Mellanöstern

Anf. 148 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Kvällens sista debatt, som skulle ha varit gårdagens sista debatt, handlar om utrikesutskottets betänkande 2020/21:UU15 Mellanöstern. Det är ett motionsbetänkande med motioner från tre allmänna motionsperioder: 2018/19, 2019/20 och 2020/21. Betänkandet innehåller totalt 100 olika yrkanden. Vi moderater har två reservationer i betänkandet. Jag inleder, herr talman, med att säga att jag yrkar bifall till reservation 5 men självklart står bakom även reservation 1.

Till eventuella lyssnare vill jag säga att det finns mycket mer att läsa i själva betänkandet om vad vi moderater anser. Jag ska försöka fatta mig relativt kort med tanke på att kvällen är sen. Att det är torsdag innebär också att det är många kollegor som ska åka till sina hemorter i kväll.

Motionsbetänkandet innehåller som sagt motioner från tre års tid, 2018/19, 2019/20 och 2020/21, men jag kan tyvärr konstatera att flera av de äldre motionerna, som skrevs under allmänna motionsperioden för två och ett halvt år sedan, fortfarande är aktuella. Det är fortfarande samma problem, samma svårigheter och samma konflikter. Det innebär samma umbäranden för de människor som är drabbade. Det innebär också, herr talman, att det internationella samfundet har misslyckats i sitt uppdrag att lindra umbäranden, lindra krigets vedermödor och se till att det blir ett stopp på missbruk av politik och missbruk av extremistiska uppfattningar.

Det som också tyvärr är viktigt att säga i de här sammanhangen är att omvärlden inte kan lösa problem och lösa krig om det saknas vilja i de länder som är berörda. Det kräver att det finns politiska ledare som vill ha förändring och att det finns strukturer som gör det möjligt att uppnå förändring.

Något annat jag vill säga är att världen inte på mycket länge har varit så föränderlig som den är i dag och att den fria världen och det öppna samhället inte på mycket länge har ställts inför så stora utmaningar som i dag. Detta visar sig inte minst i den rådande situationen i Mellanöstern. De övergrepp som begås i regionen mot mänskliga rättigheter och de pågående konflikter som utkämpas i Mellanöstern är på intet sätt nya. Det finns i dessa många bottnar, lager och komponenter som är svåra att förstå för oss utomstående. Jag tänker på diktatorskap, krig, politisk svaghet, religiösa extremister, misskött ekonomi, korruption och mycket mer. Dessutom finns ofta inbördes stridande grupperingar.

Men en sak är klar: Att det blir fred, att det blir ett stopp på de pågående konflikterna och att extremister ställs till svars för sitt agerande är förutsättningar för en hållbar fred och respekt för rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Vi moderater är av den bestämda uppfattningen att fred i Mellanöstern inte är något som Sverige självt kan bidra till. Det behövs ett internationellt samarbete och multilaterala förbindelser. Det krävs ett arbete inom EU och ett samarbete med FN.

Sveriges engagemang i EU:s södra närområde bör rätt uttryckt generera trovärdighet inom det multilaterala samarbetet för ett brett europeiskt engagemang. Det ligger i Sveriges intresse att Mellanöstern utvecklas till en välmående region, fri från extremism och fri från instabilitet.

Jag har väldigt ofta kontakt med olika minoritetsgrupper från Iran och Irak. Deras beskrivningar visar tydligt att vi måste bistå. Detta är förföljelser som har pågått länge.

Jag vill inte nämna någon grupp. Missar jag någon grupp är det detsamma som att jag inte uppfattar att den gruppen diskrimineras. Jag vill säga att det är ett stort mått av diskriminering.

Regimen i Iran har i ett stort antal fall agerat hotfullt mot individer bosatta utanför Iran. Irans förhållningssätt kan förstås aldrig accepteras.

Ytterligare problem för exiliranierna är att de aldrig, hur mycket de än vill, kan avsluta sitt medborgarskap. En gång iransk medborgare, alltid iransk medborgare. Det gör tyvärr också att det är helt omöjligt för exiliranier att få ett dubbelt medborgarskap i ett annat land. Det tillåter inte Irans lagstiftning.

Att en regim på detta sätt håller sina medborgare i ett järngrepp är inte förenligt med internationella överenskommelser. Här bör Sverige agera.

Regimen i Iran är dessutom en av Mellanösterns mest destruktiva regimer. Men det debatteras väldigt sällan här i Sverige. Det tycker jag är tråkigt. Iran är en stor finansiär av terrorverksamhet, stöder krig och hotar också att utplåna Israel. Irans inflytande över Irak har tilltagit under senare år.

Jag vill också nämna att Iran sedan lång tid har utvecklade ekonomiska relationer med Kina. Det borde bekymra för omvärlden. Kina är Irans största kund vad gäller köp av till exempel olja.

Angående kvinnors rättigheter finns det mycket att säga. Jag vill än en gång understryka flickors rätt till utbildning och att vara barn - inte hustru och förälder. Det kan inte sägas nog ofta.

Ett annat land som också finns i regionen är Irak med sina stora naturtillgångar i form av olja. Det är världens tredje största exportör av olja. Men på grund av misskött statsekonomi är landet ett av de fattigaste. Av befolkningen lever 60 procent på mindre än 6 dollar om dagen.

Det är inte bara statsfinanserna som är misskötta. Det är också en omfattande korruption. Jag läste precis en rapport från Transparency International som visade att Irak finns på plats 162 av 180 när det gäller korruption i världen.

Detta säger mycket om hur illa skött ekonomin är. Det gör att det i sin tur blir svårt att få kapital till landet. Vilket företag vill investera och bygga en verksamhet när företaget riskerar att drabbas av omfattande korruption?

Den korruptionen tar sig uttryck på många sätt. Det finns till exempel en informell tradition i Irak att parlamentariker ska erbjuda partilojala väljare och sina anhöriga arbete inom statliga myndigheter och inom politiken. Det är också en form av korruption.

Protesterna i Irak har varit omfattande sedan oktober 2019. Det finns ett begynnande arbete och en pågående opposition i landet som vill ha en förändring under parollerna: Folket önskar regeringens fall, Fritt Irak och Iran ut.

Här är det viktigt att arbeta för att stödja krafter som kan bli demokratiska och inte utvecklas till någon form av ny diktatur, för då är ingenting vunnet. Det måste bli en fredlig långsiktig lösning.

Jag vill säga någonting innan jag går vidare, eftersom tiden går, om den terrororganisation som finns i Mellanöstern. Daish är förintat, men det finns fortfarande kvar som ett hot och kan blomstra upp. Därför måste världssamfundet se till att de personer som har begått terrorhandlingar ställs till svars för sina handlingar. Detta ska ske på plats i de länder där de har begått brottshandlingarna och ingen annanstans. Detta är viktigt. Det handlar om försoning. Men det handlar också om ett ansvarsutkrävande.

Slutligen vill jag säga någonting i mitt anförande om konflikten mellan Israel och Palestina. Vi moderater anser att Sverige bör bidra till a en fredlig lösning på den utdragna konflikten mellan Israel och Palestina. Sverige bör arbeta med EU tillsammans med FN för att det ska bli ett slut på konflikten.

Men Israels rätt till säkerhet måste respekteras. Det är oacceptabelt att palestinska ledare och andra ifrågasätter av Israels rätt till existens. Israel måste få sin rätt tillgodosedd.

Sverige behöver också självt på egen hand sträva efter att inta en konstruktiv roll i relationerna med Israel och Palestina. Det sätt på vilket det svenska erkännandet av Palestina skedde, framtvingat av den socialdemokratiska regeringen, var illa hanterat. Det var faktiskt rent ut sagt uselt.

Detta har lett till långdragna frusna konflikter med Israel som vi lever med i dag. Jag tror att Sverige skulle ha mycket att vinna på ett bättre samarbete med Israel. Det gäller inte minst när det handlar om svenskt företagande, forskning men också vaccinationer. Vi kan rentav se hur Israel har gjort för att klara av att vaccinera sin befolkning på kort tid.

Herr talman! Det finns mycket mer att säga. Men av respekt för talartiden tackar jag så mycket för ordet.

Anf. 149 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! Dagens debatt om Mellanöstern sker samtidigt som omvärldsläget alltmer präglas av stormaktskonkurrens och upphävandet av en regelbaserad världsordning.

Genom Mellanösterns historia har stormaktsdominans haft en omfattande påverkan på regionen. Det ser vi än i dag, och det understöder ett antal konflikter i regionen som tenderar att bli alltmer utdragna.

Folkgrupper som strävar efter ett oberoende och utveckling tenderar att få starka krafter emot sig, krafter som fortsatt i dag ägnar sig åt imperiebyggande och spelar mot varandra i ett cyniskt spel.

Ett av de tydligaste exemplen på just detta är Turkiet under Erdogan som alltmer uppträder med imperiebyggande ambitioner. Turkiet har dessutom lyckats spela med både Ryssland och väst för att uppnå sina målsättningar, ofta på bekostnad av andra folk.

Turkiets ökade maktambitioner korrelerar med landets alltmer auktoritära och aggressiva uppträdande. Det sker ett förtryck av folk i landet men också ett förtryck av andra folk i andra länder.

Herr talman! Kurderna har förnekats ett eget hemland och i vissa fall har de till och med förnekats rätten att erkännas som ett eget folk. De har mötts av aggression från stormakterna i området, inte minst Turkiet, och de har förföljts av många makthungriga ledare i regionen.

Kurderna är i dag det största folket, med uppemot 35 miljoner människor som saknar en egen stat. Det är ett folk som i decennier har kämpat hårt mot diktaturer och förtryck. De har fått möta alltifrån Turkiets moderna högteknologiska armé till IS improviserade dödskult.

Trots detta har kurderna hela tiden bjudit på motstånd och i decennier utgjort ett hopp för många av dem som söker sig bort från förtryck och misär.

De har vid tillfällen mottagit stöd från väst och då i många fall kommit att bli de mest trogna i kampen mot brutala grupper i regionen. Stödet har dock varit känsligt för olika politiska konjunkturer, och alltför ofta har vi sett hur man snabbt har vänt dem ryggen. Det är dags att stödet blir tydligt och att Sverige deklarerar att vi, naturligtvis under vissa förutsättningar, stöder kurdernas rätt till utökad autonomi.

Herr talman! Än i dag råkar kristna vara världens mest förföljda grupp, varför Sverigedemokraterna som bekant återkommande driver på för att dessa ska få sitt berättigade skydd, bland annat genom riktat stöd till de här grupperingarna i Mellanöstern och utökad autonomi. Men det är inte bara ekonomiskt stöd som är viktigt.

Nu på lördag, i övermorgon, den 24 april är det årsminnesdagen av folkmordet 1915. Det minsta, och jag upprepar det absolut minsta, vi kan förvänta oss från vår regering i detta läge är en symbolisk markering som erkänner detta fasansfulla folkmord. Så är inte fallet, och det kan vi konstatera år efter år.

Socialdemokraterna har lovat sina väljare att erkänna detta folkmord. De har fortfarande inte gjort det. Riksdagen riktade redan den 11 mars 2010 ett klart och tydligt tillkännagivande till regeringen om att erkänna de obeskrivligt vidriga brott som det osmanska imperiet ansvarade för med start 1915, men icke.

Vår ryggradslösa regering sitter tyst, som om det systematiska förtrycket av framför allt olika kristna folkgrupper aldrig hade skett och som om runt 1,3 miljoner människor aldrig hade mördats. Detta är anmärkningsvärt och oförlåtligt. Det visar att trots alla vackra och deklarationer om mänskliga rättigheter finns inte förmågan att stå upp ens för ett grundläggande erkännande när det verkligen gäller, och det är skamligt.

Det var inte särskilt länge sedan som vi hörde Sveriges justitie- och migrationsminister Morgan Johansson avisera regeringens ambition att förbjuda förnekelse av Förintelsen. Är det då inte hög tid att regeringen själv erkänner folkmordet 1915, eller ska det tillåtas att förnekas av regeringen? Jag vill påminna regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, om det folkmord som användes som inspiration av nazisterna när de planerade att på ett systematiskt och obeskrivligt vidrigt sätt utrota Europas judar.

Det är hög tid att dessa folk får upprättelse och att övergreppen mot dem erkänns av omvärlden. Det är inte minst relevant nu när Turkiet nostalgiskt blickar tillbaka på sina imperiedagar.

Herr talman! Jag vill också påminna om mer nyliga händelser som borde ha resulterat i handling från en regering som säger sig värdesätta värnandet av mänskliga rättigheter, nämligen Islamiska statens terrorkampanj i Irak och Syrien som visat en form av hänsynslös brutalitet som världen sällan har skådat.

Islamiska statens terrorvälde har präglats av mord, tortyr, stöld och slaveri. Brutaliteten har inte haft några gränser, och de monster som varit eller är en del av denna sekt präglas av en obeskrivlig ondska.

IS har, som väl är, blivit i stort sett utplånade rent territoriellt, men vi får inte glömma att de fortfarande inte är helt besegrade. Likaså får vi inte glömma att all den skada och allt det lidande som de har orsakat inte går att få ogjort. Att bland andra Europarådets parlamentariska församling genom en resolution har erkänt de övergrepp som IS har begått som folkmord är därför inte särskilt konstigt. Det har en folkrättslig och juridisk betydelse, och det har dessutom en politisk betydelse. Men framför allt har det en enormt stor symbolisk betydelse för offren och för offrens anhöriga. Därför har beslutet varit en självklarhet i Europarådet. Man kan tycka att även Sveriges regering kunde visa samma otvetydiga stöd för de överlevande genom att följa denna resolution, men även här kan vi konstatera att så inte är fallet. Än en gång skulle jag säga att det är skamligt.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2 men står naturligtvis även bakom den andra SD-reservationen i betänkandet.

Anf. 150 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Mellanöstern är vår civilisations vagga. Det var här mellan floderna Eufrat och Tigris som de första jordbruken uppkom. Det är härifrån som vi har fått skriftspråk och matematik, som härstammar härifrån, såväl som många av världens religioner som har fötts här.

Få geografiska områden i världen rymmer så mycket politisk dynamik som Mellanöstern. Vad som sker i Mellanöstern är ofta det som har varit definierande för svenska partiers syn på vår omvärld och vilken roll som vi anser att Sverige ska spela i den. Ofta härrör det till att många platser i Mellanöstern har blivit spelplaner för proxykrig mellan globala och regionala stormakter.

Den mest långvariga pågående konflikten i världen är Israels ockupation av Palestina. Redan genom processen som ledde till att staten Israel utropades år 1948 skapades grogrunden för dagens konflikt då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem. Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid med folkrätten. Konflikten är inte en konflikt mellan jämlika och jämbördiga parter. Israel är en av världens största krigsmakter vars militärapparat understöds av USA, och landet har enligt folkrätten ett större ansvar i egenskap av ockupationsmakt.

Samtidigt är det viktigt att understryka att folkrättens regelverk, bland annat förbudet mot attacker mot civila, omfattar samtliga parter. Israels ockupation ursäktar inte på något sätt raketbeskjutningar mot Israel, attacker mot civila israeliska mål eller att palestinska grupper begår brott mot mänskliga rättigheter på palestinska områden.

Israels övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, folkrätten och det palestinska folket inte bara fortsätter utan blir allt grövre. Blockaden av Gaza fortskrider liksom byggandet av den mur som sedan länge har fördömts av FN. Antalet illegala bosättningar på ockuperad mark växer obehindrat, och fördrivningen av palestinier från östra Jerusalem och Jordandalen ökar. Ingen fred tycks vara i sikte, och så länge Israel vägrar att respektera palestiniernas mest grundläggande mänskliga rättigheter kommer det inte att vara möjligt att uppnå fred. Genom sina konsekventa brott mot folkrätten framstår Israel som genuint ointresserat av att upphäva den ockupation av palestinsk mark som pågått i årtionden och som är nyckeln till en varaktig fred i Mellanöstern.

Vänsterpartiet anser att Israel måste dra sig tillbaka från ockuperat område, att blockaden mot Gaza måste brytas, att bosättningarna måste utrymmas och att en fri och demokratisk palestinsk stat bör upprättas inom 1967 års gränser. Vänsterpartiets utgångspunkt är folkrätten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Det är därför som vi både i och utanför riksdagen har uppmärksammat och fördömt Israels grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Vi har samtidigt inte tvekat att ta avstånd från de brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna som har begåtts av palestinska grupper.

Vänsterpartiet ser att Sverige kan spela en avgörande roll både för en framtida freds- och försoningsprocess och för att bygga en palestinsk statsbildning. Sveriges erkännande av Palestina som stat var ett viktigt steg, och regeringen ska ha beröm för det.

Den närmaste tiden kommer flera rättegångar om korruption mot Israels premiärminister Netanyahu att pågå. Det är uppenbart att hans strategi är att klamra sig fast vid makten för att undvika att dömas. Det stödet hämtar han från de mest extremortodoxa partierna i knesset.

Det finns en vilja i Palestina att hålla val, dels val till parlamentet, dels val av president. Det är nödvändigt för att återupprätta förtroendet för medborgarnas rätt till inflytande. Samtidigt är det uppenbart att Israel som ockupationsmakt kan sätta käppar i hjulen för en sådan process. Omvärldens tryck på både Palestina och Israel kommer att vara avgörande för att palestinska val ska kunna hållas i maj respektive juni.

Explosionen i Beirut i början av augusti 2020 visade på den omfattande misskötseln och korruptionen i det politiska systemet i Libanon.

Långt innan explosionen hade människor samlats i stora demonstrationer och massmöten för att protestera mot korruptionen och ojämlikheten i Libanon. Människor från olika religiösa och politiska grupper hade gått samman för att visa sitt missnöje med den styrande politiska eliten, och demonstrationerna var de största på nästan 15 år. Bland annat bildades en 17 mil lång mänsklig kedja från norr till söder för att visa enighet över hela landet.

Åtstramningar och höjda skatter på telefonsamtal via appar sägs ha triggat protesterna. Men det var bara toppen av ett isberg av mycket hög ungdomsarbetslöshet och allvarliga brister i grundläggande samhällsservice som el, vatten och vård till höga kostnader.

Libanon är ett land som präglas av ekonomisk ojämlikhet. Den rikaste 0,1 procenten äger lika mycket som den fattigaste halvan av befolkningen. Samtidigt befinner sig landet just nu i en allvarlig ekonomisk kris. Libanon har stora utlandsskulder, och återbetalningar av lånen tynger statskassan. Permanenta avskrivningar behövs av omvärlden för att landet ska komma på fötter.

Detta lilla land har också varit en av de stora mottagarna av flyktingar från kriget i Syrien. Fler borde dela den bördan med Libanon.

Protesterna mot den syriska regimen inleddes i januari 2011 som en del av den arabiska våren. I stora delar av landet och i större städer samlades hundratusentals människor med krav på president Bashar al-Asads avgång, demokratiska reformer och social rättvisa. Protesterna var breda, folkliga och fredliga, men bemöttes med grovt våld och övergrepp från regimens sida. I slutet av 2011 utbröt strider mellan regimen och beväpnade grupper inom oppositionen.

Nu har det gått tio år av krig i Syrien. Under det syriska kriget har övergrepp begåtts av flera stridande parter. Externa parter som USA, Ryssland, Iran, Saudiarabien och Turkiet har alla bidragit till att förvärra konflikten genom att pumpa in stöd till sina respektive allierade i Syrien.

Huvudansvaret för det upptrappade våldet vilar dock på regimen genom dess förtryck och brutala svar på oppositionens demonstrationer.

Det ryska och iranska militära stödet har varit avgörande för al-Asadregimens fortsatta maktinnehav.

Sverige måste verka för att de krigsförbrytelser som har begåtts under kriget i Syrien utreds av Internationella brottmålsdomstolen oavsett vilken gruppering som misstänks ha begått övergreppen.

Även om kriget i Syrien just nu är mer lågintensivt än tidigare så befinner sig landet fortfarande i konflikt, och den humanitära situationen är mycket svår. Sverige och omvärlden har ett stort ansvar för att bidra till en långsiktigt hållbar fred och för återuppbyggnad så att krigets offer kan få värdiga levnadsförhållanden.

Det är framför allt viktigt att Sverige stödjer utvecklingen i de nordöstra delarna av Syrien kallat Rojava, som leds av ett kurdiskdominerat styre. Trots krigets närvaro arbetar man intensivt för att återuppbygga välfärd, lokal demokrati och rättssystem. Sverige kan genom såväl politiskt stöd som bistånd bidra till återuppbyggandet av området.

En fråga handlar om de svenska medborgare som rest ned till Syrien för att strida för terrorgruppen IS. Sverige måste ta ansvar för de svenska medborgare som befinner sig i kurdiska läger i norra Syrien. Detta kan ske i samarbete med det kurdiska styret för att ställa de som är ansvariga för brott inför rätta i antingen Syrien eller Sverige. Alla har rätt till rättvis rättsprocess, och vi måste se till att de skyldiga döms.

Barn ska genast tas hem. FN och Rädda Barnen som är på plats i Syrien larmar om att situationen är akut.

Vänsterpartiet har upprepade gånger ifrågasatt regeringens misslyckande med att ta hem svenskar som befinner sig i lägren i Syrien.

Ett stort problem för det kurdiskdominerade självstyret är det ständiga militära hotet från Turkiet. Så sent som förra månaden bombade Turkiet i området. Turkiet är också ansvarigt transitland för många som reste ned för att strida för IS. Turkiet understöder också ett flertal militära milisgrupper, framför allt i Idlibregionen. Turkiets agerande i Syrien-kriget har hela tiden bidragit till att förlänga konflikten.

Grannlandet Irak har också påverkats mycket av kriget i Syrien. Landet har fortfarande inte hämtat sig efter USA:s invasion, och landets politiska system präglas av en maktkamp mellan USA:s och Irans intressen snarare än det irakiska folkets intressen. Det har lett till stor frustration och politiskt missnöje över framför allt arbetslöshet och bristande välfärd.

Under 2019 började framför allt unga att demonstrera runt om i Irak för sina rättigheter. De bemötes med ett brutalt våld och dödande från polis och militär. FN har rapporterat att drygt 500 demonstranter dödades och nära 7 800 skadades.

Den irakiska regeringen har bett om ursäkt för våldet och dödandet, men de ansvariga har inte ställts till svars.

Resultatet av revolutionen i Iran 1979 blev en stenhård diktatur. Den iranska regimens brott mot mänskliga rättigheter är många och omfattande.

Vänsterpartiet har under lång tid uppmärksammat situationen i Iran och regimens övergrepp mot bland andra etniska och religiösa minoriteter, kvinnor, fackföreningsaktiva och hbtq-personer.

Sverige bedriver en omfattade exportfrämjande verksamhet till Iran. Bland annat har Amnesty kritiserat denna verksamhet för att den inte kopplas till arbetet för mänskliga rättigheter.

I februari 2017 blev Stefan Löfven förste svenske statsminister att besöka Iran, då tillsammans med dåvarande handelsminister Ann Linde. Varken utrikesministern eller ministrar med ansvar för demokrati, jämställdhet eller fackliga frågor deltog i resan. Regeringens prioriteringar var tydliga. Det är uppenbart att syftet med resan var att öka svensk export och att frågor om mänskliga rättigheter var underordnade.

Man måste iaktta stor försiktighet när man handlar med eller investerar i ett land som Iran. Sveriges exportfrämjande får aldrig bidra till att regimen i Iran gynnas eller att brott mot de mänskliga rättigheterna begås.

Efter Trumps sjabblande verkar nu både USA och Iran vara på väg tillbaka in i ett kärnenergiavtal. Det är bra att Iran inte skaffar kärnvapen. Det finns nog med kärnvapen i världen som det är. Avtalet får dock inte bidra till att omvärldens kritik av Irans användande av dödsstraff och omfattande och grymma brott mot mänskliga rättigheter tystnar.

I dag skulle också Yasmine Posio ha pratat om gulfstaterna, kriget i Jemen och Saudiarabiens brott där. Dessa delar av Mellanöstern får Vänsterpartiet återkomma till i en annan debatt, till exempel i debatten om vapenexport.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 7.

Anf. 151 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag vill ställa ett par frågor till Håkan Svenneling angående Israel.

Vi moderater vill se en tvåstatslösning. Vi vill också att Jerusalem ska kunna vara en delad huvudstad för två länder.

Delar Håkan Svenneling detta synsätt?

Så till min andra fråga. Tycker Håkan Svenneling verkligen att regeringen skötte erkännandet av Palestina som stat väl? Det skedde ingen förankring i riksdagen, utan den folkvalda och lagstiftande församlingen blev helt förbipasserad. Tycker Håkan Svenneling att detta var en korrekt och bra process? Jag skulle gärna vilja ha en kommentar på det.

Israel är en demokrati. Israel befinner sig i en konfliktdrabbad region, och senast i dag angreps Israel med missiler från Iran. När denna typ av attacker sker är det självklart att ett land vill och måste försvara sig själv och sin befolkning.

Detta visar hur viktigt det är att det blir fred i regionen. Utan en varaktig fred kommer det att finnas konflikthärdar. Jag vill bestämt säga att Israels omgivning, specifikt Iran, har ett stort ansvar för att fred ska uppnås.

Anf. 152 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Det finnas sådant i Moderaternas analys som Vänsterpartiet delar, och det finns annat där Vänsterpartiet och Moderaterna inte håller med varandra i synen på konflikten mellan Israel och Palestina. Jag tror att jag ska kunna redogöra för dessa i detta replikskifte.

Jag tycker i grunden att det var bra att regeringen erkände Palestina som stat. Det var kanske till och med lite sent för att en tvåstatslösning skulle vara möjlig. Utvecklingen har ju gjort det svårare och svårare att få detta på plats. Men nu har vi fått en administration i Washington som förhoppningsvis kan ge förnyat hopp till den typen av process. Det är i grunden bra.

Man kan diskutera om man skulle ha förankrat det tydligare i riksdagen. När erkännandet kom hade jag suttit en vecka i riksdagen, så jag har lite dåligt minne av exakt hur processen gick. Men det är klart att det är viktigt att riksdagen informeras av regeringen inför kommande stora och viktiga beslut.

Huruvida Jerusalem ska vara en huvudstad för två länder tycker jag är en intressant fråga som jag hoppas att man kan ta sig an i en fredsprocess mellan Israel och Palestina, just för att den ska lösas i en fredsprocess, inte på något annat sätt. Det är där jag tycker att Trumps agerande att flytta ambassaden har varit ett sätt att elda på konflikten snarare än att skapa fred och försoning.

Israel är absolut en demokrati, även om man kan diskutera om det är hälsosamt för en demokrati att ha så många val som Israel. Jag tror att Israels demokratiska problem grundar sig mycket i premiärminister Netanyahu, som har lett landet under långa perioder de senaste 20-30 åren och som står anklagad - inte i ett korruptionsmål utan fyra, varav det tredje till och med är hemligt därför att det är så allvarligt.

Jag tror att Israel har en del att förbättra i sin demokrati, men de är absolut en demokrati.

Anf. 153 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Jag försvarar inte korruption var den än förekommer. Det är viktigt att det finns processer för detta.

Jag anser också att det måste till en fred i regionen. Det visar hur viktigt det är med en fredlig lösning just eftersom det förekommer militära attacker regelbundet. Så kan en tillvaro inte fortsätta, för krig föder krig. Bästa sättet att bekämpa förtryck och krig är att människor kan känna hopp och tillförsikt, och det är här jag tror att EU och USA kan bidra när det handlar om en fredsprocess mellan Israel och Palestina men också i regionen i stort.

Det kan inte bli en långvarig fred mellan Israel och Palestina så länge konflikterna pågår och Iran agerar som de gör i dag, som en destabiliserande faktor med stora resurser. Numera är de också en kärnvapenmakt som har ökat sin produktion och anrikningen av uran för att kunna framställa ytterligare kärnvapen. Detta visar hur pass allvarlig situationen är i Mellanöstern.

Jag hoppas att det kan bli fredliga lösningar. Jag hoppas också att Sveriges relationer med Israel kan bli bättre. Israel är den enda starka demokratin i den regionen, och då är det viktigt att Sverige har bra relationer med det landet. Det ger en tydlig signal också gentemot den antisemitism som finns runt om i Europa.

Anf. 154 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tycker att det är positivt att Margareta Cederfelt vill bidra till fred mellan Israel och Palestina och att hon ser möjligheter för EU att bidra i en sådan fredsprocess.

För egen del har jag skrivit under ett flertal upprop den senaste tiden, bland annat ett brev till Joe Biden om att han ska ta tag i och försöka få nytt liv i fredsprocessen. Jag hoppas han och andra världsledare tar till sig dessa uppmaningar för att försöka komma framåt. Jag tror att det blir svårt så länge Netanyahu fortsätter att ha så stor makt och inflytande i Israel, men detta kan ändras en dag.

Kärnvapenfrågan är intressant. Man får inte glömma bort att Irans försök att skaffa sig kärnvapen grundar sig mycket i Israels innehav av kärnvapen. Kärnvapnets dynamik i regionen Mellanöstern är en försvårande omständighet som höjer och skapar en ökande konfliktnivå. Jag hoppas att vi kan säkerställa att Iran inte skaffar kärnvapen men också att Israel avvecklar sina kärnvapen.

Det jag hoppas från Moderaterna är att man i sin politik för Israel-Palestina blir lite tydligare kring att det inte är två jämbördiga parter vi pratar om. Israel är ockupationsmakten och bär därför det stora ansvaret.

Moderaterna behöver bli tydligare om blockaden av Gaza, om byggandet av den mur som har fördömts av FN, om antalet illegala bosättningar som ökar och om den fördrivning av palestinier som sker från östra Jerusalem och Jordandalen.

Man behöver bli tydligare om att en palestinsk stat ska upprättas inom 1967 års gränser, och framför allt behöver man bli tydligare i sitt stöd för att Palestina ska kunna hålla val redan i vår - i maj och juni. Detta är nödvändigt för att få en tydligare statsbildning i Palestina. Den statsbildning som finns nu är inte särskilt demokratisk. De har en gammal ledare som inte har omvalts på väldigt många år. Det palestinska ledarskapet behöver förnyas så att unga politiker, kvinnor och etniska minoriteter i högre utsträckning kan ta sig in i ett palestinskt parlament och att de får en ny president.

Anf. 155 Lars Adaktusson (KD)

Herr talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till reservation nummer 8. Vi står naturligtvis bakom även den andra reservationen från Kristdemokraterna.

Kristdemokraterna verkar för en ny svensk Mellanösternpolitik. Vi driver på för återupprättade relationer med Israel. Vi fördömer Irans förödande krigföring och finansiering av internationell terrorism. Vi agerar för att förföljelsen av kristna ska upphöra och för att folkmorden 1915 och 2014 ska erkännas. Vi vidtar åtgärder mot den palestinska ledningens systematiska spridning av antisemitism och stöd till terrorister. Vi gör klart att despotin och islamismen i Turkiet diskvalificerar landet från medlemskap i EU.

Även i utrikespolitiken är Kristdemokraterna ett tydligt oppositionsparti.

Herr talman! Till skillnad från regeringen omfamnar vi den förhandlingsprocess som lett till fred mellan Israel och viktiga delar av arabvärlden. I utskottets betänkande ägnas denna normalisering några få ord. Ändå handlar det om en helt ny politisk dynamik som nu formas i Mellanöstern.

Genom avtalen med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko öppnas möjligheter för omfattande handelsutbyte och ökad tillväxt men också för ett djupare och mer allmänt erkännande av Israels rätt att existera. Som ett resultat av skicklig diplomati har USA flyttat fram positionerna på ett sätt som decennier av europeisk medling aldrig lyckats med. Det nya Mellanöstern som vi ser i dag indikerar en signifikant och historisk utveckling.

Herr talman! Åtskilliga regeringar och politiska ledare runt om i världen välkomnar det som sker. Goda förhoppningar gror om att fler arabländer ska följa efter. Samtidigt är det uppenbart att det politiska styret i palestinska områden är marginaliserat. Till stor del är det en självvald marginalisering. Mahmud Abbas och hans regim har på senare år medvetet vägrat att föra någon som helst dialog med Vita huset.

Till marginaliseringen bidrar också det sätt på vilket den palestinska ledningen valt att agera efter att de nya avtalen ingåtts. Obalanserade utfall om förräderi och knivhugg i ryggen har kombinerats med överilade beslut som att lämna det roterande ordförandeskapet i Arabförbundets råd, detta i ilska över att medlemsländerna i Arabförbundet inte samfällt ställt sig bakom ett fördömande av fredsavtalen med Israel.

Mahmud Abbas och andra antisemitiska palestinska företrädare har alltför länge tillåtits lägga hinder i vägen för fred i Mellanöstern.

I allt från den brittiska Peelkommissionen 1937 till FN:s delningsplan 1947 och de senaste decenniernas fredsavtal har palestinska ledare avfärdat genomarbetade uppgörelser och förslag till en tvåstatslösning.

Såväl i Camp David 2000 som i Annapolisprocessen 2007 erbjöds palestinierna en självständig stat, inkluderande 90 procent av Västbanken och med östra Jerusalem som huvudstad. Ändå sa de nej.

Det säger sig självt att förhandlingar med palestinierna är både ofrånkomliga och önskvärda. Men det kommer inte att vara möjligt förrän ett ledarskap finns på plats som otvetydigt erkänner Israels rätt att existera som en judisk stat och som en gång för alla sätter punkt för terrorismen. Utan en palestinsk ledning som bryter med Hamas, med Islamiska jihad, med Hizbollah och andra terrorister - utan en tydlig vilja att förhandla och kompromissa - blir det inga uppgörelser.

Herr talman! Närmandet mellan Israel och viktiga arabländer visar att en ny tid är inne. Tvärtemot konventionell visdom går det att normalisera relationer och sluta fred i Mellanöstern utan att börja med den israelisk-palestinska konflikten. För omvärlden finns det all anledning att välkomna detta.

Vad vi ser är en utveckling som i förlängningen innebär ökad säkerhet för såväl Israel som dess grannar och för hela Mellanöstern. Det är, herr talman, i grunden vad den pågående normaliseringen handlar om.

Till denna normalisering - till dessa fredsavtal - har den svenska regeringen visat upp en märklig inställning. Genom några ord på Twitter har det pliktskyldigt meddelats att det som nu sker ska välkomnas. Men det finns inget engagemang, inget erkännande av de modiga politiska beslut som har fattats, inget stöd för en fortsatt process och för fler fredsavtal i denna anda.

Herr talman! Detta duger inte. Det är en irrelevant, en ensidig och en daterad politisk hållning, vilket styrker det som jag inledde med att säga: Sverige behöver en ny Mellanösternpolitik.

Anf. 156 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Herr talman! Kriget i Syrien är nu inne på sitt tionde år. Konflikten mellan Israel och Palestina har pågått under många decennier. Och i Jemen pågår sedan 2015 ett krig som FN har beskrivit som det värsta i världen. Det mänskliga lidandet är enormt och hoppet om en ljusare framtid svårt att greppa.

Att fortsätta arbeta för fruktsamma fredssamtal för att nå en politisk lösning är vägen framåt. Uppgiften har visat sig mer än svår. Att FN:s säkerhetsråd blockeras i vissa av frågorna underlättar inte. Fredssamtal har hållits. Och jag önskar att hälften av dem som satt med runt borden varit kvinnor. Det är ingen garanti för att en överenskommelse hade uppnåtts. Men andra perspektiv, erfarenheter och förslag på lösningar hade funnits där.

Herr talman! Jag vill ta avstamp i den feministiska utrikespolitiken som regeringen framgångsrikt har fört sedan 2014 och de principer som den slår fast om lika rättigheter, representation och resurser och den effekt den har på insatser för arbetet för global jämställdhet och alla kvinnors och flickors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna runt om i världen.

Krig är en verklighet för många människor i dag. Att leva på flykt, att ha skadats, våldtagits och förlorat nära och kära som en del av krig och konflikter är vardag. Kvinnor och barn är särskilt utsatta i krig. Kvinnors låga status i många samhällen och traditionella könsroller ligger ofta till grund för kvinnors särskilda utsatthet. I krig och konflikter lever kvinnor ofta i en mycket svår situation. Det är ofta kvinnornas ansvar att ta hand om familjen och se till att mat kommer på bordet. Samtidigt drabbas kvinnor av det våld som sprider sig i krigets spår. Kvinnor utsätts för övergrepp såsom våldtäkter och misshandel som en del av krigföringen.

Herr talman! FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet antogs enhälligt år 2000 av FN:s säkerhetsråd. Sju efterföljande resolutioner har därefter antagits. Tillsammans utgör de åtta resolutionerna den internationella agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Resolutionerna slår fast att kvinnors ökade deltagande i att förebygga, hantera och lösa konflikter samt i fredsbyggande och återuppbyggande efter konflikt är en förutsättning för att uppnå hållbar och internationell fred och säkerhet.

Kvinnor i länder i krig och konflikt arbetar för fred varje dag med goda resultat, men ofta med lite erkännande. Studier visar att inkluderande fredsprocesser håller bäst. Men det formella och internationella fredsarbetet är fortfarande inte jämställt.

Enligt siffror från UN Women utgjorde kvinnor mellan 1992 och 2019 i genomsnitt 13 procent av förhandlarna, 6 procent av medlarna och 6 procent av undertecknarna i stora fredsprocesser världen över. Sju av tio fredsprocesser inkluderande inte kvinnliga medlare eller kvinnliga undertecknare. Över hela världen ökade andelen fredsavtal med skrivningar om jämställdhet från 14 till 22 procent mellan 1995 och 2019.

Fredsinsatser under 2020 kämpade också med att inkludera kvinnor. Till exempel utgjorde kvinnor bara cirka 10 procent av förhandlarna i de afghanska fredssamtalen, 20 procent av förhandlarna i Libyens politiska diskussioner och 0 procent av förhandlarna i Libyens militära samtal och i Jemens senaste process.

En aktuell fredsprocess leds av en kvinnlig chefsmäklare. Det är Stephanie Williams som är tillförordnad chef för FN:s stöduppdrag i Libyen, vilket markerar att det är första gången på sex år som en kvinna har denna roll.

Herr talman! Under den pågående konflikten mellan Israel och Palestina har kvinnorna varit drivande i fredsrörelsen, och många gånger har israeliska och palestinska kvinnor stått sida vid sida för att demonstrera för fred. Kvinnliga aktivister och ledare var väsentliga katalysatorer för den fredsprocess som ledde fram till Osloavtalet. Men ett kvarts sekel senare visar forskning hur marginaliseringen av kvinnorna kan ha försvagat utsikterna för en varaktig fred. För att uppnå hållbar fred är det viktigt att kvinnor från båda sidor återigen får större inflytande och meningsfullt inkluderas och deltar i fredssamtalen. Inkluderande delegationer och meningsfullt deltagande av kvinnor i alla framtida fredsförhandlingar mellan Palestina och Israel måste därmed säkerställas.

Operation 1325 skriver i sina policyrekommendationer om Syrien att sedan kriget i Syrien startade 2011 har det pågått flera fredsförhandlingar. Men kvinnors deltagande i fredsförhandlingar har varit marginellt och endast uppmuntrats på ad hoc-basis. Även om FN:s nuvarande särskilda sändebud för Syrien har bidragit till att inrätta Women's Advisory Board, som består av kvinnor som representerar det civila samhället och som sändebudet regelbundet rådfrågar, har Women's Advisory Board ännu inte deltagit i några formella fredsförhandlingar.

Det är även viktigt att säkerställa syriska kvinnors, precis som alla kvinnors, deltagande i fredsförhandlingar. Det handlar inte bara om numerisk representation, utan deltagandet ska vara meningsfullt och faktiskt leda till inflytande i beslutsprocesser. I förhållande till detta rapporterar syriska kvinnorättsaktivister att de saknar tillräcklig information för att kunna påverka pågående förhandlingar. Kvinnors deltagande är också viktigt i återuppbyggnadsarbetet, inklusive övergångsmekanismer, straffrättegångar, sanningskommissioner och institutionella reformer i Syrien.

Herr talman! Jemenitiska kvinnors meningsfulla deltagande i kommande fredsförhandlingar är avgörande för långsiktigt hållbar fred. Trots ansträngningen från UN Women för att inrätta en kvinnopakt har kvinnors deltagande i förhandlingarna varit lågt och huvudsakligen koncentrerats till sidomöten, parallellt med de officiella fredssamtalen.

Den feministiska utrikespolitiken har ett tydligt fokus på att stärka kvinnor som aktörer för fred och säkerhet. Kvinnors inflytande och meningsfulla deltagande inom fred och säkerhet är en rättighetsfråga - och en effektivitetsfråga. Precis som demokrati är fred inte möjlig om halva befolkningen inte deltar och inte åtnjuter samma rättigheter, representation och resurser som den andra hälften.

Den feministiska utrikespolitiken och arbetet för fred, mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer går därför hand i hand. Den handlar också om att driva på för förändringar av stereotypa könsroller, maskulinitetsnormer och patriarkala strukturer samt för att normalisera jämställdhet. Män och pojkar ska involveras i arbetet med att förebygga konflikt och motverka könsrelaterat och sexuellt våld.

Herr talman! Att genomföra förändring kräver mod, uthållighet och politisk vilja. Sverige ska ha ett tydligt politiskt ledarskap i att driva på agendan för kvinnor, fred och säkerhet och åstadkomma konkret förändring tillsammans med andra partner och globalt. Fredsprocesserna måste bli inkluderande. Vi har all kunskap - låt oss då använda den för att trycka på för förändring, förbättring, fred och framtidstro!

Inkluderande fredsprocesser öppnar för fler möjliga lösningar, blir bättre förankrade och mer hållbara. Det är mer än dags att kvinnor får lika mycket plats och inflytande och blir lyssnade på i fredsförhandlingar och alla processer som rör fred och säkerhet. Vem vet - kanske kan vi då nå en hållbar fred i Mellanöstern?

Anf. 157 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! År 2009 fattade Socialdemokraternas kongress beslut om att erkänna folkmordet 1915. År 2010 fattade Sveriges riksdag beslut om att rikta ett tillkännagivande till regeringen om att erkänna folkmordet 1915. År 2014 lovade nuvarande statsministern, socialdemokraten Stefan Löfven, sina socialdemokratiska väljare i Södertälje att man i regeringsställning skulle erkänna folkmordet 1915. Strax därefter, 2018 - ja, det var några år efter - meddelade Stefan Löfven att det inte var aktuellt.

Herr talman! Jag undrar hur det känns för Pyry Niemi när man backar från den här linjen. Man har väljare som har släktingar från de folkgrupper som blev brutalt mördade, och helt plötsligt kan man inte hedra dem genom att göra något så enkelt som att, när man sitter i regeringen, erkänna att det här folkmordet har begåtts. Hur känns det för Pyry Niemi? Delar han den omfattande kritik som flera andra socialdemokratiska kommuntoppar har riktat mot Stefan Löfven och regeringen?

Anf. 158 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Jag säger som utskottet har sagt i flera år: Utskottets principiella uppfattning är alltjämt att historiska händelser ska definieras genom forskning, fri debatt och rättsliga prövningar. Jag står bakom utskottets uppfattning i den här frågan.

Anf. 159 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! Ska vi tolka det som att regeringen förnekar folkmordet 1915?

Anf. 160 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Jag upprepar: Jag står bakom utskottets principiella uppfattning att historiska händelser ska definieras genom forskning, fri debatt och rättsliga prövningar.

Anf. 161 Lars Adaktusson (KD)

Herr talman! Jag noterar att Pyry Niemi i sitt anförande inte nämnde religionsförföljelsen i Mellanöstern med ett enda ord. Det fanns ingenting om förföljelsen av kristna. Det fanns ingenting om det folkmord som genomfördes av Islamiska staten 2014. Det fanns ingenting om att man i det som är kristenhetens vagga går mot en situation där kristendomen och det kristna kulturarvet håller på att försvinna.

Det här är en utveckling vi har sett under lång tid. Det är en utveckling som är ur alla aspekter - mänskligt, religiöst, politiskt - förkastlig. Det är en utveckling som i grunden också påverkar oss och världen i övrigt eftersom detta ytterst handlar om respekt för religionen, för människors rätt att utöva sin religion och för människovärdet.

Under de år som Islamiska statens folkmord pågick i Irak nämndes inte med ett enda ord i regeringens utrikesdeklarationer att det var kristna som var offer. Nu är det återigen så att Pyry Niemi inte nämner religionsförföljelsen med ett enda ord i sitt tal om situationen i Mellanöstern. Jag undrar varför.

Anf. 162 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Jag noterar att Lars Adaktusson inte med ett ord nämnde kvinnors deltagande i fredsprocesser - och för den delen inte heller kvinnors rättigheter - i Mellanöstern. Men nog om det!

Religionsförföljelse är förfärligt. Jag vill vara väldigt tydlig med det till Lars Adaktusson. Alla människor ska ha rätt att utöva sin religion utifrån sin egen tro. Där är vi helt överens, och det är viktigt att markera för min del. De som begår grymheter mot människor som utövar sin religion ska naturligtvis dömas i internationell brottmålsdomstol. Vi har till och med rätt att även i svensk domstol döma människor för folkmord. Vi är alltså helt överens om att den typen av förföljelse inte är förenlig med mänskliga rättigheter och friheten att utöva sin religion. Den typen av förföljelse ska absolut fördömas; där är vi också helt överens.

Att jag inte tog upp detta i mitt anförande hade att göra med att jag satte mitt fokus på kvinnors deltagande i fredsförhandlingar och i de processer som pågår i Mellanöstern. Därför tog jag inte upp det vid det här tillfället. Men jag konstaterar samtidigt att Lars Adaktusson inte nämnde någonting om kvinnors deltagande i fredsprocesser. Varför gjorde Lars Adaktusson inte det?

Anf. 163 Lars Adaktusson (KD)

Herr talman! Det är väl alldeles utmärkt att Pyry Niemi tar upp de frågorna. Det är ju viktiga frågor.

Nu var det dock inte det vi skulle diskutera, utan det jag tog upp handlade om religionsförföljelse. Jag hade inte tagit upp det om inte detta var ett mönster och ett beteende vi ser hela tiden. Det är ett agerande som är svårbegripligt när man tänker på det oerhörda lidande som detta handlar om och vilka konsekvenser det får. Det är svårbegripligt att det under de fyra år, 2014-2018, då det här förtrycket, den här förföljelsen och det här folkmordet var som värst inte fanns utrymme att ens nämna att det var kristna som förföljdes och att det var kristna som var offer för folkmordet. Det fanns inte utrymme på en enda rad att nämna det i de socialdemokratiska utrikesdeklarationerna.

Jag förstår att man inte kan ta upp alla ämnen i alla tal, men här handlar det om ett mönster, Pyry Niemi. Det handlar om att medvetet välja bort en fruktansvärd humanitär situation, att inte nämna den och att inte lyfta upp detta, som så många andra politiska församlingar har gjort, från Europaparlamentet till nationella parlament över hela världen.

Man har gjort uttalanden och antagit resolutioner. Man har fördömt detta och agerat mot det. Ni nämner det inte ens. Det är en stor besvikelse, inte bara för mig utan för alla de människor som följer utvecklingen på det här området med fasa.

Anf. 164 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Förföljelser av människor som utövar sin religion - oavsett vilken religion det är och oavsett om det är kristna eller muslimer - är fruktansvärt förkastligt. Man ska aldrig förfölja eller mörda människor för att de utövar sin religion; där är vi helt överens.

Detta pågår överallt i världen i dag. Vi ser förföljelser av kristna i vissa länder; vi ser förföljelser av muslimer i andra länder. Vi ser aktuella konflikter där detta förekommer. Självklart är det så att den typen av förföljelser ska fördömas, för religionsfrihet är precis lika mycket en mänsklig rättighet som andra typer av mänskliga rättigheter. Det ska inte vara så att människor förföljs och i vissa lägen - i många lägen - kanske också brutalt mördas för att de har en viss tro. I många lägen sker detta i former som vi inte ens kan titta på, eftersom det handlar om så brutala övergrepp. Vi är helt överens i den frågan.

I detta fall handlar det dock också om att se till helheten. Att förfölja människor som är på flykt och som har flytt under hot om att inte få utöva sin religion är jag beredd att fördöma - jag tycker att det är förfärligt att detta sker. Men det handlar om alla religionsgrupper och alla religionsgruppers rättighet att få utöva sin tro på ett värdigt och vettigt sätt utan att bli förföljd.

Anf. 165 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Jag har ett par frågor till Pyry Niemi.

Den första frågan handlar om hur Pyry Niemi och Socialdemokraterna ser på ansvarsutkrävandet när det gäller de personer som åkte ned till framför allt Syrien och Irak och deltog i IS, eller Daishs, grymheter och som begick fruktansvärda brott mot mänskligheten. Här är det viktigt att det blir ett ansvarsutkrävande. Vad anser Pyry Niemi om detta? Det är min ena fråga.

Den andra frågan handlar om Sveriges och Israels minst sagt frostiga relationer. Om relationerna var dåliga tidigare blev de mycket dåliga när regeringen, helt utan förankring i Sveriges riksdag, erkände Palestina. Jag undrar hur Pyry Niemi ser på dessa dåliga relationer och om Pyry Niemi ser att regeringen och Socialdemokraterna har ett stort ansvar för att se till att relationerna mellan Sverige och Israel blir bättre, för att det kan bli ett fruktbart samarbete och för att våra länder kan ha ett utbyte sinsemellan som två demokratier.

Anf. 166 Pyry Niemi (S)

Herr talman! De som begår brott eller har begått brott i Syrien - eller de som har rest dit på terrorresor - och som till exempel i domstol kan bevisas ha gjort det ska dömas utifrån domstolens agerande. Precis som jag sa i mitt förra anförande har den typen av personer, när de har kommit tillbaka till Sverige och faktiskt bevisats ha begått brott, också blivit dömda i svensk domstol.

Min principiella uppfattning är att det inte är riksdag och regering som ska döma denna typ av personer. Om det gäller Sverige har vi ett domstolsväsen som står fritt, ett åklagarväsen som väcker åtal och så vidare. Den där processen känner Margareta Cederfelt till.

Om det kan bevisas att människor har begått grymma brott, begått folkmord, förföljt kristna eller annat i Syrien och dessa människor kommer tillbaka till Sverige är det upp till åklagaren och domstolsväsendet att hantera ärendet.

När det gäller Israel delar jag nog inte uppfattningen att relationerna är frostiga. Jag tycker ändå att Sveriges regering har ett gott samtal med Israels regering. Sedan är det klart att det hade kunnat vara bättre. Vi är i ett läge där Sverige och Israel fortsatt har samtal regeringarna emellan. Vi har handel med Israel, och vi har också utbyten i olika andra former.

Sverige står fortfarande upp för en tvåstatslösning. Sverige står upp för att Jerusalem, precis som EU har sagt, ska vara en delad huvudstad för Israel och Palestina om inte Israel och Palestina i fredsförhandlingar kommer överens om någonting annat.

Jag delar alltså inte uppfattningen att det är frostigt, men det hade kunnat vara bättre.

Anf. 167 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Självklart är det inte vi politiker som dömer personer, Pyry Niemi, utan det är domstolar. Något annat har jag inte talat om. Jag har inte talat om vilka straff som ska utdömas eller hur straffskalan ska se ut i det här sammanhanget. Däremot har jag sagt att dessa personer ska dömas, eller hanteras, i domstol. Jag skulle gärna se att personer som åkt ned för att strida för IS också kan dömas - eller att ärendet ska kunna tas upp till domstolsförhandling - på plats i det land där brotten har begåtts. Detta är en viktig del i rättsskipningsprocessen.

När det gäller den andra frågan jag nämnde, om Israel, skulle jag gärna se att samarbetet mellan Sverige och Israel blev bättre. Jag bedömer inte annat än att relationen är frostig och att det inte finns ett positivt klimat, och detta tycker jag är mycket tråkigt just eftersom Israel är den enda demokratin i regionen. Sverige skulle ha mycket att vinna på att kunna samarbeta kring högre forskning, innovationer och vaccin, till exempel när det handlar om covid, eftersom Israel har lyckats vaccinera sin befolkning.

Det finns ytterligare en anledning till att jag vill lyfta upp relationen med Israel. Det handlar om att vi har en växande antisemitism i Sverige. Här har regeringens agerande stor betydelse. Ett sätt att faktiskt markera att antisemitism inte hör hemma i Sverige är att regeringen ser till att utveckla samarbetet med Israel.

Anf. 168 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Jag har inga invändningar i sak mot att de som begår brott i till exempel Syrien ska kunna dömas där. Om det finns ett fungerande rättsväsen och det finns en möjlighet att hitta bevis på plats, där människor har blivit utsatta för brotten eller där det finns vittnesbörd om detta, är det ju geografiskt mer rimligt att göra det på det sätt som Margareta Cederfelt nämnde. Där är vi helt överens.

Självklart är det så att ingenting är så bra att det inte kan förbättras. Relationerna till Israel kan förbättras; det är jag helt medveten om. Jag vet mycket väl att det kan finnas en ny ingång i våra samtal med Israel. Men det krävs också, precis som i alla bilaterala samtal, att parterna dansar till samma musik och tänker på ett liknande sätt för att de ska sätta sig ned vid förhandlingsbordet. Då gäller det att hitta ämnesområden där vi faktiskt kan diskutera och hitta ett bra samarbete. Det kan absolut vara kring forskning; jag tycker att det är ett väldigt intressant område att reflektera över. Det kan säkert också vara kring vaccinforskning, eller varför inte vaccintillverkning.

Nu har Sverige, som Margareta Cederfelt vet, gjort en gemensam upphandling med EU, så nu står vi bakom den. Men i framtiden går det säkert att hitta andra samarbeten när det gäller hälso- och sjukvårdsutveckling mellan till exempel, och i samtal med, Sverige och Israel. Jag utesluter ingenting.

Det viktigaste för mig är att man sätter en agenda som känns uppnåelig och att man har en ambition att hitta gemensamma lösningar. Det är viktigt att också Israel i det här sammanhanget, precis som vi i Sverige, kan mötas i sådana här samtal. Det är därför jag tror att vi ändå är i ett läge där det finns ett underlag för att föra en dialog. Men allting kan förbättras.

Anf. 169 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! När ledamoten Pyry Niemi väljer den feministiska utrikespolitiken som utgångspunkt för sitt anförande måste man faktiskt fråga hur Jemens kvinnor gynnas av Sveriges kraftigt ökande vapenexport och hur det bidrar till resolution 1325, agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

I januariavtalet har regeringspartierna och Liberalerna och Centerpartiet skrivit in i punkt 70 att er principiella inställning är att det inte ska ske någon vapenexport till den saudiledda koalitionen som krigar i Jemen. Avtalet ingicks 2019. Sverige exporterade året innan dess för 700 miljoner. 2019 exporterade man för 1 ½ miljard, och förra året exporterade man för 3,3 miljarder.

Vad beror det här på? Jo, det beror på att man har någonting som heter Global Eye och har godkänt en sådan export till Förenade Arabemiraten. En femtedel av svensk vapenexport går nu till den saudiledda koalitionen även med punkt 70 inskriven. Det beror bland annat på att den svenska regeringen aldrig har fattat något beslut kring punkt 70. Man har aldrig pekat med hela handen och sagt: Det här är regeringens politik. Det här är i stället ett dokument som ni har med tre andra partier som inte gäller.

Det gör att Jemens kvinnor måste undra, för den feministiska utrikespolitiken är i grunden väldigt bra. Men i Mellanöstern, av alla ställen, som vi diskuterar här och nu är dubbelmoralen i den feministiska utrikespolitiken tydligare än någon annanstans.

Regeringen har också ordförandeskapet i den senaste biståndskonferensen, som misslyckades kapitalt med att uppnå finansiering till Jemens humanitära behov utifrån det krig som pågår där. Ändå slår regeringen sig för bröstet både för sin politik i Jemen och för sin politik i Mellanöstern.

Därför frågar jag Pyry Niemi om den här dubbelmoralen.

Anf. 170 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Jag har svårt att utröna huruvida svensk krigsmaterielexport har påverkat kvinnornas situation i Jemen och deras deltagande i fredsprocesser. Det kan inte jag svara på här och nu. Men det kanske Håkan Svenneling har svaret på i nästa replikskifte, om han då med fog kan säga att jemenitiska kvinnor på ett enklare sätt har kunnat ta del av fredsprocesserna.

Vi har en reglerad krigsmaterielexport, och det vet Håkan Svenneling mycket väl om. Den styrs med tydlig myndighetsstyrning, och det finns en väldigt stark prövning - förmodligen en av de starkaste i världen, skulle jag vilja understryka.

Som direkt svar på frågan kan jag säga: Jag vet inte hur kvinnorna i Jemen har påverkats av detta. Jag har ingen aning. Det jag däremot vet är att Sverige stöttar Jemen och de fredssträvanden som finns där. Det jag också vet är att det finns ett stort stöd när det gäller det humanitära, alltså ekonomiskt stöd till befolkningen i Jemen, från svenskt håll. Det känner också Håkan Svenneling väl till.

Jag kan alltså inte svara på frågan om huruvida Global Eye har gjort att jemenitiska kvinnor inte deltar aktivt i fredsprocesser, som Håkan Svenneling antyder.

Anf. 171 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag menar utifrån rapporter som jag har läst att Erieye och Global Eye har varit starkt bidragande till upprätthållandet av den blockad som den saudiledda koalitionen har haft gentemot Jemen. Det har försvårat tillgången till mat, bensin, bränsle och andra förnödenheter och gjort att de har haft svårt att ta sig in i landet.

Sverige har varit aktivt på ett bra sätt från den svenska regeringen i fredsförhandlingar kring Jemen, framför allt när det gäller tillträde till hamnen i Hodeidah, som har varit viktig för att de humanitära leveranserna skulle kunna nå in i Jemen och till huvudstaden Sana.

Det är ändå uppenbart att blockaden finns där och att den har bidragit till ett stort humanitärt lidande. Det är många människor som svälter och miljoner barn som har det otroligt svårt just nu.

Pyry Niemi är lite av en comeback kid här i kvällens debatt som tidigare utrikesutskottsledamot som nu är tillbaka. Därför hörde han inte ISP:s dragning på utskottet i dag. Men där tog de upp två punkter som rör Mellanöstern som oroar mig.

Det ena var att det i den skrivelse som regeringen just har lagt på riksdagens bord står klart att två nya vapenleveranser är godkända till Saudiarabien trots att regeringen har sagt att det ska vara slut med det. Det är två tillstånd som är kopplade till internationella samarbeten. Mer tänker man inte säga, för det är belagt med sekretess, och jag vet inget mer än så.

Men jag förstår inte varför vi ska exportera mer vapen till Saudiarabien och till saudiledda koalitioner, särskilt när punkt 70 finns och särskilt när man borde kunna fatta ett beslut i regeringen om att den principiella inställningen faktiskt ska gälla i verkligheten.

Det andra är att det inte finns någon feministisk utrikespolitik när man kommer till kvinnor och bedömningen. Där inkluderas kvinnor som en del i mänskliga rättigheter, och då har inte den feministiska utrikespolitiken genomslag.

Här kan regeringen göra mer, och det är det jag hoppas på. Jag hoppas att Pyry Niemis fina och vackra ord om feministisk utrikespolitik också omsätts i praktiken när det kommer till Jemens kvinnor, när det kommer till vapenexport till Saudiarabien och när det kommer till bedömningar av vart man ska leverera vapen.

Anf. 172 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Jag tar fasta på det Håkan Svenneling säger om den feministiska utrikespolitiken, för det är många olika steg som måste tas.

Visst kan man tycka att det är konstigt att ett land uppe i Norden som Sverige som första land i världen uttrycker att man genomför en feministisk utrikespolitik. Jag kan med fog ändå hävda att den har gjort avtryck i många länder, och det tror jag att också Håkan Svenneling känner till. Den har gjort avtryck i många parlament och även i en hel del regeringar.

Sedan kan slutsatserna bli att det i vissa lokala områden, till exempel, eller i regioner kommer att vara svårt att bedriva feministisk utrikespolitik. Men man måste också ha små insatser för att nå upp till de stora stegen.

Det är precis som Håkan Svenneling säger: Sverige har varit väldigt aktivt för att få humanitärt tillträde till Jemen. Det känner Håkan Svenneling till mycket väl. Vi har agerat aktivt, och utrikesministern har varit väldigt aktiv i de här frågeställningarna.

Jag beklagar att vi i ett sådant läge inte når fullt ut med den feministiska utrikespolitiken för att stötta de miljoner människor som har hamnat i väldigt svåra situationer i Jemen utifrån de rådande omständigheterna och utifrån den krigskonflikt som pågår där. Men det har gjorts, och det görs fortfarande, starka försök, och det bidras också ekonomiskt och humanitärt för att mildra nöden och kanske långsiktigt skapa en långvarig fred.

Jag var inte med på dragningen i dag, så det vore att förhäva mig att säga vad jag vet eller inte vet i frågeställningen. Jag har inte läst dokumenten, och jag har inte en aning om vad som ligger bakom den sekretess som gäller de två utskeppningar som du nämner som ska genomföras. Jag vet mycket om många saker, men den här frågan låter jag vara obesvarad.

Anf. 173 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! När vi nu tittar på detta betänkande, som jag inledningsvis hörde refereras till som ett motionsbetänkande från flera år, och lyssnar till debatten blir det mer som att vi skulle ha haft ett utskottsbetänkande som täckte hela Mellanöstern med alla dess olika komplexa verkligheter. Så är det faktiskt inte.

Man kan se, herr talman, om man läser betänkandet att det finns motionsförslag om fredsstyrka till Hormuzsundet och om att inrätta en säker zon för att skydda etniska och religiösa minoriteter i Irak och Syrien. Den typen av frågor har så här långt inte varit uppe i den här debatten. Det är andra frågor som väcker mest uppmärksamhet.

Jag börjar gärna i den historiska kontext som också kollegan Håkan Svenneling startade med, om Mellanöstern som civilisationens vagga. Så är det ju verkligen. Här finns en historia som är mångtusenårig, med många olika imperiebyggare som har funnits i området. Det är en historia av krig och konflikter och av olika religioners födelse.

Vi har också under förra seklet upplevt förändring i Mellanöstern till vad vi ser nu. Efter första världskriget och andra världskriget skapades ju Mellanöstern mer eller mindre enligt den struktur som vi ser i dag på kartan.

Jag vill dock lyfta det kurdiska folket. Det kurdiska folket har fortfarande spridning över flera länder - Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Det är verkligen en utmaning att hitta en inkluderande process i fredsarbetet i Mellanöstern för att säkra att det kurdiska folket får sin rättmätiga del av demokrati och mänskliga rättigheter tillgodosedd.

Det som har hänt i Mellanöstern och händer än i dag är präglat av många konflikter och krig. Syrien har som nämndes haft tio år av krig. Det har krävts hundratusentals dödsoffer. 14 miljoner människor är på flykt. Oerhörda brott har begåtts av terrorsekten Daish i både Syrien och Irak. Det är en fajt som vi än i denna dag försöker att föra med vår närvaro i Irak för att bygga upp förutsättningar att skapa fred och möjligheter till utveckling, oavsett vilken religion man tillhör.

I det arbetet är det också viktigt att lyfta det som vi har betonat i utskottets betänkande, nämligen vikten av att inte straffrihet ska råda. Jag tycker att det är rätt och riktigt att vi medverkar till att samla bevis. Att vi deltar i FN:s bevissamlingsmekanism för brott begångna i Syrien och brott begångna av Daish i Irak är väldigt värdefullt och viktigt för att kunna åstadkomma rättvisa för alla som har drabbats.

Det är naturligtvis också viktigt att vi bidrar med utredare från Polismyndigheten till Unitad och att vi kanske också hittar ett samarbetsavtal som gör att vi kan utnyttja deras bevismaterial även i Sverige om så skulle vara. Det handlar om att ge människor möjligheter att gå vidare genom en rättsprocess och få sin sak prövad, förhoppningsvis via ICC. Vi har uppmanat Irak till det. Syrien skulle vara anslutna till ICC för att det skulle vara möjligt att få frågorna prövade på det sättet.

Vi får väl se om det så småningom också går att få en FN-resolution som kanske kan hänskjuta detta till en särskild tribunal. Det är många med olika religiösa och etniska grunder som har drabbats oerhört hårt av det som hänt under Daishs härjningar nu senast.

I det sammanhanget vill jag också understryka det vi i utskottet skriver när det gäller Syrien och en politisk lösning i närtid. En sådan är inte så trolig, men förhoppningar finns. En politisk lösning är den enda förutsättningen för att kunna komma vidare och också för oss att kunna delta i återuppbyggnad. Det är verkligen så: När en övergripande, trovärdig och inkluderande politisk övergångsprocess är framförhandlad mellan de inblandade i den syriska konflikten kan vi också vara med och stötta i en återuppbyggnad. Vi ska inte ta kostnaderna. Vi ska inte ta på oss att bygga upp det som Ryssland och andra nu krossat. Det är viktigt. En lösning på plats; sedan kommer vi att kunna delta.

I debatten har det också lyfts frågor om Israel-Palestina-konflikten. Det är klart att vi från vår sida ser att i en region som Mellanöstern, präglad av auktoritära stater, är Israel undantaget. Israel är en demokrati, även om demokratin i Israel har utmaningar. Det ser vi när man stryper olika organisationers möjligheter att verka och annat. Det är naturligtvis en signal som inte är bra.

Från vår sida är det viktigt att betona att vi vill se en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina som innefattar två stater. Vi ser också en framförhandlad lösning som möjlig för att klara ut gränssättning och Jerusalem som huvudstad i två stater. Det förutsätter att vi får bra politiskt ledarskap. Vi hoppas att vi kan få ett val i Palestina som kan skapa förutsättningar för det. Vi hoppas naturligtvis också att vi har ett politiskt ledarskap i Israel som skapar förutsättningar för sådana lösningar.

Vi beklagar i ett särskilt yttrande, herr talman, att Sverige valde att erkänna Palestina på ett sätt som inte främjade förutsättningarna för Sverige att kunna delta i en fredsprocess. Med det sätt på vilket det erkännandet kom till blev det kontraproduktivt. Det är vi bland de första att beklaga, och det gör vi också i utskottets betänkande i ett särskilt yttrande.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag, herr talman.

Anf. 174 Fredrik Malm (L)

Herr talman! När man debatterar Mellanöstern tycker jag att det är viktigt att man börjar med det som är det mest centrala. Bortsett från Israel, i alla fall om man tittar på större delen av regionen, har makthavarna prövat en rad olika politiska system genom åren. Man har försökt sig på religiös diktatur, sekulär diktatur, fascism, etnonationalism, kemalism, panarabism, kommunism, islamiska republiker, koloniala monarkier, maffiastyre, kalifat och emirat. Det finns dock ett system som man aldrig har prövat i de flesta länderna i regionen, nämligen liberal demokrati.

I Europa sitter liberaler i parlament. I Mellanöstern sitter liberaler oftare i fängelse.

Herr talman! Jag är övertygad om att om det inte blir en starkare förankring för värderingar som liberalism, demokrati, sekularism, progressiva värderingar i det sociala livet, jämlikhet och så vidare kommer det att vara omöjligt för Mellanösternregionen att kunna ta sig ur den destruktiva, mycket blodiga, brutala och våldsamma spiral som stora delar av regionen har präglats av under en mycket lång tid - flera hundra år i praktiken.

Därtill ska sägas att en ganska bra illustration av problemen, inte minst för minoriteter i Mellanösternregionen, är situationen för den kristna befolkningen. För hundra år sedan utgjorde de kristna någonstans mellan 10 och 20 procent av invånarna i Mellanösternregionen. I dag är det en liten skärva. De flesta finns i Egypten, den koptiska befolkningen, och det finns en dynamisk kristen befolkning som är tämligen stor, relativt sett i alla fall, i Libanon. Det finns också kristna i Israel, runt Erbil och Ankawaområdet i Kurdistanregionen i norra Irak, och i Syrien finns det några också.

Pogromer och utrensningar mot kristna i slutet av 1800-talet som sedan kulminerade i folkmordet på armenier, assyrier och syrianer under första världskriget och därefter har triggat en emigration, flykt och så vidare fram till de stora utrensningarna från Islamiska staten i nutid, Iran- och Irakkriget och följderna av invasionen av Irak 2003 - allt detta har gjort att vi har sett i realtid, mitt framför våra ögon, hur en flertusenårig civilisation rivs upp med rötterna. Det är omöjligt att betrakta situationen för kristenheten i Mellanöstern enbart som att det är individer som ger sig av. Man måste se det här i sammanhanget av att det är en civilisation, en ursprungsbefolkning, som en masse har gjort exodus från regionen.

De första kyrkorna byggdes på Levanten och i Mesopotamien för 2 000 år sedan. I dag byggs de här kyrkorna på markanvisningar i Botkyrka i stället. Det är ett tecken på den här oerhörda tragedin.

Om vi tittar på andra minoritetsgrupper ser vi liknande öden på olika sätt. Det kan se olika ut för olika grupper. De är stora i varierande grad. En del kan försvara sig och andra inte, men det är en oerhört svår situation för många minoritetsgrupper i Iran, Irak, Syrien och på andra håll.

Det som är kärnan i det öppna, liberala samhället i vid mening - man behöver inte kalla sig liberal, utan man kan lika väl vara en rätt god miljöpartist eller kristdemokrat - alltså det demokratiska samhället som har en alldeles för svag förankring i Mellanöstern till följd av diktatur och förtryck är toleransen. Kärnan är toleransen gentemot det som är annorlunda, gentemot andra religioner och andra riktningar, gentemot dem som kan vara fysiskt svagare och gentemot dem som är obeväpnade och så vidare. Det är toleransen som är nyckelordet i detta.

Man skapar inte tolerans bara med fria val. Man skapar inte tolerans bara med att ha en ny grundlag. Toleransen växer fram genom upplysning, utbildning och andra typer av värden.

Herr talman! Jag vill därtill säga att om några dagar inleds en ny runda av rättegångar i Turkiet gentemot kurdiska politiker, inte minst Selahattin Demirtas som är partiledare för det kurdiska partiet HDP. Selahattin Demirtas fick ungefär 10 procent av väljarnas röster i valen i Turkiet 2014-2015. Han greps för fyra och ett halvt år sedan och har suttit fängslad sedan dess. Det är oerhört viktigt att Sverige är mycket tydligt i kravet på att Demirtas ska friges.

Syftet från Turkiets sida med att hålla honom fången är givetvis att röja en konkurrent till Erdogan ur vägen. Men syftet är också att i praktiken terrorklassa hela den kurdiska frågan. Det är det som är det långsiktiga målet: att hela tiden genom den här typen av åtal riktade mot kurdiska politiker försöka koppla den kurdiska frågan bara till terrorism. Det är helt orimligt och något som omvärlden inte på något sätt kan acceptera.

Samtidigt i det sammanhanget, herr talman, bör sägas att den turkiska statsmakten stegvis har retirerat från sin officiella förnekelsepolitik.

På 80-talet var den turkiska officiella hållningen så här: Det finns inga kurder. Vad är de då? sa folk, och man svarade: Vi kallar dem för bergsturkar.

Sedan mjuknade man på 90-talet från turkiskt håll lite och sa: Vi erkänner att kurderna faktiskt finns, men det finns ingenting som heter det kurdiska språket - de har inget eget språk. Men vad är det då? undrade folk, och man svarade: Det är en lokal dialekt av turkiskan.

Det är ärligt talat ungefär lika begåvat som att hävda att finska skulle vara en dialekt av svenska.

Sedan mjuknade man lite till från den turkiska statsmaktens sida och sa: Jo, men vi erkänner att kurderna finns, och kurderna har också ett eget språk - men det finns ingenting som heter Kurdistan.

Nu är vi framme ungefär vid 2000-2005.

Det var bara det att då bildades ett Kurdistan, nämligen en federal region i norra Irak. Då fick den turkiska statsmakten retirera ytterligare en aning och sa så här: Ja, kurderna finns, det går vi med på. Och de har också ett eget språk, det accepterar vi. Och Kurdistan finns faktiskt också, men inte i Turkiet utan bara i norra Irak.

Där någonstans ligger den här frågan nu. Turkiet krumbuktar och vrider och vänder sig när det gäller hur man ska hantera den kurdiska frågan, men det enda svar man hela tiden kommer fram till är mer repression, mer hårdhänthet och mer brutalitet. Det fortsätter att driva Turkiet in i en återvändsgränd. Här måste Sverige och Europeiska unionen vara oerhört mycket tydligare, inte minst eftersom Turkiet de facto är ett kandidatland.

Herr talman! Det finns givetvis en rad andra områden som man kan ta upp i ett sådant här anförande. Vi kan tala om förtrycket i Iran, de fruktansvärda krigen i Syrien, Libyen, Jemen och så vidare. Vi kan också tala om sönderfallet, förtrycket mot kvinnor, situationen för sexuella minoriteter, barn som växer upp i flyktingläger utan framtidshopp och drömmar, radikaliseringen, Daish härjningar och mycket annat som jag tyvärr inte har tid att ta upp i detta anförande just nu.

Tack så mycket för ordet!

Anf. 175 Camilla Hansén (MP)

Herr talman! Vi närmar oss snart slutet på den här debatten, nästan ett dygn senare än vi trodde från början.

Jag vill lyfta upp några saker som vi kanske ändå har gemensamt. Till exempel vill vi att Mellanöstern ska utvecklas till en stabil, demokratisk och välmående region. FN och EU har en mycket viktig roll att spela för att det ska uppnås. Vi är alla också väl medvetna om att många av konflikterna i Mellanöstern används av andra parter för att uppnå sina egna intressen och att det blockerar FN:s arbete i området.

Mellanöstern är en region med få och bristfälliga demokratier. Det är därför särskilt viktigt att Sverige bidrar med ett långsiktigt bistånd för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter, bland annat inom ramen för FN och EU. Det är bistånd som behövs, särskilt i länder med svåra förhållanden för civilsamhället. Även om det är förenat med svårigheter behöver världssamfundet se till att invånarna i Mellanösterns många mer eller mindre permanenta flyktingläger får utbildning och så goda framtidsutsikter som möjligt.

Sverige ska såklart stötta demokratiska val, fredsprocesser och medling i regionen. Det är avgörande för regionen att staterna i regionen och omvärlden fokuserar på dess utveckling, kulturella utbyte och handel och agerar utifrån regionens bästa.

Det blir allt tydligare både för staterna i regionen och för utomstående bedömare att man måste utveckla de delar av ekonomin som inte handlar om utvinning och försäljning av olja. Det kan till exempel handla om förnybar energiproduktion, kunskap och modern teknik kopplat till det.

För att vara en attraktiv plats för företag som ingår i den globala tekniska infrastrukturen, som it och energi, krävs dock i allt större utsträckning att stater är pålitliga. Stater med bristande demokrati och bristande mänskliga rättigheter är inte pålitliga som handelspartner. Därför är en utvecklad demokrati avgörande.

Det är kritiskt för den demokratiska utvecklingen i EU:s nära grannskap att EU konsekvent står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Det kan därför vara betydelsefullt att EU antar en lag om så kallad human rights and environmental due diligence, att företag ska bli skyldiga att redovisa hur deras produkter påverkar mänskliga rättigheter i de länder som köper dem. På så vis måste även företag i Mellanöstern som producerar varor och tjänster för den europeiska marknaden ha en produktion som värnar mänskliga rättigheter och miljö.

Med mänskliga rättigheter, demokrati och frihet som utgångspunkt blir ändå utblicken i Mellanöstern nedslående. Kriget i Syrien har pågått sedan 2011. Kriget i Jemen är inne på sitt sjunde år. I Palestina växer ännu en generation upp i flyktingläger. I Iran är läget för mänskliga rättigheter mycket allvarligt. I Turkiet förbjuds det politiska partiet HDP, och landet lämnar Istanbulkonventionen.

Minoriteter förtrycks, rättsstatens principer åsidosätts, kvinnors rättigheter kränks och yttrandefrihet begränsas. Mediernas frihet begränsas också. Det är ett område i världen där det är särskilt svårt för medier att verka.

Inte för någon av konflikterna i Mellanöstern finns en enkel lösning inom räckhåll. För att uppnå fred och försoning krävs breda och inkluderande politiska processer och långsiktigt hållbara politiska lösningar på de konflikter som under så lång tid har destabiliserat denna del av världen.

I betänkandet understryker utskottet vikten av att Sverige och EU är engagerade i att bidra till att återuppta meningsfulla förhandlingar mellan Israel och Palestina och att det inte finns något gångbart alternativ till en tvåstatslösning. Både israeler och palestinier har rätt till frihet, utveckling och säkerhet inom säkra och erkända gränser.

Våldsamheter är ett av de främsta hindren när det gäller att lösa konflikter. Utskottet konstaterar i betänkandet att EU, FN och Sverige tar avstånd från både terrorism och oproportionerligt våld. Sverige stöder processen genom bistånd till fattiga och utsatta i Palestina och i flyktinglägren och genom stöd för att stärka institutioner, demokrati och civilsamhällen.

Lösningen på konflikten i Syrien är politisk, och utskottet betonar vikten av att det internationella samfundet agerar tillsammans för att nå en lösning. Utskottet betonar igen vikten av att FN:s säkerhetsråd tar sitt ansvar för en fredlig lösning i Syrien och konstaterar att säkerhetsrådet under lång tid har förhållit sig för passivt. Utskottet uttrycker stöd för en politisk process som underlättas av FN och utmynnar i ett trovärdigt och inkluderande övergångsstyre i Syrien, antagande av en ny konstitution och genomförande av fria och demokratiska val.

Regeringens regionala strategi för Syrienkrisen är ett viktigt verktyg för att bidra till att lindra konsekvenserna av konflikten i Syrien och för den syriska befolkningen. Sverige är också en av de största givarna av humanitärt stöd i Syrienkrisen.

Dokumentation av krigsbrott är mycket viktigt i alla konflikter men kanske i synnerhet i konflikter som den i Syrien, där regimen bombar sin egen befolkning. Även om världssamfundet inte kan enas om verkningsfulla åtgärder är risken att fällas för krigsbrott något som ska störa sömnen för varje ledare som kränker mänskliga rättigheter. Dokumentation ger också möjlighet till rättvisa rättegångar.

Det är viktigt att Sverige fortsätter att arbeta för att förbättra situationen i lägren i Syrien och att de som sitter i lägren ställs inför rätta, om de är misstänkta för brott. Barn ska också få det skydd som alla barn har rätt till. I det ingår utsikten om en bra framtid.

Sveriges utvecklingssamarbete, vårt stöd till konfliktdrabbade, ska präglas av ett rättighetsperspektiv och av fattiga människors perspektiv på utveckling. Rättighetsperspektivet innebär att mänskliga rättigheter och demokrati ska ses som grundläggande för utveckling.

Det här betänkandet väcker också ödmjukhet inför de svåra uppgifter som de närmast berörda av de här långvariga konflikterna står inför. Det gäller också världssamfundets svårigheter när det gäller att ge det stöd som behövs för att människorna som varje dag vaknar upp mitt i de här konflikterna ska se en ljusare framtid.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet.

Anf. 176 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! En fråga är kanske extra aktuell när man diskuterar Mellanöstern och de omfattande problem som vi ser där. Det handlar om det som regeringen kallar feministisk utrikespolitik. Det är nämligen en region där vi ser omfattande kränkningar av det som vi skulle se som fundamentala kvinnliga fri- och rättigheter, om man säger så.

Det finns en rad exempel på att regeringen har agerat på ett sätt som, i alla fall ur mitt perspektiv, inte alls främjar kvinnors situation. Vi har diskuterat i flera andra debatter att man slussar bistånd till organisationer som inte står för kvinnors rättigheter.

Camilla nämnde någonting i sitt anförande som är skälet till att jag står här just nu. Det rör Syrienstrategin. Syrienkriget har chockerat oss alla. Vi har alla på något sätt berört Syrienkriget i våra anföranden här i dag. Ett av skälen är de hänsynslösa aktörer som finns i regionen. Men en sak som man sällan diskuterar är den svenska strategin för att främja utsatta, inte minst kvinnor och barn, i Syrien.

Den svenska Syrienstrategin baseras till stor del på att slussa bistånd till närliggande länder, runt omkring Syrien. Flyktingläger i länder runt omkring Syrien får alltså stöd, men det går inte särskilt mycket direkt till de kvinnor och barn som befinner sig i Syrien, vilket faktiskt är merparten av flyktingarna.

Min enkla fråga till Camilla Hansén är om hon ser några problem med den svenska Syrienstrategin.

Anf. 177 Camilla Hansén (MP)

Herr talman! Tack, Markus Wiechel, för frågan!

Jag tror att den svenska Syrienstrategin är viktig. Den stöder människor i Syrien men också länder runt omkring. Många som är på flykt från Syrien befinner sig i länderna runt omkring.

Det är givet att Sveriges bistånd och bistånd över huvud taget ska hamna på rätt plats, för att ge stöd till dem som verkligen behöver det. Det är det viktiga med Sveriges bistånd ute i världen och till konfliktdrabbade människor.

Anf. 178 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! Tack, Camilla Hansén, för svaret!

Det är det här som är lite intressant. Regeringen säger gärna att man ska rikta stödet dit det behövs och att de som har störst behov ska få det. Men regeringens politik visar en helt annan i verkligheten. Syrienstrategin är ett ganska tydligt tecken på det. Man står bakom en inte bara svensk utan EU-gemensam strategi som begränsar möjligheten att till exempel stötta utsatta i Syrien.

Det är klart att man ska försöka undvika att pengar hamnar hos fel aktörer, till exempel hos regimen. Men vi ser omfattande problem med att man inte kan verka i Syrien. Det är ändå där merparten av de syriska flyktingarna befinner sig. Även om väldigt många också åker till grannländerna är de allra flesta faktiskt fortfarande i landet. Det är just det här som är komplicerat.

Nu råkade jag omedvetet gå in lite på det som var min andra fråga. Ser Camilla Hansén något problem med de sanktioner som riktas dit? Eller skulle man kunna luckra upp dem i syfte att kunna nå de kvinnor och barn som befinner sig i Syrien?

Anf. 179 Camilla Hansén (MP)

Herr talman! Genom Syrienstrategin kan man också stötta människor i Syrien och runt omkring Syrien. Det är viktigt att man kan göra både och.

Av naturliga skäl är det svårt att verka i länder med konflikter. Markus Wiechel säger att det är svårt i vissa delar av Syrien, och det kan säkert stämma.

Sanktioner är ett komplext ämne. Vi har sanktioner för att vi vill markera mot felaktigheter, men det är också viktigt att sanktioner verkligen används i rätt situationer och riktas mot rätt personer och inte drabbar civilbefolkningen. Det kan nog ändå hända.

Anf. 180 Gudrun Brunegård (KD)

Herr talman! När jag nu ska hålla kvällens sista anförande kommer jag helt att fokusera på flyktingsituationen i Mellanöstern.

Under de senaste två decennierna har antalet människor som är på flykt till följd av krig eller förföljelse ökat från runt 34 miljoner 1997 till cirka 80 miljoner 2019, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Antalet människor på flykt har alltså långt mer än fördubblats. Den största ökningen har skett under de senaste åren, framför allt på grund av kriget i Syrien som bröt ut 2011. Detta har berörts tidigare här under kvällen.

Över 6,6 miljoner syrier har flytt ut ur landet. Av dem är ungefär 118 000 asylsökande. Till det kommer knappt 6,2 miljoner som är på flykt inom Syrien. Det innebär alltså att över 12 miljoner människor är på flykt i området bara på grund av kriget i Syrien. 3,6 miljoner flyktingar därifrån finns i Turkiet. Utöver det har vi under debatten nämnt exempelvis kriget i Jemen och situationen i Somalia, Iran och Irak, som också genererar mängder av flyktingar.

Mindre än 1 promille av de 12 miljoner syriska flyktingarna är asylsökande. Det säger något. Den absoluta merparten av dessa flyktingar inväntar alltså att läget ska stabiliseras så att de kan återvända hem igen. Men under tiden rinner år efter år av livet förbi.

Vi har alla sett bilder från de gigantiska flyktinglägren i Turkiet, Libanon och Jordanien där barn leker i lerpölar mellan ändlösa rader av tält, ibland i gassande sol och ibland i snöslask. Miljön är minst sagt torftig. Skolgången är bristfällig. Föräldrarna är uppgivna, om de över huvud taget är i livet och finns där.

Det här är ingen bra miljö. Riskerna att ytterligare våld och extremism göds är extremt hög. De täta raderna i tältlägren riskerar vara grogrund för smittosamma sjukdomar. I händelse av eldsvåda är katastrofen ett faktum. Därför är det viktigt med omfattande humanitära insatser, inte bara för att förse flyktingarna med vatten och mat för dagen och en filt att dra över sig när nattkylan kryper på utan också för att värna om människovärdet.

Barn behöver få en god utbildning så att de kan bibehålla hoppet om en ljusare framtid. De vuxna behöver meningsfull sysselsättning. Deras kompetenser behöver tas till vara, både i flyktinglägret och i samhället i stort. De behöver få komma igång med sina liv, inkluderas och bli aktiva samhällsmedborgare, bli en del av civilsamhället i det land där de finns i väntan på att läget ska lugna ned sig i hemlandet.

Det finns trots allt ett icke föraktligt antal flyktingar som inte bor i flyktingläger nära gränsen utan är bosatta i städer runt om i länderna och har vanliga civila jobb. På så sätt blir de en del av samhället och bidrar med sina kompetenser. Det är dit vi borde sträva med vår flyktingpolitik.

De länder som utan egen förskyllan har blivit värdland för miljontals flyktingar behöver självklart få världssamfundets stöd att hantera den akuta humanitära krisen. I dagsläget vågar nog ingen ge någon prognos för när kriget i till exempel Syrien ska lugna ned sig så att flyktingarna kan börja återvända. Därför behöver värdländerna uppmuntras och även få stöd att inkludera flyktingarna i lokalsamhällena. På så sätt kan det bidra till utveckling både för den enskilda flyktingen och för värdlandet.

Herr talman! Vi behandlar i dag Mellanöstern, men läget med flyktingar i stora mängder är precis lika aktuellt i Afrika, Asien och Latinamerika.

Det här är några av skälen till att Kristdemokraterna anser att Sverige ska fortsätta med ett generöst och effektivt bistånd. Det är inte läge att skära ned på biståndet men väl att förbättra och kalibrera det så att det träffar rätt och kan bidra till att minska konflikter och bygga fred, demokrati och starka civilsamhällen, där befolkningen har mänskliga fri- och rättigheter, hälso- och sjukvård och goda utvecklingsvillkor för kvinnor och män och för flickor och pojkar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 april.)