Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv om bindande åtgärder för transparens i lönesättningen

Anf. 74 Ann-Sofie Lifvenhage (M)

Fru talman! Vi debatterar i dag på vilken nivå beslut ska fattas kring frågor rörande transparens i lönesättningen. Subsidiaritetsprincipen innebär att frågor ska avgöras av EU enbart om EU har en långtgående bättre möjlighet att uppnå målet än vad medlemsstaterna har var och en för sig. I fall som rör den svenska arbetsmarknaden, lönesättning, reglerade minimilöner och så vidare har vi en stark svensk hållning med arbetsmarknadens parter som gemensamt arbetar med dessa frågor. Det är en modell som vi anser att Sverige i alla delar ska vara stolta över och värna i dess helhet.

Parterna på den svenska arbetsmarknaden har under den senaste tiden med all tydlighet visat att de är djupt oroade över förslag som kommer från EU. De sluter sig samman och har gång efter annan uppmanat regeringen och riksdagen att med kraft mobilisera alla resurser som finns för att förhindra att nya direktiv antas på området.

Fru talman! Hela anledningen till att vi över huvud taget har denna fråga på bordet i dag och lägger tid på att minimera risken för skador på den svenska modellen är den sociala pelaren som antogs under EU-toppmötet i Göteborg 2017 på initiativ av bland andra Stefan Löfven. De farhågor och den kritik som då framfördes från Moderaterna om att detta skulle leda till att EU började bestämma över medlemsstaterna när det gäller sociala frågor och frågor som rör den inhemska arbetsmarknaden avfärdades av Stefan Löfven rakt av. Tyvärr är det inte många gånger som det känns gott att i efterhand komma och säga: Vad var det jag sa? Men i just detta fall önskar jag verkligen att Löfven hade haft rätt - att beslutet om den sociala pelaren och nu konsekvenserna en efter en med minimilöner, plattformsarbete och lönetransparens aldrig hade skett.

Fru talman! Ärendet i dag handlar egentligen inte om ett ja eller ett nej till lönetransparens. Nej, det handlar om huruvida vi i Sveriges parlament anser att det finns någon annan på en annan nivå långt borta från Sverige som är bättre lämpad och som kan uppnå bättre resultat än parterna på den svenska arbetsmarknaden när det kommer till att fatta beslut som påverkar vår svenska modell.

Jag och Moderaterna anser inte det. Vi menar att vi i Sverige har kompetens inom området och att vi med hjälp av parterna, lönekartläggningar med mera redan gör ett arbete på området och att ett direktiv inte gagnar de svenska medborgarna. Därmed borde det ligga i vårt intresse - vi som faktiskt har fått medborgarnas förtroende att fatta besluten - att göra vårt yttersta för att se till att frågor på det arbetsmarknadspolitiska området, såsom minimilöner och dagens lönetransparens, inte ska höra hemma i EU utan ska höra hemma här i Sverige nära dem det berör.

Fru talman! Målet med kommissionens föreslagna direktiv är att säkerställa rätten till lika lön i hela EU. Vi anser naturligtvis att det är angeläget att arbeta med jämställdhet i stort och att motverka osakliga löneskillnader. Däremot är vi helt övertygade om att medlemsstaterna själva mest effektivt känner sitt land och dess villkor och själva uppnår dessa mål med precisa åtgärder som passar just dem. Tvingande åtgärder som ska vara desamma för alla 27 medlemsländer är trubbigt och definitivt inte vad vi tror löser eventuella löneskillnader. Vi anser i stället att direktiv på området hotar möjligheten till en individuell lönesättning som utgår från prestation och att det hotar relationen mellan parterna. Det hotar även konkurrenskraften då ännu mer byråkrati åläggs våra företag. Allt detta sker utan att vi når bättre resultat.

Fru talman! I Sverige har vi relativt små och dessutom stadigt minskande löneskillnader mellan män och kvinnor, och vi genomför redan lönekartläggningar. Riksrevisionen genomförde en granskning på området och visade att liknande beslut har haft en begränsad påverkan på löneskillnaderna. Att i det läget låta hela EU göra samma sak utan att uppnå målet är inget annat än vansinne. I stället borde vi fokusera på det som gör skillnad på riktigt.

I det svenska systemet har vi äldreomsorg och barnomsorg för att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, och det har gett rejäla skutt i statistiken. Erfarenhetsutbyte är av godo. Tvingande regelverk på områden som vi kan och bör hantera själva är av ondo.

Fru talman! Svenskt Näringsliv varnar för att direktivförslaget skulle leda till fler konflikter på arbetsmarknaden. Samtidigt menar de att direktiv som försöker tvinga in hela EU i en och samma form är lönlösa, då arbetsmarknaden bygger på att vi är olika. Vi har olika historia, olika traditioner och olika kulturer. Svaret kan därför helt omöjligt vara en enhetlig lösning för alla. Jag och Moderaterna delar Svenskt Näringslivs bedömning.

Sverige har redan ett väl fungerande pågående arbete på ett område där EU vill lägga bindande direktiv och där vi av erfarenhet ser att det inte är rätt väg att gå för att nå målet. Jag bävar för den onödiga administrativa börda som företag som Gamiva, PTT och Inpart Trading i Sörmland kommer att åläggas i ett läge där de gör allt de kan för att bygga sin verksamhet, skapa jobb och sätta Sverige på kartan.

Förslaget om bindande lönetransparens är ytterligare ett exempel på förslag från kommissionen som hotar vår svenska modell med arbetsmarknadens parter och individuell lönesättning. Det innebär mer byråkrati för våra företag. Allt detta sker om inte vi i Sveriges riksdag, dess partier, står upp för den svenska modellen, står upp för svenska företag och står upp för att vi har kompetens på området och därmed inte vill ha bindande direktiv från EU. Vad vi i Sverige och EU behöver just nu är absolut inte fler modeller eller inskränkningar, utan vi behöver full fart framåt med beprövade metoder för att lindra effekterna av pandemin och skapa fler jobb, inte färre.

Med det yrkar jag bifall till vår reservation.

Anf. 75 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Det vi diskuterar i dag är alltså subsidiaritetsprövningen av förslaget till direktiv om lönetransparens. I den här frågan tycker jag att det är viktigt att komma ihåg ett par saker.

För det första är det viktigt att förstå förslagets faktiska innehåll och de risker som de medför och inte stirra sig blind på värdeord som många med all rätt uppfattar som positivt laddade, till exempel "lika lön för likvärdigt arbete", "transparens" och så vidare.

För det andra är det viktigt att vi i riksdagen faktiskt markerar mot ett förslag som på ett ganska klart sätt träder över vad subsidiaritetsprincipen borde tillåta på det här området.

Det uttalade syftet med rättsakten är att säkerställa rätten till lika lön för lika eller likvärdigt arbete mellan män och kvinnor i hela EU. Det är naturligtvis ingen i den här kammaren som motsätter sig den ambitionen, men bara det faktum att ett syfte är lovvärt i och för sig innebär inte att det är vare sig smart eller särskilt ändamålsenligt att överlåta lagstiftningen till Europeiska unionen. Ofta kan det vara precis tvärtom.

Först och främst har medlemsländerna kommit väldigt olika långt när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor, och när vi diskuterar skälen till att vi i Sverige kanske har kommit lite längre än många andra medlemsstater i EU brukar vi lyfta upp saker som föräldrapenning och barnomsorg - ganska enkla, vardagsnära frågor. Det är ingen som påstår att lönetransparens i sig skulle vara orsaken till att just vi i Sverige har kommit längre än andra. I de fall övriga medlemsländer vill komma ikapp Sverige kan de titta på det vi har gjort som faktiskt har fungerat och börja i den änden.

Faktum är att inte ens kommissionen själv säger att det är belagt att det är just bristande lönetransparens som är skälet till att vi har en skillnad i lön mellan män och kvinnor just nu. De säger att det kan förhålla sig så, men att det kan förhålla sig så räcker ju inte som skäl - man måste också kunna belägga att det faktiskt förhåller sig på det sättet innan man drar igång den stora europeiska lagstiftningsapparaten. Vi ska dessutom komma ihåg att det redan finns en rättsakt på det här området, och i tillägg till det finns det en hel del juridiskt icke bindande material, så man har faktiskt redan lagstiftat om detta.

Om man sedan tittar på förslagets materiella innehåll ser man att det finns en risk dels för den svenska modellen för lönesättning, dels för en ökad administrativ börda för företag, vilket kommer att påverka konkurrenskraften negativt. Vidare innebär subsidiaritetsprincipen att unionen i frågor där EU har delad kompetens, vilket innebär att både medlemsstaterna och EU har rätt att lagstifta på området, endast får vidta åtgärder om målen för åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva.

Med tanke på att de åtgärder som vi vet faktiskt gör skillnad i frågan - till exempel barnomsorg, som jag nämnde - ligger helt och hållet inom den nationella kompetensen borde man ju börja där, tycker jag. Att å ena sidan framhålla svensk jämställdhet som ett gott exempel i EU och säga "Titta på oss! Titta hur bra vi hanterar frågan!" och å andra sidan säga att medlemsländerna inte kan hantera frågan och att EU därför måste kliva in är helt enkelt inte logiskt. Man kan ju inte argumentera för att ett visst syfte inte kan nås på nationell nivå bara för att medlemsstaterna inte använder de verktyg som vi vet faktiskt fungerar.

Vidare kan man som sagt konstatera att kommissionen själv inte säger att det är just lönetransparens som med säkerhet är det huvudsakliga problemet. Vi har ju erfarenhet av det här i Sverige; Riksrevisionen har i en granskning visat att den svenska diskrimineringslagstiftningens krav på lönekartläggning har begränsad möjlighet att påverka löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Detta framgår av granskning nummer 16 från år 2019. Kraven på dokumenterad lönekartläggning har enligt granskningen liten eller ingen effekt på de löneskillnader som finns.

Bara på den grund jag har anfört nu borde subsidiaritetskravet anses vara inte uppfyllt. Förslaget borde alltså falla redan här. På den politiska sidan finns det sedan flera risker med förslaget. Det följedokumentet som vi har läst säger öppet att det inte finns någon garanti för att den svenska modellen respekteras. Jag läser innantill:

"Enligt förslaget ges medlemsstaterna uttryckligen möjlighet att låta arbetsmarknadens parter genomföra direktivet, förutsatt att man alltid kan säkerställa att det får önskad verkan. De dubbla möjligheterna att genomföra de olika materiella rättigheter och skyldigheter som följer av direktivet genom kollektivavtal tar hänsyn till medlemsstaternas olika typer av dialog mellan arbetsmarknadens parter, kollektivavtalssystem och handlingsfriheten för arbetsmarknadens parter."

Frågan är ju om det verkligen är så. I Sverige har vi inte kollektivavtalsförhandlingar som respekteras av staten förutsatt att de får "önskad verkan". Det är inte så det funkar här, och jag tycker det är ganska uppenbart att Bryssel inte riktigt förstår vad partsautonomin betyder i en svensk kontext.

Förslaget innebär också en ökad administrativ börda som kan vara svår att överblicka. Att till exempel totalförbjuda arbetsgivare att fråga om en sökandes nuvarande lön är att gå väldigt långt. Då är man nere och pillar i detaljer.

Flera viktiga begrepp får dessutom en EU-rättslig definition som sedan helt kommer att köra över eventuella beslut som vi fattar i den här kammaren. Dessa begrepp kommer också att få sin faktiska innebörd när de tolkas av EU-domstolen, och det finns naturligtvis en betydande osäkerhet när det gäller vad som kommer att hända där.

Fru talman! För att sammanfatta: Vi har varit i den här situationen förut. Alla här kommer ihåg fallet Laval un Partneri mot Byggnads, hur förvånade många blev över resultatet och vilka problem som kom i kölvattnet av den domen. Det finns en uppenbar risk att denna rättsakt leder till liknande effekter.

Subsidiaritetskravet är inte uppfyllt, och förslaget medför ett antal risker till väldigt tveksam nytta. Jag yrkar därför bifall till reservationen i betänkandet.

Anf. 76 Sofia Damm (KD)

Fru talman! Graden av EU-vänlighet mäts inte i hur mycket eller lite av makten som ska flyttas till Bryssel. Vi kristdemokrater är varma EU-anhängare, men det innebär inte att vi tycker att EU är rätt instans för att lösa alla problem. EU-politiken ska, liksom all politik, byggas på respekt för subsidiaritetens princip om att beslut ska fattas på den mest ändamålsenliga nivån, så nära medborgarna som möjligt.

För att EU ska kunna utvecklas i positiv riktning och ha en hög legitimitet hos medborgarna måste subsidiaritetsprincipen tillämpas. Många frågor hanteras bäst av medlemsstaterna, kommunerna eller medborgarna själva.

Kärnan i en så kallad subsidiaritetsprövning, som vi debatterar här i dag, är att EU ska vidta åtgärder bara när målsättningen inte kan uppnås av medlemsstaterna själva. Anledningen är förstås att medlemsstaterna, när det inte finns något mervärde av lagstiftning på unionsnivå, själva är bäst lämpade att lösa en rad olika utmaningar, inte minst eftersom de bästa lösningarna skiljer sig från land till land.

Detta direktiv om en större lönetransparens är ett exempel på en fråga där ytterligare EU-lagstiftning inte skapar något mervärde. Kristdemokraterna anser att direktivet strider mot subsidiaritetsprincipen.

Fru talman! För det första ser vi en rad skäl till att direktivet inte kommer att förbättra jämställdheten eller stärka rätten till lika lön för lika arbete. Att vi har kommit långt i arbetet för jämställda löner och att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortsätter att minska handlar bland annat om att vi har en väl utbyggd barn- och äldreomsorg och att vi har företag som konkurrerar om att vara attraktiva arbetsplatser för både kvinnor och män. Med den grunden har vi sett en minskad könsuppdelning på arbetsmarknaden och en växande jämställdhet.

Det direktiv vi nu diskuterar saknar potential att, som kommissionen hävdar, råda bot på de osakliga löneskillnader som fortfarande finns kvar. Vår diskrimineringslag kräver redan att arbetsgivare genomför årliga lönekartläggningar, och Riksrevisionen kom i sin granskning 2019 fram till detta krav hade en begränsad möjlighet att påverka löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

För det andra, fru talman, har vi skäl att befara att det här direktivet inte bara saknar potential att förbättra jämställdheten utan faktiskt kan tänkas leda till att vi tar ett steg tillbaka i arbetet för jämställda löner.

Direktivet om lönetransparens saknar, precis som direktivet om minimilöner, en grundläggande förståelse och respekt för vår svenska arbetsmarknadsmodell och lönebildning. Direktivets detaljerade krav i kombination med den osäkerhet som följer av att den slutliga tolkningen ligger hos EU-domstolen innebär ett tydligt hot mot vår utbredda individuella lönesättning. Drygt 90 procent av arbetstagarna har i dag mer eller mindre individuella löner, och ett ökat fokus i lönesättningen på faktorer som skicklighet och prestation har varit en bidragande orsak till minskade löneskillnader mellan kvinnor och män.

Detaljregleringen, den minskade förutsebarheten och det faktum att direktivet ger arbetsgivarna en mycket svag ställning i de domstolstvister som kommissionen vill se fler av hotar också våra svenska företags konkurrenskraft och i förlängningen löneutvecklingen.

Riksrevisionen kom i granskningen 2019 också fram till att diskrimineringslagens krav är betungande för arbetsgivarna. Ytterligare krav från Bryssel, utan synbara vinningar men med desto större osäkerhet, kommer förstås att kosta än mer.

För det tredje är det högst oklart om direktivet faktiskt kommer att leda till förbättringar i andra medlemsstater, som vi såklart också ska ha i åtanke.

De stora skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller ekonomiska och sociala förutsättningar liksom när det gäller arbetsmarknadsmodeller och system för lönesättning är en av orsakerna till att den här typen av direktiv med minimikrav sällan är rätt väg att gå. Skillnaderna innebär också att många medlemsstater har kvar att göra vad Sverige framgångsrikt har bevisat faktiskt minskar löneskillnaderna. Det handlar om investeringar i föräldraförsäkring och barnomsorg, om stimulerande av företag och arbetsplatsklimat som passar både kvinnor och män och där man konkurrerar om att behålla både kvinnor och män som anställda samt om möjliggörande av en utbredd individuell lönesättning där faktorer som skicklighet och flit premieras.

Detta är varje enskild medlemsstats ansvar, och det här direktivet gör inget för att underlätta sådana åtgärder. Tvärtom omöjliggör direktivet delvis för andra länder att använda de verktyg vi har haft stor nytta av i det svenska jämställdhetsarbetet. Erfarenhetsutbyte kring vilka åtgärder som faktiskt ger tydliga effekter bör i stället, fru talman, vara kärnan i jämställdhetsarbetet på EU-nivå.

Slutligen, fru talman: Direktivet om lönetransparens är en central del i en större och mer problematisk trend där EU alltmer strävar efter att detaljreglera medlemsländernas arbetsmarknader. Jag kan bara beklaga att partier som säger sig värna den svenska modellen inte delar vår åsikt att det här direktivförslaget bryter mot subsidiaritetsprincipen.

Kristdemokraterna kommer att fortsätta säga nej till EU-förslag som hotar den svenska modellen. Mot bakgrund av att detta direktivförslag därtill är direkt kontraproduktivt för arbetet för mer jämställda löner i Sverige finns ingen annan rimlig väg framåt än att riksdagen lämnar ett motiverat yttrande till EU:s institutioner. Jag yrkar bifall till reservationen.

Anf. 77 Anna Johansson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag att inte lämna ett motiverat yttrande och att lägga utlåtandet till handlingarna.

Dagens debatt handlar alltså om att riksdagen ska ta ställning till om EU-kommissionens direktivförslag om bindande åtgärder för transparens i lönesättningen är förenligt med subsidiaritetsprincipen eller inte. Det vi då först behöver ta ställning till är om jämställda löner är ett område där både medlemsstaterna och EU har befogenheter att vidta åtgärder.

Principerna om jämställdhet och icke-diskriminering slås fast i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt säger i artikel 157 att varje medlemsstat ska säkerställa att principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete tillämpas.

Även Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna anger i artikel 23 att jämställdhet mellan kvinnor och män ska säkerställas på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön.

Svaret på frågan om det finns delad kompetens här är alltså utan tvivel ja.

Fru talman! Det andra vi behöver ta ställning till är om lagstiftning på EU-nivå innebär ett mervärde, alltså om målen bättre kan uppnås med ett direktiv.

Här kan vi konstatera att EU år 2006 antog ett direktiv om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet och att kommissionen 2014 lade fram en rekommendation om insyn i lönesättningen. Det finns trots detta fortfarande stora löneskillnader mellan kvinnor och män. Kommissionen har 2017-2019 arbetat enligt en handlingsplan för att åtgärda löneklyftan mellan kvinnor och män men har efter utvärdering av arbetet konstaterat att detta inte fått avsedd effekt.

Enligt Eurostat och Europeiska jämställdhetsinstitutet, EIGE, var löneskillnaderna mellan kvinnor och män i EU under 2018 ungefär 14 procent. Av dessa är cirka två tredjedelar oförklarliga, det vill säga att de kvarstår när andra faktorer räknats bort. I en del medlemsstater ökar löneskillnaderna.

Kommissionens utvärderingar har visat att rätten till lika lön för lika arbete inte tillämpas eller efterlevs i praktiken och att en delförklaring är att många medlemsstater inte har insyn i lönesättningen. Det finns med andra ord skäl att anse att det arbete som medlemsstaterna gör inte är tillräckligt och att en EU-gemensam lagstiftning kan ha ett mervärde.

Slutligen ska vi ta ställning till om förslaget är proportionerligt, vilket vi anser att det är under förutsättning att det håller sig inom de råmärken som den aktuella principen och rättsliga grunden aktualiserar och inte går utöver vad som krävs för att upprätthålla unionens grundläggande värden i fråga om jämställdhet och icke-diskriminering

Den ojämställda arbetsmarknaden i EU är ett stort problem, både på individnivå och för EU:s tillväxt. Det kanske största problemet är att ansvaret för familjen och hemmet är ojämställt fördelat och att detta tillsammans med otillräckligt utbyggd barn- och äldreomsorg hindrar kvinnor från att förvärvsarbeta i samma utsträckning som män.

Detta faktum kan dock inte vara ett argument för att det är oproblematiskt om en arbetsgivare betalar lägre lön till kvinnor än till män för lika eller likvärdigt arbete eller ett argument för att det inte behövs åtgärder för att upptäcka och åtgärda sådana skillnader.

Här har medlemsstaterna självklart huvudansvaret. Men erfarenheterna visar att det arbetet inte är tillräckligt, utan att ytterligare åtgärder krävs för att mäns och kvinnors löner ska vara lika för lika eller likvärdigt arbete - en självklar utgångspunkt för ett jämställt arbetsliv.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det för oss socialdemokrater och för regeringen är oerhört viktigt att direktivet inte får en utformning som innebär att den svenska modellen på arbetsmarknaden eller parternas autonomi påverkas negativt. Vi kommer självklart att bevaka och verka med full kraft för att så inte sker.

Utformningen av detaljerna i direktivet är dock inte det som riksdagen i dag ska ta ställning till. I den delen kommer utskottet att överlägga med regeringen om ståndpunkter i de fortsatta förhandlingarna. I dag handlar det enbart om en subsidiaritetsprövning av ärendet, och vi menar att ärendet inte strider mot subsidiaritetsprincipen.

Anf. 78 Alireza Akhondi (C)

Fru talman! I livet i allmänhet, och i politiken i synnerhet, är det sällan svart eller vitt, trots att det lätt kan uppfattas så när man lyssnar på debatterna i den här kammaren men för all del även utanför det här huset, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida. Tvärtom finns det många färger att välja på men framför allt en lång rad nyanser av grått.

Fru talman! Låt mig börja med att slå fast att Centerpartiet inte tycker att det här EU-direktivet behövs i en svensk kontext. Mycket av det förmodade innehållet i direktivet finns redan i svensk lagstiftning. Därmed är direktivet inte omedelbart lika betungande för oss.

Vi tycker dock att det är beklagligt att medlemsländer för upp frågor som de har problem med att få igenom i sina länder för att den vägen få gehör för dem på hemmaplan. Det europeiska samarbete får inte reduceras till ett sådant förfarande. Men det var precis det som vi varnade för när Socialdemokraterna och Stefan Löfven med buller och bång presenterade idén om EU:s sociala pelare. Vi varnade med emfas för att det kunde öppna upp för ingrepp i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Resultatet är nu tydligt: EU-kommissionen arbetar fram direktiv efter direktiv, bland annat om detta men också i frågan om minimilöner. Det är en utveckling som borde skrämma varje socialdemokrat djupt in i själen.

Fru talman! Hade jag varit färgblind eller enkelspårigt lagd hade jag mot bakgrund av det som jag precis har redogjort för satt mig på tvären, som vissa andra partier här, och sagt blankt nej till direktivet genom en markering med subsidiaritetsprövningen som verktyg. Men jag är varken färgblind eller enkelspårig, för det är enbart själva prövningen som debatten handlar om, inte om innehållet i själva direktivet. Låt oss komma ihåg det.

Varför har då jag och Centerpartiet ställt oss bakom något som vi i grunden inte tycker om? Det är en rätt befogad fråga, måste jag erkänna, men svaret är enkelt. Det finns ingen blockerande minoritet i Europa för att vi ska kunna stoppa direktivet. Tvärtom driver ett flertal länder aktivt på för att direktivet ska komma på plats så fort som möjligt. Det vet jag eftersom vi har avsatt tid för att undersöka det på djupet. Vi har pratat med regeringen, med våra europaparlamentariker och med sakkunniga i svenskt näringsliv och SKR.

Det här direktivet kommer, vare sig vi vill eller inte. EU-kommissionen har en tydlig kompetens i fördraget inom det här området, framför allt för att de angriper frågan ur ett diskriminerings- och jämställdhetsperspektiv. Allt detta framgår också av betänkandet, trots att vissa partier väljer att blunda för det och trycka huvudet mot väggen.

Fru talman! Om man vill leverera resultat får man ibland ge upp bekvämligheten att sitta på läktaren och skrika och i stället ge sig ut på plan och se till att man gör mål. I det här fallet skulle vi ha hamnat på läktaren och inte fått en möjlighet att påverka innehållet i direktivet om vi skulle säga nej redan nu. Därför accepterar vi det faktum att direktivet kommer och ska göra vårt yttersta i den fortsatta i processen för att det blir så bra som det bara kan.

Det som Centerpartiet kommer att vara extra uppmärksamt på är dels att förslaget till direktiv håller sig inom de råmärken som den aktuella principen och den rättsliga grunden aktualiserar, dels att det inte går utöver vad som krävs för att upprätthålla unionens grundläggande värden i fråga om jämställdhet och icke-diskriminering. Vi ska också vara uppmärksamma på att vi inte ska fortsätta traditionen med gold-plating, alltså överimplementering, av direktivet när det väl finns på plats. Det är nämligen så vi brukar göra med det mesta som EU hittar på.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag också säga något om själva sakfrågan.

Jag blir alltid lika upprörd när vi diskuterar löneskillnader mellan könen. Det är trots allt 2020, och vi borde ha löst ut den här frågan för länge sedan. Men nyckeln är inte mer byråkrati utan att vi börjar värdera kvinnodominerade yrken lika högt som vi värderar mansdominerade yrken. Det löser man inte med lönekartläggningar eller diverse andra EU-direktiv. Här behöver vi ta lead för att ta itu med frågorna i en svensk kontext med respekt för hur vår arbetsmarknadsmodell ser ut. Det kommer jag och Centerpartiet att jobba vidare för.

Anf. 79 Ali Esbati (V)

Fru talman! Vi ska i dag formellt ta ställning till om Sveriges riksdag ska anse det vara oförenligt med EU-rätten att ta fram ett direktiv om transparens i lönesättningen i syfte att motverka diskriminering och närma oss målet om lika lön för män och kvinnor inom unionen. I den frågan har vi i Vänsterpartiet landat i samma slutsats som regeringen, alltså att det inte strider mot subsidiaritetsprincipen.

Vi har en i grunden kritisk hållning till EU:s institutioner. Utifrån den hållningen har vi olika syn på de förslag och initiativ som tas fram. Vi vet att på jämställdhets- och icke-diskrimineringsområdet har EU en långtgående rätt att ta fram förslag, och vi ser inte att det som skisseras här ligger utanför den kompetensen, även om det finns frågetecken och orosmoln innehållsligt. Men som också påpekas i betänkandet är det något som vi och andra i utskottet har gett uttryck för i överläggningar med regeringen. Vi vill också understryka att det som står i betänkandet är viktigt, nämligen att direktivet ska respektera autonomin för arbetsmarknadens parter och att definitionen av centrala begrepp ska fortsätta att ligga hos medlemsstaterna.

Det är inte några jätteentusiasmerande eller revolutionerande förslag som kommissionen luftar, får man säga. Det handlar om en del individuella rättigheter att ta del av viss information och därmed krav på arbetsgivare att ta fram den informationen. Det finns också en del skrivningar som ska bidra till att göra det möjligt att få kompensation i de fall där det har förekommit diskriminering.

Vi kan från svensk sida konstatera att det individuella och juridiska perspektivet absolut inte är det enda och inte heller det viktigaste sättet att adressera det stora samhällsproblem som bristande jämställdhet i arbetslivet utgör. Dock kan det vara viktigt i vissa situationer för att få igång processer som kan avtäcka diskriminerande praxis, alltså vara ett bland många verktyg.

Jag skulle kunna stanna där, men det finns en del formuleringar i reservationen från Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna - och det är resonemang som också har återkommit i debatten - som jag tycker behöver kommenteras.

Till en början är det viktigt att slå fast att det finns betydande strukturella skillnader på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor också i Sverige, på ett sådant sätt att kvinnor som grupp missgynnas. Lönen är förstås en del av detta. Vi kan se att det finns en glädjande minskning av lönegapet men att det går långsamt.

Vi behöver också vara väldigt noga i diskussionen med att lika lön för lika arbete är en nivå att beakta men att det också behöver finnas en förståelse för att det finns andra nivåer. Vi har lika lön för liknande eller likvärdigt arbete, som ju direkt blir en mer strukturell fråga om arbetsvärdering och lönebildning. Vi kan också se på skillnader i inkomst, vi kan se på skillnader i pension och vi kan se på skillnader i arbetsvillkor.

Det är absolut inte så att man måste ta upp allt det här i en reservation, men i den reservation som finns från M, SD och KD berörs implicit flera av de här problemställningarna på ett inte särskilt förtroendeingivande sätt.

Jag konstaterar också att reservationen får stöd på Svenska Dagbladets ledarsida i dag med den något överraskande ingången att EU-kommissionen skulle genomsyras av genusideologi, vilket ju hade varit en lite skojig nyhet att få så här på en onsdag men tyvärr inte är helt överensstämmande med verkligheten.

I reservationen kan vi läsa: "Det är . framför allt individuell lönesättning som gynnar kvinnors löneutveckling." Det är ett ganska problematiskt påstående. Det är visserligen så att ökningen av så kallad individuell lönesättning sammanfaller i tid med ett visst närmande av kvinnors och mäns löner, men det finns flera andra aspekter här. Det finns många branscher i dag där individuell lönesättning är norm, som en del av de kollektivavtalade villkoren. Många av just de branscherna, som då ligger lite högre upp på löneskalan, har haft en starkare löneutveckling än genomsnittet. Men det är ju inte enskilda personers lyckade löneförhandlingar som har grundlagt den utvecklingen. I bästa fall kan man alltså säga att det här påståendet är grovt förenklat, men jag skulle vilja hävda att det är direkt missvisande.

I reservationen kan man också läsa en känga mot den svenska lagstiftningen om lönekartläggning. Vi har också hört det i debatten här. Det står: "Riksrevisionen har i en granskning visat att den svenska diskrimineringslagens krav på lönekartläggning har en begränsad möjlighet att påverka löneskillnaderna mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden." Detta är lite märkligt. Syftet med lönekartläggningen har ju aldrig varit att gå på skillnaderna mellan olika sektorer och branscher utan att ge ett verktyg i arbetet mot lönediskriminering av individer ur ett rättighetsperspektiv. Sedan finns det övergripande effekter, men de är av ett slag som Riksrevisionens rapport inte mäter och inte heller har föresatt sig att mäta.

Jag kan citera den tidigare jämställdhetsombudsmannen Lena Svenaeus: "I grunden syftar lönekartläggning till att ändra cementerade normer som undervärderar kvinnors arbete och nedvärderar typiskt kvinnligt arbete. Det handlar om makt och pengar och då får man enligt forskning och beprövad erfarenhet räkna med motstånd."

Jag tror att det är viktigt att se verkligheten som den ser ut, så att en sådan här diskussion inte ger en missvisande bild i flera avseenden. Vi vet att den viktigaste förklaringsfaktorn när det gäller löneskillnaderna mellan män och kvinnor är att män och kvinnor helt enkelt har olika yrken. Detta är inte en slutpunkt för en jämställdhetsanalys utan en utgångspunkt, alltså att män och kvinnor på ett strukturellt plan har olika yrken. Att de yrkena medför olika lönenivåer är ju inte någon naturkonstant utan just ett av många uttryck för den könsmaktsordning som präglar vårt samhälle och därmed även arbetsmarknaden.

Vi kan se att det finns ett starkt samband mellan hög andel kvinnor i ett yrke och låg lön i det yrket. Till det kan läggas ett mycket starkt samband mellan kön och deltidsarbete, alltså att kvinnor betydligt oftare arbetar deltid än män och då får lägre inkomster. Vi kan även se att timlöneutvecklingen är sämre där man har mer av deltidsarbete. Då vet vi samtidigt att särskilt för LO-grupperna är rent ofrivillig deltid, alltså helt enkelt att man inte får högre sysselsättningsgrad, den vanligaste orsaken till deltidsarbete. Men även det som kallas för frivillig deltid, som handlar om att kvinnor i högre utsträckning går ned i arbetstid för att erbjuda obetalt omsorgsarbete, är förstås en strukturell fråga att beakta.

När det är så kan man exempelvis göra som Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch och säga: "Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat." Eller så kan man välja alternativet att i stället förstå hur samhället fungerar och därmed inse att detta är mycket bra exempel på strukturell brist på jämställdhet.

Jag kan inte heller låta bli att konstatera att de partier som nu råkar vara reservanter i det här subsidiaritetsärendet, och då har en hel del legitima skäl till sitt ställningstagande, också råkar vara partier som verkligen inte har något särskilt vackert track record gällande förslag på nationella jämställdhetsskapande åtgärder. Det mesta har man varit emot från det hållet och är så fortfarande. Det gäller välfärdssektorn och de privatiseringar som har lett till sämre villkor för kvinnor som jobbar där. Det gäller arbetsrättsligt, där man försvagar fackföreningsrörelsen som är den viktigaste drivkraften för högre löner och bättre villkor. Det gäller också en mängd andra förslag som skulle leda till att vi i praktiken får ett sämre jämställdhetsarbete.

Det går att fortsätta på det här spåret, men jag kommer här tillbaka till de formella aspekterna på ärendet och konstaterar att vi, även om vi har många synpunkter på EU-systemet i allmänhet och på vad som är bästa sättet att angripa bristande jämställdhet på arbetsmarknaden, i bedömningen av den aktuella subsidiaritetsfrågan står bakom utskottets utlåtande.

Anf. 80 Malin Danielsson (L)

Fru talman! I Sverige har vi sedan lång tid tillbaka insyn i lönesättningen, och lönegapet mellan män och kvinnor har stadigt minskat. Trots det visar Medlingsinstitutets senaste undersökning att löneskillnaden mellan kvinnor och män är nästan 10 procent. Fastän kvinnor har högre utbildning än män tjänar de i genomsnitt 3 700 kronor mindre i månaden.

Sverige är duktiga på transparens i lönesättningen, men långt ifrån alla EU-länder är det. 14 procent - så stor är löneskillnaden mellan kvinnor och män i snitt i EU, enligt Eurostat och EIGE, det europeiska jämställdhetsinstitutet. Skillnaderna mellan länderna är också stora. Cirka två tredjedelar av löneskillnaderna på europeisk nivå går dessutom inte att förklara, och i en del medlemsstater ökar löneskillnaderna.

Vissa EU-länders åtgärder för insyn i lönesättningen har visat sig vara fragmentariska och sällsynta, trots att frågan under en lång tid har varit på agendan och frivilliga insatser har uppmuntrats. När skillnaderna är stora mellan länderna inom den inre marknaden finns det en risk att företagen tvingas konkurrera på ojämförbara villkor. Detta skulle kunna hindra den inre marknaden från att fungera väl, vilket motiverar åtgärder på EU-nivå.

Fru talman! I detta fall finns redan mycket av det som kommissionen väntas föreslå i Sverige, antingen i befintlig lag eller alternativt i överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Exempelvis måste arbetsgivare enligt svensk diskrimineringslag årligen göra en lönekartläggning för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Tack vare detta och andra åtgärder har vi kunnat stoltsera med minskade löneskillnader på den svenska arbetsmarknaden. Fler medlemsstater behöver gå samma väg för att jämställdheten inom unionen ska öka.

Vi anser att det direktiv som förväntas komma behövs. Samtidigt ser vi en del problem med det. Det bör vara flexibelt och mindre detaljerat. Exempelvis är det viktigt att säkerställa möjligheten till individuell lönesättning, att definitioner av arbetsrättsliga begrepp lämnas åt medlemsstaterna och att företagens konkurrenskraft och tillväxtförmåga värnas. Den svenska partsmodellen ska också respekteras vid ett eventuellt införande. Det här är viktigt i förhandlingarna som kommer att ske inför att direktivet ska antas.

Vi har i debatten, både här i salen och utanför, hört framföras att löneskillnaderna är relativt små i Sverige och att direktivet därmed inte är motiverat. Men jag vill påminna om att om vi ställer kvinnors lön i relation till mäns jobbar kvinnor gratis från klockan 16.12 varje dag medan männen får lön fram till klockan 17. Det är fortfarande 48 minuter obetalt arbete per dag i snitt. Och då har vi inte ens räknat in det obetalda hemarbetet som kvinnor även fortsatt gör merparten av. Även om vi kan glädjas åt att lönegapet minskar ligger skillnaden i Sverige mellan mäns och kvinnors livsinkomster oförändrade sedan mitten av 90-talet.

Det vi mäter och kartlägger synliggörs. Det är först när vi har synliggjort ett problem som vi faktiskt kan åtgärda det. Och även om vi ligger bra till inom EU har Sverige saker kvar att göra för ekonomisk jämställhet och därigenom ekonomisk frihet för kvinnor. Det behövs mer av detta även på europeisk nivå.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 81 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Nästan var tredje kvinna i Europa står utanför arbetsmarknaden för att hon i stället har ansvaret för att på heltid ta hand om sin familj och sköta omsorgen. Nästan lika många kvinnor arbetar deltid. Bland män är de här siffrorna bara 4,2 procent respektive 8,3 procent.

De kvinnor som arbetar gör det i större utsträckning i yrken som är lägre värderade, och kvinnor som arbetar med samma eller ett likvärdigt jobb som en man betalas sämre.

Det finns flera jämställdhetsutmaningar i Europa och i Sverige. Det direktivförslag om bindande åtgärder för transparens i lönesättningen tar sikte på det sista av problemen jag nämnde, alltså problemet att när kvinnor arbetar med samma jobb som män, eller när de utför ett likvärdigt arbete, får de mindre betalt.

Fru talman! Frågan i dag är då: Är detta en fråga som Europeiska unionen bör engagera sig i? Tre partier, de högerkonservativa Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, säger nej. Det är inte första gången som just de här tre partierna svarar nej på frågan: Ska vi arbeta för jämställdhet, och ska vi vidta bindande åtgärder mot diskriminering av kvinnor?

Det är uppenbart när man läser de här partiernas motivering att de inte har en djupare förståelse för de problem med lönediskriminering på arbetsmarknaden som vi har i Sverige och i resten av EU. Till exempel skriver de på sidan 15 i betänkandet att den starkaste förklaringen till de minskade löneskillnaderna är att könsuppdelningen på arbetsmarknaden minskar och menar då, får jag ändå utgå från, att det är ett argument emot ökad lönetransparens.

Men, fru talman, skillnaden vad gäller könsuppdelningen på arbetsmarknaden påverkar inte könsdiskrimineringen i samma yrke. Det är det problemet som vi nu diskuterar. Det är uppenbart att Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna blandar ihop äpplen och päron i jämställdhetspolitiken och väljer att säga nej utan att komma med några egna förslag. Jo, förlåt - de föreslår erfarenhetsutbyte där man delar goda exempel.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga den enda av de här partiernas representanter som faktiskt är kvar i kammaren, Sofia Damm från Kristdemokraterna, vilka länders goda erfarenheter på det här området som man ska prata om. Är det Rumänien som har minst skillnad mellan yrken som vi ska lära oss av? Eller är det Estland som har löneskillnader på 22,7 procent?

Mycket framgångsrikt arbete har gjorts i flera EU-länder mot lönediskriminering på arbetsmarknaden, men det är uppenbart, fru talman, att det inte görs tillräckligt i någon av EU:s medlemsstater.

Vi i Miljöpartiet har flera synpunkter på innehållet i ett sådant här direktiv. Men i grunden är det mycket välkommet att den här kommissionen prioriterar jämställdhetsfrågorna mycket högre än den tidigare och att vi tillsammans är överens om att jämställda löner är en rättighet för alla kvinnor i Europeiska unionen.

Fru talman! Att få svart på vitt hur det ser ut - att få statistik - är bottenplattan för de framgångar som vi har haft i Sverige för jämställdhet. Att över huvud taget ha rätten att få reda på om du har blivit diskriminerad eller inte är också grunden för dig som individ att kunna kräva dina rättigheter.

Trots att det inte ännu är färdigförhandlat om innehållet i direktivet och trots att det finns vissa berättigade farhågor och många önskemål menar vi från Miljöpartiets sida att det är på sin plats att Europeiska unionen engagerar sig i detta och skriver bindande direktiv som handlar om jämställda löner i hela EU.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)