Ett socialt hållbart eget boende för asylsökande

Anf. 127 Maria Malmer Stenergard (M)

Ett socialt hållbart eget boende för asylsökande

Herr talman! Sveriges stora integrationsmisslyckande är uppenbart varje dag och inom många olika områden. Vi ser det i gängbrottsligheten, i skolan, i socialtjänsten, i vården, i socialbidragen och i det brutala utanförskapet. Det krävs oerhört mycket av oss alla - enskilda, samhället och politiken - om vi ska klara att vända utvecklingen och om vi ska kunna ge människor förutsättningar att verkligen komma in i det svenska samhället. Vi kan inte nöja oss med att de har kommit innanför våra gränser.

En förutsättning för att vi över huvud taget ska ha en chans är att vi har en stram invandring under lång tid framöver. Därför har vi moderater föreslagit ett volymmål, som innebär att asylinvandringen minskar med 70 procent, ned till nordiska nivåer. Vi kan inte fortsätta sticka ut med stort asylmottagande jämfört med jämförbara länder år efter år. Det spelar nämligen roll för integrationen hur många som ska integreras. Att, som regeringen gjorde i somras, öppna upp för fler anhöriginvandrare var djupt oansvarigt.

En annan avgörande förutsättning för integrationen som vi debatterar här i dag är att vi verkligen tar oss an boendesegregationen. Regeringen, tillsammans med samarbetspartierna i januariöverenskommelsen, Liberalerna och Centerpartiet, har föreslagit en inskränkning i möjligheten till eget boende, EBO, under asyltiden. De föreslår att asylsökande inte ska ha rätt till ersättning om de väljer att bosätta sig i vissa socialt utsatta områden som kommer att pekas ut.

Vi moderater tycker att det är ett litet steg i rätt riktning, men vi är övertygade om att det inte räcker. Och många remissinstanser delar vår bedömning. De påtalar bland annat att det finns en risk att människor ändå väljer att bosätta sig i de utsatta områdena, att de uppger felaktiga adresser och att de använder falska hyreskontrakt. De framhåller att det finns en risk för stigmatisering av de områden som omfattas av områdesbegränsningen men också att negativa boendesociala problem kommer att fortsätta finnas i kommundelar som inte omfattas av begränsningen.

Herr talman! EBO har skapat segregation, extrem trångboddhet och stora sociala problem. Det värsta är att barn far illa. Många får dåliga skolresultat, och en del rekryteras tidigt in i kriminalitet. Vi borde ha avskaffat EBO för länge sedan. Det är viktigt för att klara integrationen och se till att människor får ett bra boende där de kan komma till sin rätt.

Hur vill då vi moderater att det ska fungera i stället? Med kraftigt minskat antal asylsökande och rätt resurser till asylprocessen kan asyltiden kortas från dagens ibland mångåriga handläggningstider till mellan tre och sex månader. Under den perioden är det rimligt att man bor på boenden som anvisas av Migrationsverket. Då får de asylsökande också bättre kontakter med myndigheterna, och det blir enklare att få till ett snabbt återvändande för dem som har fått nej på sin asylansökan. I dag uppgår de faktiskt till 70 procent.

Men vi tror inte att det egentligen räcker att bara dra in dagersättningen för dem som inte bor på anvisat boende. Då är risken att vi ändå hamnar i de situationer som många remissinstanser varnar för. Vi menar därför att man bör titta på andra möjliga följder än att bara dra in dagersättningen för dem som inte bor på det boende som de anvisats av Migrationsverket, men i sådana fall ska självklart göras undantag för den som har egen försörjning från eget arbete.

Detta, herr talman, borde faktiskt sedan länge vara moderat politik, men det är det inte. Det är ny politik sedan vår stämma tidigare i höstas - men bättre sent än aldrig. Nu försöker vi göra vad vi kan för att driva igenom den här politiken.

Eftersom stämmobeslutet fattades efter att motionstiden för propositionen hade gått ut har vi inga egna yrkanden som till fullo motsvarar vår nya politik gällande EBO. Därför har vi valt att delvis bifalla en rad yrkanden: våra egna och Kristdemokraternas, Sverigedemokraternas och också ett par enskilda motioner från socialdemokrater.

Jag yrkar därmed bifall till detta hopkok till reservation, som har nr 2.

(Applåder)

Anf. 128 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 3.

Jag kan också börja lite i den ände där Maria Malmer Stenergard slutade och tacka Moderaternas stämma och i samma veva också tacka Kristdemokraternas stämma för att man äntligen har slagit in på en klokare linje vad gäller migrationspolitiken och i synnerhet just när det gäller EBO-lagstiftningen.

Detta är något som vi sverigedemokrater har motionerat om i princip ända sedan vi först kom in i riksdagen. Åtminstone såg jag att det under vårt andra år fanns konkreta motioner om att avskaffa EBO-lagstiftningen.

Herr talman! Detta är egentligen inga konstigheter alls. Om jag skulle beskriva de senaste decenniernas svenska migrationspolitik med ett ord skulle det ordet nog vara "efterklok". Man skulle också kunna använda ordet "ansvarslös". Det har vi sagt många gånger. Men det som är talande i just den här debatten är just efterklokheten. I utskottsmajoritetens betänkande lyfter man fram flera exempel på hur man i efterhand har sett negativa konsekvenser av en lagstiftning som drevs igenom med stora förhoppningar om bra integrationseffekter.

Det hela är egentligen inte särskilt konstigt: Om man släpper personer vind för våg och uppmuntrar dem att bosätta sig där de själva vill kommer det att öka segregationen. Detta borde ha varit självklart tidigt. På samma sätt är det för mig också självklart att om man i det läge där vi är nu försöker styra om med små förändringar i ekonomiska incitament kommer det inte att leda till en önskad minskning av segregationen.

Människan är en komplex varelse. Man kan styra in på nya vägar och riktningar genom ekonomiska incitament. Men när det väl har etablerats en ordning där stora diasporor lever i parallellsamhällen finns det mycket mer som lockar än möjligheten att eventuellt få dagersättning.

Detta är en av många anledningar till att vi i Sverigedemokraterna under en lång tid har varit kritiska till EBO-lagen som sådan. Den gör det möjligt för personer att få ersättningar trots att de tackar nej till ett anvisat boende. I min värld borde detta vara ganska självklart: Om du själv ordnar ett eget boende har du inget behov av andra ersättningar. Då har du faktiskt lyckats hitta det boendet själv. Du borde kunna klara dig på det.

Vi har också ställt oss kritiska till hela processen som sådan. I den följdmotion som vi väckte med anledning av propositionen valde vi att göra det extra tydligt. Man måste gå längre än vad regeringen gör. Det räcker inte att från centralt håll peka ut vissa områden där man inte ska få bosätta sig om man vill behålla sin dagersättning medan det ska vara fullt möjligt i andra områden. Det kommer inte att fungera. Det har inte fungerat hittills att styra vart man vill eller inte. Det har inte fungerat hittills att ha kontroll på om det uppstår segregerade områden eller inte, och det kommer att fortsätta att uppstå segregerade områden.

När vi först hörde om förslaget var det en självklar tanke som slog oss: Det finns dessutom en risk att de kommuner och områden som nu är socioekonomiskt utsatta och som därmed ska undantas kommer att få det ännu svårare. Den enda effekten, när det redan finns stora incitament att bosätta sig fritt hos andra landsmän, är ju att det kommer att vara ännu fler bosatta i dessa områden som inte får ersättning. Det är inte en hållbar politik.

Det är också så att detta, precis som Maria Malmer Stenergard var inne på, faktiskt försvårar hela asylprocessen. Det är noterbart att det i mottagandedirektivet från EU, som till viss del styr vad vi kan och inte kan göra i svensk lagstiftning, står explicit att medlemsstater har rätt att begränsa var och hur asylsökande bosätter sig, till exempel i syfte att underlätta och förstärka prövningsprocessen under den tid de väntar på sitt svar.

För oss sverigedemokrater har det under en lång tid varit ganska självklart att vi måste fokusera på att korta asylprocessen och faktiskt också på att inte satsa en massa på att den så kallade integrationsprocessen ska komma igång innan man ens har fått svar på om personen i fråga ska få stanna i landet eller inte. Det gör det bara svårare och tyngre för alla. Låt oss säga att personen får ett nej i ett sent skede, efter att det har satsats en massa resurser. Då har vi satsat resurser på någon som kanske egentligen inte haft rätt till det. Vi har gett falskt hopp till personen, som inte kommer att få stanna här i landet. Det blir också en mycket svårare process att ta avsked i ett senare läge.

Därför har vi ett andra yrkande i vår följdmotion, som delvis bifalls i den gemensamma reservationen, om att vi måste se över vilka ytterligare begränsningar vi kan göra i svensk lagstiftning för att faktiskt ta bort möjligheten för människor att under asyltiden bosätta sig var de vill.

Moderaterna har valt att ha ett särskilt yttrande där de bland annat lyfter in att man självklart ska göra undantag för den som arbetar och har egen försörjning. Från Sverigedemokraternas sida tycker vi att det vore olyckligt, av de skäl som jag precis har varit inne på. Under den förhoppningsvis korta period som en person bara är asylsökande är frågan om den över huvud taget ska påbörja processen med att arbeta i landet. Detta är inte minst viktigt av säkerhetsskäl, med tanke på alla olika historier som har uppdagats den senaste tiden om personer som går under jorden och personer som försvinner i landet på olika sätt. Det är personer som vi inte vet om de ens har rätt att vara i landet eller inte. När det väl uppdagas att de inte har det är det för sent.

Herr talman! Jag är väldigt glad över denna reservation och över att den är utformad som den är. Jag hoppas att fler partier i likhet med Kristdemokraterna och Moderaterna faktiskt svänger om och vågar se på migrationspolitiken på ett mer hållbart och förklokt sätt. Det handlar om att tänka efter före: Vad blir konsekvenserna av den lagstiftning vi genomför? Kommer det att vara effektfullt? Kommer vi att få de resultat som vi önskar? Finns det kryphål som kommer att utnyttjas? Vad ska vi göra för att täppa till hålen?

Detta ska vi inte göra efter decennier när vi upptäcker att vi har ett splittrat land med tusentals, tiotusentals eller kanske hundratusentals personer som lever i utanförskap. Det kan då finnas kriminella här som vi inte vet var de befinner sig. Det kan finnas personer som vistas här illegalt. När det väl blev klart att de skulle få avslag på sina ansökningar har de hunnit gå under jorden. Det kan vara hundratals personer som är skrivna på adresser till småbutiker och kiosker, eftersom vi har en EBO-lagstiftning som ser ut som den gör.

Man ska faktiskt ta ansvar redan från början när lagarna stiftas för att täppa till alla kryphål. Då har man en ansvarsfull och förklok politik.

Med det, fru talman, vill jag ännu en gång yrka bifall till reservation 2.

(Applåder)

Anf. 129 Christina Höj Larsen (V)

Fru talman! För Vänsterpartiet är en robust och solidarisk välfärd själva nyckeln till en lyckad integration. Den integrationen omfattar oss alla, inte bara de nyligen anlända. Genom skattefinansierade välfärds- och trygghetssystem ges vi alla möjlighet att utvecklas från isolerade små satelliter till att bli en del av en gemenskap och ett samhällsbygge.

Det handlar om solidaritet mellan generationer för att finansiera utbildning och pensioner, mellan friska och sjuka, mellan arbetande och arbetslösa, mellan dem som lever i överflöd och dem som lever på marginalen - allt för att bygga ett tryggt och jämlikt samhälle med hälso- och sjukvård, kultur, infrastruktur och bostadsbyggande. Vi i Vänsterpartiet utgår från att alla i samhället vill bidra genom att arbeta och att staten har ett ansvar för att möjliggöra det.

Frågan för dagen, fru talman, är om vi ska bekämpa orsakerna till bostadsbrist, trångboddhet och segregation eller om vi ska straffa de människor som gör sitt bästa för att hantera konsekvenserna av detta.

När regeringen lade fram lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige motiverades det med att man ville skapa ett så kallat andrum för asylmottagandet, som skulle användas till att förbättra kapaciteten i mottagandet. Trots det har vi inte kunnat se några förbättringar av mottagandet under de dryga tre år som lagen har gällt - tvärtom. I stället har mottagandekapaciteten monterats ned, och Migrationsverkets resurser har minskat med längre handläggningstider och oviss väntan som följd.

När regeringen nu väljer att bryta ut förslaget om att inskränka rätten till eget boende ur Mottagandeutredningen är det tydligt att den fortsätter att förespråka en repressiv signalpolitik framför förslag som faktiskt fungerar.

Vänsterpartiet delar Mottagandeutredningens bild att EBO medför problem och belastningar i vissa delar av landet. Samtidigt menar vi att det faktiskt kan vara en viktig, och tyvärr ibland också nödvändig, möjlighet för asylsökande och nyanlända att komma in i samhället med hjälp av familj och bekanta, om det hanteras rätt.

Att asylsökande och nyanlända väljer boendeformen EBO beror delvis på brister i de andra boendealternativ som erbjuds dem. Flera av de boenden som Migrationsverket har upphandlat har hållit väldigt låg standard och drivits av mycket oseriösa aktörer. De ligger ofta avskärmade med långa avstånd till större samhällen där möjligheter till utbildning och arbete på både kort och lång sikt är bättre. Jag träffar ofta asylsökande som får resa långa sträckor för att ta del av svenskundervisning eller annat stöd. Ibland är det så dålig tillgång till kollektivtrafik att de knappt hinner fram till svenskundervisningen innan de måste åka tillbaka för att de också ska hinna lämna och hämta vid barnomsorgen.

I diskussionen om EBO har man alltså till stor del fokuserat på att pressa asylsökande och nyanlända att välja bort alternativet i stället för att försöka förstå varför de väljer det och ändra själva grundförutsättningarna. Varför skulle asylsökande välja trångboddhet, osäkra hyreskontrakt i andra, tredje och fjärde hand eller att vara inneboende om de kan få ett eget boende med rimlig standard inom räckhåll för den service och de möjligheter som de behöver?

Vänsterpartiet skulle vilja se ett annat grepp som tydligare fokuserar på att förbättra alternativen till EBO och utgår från en större förståelse för varför många väljer det.

Vi har en skriande bostadsbrist i dagens Sverige på grund av den förda bostadspolitiken. Vänsterpartiet vill bygga bort bostadsbristen och framför allt satsa på billiga hyresrätter. I dag väljer rika kommuner bort människor med lägre inkomster genom att inte erbjuda hyresrätter eller genom att endast ha ett fåtal väldigt dyra hyreslägenheter.

I brist på annan trygghet och andra möjligheter söker sig därför en del asylsökande till landsmän eller släktingar, ofta också förhållandevis nyanlända. Och var bor de då? Jo, de bor där man som ny på bostadsmarknaden kan få bostad - framför allt i områden med högre andel hyresrätter och lägre inkomster.

På så vis förstärks segregationen. Det är varken människorna i dessa områden eller områdena i sig som det är något fel på, även om det ofta låter så i debatten. Det är i stället samhällsbyggets bristande förmåga att jämna ut ojämlikheten och skapa bostäder som vanligt folk har råd med i alla sorters bostadsområden och i alla sorters kommuner.

Vänsterpartiet vill bryta segregationen genom att investera i de delar av landet som har halkat efter och se till att alla kommuner, även de rika, bygger hyresrätter och har en fungerande allmännytta och bostadsförmedling som tillhandahåller hyresrätter med rimliga hyror i stället för att bestraffa de människor som bor där.

Så har det svenska välfärdssamhället även historiskt mött utmaningar med usel boendestandard, trångboddhet och segregation. Endast genom massiva gemensamma investeringar i bostadsbyggande lyckades man bygga bort ett Sverige där delar av arbetarklassen levde i misär utan tvättmöjligheter och med dass på gården. Jag vill påminna om att man även då från högerhåll lade skulden och ansvaret på de fattiga för att de levde just så.

Frågan är, fru talman, varför en socialdemokratisk regering har tappat tron på statligt ansvar för bostadspolitiken och numera i stället tror att det är genom indragna bistånd och utpekande av vissa områden som vi kommer till rätta med bostadsbrist, trångboddhet, segregation och låg standard.

Fru talman! Mottagandeutredningen beskriver väldigt tydligt hur en bra standard, trygghet och meningsfulla aktiviteter på boendet är de viktigaste medlen för att få asylsökande och nyanlända att bo kvar där de anvisas. Vi vet alltså vad som behöver göras.

Vi ser också hur situationen för dem som bor i EBO försämrades när man drog in möjligheten att söka bostadsbidrag för denna grupp. Att göra ytterligare indragningar av ersättning skulle riskera att försämra situationen ytterligare och göra utsattheten ännu större. Vänsterpartiet är därför mycket kritiskt till alla förslag om att dra in bistånd eller försämra förutsättningarna.

Vi menar att de problem som förslaget säger sig vilja lösa grundas i ojämlikhet och en orättvis fördelning av resurser. Genom den här propositionen gör regeringen problemen till en fråga om individuella val snarare än samhälleliga strukturer.

Vi menar att lösningarna på de problem som regeringen pekar på finns inom områden som kvalitet på mottagande, bostadspolitik, välfärdspolitik och omfördelning snarare än inskränkningar av rätt till bistånd för dem som redan lever på små marginaler.

För att förbättra boendesituationen för asylsökande bör regeringen stoppa vinsterna i flyktingmottagandet genom ett större statligt ansvarstagande och förbättra Migrationsverkets upphandling av boenden enligt den kritik som Riksrevisionen faktiskt har riktat. Det krävs också kunskapshöjning och förstärkt kompetens om jämställdhets- och hbtq-frågor på asylboenden.

Fru talman! Även mätt med regeringens egna mått kan den föreslagna lagändringen inte anses vara vidare bra. Enligt regeringens bedömningar väntas omkring 60 procent av de 14 000 som i dag bor i eget boende i vad regeringen definierar som områden med socioekonomiska utmaningar bo kvar där även efter lagändringen.

Omkring 8 400 människor väntas alltså bo kvar i områden där regeringen anser att det är socialt ohållbart att de bor och dessutom leva utan dagsersättning enligt LMA till följd av den här lagändringen. Som flera remissinstanser lyfter upp finns det en risk att förslaget leder till ökade kostnader för kommunerna. Det kan inte anses vara ett särskilt bra utfall för en lagändring som ska leda till ett ändrat beteende.

Fru talman! Vänsterpartiet vet att vi genom att investera i samhället och varandra kan bygga ett starkare, tryggare och mer inkluderande Sverige. Detta är den realistiska och solidariska vägen att försvara och utveckla den välfärdsmodell som har ett så brett stöd i Sverige.

Kampen mot rasistiska krafter för ett värdigt flyktingmottagande i samklang med samtida behov och för att utveckla välfärden i ett öppnare Sverige där vi är fler är tätt sammanvävd. Det är Vänsterpartiets avsikt att ta ansvar för denna solidariska realism.

Av de skäl jag nu har nämnt kan Vänsterpartiet inte ställa sig bakom regeringens förslag. Jag yrkar därför bifall till reservation 1 om att propositionen bör avslås.

Anf. 130 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2, som är formulerad av Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Vi behöver ersätta EBO med ABO. Så ser Kristdemokraternas besked ut. Det egna boendet för asylsökande, EBO, måste på sikt ersättas med anläggningsboenden, ABO.

Kristdemokraterna antog helt nyligen på sitt riksmöte ett nytt program för integrationen. Här pekar vi ut fyra olika spår som vi menar är viktiga.

Det första är att stoppa den negativa utvecklingen i utanförskapsområdena. Vi kan inte låta förorternas problem växa.

Det andra är att höja humankapitalet, att hjälpa människor att bli anställbara.

Det tredje är att öka drivkrafterna för den enskilde att bli en del av samhällsgemenskapen.

Det fjärde är att engagera civilsamhället, alltifrån fotbollsklubben och församlingen till företagen.

I den integrationspolitik som vi antog finns 36 olika reformförslag. Här finns prestationskrav och tydliga målsättningar där vi exempelvis föreslår att man ska ha språk och samhällskunskap för att kunna få permanent uppehållstillstånd, PUT, och medborgarskap. Vi har aktivitetskrav för att få försörjningsstöd. Detta syftar hela tiden till att bryta med passivisering och skapa och motivera till delaktighet. Samtidigt har vi naturligtvis också undantag för särskilt svaga grupper.

En av dessa 36 åtgärder är avvecklandet av EBO. Därför har vi också i dag valt att reservera oss, eftersom vi ser att det behövs fler åtgärder än de som finns i den framlagda propositionen.

Vi menar att dagens proposition är ett steg i rätt riktning. Den är dock alltjämt bara ett steg, och det räcker inte om vi menar allvar med att ta itu med de skuggsamhällen som människor lever i.

Inget annat land använder boendeformen eget boende, EBO, i en sådan utsträckning som Sverige. Det konstaterar utredningen Ett ordnat mottagande - gemensamt ansvar för snabb etablering eller återvändande som kom förra året. ESO-rapporten Inspiration för integration konstaterar samma sak. EBO-lagen har funnits i Sverige sedan 1994, och den bidrar till att cementera segregationen i vårt Sverige.

Kristdemokraterna är tydliga: Vi ska ha en migrationspolitik som tar hänsyn till vår förmåga att integrera. När detta inte sker får vi överfyllda förorter, parallellsamhällen, utanförskap och förläggningar med tiotusentals människor. Vi måste våga se sambandet mellan en invandring i alltför stora volymer och mycket allvarliga samhällsproblem som vi brottas med.

Fru talman! Vi måste därför para ihop integrationspolitiken med migrationspolitiken och se till att migrationspolitiken ger oss möjlighet att integrera. Den förmågan förutsätter en stram migrationspolitik under en rad år framöver. Vi kristdemokrater vill få ned söktrycket till en jämförbar nordisk nivå, och då måste vi naturligtvis vara beredda att titta på varje enskild lagstiftning och även välfärdssystemens utformning.

Kristdemokraterna har en integrationspolitik som ökar integrationspotentialen. I en sådan politik kan man aldrig komma runt det faktum att boendesituationen för asylsökande är en bärande del. Vi behöver ha en jämnare fördelning av och bättre planering för hur vi tar emot våra asylsökande. I dag kan vi konstatera att en stor del av dem som kommer till Sverige hamnar i eget boende hos sina landsmän i redan hårt ansträngda förorter eller städer. Här drabbas de av trångboddhet och segregation, och de utnyttjas genom att de många gånger tvingas köpa svartkontrakt.

Om människor som kommer till Sverige ska integreras måste de också ges förutsättningar för att kunna göra det. Ett värdigt boende menar vi kristdemokrater är en viktig del i detta. Tyvärr, menar vi, har den aspekten ignorerats under en lång tid. Jag tror delvis att det är av välvilja, men jag tror också att det handlar om att det är billigare för staten med eget boende än med anläggningsboende.

Fru talman! Anläggningsboenden är nu inte helt problemfria. Om vi med EBO skapar ett boende som ofta innebär trångbodda miljöer och utsatta förorter till storstäder är ABO inte helt problemfritt. Ofta hittar vi anläggningsboenden i glesbygd där det är långt till den viktiga arbetsmarknadsanknytningen. Det handlar många gånger om att det är där de lediga fastigheterna finns som kan upphandlas av Migrationsverket. Många gånger är det i kommuner som under de senaste åren har drabbats av inte minst radikalt ökade kostnader för exempelvis försörjningsstöd och skolgång. Det är kostnader som är svåra att bära för små kommuner.

Om segregationen i Sverige ska brytas, vilket vi kristdemokrater är besjälade av, då måste trenden vi sett under de senaste åren brytas. Därför menar vi att rätten till eget boende så snart som det är möjligt ska slopas och att anläggningsboende i fortsättningen ska vara den boendeform som erbjuds från staten.

Vi ska nu se till att anläggningsboenden upphandlas på platser där man tar hänsyn till förutsättningar på arbetsmarknaden, graden av segregering i närliggande skolor och kommunernas ekonomi. Naturligtvis ska inga anläggningsboenden upphandlas i särskilt utsatta områden.

Vi yrkar bifall till vår gemensamma reservation nr 2.

(Applåder)

Anf. 131 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i socialförsäkringsutskottets betänkande nr 11, Ett socialt hållbart eget boende för asylsökande, och därmed avslag på reservationerna.

I lördagens Sydsvenska Dagbladet var det en artikel om utanförskapet i Malmö och om den segregation som slår så hårt mot människor som är i störst behov av samhällets stöd. I den artikeln intervjuades tre personer. En av dem som intervjuades var Malmös förra kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu.

Artikeln handlade om utanförskapet, men den tar sin utgångspunkt i just det vi diskuterar i dag, nämligen det som vi i dagligt tal kallar EBO-lagen. Anledningen till att jag tar upp den lagen är att flera kommunalråd för många år sedan pekade på just baksidorna av denna lagstiftning. År 2007 skrev kommunstyrelseordförandena för Malmö, Södertälje och Göteborg brev till regeringen och bad regeringen att vidta åtgärder mot en lagstiftning som inte fungerade. Efter det brevet och efter de aktiviteterna har kritiken fortsatt. Kritiken har förstärkts, och den har ständigt framförts, numera av till exempel Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, och Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande i Malmö - för att ge några exempel. Det är en kritik mot en lagstiftning som ansvariga politiker i kommuner runt om i landet har fått se baksidorna av genom trångboddhet och utanförskap. Det var det som artikeln i Sydsvenskan handlade om, det vill säga trångboddhet och utanförskap som skapar destruktiva miljöer.

För oss socialdemokrater har det i flera år varit uppenbart att något måste göras. Vi kan inte behålla en lagstiftning som skapar problem i stället för att lösa dem. När vi efter valet 2014 fick möjlighet att bilda regering var detta därför prioriterade frågor. Den borgerliga regering som vi efterträdde hade visserligen hotat med åtgärder för att komma till rätta med problem i mottagandet och ökad segregation, men man hade inte agerat. Därför var ett första viktigt steg att se till att alla kommuner, framför allt de som inte tagit ansvar tidigare, numera får dela på ansvaret för att ta emot och integrera personer som har beviljats uppehållstillstånd i Sverige.

Men vi behöver också se till att vi inte försvårar för asylsökande under tiden de befinner sig här och får sina ansökningar hanterade. Vi socialdemokrater tycker att detta borde göras genom att avveckla EBO-lagen. Men det har det under lång tid inte funnits stöd för i kammaren. Det är anledningen till att vi nu i stället kan fatta beslut i rätt riktning, även om det inte går så långt som vi önskar. Vi tar nu viktiga steg för att motverka de negativa konsekvenserna av en lagstiftning som infördes för två decennier sedan.

Vi visar med detta beslut att vi har lyssnat på de kommuner som brottats med baksidan av lagstiftningen, men vi gör det på ett sätt där vi lyssnar till de kommunala företrädarna, som känner sina kommuner bäst, genom att regeringen i en förordning ska ge kommunerna möjlighet att i ett anmälningsförfarande meddela de utsatta områden som ska undantas från EBO.

I grunden gör vi detta för att skapa förutsättningar för bra uppväxtvillkor för barn och ungdomar i alla delar av vårt samhälle. De som kommer till vårt land för att söka skydd undan förtryck och förföljelse ska ges reella möjligheter att skapa ett bra liv och möjlighet att bidra. Detta bygger på att fler kommuner måste ta del i mottagandet efter det att asylsökande har fått uppehållstillstånd, men det bygger också på att socialt utsatta områden måste få ett lättare tryck under asyltiden.

Det är glädjande att så många nu äntligen är beredda att ta steg i den riktningen. Det är ett uppvaknande, men det är ett sent uppvaknande. Därför måste jag också kommentera den reservation som bland annat ledamöterna från Moderaterna står bakom.

Maria Malmer Stenergard sa från denna talarstol att vi borde ha avskaffat EBO för länge sedan. När vi började att behandla detta ärende i socialförsäkringsutskottet den 24 oktober 2019 visste inte Moderaterna vad de tyckte om EBO. För en månad sedan satt Moderaterna och skrev ihop en motion där de sa att de skulle återkomma med ställningstaganden. Att nu säga att vi borde ha avskaffat EBO för länge sedan när de för en månad sedan inte ens visste om de ville avskaffa EBO är något magstarkt.

Vi socialdemokrater har naturligtvis inte kunnat vänta på ett ställningstagande från den typen av - i denna fråga - oseriösa partier. Vi kan konstatera att det har funnits ett politiskt motstånd mot att göra förändringar i EBO, och därför är det klart att det var en styrka för oss när vi tillsammans med Centern, Liberalerna och Miljöpartiet kunde börja arbeta med förslag för att ta steg i rätt riktning. Medan moderater och kristdemokrater för ett par veckor sedan funderade över vad de skulle tycka skrev vi propositioner. Det är handling i stället för teori.

I utskottets ställningstagande pekar vi på behovet av att följa frågan noga. Vi beslutar om vissa förändringar i lagstiftningen genom att rikta in oss på de områden där det finns problem. Men för oss socialdemokrater är det resultatet som är det väsentliga. Lagstiftningen måste leda till att områden med problem får en situation som förbättrar levnadsvillkoren och kommer till rätta med trångboddheten. Samtidigt måste vi vara vaksamma på att handel med svarta kontrakt och falska adresser inte ökar. Därför är det återigen viktigt att kommunerna ges möjlighet att göra bedömningar genom anmälningsförfarandet.

Detta är ett stort beslut i dag, och det är ett efterlängtat beslut. Därför kan jag som avslutning med glädje yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och därmed till regeringens proposition.

(Applåder)

Anf. 132 Maria Malmer Stenergard (M)

Fru talman! Tack, Rikard Larsson, för ett intressant anförande! Och tack, regeringen, för en av få propositioner som man faktiskt lyckats leverera till denna kammare!

Detta är väldigt intressant. Rikard Larsson går till frontalangrepp och anklagar Moderaterna för att vi inte visste vad vi tyckte i den här frågan för bara någon månad sedan.

Jag är den första att hålla med. Jag sa också i mitt anförande att Moderaterna borde ha tyckt så här för länge sedan. Nu tycker vi så här. Vi visste att vi hade en stämma framför oss, där vi skulle ta ställning till detta. Vi inväntade beslutet och agerade sedan helt i enlighet med det, och vi har gjort allt vi kan för att driva på i denna kammare för det vi tror på.

Dock kan man tycka att det skulle kunna finnas ett uns av självkritik hos Rikard Larsson. Det är nämligen väldigt tydligt vad Socialdemokraterna tycker. De vill avskaffa EBO. De hänvisar till en rad ledande socialdemokratiska kommunföreträdare som starkt tar avstånd från EBO. Till exempel säger Boel Godner i Södertälje: "Jag hatar EBO." Skönt med tydliga socialdemokrater! Tycker ni inte?

Men, hoppsan, man avskaffar inte EBO i propositionen. Man gör en liten justering. Därför är min fråga, helt ärligt: Ni som vet så tydligt vad ni tycker, varför avskaffar ni inte EBO?

(Applåder)

Anf. 133 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Därför att det inte har funnits majoritet för det i denna kammare. Därför att Maria Malmer Stenergard och hennes partikamrater tillsammans med de andra borgerliga partierna har suttit åtta år i denna församling och inte gjort någonting, inte någonting, åt frågan.

Man ska ha klart för sig att nu sitter vi i en migrationspolitisk kommitté och har en önskan om att nå en bred överenskommelse där. Men Moderaterna är ju inte ett parti att hålla i handen i dessa frågor. Från en vecka till en annan ändrar man åsikt om arbetskraftsinvandring och EBO-lagstiftning. Man började med att man skulle öppna hjärtan, och nu ska man stänga dörrar.

Moderaterna har inte gjort någonting när de suttit i majoritet och i regeringsställning. Ingenting har de gjort i de här frågorna. Det har vi fått hantera efteråt. Varför kom det inte någon inbjudan till Socialdemokraterna när vi hade en moderat statsminister i Sverige om att vi skulle avskaffa EBO? Ingenting hördes.

När vi tillträdde 2014 började vi arbeta med att försöka få till en annan tingens ordning i dessa frågor. Vi började med ett mottagande som alla kommuner måste vara del av. Vi fortsätter med att göra förändringar av EBO-lagstiftningen - i den riktning det fanns majoritet för att göra förändringar när vi skrev fram förslagen, för när vi skrev fram förslagen och propositionerna satt ju Moderaterna fortfarande och funderade på vad de skulle tycka.

Problemet är egentligen inte att Moderaterna inte hade bestämt sig den 24 oktober, när vi behandlade ärendet. Problemet är de inte hade bestämt sig 1994, när de införde lagstiftningen. Ni har inte sett baksidan av detta. Ni har inte varit villiga att göra något åt det. Hade ni varit villiga att göra något hade vi kunnat lösa detta för länge sedan.

(Applåder)

Anf. 134 Maria Malmer Stenergard (M)

Fru talman! Alltså, detta övergår helt mitt förstånd. Jag ställer frågan varför Socialdemokraterna, nu när de är så tydliga med vad de vill i EBO-frågan, inte gör det de själva vill. Vi må ha ändrat åsikt, men vi försöker i alla fall driva igenom det vi faktiskt tror på. Då säger Socialdemokraterna "Nej, vi kan inte gå fram med ett avskaffande av EBO, för det gjorde inte alliansregeringen". Fullständigt obegripligt, enligt min mening.

Då tar vi ett annat exempel. Vi moderater menar att man måste införa kraftigt minskade asylnivåer. Om jag förstått det hela rätt tycker Socialdemokraterna likadant. I maj 2018, precis före valet, sa man att man ville ned på europeiska nivåer. Det tycker jag är väldigt välkommet. När vi säger nordiska nivåer och Socialdemokraterna säger europeiska nivåer, då tror jag verkligen att vi kan hitta en bred grund att stå på i en kommande migrationsöverenskommelse.

För bara några veckor sedan sa statsministern - förlåt, partiordföranden för Socialdemokraterna - att han vill se ett asylmottagande på europeiska nivåer. Det är alltså klart vad Socialdemokraterna tycker när det gäller asylmottagandet. Men finns det en risk att man gör i migrationspolitiken precis som man gör med EBO, det vill säga att man säger "Så här tycker vi socialdemokrater, men vi väljer att gå fram med den här politiken"?

Man kan visst lita på Moderaterna. Vi har vaknat upp sent, jag håller med om det, men nu driver vi vår politik in i kaklet i denna kammare. Socialdemokraterna däremot säger vad de vill och gör något helt annat. Det duger inte.

(Applåder)

Anf. 135 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Sysslar man med lagstiftning i Sveriges riksdag måste man vara seriös. Man kan inte komma när man har skrivit en proposition, remitterat en lagrådsremiss och berett ett ärende och säga "Nu har vi ett annat förslag", när det är ett par dagar kvar. Man måste laga efter läge, och då måste man också samla de majoriteter som finns för att få igenom ny lagstiftning i Sveriges riksdag.

Det har vi gjort. Vi står för våra överenskommelser, och vi har i detta fall gjort överenskommelser med Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. De överenskommelserna står vi för.

Jag förstår att det är frustrerande för Moderaterna att vi nu gör något, när Moderaterna hela tiden har suttit och funderat på vad de ska tycka. Vi går snabbare från ord till handling och får ihop de majoriteter som behövs för att skapa förändring, inte bara för att föra plakatpolitik.

Jag och Maria Malmer Stenergard sitter i samma migrationskommitté. Låt oss ta diskussionerna där! Det är ju också en sak som denna regering har gjort. Den har tillsatt en migrationspolitisk kommitté för att prata om de sakerna och förhoppningsvis få till en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Men Moderaterna måste nog se till att ha en lite stabilare grund att stå på om vi ska göra överenskommelser.

(Applåder)

Anf. 136 Paula Bieler (SD)

Fru talman! Jag tänkte börja med lite matematik och kuriosa. Förra mandatperioden hade Socialdemokraterna 113 mandat. Sverigedemokraterna hade 49 mandat, och Kristdemokraterna hade 16 mandat. I Kristdemokraternas vårproposition för 2014/15 sa man att man ville avskaffa dagersättningen för EBO. Sverigedemokraterna har som sagt velat avskaffa den länge. 113 plus 16 plus 49 är 178. Det är en majoritet i Sveriges riksdag. Det har alltså funnits majoritet för längre steg tidigare. Men vi lägger allt det åt sidan.

I utskottets svar, i huvudbetänkandet, skriver man bland annat följande: "Utskottet anser vidare att det saknas skäl för riksdagen att nu rikta ett tillkännagivande till regeringen om fler förslag på området eller en större översyn. Det måste anses mer ändamålsenligt att invänta effekterna av det nu aktuella förslaget innan eventuella ytterligare åtgärder utreds."

Detta är intressant, inte minst mot bakgrund av det replikskifte som precis ägde rum. Ledare för utskottsmajoriteten måste ju anses vara Rikard Larsson och Socialdemokraterna, och de har alltså valt att formulera sig på detta sätt samtidigt som de skyller på andra och säger "Nej, det finns ingen majoritet för att gå längre - vi kan väl ta det på andra håll".

Det finns en majoritet. Det finns förslag. Det är inte så att vår reservation innebär att vi inte ska lagstifta i enlighet med den proposition som ligger på bordet. Den lagstiftningen hade man fått ändå. Men det hade kunnat skickas en tydlig signal från utskottet om att vi som dagligen arbetar med dessa frågor ser behovet av att gå längre, ser att det här inte räcker.

Det finns, enligt vad Socialdemokraterna ibland säger, en minst sagt tydlig majoritet för detta. Varför är det så svårt att skicka den tydliga signalen - inte minst till migrationskommittén så att den vet att i den här riktningen finns det majoritet, så i den här riktningen ska vi arbeta fram förslag?

Anf. 137 Rikard Larsson (S)

Fru talman! När jag talar om majoriteter, seriösa förslag och stabilitet över tid räknar jag inte riktigt in Sverigedemokraterna i detta. Varför gör jag inte det? Jo, därför att Sverigedemokraterna gång efter annan står i denna kammare och beskriver dem som kommer till vårt land för att söka skydd som kriminella eller potentiellt kriminella. Sverigedemokraterna bedriver en politik som vill öka motsättningarna i samhället. När man talar om kriminalitet är Sverigedemokraternas främsta åtgärd att sätta stopp för dem som söker skydd i Sverige.

Det skulle vara väldigt märkligt att sätta sig och till vissa delar göra upp med ett parti som så tydligt vill öka motsättningarna mellan dem som har behov av skydd och resten av befolkningen. Sverigedemokraterna är ingen seriös part i detta sammanhang. Man har hur många gånger som helst gjort tydligt att man, vad de andra partierna än säger, vill gå längre i invandringspolitiken därför att man har en i grunden främlingsfientlig och rasistisk politik. Vi gör inte uppgörelser med den typen av partier.

(Applåder)

Anf. 138 Paula Bieler (SD)

Fru talman! Tack, Rikard Larsson, för svaret! Det är bra med dessa konstanta påminnelser ute i landet om vad Socialdemokraterna, som säger sig vilja ta ansvar för landet, egentligen menar med det. De lyssnar inte på andra fast de sedan anammar och stjäl våra argument. Jag har faktiskt tidigare mandatperioder varit med om att Socialdemokraterna ord för ord har använt sig av de saker jag har anfört som argument när de sedan har stått i talarstolen.

För övrigt borde kanske Rikard Larsson och Socialdemokraterna lyssna på Adam Marttinen och det parti som de vill utesluta från samtal om exempelvis gängkriminaliteten, som har varit drivande för väldigt många av de förslag som de sedan faktiskt insett behövs i vårt land. Nog har vi en seriös politik när det gäller att ta hand om kriminaliteten.

Men eftersom vi inte ska tala om majoriteter därför att Socialdemokraterna väljer att låtsas som att det just nu kanske största partiet i Sverige inte finns vill jag ställa en annan fråga. I mitt anförande var jag lite grann inne på att det inte räcker med bara ekonomiska incitament eller att bara tala om segregationsfrågan. För oss är det faktiskt också en fråga om säkerhet att veta var personer befinner sig.

Det finns en kiosk i en Stockholmsförort där 320 personer är skrivna. Det är inte att gå särskilt långt att anta att en hel del av dessa har skrivit sig där inom ramen för exempelvis EBO. Som jag var inne på i mitt anförande är, inte minst mot bakgrund av det stora antal personer som har avvikit i vårt land, en viktig del i att gå över från EBO till ABO att det, innan frågan är avgjord och vi vet vem det är som är här och om personen ska få stanna eller inte, är rimligt att veta var personer befinner sig.

Givet att man vill snabba på processerna är det också rimligt att man vet var personer befinner sig så att man kan hålla vidare intervjuer och komplettera informationen. I och med att tiden då kortas ned är det inte orimligt att man, under en kortare period, begränsar var de får bo. Min fråga är: Är detta något som Socialdemokraterna kan tänka sig att titta på?

Anf. 139 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Vi tycker definitivt att en del av politiken måste vara att ytterligare korta ned den period man befinner sig här som asylsökande så att processen blir så kort som möjligt och man snabbt får besked om man har skyddsskäl och får stanna i Sverige eller ska återvända hem. Detta är naturligtvis en del av vår politik.

Här kommer vi också lite grann in på varför det är lite knepigt med Sverigedemokraterna och deras retorik. Man målar upp det som att andra partier skulle tycka att det på något sätt är okej om 120 personer skriver sig i en kiosk. Så är det naturligtvis inte. Dessa avarter är vi alla emot. Detta är en del i att komma till rätta med dem.

Det är klart att det är problematiskt om asylsökande kommer till landet och man inte har koll på var de bor. Detta är ett förslag som syftar till att få bättre kontroll genom att fler kan bo i Migrationsverkets boenden och färre på adresser som inte ens finns, som i det fall som nämndes. Det är klart att detta behöver följas upp med väldigt stor kontroll.

Paula Bieler säger att vi inte lyssnar på andra, men det gör vi. Vi lyssnar på många andra. Hon säger också att vi låtsas som att SD inte finns. Det gör vi inte alls. Vi vet mycket väl att ni finns. Men det är skillnad mellan att veta att ni finns och lyssna på alla andra, å ena sidan, och att försöka se till att ni blir lite mindre, å andra sidan.

Anf. 140 Christina Höj Larsen (V)

Fru talman! Tack, Rikard Larsson, för anförandet! Jag lyssnade på beskrivningar av symtomen, skulle jag säga, på orättvisorna och klassklyftorna i Sverige. Jag talade också om hur Sverige historiskt har hanterat den typen av situationer. Vi vet allihop att samma typ av situation, med människor som bodde i ovärdiga boenden, rådde på 30- och 40-talet. Det löstes genom att vi tog ett gemensamt ansvar för bostadsbyggandet och lyfte varandra ur sådana situationer.

Vi vet också att regeringen när man införde den tillfälliga lagen sa att man skulle rusta mottagandet. Jag hör mycket prat om symtomen, och jag ser det lagförslag vi debatterar i dag. Men jag hör väldigt lite om vad Socialdemokraterna egentligen vill göra för att komma till rätta med själva roten: ojämlikheten, klassklyftorna, det som Socialdemokraterna numera kallar utanförskap. Detta är inget som har uppkommit av sig självt på vissa geografiska platser utan ett resultat av förd politik.

Jag vill höra hur Socialdemokraterna tänker se till att anläggningsboendena är så bra att människor har lust att vara där. Hur tänker Socialdemokraterna se till att anläggningsboenden ligger på platser som faktiskt är tillgängliga? Vad tänker man göra åt bostadsbristen?

Anf. 141 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Nu blir debatten något bredare, och det är väl intressant. Detta är oerhört viktiga frågor - det gäller både bostadspolitiken och klasspolitiken i stort.

Jag tror att det är viktigt att konstatera att många av de områden som vi nu talar om som socialt utsatta har mycket av denna problematik alldeles oavsett om man får asylsökande, som bosätter sig där och får bidrag för egen bosättning, eller inte. Vi behöver vidta åtgärder oavsett detta, och det är det som våra investeringsstöd till bostadsbyggande och våra pengar till kommuner handlar om - att vi kan få en bättre välfärd och bättre planeringsförutsättningar.

Men vad detta handlar om är att vi inte vill spä på de problem som redan finns med ännu fler. Därför behöver vi se till att de socialt utsatta områdena, som redan i dag har väldigt stora utmaningar, inte belastas ytterligare.

Anledningen till att jag kopplar detta till den del som handlar om dem som fått uppehållstillstånd i Sverige är att vi under en lång tid har sett skevheter. Jag kan ta min region, där kommuner som Malmö och Burlöv har fått ta ett jättestort ansvar medan min egen hemkommun, Staffanstorp, och kommuner runt omkring, som Lomma och Vellinge, inte har behövt vara med och ta ansvar. De har haft en helt annan bostadspolitik och har byggt för en helt annan befolkning än den som faktiskt kommer till Sverige eller föds här.

Därför gör jag så starkt denna koppling. Det handlar om både och. Vi måste se till att alla kommuner är med och tar ansvar för den sociala utsatthet som finns, men samtidigt kan vi inte blunda för den ytterligare påfrestning som dessa förslag medför för de socialt utsatta områdena. Vi måste göra förändringar, och det gör vi nu.

(Applåder)

Anf. 142 Christina Höj Larsen (V)

Fru talman! Jag förstår att vi inte kan diskutera bostadspolitikens totala omfattning, men min första fråga var ganska rak. Vad tänker Socialdemokraterna att vi ska göra för att anläggningsboendena ska vara i ett annat skick? Det vi såg under flyktingmottagandet och fortfarande ser - jag är ofta ute - är anläggningsboenden som är av så undermålig kvalitet att man skäms. Det är inte okej.

Jag förstår mycket väl att människor försöker göra sitt bästa för att befinna sig i en annan situation och varför de afghanska kvinnor som är mina vänner försöker hitta ett annat ställe att bo på. Det tar timmar för dem att ta sig till svenskan eller att lämna barn och sådana saker. Detta måste vi kunna göra bättre. Det är en ganska enkel och rak fråga.

Fru talman! Det som har skett i debatten är inte att Socialdemokraterna har lyssnat på Sverigedemokraterna, utan det är att ni beskriver trångboddheten och så vidare som ett resultat av att 14 000 människor har valt EBO. Så är det inte. Det är ett resultat av ojämlikheten, orättvisan och klassklyftorna, och här behövs en kraftfull ekonomisk politik.

Men först, fru talman, vill jag väldigt gärna höra vad Socialdemokraterna tänker göra vad gäller just anläggningsboenden.

Anf. 143 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Vi avsätter mer pengar i budgeten för 2020 just för att kunna hantera effekterna av att vi gör förändringar i EBO-lagstiftningen. Det är ett sätt att också ge mer resurser till boenden.

Låt oss komma ihåg hur situationen såg ut på boendesidan. Jag minns när vi under 2014 talade om privata boenden av undermålig kvalitet. Regeringen försökte då fasa ut denna typ av boenden i mottagandet för att få högre kvalitet genom att ta fler av Migrationsverkets boenden och färre privata boenden. Mitt i den omändringen kom hösten 2015 med en kraftig ökning av antalet asylsökande. Då hamnade vi i en paniksituation vad gällde att få fram boenden. Det som hände 2015 lever fortfarande kvar i hela mottagningsorganisationen.

Nu behöver vi ha ett mer sansat mottagande. Vi behöver få ordning och reda i mottagandet och vad gäller egen bosättning, och vi behöver ge resurser till Migrationsverket så att man kan bygga bättre boenden i egen regi. Det är denna politik vi bedriver nu.

Anf. 144 Jonny Cato (C)

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vi är många som bekymrar oss över den bristfälliga integrationen för nyanlända i Sverige de senaste åren. I stället för snabba vägar in i samhället via jobb och utbildning har de mötts av lång väntan på besked om nästa steg. I stället för gemenskap och trygghet har de mötts av social utsatthet, utanförskap och stelbent byråkrati. Detta har gjort att klyftorna mellan människor i Sverige har ökat. Människor som kommer till Sverige vill bidra till samhället, men då krävs ett mottagande som möjliggör detta.

Så sent som i juli månad i år bodde mer än hälften av alla som var inskrivna i Migrationsverkets mottagandesystem i eget boende. Det är i grunden positivt att människor själva kan bestämma var de ska bo, exempelvis nära släkt, vänner och kontaktnät. Det kan underlätta etableringen i samhället.

Tyvärr har vi sett en ökad segregation i samhället. EBO har bidragit till en ojämn fördelning av asylsökande. Det finns ett uppenbart problem med att de sökande söker sig till vissa kommuner och till vissa specifika områden i dessa kommuner. Det är i många fall områden med stora utmaningar såsom segregation, hög arbetslöshet, otrygga miljöer med mera, vilket innebär försämrade etableringsmöjligheter i det svenska samhället.

I grunden är det dock som sagt positivt att människor själva får välja var i landet de bor.

Så sent som i måndags besökte jag ett av de områden i landet som har allra störst utmaningar, Drottninghög i Helsingborg. Jag har besökt området många gånger genom åren. Utmaningarna är gigantiska: stort slitage i bostadsbeståndet, otrygga utemiljöer, hög arbetslöshet, grov kriminalitet långt ned i åldrarna och stor psykisk ohälsa.

Under ett par års tid har en rad olika aktörer gjort stora insatser för att utveckla området. Den typen av områdesutveckling sker nu på många platser runt om i landet. Tyvärr är utmaningarna i dessa områden stora, och det kommer att ta lång tid innan problematiken är löst.

I måndags möttes jag också av en stor stolthet hos dem som bor i Drottninghög - en stolthet över bostadsområdet och den utveckling som sker.

Vi behöver se till att de områden runt om i landet som står inför dessa stora utmaningar får bra förutsättningar att blomstra.

På grund av detta är Centerpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet överens om att inom ramen för januariavtalet ge kommunerna en möjlighet att begränsa EBO i områden med socioekonomiska utmaningar.

Det är viktigt att effekterna av reformen utvärderas så att rätt områden i de kommuner där utmaningarna är som störst undantas från möjligheten till EBO. Dessa områden kan förändras över tid, och därför är en noggrann utvärdering och analys fullständigt nödvändig.

(Applåder)

Anf. 145 Robert Hannah (L)

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Till skillnad från S-ledamöter som Rikard Larsson som läser artiklar om utanförskapet och C-ledamöter som Jonny Cato som besöker utanförskapsområden på måndagar är jag själv uppvuxen i ett sådant område. Jag kan alltså tala av egen erfarenhet.

Ett av mina starkaste barndomsminnen är när jag första gången fick gå in i mitt rum och plocka ned mina affischer på Tupac Shakur och Destiny's Child från väggarna, rensa rummet från skräp och ta mina skolböcker och flytta över dem till min äldre brors rum. En ny släkting som jag aldrig hade hört talas om hade kommit till Sverige och behövde någonstans att bo. Detta skedde om och om igen. Ibland stannande de i flera år, andra gånger i några månader.

Ärligt talat är jag långt ifrån ensam. Åker man till någon av Sveriges utsatta områden och frågar svenska barn där om de har fått lämna ifrån sig sina rum någon gång till släktingar som har flytt till Sverige kommer svaret att vara: Ja, det händer rätt ofta.

Det är ganska intressant att man i debatten verkar utgå från att alla hyr bostäder, när de flesta flyttar in till sina släktingar.

I min familj lyckades många av de släktingar som kom väldigt väl med språket. De fick lära sig fika och träna på svenska, och vi hjälpte dem att etablera sig i Sverige. Men det skedde på bekostnad av oss svenska barn som växte upp i utsatta områden. Vi blev ännu mer trångbodda; vårt utrymme krympte.

Våra skolor, där majoriteten redan inte hade svenska som modersmål, fick ta emot nästan alla nyanlända elever. Skolan blev givetvis sämre när allt fokus låg på de nyanlända och när alla de gick i samma skolor. Jag hade skolkamrater där tre fyra barn delade rum med varandra för att ge utrymme till släktingar som flytt till Sverige.

Låt oss anta det perspektiv som de barn som faktiskt lever i dessa områden och tar emot släktingar har.

Vi som många gånger redan kände ett utanförskap fick ta ansvaret för att integrera långt fler än vad det fanns en chans att lyckas med.

Misslyckad integration i Sverige har lett till otrygga bostadsområden och i vissa fall radikalisering. Andra normer och förväntningar än dem som gäller generellt i Sverige har dominerat. Som hbtq-person kan jag gå i god för det.

Att ha en ordning där majoriteten av dem som kommer till Sverige söker eget boende i utsatta områden är inget bra sätt att ta emot människor om målet är att de ska lyckas komma in i egenförsörjning och få tak över huvudet.

Initiativet till rätten att hitta egen bostad för asylsökande, EBO, togs av en borgerlig regering, och det fanns goda tankar när man beslutade om systemet på 90-talet. Men det har visat sig att slå extremt hårt mot utsatta områden, och man har lämpat över hela integrationsansvaret till andra generationens svenska barn och deras föräldrar. Det är dem vi måste ha i fokus, men jag hör att denna debatt handlar om helt andra saker.

När jag växte upp i Tynnered i Göteborg i slutet av 90-talet och början av 2000-talet var det inte ett utsatt område. Det är på grund av icke genomtänkt integrationspolitik vi har hamnat här.

Tynnered och andra områden runt om i Sverige utvecklades först till genomgångsområden dit man sökte sig för att ta sig vidare. Men numera fastnar många i dessa områden, och det har lett till ett socialt utanförskap. Dessa områden är i dag andra klassens områden, och vi måste ha en politik för att vända detta.

Det här är bostadsområden som man hamnar i när man först kommer till Sverige och sedan lämnar när man får chansen. Men alla får inte den chansen. Kvar bor nu en stor andel av dem som inte har lyckats ta sig in i samhället, svenskar som nyligen har kommit till Sverige och en hel del personer som är asylsökande.

Som ny integrationstalesperson för Liberalerna är jag tydlig: Sverige ska inte ha några utsatta områden 2030. Jag tänker föreslå och driva den politik som Sverige behöver för att den sociala sammanhållningen i landet inte ska brytas och för att enskilda individer som kommer till Sverige ska ha en ärlig chans att lyckas. Detta är vår målsättning. Det är dit vi ska, och Liberalerna kommer att ta fram den politiken.

Fru talman! Ett första och viktigt steg är att göra undantag för eget boende för asylsökande i de utsatta områdena. Detta betyder i praktiken att man inte kommer att få dagpenning ifall man bosätter sig i dessa områden. Jag vill vara tydlig med en sak som det inte verkar finnas kunskap om i denna debatt. Det är nämligen så att från den 1 oktober gäller en ny lag om svarthandel, och folkbokföringslagar har försvårat. Skatteverket har också fått ett uppdrag att granska de fall där väldigt många är skrivna på samma adresser. Det görs redan ett arbete åt det hållet. Det kan komma att behöva förbättras, men det görs redan.

Jag är lite orolig över den debatt som pågår här. Socialdemokraterna verkar till exempel tro att de har gjort allting rätt i många år. I praktiken är det så att de försöker ta åt sig äran genom att stoltsera med personer som Boel Godner och Ilmar Reepalu, men det är dessa personer som Socialdemokraterna inte har lyssnat på.

Andra partier som M, KD och C pratar om den integrationsskuld som Sverige har, men jag vill påpeka att det snarare är dessa tre partier som har en integrationsskuld. Det är de som är skyldiga till att alliansregeringen inte fick igenom de förändringsförslag som Liberalerna drev och ville driva under allianstiden. Detta behöver man vara tydlig med.

Områden som Tynnered i Göteborg, Herrgården i Malmö och Rinkeby i Stockholm måste få en ärlig möjlighet att vända utvecklingen. Vi behöver få upp skolresultaten, få upp andelen som arbetar och få upp tryggheten, men vi måste också få ned saker. Vi måste få ned trångboddheten, få ned antalet anmälda brott och få ned antalet svartkontrakt. Därför är det viktigare att börja med att välja ut just dessa områden.

Jag menar därför att det är rimligt att man ska kunna ta emot asylsökande ifall man bor i rika och trygga områden som Limhamn i Malmö, Majorna i Göteborg eller Bromma och Södermalm här i Stockholm. Där personer har en ärlig chans att integreras i samhället ska de kunna få bosätta sig även fortsättningsvis. Men vi vill såklart granska den nya lagstiftning som nu kommer och utvärdera den senare, om det finns behov.

Jag vill avsluta med att säga en sak: 45 procent av de 500 största och mest framgångsrika företagen i USA startades av invandrare eller barn till invandrare - 45 procent! Låt oss vara rimliga när vi pratar också om de människor som kommer till Sverige. Många av dem kommer att göra fantastiska saker för vårt land.

(Applåder)

Anf. 146 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! Med propositionen Ett socialt hållbart eget boende för asylsökande reformerar vi EBO-lagstiftningen. Det var en del i det 73-punktsprogram, januariavtalet, som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern enades om i januari.

EBO-lagstiftningen har varit omdebatterad länge, inte bara i denna debatt utan i riksdagen och runt om i Sverige, under mer än två decennier. Det har funnits en kritik mot EBO, att den har varit bidragande till att många nyanlända har samlats på vissa ställen och att detta har fört med sig trångboddhet, som i sin tur har fört med sig problem som att det är svårt för barn att göra läxor och annat.

EBO har dock haft och kan ha många fördelar, fru talman, jämfört med de alternativ som finns. Människor som har kommit till Sverige har blivit introducerade med hjälp av landsmän och -kvinnor. I stället för att bo på anläggningsboenden med inte alltid ultimat kvalitet har de kommit närmare samhället, lärt sig svenska fortare och fått bättre förutsättningar för integration och etablering. Detta är också en sida av EBO.

Fru talman! I samband med migrationsuppgörelsen i oktober 2015, som sex partier var med på, enades vi om en rad åtgärder. En som var viktig i sammanhanget var bosättningslagen, som innebar att Sveriges kommuner skulle få skyldighet att ta emot nyanlända och att de ofta moderatstyrda kommuner som hade sagt nej till detta inte längre skulle kunna göra det. Detta var välkommet och viktigt, även om det var för sent. Hade förändringen gjorts tidigare är det inte säkert att vi hade haft behov av den reformering av EBO som vi nu gör. Att det fortfarande finns kommuner som motarbetar bosättningslagen är en annan fråga, men likväl oroväckande.

Fru talman! Nu lägger vi fram reformeringen. Det innebär att de särskilt utsatta områden som finns ska kunna undantas om de kommuner som områdena ligger i vill detta. De nyanlända som bosätter sig där får i så fall ingen dagersättning från Migrationsverket. Ersättningen är för övrigt låg. Också det är en annan fråga. Den har inte höjts på en herrans massa år, och det finns problem även med den. Vi kommer att behöva följa utvecklingen noga.

Med detta, fru talman, ställer vi från Miljöpartiet oss bakom betänkandet och yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)