiet i nästa val.
Anf. 7 Adam Marttinen (SD)
Herr talman! Jag märker att ledamoten först distanserar sig från de anledningar och motiv som hon själv angav till att rösta nej, nämligen att det sker få rymningar. Det var tydligen inte Miljöpartiet som sa det, utan det kom från en remissinstans. Men i slutklämmen är det ändå ett av flera huvudmotiv till att man väljer att rösta nej till att kriminalisera rymningar.
Ledamoten säger att det får en oklar avskräckande effekt. Jag har inte anfört att det är den avskräckande effekten som är det huvudsakliga skälet till att vi går fram med en kriminalisering av rymningar. Det här är ett klandervärt beteende som ska få en straffrättslig konsekvens. Det är bara så det är – svart eller vitt, punkt slut, nu är det klart. Nu åker du in i fängelse igen om du rymmer.
Vad som är rätt och fel i samhället måste vara enkelt och begripligt. För mig är det obegripligt att det har varit straffritt att fly från fängelsestraff. Det är nästan pinsamt att vi inte har åtgärdat det här tidigare i vårt land.
Vi har som sagt olika motiv till våra olika röstutfall i voteringen. Vi får väl bara konstatera att vill man ha kriminaliseringar av klandervärda beteenden och vill man ha ett politiskt ledarskap som tar politiskt ansvar för sina beslut och inte bara lägger sig platt för lättvindiga invändningar från remissinstanser ska man rösta på något av de partier som styr landet just nu. Vill man däremot ha en lite svajigare regering som hellre lutar sig tillbaka och är nöjd med situationens tillstånd kan man rösta på något av de rödgröna partierna.
Anf. 8 Ludvig Ceimertz (M)
Herr talman! Den här propositionen innehåller ett flertal olika lagförändringar med gemensam riktning, och den är tydlig. Samhällsskyddet ska väga tyngre. Återfall i brott ska få större konsekvenser. Brottsoffer ska inte längre vara de som tvingas anpassa sina liv efter gärningsmän. Det är grundläggande.
Om man gång på gång begår nya brott ska det märkas i straffet. Om man rymmer från anstalt eller Sis ska det vara brottsligt. Om människor utsätts för hot och våld måste vi kunna se till att de slipper träffa förövaren där de bor.
Herr talman! Många delar av lagförslaget har tagits upp. Men lagförslaget är brett, så jag tänkte uppehålla mig kring vissa delar.
En central del av lagförslaget handlar om att återfall i brott ska få en betydlig skärpning i straffet. Återfall i brott ska märkas i den påföljd du får.
Herr talman! Det ska ändå sägas att de flesta människor som avtjänar en kriminalvårdspåföljd inte återfaller i nya brott. Samtidigt är statistiken väldigt tydlig. Att redan ha återfallit i ny brottslighet är den enskilt största riskfaktorn för att fortsätta begå brott och fortsätta återfalla i ny brottslighet.
För de personer som har sex eller fler kriminalvårdspåföljder är återfallsstatistiken hög. Över 90 procent återfaller inom tre år i brott med ny kriminalvårdspåföljd. Det innebär något viktigt. När samma personer gång på gång begår nya brott handlar det inte längre om en engångsföreteelse. Det handlar inte om personer som begår misstag. Utan det handlar om personer som systematiskt begår nya brott och skapar nya brottsoffer. Då måste vi kunna reagera tydligare.
Därför går vi nu fram med förslaget att återfall i brott ska få ett mycket större genomslag vid straffmätning vid ny brottslighet, inte av symboliska skäl utan för att det skyddar människor. Den som sitter frihetsberövad kan inte samtidigt begå nya rån, nya våldsbrott eller nya övergrepp ute i samhället. Det är en konkret brottsförebyggande åtgärd.
Herr talman! En annan del av förslaget är att vi kriminaliserar rymningar och avvikelser från anstalt, häkte och Sis. Det är anmärkningsvärt att detta inte redan var kriminaliserat i Sverige. Jag är ganska säker på att de flesta människor i Sverige tror att det är kriminellt och förbjudet att rymma från ett fängelsestraff. Men så har det alltså inte varit, och det ändrar vi på nu.
Den som avviker från rättvisan utsätter både personal och allmänhet för risker. Det gäller inte minst vid fritagningar. Vi har till exempel sett mycket allvarliga situationer på Sis-hem de senaste åren.
Vi har sett uppmärksammade rymningar från häkten och anstalter under senare år. Som sagts här, herr talman, löser en kriminalisering inte allt. Säkerhetsarbetet inom kriminalvården och inom Sis är helt avgörande. Mycket arbete har också skett, ska sägas, och mycket har förändrats. Frågan har tagits på stort allvar, och antalet rymningar från Sis och fängelser har minskat de senaste åren.
Samtidigt, herr talman, och det är viktigt att komma ihåg, har rymningarna från öppna anstalter dubblerats de senaste fem åren. Detta är ett stadigt växande problem.
För mig handlar detta om trovärdighet och om människors tilltro till rättssystemet. Det handlar också om den grundläggande principen att den som försöker undandra sig ett fängelsestraff inte ska kunna göra det utan nya straffrättsliga konsekvenser.
För den som sitter hemma vid köksbordet framstår det som självklart att den som försöker undandra sig ett fängelsestraff också ska mötas av nya påföljder. Det är precis den självklarhet som nu förs in i lagstiftningen.
Herr talman! Jag vill gå vidare till frågan om vistelseförbud, vistelseföreskrifter, permissioner och villkorlig frigivning. Även här finns ett tydligt exempel på det viktiga perspektivskifte som har skett i svensk kriminalpolitik de senaste åren. Under alltför lång tid har det varit brottsoffret som har fått bära de stora konsekvenserna. Den som har blivit utsatt har fått flytta, ändra sina vanor eller leva med oro för att möta sina förövare i sitt eget område.
Det är en felaktig ordning. Det kan inte vara den som har utsatts för brott som ska behöva anpassa sitt liv, medan gärningsmannen rör sig friare och utan tydliga begränsningar. Därför tydliggörs och stärks nu möjligheten att använda vistelseföreskrifter och geografiska begränsningar, bland annat vid villkorlig frigivning. Det handlar om att vi tydligare ska kunna säga: Du får inte vistas här. Du får inte vara i närheten av målsäganden. Du ska inte kunna dyka upp vid en arbetsplats, barnens skola eller andra miljöer där brottsoffer ska behöva känna oro.
Det är en rimlig ordning. Permission är ingen rättighet, och villkorlig frigivning innebär inte heller att man ska släppa kontrollen över personer med hög återfallsrisk eller kopplingar till kriminella nätverk. Tvärtom måste samhällsskyddet väga tyngre.
Om en person bedöms innebära en risk för fortsatt brottslighet, hot eller påverkan mot brottsoffer ska det också få konkreta konsekvenser för vilka permissioner som kan beviljas och vilka vistelseföreskrifter som gäller vid frigivning. Det kan handla om att en person som har fått permission inte ska kunna röra sig i det område där brottsoffret bor eller vistas av andra skäl. Det kan handla om tydliga geografiska begränsningar efter villkorlig frigivning för att skydda människor som har blivit utsatta för brott.
Herr talman! Detta är en avgörande del av det perspektivskifte som nu genomförs i svensk rättspolitik. Vi stärker samhällsskyddet, skärper synen på återfall, kriminaliserar rymningar och stärker skyddet för brottsoffer – helt enkelt för att det är rättvist.
Med det skulle jag vilja yrka bifall till propositionen och bifall till utskottets förslag till beslut.
Anf. 9 Ulrika Liljeberg (C)
Herr talman! Vi debatterar i dag justitieutskottets betänkande om ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott. Betänkandet tar upp flera viktiga och nödvändiga delar för att bekämpa den organiserade brottsligheten och stärka tryggheten i vårt land.
Centerpartiet står bakom utskottets förslag och välkomnar de skärpningar som nu föreslås. Att kriminalisera rymningar från Sis och anstalter, att ge återfall i brott en större betydelse vid straffmätningen och att utöka möjligheten att använda vistelseföreskrifter är alla nödvändiga verktyg för att stärka samhällsskyddet.
När en person döms för ett brott måste samhällets reaktion vara tydlig och konsekvent. Straffet ska verkställas, och det ska ske på ett säkert sätt. Rymningar borde inte kunna ske. Staten, i form av polisen och kriminalvården, borde ha sätt att arbeta som gör att rymningar inte är möjliga.
Trots kritik mot förslaget anser Centerpartiet att en kriminalisering av rymning är i linje med vår och allmänhetens syn på rättssamhället och bör införas. På samma sätt är det rimligt att upprepa att brottslighet bör mötas av en skarpare reaktion än nu. De som systematiskt, oavsett skäl, ägnar sig åt en kriminell bana och utsätter andra för fara och lidande ska veta att samhället ser allvarligt på deras handlingar.
De förslag som rör skärpta, och jag skulle säga smartare, villkor för permission och frigivningsförberedande åtgärder är också välkomna. De ger kriminalvården bättre möjligheter att göra individuella bedömningar och säkerställa att övergången från anstalt till ett liv i frihet blir tryggare, både för den enskilde, för samhället och, kanske framför allt, för brottsoffren. Det här är bättre på samma sätt: Det är smart och bra.
Herr talman! Med det sagt är lagar och skärpta straff en del av ekvationen. För att verktygen ska få verklig effekt, och för att vi på riktigt ska kunna pressa tillbaka den grova organiserade brottsligheten och minska återfallen, måste även andra delar fungera bättre. Det handlar om kriminalvården, och om dess personal, kompetens och fysiska kapacitet.
Jag och Centerpartiet är djupt oroade. Vi har under flera år sett hur kriminalvården går på knäna. Beläggningsgraden på anstalter och häkten har varit över 100 procent under lång tid. I Kriminalvårdens senaste kapacitetsrapport från i år målas en bild upp av ett fortsatt mycket ansträngt läge. Personalen gör ett fantastiskt arbete, men med säkerhetsrisker och under svåra förhållanden. Det är en ohållbar situation.
Platsbrist får aldrig vara en anledning att göra avkall på medarbetares eller intagnas säkerhet eller på kvaliteten på den vård och det återfallsförebyggande arbete som kriminalvården ska tillhandahålla. Vi får inte göra avkall på kriminalvårdens vision ”bättre ut”, oavsett om det är utbildning, behandling eller sysselsättning som man behöver.
En överbelagd anstalt är en säkerhetsrisk. Det ökar risken för hot, våld och otillåten påverkan, och det försvårar arbetet med att bryta en kriminell livsstil. En anstaltsvistelse får inte bli en skola för grövre brottslighet. Det blir i så fall som ett moment 22 från regeringens sida.
Det krävs två saker: rätt resurser och tillräckligt med platser. Regeringen har, precis som den föregående, gjort historiska satsningar på rättsväsendet. Detta är bra och nödvändigt, och Centerpartiet står bakom dem. Men när det kommer till flaskhalsen, det vill säga utbyggnaden av våra anstalter, går det för långsamt. Jag vet att regeringen är medveten om det. En del görs, men det räcker inte. Vi har påpekat att det med tanke på de långa ledtiderna borde vara ett trettiotal byggprojekt på gång, men i verkligheten är det en handfull.
Det är ett underbetyg. Det krävs ett tydligare ledarskap och en bättre leverans från regeringen och ansvariga myndigheter. Alla alternativ behöver utredas, och vi har inte råd att vänta. För varje dag som går med överfulla anstalter ökar risken för att det – trots den lagstiftning som i dag läggs på riksdagens bord och som Centerpartiet står bakom – inte ska gå att fullt ut använda lagstiftningen i kampen mot återfallsbrottslighet och minska riskerna för personalen.
Herr talman! Centerpartiet står för en rättspolitik som är både hård mot brott och smart mot brottens orsaker. De lagförslag som ligger på bordet i dag är en viktig del av detta. Detta är helt avgörande för att vi ska kunna skapa ett tryggare Sverige för alla. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 10 Torsten Elofsson (KD)
Herr talman! En förhållandevis stor del, ungefär 35–40 procent, av dem som har dömts för brott återfaller i ny brottslighet. Faktorer som enligt statistiken har samband med risken att återfalla i brott är bland annat ålder, kön, antal tidigare återfall i brott, vilken sorts brottslighet det är fråga om, strafftid och, i viss mån, vilken påföljd som har avtjänats.
Sverige har troligen bland världens högsta kriminalvårdskostnader. Det är väl känt att personer som upprepade gånger begår brott står för en relativt stor andel av den totala brottsligheten i samhället. Det är därför samhällsekonomiskt motiverat med kraftfulla åtgärder för att motverka återfall i brott. Det är i det perspektivet det nu liggande förslaget ska ses. Förutom att återfall i brott drabbar ett stort antal brottsoffer, många gånger med stort lidande, medför det också som sagt stora samhällskostnader.
Herr talman! Vad kostar det då egentligen? Jo, svensk kriminalvård är den dyraste i EU. En fängelseplats i Sverige kostar i snitt 3 800 kronor per person och dygn, vilket motsvarar ungefär 1,4 miljoner kronor per år per intagen. I högsäkerhetsanstalt är dygnskostnaden ännu högre och ligger i snitt på drygt 4 300 kronor per intagen. Inom parentes kan jag nämna att man i vårt grannland Danmark har en kostnad på ungefär 2 200 kronor och att återfallsfrekvensen i stort sett är densamma. Vi har kanske lite att lära av danskarna även i det fallet.
År 2024 var 8 200 personer intagna på anstalt till en kostnad om 11 480 000 000 kronor. Om vi skulle minska återfallet med 15 procent skulle samhället spara drygt 1,7 miljarder årligen i direkta kostnader enbart för ett minskat antal anstaltsplatser. En 10-procentig minskning skulle minska kostnaderna med nästan 1,5 miljarder. Det är stora besparingar bara inom kriminalvård. Till detta kommer besparingar inom rättsväsen, sjukvård, socialtjänst och försäkringsbolag, för att nämna några. Lyckas vi minska återfallen och dessutom få in frigivna i produktionen får vi även ökade skatteintäkter i andra änden.
Herr talman! Vi kristdemokrater ställer oss därför bakom förslaget till ändringar i brottsbalken och fängelselagen som syftar till att stärka samhällsskyddet vid allvarlig och upprepad brottslighet och minska risken för återfall i brott. Vi välkomnar även de skärpta reaktionerna vid misskötsamhet vid återfall i brott. Ett återfall i brott ska ha betydelse vid straffmätningen. Det är rimligt att samhället ser allvarligt på att personer återvänder till en brottslig bana efter avtjänat straff.
Vi är även positiva till att villkorligt frigivna får begränsningar i sin rörelsefrihet – den så kallade vistelseföreskrift som har nämnts av tidigare talare – om det finns kopplingar till gängkriminalitet eller organiserad brottslighet, detta för att minimera risken för att de villkorligt frigivna på ett eller annat sätt på nytt involveras i allvarlig brottslighet. En vistelseföreskrift kan i sådana fall förenas med elektronisk övervakning om det inte är uppenbart obehövligt. Förslaget innebär således en presumtion för elektronisk övervakning i dessa fall.
På samma sätt finns det skäl att begränsa rörelsefriheten för att skydda brottsoffer, exempelvis om någon döms för brott i nära relation. Jag kan även tänka mig att motsvarande skydd kan komma i fråga för vittnen om det finns hämndmotiv bakom. Upprepad brottslighet är allvarligare än enstaka brott. Vi talar här om vaneförbrytare och yrkeskriminella. Det är därför rimligt att regeln om straffskärpning vid återfall ändras så att den i stor utsträckning påverkar straffmätningen.
Gruppen unga kriminalvårdsklienter återfaller i stor utsträckning i brott, och vi har ett ökat behov av stöd och kontroll i det avseendet. För att minska risken för återfall i den gruppen bör det ske en ökad och bättre samverkan mellan kriminalvård och socialtjänst i ansvarig kommun. Det är också ett förslag som trygghetskommittén har fört fram. Man föreslår ett förordnande av biträdande övervakare från civilsamhället som kan bistå med råd och hjälp i skilda sammanhang. Det har nämnts av tidigare talare att just ungdomen har hög återfallsfrekvens, och det är särskilt angeläget att man får den typen av aktiviteter på plats. Det är ju fritt fall när man lämnar kriminalvården och socialtjänsten ska ta över, framför allt när det gäller Sis intagna.
Herr talman! Det nu liggande förslaget innebär även att rymning kriminaliseras. I nuläget blir det ingen straffrättslig påföljd i de fall man avviker från anstalt eller under permission. Som sagts tidigare är rymningarna i sig få. Men det finns skäl att tydliggöra att en rymning får konsekvenser, kanske främst för dem som avtjänar straff på anstalt med säkerhetsklass 3, där rymningar eller avvikelser är vanligast. Kriminaliseringen innebär att Sverige nu sällar sig till de övriga nordiska länderna, som samtliga har straffrättsliga påföljder för dem som rymmer.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Anf. 11 Martin Melin (L)
Herr talman! Vad är ett straff? Jo, ett straff är en reaktion på en handling som samhället har bestämt inte är okej. Vilka de straffbara handlingarna ska vara är faktiskt någonting som vi i det här huset bestämmer. Med den tanken i huvudet kan man förstå vilket stort ansvar det är att vara riksdagsledamot.
Ett straff kan vara olika saker. Det kan vara böter. Det kan vara att jobba gratis en kortare period. Det kan vara behandling. Det kan vara vård. Det kan också vara inlåsning i fängelse.
Vi har tidigare i debatten hört om hur straffen på olika sätt skärps. De tidigare brotten ska nu få större betydelse vid straffutmätningen. Det ska alltså tas mer hänsyn till tidigare brott och återfall i brott. Vi har också hört om hur man i samband med villkorlig frigivning i större utsträckning ska kunna få vistelseförbud. Det här är bra förslag, tycker jag. De skärper samhällets syn på återfall i brott och ger en bättre syn på straff och konsekvens ur ett brottsofferperspektiv.
Men det jag tänkte ta fasta på, herr talman, är att vi nu – äntligen, kanske många säger – gör det kriminellt att rymma från ett fängelse eller att avvika från en permission. Det har nog i mångas ögon varit märkligt att det inte varit straffbart att rymma från ett fängelse.
Nej, jag är inte så naiv att jag tror att alla människor kommer att ändra sitt beteende vad gäller att begå brott bara för att man gör någonting straffbart. Så fungerar inte systemet. Straff förhindrar inte alltid brott. Men de fungerar avskräckande för många, när de ser handling och konsekvens och tycker att konsekvensen är för stor för att det ska vara värt att begå handlingen. På ren svenska: Det är inte värt att råna någon för att få pengar när man riskerar att få ett fängelsestraff.
Sedan finns det de som tycker att straffet inte är hårt nog. Det handlar om hur risken att åka fast står i proportion till den olagliga handling någon kan tänka sig att göra. Här kan man jämföra med trafikbrottslagstiftningen – vissa kan tycka att det är värt risken att behöva betala några tusenlappar extra när de vill komma fram lite tidigare.
Med det sagt kan man ställa sig frågan om det inte kommer att bli några fler rymningar eller avvikelser när vi nu kriminaliserar rymningar. Jo, det kommer det. Men jag tror att framför allt de som har kortare straff kommer att fundera på om det är värt att avvika från en permission om det kan rendera i några månaders påslag på straffet. Jag tror att det kommer att göra skillnad. Jag tycker också att det är viktigt ur ett principiellt perspektiv – det ska inte vara lagligt att rymma från ett fängelse. Det här ändrar vi alltså på nu, herr talman.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 juni.)
Beslut, Genomförd
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Kriminalisering av rymning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar
a) regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken i de delar det avser 17 kap. 12, 12 a och 16 §§ samt 21 kap. 7 och 15 §§,
b) regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:181 punkterna 1 i denna del och 3 samt avslår motion
2025/26:4062 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP).- Reservation 1 (MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (MP) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 106 0 0 0 SD 70 0 0 0 M 66 0 0 0 C 23 0 0 1 V 21 0 0 0 KD 19 0 0 0 MP 0 18 0 0 L 16 0 0 0 - 6 3 0 0 Totalt 327 21 0 1 Regeringens lagförslag i övrigt
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i socialförsäkringsbalken,
3. lag om ändring i fängelselagen (2010:610),
4. lag om ändring i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring,
i de delar som inte omfattas av utskottets förslag ovan.Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:181 punkterna 1 i denna del, 2, 4 och 5.
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.